__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

LJUSKÄLLAN Hanna Landahl

19-47 Polaris Ljuskällan, 25 nov.indd 3

2019-11-25 13:30


Bokförlaget Polaris, Stockholm © 2020, Hanna Landahl Omslag av Sofia Scheutz Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2019 ISBN : 978-91-7795-221-3 www.bokforlagetpolaris.se

19-47 Polaris Ljuskällan, 25 nov.indd 4

2019-11-25 13:30


Till Ida

19-47 Polaris LjuskaĚˆllan, 25 nov.indd 5

2019-11-25 13:30


19-47 Polaris LjuskaĚˆllan, 25 nov.indd 6

2019-11-25 13:30


1 Anna lutade huvudet bakåt och slöt ögonen. De rytmiska rörelserna från tåget som for fram genom landskapet gjorde henne sömnig. Amningskonferensen hade varit givande – intressanta före­ läsningar, god mat och inte minst en möjlighet att komma bort några dagar. Ett välbehövligt avbrott i vardagen, en chans att för en gångs skull ta hand om sig själv. För hotellets relax­avdelning hade levererat och hon hade varit i princip ensam när hon glidit ned i bubbelpoolens heta klorvatten. Visst hade hon smitit lite tidigare från konferensen under gårdagen, hoppat över några enstaka föreläsningar. Strängt taget kanske hela programmet efter lunch, men var det verkligen så farligt ? Ibland var man faktiskt tvungen att prioritera sig själv, tänkte hon och försökte mota bort skuldkänslorna som kom sättande. Varför är jag alltid så förbannat präktig ? ”Nästa Västerås”, hördes det ur högtalarna och Anna sträckte på sig. Sanningen var att hon behövt de där timmarna av egenvård. Hade varit så väldigt värd dem. Och samtalsterapeuten brukade faktiskt trycka på vikten av att ta hand om sig själv, att tillåta sig att må riktigt bra emellanåt. Och det var ju precis vad hon hade gjort. Hon hade unnat sig. Lyckats få oron i bröstet att sjunka undan några timmar. Till och med kostat­ på sig en svindyr, djuprengörande ansiktsbehandling och när hon strök med fingertopparna över kinden kändes huden ovanligt len. 7

19-47 Polaris Ljuskällan, 25 nov.indd 7

2019-11-25 13:30


”Ursäkta, det verkar som att jag ska sitta där”, sa en kvinna med en tjock stickad halsduk i grälla färger virad runt halsen. Anna sneglade mot högen av prylar hon hade staplat i sätet intill sig. Hon suckade knappt märkbart och log mot kvinnan. Reste sig och rafsade snabbt ihop mössa och ryggsäck. En vante trillade ned på golvet och hon fick sträcka sig långt in under sätet framför för att få fatt i den. ”Tack”, sa kvinnan och makade sig in till fönsterplatsen. Anna sjönk ned i sätet och blickade ut genom fönstret, men det enda hon såg var en kompakt, svart vägg. För några år sedan skulle en jobbresa till Stockholm ha gett vardagslunken ett välkommet lyft. Men nu kände hon sig istället sliten. Skulle orken och entusiasmen någonsin återvända ? Hon plockade fram mobilen och kollade tiden. Klockan hade hunnit bli sju och det var flera timmar kvar tills hon skulle vara framme i Göteborg. Hon suckade igen, högre den här gången, och tänkte att Staffan och pojkarna nog satt samlade hemma runt köksbordet just nu. Kanske åt de pizza ? Stearinljusen på bordet. Den sköna dåsigheten som sänkte sig över rummet efter ett glas vin om fredagskvällarna. Hon klickade på Messenger-appen. ”Jag längtar efter er”, skrev hon. En kort stund senare dök en bild av Staffan med ett stort glas rödvin i handen upp på skärmen. Hon betraktade hans ansikte. Den breda näsan, de fylliga läpparna. Leendet som lekte i ögonen. ”Fredagsmys”, löd texten. Anna skrattade till och mobilen plingade strax igen. ”Har äntligen fått tid på IKEA kök på Linnégatan. Imorgon klockan­tolv.” Och så tre olika emojis som Anna inte riktigt förstod vitsen med. Hennes leende dog bort. Som han hetsade 8

19-47 Polaris Ljuskällan, 25 nov.indd 8

2019-11-25 13:30


med det där köket. De skulle ju renovera. De skulle göra sig av med det gamla, som förresten inte var speciellt gammalt. Hon hade ju sagt ja. Eller hade hon verkligen gjort det ? Var det inte i själva verket så att han hade tjatat om köksöar och nyanser på bänkskivor tills hon helt enkelt hade slutat protestera, inte längre orkat göra motstånd utan istället bara suttit tyst när han föreslagit att de skulle prata med banken. Hon blundade. Måste allt gå i trehundra kilometer i timmen ? Hon knölade ned telefonen i ryggsäckens ytterfack och masserade pannan med fingerspetsarna i ett försök att göra något åt den stegrande huvudvärken. Hon hade helt glömt bort planerna på att beställa det nya köket i helgen. Men det var ju så det var med minnet nuförtiden. Det sviktade och det svek, vilket i sin tur bara spädde på stresskänslorna. ”Lång dag ?” sa kvinnan bredvid henne utan att ta ögonen från stickorna som klingade mot varandra i hennes händer. ”Du verkar trött. Ska du åka långt ?” ”Ja”, sa Anna och kände hur det skavde till innanför ögonlocken när hon blinkade. ”Ända till Göteborg.” ”Då ska jag av lite tidigare”, sa kvinnan och såg upp. Hennes ögon var bruna. Blicken varm. ”I Falköping.” Anna nickade och tänkte att hon aldrig skulle kunna placera Falköping på en karta och att hon inte hade någon lust att göra det heller. Hon drog upp dragkedjan på ryggsäcken i jakt på något som kunde få henne att se upptagen ut. Tidigare – i det liv hon levt innan depressionen fått grepp om henne – hade hon varit en social person som utan svårig­ heter navigerat sig igenom alla slags ytliga konversationer med främlingar. Hon hade till och med uppskattat att slänga käft med människor hon inte kände. Men nuförtiden … Det 9

19-47 Polaris Ljuskällan, 25 nov.indd 9

2019-11-25 13:30


var som om hennes hud hade blivit tunnare. Som om hon stod fullständigt naken i mötet med nya människor. ”Har du hört talas om bokashi ?” sa kvinnan. ”Om vad ?” frågade Anna. ”Bokashi.” ”Nej”, sa Anna och skakade på huvudet. Hon letade åter­ igen­fram mobilen i ytterfacket. Öppnade några appar, men hittade ingenting som fångade hennes intresse. ”Det är ett slags komposteringsmetod kan man säga, självhushållare världen över är som tokiga i den. Jag har just varit på kurs och lärt mig en massa om det här, det är så himla spännande.” ”Självhushållare ?” sa Anna. Hon såg upp på kvinnan och upptäckte plötsligt hur vacker hon var. Huden lyste trots att hon uppenbarligen inte bar smink, håret låg samlat i en lång glänsande fläta över axeln. ”Precis”, sa kvinnan. ”Du vet, sådana som försöker leva ett så ursprungligt liv som möjligt. Som så långt det går lever av det som de kan producera själva.” Anna nickade eftertänksamt. Hade snubblat över de här idéerna när hon letat på nätet efter odlingsråd till sitt eget grönsaksland. ”Den här metoden, bokashi, kommer hur som helst från Japan och verkar vara världens bästa sätt för att bli av med matavfall. För vet du – det luktar inte alls. Man kan till och med ha sitt avfallskärl inomhus ända tills det är nedbrutet”, sa kvinnan på bred skaraborgska. ”Va ? Vadå luktar inte ? Hur funkar det ?” sa Anna och tänkte med en rysning på deras eget stinkande varmkompostkärl i trädgården utanför den vita trettiotalsvillan på Hisingen. ”Åh, är det säkert att du vill veta ?” sa kvinnan och spärrade upp ögonen. ”Jag skulle nog kunna prata om kompostering i veckor efter den här kursen …” 10

19-47 Polaris Ljuskällan, 25 nov.indd 10

2019-11-25 13:30


”Det låter väldigt spännande”, sa Anna och kände för första­ gången på länge hur nyfikenheten pirrade till i bröstet. Något med kvinnan hade väckt Annas intresse. Kanske det alerta uttrycket i ögonen ? Det säregna intresset för komposterings­ metoder ? ”Och vi har ju tid på oss. Jag heter Anna, förresten”, sa hon och sträckte till sin egen förvåning ut handen mot kvinnan. ”Frida”, sa kvinnan och hälsade med ett fast handslag. ”Jo, det funkar så att man tillsätter en speciell form av mikro­ organismer till avfallet och då sker en så kallad fermentering. Det betyder att det liksom inte ruttnar och alltså inte luktar.” Anna skakade på huvudet. ”Det låter nästan för bra för att vara sant.” ”Googla det”, sa Frida med ett leende. ”Det ska jag verkligen göra”, sa Anna och log hon också. Och medan tåget klöv det mörka landskapet utanför fönstret berättade Frida att hon bodde i en liten by utanför Floby i Västergötland. Den bestod av ett tiotal hushåll som tillsammans drev ett litet jordbruk med ambitionen att så långt det gick leva av det som jordbruket gav dem och att göra ett så litet avtryck på jorden som möjligt. ”Så du är alltså en sådan där självhushållare ?” sa Anna. Frida nickade. ”Vi lever enligt principen om frivillig enkelhet. Begreppet kommer från USA från början, men nu har det blivit en världsomfattande rörelse och det innebär att man väljer att leva med få tillhörigheter.” Anna funderade på det en stund. ”Det kanske är en dum fråga, men varför gör man det ?” ”Nej då”, sa Frida och hennes handrörelser blev än mer yviga. ”Inte alls dum. Det finns ju flera anledningar. En är såklart att man klarar sig bra med lite grejer, så varför ska man egentligen ha en massa saker som man inte behöver ? 11

19-47 Polaris Ljuskällan, 25 nov.indd 11

2019-11-25 13:30


”Det låter rimligt”, sa Anna. ”Sedan finns det förstås en miljöaspekt av det hela. Att praktisera frivillig enkelhet hänger ihop med att inte vilja tära på jordens resurser. Men det finns också en mer egoistisk sida av saken. Att äga saker kostar på för oss människor. Ju mer vi äger desto mer måste vi ta hand om. Förstår du vad jag menar ?” Anna nickade. Tänkte att hon nog gjorde det. ”Om vi inte äger en massa saker så lämnar det utrymme för annat i livet. Annat som kan få ta den platsen.” ”Som vadå ?” sa Anna. ”Tja, det väljer man ju själv. Men eftersom jag inte köper så mycket saker behöver jag inte så mycket pengar, och då behöver jag inte jobba så himla mycket. Det ger mig möjlighet att vara mer med min familj och att ägna mig åt sådant som jag tycker är viktigt. Som att odla grönsaker till exempel. Och att åka på sådana här nördiga utbildningar i komposteringsmetoder.” Frida tystnade. ”Gud vad jag babblar”, sa hon. ”Du måste bli trött i öronen av allt jag säger.” ”Inte alls. Det är verkligen jättespännande att höra om byn”, sa Anna som kände sig piggare och klarare i huvudet än på länge. Hon bad kvinnan berätta mer. ”Okej. Vi håller får och höns, förstås, man skulle ju aldrig klara sig utan egna ägg”, sa Frida och blinkade mot Anna som tänkte på de ekologiska ägg hon brukade köpa i affären. Vad var skillnaden ? ”Åh, förlåt. Jag glömde helt bort att du bor i Göteborg. Men det är något alldeles speciellt med att ha egna hönor. Alla som har det vet vad jag pratar om. De är sådana fantastiska djur – äter våra matrester och deras ägg har gulor som är näst intill orangefärgade eftersom de går fritt och äter så mycket gräs. Dessutom har vi flera olika hönsraser, så våra ägg har både olika storlek och färg. Det är en sådan lyx att 12

19-47 Polaris Ljuskällan, 25 nov.indd 12

2019-11-25 13:30


kunna gå ut i hönshuset och hämta frukostägg varje dag. Jag känner mig faktiskt aldrig så rik som när jag har händerna fulla av ljumma ägg”, sa Frida och log med djupa smilgropar. Det gnisslade mot rälsen när tåget saktade in. ”Vi har information till alla våra resenärer. En elledning har fallit ned över rälsen mellan Falköping och Herrljunga och tåget kommer inte att kunna fortsätta hela vägen till Göteborg som planerat. Röjningsarbetet försvåras av den hårda vinden så dessvärre kommer inget mer tåg mot Göteborg att kunna avgå under kvällen. Det kommer att sättas in ersättningsbussar, men det är stora trafikstörningar på flera håll i området på grund av vädret. Vi har i nuläget ingen uppgift om när bussarna kommer att avgå och måste tyvärr meddela att Falköping blir sista hållplats för det här tåget.” ”Va ?” sa Anna och kände hur nackmusklerna knöts samman. ”Men hur är det ens möjligt ?” Hon plockade fram mobilen och ringde Staffan. ”Kan du hämta mig i … var är vi ?” sa hon och vände sig till Frida. ”Falköping.” ”… i Falköping.” ”Va ?” sa Staffan. ”Varför då ?” ”Det är något tågstrul. Det kommer gå ersättningsbussar, men det är osäkert när.” ”Men jag har ju druckit vin.” Fan. Den runda klockan på perrongen visade på halv tio när Anna klev av tåget. Regnet trummade mot pannan och hon tryckte händerna långt ned i fickorna. ”Det var verkligen trevligt att prata med dig”, sa Frida och drog ned mössan över ögonbrynen. ”Detsamma”, sa Anna. Hon försökte le, för det hade verkligen varit trevligt, men den kraftiga vinden fick henne att 13

19-47 Polaris Ljuskällan, 25 nov.indd 13

2019-11-25 13:30


stelna till. Hon trampade på stället och kände hur yllekappan omedelbart tyngdes ned av vätan. Den skulle inte stå emot i många minuter. ”Min man hämtar mig här”, sa Frida. Anna såg sig omkring. ”Skönt. Själv blir jag väl kvar här ett tag.” ”Din stackare.” Frida gav henne ett medlidsamt ögonkast innan de vinkade hej då och skiljdes åt. Hon stod kvar på perrongen och följde Frida med blicken. Det fanns en lätthet i hennes steg, och Annas axlar sjönk när hon vände sig om. Framför stationshuset blixtrade irritationen genom folksamlingen. ”Varför får vi ingen information om någonting ?” muttrade en kvinna med kort grått hår och en svart pudel i koppel. Hunden såg upp på kvinnan och när den började ge ifrån sig små gnyende läten böjde hon sig ned för att lyfta upp den. Jag skulle också vilja bli upplyft nu. Instoppad innanför någons jacka. ”Det minsta man kan begära är väl att de låser upp vänt­ salen i det här vädret ?” sa en äldre man med osedvanligt bred näsa och Anna blev osäker på om frågan var riktad till henne. För säkerhets skull log hon mot mannen, men hon orkade inte komma på något bra svar. Hon huttrade till och insåg att regnet nu var på god väg in genom kappan. ”Hur länge har ni väntat här ?” frågade hon kvinnan med pudeln. ”I mer än en timme.” ”Har det inte kommit några ersättningsbussar ? ”Jo, det kom en, men den blev full med en gång.” Ryggsäcken kändes med ens onaturligt tung. Det började strama i bröstet. 14

19-47 Polaris Ljuskällan, 25 nov.indd 14

2019-11-25 13:30


Anna blundade och drog några djupa andetag. Lät luften leta sig hela vägen ned i magen innan hon släppte ut den igen. Men kroppen kändes så stel att några futtiga andningsövningar knappast skulle hjälpa. Vad skulle hon ta sig till ? Hon kunde ju bli stående här hela natten. Ett styng av längtan for genom hennes kropp. Trots att barnen höll på att bli stora nu, höll på att växa ut ur hennes liv och in i sina egna, tog det fortfarande emot att vara borta från dem mer än någon enstaka natt. För hon ville vara nära dem, vara redo att rycka ut de få tillfällen då hon fortfarande behövdes. Hon öppnade ögonen och lät blicken svepa över omgivningen. Förutom det mörklagda stationshuset såg hon en mataffär, vilken också den verkade ha stängt igen för kvällen. Några hyreshus. En pressbyråbutik. En äldre byggnad som verkade vara ett hotell. Anna drog axlarna längre upp mot örsnibbarna och försökte med tankens kraft mana fram de där satans ersättningsbussarna. Minuterna segade sig fram. Folkmassan drog ihop sig i vätan. Blöta kroppar som sökte skydd närmre varandra. Någon började röra sig bortåt, genade med klapprande klackar mot blöta kullerstenar över parkeringsplatsen, mot hotellreceptionen. Anna bet ihop käkarna. Kunde komma på hundratals – kanske till och med tusentals – saker hon hellre skulle vilja göra en fredagskväll än att ta in på ett halvsunkigt hotell i Falköping. Sitta i soffan med ett glas vin i ena handen och en arm vilande över axlarna, till exempel. Några barnfötter som buffade mot hennes händer. Och hon skulle falla till föga. Skulle knåda och massera och riktigt känna hur sönerna njöt av hennes beröring. 15

19-47 Polaris Ljuskällan, 25 nov.indd 15

2019-11-25 13:30


Max fötter var så stora nu. De hade vuxit om hennes små trettiosexor flera år tidigare men i övrigt var han lik henne, hennes förstfödde. Samma ljusa, näst intill genomskinliga hy. Fräknarna som trängde ut ur huden på näsan och över kinderna så snart solen visade sig framåt vårkanten. Till och med tänderna verkade han ha ärvt av henne. Stackars unge. Det såg nästan ut som om någon hade kastat in de där gaddarna i munnen på honom, huller om buller. Tidigt hade det stått klart att Max, liksom hon själv under hela sin uppväxt, skulle få stå ut med tandställning. Hon hoppades bara att tandläkarkåren skulle lyckas bättre med sonen. Hon drog med tungan över framtänderna. Staffan hade många gånger sagt att det var just leendet han fallit för hos henne. Men Anna hade aldrig riktigt trott att han talade sanning. Tänkt att det bara var något han sa. Rastlöst trampade hon runt på stället. Hon ville hem. Hem till sin familj. Kunde till och med tänka sig att tillbringa kvällen med att bläddra i någon av där kökskatalogerna som Staffan­ släpat hem och som låg i högar över hela huset. Bara hon slapp tillbringa natten … ”Anna !” Hon såg upp. Sökte med blicken bland bilarna på parkeringsplatsen och fick syn på Frida som satt i framsätet på en gammal Volvo och vinkade. ”Vill du följa med ?”

16

19-47 Polaris Ljuskällan, 25 nov.indd 16

2019-11-25 13:30


2 ”God natt, vännen”, sa Staffan. Han böjde sig fram och gav Sam en puss på pannan, slätade till täcket och släckte sedan sänglampan. ”När kommer mamma hem egentligen ?” sa Sam och la sig på sidan. En lång hårslinga föll ned över ansiktet och han strök bort den med handen. ”Om en stund”, sa Staffan, men var inte helt säker på hur lång den där stunden egentligen skulle bli. ”Det var något strul med tåget, vet du. Men det skulle komma en buss och hämta henne.” På vägen ut stannade han till i dörröppningen. Trots att rummet låg i mörker såg han tydligt hur hans yngste son klippte med ögonlocken. ”Men varför kunde vi inte bara åka och hämta henne ?” sa Sam och visade alla tänderna i en gäspning. ”För att jag har druckit vin”, sa Staffan. ”Då får man ju inte köra bil, vet du.” Sam suckade. ”Men varför ska du hålla på och dricka vin hela tiden ? Det är ju inte bra för din kropp.” Staffan log. ”Det har du förstås rätt i. Men jag dricker faktiskt inte vin hela tiden.” ”Jo, det gör du visst det. Varenda fredag och lördag och måndag.” ”Inte varje måndag, ju.” 17

19-47 Polaris Ljuskällan, 25 nov.indd 17

2019-11-25 13:30


”Jo.” ”Nej.” ”Jo.” Staffan kände irritationen komma rännande och drog ett djupt andetag. Det hade varit en mindre bra vecka för Sam och igår hade han behövt hota med indraget Xbox för att ens få med honom till skolan. Och han går bara i fyran. Tankarna på sonens stundande tonårstid inkräktade redan nu på Staffans nattsömn. ”Jaja, vi säger väl det då. God natt.” Han sköt igen dörren. ”Lämna en glipa”, sa Sam. ”Nej, inte så.” Staffan gläntade på dörren. ”Så här ?” ”Lite till.” Staffan lät glipan bli en centimeter större. ”Nej, för mycket.” ”Nu räcker det faktiskt. God natt, Sam.” ”God natt, pappa.” Väl tillbaka i vardagsrummet plockade han upp surf­plattan och letade bland bänkskivorna på webbsidan. Han klickade på en bild. Hade det verkligen varit den som de bestämt sig för ? Han kisade och böjde sig fram, men skivan förblev suddig.­ De senaste månaderna hade han försökt förlika sig med det faktum att progressiva glasögon väntade inom en snar framtid. Jag är för fan bara trettionio. Han rättade till de redan befintliga glasögonen och klickade på en ny bild. Var det denna de tänkt sig till det nya köket ? Han var osäker, mindes stenen som mörkare. Mobilsignalen ljöd genom vardagsrummet och en bild av 18

19-47 Polaris Ljuskällan, 25 nov.indd 18

2019-11-25 13:30


Anna dök upp på skärmen. Leendet lite skevt, den blågrå glimten bakom solglasögonen. Han gillade den där bilden. Den fick honom på något underligt vis alltid att vakna till. ”Hej”, sa han med varm röst. ”Hej”, sa hon. ”Jag måste tyvärr stanna här i natt.” ”Va ?” Staffan satte sig upp i fåtöljen. ”Klockan är nästan tio nu och jag har ingen aning om när det kommer någon ersättningsbuss. Jag träffade en tjej på tåget och jag får sova på hennes soffa.” Staffan frustade till. ”Ska du sova på en främmande människas soffa ? Det är ju jättekonstigt.” ”Ja, det kanske det är, men hon är trevlig. Och vad ska jag ta mig till ? Har du något annat förslag ?” Han studerade skärmen framför sig, bänkskiva efter bänkskiva i olika mönster och tjocklek. Hur skulle det bli med köket nu då ? Skulle hon ens hinna hem i tid till mötet han bokat ? Jävla SJ ! ”Men köket då”, sa han och trummade med fingrarna mot armstödet. Den var inte stor eller djup eller ens särskilt ljudlig den där sucken som hon gav ifrån sig, men han la ändå märke till den. ”Tågen går säkert som de ska imorgon så att du kan hämta mig på stationen klockan elva. Och då hinner vi ju.” Staffan satt tyst med blicken riktad rakt fram, mot en loppis­ tavla de köpt i Varberg ett drygt år tidigare. Utflykten hade varit hans julklapp till Anna. En hotellnatt i en västkustpärla, ett break som var tänkt att föra dem närmre varandra. Men det han mindes allra tydligast var känslan av tomhet som kommit över honom när hon sagt att hon inte visste om hon skulle kunna lita på honom igen. 19

19-47 Polaris Ljuskällan, 25 nov.indd 19

2019-11-25 13:30


”Staffan ?” ”Okej”, sa han och skakade lätt på huvudet. ”Men du, var rädd om dig.” ”Vad tror du egentligen ska hända ?” Nu hörde han trött­ heten som fanns där i rösten och han visste inte om den berodde på honom eller på situationen eller på att klockan faktiskt var ganska mycket, men det spelade ingen roll. Han visste att han inte fick pusha henne mer nu. Måste vara varsam. ”Det är klart att det går bra”, sa han därför. ”Vi ses imorgon.” ”Puss”, sa hon. ”Jag älskar dig”, sa han.

20

19-47 Polaris Ljuskällan, 25 nov.indd 20

2019-11-25 13:30


3 En tupps hesa galande fick Anna att sätta sig upp i soffan. Hon sträckte ut benen framför sig och såg sig omkring i det svaga morgonljuset som letade sig in genom fönstret. Stugan var liten och verkade relativt nybyggd. Ett allrum inklusive köksdel och ett sovrum. Men den kändes trots sina futtiga kvadratmeter inte trång och varje sak verkade finnas där av en anledning. Någon hade tänkt till här, så mycket var klart. Inga ljud hördes från den stängda sovrumsdörren. Vad var det Frida hade kallat den där ideologin de levde efter i den här byn. Frivillig enkelhet ? Anna gjorde en mental notering om att kolla upp begreppet senare. Hon reste sig upp och smög fram till fönstret. En liknande stuga med taket täckt av solceller skymtade i dunklet bakom en naken och spretig häck ett tjugotal meter bort. Till vänster låg en beteshage och hon fick syn på en liten skock får på andra sidan stenmuren. Plötsligt la hon märke till stillheten. Tystnaden. Inga bilar, inget bakgrundsbrus. Huset gav inte minsta lilla ljud ifrån sig. Hon blundade och lät axlarna sjunka. Lutade huvudet åt sidan och andades in genom näsan. Följde luften genom luftrören vidare ned i lungorna, varpå hon långsamt släppte ut den igen. Hon stod så en stund, fokuserade på andetagen och kände hur musklerna slappnade av lite mer för varje minut som gick. Hon slog åter upp ögonen, stod alldeles stilla och gjorde sig beredd på att tränga undan den vanliga anstormningen av tankar. Men det kom ingenting och glädjen som spratt till 21

19-47 Polaris Ljuskällan, 25 nov.indd 21

2019-11-25 13:30


inom henne var fullständigt oförställd och äkta. Tänk att hon hade nått ända hit. Hon var långt ifrån framme, men på väg åt rätt håll. ”Jag vet att det här är en känslig fråga”, hade Julia, den av läkarna på hennes egen vårdcentral som hon slutligen valt ut efter Staffans tjat om att hon måste söka läkarhjälp, sagt och sett på henne med små plirande ögon. ”Men du har förstås inga … inga självmordstankar ?” Anna hade pressat tumnageln så hårt in i pekfingret att smärtan i bröstet för en kort sekund hade klingat av. Hon hade tvekat någon halv sekund för länge innan hon svarat: ”Nej.” Hon hade bestämt skakat på huvudet som för att övertyga sig själv om att det hon sa var sant, att hon aldrig någonsin hade funderat i de banorna. Utan att lyckas hade hon försökt tvinga tillbaka tårarna som var på väg upp i ögonen. ”Jag menar bara, dina barn är fortfarande små och …” ”Nej, nej, verkligen inte. Nej, inget sånt …” Anna såg sig omkring. Tänk att det fanns människor som bodde här. Som levde sina liv i sådana här små byar. Nyfikenheten tog överhand och hon drog på sig jeansen och den tjocka tröjan. Vad var detta egentligen för ställe ? Hon krängde in armarna i den fortfarande fuktiga kappan och öppnade ytterdörren. Ute hade vinden mojnat och vattenpölarna var täckta av en tunn hinna is. Hon drog ned mössan över öronen och knäppte kappan. Nere på grusvägen svängde hon först åt höger, men vägen verkade leda bort mot skogen, så hon vände om och gick åt andra hållet istället. Hon smög fram bland stugorna. Ville inte riskera att väcka invånarna i byn. Stenmurar på båda sidor av vägen, rakt fram ett litet gulligt torp. Till vänster, på andra sidan fårhagen, syntes ett par 22

19-47 Polaris Ljuskällan, 25 nov.indd 22

2019-11-25 13:30

Profile for Smakprov Media AB

9789177952213  

9789177952213  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded