loppm arkna d
Loppmarknad.indd 1
2023-09-05 14:30:00
Richard Swartz
Loppmarknad
Polaris
Loppmarknad.indd 3
2023-09-05 14:30:00
av richard swartz har tidigare utgivits:
Room service 1996 Ett hus i Istrien 1999 Adressbok 2000 Hos oss i Sovinjak 2001 Vita lögner 2010 Ostron i Prag 2022
Bokförlaget Polaris, Stockholm © Richard Swartz 2023 Omslag: Miroslav Šokčić Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2023 isbn: 978-91-7795-341-8 www.bokforlagetpolaris.se
Loppmarknad.indd 4
2023-09-05 14:30:00
”An Stradrevarius is’ es net!” Röst på Wiens loppmarknad
Loppmarknad.indd 5
2023-09-05 14:30:00
en matta behövdes till tamburen, ungefär tre gånger två meter, och jag hittade en på loppmarknaden vävd i ett mönster som tydde på Kaukasus och en viss ålder, här och där blekt och i behov av lagning, ändå just vad jag letat efter. Men vi kom inte överens om priset. Handlaren var tvär och omedgörlig, jag snål och styvnackad. Snart tvingades vi ta om alltsammans från början igen. På nytt ansträngde vi oss tills alla buden fram och tillbaka tröttade ut oss. Alltsammans förgäves. Så kom det sig att vi gav upp att schackra och köpslå och i stället tog paus för en utflykt i det privata. Handlaren var i min egen ålder, rysk jude från Leningrad. För snart fyrtio år sedan hade han kommit till Wien tillsammans med sina föräldrar, båda sedan länge döda. Här hade han blivit kvar i stället för att fortsätta till Israel, New York eller Rom. I Wien saknade han ingenting förutom vattnet i barndomens Leningrad, Wien ligger ju inte ens vid Donau. Men enligt ryssen kan ingen stad värd namnet vara utan hamn och fartyg, kajer och luften full av fiskmåsar eller guppande på vågor som i solskenet glänser av fet spillolja.
7
Loppmarknad.indd 7
2023-09-05 14:30:00
Att en så stor och historiskt betydelsefull stad som Wien saknar vatten hade varit hans första besvikelse i väst och svår att komma över. Ibland gjorde frånvaron av vatten honom fortfarande förlägen, som hade han personligen att skämmas för den stad som mer av en slump än avsikt blivit hans nya hem. Fadern, bibliotekarie i Leningrads stadsförvaltning och närsynt, hade älskat allt tyskt. I familjen var han den ende med så kallad bildning, men dagligen tvungen att sänka sig till hustruns och sonens nivå. Sådant kan i längden förstöra de bästa av familjer. Enligt fadern var tyskan kulturens och vetenskapens språk, därtill alla de stora kompositörernas modersmål. Var inte Beethoven tysk? Eller Schumann? Egentligen väl också ryssarnas egen Svjatoslav Richter. Utan Tyskland skulle inte finnas någon musik värd namnet. Men i sitt eget hem i Leningrad hade fadern på grund av sin skandalöst obildade familj bara kunnat använda sig av några få ord på tyska som jawohl eller Pantoffeln. En katastrof, säger sonen till mig. Blod är ju ändå tjockare än vatten. När så familjen med erforderliga stämplar och dokumentt, inklusive de tre resväskorna med ägodelar som inte kunnat säljas, äntligen får tillstånd att emigrera, flygs den direkt till Wien. En sådan resa är över innan man förstått att den ens börjat. Ingen i familjen har någonsin förut varit utomlands. Det första som överraskar i Wien är att helt främmande människor ler mot dem, till och med de i uniform som grans kar deras pass. Det får modern att brista i gråt.
8
Loppmarknad.indd 8
2023-09-05 14:30:00
Den första kvällen i Wien, omtumlade av så mycket frihet och ljusreklam på en gång, vill de äta middag i en enkel lokal på Naschmarkt. Det är då sonen upptäcker att fadern inte talar någon tyska: att han inte ens förstår detta språk. På nytt brister modern i gråt och alla tre är besvikna, var och en på sitt sätt. År ut och år in har fadern hemma i Lenin grad terroriserat hustru och son med det språk som där inte kommit till användning, och nu sitter han med dem på lokal i Wien med en tom tallrik framför sig, blek och förlägen, och kan inte ens beställa en wienerschnitzel. Så här liten blev min far i Wien, säger handlaren och måttar med tumme och pekfinger. Ännu fyrtio år senare fortsätter fadern att krympa och sonens besvikelse att växa. Men sådan makt besitter det tyska språket att jag tror mig förstå sonens besvikelse: inte mycket till far som ryms mellan tumme och pekfinger. Som tröst berättar jag hur jag från Stockholm kom hit och sedan blev kvar. Så var det förstås inte tänkt – också jag fastnade här. Fast kanske måste man räkna med sådant i denna stad, särskilt den som aldrig haft några planer på att omedelbart resa vidare till Israel, New York eller Rom. Ryssen är av samma mening. Jovisst. För egen del hade han förr haft stora planer för vad han skulle göra av sitt liv, men kom aldrig längre än till Wiens loppmarknad, en avstjälpningsplats inte bara för skräp och prylar utan för hela människoöden. Jag förstår vad han menar. Fast hos mig ligger loppmarknaden så att säga i blodet.
9
Loppmarknad.indd 9
2023-09-05 14:30:00
Wien ist eine schleichende Krankheit, säger jag. En stad som kryper på en som en sjukdom. Och när det blivit hög tid att ge sig iväg är det redan försent. Även i detta instämmer den ryske handlaren. Stockholm har åtminstone vatten, tillägger han. Precis som Leningrad. Därefter tar vi oss an den kaukasiska mattan igen. Efter att ha fått berätta sin historia har handlaren blivit medgörligare, en matta för hallen eller tamburen är ju ändå bara något att torka av fötterna på, och till sist enas vi om priset; att mattan är fransig i ena änden kan jag lätt få lagat hos den persiske matthandlaren i Stumpergasse. Att affären kommit till avslut glädjer oss båda. Ryssen lovar till och med att leverera mattan hem till mig, bara några kvarter från loppmarknaden. Det passar mig bra eftersom jag denna lördag har flera andra ärenden att uträtta. Jag vet, säger han när jag ger honom adressen. Däruppe där Liniengasse nästan tar slut. Nära Raimundteatern. När loppmarknaden sent på eftermiddagen är över och vad som inte sålts packats ner igen, ringer handlaren på hos mig, tar hissen upp till två trappor där han rullar ut mattan i min tambur, rätar sedan på ryggen och pustar ut. Betalat har jag redan, också för transporten, fast borde nu bjuda på en kaffe, men fruktar att han då blir kvar och gör sig hemmastadd hos mig. Men denna lördag vill jag bli lämnad ifred, vill ha lugn och ro för att kunna gå fram och tillbaka på min nya kaukasiska matta till vilket inget sällskap behövs. Så blir det inte. Ty även om man tror att man bara skaffat sig en mat-
10
Loppmarknad.indd 10
2023-09-05 14:30:00
ta har ändå någon fraktat den ända hem och burit in den i lägenheten innan mattan där rullats ut över golvet, en ”någon” som man sedan inte blir av med. Också utan kaffe har ryssen börjat göra sig hemmastadd hos mig, ser sig nyfiket omkring och fastnar för tavlan som hänger på väggen i tamburen. Tavlan är en oljemålning som föreställer några kortspelande herrar kring ett bord. Under bordet ligger en hund. Handlaren säger att han skulle kunna tänka sig att köpa min tavla. Omöjligt, säger jag. Ett barndomsminne. Jag har ärvt den av min mormor. Till på köpet rör det sig om en förfalskning. Ryssen säger att det ingenting gör. Han förklarar att inte ens experter brukar kunna skilja på vad som är äkta och falskt, och mer sällan än man skulle kunna tro är köparen verkligen intresserad av saken. Kopior och rena förfalskningar är dessutom ofta bättre målade än original. Det enda som med säkerhet låter sig sägas är att äkta vara är äldre än vad som är falskt, påstår ryssen. Och folk skulle föredra gammalt därför att de tror att vad som är gammalt också är dyrbart. Den är inte till salu, säger jag bestämt. Karln borde gå nu. Helst vill folk hitta en äkta Rembrandt som ingenting kostar, fortsätter ryssen. För en spottstyver. Ett så kallat fynd! Eller så vill dom köpa en falsk Rembrandt för en förfärlig massa pengar så att dom sen kan berätta för alla att världen är full av skurkar.
11
Loppmarknad.indd 11
2023-09-05 14:30:00
Det vet jag redan, säger jag. För det behöver jag ingen Rembrandt. På nytt granskar ryssen tavlan noga. Särskilt berömmer han hunden: hunden är verkligen fint målad. Den ser nästan ut som en riktig hund. Fast bara nästan. Hunden hör inte ens dit, säger jag. Gör ingenting, säger ryssen. Från hunden har han nu gått över till att studera signaturen i tavlans nedre högra hörn, P.C. Ducray; ur fickan har han tagit fram en liten lupp. Hunden är ditmålad senare, säger jag. ”Gör ingenting. Det är ju inte hundens fel.” Inte heller signaturen hör dit, säger jag. Också den är falsk. Gör ingenting, säger ryssen. Om ni bara visste hur många falska hundar och signaturer som är i omlopp! Utan problem skulle man kunna sälja en sån här tavla för några tusen. Kanske för så mycket som tre. Namnet låter franskt. Franska målare går som smör. Fast tyskarna är förstås bättre på musik. Jag vet till och med vem som målade dit den falska signaturen, säger jag. Jag tror mej ha hört namnet förut, säger ryssen och menar P.C. Ducray. En stor konstnär. En av dom allra största. Tavlan är inte till salu, säger jag. Till sist ger ryssen upp. Men han ser inte ens särskilt bedrövad ut. Den lilla luppen fäller han ihop innan han stoppar den tillbaka i fickan och säger att hans egen mormor hette Larisa fast hon kallades för Lara som familjen tyckte lät bättre, och att det viktigaste här i livet är att ha haft en lycklig barndom.
12
Loppmarknad.indd 12
2023-09-05 14:30:00
Min var mycket lycklig, säger ryssen och suckar. ”Det förstås, min far ljög hela livet om sin tyska, men det har jag kommit över. Resten var i sin ordning. Och här i Wien tog ju ljugandet slut.” Femhundra, säger han plötsligt. Mitt absolut sista bud. Femhundra och jag tar med mej tavlan och går. Jag låtsas som om jag ingenting hört och ryssen rycker på axlarna. Vi står tysta en stund. Och ni, frågar han. Hur var er barndom? En annan gång, säger jag. Det är en helt annan historia.
13
Loppmarknad.indd 13
2023-09-05 14:30:00
Om söndagarna var pojken bjuden till mormor på lunch och för att hjälpa till att förfalska konst. Åt det senare ägnade han sig med skolpojkens hela iver och oförstånd mer än gärna. Under några år togs denna uppgift i konstens tjänst till och med på större allvar än skolans hemläxor. Framför spegeln i badrummet vattenkammade han mittbena, satte på sig skolmössan och gick sedan den breda Ordenstrappan ner till Karlavägen, därifrån nästan genast över till andra sidan av gatan, förbi apoteket Elgen i hörnet av Engelbrektsgatan och Karlavägen. Apoteken hade namn efter djur medan stadens skolor var antingen Lilla eller Stora när de inte var uppkallade efter väderstreck. På söndagar var de stängda. Också apoteken, utom något enstaka som hade nattjour, då folk blev sjuka utan minsta hänsyn till schemalagda öppettider. Från sin konstgjorda skog av gips och murbruk ovanför porten i hörnet av Engelbrektsgatan och Karlavägen såg en ärggrön älg i koppar ut över trafiken nedanför. På andra sidan gatan var en ensam tårta utställd i konditori Alliances skyltfönster. Utanför konditoriet och nedanför
15
Loppmarknad.indd 15
2023-09-05 14:30:00
älgen var om söndagarna bara få människor på väg någonstans. Pojken visste att tårtan i fönstret inte gick att äta, att både vispgrädde och jordgubbar inte var riktig grädde eller riktiga bär. En äldre skolkamrat hade förklarat att alla skyltfönstertårtor är av papp och fyllda med sågspån, men det ville pojken ändå inte riktigt tro, en sådan sågspånstårta hade nog bakats av skolkamratens besvikelse över att själv befinna sig på fel sida av skyltfönstrets glasskiva. Från hörnet av Engelbrektsgatan och Karlavägen fortsatte han ut mot Karlaplan, men inte på trottoaren utan på grusgången under de stora lindarna i planteringen mellan körbanorna. Om våren blommade träden. Om sommaren susade de. Om hösten föll löven. Först nästan omärkligt, så allt fler och allt oftare, också de som med styv stjälk och alla sina safter hållit sig fast vid grenen in i det sista. Vintertid hade träden ingenting för sig. Höstlöven var blekgula eller ljusbruna, men blev inte liggande på marken särskilt länge om de inte haft turen att landa under de allt glesare träden på gräsmattorna som ännu var gröna och tog emot dem som avlägsna, fastän ändå någorlunda välkomna släktingar. Parkförvaltningen var av annan mening. Från grusgångar och snart också gräsmattorna hölls löven undan med krattor, räfsor och långa käppar med trubbiga metallspetsar, ändå tillräckligt vassa för att spetsa vad naturen givit upp och gjort sig av med. Ibland gick en vind genom trädkronorna. Viskande och mumlande talade träden med varandra eller
16
Loppmarknad.indd 16
2023-09-05 14:30:00
om det redan var med nästa årstid. Men sent om hösten blev viskandet till en torr hosta; rasslande drog vinden fram ovanför pojkens huvud genom de löv som ännu fanns kvar, nästan samma rasslande som när insjövattnet på familjens sommarställe i juli gick över strandens stenar och alla musselskalen under hans fötter. Fast här på Östermalm var inget vatten i sikte och de första höststormarna redan på väg. Snart skulle träden stå nakna och helt stumma, och framför honom låg nu Sturegatan som han hade att ta sig över. Där var trafiken tätare än på Karlavägen och de andra mörka och ganska dystra gator som korsade den. Alldeles innan han nådde fram till Karlaplan, till den där ödsliga platsen med sin fontän som bara sällan sprutade vatten i en hög rank och skälvande stråle rakt upp i himlen, vek pojken av till vänster och in på Grevgatan. Där bodde mormor. Han var framme och ringde på. Mormor bodde nästan högst upp i huset, på fjärde våningen. Varje gång pojken ringde på var det hon som öppnade. ”Det är inte sant, min lille pojke!” Mormor tog honom i famn, skolmössan hade han hunnit lägga ifrån sig på stolen innanför dörren. Hennes blöta kyssar hamnade över hans hår och öron och ansikte där läppstiftet lämnade kladdiga, purpurröda fläckar efter sig som han skulle ha skämts för under en skoldag. Men nu var det söndag. Kärleksfullt, som vore pojken något särskilt skört eller sällsynt dyrbart, tryckte hon honom mot sin barm. Lukten av svett och hennes tunga sötaktiga parfym stack
17
Loppmarknad.indd 17
2023-09-05 14:30:00
honom i näsan och blev kvar bland kläderna. Där fanns den ännu samma kväll när pojken hemma igen klädde av sig, vek ihop skjorta, byxor och underkläder och lade dem på stolen bredvid sängen innan det var dags att krypa ner i sängen igen. Mormor orkade eller brydde sig inte längre om att tvätta sig med samma omsorg som förr och försökte dölja det med dyra franska parfymer. Fast de båda dofterna, den naturliga och den konstgjorda, tålde inte varandra; de vägrade att låta sig blandas, så att varje gång hon tog pojken i famn stack lukten av svett honom i näsan samtidigt som de vuxna gav pojkens mormor komplimanger för hennes utsökta val av parfymer. Från den lilla mörka tamburen gick mormor och pojken in i rummet mot gatan där hennes älskare väntade på dem. Hans mormor hade inte längre någon morfar åt honom. En älskare var som pojkens egen far en vuxen fast en som inte var gift. Rummet luktade tobak, medicin och vad pojken uppfattade som en lukt gamla människor höll sig med. Mitt i rummet satt mormors älskare i en fåtölj klädd i ett brokigt tyg med stora papegojor och andra djungelfåglar med tjocka näbbar. Hans händer vilade på varsitt armstöd; som klor grep de små dockfingrarna tag i dem. Om söndagarna var det pojkens uppgift att innan mormors lunch var färdig hjälpa honom med hans konst. Detta arbete utfördes bakom en lackskärm som stod mitt i rummet. Det är möjligt att skärmen stod där så att mormor skulle kunna låtsas att hon inte visste vad som pågick bakom den, fast särskilt troligt var det väl inte, mycket litet brukade annars
18
Loppmarknad.indd 18
2023-09-05 14:30:01
undgå hennes uppmärksamhet, mormor visste nog besked, gav till och med ibland råd som röjde både smak och kunskap om det slags arbete som på andra sidan skärmen utfördes av hennes älskare och dotterson. Lackskärmen var svart och från Kina. Hur den hamnat i Stockholm funderade pojken lika litet på som varför det här på Grevgatan inte fanns någon morfar åt honom. Det var som det var. Sinnrikt ledad i flera delar lät den sig utan svårighet förlängas eller förkortas, allt efter behov, ungefär som ett dragspel eller en solfjäder, fast det i Kina inte fanns några dragspel. Det hade mormors älskare från säker källa eller så hade han slagit upp det i någon av sina många böcker som förvarades på stolar eller i travar på golvet. När något större arbete pågick bakom den sträckte sig skärmen som en vägg eller mur tvärs över rummet; bakom en liknande, fast många gånger längre och högre mur, hade kineserna fått vara ifred i tusentals år. Här och där hade skärmens lack spruckit upp i spindelvävstunna revor, nästan som de fina rynkorna kring båda ögonen i mormors ansikte. Mormors älskare hade förklarat för pojken att kineserna skiljer på åtminstone sju olika nyanser av svart, men som för ett europeiskt öga är fullkomligt omöjliga att urskilja eftersom ett par kinesiska ögon, fastän sneda och vinda, ser både mer och klarare än vi med våra. Mormors älskare beundrade detta land fast han aldrig varit där; en Kinaresa är för den sockersjuke och med klena nerver utrustade tyvärr inte att tänka på. Pojken kände inga kineser och ville hellre resa till Afrika.
19
Loppmarknad.indd 19
2023-09-05 14:30:01