Cecilia Lidbeck
Matilda och den förfärlige
Florian
med illustrationer av Siri Lidbeck
Matilda och den förfärlige florian
Utgiven av Lilla Piratförlaget AB, Stockholm
© text Cecilia Lidbeck 2024
© illustrationer Siri Lidbeck 2024
Tryck Livonia Print, Lettland, 2024
ISBN 978-91-7813-536-3 www.lillapiratforlaget.se
KAPITEL 1
Det hela börjar med dansskorna.
Florian fyller år, vilket inte är något konstigt
i sig. Det har han nämligen gjort flera gånger tidigare.
Men den här gången är speciell. För den här gången får Florian en present som han aldrig borde ha fått.
I alla fall inte enligt Matilda.
– Ja må han leva, ja må han leva, ja må han leva uti
hundrade år! skrålar mamma, pappa och Matilda när de tågar in i rummet i bara pyjamasarna.
Florian slår upp ögonen, som om han inte alls legat och väntat på dem utan precis vaknat. Kinderna är skära och håret rufsigt.
– Grattis, älskling! säger pappa och ställer ner
brickan med bakelser och varm choklad på nattduksbordet.
– Grattis, min lilla prins! säger mamma och lägger högen med paket på täcket.
– Grattis på födelsedagen, säger Matilda och håller fram bilden med blomsterkransen hon ritat.
– Åh, så fin, strålar Florian. Tack!
Efter att ha beundrat teckningen öppnar han sina paket. Det är bilar och kritor, en doktorsväska, ett pussel och en lurvig gosedjurshund som säger ”hoppsan” om man klämmer den på magen.
Matilda gäspar.
Ju fler presenter Florian packar upp desto mer tindrar han.
– Tack, mamma! ropar han. Tack pappa!
Florian har till slut bara ett paket kvar. Det är ganska litet och inslaget i vanligt brunt omslagspapper.
Helt uppenbart den allra billigaste och sämsta presen-
ten. Matilda förstår inte varför han sparat den till sist.
Men när Florian slitit upp tejpen och vecklar upp pappret blir hon alldeles kall.
Det måste ha blivit fel, tänker Matilda. En tokig förväxling, ett dåligt skämt. Mamma och pappa har tappat minnet. Eller blandat ihop sina egna barn.
För i paketet ligger ett par balettskor. Och den som ska dansa balett är ju hon – Matilda.
Det är visserligen möjligt att hon aldrig upplyst sina föräldrar om detta.Vid närmare eftertanke är det högst möjligt att hennes knöliga knän och stora öron kommit i vägen. Folk som ser ut som troll blir så sällan dansare, det vet ju alla. Men ända sedan Matilda var liten har hon dansat i smyg på sitt rum. Och om hon får säga det själv är hon dessutom ganska duktig.
– Jag hade dem när jag var barn, säger mamma och ler mot Florian. De låg och skräpade på vinden men jag tänkte att de kanske kunde passa dig?
Florian lyser.
– Åh, mamma!
Han tar på sig de vita sidenskorna, och naturligtvis sitter de perfekt.
– Testa dem! säger pappa.
Florian skuttar upp ur sängen och gör några piruetter på golvet. Det lockiga håret står som en sky kring ansiktet.
Mamma och pappa skrattar.
– Vilken naturbegåvning, säger pappa.
– Grabben har talang, instämmer mamma.
– Grabben har grädde på hakan, mumlar Matilda.
Florian dansar sig igenom resten av morgonen. Han dansar sig igenom dagen och när det blir kväll dansar han fortfarande. Bilen och doktorsväskan och pusslet lämnas oanvända på sängen, inte ens hunden som kan säga ”hoppsan” packas upp ur kartongen.
Klädd i sina vita skor virvlar Florian runt i lägenheten som om han aldrig gjort annat. Både mamma och pappa klappar händerna och jublar av beundran.
Inte en endaste gång gläntar de på dörren till Matildas rum, där hon ligger alldeles ensam och snyftar under täcket.
För vem bryr sig om ett troll när det finns en dansande prins i närheten? En prins med blonda silkeslockar, rosenknoppsmun och öron som skimrande snäckor. En prins som dessutom kan spela flöjt och är så artig att gamla människor svimmar av lycka när de träffar honom.
Svaret är enkelt. Ingen! Absolut ingen!
KAPITEL 2
Kanhända hoppas ni att Florian tröttnade på sina
ballerinaskor. Att han slutade skutta runt och började pussla istället.
Det hoppades Matilda också.
Men icke.
När det gått en hel vecka, snurrar Florian fortfarande omkring i rummen. Mamma har visat honom balettsteg som plié, pas de bourrée och arabesque, och
det finns inte ett ställe där man kan få vara ifred utan att Florian hoppar fram på ett ben och viftar med armarna.
Även farfar är mäkta imponerad.
– Snitsigt, tycker han.
Farfar sitter inte längre vid bordet och knaprar
skorpor som han brukar när han kommer. Han visas
istället till en stol i vardagsrummet där mattan blivit scen och lampan strålkastare.
– Han är bublik, säger Florian.
Farfar har inget emot att vara ”bublik”, tvärtom. Han tittar sig igenom den ena föreställningen efter den andra och applåderar allt vad han orkar.
För en gångs skull saknar Matilda farmor. Farmor dansade också balett när hon var ung. Hon hade sett att Florians händer flaxade för mycket, och att han svajade när han gjorde sin arabesque. Hon hade sagt ”nej” och ”usch” som hon brukade säga om allt hon inte tyckte var bra. Vilket egentligen var det mesta. Men farmor finns inte längre. Hon dog när Matilda var lika gammal som Florian är nu. Och farfar, han kan ingenting om dans. Ändå sitter han där och hurrar som om han vore expert.
När Matilda blir som mest ledsen lämnar hon lägen-
heten för att få frisk luft. Längre ner på gatan, efter
parkeringen, finns en liten park med en bänk där tonåringar brukar hålla till om kvällarna. På dagarna är den oftast ledig.
Bänken är full av inristade budskap: ”Eli hjärta
Sigge.” ”Rudolf är en röv.” Och så Matildas favorit:
”Mer godis åt folket!”
Den här eftermiddagen sitter Matilda och karvar lite i bänken med sin nyckel. Hon har gjort ett M
och ett A och ett T och funderar på hur hon ska fortsätta. Först hade hon tänkt skriva ” MATILDA”.
Men för att inte avslöja sig väljer hon istället ” MATSKÅL”.
En bit bort går tanten med de sju bjäbbande minihundarna förbi. Matilda har sett henne förut, hon har stort grått hår och pratar för sig själv. Matilda har lagt märke till att hon aldrig plockar upp efter hundarna när
de bajsat. Hon bara låtsas som ingenting och går vidare.
Matilda är motvilligt imponerad. Alla vet ju att man måste plocka upp efter sin hund. Att trampa i hundbajs är jätteäckligt. Det stinker om skorna och går knappt att få bort. Men att ta i bajset måste vara nästan lika äckligt, även om man har en påse över handen. Om Matilda haft sju hundar skulle inte hon heller velat ta hand om deras bajs.
Plötsligt halkar tanten till och faller omkull. Matilda försöker se ut som om hon inte märkt något. Hon vet hur pinsamt det kan vara när andra ser en snubbla eller gå rakt in i en lyktstolpe.
– Du där!
Matilda tittar upp.
– Ja, just du! ropar tanten. Du med den fåniga mössan. Kom hit!
Matilda reser sig tveksamt. Hon undrar om det är något lurt. Man hör ju talas om gamlingar som blir
