9789177956310

Marie H Lundh

Sarahs lag roman

Polaris

© 2022 Marie H Lundh Omslag av Sofia Scheutz Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos ScandBook AB 2022 ISBN : 978-91-7795-631-0 www.bokforlagetpolaris.se

Till mamma

1 november ”Sarah, Vita häxan vill snacka med dig. Nu på en gång.”

Jag vänder hastigt på huvudet, men den administrativa fiskalen som levererat kallelsen har redan sladdat vidare.

Om tre veckor är det tänkt att jag ska ta nästa steg i domarutbildningen, vilket för min del innebär dömande i Stockholms tingsrätt. Men i Vita häxans kungadöme, där Svea hovrätt är Narnia – landet där konstant vinter råder men det aldrig blir julafton – kan vad som helst ske. Enligt ryktet har presidenten ändrat sig förut.

Kanske har någon av domarna skvallrat om mitt sömnpiller till föredragning i går. Fastighetsbildningslagen är faktiskt allt annat än upphetsande och man kan bara redogöra för en grannfejd med tretton parter på ett måttligt underhållande vis. Det är inte Killing Eve. Hovrättsrådet hade andats väsande och blåst ut luften under sin fladdrande mustasch. Om och om igen. ”Rörigt, förenkla”, upprepade han.

Skulle den sorgliga hovrättsfiskalen jag kände mig som klara av att presentera materialet så att rätten kunde fatta beslut?

Pustandet hade visserligen avtagit i takt med att tviste­ målets säck knutits ihop, men frågan är om det var för lite 7

och för sent? Han gick säkert raka vägen till överhuvudet och krävde min omedelbara uppsägning.

Nu har tiden kommit.

Svea hovrätts president är en iskall madam och ett juridiskt geni. Hon är en remarkabel kvinna vars stålgrå blick kan få svetslågor att slockna. Blotta tanken på skammen i att ha kommit så här långt i mitt karriärbyte från affärsjurist till domare och nu bli utkastad från hovrätten får svetten att bryta ut. I huvudet analyserar jag än en gång gårdagens föredragning, den var inte perfekt men visst var den tillräckligt bra? Jag sliter desperat i blusen. Fladdrar den upp och ner för att få svalka, blundar och ber en stilla bön. ”Snygg bh, sexig.” Stegen försvinner ekande längs korridoren och kommer sedan tillbaka. ”Vad gör du senare? Vi ska på Wirströms efter jobbet. Häng på.”

Tf. hovrättsassessorn med stort T: Christoffer, inne på fjärde och sista året av utbildningen. Han hade förfört mig på en afterwork och vi hade … Nej, det ska jag inte tänka på nu, för han är också killen som aldrig svarat på mina allt mer patetiska mess och som, när jag sjunkit så lågt att jag svajpat ett gillande höger på honom på Tinder, verkade ha svajpat ett ogillande vänster tillbaka. ”Jag vet inte, kanske”, säger jag och försöker mig på ett leende. ”Om inte Vita häxan offrar mig på stenbordet.” ”Det vore kul om du kom. Men jag lovar inget”, säger han och är strax borta igen.

Kinderna glöder av dubbel förödmjukelse när jag kliver in i presidentens väl tilltagna arbetsrum. Med en knappt skönjbar nick får hon mig att ta plats i en grön plyschfåtölj som står placerad mitt emot det höj- och sänkbara skrivbordet.

Till skillnad från hennes namnes kontor i Vita husets mytomspunna Oval Office är det här utrymmet visserligen också 8

mytomspunnet, men raka väggar gör det fyrkantigt vilket passar Vita häxans personlighet utmärkt. ”Du undrar säkert vad du gör här. Normalt hanterar jag inte den här typen av frågor, det är ett specialfall.” Hon skriver någonting på ett papper. ”Du ska till Nordmyrs tingsrätt.” ”Va?” Jag måste luta mig framåt. ”Vad sa du, sa du?” ”Nordmyrs tingsrätt. Ska jag behöva upprepa allt jag säger under det här samtalet?” ”Förlåt.” Jag tittar ner på de knäppta händerna. ”Övre Norrland har precis råkat ut för oansvariga omständigheter. Fiskalskollektivet har dragit på sig tre graviditeter.

Mycket olyckligt.” ”De flesta skulle kanske inte kalla det för olyckl…” Hennes blick ger mig en kylskada i pannan. ”Du börjar den andra december, vi river förordnandet till Stockholm och skickar någon annan.” Hon håller upp papperet, min biljett till den lokala tingsrätten, och pekar på tjänsteanteckningen. ”Varför just jag?” Den varma svetten ersätts av en kall som ilar längs ryggraden. ”Birgitta ringde mig personligen och bad om en tjänst. Vi gick domarutbildningen här i Svea tillsammans, hon är en synnerligen kompetent president. Precis som jag.” ”Men, var ligger det ens?”

Hon suckar och jag tycker att hon himlar med ögonen. ”Uppåt. I Norrland”, säger hon och pekar bort mot Gamla stan. ”Umeå.” ”Ligger Nordmyr i Umeå?” ”Detaljer. Ska du bråka om saken?” ”Nej, självklart inte. Men du har alltså gett bort mig, som en”, jag letar efter ordet och väljer det jag nyss hörde, mest för att jag inte tror att det är sant, ”tjänst?”

9

”Du behöver verkligen lyssna bättre om du på sikt ska bli ordinarie domare. Men vi kan kalla dig för en present istället, känns det bättre?” Hon ler men ser mig fortfarande inte i ögonen. ”Birgitta kommer att få höra om nivån på Sveas fiskaler, jag kan inte tänka mig att Övre Norrland har ett lika högkvalitativt material.”

Presidenten viftar med handen mot Gamla stan igen innan hon med samma rörelse får mig att lyfta från den gröna plyschfåtöljen och försvinna ur hennes åsyn.

På skakiga ben går jag tillbaka till kontoret och slår mig tungt ner på stolen. Vad ska jag göra nu? Att åka till Norrland i två år finns inte med i planeringen. Jag dricker ur ett glas som står på skrivbordet, det smakar gammalt och kittlar under näsan. ”Usch”, säger jag och torkar mig om munnen.

Det knackar på den öppna dörren och Laura betraktar mig med bekymrad min. ”Är det så bra att dricka vatten med blomskott i, vore det inte bättre med en smoothie? Hur känner du dig? Ryktet går.” ”Vadå? Har Christoffer sagt något?” ”Nej. Skulle inte du släppa honom?” Laura höjer frågande ett ögonbryn och jag rycker på axlarna. ”Ryktet går om samtalet med högsta chefen, fattar du väl.”

Jag har fantastiska fiskalskollegor. De är välutbildade och intelligenta med förnuft och gott omdöme, de flesta är dessutom oförskämt snygga. De kan citera lagtexter och göra komplicerade rättsutredningar, granska tingsrättens arbete inför överprövningen med imponerande skärpa, skilja mellan vad lagen säger och de egna fördomarna, blåsa de erfarna hovrättsråden av stolarna med föredragningar av omfattande mål och voteringar där knappast någonting behöver tilläggas. Men de är också sladdertackor. Jurister kan skvallra om andra jurister på en nivå som får de desperata 10

hemmafruarna på Wisteria Lane att kännas behärskade.

Jag gör en grimas mot Laura. ”Jaha, det ja. Det ska bli spännande.” ”Visst, det blir det säkert. Om du lyckas rycka upp klackarna ur Stockholms vältrampade asfalt”, säger hon och trycker med pekfingret på mobilens skärm. ”Så där! Du behöver bearbeta och komma in i acceptansfasen, därför har jag nu bokat bord på Ramblas klockan sju för en välbehövlig terapi­ session.”

På Birger Jarls torg hastar människor förbi i den bistra senhösten och vindarna som viner över kullerstenarna skvallrar om den förestående vintern. En grupp turister visas runt av en guide med uttråkad uppsyn. Tomheten kommer över mig, den framtid jag tagit ut i förskott har brutalt ryckts undan.

Men jag har inget val, beslutet är fattat.

Jag låter Wrangelska palatset skydda mot vinden, lutar ryggen mot väggen och medan signalerna går fram i andra änden betraktar jag den vackert upplysta Riddarholms­ kyrkan. ”Prata!” uppmanar rösten.

I bakgrunden skrålas det, han är uppenbarligen inte kvar på jobbet. Jag håller tillbaka känslorna och kontrollerar rösten när jag berättar vad som just har hänt. En man som passerar möter min blick. Jag tittar bort. ”Och vad tänker du att jag ska göra åt det?” frågar Christoffer och suckar. ”Ingenting, jag ville bara berätta, för jag tänkte att det kanske … att du … eller vi. Jag vet inte”, säger jag och biter mig i läppen. ”Du kanske bryr dig, det var bara det.”

Att Christoffer antagligen medvetet låtit bli att matcha med mig på Tinder är en parentes i historien, som varit mer utdragen än jag egentligen vill kännas vid.

11

Efter den där afterworken inleddes en trevande relation, men den utvecklades inte i den riktning jag önskade och därför har jag försökt glömma honom. Ändå står jag nu här och förnedrar mig, än en gång. ”Vi får prata sedan, jag måste gå”, säger han och i nästa sekund är han borta.

Tårarna bränner när jag styr stegen in i vinden, mot Maria­torget där mormor bor. Det tar mig femton minuter att gå hem till henne och under tiden hinner jag passera andra nivån i Kübler-Ross modell av sorgens fem faser: ilskan. Förnekelsen hade gått över redan på presidentens kontor.

Mormor öppnar och släpper ut ett moln av parfym i trappuppgången. ”Hur är det vännen? Vad har hänt? Du förstår väl att jag blir orolig när du ringer och låter så där.”

Hon ger mig en lång kram och jag tillåter mig att vila i omfamningen en stund, precis som när jag var liten.

Jag hänger av mig kappan i hallen och hälsar på katten Winston III som med en akrobats precision tar sig upp för byxbenet, helt utan att rivas, och lägger sig som en boa draperad över axlarna. Han är döpt efter den framlidne Winston och den framlidna Winston II, som var en hona.

Katten åker snålskjuts till soffan där jag för mormors nyfikna öron sammanfattar eftermiddagen. Utelämnar medvetet incidenten med Christoffer och det sexuella ofredande bh-blottningen eventuellt kan rubriceras som, för jag vet att mormor skulle tappa fokus och kräva att få se vilken bh jag har på mig och det är inte vad jag behöver just nu. ”Men lilla älsklingen. Du kan inte flytta till Norrland, du kan bara inte det”, säger hon när jag har berättat färdigt. ”Lämna mig inte.”

Som för att understryka allvaret sträcker hon ut armarna.

Winston III räddar sig själv och strax pressas jag mot mormorsbysten. Hennes stora guldringar skaver mot kinden när 12

hon gnider som om jag vore en flaska i färd med att producera en ande. ”Du kommer inte att klara dig en minut där uppe, Sarah.

Du har storstadens puls i ådrorna, du förtvinar av frisk luft.

Hoppa av”, säger hon.

Jag bänder mig loss och skakar på huvudet. ”Fast det vill jag inte, jag ska bli domare. Det spelar ingen roll var jag gör de två åren som tingsfiskal.” ”Ring och säg att du skiter i det där nu, att du har bestämt dig för att gå tillbaka till det där stället där karlarna var snygga och du fick gratis mat och alkohol. Du är trettiotre och singel”, säger mormor. ”Nej, det menar du inte! Fint att du påminner mig.” ”Tick tack.”

Jag lägger märke till en ny tavla i vardagsrummet. ”Vad i hela friden är det där?” ”Verket heter ’Den kissande bögen’ förstår du”, säger hon och drar ut på bokstaven ö, ”fint va? En väldigt upp och kommig konstnär.” ”Det är nog ’up and coming’ du menar”, säger jag. ”Är den från galleriet?”

Innan hon gick i pension arbetade mormor som assi­ stent på ett galleri med modern konst. Jag sneglar på en fallosskulptur med en chokladdoppad jordgubbe istället för ollon. Den står placerad bredvid fotografiet av morfar på ett sätt som verkar avsiktligt. ”Självklart! Jag har livslång rabatt.” ”Har du pengar så du klarar dig?” frågar jag och plockar upp telefonen. ”Annars kan jag swisha.” ”När du var på stället med gratis sprit tog jag gärna emot dina pengar, men nu känns det som att ta godis av ett barn.

Sluta behandla mig som en fattigpensionär. Jag har så jag klarar mig och lite till, uppenbarligen”, säger hon och pekar 13

på den nya tavlan. ”Börjar jag krafsa i Winston III:s torrfoder hör jag av mig.” ”Hör gärna av dig strax innan det och tavlan betackar jag mig för, offentligt kissande män har vi tillräckligt av utanför dörren”, säger jag medan katten lägger sig till rätta i fåtöljen. ”I Nordmyr finns det säkert massor av skog där männen kan göra sina behov. Se där – ett plus!” ”Du har en fin utbildning och behöver inte bli sliten runt halva Sverige. Nu har du fått nog. Du säger au revoir till Svea hovrätt.”

Mormor stryker min arm och lutar sig mot mig, strax snyftar hon. ”Det är bara två år, det går flyg. Jag kommer hem ibland och du kan besöka mig.” ”Men jag vill att du stannar i Stockholm, jag behöver dig vid min dödsbädd”, hulkar hon och jag kan inte låta bli att le.

Jag viskar för sakens skull några tröstande ord och klappar hennes gråa lockar, för jag känner min älskade mormor och vet att hon kommer att vandra ut ur dödsskuggans dal inom tre, två, ett. ”Okej, det var ett sista försök. Gör som du vill”, säger hon och ler, men ser genast sorgsen ut igen och den här gången är det på riktigt. ”Vi har överlevt värre. Jag kanske tycker att du borde hoppa av, men det är ditt liv och du ska leva det som du vill. Ånger vill du inte dras med – fråga mig, jag vet.” ”Vad ångrar du?”

Mormor reser sig och sjasar ner Winston III. Hon sätter sig i fåtöljen med armarna och benen i kors. ”Ingenting. Nu pratar vi inte om mig. Vad ville du?” ”Inför flytten till Uppsala, när jag skulle plugga, sa du att allt skulle ordna sig. Minns du?” ”Som när du inte ville börja högstadiet”, säger mormor och ser ut att drömma sig bort. ”Du var rädd att inte passa 14

in, som om det är det värsta som kan hända? Det kanske det är i den åldern. Du behövde i alla fall höra mig säga att allt skulle gå bra.” ”Jag behöver det nu också”, säger jag.

Mormor hade kokat te och lyssnat outtröttligt medan jag lättat mitt hjärta, hon hade försäkrat mig om att jag innan min trettonde födelsedag skulle ha fått nya kompisar att bjuda till firandet. ”Jag har fortfarande nedsatt hörsel, som ni skrattade på partyt.” Hon skrockar åt minnet. ”Nordmyr kommer att älska dig precis som du är, även om du envisas med att alltid känna dig utanför.” ”Det återstår att se.”

Mormor sveper med blicken över min svarta kostym och den mörkblå blusen. ”Vet du, du skulle kunna köpa roligare kläder. Något rosa kanske? Det skulle åtminstone inte skada.

Vill du ha ett glas vin innan du ska träffa Laura? Och så måste du hjälpa mig med ett problem, jag är anklagad för att vara en bedragerska.”

15

2

Mormor sträcker fram sin Ipad och knackar på skärmen med pekfingret. ”Det är pannkakan, den har kastat ut mig. Jag fick ett mejl där det stod att jag har skapat för många konton, de tror att jag ska begå brott. Har du hört något så vansinnigt?” ”Stopp i galoppen. Först och främst: Vad är pannkakan?” ”En dejtingsajt, vet du ingenting?” Mormor läppjar på vinet och ser ut som om hon har vunnit Nobelpriset i litte­ ratur.

Jag tar paddan av henne, appen heter HappyPancake, vilket förklarar saken. Det som däremot saknar förklaring är varför mormor startar nya konton hela tiden. ”Ge hit den”, säger hon och rycker tillbaka sin kära ägodel. ”Jag ska logga in, hur loggar jag in?” ”Vad har du för användarnamn och lösenord?”

Hon knappar hårt på skärmen. ”Jag vet att jag skriver rätt lösenord, men ändå går det inte.” ”Fast det gör du inte, i så fall skulle du komma in på sidan.”

Hon blänger på mig och försöker igen. ”Har du skapat en ny användare varje gång du glömt lösenordet?” frågar jag försiktigt. ”Ja, jag måste ju det”, svarar hon.

Jag påminner mig om att hon är sjuttiotre år och gör det bra som dejtar på nätet, föreslår därför att hon ska mejla 16

kundtjänst och be dem radera alla hennes användare så att hon får börja om på nytt. ”Jag kan hjälpa dig, vilket användarnamn har du?” ”Coolkatt73”, säger hon. ”Men sedan kom jag inte in där och då skrev jag andra siffror efteråt. När jag valde 59 fick jag ännu fler skamliga förslag, en karl var inte ens fyrtio år fyllda – gift och allt. Han ville visa snoppen men då skrev jag att den kunde han behålla för sig själv”, säger mormor. ”Men vad är det för sida?” frågar jag, fast jag vet allt för väl hur det fungerar. ”Jag har sett så många snoppar i mina dagar, skrev jag tillbaka”, säger mormor och sittdansar i takt till fortsättningen: ”Långa, korta, tjocka, smala.”

Jag stelnar. ”Tyst! Nu säger du inte ett ord till, hör du det?” ”Det var ett skämt”, muttrar hon. ”Inte ett ord vill jag höra, för i så fall får du reda ut det här själv.” Jag spänner ögonen i henne och sveper det sista av vinet innan jag författar mejlet till Pannkakans stackars kundservice. * ”Det handlar alltså om en tjänst presidenter emellan?” Laura ser oroligt på mig. ”Hon gav bort dig, fast allt var spikat? Du hade ju redan ett förordnande.”

Jag sippar på riojan. Toner av kanel och hallon sprider sig i munnen. ”Korrekt uppfattat”, säger jag och funderar kort. ”Men vet du, jag har en idé. Du är äventyrlig brukar du säga, vad kan vara mer äventyrligt än att åka till Nordmyr i två år? Jag ger dig min plats, i utbyte mot din vid Nacka tingsrätt.”

Laura tar upp telefonen och googlar. ”Invånarantal i 17

Nourrtajiegge, samiska för Nordmyr – centralort i Nordmyr kommun – är åttatusen. Ungefär lika stort som ett kvarter här i Hornstull.” Hon ser på mig med uppspärrade ögon. ”Ska jag hoppa över sorgefasen där jag förhandlar?” frågar jag och får en handflata nära ansiktet. ”Glöm din dröm”, säger Laura. ”Dessutom är det kanske dags att du kliver ur komfortzonen?” ”Vad ska det betyda?” ”Ärligt talat?” Hon dricker av vinet medan hon granskar mig allvarligt. ”Att du behöver komma ifrån ditt hjärnspöke.”

Jag vet vad hon menar, även om det tar emot att erkänna. Flykten från minnena har pågått länge nu. Dörren till ­restaurangen öppnas och en vindpust letar sig in. Där ute pågår flykten fortfarande. ”Det blir bra för dig att se något annat”, fortsätter Laura, ”träffa andra människor, kanske en kille med fyrhjuling som skjuter älgar. Norrland är fascinerande!” ”Ju mer jag tänker på det, desto bättre känns det faktiskt”, konstaterar jag och snurrar på glaset. ”Grattis, jag är på riktigt avundsjuk”, säger hon och jag kan inte avgöra om hon är allvarlig. ”Det kommer att bli kul. Tänk dig, förhandlingar om hembränning, jaktbrott och brott mot terrängkörningslagen. Jag ryser av upphetsning, gör inte du?”

Hon spricker upp i ett stort leende. ”Ha ha, jag borde ha fattat att du skojade”, säger jag och sköljer munnen med vatten.

Den sorlande ljudmattan får sällskap av en dovt dunkande basgång och på håll får jag syn på servitören som erfaret balanserar våra tapas på en bricka. Han sätter ner tallrikarna på bordet.

Laura skrattar. ”För att inte tala om alla tysta norrlänningar du kommer att träffa. De suger väl bara in luft istället 18

för att svara ’ja’ på frågor? Jag undrar hur det låter när en norrlänning vittnar?” säger hon och spetsar en räka.

Jag tar gaffeln för att hugga in på queso de cabra frito och patata con aioli när sms:et skär genom ridån av trivsamt sorl.

Laura hör det också. ”Är det …?” Hon pekar på telefonen och jag nickar. ”De skulle på Wirströms och han ville kanske ses.” Get­ osten är sträv mot tungan och jag lyfter glaset. ”Men jag bryr mig inte.”

Ett leende leker i Lauras mungipa. ”Eller hur.”

Jag sveper vinet som är kvar i två stora klunkar. ”I kväll vill jag bara ha trevligt och umgås med min bästa vän. Lova att du kommer och hälsar på? Du är väl inte allergisk mot renar?

Jag har hört att det är så man transporterar sig där uppe.”

Laura drar av Burberryscarfen och fläktar sig. ”Ingen stockholmare tror att det är så. Ingen tror att det går isbjörnar på gatorna.” ”Jag tror det.” ”Då är det dags att du lämnar området innanför tullarna.

Självklart kommer jag på besök, det ska tydligen finnas ett visst överskott av karlar i Norrland.” ”Det hoppas jag, om utbudet av kvinnor är begränsat kanske jag har en chans”, säger jag och får en huvudskakning till svar. ”Eller så skaffar du dig lite självkänsla och slutar jaga uppenbara players.” Laura ser menande på mig. ”Det har du gjort så länge vi har känt varandra. Minns du den där killen, han med hästsvansen?”

Jag nickar. ”Det var väldigt god aioli det här”, säger jag. ”Och han med de omöjligt vita sneakersen?” ”Jaja, det räcker nu, point taken. Jag minns vartenda misslyckande, troligen betydligt bättre än du.” ”Christoffer är bara den senaste i raden av sådana killar.

19

Du är hur självsäker som helst i arbetet och sedan beter du dig tvärtom på fritiden.” ”Hårda ord, har inte alla en fasad på jobbet?” säger jag och petar med gaffeln i getosten.

Många har en professionell roll och en privat. Så var det även när jag arbetade på den affärsjuridiska byrån, dagtid var jag business i kostym och klackar och kvällstid, när jag inte jobbade över, osäker tonåring. En tradition jag verkar vara förtjust i, eftersom jag patetiskt nog har tagit med mig den in i trettioårsåldern. ”Men du har rätt”, erkänner jag. ”Klart att jag har. Kanske kan det norrländska lugnet ge dig ro att göra upp med allt som hänt? Vita häxans fribiljett till Norrland är sänd från ovan”, säger Laura. ”Hon har gett dig den perfekta chansen att gå vidare.” ”Om jag klarar av det”, säger jag fylld av motstridiga känslor. ”Ja, det är en annan femma.” Hon viftar åt en av servitörerna och håller upp vinglaset. ”Kan vi få påfyllning här?”

20

3 december Väskan som ligger på sängen innehåller allt jag behöver de kommande två åren av mitt liv. Och en obegriplig sten. En kristall med positiva energier, enligt mormor.

I morgon ska jag lämna lägenheten på Hornsgatan och borda planet till Umeå. Min hittills längsta resa norrut är en urspårad fest på Norrlands nation i Uppsala där jag tog juristexamen. Samtidigt skaffade jag mig villfarelsen att jag skulle ta en onödig omväg via affärsjuridiken, istället för att direkt göra den för domarutbildningen obligatoriska notarie­ tjänsten i tingsrätten.

Villfarelsen hade ingenting med festen att göra men kan ändå beskrivas som ett sju år långt rus och en baksmälla i form av knastertorr skatterätt på EU-nivå.

I efterhand är det uppenbart att det handlade om en flykt, eftersom brottmålen skrämde mig. Det som hela tiden hade varit syftet med juridikstudierna förpassades till en avskild vrå av mitt undermedvetna.

Jag hade varit full av både utbildning och inbillning när jag klev in på den ryktbara affärsjuridiska byrån för att påbörja resan mot det jag inbillade mig var syftet med min karriär: partnerskap. Det sista året som senior associate hade jag stångat huvudet mot meningslösheten i arbetet. Avtal i all ära, men jag kämpade allt mer med att se nyttan av att vara en kugge i 21

ett maskineri där allt handlade om pengar, status och hierarkier. Det var inte därför jag blev jurist. Jag hade låtit mig dras med i prestigen, ett klent försök att glömma det jag varit med om och vart jag hade varit på väg ända sedan jag var liten.

Att förtränga går, men även den mekanismen har sin gräns. Kvällen när mitt förflutna hann i kapp hade jag suttit på byrån och ätit den middag som serverades och tagit den drink jag erbjöds som en del av förmånen – den som innebar att aldrig behöva sluta arbeta. Klockan tickade över midnatt och förberedelserna inför ett viktigt möte dagen efter drog ut på tiden.

I ett försök att rensa hjärnan gick jag till pentryt för att ta en kopp kaffe och där på bordet låg en kvällstidning uppslagen. Artikeln var inte spektakulär, jag hade sett varianter på samma tema många gånger, men nu slog den fullkomligt luften ur mig. Kanske handlade det bara om att jag var utarbetad, men allt motstånd verkade till slut ha malts ner. Det jag varit med om vällde över mig som en våg, slet i benen likt en undervattensström och fick mig att sjunka ner på en stol.

Jag pillade med guldklockan som mamma lämnat efter sig, den hon fick i studentpresent av mormor och morfar.

Klockan som blev min när hon inte längre behövde veta tiden. Tårarna rann och jag lät dem droppa fritt, ner på den fina blusen, titeln och statusen, medan luftslottet till karriärplaner långsamt löstes upp.

Jag visste att det var slut.

Nu skulle jag göra det jag innerst inne alltid hade velat. Jag skulle ta mig an livet och döden i dess råaste former, närma mig brottmålen som jag hade flytt från så länge genom att begrava mig i avtal och tvister.

När jag till slut kunde resa mig gick jag raka vägen till kontoret. En halvtimme senare låg min uppsägning i postfacket tillhörande byråns HR-chef.

22

* Framtiden hade egentligen stakats ut samma dag som jag med osäkra steg gick över de slitna kullerstenarna på torget framför Svea hovrätt. Min lilla hand var instucken i mormors, kanske för första gången. Lätt andfådd av trappor och oro klev jag in genom den stora porten, det doftade blött papper och några högljudda män skyndade förbi. Där inne väntade målsägarbiträdet med sin tjocka portfölj, hon la armen om mig och förklarade än en gång vad som skulle hända.

En liten stund senare var det min tur.

När dörren till salen öppnades gjorde den ett sugande ljud. Allas blickar vändes mot mig. Målsägarbiträdet följde med till stolen och därefter fortsatte ordföranden förhandlingen med det ytterst kontroversiella tilläggsförhöret. Hur omtvistat det faktiskt kom att bli förstod jag inte förrän under juristutbildningen.

Mitt första möte med domstolsvärlden var i egenskap av brottsoffer. Jag hade hunnit fylla tio år och trots min ringa ålder bedömdes jag kunna vittna i salen medan den tilltalade såg på från hovrättens häktescell.

Omsorgsfullt klädde jag för sista gången det jag hade sett och varit med om i ord. Ordföranden talade direkt till mig och jag direkt till honom. Jag berättade alla detaljer jag kom ihåg samtidigt som jag nöp mig själv så hårt i handen att jag efteråt fick ett blåmärke.

När jag var klar tackade han. Själv tappade jag fattning­ en. Känslan av att ha varit duktig krockade med att min värld vänts upp och ner. Därefter är allt jag minns två stadiga händer om mina axlar och sedan mormors famn.

När jag på darriga ben lämnade byggnaden stod det klart: Jag skulle jobba där inne. Jag skulle bli domare.

23

* När jag en tid efter sammanbrottet i den affärsjuridiska byråns pentry hade tagit emot presenten och blommorna och lämnade kontoret för sista gången visste jag att vägen framför mig var lång; men jag tvekade aldrig.

Nu, drygt tre år senare, är jag på väg att ta nästa steg mot målet att bli ordinarie domare i Sveriges domstolar.

Telefonen plingar till. Jag sträcker mig för att se vad Laura vill, men det är inte hon.

Tja, vad händer? står det från avsändaren som jag har döpt till Svara inte! i telefonboken.

Ja, han heter förstås inte så, Christoffer.

Inget, åker norrut i morgon, svarar jag trots att jag inte borde.

Trist. Ses? Jag köpslår med min heder i ungefär tre sekunder innan jag erkänner att när det kommer till Christoffer har jag ingen.

Kom hit då. * Så snart lägenhetsdörren har slagit igen morgonen efter ångrar jag mig förstås, men det är en känsla jag är bekant med och slutsatsen är densamma som vanligt: Det är värt det.

Två års fysiskt avstånd till Christoffer är exakt vad jag behöver. Tiden i sig lär skapa en känslomässig distans och att slippa se honom nästan dagligen på jobbet blir en lättnad, men en påträngande förhoppning spirar trots allt. Kanske kommer han att sakna mig nu när jag flyttar.

Jag skakar tankarna ur huvudet och ringer Laura som ger mig en kort men effektiv uppläxning i hur högt jag ska värdera mig själv och att Christoffer är den sista jag borde släppa in i lägenheten. ”Han behandlar dig som en 24

flintastek, bara något att kasta på grillen i brist på annat.”

Hennes syn på situationen svider, men de närmaste åren kommer det åtminstone bli enkelt att inte släppa in honom i lägenheten. Den är nämligen uthyrd i andra hand. * Mormor ligger på signalhornet, ljudet ekar likt en siren mellan stenhusen på innergården. Det påminner om hennes skoningslösa väckningsmetoder när jag som tonåring vägrade att kliva upp före lunch. Den ständiga kampen att få plugga bort nätterna och sova bort de lediga dagarna, sova bort de jobbiga tankarna och saknaden jag inte ville eller kunde prata med mormor om.

Med hjärtat dunkande, då som nu, hugger jag väskan och låser lägenheten. Springer ner för trapporna, inte så mycket för att jag längtar till Norrland som för att stoppa tantens attack. Jag rycker upp bildörren för att säga några inte speciellt väl valda ord, men hinner inte ens ta sats. ”Och varför ser du så stressad ut då? Du ska bara flyga och det är inte jobbigt”, ropar hon över oljudet. ”För fasen, släpp tutan!” ”Hoppsan.” Hon skrattar förläget och lyfter handen, som om hon på allvar inte hört hur illa det lät. ”Lägg väskan med dina trista kläder i bagageutrymmet nu så vi kommer i väg, planet lyfter snart. Skynda, skynda.”

Med förhöjt blodtryck låter jag mormor navigera ut på den trafikerade gatan och ta sikte mot Arlanda.

Efter ett par kilometer håller hon fram en ljusblå sten. ”Jag glömde, ta den här.”

Jag synar gåvan samtidigt som jag håller ett vakande öga på vägen, bör jag låta henne köra? Börjar hon bli dement? ”Tack, men jag har redan packat ner stenen jag fick.”

25

”Det var ingen sten, det var en kristall. En ametist som skyddar mot negativitet och stress. Men du behöver den där med, tro mig. Ha den i underbyxorna när du går på lokal.” ”Men mormor, allvarligt.” ”Vadå? Är du gift? Nej, just det. Och vad saknas?” ”Ett grustag i trosorna, verkar det som.”

Hon kastar ett besviket öga på mig. ”Trams! De rätta energierna. Titta på mig, jag är hela tiden på gång, kastar ut linor, vevar in fisk efter fisk mellan gäddorna.” ”Gäddor är också fiskar, Coolkatt59”, påpekar jag och får en fnysning i retur. ”Eller vad kallar du dig på Pannkakan nu för tiden? Jag kommer inte att klara viktgränsen på flyget med all sten du har prackat på mig.” ”Gulliggumma72, om du absolut ska veta. Och sluta överdriva, om du ska sitta i domstolen och döma människor med den där attityden blir det väl dödsstraff för varenda stackare”, säger mormor och skakar som om hon sitter i elektriska stolen. ”Inget kul skämt”, säger jag. ”Vi har för övrigt inte dödsstraff i Sverige, det gör mig orolig att du inte känner till det.

Jag kanske ska ringa äldreomsorgen och be om en biståndshandläggare? Du verkar inte vara vid dina sinnens fulla bruk.” ”Hallå? Är det polisens hittegodsavdelning? Mitt barnbarn har tappat sin humor”, säger hon och fnissar. ”Dessutom är du sjuttiotre år, inte sjuttiotvå”, fortsätter jag. ”Du ska alltid märka ord.” Hon rattar med ett ryck ut i vänsterfilen för att svepa förbi en lastbil.

Jag håller fast i handtaget, som om det skulle rädda mig vid en kollision. Så småningom lugnar jag ner mig. ”Vet du, jag kommer att sakna dig massor fast du är lite knäpp och kör bilen som om du stulit den”, säger jag och stryker mormor på armen.

26

”Lilla barn”, svarar hon och lägger sin hand på min. ”Om du inte trivs kommer du hem på en gång, det är bara att hoppa av.”

Droppar blänker i hennes ögonfransar. Jag sväljer. ”Din mamma hade varit så stolt över dig, Sarah. Oerhört stolt. Jag slår vad om att hon i denna stund tittar ner på dig från himlen. Men en tanke maler.” Hon trummar på ratten. ”Jag måste fråga, gör du det här för hennes skull? Är det Camillas drömmar du följer eller dina egna?”

Jag sitter tyst tills vi svänger in på parkeringen vid Arlanda flygplats, inte för att jag behöver fundera utan för att samla mig. ”Nej mormor, det är min alldeles egna dröm.”

27