9789177955009

Johan Ripås

Underbarnet Kriminalroman

Polaris

Bokförlaget Polaris, Stockholm © Johan Ripås 2022 Omslag av Eric Thunfors Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB, 2022 ISBN : 978-91-7795-500-9 www.bokforlagetpolaris.se

Anneli ligger på rygg i sängen och vet att hon snart ska dö.

Hennes kropp kommer snart inte att orka längre. Intill henne ligger Fredrik med slutna ögon och öppen mun. Det ser ut som om han sover, men täcket är fransigt av knivhuggen. Det har trängt igenom så mycket blod att mönstret på lakanet inte syns längre. De angreps i sömnen och hade ingen chans att försvara sig. Förmodligen blev Fredrik knivhuggen först. Hon vet inte.

Den gamla klockradion som hon haft sedan tonåren står på. I nyheterna berättar de om det stora klimatmötet som ska hållas inne i stan om några dagar, med statsledare från hela världen. Hon vet att en stor katastrof kommer att inträffa, men det är för sent för henne att göra någonting.

Genom fönstret ser hon de karga skären och havet i månens sken. Det finns inga träd, bara de vindpinade enarna som hukar lågt. Öns släta klipphällar dyker ner i vattnet och sedan tar det öppna havet vid. Den högsta punkten är fyren som står bakom huset och kastar sin enögda ljuskägla ut över den vidsträckta ytan.

5

Hon vill ta avsked av sin man genom att kyssa hans panna, men hon kan inte röra sig. Läpparna blir allt torrare och hon andas i korta stötar.

Blicken landar på dörröppningen till hennes dotters rum.

Bredvid tröskeln står ett fat med två rostade smörgåsar och ett glas O’boy. Det är hennes mat. Tre gånger varje dag vill hon bli serverad.

Hennes dotter är inte som andra barn.

Anneli vill inte titta på blodspåren. Det är inte det sista hon vill se i livet. Hon vill dö tillsammans med det stillsamt vackra. Utanför anar hon fiskebodarna och den gamla fyrvaktarbostaden. Den välbekanta doften av gammalt trähus fyller hennes näsa.

Det här är deras hem. Deras dröm.

Smärtorna efter knivhuggen tonar ut och hon känner att det är dags. Hennes synfält krymper och hon fryser lätt i den varma sensommarnatten.

Hon har alltid hoppats att hon skulle få dö nära havet.

Men inte så här. *** Det sägs att det öppna havet aldrig ligger helt stilla, men den här natten strör himlen ut stjärnor över hela den spegelblanka ytan. Långt borta blinkar fyren, övärldens sista utpost.

De två gamla männen har skrubbat och sköljt däcket efter att fångsten tagits upp. Näten ligger hoprullade och i de öppna lådorna skimrar strömmingen i månens sken.

6

Den ene mannen har gått in i styrhytten för att starta motorn och påbörja resan in bland öarna. Den andre står kvar ute på däck. Fem lårar, det är inte mycket, tänker han.

Fisket är bara en spillra av vad det var förr om åren.

Den här olidliga värmen. Han har aldrig varit med om något liknande. Mitt i natten och ändå över tjugofem grader.

Vattenångan stiger från havet och svetten rinner i nacken.

Meteorologerna säger att det ska bli ännu varmare, trots att det snart är september.

Han lutar sig över relingen och spottar ut sitt snus, sedan stryker han med handen över sin skäggiga mun.

– Mareld, säger han.

Under vattnet dansar ett blått ljusspel, som ett norrsken i vattnet. Det är självlysande plankton, ett ovanligt fenomen vid den här delen av kusten. Enligt sägnen är marelden ett varsel om onda ting. Det vet männen mycket väl. De har levt hela sina liv i kustlandet och känner till alla tecken i naturen som i generationer hållits som sanningar.

Men sådant skrock är det inte många som tror på längre.

De äldre är borta och de yngre började fly in till stan redan för årtionden sedan. Samhällena dog ut i takt med att fisket gick ner och numera finns det inte mycket mer för ungdomarna att göra här ute än att stirra in i sina telefoner och längta härifrån.

Den skäggige mannen betraktar den dansande marelden.

Man ska inte bry sig om vad man har hört, tänker han. Ändå smyger sig en känsla av obehag på. Han kan inte frigöra sig från barndomens spökhistorier som de gamla

7

berättade vid köksbordet i stearinljusets sken.

Han tar upp dosan ur fickan på sina höga gröna galonbyxor och trycker in en nypa blöt snus.

Mannen i styrhytten har också sett marelden, men hans uppmärksamhet har fångats av något annat. Han studerar fundersamt skärmen framför sig.

– Det var märkligt, mitt i natten, mumlar han.

En mindre båt driver ett stycke norrut. Mannen vet att det bara är de två som fiskar i de här vattnen. Vad gör den här?

Han drar igång motorn och styr genom det blixtrande ljusspelet. Snart kan han ana den drivande båten med blotta ögat. Han tar upp en trasa som ligger på högen av gamla sjökort och putsar bort imman från rutan i styrhytten. Det är en stor eka med årorna hängande ner i vattnet. Den måste ha slitit sig från sina förtöjningar, tänker han.

Mannen på däck ser också båten.

– Förmodligen stadsbor som inte kan slå en ordentlig knop, säger han.

Men de förstår inte hur båten har kunnat driva osedd ända hit ut. Det måste ha tagit dagar, även om den kommer från de närmast bebodda öarna. Precis som bråte i vattnet brukar drivande båtar hamna inne i vikar eller uppe på grynnor som bryter ytan.

Mannen i hytten slår tvärt av på takten. Den där båten har inte drivit av sig själv ut till havs. Han kan se det nu.

Det sitter någon i den.

Någonting måste ha hänt. Ingen ror frivilligt ut på det öppna havet. Han borde ta sig snabbt fram till båten, men

8

hans instinkter säger att han ska ta det försiktigt.

– Det är ett barn … En liten flicka, säger mannen på däck.

Han spejar ut över relingen.

– Hon är illa däran.

Den blå marelden lyser upp ekan när de närmar sig. Flickans kläder är fläckiga av blod och ärmarna på hennes vita skjorta är nästan helt rödfärgade.

– Vi ska hjälpa dig, ropar mannen på däck.

Han böjer sig ner efter båtshaken. När de glider upp jämsides med roddbåten blir de förstummade. I durken ligger två nallar som är uppsprättade i magen. Han ser en stor kniv också, en dolk som ser ut att vara antik. Precis som allt annat är den fläckad av blod.

Mannen som styr kommer ut ur hytten.

– Vad har du gjort? säger han.

Flickan ser inte åt deras håll. Hon sitter med rak rygg i sina blodiga kläder med blicken fäst i mörkret framför sig. Hennes ljusa hår hänger ner längs kinderna och hon är endast klädd i en pyjamas.

Mannen med snuset sträcker ut båtshaken för att dra ekan närmare, men tvekar.

– Ska vi verkligen ta upp henne?

Under hela deras långa liv i havsbandet har de inte sett något liknande.

– Det här är ingen vanlig flicka, säger han. Det finns någonting annat i den där båten och det ska vi inte bjuda ombord.

– Men vi kan inte bara lämna henne här.

9

Flickan visar inga tecken att höra vad männen säger.

– Vi får dra in henne bakom oss.

När de passerar de yttersta öarna börjar solen titta upp över horisonten. Strålarna träffar fyrens vita, runda fasad.

Den reslige väktaren för äldre tiders sjöfarare.

Flickan sitter fortfarande upprätt och uttryckslös i ekan bakom dem. Inte ens det dånande ljudet från mistluren på ett kryssningsskepp får henne att röra en min. Inget tycks spela någon roll för henne.

Hon är en levande död.

10

– Hur klarar vi av att bo i den här röran?

Nora springer runt och letar efter nycklarna medan Celine står och väntar i köket med luckan till frysen öppen. Det ryker av kylan som strömmar ut.

– De som har det välstädat hemma är oftare fascister. Det är vetenskapligt bevisat, säger Celine.

Nora vänder på kläder och lyfter på pizzakartonger. Hon har hunnit med några veckors semester och de har tillbringat dagarna i skuggan på verandan och kvällarna med att titta på tv-serier.

– Fascister har bra ordningssinne, menar du? säger Nora.

– De klarar inte av oreda, säger Celine. Allt måste ligga i prydliga högar och hänga i snörräta rader för att de ska må bra. Det är därför de går igång på kadaverdisciplin och militär­parader.

Lite disciplin skulle inte skada, tänker Nora och ser sig om. Sedan Celine flyttade hit efter hennes mamma Olivias död har det sett ut som en naturkatastrof dragit förbi. Men det är inte bara Celines fel. Nora känner att hon själv tappat

11

stinget i sitt vanligen ordningsamma sinne. Kanske för att hon trivs med att umgås med Celine. Att hon slappnar av.

– Organisation slår ju passion, säger hon.

– Inte enligt Slakker4U. – Slacker, vem då? säger Nora.

– Det är en antifascistisk youtuber som jag följer. Enligt honom är det fascisternas ordningssinne som får dem att begå folkmord. De hatar inte, de städar.

– Äh, kolla med den där Slacker om han känner till någon fascistisk städfirma som vi kan anlita. Jag ska se till att de inte ställer till med folkmord här. Vi behöver ordning, man hittar ju ingenting, säger Nora.

Hon tittar på klockan på sin telefon. Om de inte kommer iväg snart blir Celine sen till den första dagen i sin nya skola.

Hon har bytt från sin gamla inne i stan till övärldens enda gymnasium.

– Där är dina nycklar, säger Celine.

Hon pekar på den öppna spisen där det ligger en knippa.

Nora rafsar åt sig nycklarna och börjar gå mot ytterdörren.

– Tack. Och stäng frysen. Jag vet att det är varmt, men maten blir förstörd, säger Nora.

– Glöm inte telefonen, säger Celine.

Nora vänder tillbaka in till köket och hämtar sin telefon från diskbänken. Hon ser att hon glömt att stänga av kaffebryggaren och fyller en pappmugg.

Inne i skafferiet skymtar Noras militära dykdräkt fram.

Hon hängde den där i brist på annan plats. Av gammal vana vill hon alltid ha den inom räckhåll så att hon när som helst

12

kan använda den. Men det är snart ett år sedan hon bar den sist, när hon genomförde insatsen mot Carmina­ordern ute på Sönderlandet. Männen inom ordern var militärt tränade och hon behövde använda alla sina färdigheter som attackdykare.

Den insatsen kostade många liv. Nästan Celines också.

Hon blev tillfångatagen och höll på att sluta på havets botten.

Men det som Nora och Celine var med om förde dem samman. Och när Celines mamma Olivia dog hade hon ingen annan än Nora att vända sig till.

Nora låter dörren till skafferiet stå öppen. När hon kommer hem igen tänker hon stuva ner utrustningen i källaren.

Den lär inte behövas på länge.

Kanske aldrig mer.

Hon lever ett annorlunda liv nu, långt från polisiära special­enheter och avancerade insatser.

– Nu går vi, säger hon och följer efter Celine ut genom dörren.

Det är ovanligt att Nora är så här tankspridd. Hon är nervös för Celine och den nya skolan. Kommer en slipad innerstadstjej passa in bland övärldens ungdomar? Nora ler för sig själv när hon föreställer sig Celine i en epa-traktor.

På vägen ut genom dörren snubblar Nora till på en gympa­ sko. Hon spiller kaffe över sina ljusa jeans och svär högt.

– Jag måste byta. Hinner vi?

Fläckarna på Noras byxor är stora och synliga. Stressen lyser i hennes ögon.

– Du hinner om du skyndar dig, säger Celine.

Nora springer in i sovrummet och öppnar sin garderob.

13

Hon har inte tvättat på länge och läget är värre än hon fruktade. Det enda som är rent är hennes svarta skinnbyxor. Inte konstigt att de inte ligger i tvätten eftersom hon bara har provat, men aldrig använt dem. Hon fick dem av sin kollega Edwin på skoj, när hon klagade över att hon var singel.

Hon känner en stressvärk i nacken bita till. Något sådant har hon aldrig upplevt tidigare, men allt med skola och ansvar för Celine har inneburit en ny typ av anspänning.

Hon har inget val. Jeansen åker av och hon sparkar iväg dem på golvet. Skinnbyxorna sitter tajtare än hon minns.

Förmodligen är det semestern.

Det här måste jag göra någonting åt, tänker hon. *** – Hoppsan!

Celine har svårt att dölja sitt leende när hon ser Nora komma ut från sovrummet.

– Det är strålande sol och närmare trettio grader ute …

– Jag valde mellan de här och ett par pyjamasbyxor med moln på, säger Nora och tar sin kaffekopp.

– Skinnbyxor är bättre, även om de är svarta. Cowboysen kunde och då kan du.

Ute på trappan möts de av en varm vind som för med sig doften av förmultnad tång från havet. Ett par måsar flyger över tomten och fortsätter skränande in mot samhället i jakt på något att äta.

När de satt sig i bilen ringer Noras telefon.

14

– Wagner, svarar hon.

– Du måste komma ner till kajen, säger en röst. Vi har hittat en liten flicka.

– Är hon skadad?

– Nej, det verkar inte så, men det ligger en stor kniv här också.

– En kniv? Var är ni nu?

– Vid den gamla lotsbryggan. Du ser oss när du kommer.

Nora lägger på och Celine förstår att hon måste åka på en gång.

– Det är några som har hittat en ensam flicka vid kajen, säger Nora.

– Vad har hänt?

– Det vet jag inte, men …

– … du måste åka, fyller Celine i.

Det syns att Celine är besviken. Hennes mamma var läkare och hade sällan tid att engagera sig i något utanför jobbet. Inte ens sin egen dotter.

– Jag kanske hinner skjutsa dig till skolan, försöker Nora.

Celine rycker på axlarna och ler ansträngt.

– Det är lugnt, jag tar bussen.

– Är det säkert?

– Jag är sjutton år, inte sju.

Nora säger ”Lycka till” samtidigt som Celine stänger bildörren och börjar gå mot busshållplatsen. Hon tar en stor klunk kaffe och häller ut resten genom den öppna rutan. När hon ser Celine vandra ner mot vägen bestämmer hon sig för att kompensera henne med någon form av kvalitetstid. Sam-

15

tidigt inser hon att hon begår samma misstag som många pappor har gjort.

Göra roliga saker ihop är inte samma sak som att finnas där när det verkligen behövs. *** Nora har inga problem att hitta en parkering nu när sommarens turistanstormning har lagt sig. Den ambulerande strömmingsvagnen och krimskramsförsäljarna är borta. Husbilarna som skapar trafikkaos när de segar sig fram i snigelfart längs kajen har dragit vidare. Barnen strosar inte längre i shorts med glassar i händerna. Nu går de framåtlutade mot bussen med skolväskor på ryggen.

När hon kliver ur bilen känner hon solen bränna mot de strama skinnbyxorna. Men det går inte att göra något åt nu, det är bara att bita ihop.

Några av sommarens aktiviteter tycks finnas kvar. På torget står en slank och långhårig man i jeansshorts och sandaler och delar ut någon form av flygblad. Han står framför en grön banderoll och när Nora kommer närmare ser hon att det står Meditation för miljön.

Hon undviker hans blick, men känner att han betraktar henne. Förmodligen är det byxorna. När hon korsar torget går hon med sänkt huvud för att slippa spisa av honom. Just nu vill hon inte prata klimatförändringar och miljöavfall … även om han ser charmig ut. Hon försöker gå så avslappnat som möjligt, men det är svårt när byxorna är så stela och

16

tajta. Varför finns det ens sådana här kläder?

Av någon anledning sneglar hon mot mannen och deras blickar möts.

– Varmt i dag, säger han.

Nora nickar ursäktande. Hon känner att hon automatiskt har hamnat i underläge på grund av byxorna. Det känns som att hon klätt sig för att få blickar.

– Har du stökigt hemma? säger han.

Hon blir överrumplad av den rättframma kommentaren.

Tagen på bar gärning. Hon svarar utan att stanna.

– Jag har en tonåring hemma och har hamnat efter med tvätten.

Han fyrar av ett leende som träffar på ett sätt som hon inte var beredd på. Hon känner en antydan till stegring av pulsen och en värme i maggropen.

Det var länge sedan hon var med någon.

– Skyll inte på henne, säger han. Allt handlar om fokus.

Nora saktar in på farten.

– Tvätten istället för Netflix, menar du?

– Ja, stäng av teven och se din dotter istället.

Nora reagerar på ordet dotter. När Celines mamma dog behövde hon akut stöd och lindring. Nu har det växt fram en relation mellan Nora och Celine. De är inte mamma och dotter, men inte heller kompisar.

– Förresten, hur visste du att det var en hon? säger Nora.

– Jag tror att jag har sett er på byn. Du är ju polis här också.

Er måste man ha koll på. Det kallas självbevarelsedrift.

Han ler och Nora får puls igen. Det slår henne att känslan

17

är så främmande. Hur länge har hon levt ensam egentligen?

Det känns som att det alltid har varit så. Som så många andra poliser har hon gift sig med jobbet istället. När ensamheten blivit för påtaglig har det alltid funnits ännu ett fall att gräva ner sig i.

– Hösten borde vara på väg, men värmen bara stiger, säger mannen.

Han pekar mot banderollen bakom sig.

– Vi är på väg att förvandla jorden till en mikrovågsugn.

– Men världens ledare tycks väl i alla fall ha börjat ta klimatet på allvar? Det är ju ett stort möte på gång inne i stan, säger Nora.

Mannen ser genast mer allvarlig ut.

– Det är mest spel för gallerierna. Jag har en karta som visar alla kolkraftverk i världen och de ökar i antal. Vill du se?

Nora höjer händerna avvärjande. Hon har inte tid för jordens undergång just nu. Oavsett hur vackert leende han har.

– Förlåt, men jag kan tyvärr inte stanna längre.

Hon vänder sig om och går vidare, men hon tycker sig känna hans blick.

– Ett leende åtminstone, säger han bakom henne.

När hon vrider på huvudet känner hon att hon rodnar.

Hon tar tag i kragen på sin tröja och skakar lite för att släppa in luft.

Hon har varit singel för länge. ***

18

I småbåtshamnen lägger en tyskflaggad segelbåt just till. En man i små beigea shorts ger lågmälda men precisa order till frun på främre däck. Två barn i flytväst sitter intill varandra som två ljus.

Turistkommersen skulle kunna pågå i flera veckor till, men ungdomarna som jobbar i stånden och i kioskerna har återvänt till skolan. Kanske går de i Celines klass, tänker Nora och får genast dåligt samvete igen för att hon inte skjutsar första dagen.

En ensam flicka har alltså hittats. Och det nämndes en kniv. Nora känner hur hon inte har tagit det riktigt på allvar än. I de flesta fallen stämmer inte allmänhetens slutledningsförmåga. Om någon bara behöver sätta sig en stund på grund av värmen på stan larmar tvärsäkra människor om en infarkt. Och än värre är det med blod. Om någon blöder från ett öppet sår handlar det om sekunder för den som ringer. Då är döden inte långt bort.

Med lite tur har flickans föräldrar redan kommit. Kanske var hennes mamma bara inne och handlade.

Nora ser fiskeskutan på håll bakom de röda sjöbodarna längst bort i hamnen. Två äldre män i höga galonbyxor lastar av lådor med strömming på bryggan och fiskmåsarna cirkulerar som vanligt i luften.

Nora presenterar sig när hon kommer fram.

– Var det någon av er som ringde?

Den ene mannen sträcker på ryggen. Han har en stor snus under sin skäggiga läpp. När han ser Nora tar han upp en näsduk och torkar bort svetten i ansiktet.

19

– Flickan ligger och sover i dingen här bakom, säger han.

Han viftar med handen i luften för att visa var han menar.

Nora följer bryggan några steg bort och ser roddbåten. Hon ryggar tillbaka. Det är en makaber syn. I båten ligger en blek och utmattad flicka och bredvid henne finns två sönderskurna nallebjörnar.

Allt är fläckat av blod.

– Var hittade ni henne? säger Nora.

– Hon drev ute till havs i natt. Om vi inte hade stött på henne skulle hon kunna ha drivit långt upp i Norrhavet, säger mannen med skägget.

Nora drar in båten mot bryggan för att ta sig ner till flickan. Mannen tar ett halvt steg mot henne för att hjälpa, men ångrar sig.

– Hon har en kniv, en dolk, säger han.

Nora ser också dolken. Men flickan kan inte vara mer än sex–sju år, dessutom är hon helt utslagen. Hon måste tas om hand och föras till sjukhus.

– Det där är inget vanligt barn, säger mannen. Ingen tar sig ensam hela vägen ut till havs. Hon är besatt.

– Besatt?

– Det vilar en ondska över båten. Känner du inte?

Han spottar ut en stråle snusblandad saliv ner i vattnet.

Som för att återfå något slags manlig stolthet, nu när han är rädd för en liten flicka.

Nora lossar repet i fiskebåten och knyter fast det i bryggan istället. Det är över en meter till vattnet och hon börjar klättra ner baklänges. Hon känner roddbåten med tåspet-

20

sarna, men vågar inte släppa taget. Först när hon fått ner fötterna ordentligt släpper hon bryggan. Hon tappar balansen för en kort stund, men lyckas återfå den genom att huka sig och sätta ner ett knä.

– Akta dig! hör hon mannens röst.

Hon vänder sig om och får morgonsolens strålar i ögonen.

När hon kisar ser hon en skepnad framför sig. Flickan har ställt sig upp. I det starka motljuset syns inte hennes ansiktsdrag, men när Nora håller upp handen framträder siluetten tydligare.

Hon har dolken i handen.

Ett snitt av ett knivblad kan avsluta ett liv, oavsett vem som utdelar det. Flickans huvud är sänkt och hennes hår hänger lika livlöst som armarna. Dolken är stor som en machete i hennes hand. Spetsen når nästan ner i durken.

– Nej, viskar Nora.

Dolkens blad blänker till i solen. Flickan är frånvarande, som om hon vore hypnotiserad. Hon ser inte skadad ut, så blodet måste vara någon annans. Nora måste räkna med att hon har använt kniven och att det finns ett offer någonstans.

– Du är trygg här, säger Nora.

Långsamt för hon handen upp längs sitt ben. Hennes vapen sitter i bältet baktill.

– Håll dig på avstånd! ropar mannen uppifrån bryggan.

Nora höjer sin fria hand i en avvärjande gest, men hon släpper inte flickan med blicken.

– Jag ska inte göra dig illa, säger hon.

Men hon får fortfarande ingen reaktion och försöker igen.

21

– Jag vill att du släpper kniven.

Flickans läppar börjar röra sig. Det är knappt märkbart och inga ljud kommer ur hennes mun. Nora hör mannens röst igen uppifrån bryggan, men inte vad han säger. Hon ser bara den lilla flickan med den stora blodiga dolken i handen.

Hon stirrar ner i båten och rabblar ljudlöst, alltmer intensivt.

– Jag ska ta dig till mamma och pappa, försöker Nora.

Då slutar flickan tvärt att röra sina läppar. Långsamt lyfter hon huvudet och ser Nora rakt i ögonen. Den döda blicken, det uttryckslösa lilla ansiktet. Det finns inga spår av något mänskligt.

Så plötsligt höjer hon dolken.

– Hon kommer att döda dig! ropar mannen desperat.

Nora känner sitt vapen med fingerspetsarna och knäpper försiktigt upp hölstret så att pistolen frigörs.

– Var inte rädd, jag är här för att hjälpa dig, säger hon.

Det är bara ett litet barn och vad som än har hänt är det inte hennes fel. Men Nora måste kunna dra vapnet snabbt om det krävs. Även oskyldiga barn kan döda.

– Tycker du om saft och bullar? säger Nora.

Hon har lossat sitt tjänstevapen från hölstret och håller det bakom ryggen. Roddbåten vaggar lätt och flickan håller kniven bara några decimeter från hennes ansikte.

Nora söker i sin egen barndom. Vad fick henne att känna trygghet?

– Jag kan göra varm choklad till dig, försöker hon.

Då tänds något i flickans ögon. En avlägsen gnista.

22

– Vill du ha varm choklad? säger Nora.

Flickan nickar försiktigt.

– Lägg ifrån dig kniven så kan vi gå och dricka varm choklad tillsammans.

Dolkens spets sätter sig i durken när flickan släpper den.

Nora sätter tillbaka sin pistol och packar ner dolken i en bevispåse. Sedan sträcker hon ut en hand.

– Kom, så går vi.

Flickan tar hennes hand och Nora låter henne gå före så hon kan fånga upp henne om hon faller. Det är några steg upp, men hon vill inte be männen om hjälp. De är för skärrade. Kanske måste hon själv lyfta upp flickan på bryggan och sedan klättra efter. Men Nora hinner inte ta tag i henne för att hjälpa. Med några snabba grepp svingar hon sig vigt upp på bryggan och ställer sig och tittar ner mot henne. Nora skyndar efter och sträcker försiktigt fram sin hand igen.

De båda männen trycker sina ryggar mot fiskeskutan när de passerar.

– Rör ingenting i båten, jag kommer snart tillbaka. Har ni något som jag kan svepa om henne? säger Nora.

Den skäggige mannen med snus under läppen sträcker sig bakåt och kastar sedan en filt till Nora. Hon lägger den försiktigt över flickans axlar. Det är inte för att värma henne utan för att dölja hennes pyjamas som är dränkt i blod. ***

23

Ringklockan som hänger i dörren plingar när Nora och flickan kommer in på Kafé Kabyssen. Det sitter som vanligt några glest utspridda stammisar med kaffe och strömmingssmörgåsar i lokalen.

Någon som känner igen Nora som polis nickar till hälsning.

Flickan ska snart lämnas över till sociala myndigheter.

Nora ringde ett samtal medan de gick längs kajen. Det lär dröja en stund innan någon kommer och under tiden tänker Nora hålla sitt löfte.

Bakom disken står Millan i sitt blonderade hår med den stora svarta rosetten. Hon visslar till när hon ser Noras skinnbyxor.

– Äntligen lite gladpack!

– En ren missklaff i tvättcykeln. Vi vill ha varm choklad, säger Nora.

– Och en kopp te med ingefära i till dig, fyller Millan i.

Hon ser frågande ut.

– Vad är det här för en liten ny kompis du har skaffat?

– Det vet jag inte riktigt än, säger Nora.

– Du ser hungrig ut, vännen, säger Millan till flickan. Vill du ha en smörgås till chokladen?

Millan väntar inte på svar.

– Jag slänger i ett par skivor i rosten åt dig.

Nora tar med flickan till ett hörnbord och sätter henne med ryggen mot lokalen. Hon har ett linne under sin pyjamas, så Nora tar av den blodstänkta tröjan och viker ihop den. Precis som kniven kan den komma att bli del av ett utredningsarbete.

24

Det räcker med en kort titt för att förstå att det är en besynnerlig flicka. Hon sitter rak i ryggen med orörlig blick.

Det sommarljusa håret ramar in hennes docklika ansikte.

Har hon gått i sömnen? Det skulle kunna vara förklaringen till varför hon satt ensam i en båt mitt i natten. Men blodet, dolken …

Det måste inte vara blod från en människa, tänker Nora.

Det skulle kunna vara ett husdjur som fått sätta livet till.

Men Nora måste vara beredd på det värsta.

– Varm choklad och rostat bröd, säger Millan när hon kommer.

Hon ställer ner brickan på bordet och lyfter av kopparna och fatet med det rostade brödet. Flickan tar genast en skiva och doppar i chokladen.

– Så, hur träffades ni då? säger Millan.

– Hon hittades drivande i en roddbåt ute till havs i natt, säger Nora.

– Ute till havs? Utomskärs, alltså?

– Ja, tydligen.

Millan vänder sig till flickan.

– Då bor du på någon av de yttre öarna, eller hur?

Flickan svarar inte, utan fortsätter dricka sin choklad och äta brödet.

– Det finns en del nyinflyttade familjer som bor långt ut i havsbandet, säger Millan. Det är oftast IT-folk eller forskare som arbetar hemifrån.

– Det kommer säkert ringa några oroliga föräldrar snart, säger Nora.

25

Millan går tillbaka till kassan och flickan blir lugnare igen.

Hon rör om i chokladen och börjar doppa den andra skivan rostat bröd.

– Hur hamnade du i den där båten, lilla vän? säger Nora.

Nästa tanke yttrar hon inte högt.

Och var är din mamma och pappa?

26