Mord är ett äktenskap som varar för evigt. Ett band mellan människor som är starkare än någonting annat. En allians mellan två personer som sammansluts i det oändliga.
Du kan gifta dig flera gånger med samma individ. Men du kan bara döda dem en gång.
Och det är en definitiv handling. Den kan aldrig ändras. Omständigheterna kan omöjligen korrigeras.
Om äktenskapet är heligt så är mord gudomligt.
Den jordliga platsen på vilken dödandet skett är en bit mark som bara kan beträdas en gång, och som aldrig kan korsas igen. Det är en plats där båda var närvarande, den som dog och den som dödade.
En skilsmässa är omöjlig. Även om man blir infångad, finns sammanslutningen kvar. Den går aldrig att göra ogjord.
Alliansen är redan förevigad, lika oåterkallelig som i det ögonblick den skett.
”Satans
Monica Eurell skrek ut orden i samma stund som den högra lilltån träffade flyttkartongen med våldsam kraft.
När Charbel föreslagit att han skulle flytta in i Monicas nyinförskaffade lägenhet på Kungsholmen medan hans lya på Söder renoverades hade hon helt missbedömt hur förbannat mycket prylar ett sådant åtagande innebar. Sammanlagt tolv kartonger i XL-format, fem kostymhållare och en jävla massa skor. Nu stod de utspridda över hela hennes tvårummare med kök.
Han hade fått det att låta så odramatiskt.
”Det är bara tills vidare, tills min lägenhet är klar.”
Vad Monica först inte förstått var att tills vidare inte innefattade något slutdatum. Hennes erfarenhet av bostadsrenoveringar var begränsad men hon visste att de oftast drog ut på tiden. Hur länge skulle hon behöva vara ofrivillig sambo?
Det var inte det att hon inte tyckte om Charbel. De hade tillbringat fyra månader tillsammans och i det stora hela hade det varit fint. Monica hade under sin tid i Vimmerby vant sig vid att det mest fanns troll i dejtingträsket. Men i Stockholm
jävla helvete!”
var utbudet större, kandidaterna fler och betydligt mer städade. Och Charbel var världsvan, vettig och framgångsrik.
Hon gick ut i köket för att ta fram ett par iskuber till tån, men när hon inte hittade någon bestämde hon sig för att döva smärtan med en whisky istället. Hon hällde upp ett glas och slog sig ner vid köksbordet, samtidigt som hon lade upp ena foten på en stol och inspekterade skadan. Högst ett blåmärke, tänkte hon, men ändå.
Monica hade lovat sig själv att börja bygga ett nytt liv. Som inte längre upptogs av att försöka styra dem runtom henne. Hennes son, hennes lillasyster. De levde sina egna liv nu och de hade aldrig bett om något annat. Det var Monica som insisterat på att hon skulle projektleda deras vägval.
Men det var slut med det nu. Hon hade en ny hemstad, en ny bostad, ny partner och ett nytt jobb inom polisen. För även om hon velat göra slut med sitt förflutna så var hon inte beredd att byta yrkesbana. Polis var det hon var, hon visste inte något annat. Dessutom var hon bra på det, om man fick tro uppklarningsstatistiken i hennes interna register.
Själva kärnan i polisarbetet lockade henne fortfarande. Det var givande, att få ge anhöriga ett svar, att få göra något på riktigt, någon sorts avtryck.
Dessvärre innebar det också en massa dumheter. Kollegor, chefer, fikafredagar, konferenser, värdeord, teambuilding och allt annat djävulskap som kom med kontorsarbete. För även om man kunde tro att polisyrket inte var så mycket pärmbärande så innebar jobbet som kriminalare precis det. Rapporter, möten, en ständigt växande mejlkorg och ännu fler möten. Om man inte råkade vara inne en dag kunde man ge
sig fan på att någon kontorsråtta till chef skulle höra av sig och undra var man befann sig. Varje gång, som ett brev på posten.
I samma stund som hon skulle ta en första klunk från whiskyglaset ringde mobilen.
När man talar om trollen, tänkte hon och såg Claes Tryggvessons namn uppenbara sig på skärmen.
”Du vet att jag bara svarar så här sent för att du attesterar min lön, va?” sa Monica.
”Du behöver komma in”, meddelade Tryggvesson med sin vanliga sturska röst. ”Ställ in dina helgplaner.”
Hade det inte varit för att kroppen legat så nära en väg hade det nog kunnat dröja innan den hittades. Dygn. Kanske veckor.
”Men nu kan den inte ha legat där särskilt länge. Det här är inte något man som förbipasserande kastar en blick på och sen fortsätter gå.”
Claes Tryggvesson stod framför whiteboardtavlan i ett av alla konferensrum som polishuset på Kungsholmen bestod av och berättade om gårdagens upptäckt. En naken kvinnokropp mitt i Hagaparken, alldeles i närheten av de ikoniska koppartälten.
Monica hade satt sig längst bak. Hon tittade ut över bakhuvudena på alla kriminalare som satt bänkade framför henne. I sin roll som kriminalkommissarie på Riksmord hade hon fått mer personalansvar än hon någonsin haft tidigare.
Dessutom hade hon precis blivit utsedd till spaningsledare. Chefen för utredningsenheten på Nationella operativa avdelningen, oftast förkortat Noa, hade dragit Monica åt sidan när hon klivit in på sin arbetsplats bara en timme efter hans brådskande samtal.
Efter ett, med polisiära mått mätt, framgångsrikt tjugo-
hundranitton bakom sig verkade det som om hon stod högst upp på hans lista över potentiella förundersökningsledare vid spaningsmord.
Monica hade två av landets mest uppmärksammade fall i ryggen. Det komplicerade Wildafallet från sin hemort och ett trippelmord i Malung. Båda avslutade. Ett polisiärt uppklarat, med motiveringen huvudmisstänkt avliden, och ett med en fängelsedom som precis vunnit laga kraft.
Och trots att hon inte var blyg för att ta emot beröm så visste hon att det var långt ifrån bara hennes egen förtjänst. Det var fler som varit inblandade. Eller i alla fall en, tänkte hon. Hennes roll i Malung hade varit betydligt mer begränsad, hon hade mer fungerat som ett stöd till den lokala spaningsledningen. Men hon var stolt över att hon lyckats sparka upp några dörrar som de regionala patrullerna inte vågat öppna.
Hon fiskade upp en chokladbit ur fickan och tog en tugga.
De första genomgångarna vid spaningsmord drog alltid till sig publik, även sådana kollegor som visste att de aldrig skulle jobba med ärendet.
Men det var främst en annan komponent som lett till att rummet med utredare var fyllt till brädden. Alla kriminalare i tjänst verkade vilja ta del av de få detaljer som man lyckats sammanställa efter det att offret hittats för knappt ett dygn sedan.
”Kroppen är sågad mitt itu”, sa Tryggvesson.
En trettonårig pojke hade gjort fyndet. Han hade varit på väg till skolan som vanligt och lyckligtvis hade han aldrig riktigt förstått vad det var han sett. En skyltdocka, trodde han. Vad gjorde den där? Och varför var den i två delar?
Pojken hade berättat för en parkarbetare som stod och rensade buskar längre bort, och som sedan ringt larmcentralen. Att döma av larmsamtalet som spelades upp i konferensrummet verkade inte heller parkarbetaren ha tagit in exakt vad det var han såg. Tryggvesson fortsatte att dra alla detaljer. Han visade upp några brottsplatsbilder. Först på omgivningen. Frostiga buskar och lövlösa träd under en novembergrå himmel.
”Kroppen är också helt tömd på blod”, fortsatte han och visade bilder på kvinnan som hon påträffats, och alla i rummet verkade nås av den kollektiva insikten att det här inte skulle bli något vanligt fall, om det nu gick att tala om något sådant.
Stockholmspolisen hade de senaste åren mest varit upptagen med gängskjutningar, där fallen visserligen ofta liknade varandra, men där varje mordoffer satt på en egen livshistoria som man rullade upp baklänges och som alltid började på samma sätt. Med en liten bebis som kommit till världen utan fiender. Med en mamma som velat ge honom ett bättre liv än hon själv haft. Men där något gått snett på vägen.
Det här var något annat, det förstod även Monica.
”Hon låg på rygg med armarna över axlarna, armbågarna var böjda, benen brett isär”, sa Tryggvesson. Fotot var taget lite på håll. Och ja, det såg precis ut som en skyltdocka, tänkte Monica.
Kroppen var nästan helt vit. Den enda missfärgningen verkade vara från knivsåren och i de exponerade inre delarna av kroppen. Hon hade kolsvart hår, blött och rödaktigt på sina ställen. Men det var inte blod. Faktum var att det inte
såg ut att finnas något sådant på kroppen överhuvudtaget. Inga tecken på koagulerat blod runt såren. Det fanns ingen inre vätska eller blod på marken mellan de två kroppsdelarna, och det gick heller inte att se vad som eventuellt fanns under kroppen på teknikernas foton.
”Vet vi hur länge hon varit död?” frågade någon.
”Hon ligger borta på Rättsmedicin nu, förhoppningsvis får vi de svaren snart.”
”Vi hittade inget annat vid kroppen? Inget mordvapen?”
sa en annan.
”Ingenting. Vi vet inget mer än det jag berättat”, sa Tryggvesson.
Monica hörde kollegorna viska mellan varandra. Efter en stund harklade sig Tryggvesson och tittade mot henne.
”Vad säger du?” sa han.
”Dags att hämta in Krantz”, sa hon och tog fram mobilen.
Benjamin Krantz klev in på sitt favoritkafé invid Vasaparken, ett gammalt konditori där påtåren var gratis och de färgglada kopparna hängt med så länge han kunde minnas. Där den brunröda heltäckningsmattan aldrig ersattes och där ens förvrängda reflektion i speglarna på väggarna fick det att kännas som om man var i lustiga huset på en nöjespark.
Benjamin hade sitt favoritbord längst in i ena hörnet, och han såg till att alltid komma dit strax efter att de lunchrusande kontorsarbetarna gått, och lämna precis innan de eftermiddagsfikande pensionärerna blivit alltför många.
Han slog sig ner med sin kaffe och stoppade in hörlurarna, satte på den djupaste franska housen han kunde hitta på sin spellista och tog upp den senaste avhandlingen om sexualmord från den amerikanska federala utredningsbyrån.
Precis när han skulle börja läsa vibrerade mobilen som låg på bordet bredvid kaffekoppen. Benjamin hade inte för vana att svara om någon ringde. Dessutom hade han inte många som brukade kontakta honom. Men det här numret hade hört av sig flera gånger den senaste veckan, utan att lämna
något meddelande. Troligtvis var det nyfikenheten som fick honom att svara på deras femte försök.
”Hallå”, sa han.
”Mitt namn är Tove Andersson och jag jobbar på produktionsbolaget Liter. Är det här Benjamin Krantz?”
”Ja, det är jag”, sa han.
”Vad bra. Jo, det är så att vi jobbar med en podcast som tar upp kriminalfall. Har du tid att träffas?”
Benjamin hade hittills levt ett undanskymt liv. Så som han ville ha det. Men hans medverkan i två av landets största mordutredningar under det senaste året hade satt honom på kartan i allmänhetens medvetande. I alla fall den del av allmänheten som gillade att läsa om blod och mord. Profilering löste barnmord och Benjamin Krantz, 30 – polisens hemliga vapen var några av rubrikerna som hade prytt landets medier efter att fallen var avslutade.
Benjamin visste inte vad han tyckte om uppmärksamheten. Helst ville han nog leva ett liv i stillhet, medan en annan del av honom kände att det var på tiden att hans metoder fick den uppmärksamhet de förtjänade.
”Vad exakt är det ni vill fråga om?” sa Benjamin.
Det var inte första gången någon kom med en intervjuförfrågan, dock hade det mestadels varit precis efter att utredningar var avslutade. Och nu hade det gått nästan ett halvår sedan trippelmordet i Malung.
”Vi håller på och tittar på ett fall från tjugohundrasjutton”, svarade kvinnan på andra sidan luren.
Tjugohundrasjutton hade Benjamin varit i USA. Så det kunde inte ha varit något han jobbat med, tänkte han. Efter
att ha anlitats av försvarssidan i en uppmärksammad mordrättegång hade han fått dåligt rykte inom den svenska polismyndigheten. I synnerhet efter att ha bidragit till att den åtalade blev friad, och där en stor del av domskälen vilade på Benjamins expertutlåtande. De mordutredningar han deltagit i det senaste året hade hjälpt till att förbättra det ryktet, men han visste inte om det var helt sanerat. Kvinnan på andra sidan luren fortsatte.
”Vi har kommit en bit in i produktionen och det är ett namn som är återkommande i utredningen. Martin Krantz. Det är din pappa, eller hur?”
Benjamin fick en klump i magen. Det kanske var naivt att tro att han skulle undkomma kopplingarna till honom, att han skulle betraktas som en egen individ. Skulle han så länge som han jobbade med samma sak alltid vara Sonen? Oavsett hur många lyckade utredningar han radade upp under sitt eget namn?
”Hallå?” sa kvinnan.
”Nej. Eller, ja”, svarade Benjamin. ”Det är min pappa.”
”Toppen, vad bra. Vi skulle gärna vilja träffa dig och ställa några frågor om din pappas medverkan i utredningen. Eftersom han själv inte lever längre.”
”Vad är det för ärende?” frågade han.
”Det är just det. Jag kan inte gå in på det på telefon. Helst skulle jag vilja träffa dig och genomföra en intervju. Går det bra?”
”Jag är inte insatt i någon utredning från tjugohundrasjutton”, svarade Benjamin.
”Okej, jag förstår”, sa kvinnan. ”Men får vi träffa dig ändå?”
”Varför då?” sa han. ”Jag har ju sagt att jag inte vet någonting.”
”Jag vill helst inte behöva ta det här på telefon”, sa hon. ”Tio minuter, det är allt jag ber om.”
Hennes ihärdighet gav honom en märklig känsla. Som om hon visste något. Samtidigt litade han inte helt på journalister, podcastproducenter eller vad hon nu var. Det fanns alltid en agenda. Men det spelade egentligen ingen roll. För om det var något Benjamin hade bestämt sig för under det gångna året så var det att lämna sin pappas förehavanden bakom sig.
Han bad att få återkomma, avslutade samtalet och stängde av mobilen. Knappt hade han hunnit slå på den franska djuphousen igen innan en bekant röst hördes utifrån entrén.
”Du svarar inte på mobilen”, sa Monica samtidigt som hon klev fram till honom.
”Det är dålig täckning här”, sa han.
Hon gick bort till kaffebryggaren, tog en kopp och hällde upp. Hon hade som vanligt sin mörkgröna jacka med manchesterkrage, en sådan man hade på rävjakter, och ett par blå jeans. Det blonda, lockiga håret hängde ovårdat över axlarna och hon stampade bort snöslask från de kraftiga kängorna innan hon återvände till Benjamins bord.
”Vet du vad ditt problem är?” sa hon samtidigt som hon tog av sig jackan och hängde den över stolsryggen.
”Nej, men jag antar att du vet?” svarade Benjamin.
Hon log.
”Du inser inte hur bra du har det”, sa hon.
”Vad menar du?”
”Du jobbar ju för fan bara när någon blir mördad.”
Hon tog en stor klunk av kaffet och fortsatte.
”Medan vi andra tvingas gå på måndagsmöten och annat djävulskap. Jag vet inte hur du lyckades få till den uppgörelsen.”
Benjamin kände en förväntan börja växa inom honom. Så som det alltid gjorde när ett nytt ärende hägrade. Vad hade hänt?
”Naken kvinnokropp i Hagaparken, mördad, hittad igår”, sa Monica som om hon läst hans tankar. ”Det går du i gång på, va?”
Monica var den person som kände Benjamin bäst. Och även om hennes ordval inte var särskilt passande så låg det något i det. Hans intresse var väckt, nyfikenheten hade slagit sina klor i honom. Nu fanns det där, frågetecknet som behövde rätas ut.
”Jag har blivit utsedd till spaningsledare”, fortsatte Monica. ”Och som du vet gillar jag att avsluta såna här ärenden så snabbt som möjligt. Innan för många pärmbärare börjar blanda sig i och tycka till. Dessutom har du haft uppehåll alldeles för länge. Så nu sätter vi i gång.”
Benjamin sa inget, utan tog bara sin jacka från stolsryggen och reste sig upp.
”Och en sak till”, sa Monica samtidigt som hon drack upp det sista ur koppen. ”Kroppen var sågad mitt itu.”
Om något annat upptagit Benjamins tankar tidigare den här dagen så visste han att det nu var förändrat.
”Kan vi åka och titta på den?” sa han. ”Kroppen.”
”Rättsläkaren borde vara klar när som helst”, sa Monica och sneglade på klockan.