Helene Flood
Betraktaren Översättning Lotta Eklund
21-49 Polaris Betraktaren 3 nov.indd 3
2021-11-03 14:26
Citat ur Tolvskillingsoperan återges i Ebbe Lindes översättning. Originalets titel: Elskeren Bokförlaget Polaris, Stockholm © Helene Flood First published by H. Aschehoug & Co. (W. Nygaard) AS, 2021 Published in agreement with Oslo Literary Agency Omslag av Lukas Möllersten Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook, Falun Printed in Sweden ISBN: 978-91-7795-573-3 www.bokforlagetpolaris.se
21-49 Polaris Betraktaren 3 nov.indd 4
2021-11-03 14:26
För några finns i mörker, i ljuset andra står de i ljuset ser man, de i mörker blicken inte når. Bertolt Brecht, Tolvskillingsoperan
21-49 Polaris Betraktaren 3 nov.indd 5
2021-11-03 14:26
DEL I
Jag lovar att inte störa
21-49 Polaris Betraktaren 3 nov.indd 7
2021-11-03 14:26
Du frågade när jag och Jørgen träffades. Tror du mig om jag säger att jag inte minns ? Det måste ha varit i trädgården någon gång, eller i trapphallen, eller vid grinden, men jag har inget minne av det. Min son föddes precis efter att vi flyt tade in, och var prematur. Det blev så många sjukhusbesök, så mycket att vara orolig för. Det säger jag inte för att undvika frågan. Jag menar det. Jag kommer helt enkelt inte ihåg. Men jag minns första gången jag såg honom. Det måste ha varit i början av juli samma år som vi flyttade in. Det kan jag säga säkert, eftersom det bara var några dagar efter att vi övertog lägenheten, en varm sommarkväll när Åsmund och jag satt hemma i vår gamla lägenhet och jag inte stod ut längre, måste upp och se på huset där vårt nya liv snart skulle börja. De satt på uteplatsen i trädgården när jag kom. Du vet hur gången till ytterdörren går alldeles förbi den ? Jag såg på dem när jag gick förbi, beredd att hälsa, men de satt och åt och la inte märke till mig. De var fem, uppenbart nära vän ner. Jag kom ensam, var höggravid, enorm, och hade gått snabbt, svetten rann. Och jag kände dem inte. Jag låste upp in till mig. I lägenheten var det tomt. De förra ägarna hade tagit sina grejer, men lukten satt kvar. Det luktade inte vi där, om du fattar vad jag menar ? När vi tog över kändes det som om vi köpte in oss i en livsstil. Eller ett visst socialt skikt. Som om vi blev lite finare än vi hade varit bara för att vi ägde en bostad på den adressen. Men när lägenheten inte längre var
9
21-49 Polaris Betraktaren 3 nov.indd 9
2021-11-03 14:26
smakfullt möblerad, när stegen ekade mellan kala väggar med spikhål, började jag tveka. Jag kan inte förklara det på annat sätt än så här : Det kändes som om jag hade fått på mig för stora skor. I köket gick jag fram till fönstret och såg ut på sittplatsen och de som var där. Jag öppnade inte, fast det var varmt. Jag vet inte. Kanske ville jag inte tränga mig på. De såg ut att ha ätit klart. Det stod några vinflaskor på bordet. De pra tade och rösterna hördes genom de stängda fönstren, inte vad de sa men tonläget. De diskuterade något, rätt så hetsigt verkade det som, men det var bra stämning. Ibland började de skratta, alla fem. Det var tre män och två kvinnor. En av männen kände jag igen, han var filmare, gjorde en kontrover siell dokumentär för några år sedan, jag har glömt om vad, flyktingpolitik eller integration eller något sådant. Det skrevs en del om den. Det var något med den ena kvinnan också, fick en känsla av att jag hade sett henne på teve. På ena långsidan satt en man och en kvinna som verkade vara ett par. Han hade armen på hennes stolsrygg och en gång när alla skrat tade vände hon sig mot honom, leende, och borstade bort något från hans kind. Någon gång flyttade han armen och la den på hennes korsrygg. Hon lutade sig över bordet för att säga något. Hon hade långt, mörkrött hår i en tjock vackert gjort fläta över ryggen, och när hon lutade sig fram för att säga något gled den ner på sidan. Hennes man, han som satt bredvid, la försiktigt tillbaka den. Hon vände sig mot honom, märkte att han tog i henne, och fortsatte prata medan hon log mot honom. Kanske berättade hon något de hade gjort tillsammans. Han satt med ryggen mot mig så det var inte lätt att se ansiktet, men när han vände sig åt ett bestämt håll kunde jag
10
21-49 Polaris Betraktaren 3 nov.indd 10
2021-11-03 14:26
se det. Han var ganska snygg, hade lockigt hår som började bli grått, markerade kindben och ett stort, smittsamt leende som han verkade använda ofta. Jag skulle gissa att han var över fyrtio, kanske närmare femtio. Det var Jørgen. Första gången jag såg honom. Eftersom de inte verkade se mig stod jag bara kvar och betraktade dem, de där fem vännerna som diskuterade vikti ga saker runt ett middagsbord en sommarkväll i en trädgård på Kastanjesvingen. Sedan reste sig kvinnan med flätan. Hon tog ett tomt fat från bordet och gick ut på den stenlagda gången mot ytter dörren. När hon kommit halvvägs fick hon syn på mig. Det var inte så konstigt, jag stod mitt i fönstret. Det var inte som om jag låtsades att jag inte såg på dem. Jag hade blivit så fascinerad, hade inte tänkt på att jag borde flytta på mig. Hon stannade till, såg på mig. Jag höjde handen och vinkade. Hon stod kvar. Vinkade inte tillbaka. Log inte mot mig, men såg inte heller sur ut. Hon var mer neutral. Hon stod stil la och betraktade mig. Det varade bara ett ögonblick, sedan fortsatte hon. Från där jag stod hörde jag henne öppna ytter dörren. Jag skyndade mig bort från fönstret, grämde mig över att jag hade stirrat så där. Det kändes i magen, jag hade betett mig opassande och skämdes.
11
21-49 Polaris Betraktaren 3 nov.indd 11
2021-11-03 14:26
Första lördagen
Träden omkring mig är lövträd med stora kronor och grova grenar. Helt olikt granskogen nära huset där jag växte upp, och ändå vet jag, på drömmars sätt, att jag är i min barndoms skog. Jag kan den, vet hur lätt det är att gå vilse. Man följer välkända stigar. Sedan gör man en avstickare, mot ljudet av ett rådjur eller en skymt av ett bra blåbärsställe en bit från stigen. När man vänder sig om igen har allt förändrats. Bara träd åt alla håll, mörka och tysta, tätt, och inget av dem liknar träden jag känner igen. I drömmen letar jag efter någon som är borta. Först vet jag inte vem. Sedan förstår jag att det är mina barn. Lukas, ropar jag, börjar springa. Emma ! Framför mig öppnar sig en glänta. Den är inte stor, kanske fem meter tills den täta skogen börjar igen, men här når solen ner genom trädkronorna, det är ljust och varmt, växer frodigt gräs på marken. Jag stannar. Det är vackert, men det är något som inte stämmer. Halsen tjocknar och jag får svårt att andas. Något hemskt har hänt. Ute i vardagsrummet är det morgonkyligt. Jag stänger försiktigt dörren till sovrummet bakom mig, vill inte väcka de andra. I det flacka morgonljuset känns vardagsrummet 12
21-49 Polaris Betraktaren 3 nov.indd 12
2021-11-03 14:26
annorlunda. Kanske är det mardrömmen som sitter kvar i kroppen för möblerna verkar så stora och allvarliga, bokhyllan ser bortvänd ut, soffbordet är så ovanligt städat. Mina bara fötter kalla mot parketten. I hallen hittar jag tofflorna, tar på mig dem och går ut i köket. Även där är det förvånansvärt städat. Åsmund och jag delade en flaska vin i går kväll när vi såg en film, ganska halvdan, men den kanske tog sig, jag blev trött och gick och la mig efter halva. Åsmund måste ha plockat undan. Den röda symbolen på diskmaskinen talar om att den är klar, han måste för en gångs skull ha satt igång den innan han gick och la sig. Jag lutar mig mot köksbänken. Det här rummet är lägenhetens stora försäljningsargument. Det var här de hade tagit bilden på framsidan av prospektet vi fick när vi var på visning. Köket är stort och ljust, och medan resten av lägenhetens fönster vetter antingen ut mot den igenvuxna slänten bakom huset eller mot huset intill, så vetter köksfönstren mot trädgården. För att verkligen utnyttja ljuset har arkitekten som ritade huset någon gång på femtiotalet låtit väggen vara en enda lång fönsterrad. Framför dem har vi ställt köksbordet, och när vi sitter där ser vi hela den lilla trädgården, uteplatsen med trädgårdsmöblerna, det skruttiga äppelträdet, ställningen med brevlådorna, och det vita trästaketet. Utanför går Kastanjesvingen, den lilla återvändsgatan som slutar i en vändplats kanske fyrtio meter efter vår grind. På andra sidan gatan ligger enfamiljsvillorna, en del är lika gamla som vårt fyrfamiljshus, några är nyare. Bakom dem ligger kullen som heter Bakkehaugen, den avgränsar oss från stadskärnan, och även om det inte går att se centrum från köksfönstret ger det mig en varm hemtrevnadskänsla bara att veta att stan ligger 13
21-49 Polaris Betraktaren 3 nov.indd 13
2021-11-03 14:26
där bakom kullen. Att vi bor så, på en lugn återvändsgata, med stan så nära att vi nästan kan ta på den. Jag sätter mig ner. Sitter blickstilla och lyssnar. Är han vaken där uppe ? Rör han sig, hörs han ? Men det är för tidigt, det vet jag ju. Förmodligen är jag den enda i hela huset som inte sover. Ändå är det inte alldeles tyst. Väggarna är inte tillräckligt isolerade, man hör till och med svaga vindar, kastanjens grenar mot vardagsrumsfönstret, knarr i trästommen när grannarna rör sig. Sömnen sitter kvar och jag sträcker på kroppen. Har sovit så tungt i natt. Hörde inte när Lukas kom in. Vaknade blind och rädd ur mardrömmen, slog upp ögonen och såg hans huvud, hans lilla hand nära min, små fingrar med smutsiga naglar och ett grönt plåster runt ett omärkligt sår på pekfingret. Jag var så lättad efter drömmen. Han var där, allt var som det skulle. Jag rufsade honom i håret. När kom han in ? På andra sidan gatan ser jag Hoffmo gå ut ur sin brunbetsade villa. Han ställer sig på trappan och ser sig omkring, som en småpåve som betraktar sitt rike. Sedan sätter han händerna i midjan, en på vardera sidan om den stora magen, sträcker på kroppen, rullar på höfterna, först åt ena hållet sedan åt andra, med magen gungande framför. Han ska ut och springa, han är sådan, över sjuttio och springer ändå två gånger i veckan oavsett väder. Den blå träningsoverallen med vita ränder längs benen är från sjuttiotalet, den gör uppenbarelsen ännu mer skrattretande, men det är något med Hoffmo, något slags naturlig auktoritet som gör att man inte skrattar åt honom. Vi har en bra ton emellan oss, han och jag. 14
21-49 Polaris Betraktaren 3 nov.indd 14
2021-11-03 14:26
– Sprungit nåt på sistone ? brukar han ropa över staketet när han får syn på mig, och sedan fortsätter han : Motion är bra för hjärnan, vet du, Prytz. En sund själ i en sund kropp. Vi tilltalar varandra med efternamn, det är lite skämtsamt. Nu lutar han sig framåt och nuddar marken. Inte så illa för en man i den åldern och storleken. Han rätar på sig, sträcker ut kroppen, gör sig redo att springa. Jag höjer handen och vinkar från mitt fönster, men han ser mig inte. Barnstegen hörs innan Lukas kommer in i köket, de små, snabba fötterna som klatschar mot golvet. Han tar tag i mig, kliver upp i mitt knä. Lutar huvudet mot min axel, blundar. Kan mycket väl somna där, det vet jag, han kan somna nästan var som helst. En del av mig skulle tycka om det, bara sitta här tyst och lugnt med det sovande barnet i knät. – Lukas, gick du upp till oss i natt alldeles av dig själv ? Han öppnar ögonen och ser upp på mig. – Ja, säger han. Men inte övertygande. Mer som en fråga. Ja ? Gjorde jag det ? – Jag hörde dig inte, säger jag. Detta bevärdigar han inte med ett svar. Han lägger tillbaka huvudet mot min axel och blundar. Jag suckar. Lyssnar efter livstecken från lägenheten ovanför. Lukas öppnar ögonen igen. – Mamma. Kan vi ta fram den stora dinosaurien ? säger han. Jag reser mig och ser Hoffmo jogga på uppfarten med 15
21-49 Polaris Betraktaren 3 nov.indd 15
2021-11-03 14:26
korta, lätta steg. När han öppnar sin grind får han syn på mig. Han höjer handen och vinkar. Jag höjer min, ger honom något slags honnör för träningsinsatsen, och kan formligen se hur den stora kroppen bullrar av skratt.
16
21-49 Polaris Betraktaren 3 nov.indd 16
2021-11-03 14:26
Efter frukosten plockar vi undan och klär oss för dagen. Den blir hektisk. Planeringen är gjord för länge sedan, allt vi har att göra är att genomföra. Så är det varje helg fram till december. Ibland tänker jag att vi är som hamstrar i ett hjul, på väg från ett möte till ett annat i en enda uppförsbacke som aldrig tar slut. För några år sedan drömde jag om att hyra ut lägenheten, ta ut sparpengarna och köpa fyra flygbiljetter till Vietnam. Bo där, öppna ett litet hotell på en strand. Leva i nuet. Ha tid för varandra, för barnen. Se dagarna komma och gå. Inte styras av klockan för aktiviteter, hinna med allt innan man stupar i säng och återhämtar sig så att man kan börja om igen nästa dag. Utan att verkligen känna efter. Leva autentiskt och i samklang med naturen. Så tänker jag inte längre. På en strand i Vietnam skulle det ha varit andra saker. Vi hade oroat oss för om hotellet skulle gå runt, om gästerna skulle klaga på det ena eller det andra, det kunde bli flodvågor eller torka, rörsystemet kunde vara så gammalt att det kostade för mycket att byta, och så vidare. Åsmund gräver fram en T-tröja ur högen i hörnet. Jag bäddar medan jag berättar om drömmen, minns inga detaljer längre, jag letade efter något, var rädd. Jag måste ha sovit tungt, säger jag, för Lukas kom in och la sig mellan oss utan att jag vaknade. – Vi borde vänja honom av med det, han är tillräckligt stor för att sova ensam, säger Åsmund och knäpper klockan runt handleden. – Han är ju bara fyra, säger jag. 17
21-49 Polaris Betraktaren 3 nov.indd 17
2021-11-03 14:26
Åsmund säger : – Emma sov hela nätterna i egen säng när hon var fyra. Och den där tuppluren mitt på dan, Rikke, den måste han sluta med. Han är för stor för den. – Ja, säger jag och vill inte prata mer om det. Lukas är mitt lyckobarn. Han föddes nästan två månader för tidigt. Vi höll på att flytta in när han kom, jag packade upp koppar och skålar ur lådor när den skarpa smärtan högg till i mage och rygg. Åsmund var någonstans och hämtade nya möbler, Emma var hos farmor, jag stod framför de tomma köksskåpen och tänkte : Har jag överdrivit ? Har jag ansträngt mig för mycket ? Borde jag sätta mig en stund ? När jag åkte till sjukhuset var det hög tid. Jag ringde Åsmund medan jag väntade på taxin, han kastade sig i bilen och kom precis i tid. De tog honom ifrån mig så fort han var född, han skulle testas, mätas, vägas, tiden var av yttersta vikt och en del av informationen måste ha gått förlorad i brådskan, eller också var jag så omtöcknad efter förlossningen att jag inte riktigt hörde, för jag var aldrig säker på hur det var med babyn, levde han eller inte ? De försvann med honom och jag vände mig mot Åsmund och sa : – Har vi blivit föräldrar igen nu ? Åsmund grät, han är sådan, kan inte hjälpa det, tårarna rinner på bröllop och barndop. En läkare kom in med rynkad panna, hopknipna läppar, det var vad jag såg och jag tänkte : Babyn är död. Kände först rädslan som ett slag i magen, sedan fortplantade den sig ut i armar och ben, tog över kroppen. Läkaren märkte det inte, inte Åsmund heller, men sekunderna det tog innan hon lyckades få ur sig att allt såg bra ut, att babyn var liten men stark, det skulle 18
21-49 Polaris Betraktaren 3 nov.indd 18
2021-11-03 14:26
bli många tester, vi kanske behövde följas upp på sjukhuset framöver, men det fanns all anledning att tro att detta skulle gå bra, under de sekunderna var jag säker på att jag hade förlorat honom. Det var en realitet. Och när det gick upp för mig att jag faktiskt inte hade förlorat honom, med största sannolikhet inte, trots allt, var lättnaden så stor att allt det andra, risken för astma och adhd och problem med lungfunktionen, saknade betydelse. Jag återkom till den stunden om och om igen. Gör det fortfarande. Mitt lyckobarn. På något sätt är han en bonus. Jag hade förlorat honom. Jag fick honom tillbaka. – Då är jag klar, sa Åsmund. Han är klädd i cykeldräkt, svart med reflexgula fartränder. Medan jag följer med Emma till skolpjäsen och sedan går på kafé med min syster ska han ta med Lukas och cykla ut till en kompis i Bærum. På elcykeln förstås, men han har klätt sig som för en träningsrunda. Han har lagt på sig lite på senare år. Det är inget konstigt, det är som det är. Hans kompisar har också lagt på sig. Det var något som hände mellan trettiofem och fyrtio. Det satte fysiska spår. – Vad är det ? frågar han. – Vadå ? – Du tittar så ? Jag ler. – Cykeldräkten, sa jag. – Den ja. För trång ? För tajt ? säger han. – Nej då. Väldigt proffsig. Han blinkar åt mig. – Tour de Tåsen, baby, säger han och går ut i vardagsrummet. 19
21-49 Polaris Betraktaren 3 nov.indd 19
2021-11-03 14:26
Jag hör honom där ute, han lyfter upp Lukas i luften och tjoar. Lukas skrattar. Samvetet svider till i magen, snabbt och hårt. Där går han alltså. Pappan till mina barn, mannen jag har lovat att älska och ära. Jag bäddar klart sängen, plockar upp smutstvätt från golvet. Det är fortfarande alldeles tyst uppe hos Jørgen.
20
21-49 Polaris Betraktaren 3 nov.indd 20
2021-11-03 14:26