9789177954965

plågoanden

Sofia Rustan

Plågoanden

Polaris

Bokförlaget Polaris, Stockholm © Sofia Rustan 2023 Omslag av Fredrika Siwe Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook, Falun 2023 ISBN : 978-91-7795-496-5 www.bokforlagetpolaris.se

Till min bror och mina systrar

Jag sitter ensam i mörkret och lyss till regnets fall.

Jag hör, hur det plaskar i droppar mot fönsterbleckets metall.

Mitt bröst blir tungt av en ängslan, min andedräkt blir kort.

Det är min ungdom, min ungdom, som rinner i droppar bort.

Dikten ”Ensam” av Hjalmar Söderberg, ur Valda sidor från 1908

1

Den blanka havsytan ligger framför honom som en spegel utan slut. Inte en krusning. Det är ovanligt.

I närheten av vassen simmar en and med sina ungar. Deras näbbar bryter ytan i jakten på mat, små ringar fortplantar sig och skapar ett levande cirkulärt mönster. Ungarna är bara några centimeter långa. På den duniga pälsen ligger vattendroppar som glittrar i solen. De lever farligt. Gäddorna brukar stå still bland de höga vassrören och invänta sitt nästa byte.

I handen håller han en rostig kätting, den som båten satt fast med tidigare. Den väger tungt i handen innan han släpper taget. Ett skarpt rasslande ljud uppstår när den ringlar ner och lägger sig i fören. Andmamman blir skrämd, sätter fart ut mot havet med ungarna i en lång fladdrande rad efter sig.

För att komma ut på djupare vatten greppar han tag om relingen och skjuter båten framför sig. Ytan klyvs av tyngden. Vågorna skapar rörelse, rullar ut mot sidorna, vasstråna börjar vaja, långsamt fram och tillbaka. Sedan tar det stopp.

9

Båten fastnar i några stenar. Solen gassar och svettpärlor tränger fram under hårfästet. Med krökt rygg lyckas han knuffa loss båten. När den släpper blir den lätt som en fjäder.

Han skjuter den ytterligare några meter och blickar bakåt för att förvissa sig om att ingen ser honom när han hoppar i och startar motorn.

Blicken fastnar på fågelfamiljen igen. Den har simmat en bit ut och blir skrämd av det höga motorljudet. En av ungarna kommer på efterkälken, den minsta. Det slår honom att djurriket är grymt, det är bara de starkaste som överlever.

Han vrider på ratten och styr ut mot öarna som ligger framför honom. På sittbrädan intill honom ligger geväret.

Efter den lilla vattenpassagen mellan Högön och Skigan öppnar havet upp och breder ut sig åt båda håll. Med hastighetsreglaget nedtryckt i botten suger det ljumma vinddraget tag i tröjan. Han känner sig fri. Egentligen skulle han vilja lämna allting och starta om på en ny plats i världen, men med den här lilla båten skulle det bli det sista han gör. När ön Ytterklösan närmar sig drar han ner på hastigheten för att inte riskera en grundstötning. Inombords är han upprymd.

Strax före den långsmala ön, med härdade träd och buskar, stänger han av motorn och fäller upp den. Tunga droppar släpper från den svartlackade metallen och löses upp när de träffar vattenytan. På den östliga sidan av ön finns ett grund.

Blicken fastnar på något som rör sig på en av stenhällarna.

Ovanför cirkulerar några högljudda och ivriga måsar. Hade han verkligen sådan tur att han lyckas hitta en på första stället? Avståndet är egentligen för långt för att det ska bli ett välriktat skott men han riskerar att skrämma den om han

10

skulle köra närmare. Han har maximalt några sekunder på sig. Med bössan vilande mot axeln tar han ett djupt andetag och siktar mot den främre delen av kroppen och trycker av.

Den grå massan rycker till för att sedan stillna. Trots att axeln smärtar efter rekylen och öronen ringer fylls han av en tillfredsställelse som han inte upplevt på länge. Framåtböjd knäpper han loss remmarna som håller årorna på plats, placerar dem i klykorna och sätter sig tillrätta. Med bestämda årtag börjar han ro mot sitt byte.

För att undvika stenar håller han blicken framåt, fäst på klippblocket. Så här stark har han aldrig känt sig tidigare, nästan som om han lättar från sittbrädet. Oövervinnerlig är det rätta ordet. När han närmar sig kommer en olustkänsla krypande. Efter ytterligare några årtag inser han att det är något som inte stämmer. Sälen är för långsmal. När det är ungefär tjugo meter kvar går det inte att blunda för vad som fallit offer för hans välriktade skott. En människa. Han stirrar på den livlösa kroppen. Den mörkgrå våtdräkten täcker all hud förutom huvudet och händerna. Trots den tilltagande värmen i luften strålar kalla spjut upp från mellangärdet. ”Hallå”, rösten skär sig när han pratar.

Han försöker på nytt. ”Kan jag hjälpa dig?”

Kroppen ligger fortfarande orörlig, det enda som rör sig är vågorna som sköljer över benen. Han stirrar på det vita skummet som bildas längs upp på topparna innan det försvinner ner på andra sidan av kroppen. Det känns som om den ljumma luften ersätts av en iskall nordanvind, som om han stod naken inför allas beskådan på Stora torget i Sunds-

11

vall. Instinktivt slår han armarna som en åkarbrasa runt omkring sig. Tankarna snurrar, först sakta men sedan i allt snabbare takt. Helvete också, vad har jag gjort? Han lutar sig över relingen, doppar händerna i vattnet och slår med handflatorna på kinderna, kom igen, tänk.

Blöt i ansiktet bryts den öronbedövande tystnaden av motorer som närmar sig. Han hinner precis slänga sig ner på båtdurken när två vattenskotrar sveper förbi i hög hastighet. Bra att de kör så snabbt, förarna lär knappast uppfatta vad som har hänt, än mindre se att han ligger gömd i båten. Tankarna fortsätter snurra och den som är starkast är att han måste ta sig därifrån. Försiktigt kikar han upp ovanför relingen, ser hur skotrarna försvinner längs efter horisontlinjen i riktning mot Sundsvalls centrum. Han vrider på huvudet för att spana men ser varken båtar eller människor så han reser sig upp. Det flimrar till framför ögonen. Han känner sig yr, tänker inte på vågorna som skotrarna skapade. När den första svallvågen träffar skrovet är han helt oförberedd.

Båten kränger till, han tappar balansen och faller överbord, slår framsidan av smalbenet mot ett stenblock, skriker av smärta under ytan. Samtidigt förbannar han sig själv över att han inte tog på sig flytväst. Vattnet känns förvånansvärt kallt och kylan paralyserar, håller kroppen i ett järngrepp.

Han snurrar runt, mörker ersätts av ljus, halsen snörs åt. Det är svårt att uppfatta vad som är upp och ner. I ett försök att komma upp till ytan slår han ut med armarna samtidigt som det blir mer ansträngande att andas. Han försöker behålla lugnet och följer luftbubblorna med blicken och testar att ta kraftiga bentag åt samma håll. Det fungerar. Till slut kom-

12

mer han upp till ytan, tar ett djupt andetag och trampar vatten. Han spottar ut vatten som smakar tång och lite salt.

Smalbenet smärtar. Snabbt vrider han på huvudet för att se vart båten tog vägen. Han får syn på plastskrovet som guppar i närheten av den döda kroppen. Han ryser av obehag och överväger att lämna den och simma tillbaka men inser att det är för långt. Någon atlet har han aldrig varit. Han måste tillbaka till båten.

Förmiddagsbrisen gör att vattenytan krusar sig och får en gråblå nyans. Nu gäller det att simma snabbt innan båten driver längre ut. Kommer den utanför grundet har han inte en chans att komma i kapp. Crawla har han aldrig lärt sig, han simmar bröstsim och trycker på med benen. Vatten skvätter upp i ansiktet och han hostar när han får en kallsup. Han har aldrig tyckt om att bada i sjöar och hav. Obehaget över att inte se botten och veta vad som rör sig under honom är stort.

Han tränger bort tankarna på den mörka avgrunden.

Armarna stumnar. Han blir tvungen att stanna och trampa vatten för att få luft innan han fortsätter. Nu är det bara några meter kvar till båten som ligger och skvalpar intill klipphällen där offret ligger. De sista simtagen fram till skrovet trycker han på extra med benen trots att det är svårt att andas, det ger utdelning och han lyckas ta tag i relingen på båten. Hängande med ena handen runt båtkanten känner han hur fötterna skrapar mot en stenhäll. Försiktigt sätter han ner en fot i taget på det hala underlaget. Det är nära att han tappar balansen, men han håller sig upprätt innan han kliver i båten. Det känns som om halsen har krympt.

Med djupa andetag försöker han återfå lugnet innan han

13

tittar mot den livlösa kroppen. Från handleden går en rem som fäster runt en röd flytboj som ligger till hälften gömd bakom en sten. Huvudet är klätt med en slimmad badmössa och ansiktet är bortvänt. Det är omöjligt att avgöra om det är en man eller kvinna. På höger sida av ryggraden syns det djupa ingångshålet där blod rinner ut och färgar klippblocket mörkt rött. Solen glittrar i vattnet.

Hur kan något så fruktansvärt inträffa i allt det vackra?

Det är svårt att ta in att han har dödat en människa. Armarna knottrar sig och det känns som om blodet söker sig till magen och bildar en stenhård klump som rör sig mot halsen.

Han vill bort därifrån så snabbt som möjligt men först måste han få ner den döda i vattnet. I bästa fall följer kroppen med strömmarna och begravs i havets mörker.

Han sätter ena foten på klippan, lösgör remmen runt handleden och slänger in flytbojen med remmen i båten. Med en snabb blick åt sidorna konstaterar han att det inte finns några andra båtar inom synhåll. Därefter tar han upp en åra och trycker till mot ryggpartiet. Det går förhållandevis enkelt att få kroppen i rullning. Han står kvar en stund och ser när den försvinner under vattenytan.

När konturerna inte längre går att skönja sätter han sig ner och börjar ro. Först sakta men sedan i allt snabbare takt.

När han kommit en bra bit ut från ön hakar han av årorna, hänger upp dem längs långsidorna och startar motorn. Ögonen tåras. Tankarna snurrar och angriper honom från alla håll som en uppretad bisvärm. I stället för att styra hemåt svänger han förbi deras utlagda nät, att komma hem tomhänt skulle kunna generera onödiga frågor.

14

Han slår av motorn intill bojen som har som uppgift att signalera till andra båtägare att nät ligger utlagda. Varje sommar är det alltid någon jubelidiot som missar markeringen och kör sönder näten. Det är jävligt irriterande när det inträffar men just nu önskar han att det var det som hade hänt. Vad som helst men inte det här. Den varma solen känns som en strålkastare som riktar allt ljus mot honom, han som helst vill vara osynligt just nu.

Med krökt rygg drar han upp nätet i båten. Solen är obarmhärtig, bränner som eld mot nacken och armarna, det sticker under huden. De sprattlande strömmingarna stirrar obehagligt mot honom med glasartad blick. Tårarna grumlar sikten och det ser nästan ut som om de vidöppna fiskmunnarna rör på sig. Han gnuggar sig i ögonen, äcklas över de slemmiga varelserna, vrider huvudet åt sidan när han drar upp resten av fiskegarnet.

Helvete också. Varför just jag? Hatet väller upp inom honom. Han vet vem som ska få betala priset.

15

2

Om inte coronan haft världen i ett fast grepp skulle dragspelsmusiken vibrerat över Juniskär vid det här laget. Finklädda familjer och människor i olika generationer skulle dansat till Vi äro musikanter runt en reslig grönskande midsommarstång på den stora gräsplanen som ligger i närheten av badplatsen. Nu kommer istället musiken från ett gäng ungdomar som spelar en av sommarens hits ur en bärbar högtalare en bit längre bort.

Amanda blundar och trummar fingrarna i takt till musiken. Även om det offentliga firandet är inställt har många sökt sig till området. Det är inte svårt att förstå att Juni­ skär är ett populärt utflyktsmål. Den gamla fiskebyn ligger i en havsvik med unik skärgårdsmiljö. Även om det mesta av den gamla bebyggelsen är riven är möjligheten att vistas nära havet eftertraktad. Sjöbodar och sommarstugor blandas med åretruntboenden. Under de senaste åren har det ena skrytbygget efter det andra poppat upp, de gigantiska panorama­ fönstren och ökade huspriserna vittnar om att många vill åt havsutsikten. Amanda sitter på filten, på lämpligt avstånd

16

från de andra sällskapen, tittar mot mitten av gräsplanen där en betydligt mindre upplaga av midsommarstången är placerad. Hon blundar, njuter av solens strålar mot huden.

Ljudet av en poppande champagnekork gör att hon öppnar ögonen igen. I närheten sitter ett gäng medelålders män och kvinnor i brassestolar. De häller upp bubblande dryck i glasen, skär rejäla bitar av en jordgubbstårta, pratar och skrattar. Kvinnorna bär blomsterkransar med rosor. Amanda föredrar vilda blommor, även om de vissnar snabbare. Hon lutar huvudet bakåt och blundar på nytt, idag ska hon njuta, vara lycklig och leva i stunden som det så populärt heter.

En stund senare tar hon upp den nybakade sockerkakan från rottingkorgen, stjälper upp den på fatet och ställer den på filten. Kakan är fortfarande ljummen. Hon tar av locket till asken med jordgubbarna och stoppar en i munnen. Njuter av den gudomligt fruktiga och söta smaken. Glada skratt hörs från vägen, hon vrider på huvudet och ser ett ungt par som försvinner på en flakmoppe i ett moln av damm.

Hon tänker tillbaka på firandet för två år sedan, före corona­tiden. Kön till ponnyridningen ringlade lång och efter den traditionsenliga avrundningen med raketen flockades barnen framför fiskdammen. Med förväntansfull blick kastade de klädnypan, som satt fast på snöret, bakom skynket och väntade tålmodigt på fångsten i form av en godispåse som slängdes tillbaka. Även om det brukade vara mycket folk var det ingenting mot glansdagarna under femtiotalet. Då var Juniskär den by som hade de största midsommarfesterna i hela Norrland och lockade till sig dåtidens artister som LillBabs, Povel Ramel och Siw Malmkvist.

17

Amanda reser sig upp, kupar handen ovanför ögonen och tittar ut över de sommarklädda sällskapen som är utspridda kring midsommarstången. Det slår henne att hon borde tagit med solglasögonen. Så får hon syn på Kati som sitter intill sina klasskompisar och ler med hela ansiktet. Ögonen strålar.

Ett vanligt år skulle de förmodligen gått i ring runt stången och sjungit tillsammans i allsången vid det här laget. Juniskärs egen ålderkvinna Marie hade spelat dragspel och de skulle ha gjort svepande rörelser i luften för att låtsas spela basfiol och flöjt. Amanda älskar midsommar för att människor i alla generationer är tillsammans, även ungdomarna törs släppa loss och sjunga med i texter som Vi kan spela fio-lio-liolej, och hoppa i takt till Små grodorna.

Det värmer så det nästan gör fysiskt ont i Amandas hjärta över att se Kati så lycklig, det spelar ingen roll att hon inte är Amandas biologiska dotter. Dessutom är det bestämt att Kati ska bo hos henne och Patrik var tredje helg, resten av tiden är hon fosterhemsplacerad hos underbara Mats och Maria.

Amanda vill egentligen ha Kati hos sig dygnet runt, men med tanke på hennes oregelbundna arbetstider och Patriks satsning på familjeföretaget skulle det inte fungera. Kati behöver mycket kärlek, men framför allt närvaro. Kärlek ger Amanda i överflöd men tiden är begränsad på grund av arbetet. Patrik var inledningsvis väldigt tveksam över att Kati skulle bo hos dem, men Amanda ställde det som ett ultimatum för att fortsätta relationen. Att överge Kati efter allt hon varit med om när hennes pappa blev mördad hade varit otänkbart. Den här lösningen blev den bästa för alla parter. Glädjen över att se Katis lycka är obeskrivlig, när Amanda gör skillnad för andra

18

människor mår hon som bäst. Lyckan går djupare än när hon vinner egna framgångar. Det gamla talesättet, delad glädje är dubbel glädje, stämmer verkligen. Patrik är dessutom väldigt gullig mot Kati på ett sätt som Amanda inte hade förväntat sig. Kati har till och med fått följa med honom och grabbgänget på Timrå IK:s hemmamatcher.

Amanda tänker tillbaka på hur Kati mådde när hon besökte henne på sjukhuset. Utöver det psykiska lidandet, efter förlusten av hennes pappa, upptäckte läkarna att Kati led av kronisk njursvikt. Längre fram kommer hon att behöva dialys och så småningom även en ny njure, men just nu mår hon bra med hjälp av medicinering och genom att undvika vissa livsmedel.

Den första tiden Kati tillbringade hos henne och Patrik var Kati fåordig och höll sig nära Amanda. Det ställde till en del bekymmer bland annat när Amanda skulle gå på toaletten.

Kati fick panik när Amanda stängde dörren vilket slutade med att hon hade den på glänt medan Kati satt utanför. Nätterna var hemska, Kati skrek och vaknade nästan varje natt av hemska mardrömmar, otaliga timmar har Amanda vaggat henne till sömns i sin famn. Och det är fortfarande jobbigt när åskan går, vid de tillfällena ålar Kati sig in under sängen och vägrar komma fram. Amanda lägger sig bredvid på golvet och spelar lugn musik ur telefonen tills mullrandet ebbat ut.

Sakta men säkert började Kati prata. Från början härmade hon svenska ord till att relativt snabbt prata i långa meningar och kunna hänga med i skolan. Amanda är tacksam över att det gått bra och tänker vinka till sig Kati så de hinner fika medan sockerkakan ännu är varm. Bara Patrik återvänder. Hon reser

19

sig, borstar bort torrt gräs från den småblommiga långklänningen och ser sig omkring, men han syns inte till någonstans.

I samma stund får hon en dunk mot skulderbladet. ”Hej, visst är det Amanda?” Leendet från högstadiet går inte att ta miste på. Tänk att något så stort kan vara så falskt, far det genom huvudet på Amanda samtidigt som de hälsar på varandra med armbågen. Hon tackar pandemin för att de slipper kramas. ”Det är klart jag känner igen dig. Ingen missar väl Snygg-Annette?” svarar Amanda. ”Äh, det var något trams som killarna körde med mot alla.” ”Det tror jag inte.” Amanda försöker hålla masken och böjer ner huvudet samtidigt som hon känslomässigt blir den osäkra flickan på högstadiet igen. Annette lägger en hand på hennes axel och när Amanda tittar upp är leendet om möjligt ännu bredare. ”De var ju på alla, till och med Räls-Stina”, kvittrar Annette.

Det lättsamma skrattet gör att Amanda blir irriterad. RälsStina bar tandställning, älskade att läsa och satt i biblioteket all ledig tid och var troligtvis inte intresserad av någon uppvaktning. Amanda säckar ihop men försöker stå rakt och dra in magen. ”Nå, var gömmer du din snygging till man, jag har nog hört att du hänger ihop med Patrik?” Annette vrider på huvudet och skannar av omgivningen som en utsvulten gam med sin intensiva blick. ”Han är väl här?” ”Absolut, men han träffade en arbetskollega och gick iväg en sväng.” Det är i och för sig inte sant att det var en arbetskompis men Amanda tycker att det låter bättre så, mer legi-

20

timt på något sätt när man lämnar sitt sällskap i över en halvtimme på självaste midsommarafton. ”Vill du ha ett tips från coachen?” Annette lutar sig närmare och viskar i Amandas öra. ”Se till att inte ha för lång löslina. Det är många som trånar efter honom. Dessutom har väl hans familj ganska gott ställt, eller?”

Det hugger till i magen. Orden bränner på insidan och det blir svårt att få luft. Återigen ser hon Patrik framför sig och den ljushåriga tjejens ansiktsuttryck som skvallrade om hur mycket hon njöt. Otroheten gnager inom henne och det smärtar fortfarande lika djupt. Annette fortsätter lättsamt. ”Du måste hälsa från mig, lova det!”

Amanda fäster blicken på Annettes hand när hon drar fram ett läppstift och en rund fickspegel ur fodralväskan av imiterat ormskinn. När det ljusrosa stiftet glider över de överdrivet fylliga botoxläpparna får Amanda lust att stöta till henne så att färgen hamnar utanför, men biter ihop. Med upptvingade mungipor och ett falskt leende svarar hon: ”Tack, det ska jag göra.” ”Men du förresten, nu glömmer vi det viktigaste. En liten fågel viskade i mitt öra att du var gravid i fjol. Det lilla underverket måste jag få träffa.” Hon slår ihop händerna framför sig och fortsätter. ”Tog Patrik med sig vagnen?”

Det känns som om de står i en boxarring, Annette har fått in det avgörande slaget och Amanda är på väg att gå ner för räkning. Hennes kropp rycker till och det är nära att hon tappar balansen. Helst av allt vill hon slå en högerkrok mot det självbelåtna ansiktet och skrika rakt ut, skit i det din jävla

21

kossa, men istället råkar hon bita sig i läppen. Den fysiska smärtan är en befrielse. ”Men oj, du blöder, jag har nog en servett i handväskan ska du se.” Annette sträcker fram en skrynklig pappersservett med munavtryck i olika nyanser. Amanda tittar hastigt på mobilen. ”Jag är ledsen, vi får prata mer en annan gång, måste rusa, ska träffa en kompis precis nu. Vi ses!”

Amanda vinkar snabbt och tar raska steg i riktning mot lekplatsen. Det smakar blod i munnen. Efter en bit på grusvägen sneglar hon bakåt, Annette står fortfarande kvar och tittar efter henne med vidöppen mun. Varför skulle Annette av alla människor dyka upp på hennes hemmaplan och peta på det mest ömtåliga? Att prata med någon om missfallet på allmän plats, när hon inte själv accepterat tragedin, är för smärtsamt. Dessutom är Annette den sista människan på jorden som hon skulle öppna upp sig för. Hon ser i fantasin hur Annette står leende med en stor köttgaffel, redo att hugga tag i Amanda som ligger utlämnad på ett silverfat.

Amanda ökar på stegen, nu är hon i höjd med lekplatsen.

Den elake är tillbaka och sitter på hennes högra axel. Tänk att du inte ens har förmågan att få barn. Du är ingen riktig kvinna. För varje steg hon tar rinner den lilla kvinnlighet som återstår ur henne och bildar oansenliga pölar på grusvägen. Kvar återstår ett tunt och bräckligt skal. Det hugger till i hjärtat när leende unga mammor ger fart åt sina guldklimpar som kiknar av skratt i lekparkens gungor. De porlande oförstörda glädjeyttringarna förökar sig och blir högre och högre.

22

Amanda vänder bort blicken och småspringer mot stigen som går genom det glesa skogspartiet och fortsätter upp mellan husen. Hon måste bort från alla människor, och när hon ändå är så nära vill hon passa på att gå förbi huset som hennes mormor bodde i.

Med blicken ut mot havet ser hon hur dimman rullar in likt en gråvit ångvält som obarmhärtigt kör över de solglittrande vågorna och slukar allt som kommer i dess väg. Det är som om havet antar en annan form, stiger upp som ånga och sveper in över land i en lömsk omfamning.

När hon svänger in på Juniskärsvägen ser hon den lilla skylten med porträttfotot på långt håll. Det går inte att läsa texten på det här avståndet, men kan det vara möjligt, att mormors hus är till salu?

23