KATRINE
WESSEL När allt uppdagas
Översättning: Eva-Maria Gelotte
Wessel-Winther del 5-Inlaga-Tryckoriginal-211216.indd 3
2021-12-16 22:02
Originalets titel: Når alt kommer for en dag © Katrine Wessel, 2020 Publicerad enligt överenskommelse med Pitch Forlag AS Omslag av Hanne Løvdal Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook, Falun Printed in Sweden 2022 ISBN : 978-91-7795-569-6 Bokförlaget Polaris, Stockholm www.bokforlagetpolaris.se
Papper fran
Wessel-Winther del 5-Inlaga-Tryckoriginal-211216.indd 4
2021-12-16 22:02
Kärlek kan dö av sanning och vänskap av lögn ABEL BONNARD
Wessel-Winther del 5-Inlaga-Tryckoriginal-211216.indd 5
2021-12-16 22:02
1 Trondheim, februari 1900 Änkefru Mathilde Skjønbergs träpalats på Munkegaten var stor slaget, byggt efter modell av landshövdingeresidensets huvud flygel. Det hade tillhört familjen sedan det byggdes i slutet av 1700-talet, men hade sett bättre dagar. Färgen flagnade här och där, fönsterkarmarna var spruckna och släppte den rå vinterkylan rakt in i de stora, dystra rummen. De breda golvplankorna knarrade och hade spår efter alla människor som hade kommit och gått under årens lopp. I salongen var fotogenlampan tänd, men det brann inte i eldstaden. Kall luft var bra för lungorna, det hade Tilda Skjønberg alltid hävdat. Hon föredrog en tjock pläd och underkläder av katthår, det höll kroppen varm och gikten i schack under kalla kvällar som denna, och inte de där nymodiga sakerna i ylle och silke som Ellinor Winther hade gett henne i julklapp. I bästa välmening, så klart. Ellinor behövde aldrig få veta att tröjan låg oanvänd i lådan, och där skulle den bli liggande. Elsebet, tjänsteflickan, hade precis lämnat besked om att det var besök till änkefrun. En eller annan som insisterade på att få tala med henne. Tilda var inte typen som lät sig styras, och oanmält besök var något hon ogillade skarpt, speciellt på en lördagskväll. Men hon 7
Wessel-Winther del 5-Inlaga-Tryckoriginal-211216.indd 7
2021-12-16 22:02
var villig att göra ett undantag just den här kvällen. Allt var bättre än att sitta här i halvmörkret och ha rysligt tråkigt efter att doktor Melhus hade förbjudit både arbete och annat som kunde hetsa upp henne. Tilda stönade. Hon var så less på kurer, piller och dystra framtidsutsikter. Halvt irriterad, halvt nyfiken lyssnade hon till de svaga röster na i hallen och kisade mot den stängda dubbeldörren. Det var visst något som brådskade, hade husan sagt. Vad kunde det vara? Hon plockade upp lornjetten och placerade de runda glasen framför ögonen. – Varsågod, stig på, hörde hon Elsebet säga när dörrarna gick upp och en person visade sig i öppningen. Raskt lade hon lornjetten åt sidan och försökte räta på den giktbrutna ryggen. Hon ville inte framstå som en plirande, ömkansvärd, gammal gumma. – Kom närmare! kommenderade hon. Personen lydde. Tilda kisade. Konturerna avtecknade sig klarare ju närmare den besökande kom. En smal midja och raka axlar. Nätt, men inte spenslig. Det var definitivt ingen man, det såg hon nu. Kvinnans hår var ljust och samlat i nacken. Ögonen osedvanligt stora och klara. Blå. Något verkade bekant hos henne, men Tilda kunde inte sätta fingret på vad det var. Samtidigt visste hon helt säkert att hon aldrig hade sett kvinnan förut. Hon vinkade henne ännu närmare. Kvinnan var ung, ungefär i Roses ålder, och nu neg hon djupt för henne. Hon hade manér, vem hon än var. Det var en god början. Den främmande stod tyst tills Elsebet hade lämnat rummet. Hon kastade en blick över axeln som för att försäkra sig om att dörren hade blivit ordentligt stängd. – Mina tjänare smyglyssnar inte vid dörrarna, sa Tilda vasst. – Det skulle inte ha fallit mig in att tro heller … Kvinnan tog ett djupt andetag. – Tack för att ni tog emot mig, fru Skjønberg. 8
Wessel-Winther del 5-Inlaga-Tryckoriginal-211216.indd 8
2021-12-16 22:02
Tonläget avslöjade att hon kom söderifrån någonstans. Kristiania, sannolikt, eller kanske lite längre söderut, det var inte lätt att säga. Tilda hade aldrig varit speciellt bra på dialekter. Hon hade tillbringat hela livet i Trondheim, och var bättre på att gissa vilken del av Tyskland folk kom ifrån, än vilken landsdel i Norge de tillhörde. Talangen för språk var det hennes syster, Victoria, som hade haft. Både franska, tyska och latin. Själv hade Tilda tacklat tyska kasus och franska glosor lekande lätt, men hon mindes mycket väl hur informatorn hade hållit sig för öronen varje gång hon öppnade munnen för att läsa högt. – Jag hade inget annat val än att släppa in er, inte sant? Det var ni som insisterade på att tala med mig, fröken, och nu är jag spänd på vad som brådskar så väldigt att det inte kan vänta till måndag. Hon lät blicken glida över den främmande. – Om det är arbete ni är ute efter, måste jag göra er besviken. Alla tjänster i det här hushållet är tillsatta. Faktiskt har jag fler tjänsteflickor än jag strängt taget behöver, men jag har svårt att säga nej ibland … Det sista hade överraskat henne själv. Det kostade henne inte ett öre att säga nej till köpmän och industriherrar som tiggde efter pengar, eller säljare som ville pracka på henne något hon definitivt inte behövde. Hon var anspråkslös och tyckte inte om att lägga pengar på onödigt strunt som nya kläder eller gardiner, när de hon hade haft i alla år, fortfarande gjorde nytta. Men varje gång en av de här stackars flickorna knackade på köksdörren … då klarade hon inte av att säga nej. Det kunde kanske ses som en svaghet. Något hon hade utvecklat efter alla år med salig Albert, för maken hade sagt ja till det mesta – och de flesta. Tilda betraktade den unga kvinnan som stod framför henne. Hon var enkelt klädd, men kläderna var rena och hela, och blusen hade fina knypplade spetsar i halsen. Det var inte mycket hos henne som påminde om de magra, bleka figurerna hon hade för vana att 9
Wessel-Winther del 5-Inlaga-Tryckoriginal-211216.indd 9
2021-12-16 22:02
ta in. – De flesta som kommer hit, kommer från ingenting. Men det ser inte ut att gälla er …, sa Tilda långsamt. Det ryckte flyktigt i den främmande kvinnans mungipor. Hade hon sagt något som roade henne? Det hade i så fall inte varit intentionen. – Jag kommer inte för att söka arbete, fru Skjønberg. Hon hade ett vackert ansikte. Hjärtformat. Intagande, men ändå starkt. Kindbenen var höga och blicken bestämd, nästan borrande. Det var som om hon kunde läsa hennes innersta. Utan att förstå varför höjde Tilda handen och lade den mot bröstet. Doktor Melhus hade varnat henne: Vid minsta tecken till obehag i bröstet skulle hon sända bud efter honom. Hjärtat slog snabbare, det var ett under att det fortfarande klarade av att hålla henne vid liv, så mycket som det hade upplevt under årens lopp. Ändå vägrade hon sända bud efter doktorn nu. Det här besöket … det kändes viktigt. Hon ville inte bli störd. – Kan ni tala om för mig orsaken till att ni kommer så sent på kvällen, och vad det är som brådskar så? upprepade hon. – Och vem är ni, egentligen? Den främmande sträckte på sig. – Ni känner inte mig, fru Skjønberg, men jag vet vem ni är. Ni är Victorias syster och jag, jag är hennes barnbarn. – Barnbarn? Men Victoria hade då inte något … Tilda gapade medan hon försökte inse vidden av det hon just hade fått höra. Hjärtat bultade snabbare och snabbare, och det blev med ens svårt att andas. – Min syster dog den dagen hon lämnade oss …
10
Wessel-Winther del 5-Inlaga-Tryckoriginal-211216.indd 10
2021-12-16 22:02
2 Trondheim, våren 1845
Tilda ryckte till när hon kom in i faderns rum. Hon hade trott att han var ensam. Men en lång, okänd gestalt stod böjd över honom, och Victoria satt på en stol på andra sidan av hans säng. Lillasystern tit tade hastigt upp på henne och pressade pekfingret mot läpparna. Det var en hastig blick, men Tilda uppfattade osäkerheten i den. Trotset också. Hon fick inte fördärva för Victoria nu. – Det är aldrig för sent att släppa in Gud i ert hjärta, herr Wiik, förkunnade den främmande mannen med ljus, nästan munter stämma. I händerna höll han Bibeln uppslagen. Hans hatt låg på fönsterbrädan, medan rocken låg slängd över en stolsrygg. – Det är aldrig för sent att bli upplyst, herr Wiik. Jag är här för att hjälpa er med att hitta tillbaka till ljuset. Tilda knöt nävarna. Hon hade hört nog. – Vad är det som försiggår här? frågade hon högt och skarpt. Den främmande vände sig raskt mot henne. Han såg ung ut, var knappast mer än ett par år äldre än Victoria. Ett stråk av förvåning for över hans ansikte innan han log fördragsamt mot henne. Tilda ogillade honom ögonblickligen. Han bugade kort. – Mitt namn är Gerhard Brenne. Er syster har säkert nämnt mig redan, jag är … 11
Wessel-Winther del 5-Inlaga-Tryckoriginal-211216.indd 11
2021-12-16 22:02
– Inte med ett ord, avbröt Tilda honom. I ögonvrån kunde hon se att systern slog ner blicken. Hennes kinder var djupt röda. Båda visste att Tilda ljög. Victoria hade titt och tätt talat om Brenne. Han var grundtvigian och dansk. Enligt Victoria var han både karismatisk och engagerande att lyssna på. Vad Tilda inte hade varit förberedd på, var att hon skulle möta honom för första gången i deras fars sjukrum. – Varför är ni här, hos min far, herr Brenne? – Vår far, korrigerade Victoria henne. – Det var jag som bjöd in honom hit. Jag vill att Gerhard ska förkunna Guds ord för far, Mathilde. Det är inte för sent att rädda honom, om han bara vill låta oss hjälpa honom. Vi har ingenting att förlora. Hon riktade blicken mot Brenne igen. – Fortsätt bara. – Ingenting att förlora? Tilda gjorde en grimas. – Far har aldrig varit stark i tron, Victoria. Han slutade gå i kyrkan den dagen mor dog. Det är inte det här han behöver, och det vet du. De hade försökt allt. Victoria hade varit runt tio år gammal, Tilda lite över tjugo, när de första tecknen på att något var fel med fadern, dök upp. Det började med att han glömde saker. Förlade allt från glas ögon till viktiga papper. Efter hand blev det värre. Tilda kunde inte hålla räkning på alla de gånger de tvingades ut för att leta efter honom för att han hade glömt vägen hem. Eller polismästaren knackade på deras dörr, med en förtvivlad och förvirrad herr Wiik bredvid sig. Skåpet var fullt av mediciner och mixturer, men fadern hade om något bara blivit slöare. Mer frånvarande. Doktorn talade om en sjukdom på sinnet. De kunde få in honom på en anstalt … Tilda hade vägrat. Fadern skulle inte på något dårhus. Hon var vuxen och kunde ta hand om honom. Om systern också. Tilda tog några steg in i rummet. Faderns ögon var vidöppna, men hon visste bättre än att tro att han följde med. Han klarade inte det längre, han uppfattade inte något av det den här Brenne sa. – Ser du inte att far inte förstår, Victoria? Att det är som att tala till en vägg? 12
Wessel-Winther del 5-Inlaga-Tryckoriginal-211216.indd 12
2021-12-16 22:02
Det är inte Guds ord han behöver. Gud kan inte göra något för honom. Vi har prövat allt, det vet du lika bra som jag, och det du gör nu, är att påtvinga honom något som … – Något han över huvud taget inte kan anse något om själv, avbröt Victoria henne. – Far kan inte veta vad som är bra för honom eller inte. Han vet inte vad som kan hjälpa honom ut ur det här … det här eländet! Tilda svarade henne inte. Underlät att se på någon av dem. Ända sedan Victoria fick veta att modern dog i barnsäng, hade lillasystern känt att hon var skyldig till moderns död, och att hon måste rätta till det onda hon hade förorsakat. Hon hade sökt tröst i tron och var mycket intresse rad av frälsning. Och nu hade hon alltså lyckats trassla in sig med den här Brenne, en lekman. Tilda hade ingen aning om vad han egentligen stod för, men hon visste att biskopen var skeptisk till grundtvigianerna. – Jag måste be herr Brenne om att gå, sa Tilda lugnt. Brenne såg sökande på Victoria och vände sig därefter mot Tilda igen. – Om er syster vill att jag ska stanna, så … – Ni hörde vad jag sa. Ni ska gå, upprepade Tilda. – Nu! Det blev tyst ett ögonblick innan Victoria sakta nickade mot honom. Tilda blev stående tills han hade lämnat rummet. Då gick hon bort till sängen. Hon kunde känna den svaga blommiga doften av Victorias parfym. – Även om du är äldst, har du ingen rätt att trotsa mig på det här sättet, fräste Victoria. Du bestämmer inte över mig, Tilda. Du är inte mor … Hennes röst brast. Tilda stönade inom sig. Det var samma svar hon fick varje gång hon försökte tillrättavisa systern. Inte för att det var nödvändigt så ofta, för Victoria var plikttrogen och hade aldrig ett ont ord att säga om någon. Tilda såg henne i ögonen. – Nej, jag är inte din mor, V ictoria. Men om inte jag vägleder dig, vem ska göra det då? Sådana som Brenne har stor makt, och jag tvivlar på att han är gammal och vis 13
Wessel-Winther del 5-Inlaga-Tryckoriginal-211216.indd 13
2021-12-16 22:02
nog att förvalta den rätt. Och att tro att det ska hjälpa far att lyssna till sådant … Hon slog ut med armarna och suckade. – Du vet att det inte tjänar någonting till. Victoria vände sig bort. – Du behöver inte undervisa mig, Tilda. Varken om Gerhard eller far. Jag är vuxen nu. – Du är sjutton, Victoria. – Jag fyller arton om två veckor. Och även om du är elva år äldre än jag, är det ingen anledning till att du ska undervisa mig. Om något! Tilda svalde ett svidande svar och försökte hålla rösten jämn och lugn. Hon klarade det nästan. – Men Guds ord hjälper inte far, det ser du väl? Det gör dig bara upprörd. Far är inte mottaglig för något. Det bästa kommer att vara om du försökte försona dig med det. Far kommer aldrig att bli densamma igen, och det är inte något – eller någon – som kan klandras för det. – Far bryr sig inte om mig, svarade Victoria kort. – Han har ingen aning om vem jag är de gånger jag sitter hos honom. Allt han gör, är att tala om mor eller om dig. Eller om Albert, och han tillhör inte ens familjen. Albert Skjønberg var inte bara en affärskollega till fadern, han var också en nära vän, även om han var många år yngre än fadern. Det var Albert som hade hjälpt Tilda med att sätta sig in i affärerna när fadern blev dålig. Albert hade närmast börjat räknas som en vän till familjen, han kom och gick som han ville. Han var aldrig i vägen, för det fanns nog med plats i palatset, och han visste att hålla mun om det han såg och upplevde på Munkegaten. – Det betyder inte att far inte bryr sig om dig, Victoria. Tilda hade lust att lägga armarna om systern, men visste att hon skulle bli avvisad. – Hur kan du vara så säker på det, när han inte kan redogöra för sig själv? Systerns ögon var mörka av vrede. – Och du ska driva fars affärer vidare, du bestämmer över ditt eget liv, Tilda. Men hur blir det med mig? Vem vill ha mig? Dottern till en sinnessjuk? Allt han gör, är att vålla oss skam och elände. 14
Wessel-Winther del 5-Inlaga-Tryckoriginal-211216.indd 14
2021-12-16 22:02
Det smällde när Tildas handflata träffade Victorias kind. Systern flämtade och lade en hand mot kinden medan hon stirrade misstroget på Mathilde. – Förlåt mig, Victoria, jag menade inte att … – Du behöver inte säga mer. Du har redan sagt och gjort tillräckligt. Jag ska inte vara i vägen mer … Victoria reste sig och gick raskt mot dörren, fortfarande med handen mot kinden. Tilda sträckte ut armen. – Victoria, vänta! Gå inte … * – Fru Skjønberg … änkefru Skjønberg … hör ni mig? Tilda kände händer som skakade henne bestämt, men inte kraftigt. När hon öppnade ögonen, såg hon rakt in i en himmelsblå blick. Mild, som himlen en tidig vårdag. – Victoria? mumlade hon. – Jag trodde ni var på väg att dåna, sa kvinnan och rätade lättat på sig. Tilda skakade försiktigt på huvudet. Det var svårt att tänka klart när allt gick runt och runt som en karusell, för henne. – Nej, jag dånade inte. Jag blev bara lite yr, det är allt. Hon viftade bort den unga kvinnan. Tyckte inte om att folk kom för nära henne, och i alla fall inte folk hon inte kände. – Sätt er. Den unga kvinnan gjorde som hon sa, och satte sig i soffan med runda, broderade prydnadskuddar. Tilda slöt ögonen ett ögonblick medan hon försökte minnas vad som hade skett. Hade den främmande kvinnan verkligen sagt att hon var Victorias barnbarn? Hon kunde omöjligt ha hört rätt. – Ni sa något om min syster …, började hon famlande. – Victoria har varit död i många år. Jag har inte haft kontakt med henne på … på väldigt länge. Kvinnan nickade bekräftande och sa med fast stämma: – Det vet jag. Jag är dotter till er niece. Som ni aldrig träffat. Mitt namn är Anna. Anna Adolfsen. 15
Wessel-Winther del 5-Inlaga-Tryckoriginal-211216.indd 15
2021-12-16 22:02
Tilda smakade på namnet. Anna. Så … så simpelt. Hon hade mött många med namnet Anna under årens lopp, de flesta anställda hos henne själv. Unga flickor från landsbygden som sökte arbete i staden. Fattigflickor som aldrig hade sett insidan av ett så storslaget hus som palatset på Munkegaten. Blicken smalnade medan hon studerade Annas mjuka, fläckfria händer. De såg inte ut som arbetarhänder. Det gyllene håret var så fint uppsatt att man skulle tro att det hade blivit gjort av en erfaren kammarjungfru. Den här Anna såg inte ut som någon bondflicka. Hon var ändå skeptisk. – Varför ska jag tro att det ni säger är sant? Jag har aldrig sett er förut … Det stack kallt i nacken när hon sa det, och hon fick en otäck förnimmelse av att hon borde ha bett Elsebet om att stanna i salongen. Tilda var vanligtvis inte rädd av sig, men den här situationen var allt annat än vanlig. Raskt kastade hon en blick mot mässingsklockan som stod på bordet bredvid henne. Hon skulle kunna nå den och ringa ilsket om det skulle bli nödvändigt. Elsebet skulle komma springande meddetsamma. – Jag har aldrig hört talas om något barnbarn till Victoria, sa Tilda kyligt. – Jag visste att min syster fick en dotter, men att hon fick en dotter … Hon skakade på huvudet. – Jag har aldrig hört ett ord om er över huvud taget, fröken Adolfsen, så varför ska jag tro er? Tilda betraktade den unga kvinnan medan hon väntade på ett svar. Livet hade lärt henne att andra människors kroppsspråk kunde avslöja deras avsikter. Om de vred på sig, flackade med blicken eller slog ner den – det kunde tyda på att de ljög. Hon hade avslöjat många oärliga affärskollegor på det sättet. Annas ansikte, däremot, var ljust och öppet. Ryggen rak. Hon verkade spänd, men inte rädd, även om det sista skulle ha varit naturligt. Det fanns inga tecken på att hon ville vika undan med blicken. – Vad hette hon? frågade Tilda. – Det tror jag inte att ni har talat om för mig. 16
Wessel-Winther del 5-Inlaga-Tryckoriginal-211216.indd 16
2021-12-16 22:02
– Vem? – Victorias dotter? – Marie, svarade Anna. – Hon dog för ett par år sedan. Det gick en stöt genom Tilda. – Som mor, viskade hon. – Förlåt? Jag hörde er inte. Anna lutade sig närmare. – Min mor hette också Marie. Anna såg ner, men rösten var lika lugn: – Jag förstår att ni är överraskad, änkefru Skjønberg. Skeptisk också. Jag kunde självklart ha skickat ett brev, men jag kände att det skulle vara mer trovärdigt om jag dök upp personligen. Så att vi kunde mötas ansikte mot ansikte. Hon teg några sekunder innan hon fortsatte: – Jag var ändå osäker på om ni skulle tro mig. Därför har jag med mig bevis … Hon böjde sig ner. Vid hennes fötter stod en enkel resväska. Den kunde omöjligt rymma mer än det ytterst nödvändigaste. Tilda kastade en blick mot dubbeldörrarna. Hade hon resten av bagaget i hallen? Anna letade i väskan. När hon satte sig upp igen, räckte hon Tilda ett hopvikt pappersark. – Det är min födelseattest. Det står när jag föddes, och vilka mina föräldrar är. Tilda vek ut papperet, plockade upp förstoringsglaset och riktade det mot den prydliga skriften. Anna Adolfsen, född den 16 juni 1879, mor Marie Adolfsen och far Ulrik Adolfsen. – Ja, ja, sådana attester kan lätt förfalskas. Dessutom bevisar inte det här papperet att ni är släkt med Victoria, eller hur? Jag är rädd att ni får komma med något bättre än det här. Tilda viftade med arket. Dokumentförfalskning var en god, gammal konst, och hon var inte född i går. Det blänkte hemlighetsfullt till i Annas ögon. Hon böjde sig ner igen och drog fram ett brev den här gången. – Det ante mig att det måste mer till för att övertyga er, fru Skjønberg. Hon räckte henne kuverten, som alla var uppsprättade. – Brev till er, från mormor, men de blev uppenbarligen aldrig skickade. Jag hittade dem när jag 17
Wessel-Winther del 5-Inlaga-Tryckoriginal-211216.indd 17
2021-12-16 22:02
röjde i mors saker. Som ni förstår, har jag redan läst dem … Tilda kände igen Victorias handstil meddetsamma. Hennes eget namn var skrivet utanpå kuverten med prydliga, perfekta bokstäver. Till fröken Mathilde Wiik. Hon försökte minnas. Hon hade bara fått ett brev från Victoria efter att systern rymt hemifrån. Många år senare hade en advokat sänt meddelande om att Victoria var död. Hon lät kuverten sjunka till knäet och stirrade på Anna. Försökte leta efter drag som kunde påminna henne om Victoria. Det fanns en anledning till att hon hade tänkt att hon hade sett henne förut. Anna var ljus, Victoria hade varit något mörkare. Ändå fanns det en familjelikhet där. En glimt av något … – Varför kommer du först nu? Varför inte meddetsamma då din mor dog? Anna bet sig i läppen. – För att det var så mycket som var oklart för mig. Det var inte mycket mor hade berättat om er och vår familj här i Trondheim, men det måste ju ha funnits en orsak till att vi inte hade kontakt med er. Och jag visste inte huruvida ni var i livet eller … Hon svalde tungt, tydligt rörd. Victoria hade också alltid haft känslorna utanpå. Tilda, däremot, hade blivit kallad både känslolös och kall av lillasystern. Varför grät hon aldrig? Varför rasade hon aldrig? Eller skrattade så tårarna trillade? Victoria skulle bara ha vetat … Om den strama knuten i magen som aldrig ville släppa taget. Om alla nätterna Tilda hade legat vaken för att hon inte visste om hon skulle klara av att driva faderns affärer vidare. Hon, en ung kvinna, med ansvaret för en elva år yngre syster, och en far som inte längre kunde redogöra för sig själv. Men hon ville inte att Victoria skulle bekymra sig, så gråta kunde hon göra i mörkret, om natten, när ingen såg eller hörde henne. Anna harklade sig och log milt. – Dessutom, man är aldrig ensam om man är stark i tron, eller hur? Gud är alltid med oss. 18
Wessel-Winther del 5-Inlaga-Tryckoriginal-211216.indd 18
2021-12-16 22:02
– Det är något min syster kunde ha sagt … Tilda strök handen över ögonen. – Min syster var en god kristen. I motsats till mig … Hon teg plötsligt. – Brukade er mor också säga det? Att man aldrig är ensam, om man bara tror? Anna plockade fram en näsduk från blusärmen och tryckte den lätt mot ögonvrån. Hon snyftade medan hon nickade. – Det var inte meningen att göra er uppbragt, sa Tilda tafatt. Hon hade alltid varit hopplös på att trösta. Stötte snarare folk ifrån sig. Anna skakade på huvudet. – Jag vet inte om det är den långa resan hit, eller det att jag faktiskt är här tillsammans med er, som gör mig sådan. Ni ska inte tro att jag är ledsen … även om jag självklart saknar mor. Mest av allt är jag glad över att vara här. Över att ha funnit er, gammelmoster … Hon spärrade upp ögonen. – Ja, kan jag kalla er det? Gammelmoster? Gammelmoster? Tilda rynkade på näsan. Hon hade varit fröken, fru och änkefru, men aldrig någons gammelmoster … Hon såg för sig en gammal, bitter mamsell som alla förbarmade sig över. Gammal var hon, men någon bitter äldre mamsell var hon långt ifrån, och hon undanbad sig medömkan från andra. Hon såg på Anna. – Tja, om ni insisterar … Hon plockade upp den lilla mässingsklockan. – Jag ska be husan göra i ordning ett rum åt er. Vi är båda trötta, och i morgon är det en ny dag. Vi har mycket att prata om. Det är så mycket jag vill veta om er, och er mor. Tilda såg ner på kuverten. Hon hade redan bestämt sig för att hon skulle ta god tid på sig att läsa breven. Senare, inte nu. Hon var redan utmattad. – Jag intar frukosten i sängen, men vi möts till te i salongen klockan ett. Anna såg tacksamt på henne. – God natt, gammelmoster, och tack för att ni tror på mig. Och tack för gästfriheten. Tilda avfärdade det. – Det finns ingen anledning att överdriva, ni har fortfarande mycket att bevisa, men de här breven är en början … 19
Wessel-Winther del 5-Inlaga-Tryckoriginal-211216.indd 19
2021-12-16 22:02