9789177956167

VÄLSIGNAD VARE FADERN

22-21 Polaris Ventrella, 9 maj.indd 1

2022-05-09 10:17

ROSA VENTRELLA

VÄLSIGNAD VARE FADERN

Översättning Malin Emitslöf

22-21 Polaris Ventrella, 9 maj.indd 3

2022-05-09 10:17

s 229 Dikten av Primo Levi i tolkning av Roger Fjellström i samarbete med Louise Kahan (2011)

Originalets titel: Benedetto sia il padre © 2021, Rosa Ventrella First published in Italy by Mondadori Libri S.p.A., Milano Published by arrangement with Walkabout Literary Agency Med bidrag från Stiftelsen C.M. Lerici Översättare Malin Emitslöf Formgivare Eric Thunfors Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook, Falun Printed in Sweden 2022 ISBN: 978-91-7795-616-7 Bokförlaget Polaris, Stockholm 2022 www.bokforlagetpolaris.se

22-21 Polaris Ventrella, 9 maj.indd 4

2022-05-09 10:17

INNEHÅLL

LIMBO 17 UTE UR LIMBOT 149 ROST 229 Tack 269

22-21 Polaris Ventrella, 9 maj.indd 5

2022-05-09 10:17

Till min man, som jag för många år sedan svor evig kärlek …

22-21 Polaris Ventrella, 9 maj.indd 7

2022-05-09 10:17

11 december 2002 Jag har gått med på att träffa Marco på vår favoritrestaurang, i Testaccio. ”Jag måste prata med dig”, sa han, och jag kunde inte säga nej.

Jag promenerar i sakta mak genom centrum, sicksackar mig fram bland gatumusikanter och julmarknader, upptagen med att leta i tankarna efter de stunder i livet då jag verkligen var lycklig. I en gränd fylls luften med de sorgsna tonerna från ett piano, de nästlar sig in i mitt inre och vindlar sig sedan ut igen. Jag stannar till och betraktar restaurangens fasad. Taket reflekterar ljuset och blänker som om det var gjort av guld, och den ljusblå porten och de små runda fönstren ser ut som en mun och två ögon på de kalkputsade väggarna. Jag väntar en stund innan jag går in för jag känner en hård knut i magen, en vag smärta, på samma gång urgammal och ny. ”Rose, det är över”, säger jag till mig själv och stirrar på min spegelbild i glasrutan, ”du är inte som din mamma. Du förmådde säga att det var nog.”

Jag är inte längre Rosa, inte Rosè heller. Nu är jag Rose.

Nu kommer allt att förändras. Marilyn brukade kalla mig Rose. En dag för längesedan sa hon till mig att det var ett sofistikerat namn som påminde henne om vissa eleganta salonger.

9

22-21 Polaris Ventrella, 9 maj.indd 9

2022-05-09 10:17

När jag får syn på honom där han sitter och väntar på mig vid ett avskilt bord, tycker jag mig känna igen det som en gång i tiden drog mig till honom. I hans kropp ser jag de knotiga stammarna på olivträden i våra hemtrakter, det där hårda träet som sticker ner sina rötter i den steniga leran. Han har klätt upp sig för att träffa mig, kammat håret bakåt så att den rymliga pannan blottas, och han doftar gott av en parfym som inte är hans vanliga. Även jag har ansträngt mig och satt på mig en blommig klänning som numera stramar, fixat håret och tagit på mig ett par nya skor. Egentligen utan någon riktig anledning.

Kanske förtjänar även de avslutade kärlekshistorierna en fin klänning. Jag ser på honom och drabbas av den sortens svindel som man känner när man är på väg att ta ett språng ut i mörkret, som när man är liten och drömmer att man störtar ner i en bottenlös avgrund och förgäves söker efter något att gripa tag i. En kärlek går inte att laga som en trasig leksak.

Det är ledsamt när en historia tar slut, den där fina tråden som brister …

Det var för att prata om henne, om Giulia, som vi stämde träff. Hur hanterar man ett barn efter en separation? Helgerna med pappan, sommarloven, julloven. Alla döda rötter som har slingrat sig även runt barnen, lämnar de spår efter sig? De rötter som min pappa hade snärjt runt oss blev med tiden läderartade, de invaderade allt, gav liv åt andra träd som redan var sterila, ofruktbara och murkna.

Det är så jag känner mig nu. Som ett kalt, ensligt träd. Vad var det du brukade säga, pappa, att jag liknade dig? Samma ögon, samma kindknotor som sköt ut under köttet­ 10

22-21 Polaris Ventrella, 9 maj.indd 10

2022-05-09 10:17

och en själ av beck, svart som en djup brunn. Det var bara henne, Marilyn, som jag hade anförtrott det, ”Pappa slår mamma”, som om det var den springande punkten som allting kunde ledas tillbaka till. Om jag blundar är det som om jag fortfarande befann mig där, fången i min barndoms trånga hål. Och jag hör röster, grannfruarnas tjatter, lögner, förbannelser, dämpade böner. Kanske är de där rösterna en del av mitt förflutna, mitt nu och min framtid.

Under några minuter pratar vi om Giulia, Marco och jag. ”Jag tycker att hon verkar ta det bra”, säger jag. ”Ja, hon har alltid varit mogen för sin ålder”, säger han.

Problemet är ur världen. Har rötterna som snärjde henne plötsligt tappat greppet? Har de befriat henne? Dog de tillsammans med vår kärlekshistoria? Det är slutet på allt.

Vi kommer att klara oss helskinnade ur det här.

Sedan blir vi sittande under tystnad, som för att besegla faktumet att det numera bara är hon, vår dotter, som förenar oss. Allt annat är glömt, bleknat, ruttet. Jag ser på den bärnstensfärgade vätskan i glaset. Det var han som beställde, ett likörliknande vin, sött och med hög alkoholhalt. Det finns ett ljusskimmer i mitten, som om en flamma brann där i. Marco vänder sig besvärad om och ser på de andra paren vid borden intill, men jag fortsätter bara att betrakta det där skimret, orörlig, frånvarande, hypnotiserad av ­ljuset. På den här platsen skålade vi för vår första utekväll tillsammans efter bröllopet, vi skålade för vår tioåriga bröllopsdag, och nu skålar vi för slutet. Plötsligt känns det som om min kropp och min själ var alldeles uttömda. Jag skulle inte kunna säga exakt vad det är som har sugit musten ur 11

22-21 Polaris Ventrella, 9 maj.indd 11

2022-05-09 10:17

mig, det är så många saker som har hänt, några av dem små, andra stora, minnen, mer eller mindre fragmentariska, och nu tynger summan av dem mina nerver. ”Jag måste gå.” ”Va, redan? Vill du inte ha något mer? De serverar fantastiska efterrätter här.”

Jag vet att efterrätterna är fantastiska, det här är även min favoritrestaurang. Det var vår speciella plats, har du glömt det? Men det tjänar inte längre något till att minnas.

Inga minnen, ingen smärta.

Häromkvällen plockade Giulia fram ett fotografi. Vålnaden av mitt andra jag, hon som jag bestämde mig för att begrava, hon som har förblivit ett barn, fortfarande med hjälmfrisyr och knotiga knän, slungade mig tillbaka till den där stunden. Det var porträttet av vår speciella dag. Du är vacker, Rosa. Vacker och ung. Marco håller armen om dig och du ler, för ödet känns som en gåva och tynger inte. Bredvid dig står din mamma och din pappa och också de ler. Ni är alla fjäderlätta. Du bär en fantastisk brudklänning, som en krans av ljus. Din pappa har klätt sig i sin finkostym och kammat håret i en lång sidbena.

Nu känner jag mig nästan gammal och den där bilden hör till det förflutna. Jag rör vid de första rynkorna i pannan och ser att min hy är glansig och glåmig, som om den täcktes av ett gråblekt lager av smink. Jag tänker tillbaka på det där fotot medan jag gör mig i ordning för natten.

Mötet med Marco har inte lämnat någonting kvar hos mig. Jag ligger orörlig och fixerar väggen framför sängen, möbler och tavlor tycks blänga på mig, framträda med alla sina skråmor och skuggor.

12

22-21 Polaris Ventrella, 9 maj.indd 12

2022-05-09 10:17

Det är nästan midnatt när telefonen ringer. Jag blir orolig­när jag hör min bror Salvos röst i andra änden. Jag har inte pratat med honom på två år, den senaste gången som Marco och jag var i Bari. Sedan dess, inte ens ett tele­ fonsamtal. ”Hallå?”

Han tvekar, hostar till, sedan hörs en hes, sprucken röst. ”Vad är det som har hänt?” Mina händer darrar och jag har nästan svårt att andas. ”Mamma”, stammar han. ”Mamma”, upprepar jag med låg röst. En fråga, en vädjan, en bön. ”De säger att hon har fått en hjärnblödning.”

Kort därefter lägger han på. Han klarar inte att säga mer. Det gör inte jag heller, och jag blir sittande med tele­ fonen hängande i luften under någon minut, innan jag lägger handen för munnen för att hindra mig själv från att skrika rakt ut. Men först och främst de praktiska sakerna.

Meddela Giulia och prata med Marco. Jag måste åka dit omedelbart. Jag går in på tågbolagets hemsida och min hand darrar fortfarande. Jag kollar när första möjliga tåg till Bari avgår. Elva och fyrtio. Det borde jag hinna med, men jag måste ringa Marco direkt och be honom komma och hämta Giulia. Jag drar nervöst händerna genom håret innan jag ringer upp honom och bryr mig inte ens om tonen i hans röst när han svarar. Kylig. Likgiltig. Uppgiven.

Jag vet inte. Jag har ingen lust att tänka på det just nu. Jag har annat i huvudet. Jag måste åka till mamma.

Jag borde ha gjort det tidigare, förebrår jag mig själv medan jag plockar fram lite kläder och ett par böcker ur skåpet. Jag vet inte om jag kommer att klara att läsa under­ 13

22-21 Polaris Ventrella, 9 maj.indd 13

2022-05-09 10:17

resan, men stoppar hur som helst ner dem i väskan, av gammal vana. Jag är en egoist, precis som han. Ruttet kött. ”De säger att hon har fått en hjärnblödning”, säger jag till Marco, och upprepar Salvos ord. ”En hjärnblödning”, mumlar jag igen.

I morgon, mamma. I morgon är jag hos dig, säger jag till mig själv för att finna tröst, men tanken färdas i en racer­ bils hastighet och varje antagande, varje hypotes, slutar i en krasch med sämsta tänkbara utgång.

Jag borde ringa pappa, men jag klarar det inte. Jag vet inte vad jag skulle säga.

Jag känner mig kall och varm på samma gång. Tanken på att mista sin mamma är en mal som under större delen av ens liv inte vållar någon skada. Den ligger hopkrupen i någon vrå, sedan träder den fram som en rynkig hand prydd med vassa ädelstenar. Den snuddar vid ens kött, ger en kalla kårar, sänker sig över en med en nästan outhärdlig tyngd, trycker över ens bröst, och återvänder sedan till den där avlägsna vrån. Och så en dag upptäcker man att tiden är på väg att rinna ut. Det ordet skakar om mig.

Tid. Varje försök jag gör att omfamna framtiden slungar mig med full kraft mot mitt förflutna. Tiden är en spiral, en bedräglig trollkarl, en elak jävel. Jag talar till spegeln, men det är inte jag som gör det. Det är rädslan. Jag hör dem, de skrämda andetagen. Jag vet inte längre om rösten är min egen eller om den kommer från en annan plats, en underjordisk värld som snurrar i motsatt riktning. Rädslan glider ner under kalkstensgolvet i mitt barndomshem och tar sig sedan upp längs väggen igen, som en instängd 14

22-21 Polaris Ventrella, 9 maj.indd 14

2022-05-09 10:17

vindpust. Var någonstans börjar jag? Vid vilken punkt i mitt förflutna? För jag börjar säkerligen inte vid min födelse.­Vägskäl, sidovägar, förgreningar. Utan att märka det har jag tappat bort mig i min egen historia.

22-21 Polaris Ventrella, 9 maj.indd 15

2022-05-09 10:17

LIMBO Djupt i vårt hjärta kvarstår för alltid saknaden efter en timme, efter en sommar, efter ett flyktigt ögonblick då ungdomen stod i blom. irène némirovsky

22-21 Polaris Ventrella, 9 maj.indd 17

2022-05-09 10:17

1 Det var sommaren 1978. Den tredje flytten. ”Det här blir den sista”, hade pappa slagit fast. Det var något han alltid sa när ångesten över förändringar grep honom. Jag hade lärt mig att tyda signalerna, hans sätt att oroligt vanka runt bordet, han stannade upp och vände sedan om för att återuppta den där cirkulära rörelsen. Ögonen som var grumliga av rastlöshet granskade varje vrå av huset, på jakt efter oacceptabla skavanker. Han sa inget på en stund, elden härjade inom honom och han väntade bara på ögonblicket då den skulle bryta fram. I början tänkte jag att det var husens fel. Även jag avskydde vårt första hus, dess innertak med höga valv som snarare än att inge en känsla av rymd och göra det lättare att andas fyllde mig med en klaustrofobisk skräck. Om nätterna såg jag fladdermöss och män med avhuggna huvuden. Jag kröp ner under täcket och knep ihop ögonen, i väntan på att en lång klo när som helst skulle komma och gripa tag i mig. Jag berättade inte för någon om mina drömsyner.

Jag sa inte mycket men jag var bra på att lyssna. Det var en förmåga som tillät mig att lära mig saker bättre än mina klasskamrater. ”Rosa, du är ju som en svamp”, sa lärarinnan till mig i lågstadiet. Jag lagrade varje ord inom mig och plockade sedan fram dem vid behov, med de fina termer som 19

22-21 Polaris Ventrella, 9 maj.indd 19

2022-05-09 10:17

fröken­Imperiale då och då utdelade under lektionerna.

Mitt favo­ritord var ”räddhågad”: obeslutsam, svag. Jag tyckte att det beskrev min pappa på pricken. Varje gång som han lämnade ett arbete för ett annat, kom det där ordet till mig. Jag tror inte att jag är född med lyssnandets gåva, utan snarare att jag tillägnade mig den och prövade den under min barndom, en själslig övning tack vare vilken jag inte bara lärde mig att lyssna till det som sades utan också till tystnaden: örat tryckt mot dörren till mina föräldrars sovrum, hjärtat som började slå snabbare, en fin tråd som sammanband mitt liv med min mammas. Om hon led, led jag.

När pappa sa att vi skulle lämna det där skräckhuset blev jag glad. Jag tänkte rentav att de besynnerliga varelserna som hemsökte mig om nätterna kanske visade sig även för honom. Vi flyttade hem till morfar Antonio. Han var änkling och gladdes åt att få tillbringa mer tid med sin dotter och sina barnbarn. Mamma, å sin sida, mötte de där förändringarna med ett nytänt hopp om att allt skulle kunna lagas som en trasig docka. När den där märkliga ängslan intog pappa prövade hon att höja rösten, men alla försök var förgäves. Hon hankade sig fram med ströjobb som sömmerska och knackade på varje dörr i Baris gamla kvarter, frågade alla om de hade byxor som behövde ­lagas eller om hon kunde sticka kläder till de nyfödda barnen.

Vad som helst som tillät henne att mätta sina barns munnar.­ Så småningom fick den där rastlösheten åter greppet om pappa, och morfars hus förvandlades till en hemsk plats. Kanske, tänkte jag, hade fladdermössen och de huvudlösa kropparna på nytt börjat hemsöka honom och han behövde återigen fly. För honom var morfars hus inte 20

22-21 Polaris Ventrella, 9 maj.indd 20

2022-05-09 10:17

mycket mer än ett härbärge, en fallfärdig hop av spruckna tegelstenar och väggar som vittrat sönder av den salthaltiga vinden. Faktum är att han brukade kalla det för ”skithålet”, en benämning som mamma inte kunde höra utan att bli gråtfärdig. Ett kyffe som stank av förruttnelse, av piss och av gammal fisk, antagligen för att fiskmarknaden låg alldeles intill. Kanske var det de där varelserna som hade dykt upp från en mörk och ondskefull värld och inji­cerat sitt gift i honom. Jag önskade att ingen av mina bröder skulle bli som pappa. Ett kött som inte fick föras vidare. Pappa hette Giuseppe. Han var en mycket stilig pappa, med en skönhet som var sällsynt i mina trakter. En skönhet som inte fogade sig i någon som helst osjälviskhet eller tålamod. Älskvärd och oemotståndlig som bara ondskefulla saker kan vara.

Kanske var det inte ens hans fel. Kanske var det omständigheterna som förvandlade människor till något annat än en perfekt vuxen. Liksom många andra pojkar som växte upp under samma tid hade han lämnats åt sig själv, praktiskt taget analfabet och med höga krav på sig. Han berättade ofta om hur hans mamma hade försökt få ­honom att satsa på studierna och att väcka hans lust till skolarbete.

Hon drömde om att han skulle bli en inflytelse­rik man.

Om Giuseppe, grann som han var, dessutom hade varit begåvad med intelligens och framför allt med bildning, skulle han ha förtjänat allas välvilja och respekt. Men den där sonen ville inte veta av de moderliga förmaning­arna.

Han skolkade från skolan för att följa med de a­ ndra slynglarna på strövtåg bland de vita gränderna i det normandiska Bari som framstod som ett gytter av nöjen. Huden som hade mörknat av solen, håret som blekts av sältan: de 21

22-21 Polaris Ventrella, 9 maj.indd 21

2022-05-09 10:17

där barnen var vackra, brukade Giuseppe säga, men han mest av dem alla. Medvetenheten om den gåvan, om det privilegiet, hade gjort honom kaxig och stolt.

Kvällen innan vi lämnade morfars hus hade jag smygtittat på mamma medan hon satt och speglade sig inne i sovrummet. Hon iakttog sig själv länge och ingående: det avlånga och vita ansiktet, det urblekta, stripiga håret som behövde färgas om och som föll ner över hennes kinder i svettiga testar. Hon sjöng lågmält på Ma che freddo fa, uttalade några av verserna och nöjde sig sedan med att nynna på melodin. Det var en av hennes favoritlåtar och jag tyckte också om den. Jag hade lärt mig den av henne.

Jag visste vad det betydde när den sången kom till hennes undsättning: att hon på nytt kände hopp. Det var så det var för mamma: hon störtade ner i ett giftigt och ­stinkande bottenskikt, men sedan – jag vet inte hur – tog hon sig upp till ytan igen.

När jag och mina bröder, Salvatore och Michele, gick och lade oss gav hon oss några betryggande ord där hon stod i dörröppningen: ”Oroa er inte, barn, i det nya huset­ kommer vi att få det bra.” Bakom henne stod morfar ­Antonio med händerna i fickorna och tårar i ögonen. Även mammas ögon var blanka, fyllda av mödosamt återhållna tårar. Men hennes mun log. Ett tudelat ansikte, till hälften glädje och till hälften sorg. Jag hade velat säga till henne att det inte skulle vara länge den här gången heller, men det gjorde jag inte. Pappa däremot var glad att ge sig av.

Han hade fått ett nytt jobb med att binda fiskenät. Det kunde betyda att han skulle vara på gott humör för en tid. D ­ ärmed skulle även mamma vara det och, enligt lagen 22

22-21 Polaris Ventrella, 9 maj.indd 22

2022-05-09 10:17

som sa att sinnesstämningen hos varje medlem av vår familj var sammanlänkad, alla vi andra också. Pappa var stöttepelaren kring vilken familjen Abbinantes öde kretsade. De sorgsna dagarna och de grå dagarna hängde samman med hans humörsvängningar. ”Rosa, kom ihåg att ta med dig videkorgen som du fick av mormor. Och lådan med Micheles kläder som står kvar i källaren.” Det rådde stor oreda i morfars hus efter vår vistelse, och det var ingen lätt sak att leta rätt på familjen Abbinantes få tillhörigheter. Morfar Antonio väntade utanför, redo att lasta upp de sista sakerna på en kärra som han hade fått låna av en granne. Kärran spred samma avskyvärda lukt som kännetecknade hans hem, för ­Tanino, grannen, använde den för att transportera fisk och blötdjur från hamnen till marknaden. Morfar verkade inte längre lägga märke till stanken. Somliga saker tar sig med tiden in under huden på en och blir även de till kött, och man bär dem med sig utan att inse att de kan besvära andra.

Våra flyttar väckte stort intresse hos människorna i kvarteret. Baris gamla stadskärna var i själva verket en liten värld inuti en stor, som ett sådant där landskap som är inneslutet i en kristallkula. Och medan nya, stolta hög­ hus med ljusa fasader och strama linjer restes nere på strandpromenaden, förblev vår stadsdel ett hemligt skrin, gammalt och förfallet. Jag räckte över de sista lådorna till morfar och tillät mig att kasta ett snabbt öga på typerna som stod samlade runt kärran. Jag kände igen Tanino, som försökte förvissa sig om att hans kärra inte tog skada av den tunga lasten. Jag fick en skymt av hans fru, hennes lilla huvud stack upp bakom en typ som var i full färd med att 23

22-21 Polaris Ventrella, 9 maj.indd 23

2022-05-09 10:17

rota bland avfallsresterna som låg utspridda runt kärrans hjul. Det var i juli. De överhettade husmödrarna stod och fläktade sig i nacken med solfjädrar av papp, medan en grupp män cirkulerade runt kärran i ärmlösa undertröjor.

Längre bort fick jag syn på en man i fyrtioårs­åldern med ett långt, hästliknande ansikte. En skärmmössa på huvudet för att skydda sig mot solen, och mörk hy. Mörkare än pappas. Han iakttog mig. Instinktivt sänkte jag blicken, men sedan fick nyfikenheten mig att höja den igen.

Det var ett alldagligt ansikte, intetsägande. Enkelt, som ­illustrationen av huset eller trädet i ABC-böckerna. Jag lade märke till att han fortfarande stod där med blicken fäst på mig, men den var inte längre koncentrerad på en särskild punkt utan flackade hit och dit, ena stunden på mina fötter, andra stunden på mitt ansikte, slutligen på händerna. Jag rodnade, ovan vid den sortens blickar, och såg mig omkring, för jag ville inte att de andra skulle lägga märke till den där lystnaden, men alla verkade absorberade av sina samtal. Taninos fru stod och pratade med fiskförsäljaren, morfar Antonio med ett par grannfruar som satt utanför sina hus på varsin stol med flätad sits.

Ingen hade lust att försmäkta i den kvävande hettan inne i de där kyffena. Platsen för samspråk, där man konverserade om minnen, om bekymmer och små glädjeämnen, där man rentav planerade bröllop, var onekligen ute på gatan. Det var där alla höll till. Människor kom ut från sina kalkstenshus, hemvister för trashankar och döende, för asätande flugor, för röta och förfall. Alla var där, för att avnjuta spektaklet som utspelade sig när familjen Abbinante än en gång flyttade. Kanske för att fälla ett yttrande om vad Giuseppe skulle ta sig för härnäst. Och mitt i det där 24

22-21 Polaris Ventrella, 9 maj.indd 24

2022-05-09 10:17

lågmälda pladdret, i surret som nådde mina öron som ljudet av avlägsna fotsteg, fortsatte mannen med det alldagliga ansiktet att iaktta mig och röja en nyfikenhet och ett intresse som på samma gång smickrade och skrämde mig. ”Rosa, det är bäst att du går tillbaka in”, uppmanade mamma mig mjukt, och rösten hade en varnande ton.

Hennes ögon som hade samma färg som brännässlor skärskådade mannen med det hästliknande ansiktet, de hade snokat reda på honom. Det var svårt att säga om han var snygg eller ful. Den långa, kantiga hakan gav honom ett vilt utseende och det var också det som utgjorde hans underliga dragningskraft. Min kropp darrade, och det var som om min hud hade ersatts med dun. Jag var lätt, som luften som förtunnats av föhnvinden. Jag kunde inte tro att han tittade på just mig. Jag var mager och knotig, med hud len som sammet. Lika mörk som pappas. Och så två stora ögon som hade lärt sig att registrera allt. Han såg på mig en sista gång, och för ett ögonblick möttes våra blickar. ”Han är utsocknes”, viskade grannfru Nannina medan hon böjde sig mot mammas öra. ”Han kommer från inlandet. En bonde”, utbrast hon slutligen med hög röst, och gav eftertryck åt sitt förakt genom att skjuta fram hakan och sätta den spetsiga näsan i vädret. Kustfolket hade inte mycket till övers för de som kom från landsbygden. De var inskränkta och avoga. Mamma smackade bara med tungan, sedan tog hon mig i armen och ledde mig in i huset. Kanske hade hon förstått allt, och i de där små ­insjunkna ögonen anat lömska avsikter som inte kunde leda till något gott. Jag såg Tanino kontrollera att hjulen var i gott skick, och omedelbart efteråt begav sig morfar 25

22-21 Polaris Ventrella, 9 maj.indd 25

2022-05-09 10:17

Antonio mot vårt nya hem som låg ett par kvarter bort, i San Nicola. Väl inne i huset igen kramade jag om Michele­ och Salvo, omtöcknad av tankar. Orediga och grå. En obehaglig och taggig känsla stack mig i magen, och i munnen hade jag en konstig metallsmak. Michele lät sig omfamnas, men Salvatore slingrade sig snabbt ur mitt grepp. ”Jag är minsann ingen mjukis”, fnös han och strök med handen över ansiktet. Men hans ögon dolde något, ett vattnigt blänk som liknade en återhållen tår. Jag insåg att vi alla, mer eller mindre medvetet, brottades med samma fråga. Hur länge skulle det vara den här gången? Hur många månader skulle Giuseppe Abbinante fortsätta att binda fiskenät innan rolösheten, den där osläckliga längtan efter en annan plats, drev honom att fatta ännu ett förhastat beslut? Var skulle vi hamna nästa gång? Sanningen är att jag var rädd, även om jag inte förmådde erkänna det högt. Det där ordet – rädsla – blev för ett ögonblick urskiljbart i virrvarret av känslor. Jag såg det, jag kunde ta på det, vrida och vända på det mellan mina händer, som en vas, ett dricksglas, ett föremål som man kan se i dess helhet. Utan att jag ville det började en tår, en endaste, rinna nerför min kind, medan mitt grepp om Michele hårdnade och hans knubbiga ansikte tog skydd i min famn, hans små händer fattade tag om mitt hår som, ostyrigt och mörkt som det var, för honom var mer moderligt än vår egen mor. ”Allt kommer att bli bra”, mumlade jag till honom medan jag böjde mig mot hans krulliga kalufs.

Michele lät undslippa sig ett egendomligt gny, som om han kippade efter luft. I den stunden verkade han yngre än sina fem år. ”Det är inte sant”, viskade han sedan, och 26

22-21 Polaris Ventrella, 9 maj.indd 26

2022-05-09 10:17

jag kände att min klänning hade blivit blöt av saliv och tårar. ”Det är visst sant”, försäkrade jag honom medan jag tog hans ansikte mellan mina händer och tvingade honom att se på mig. ”Allt kommer att bli bra. Alla bitar kommer att falla på plats.”

27

22-21 Polaris Ventrella, 9 maj.indd 27

2022-05-09 10:17