LJUSKĂLLAN Hanna Landahl
19-47 Polaris LjuskaÌllan, 25 nov.indd 3
2019-11-25 13:30
Bokförlaget Polaris, Stockholm © 2020, Hanna Landahl Omslag av Sofia Scheutz Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2019 ISBNâ: 978-91-7795-221-3 www.bokforlagetpolaris.se
19-47 Polaris LjuskaÌllan, 25 nov.indd 4
2019-11-25 13:30
Till Ida
19-47 Polaris LjuskaĈllan, 25 nov.indd 5
2019-11-25 13:30
19-47 Polaris LjuskaĈllan, 25 nov.indd 6
2019-11-25 13:30
1 Anna lutade huvudet bakĂ„t och slöt ögonen. De rytmiska rörelserna frĂ„n tĂ„get som for fram genom landskapet gjorde henne sömnig. Amningskonferensen hade varit givande â intressanta före lĂ€sningar, god mat och inte minst en möjlighet att komma bort nĂ„gra dagar. Ett vĂ€lbehövligt avbrott i vardagen, en chans att för en gĂ„ngs skull ta hand om sig sjĂ€lv. För hotellets relaxÂavdelning hade levererat och hon hade varit i princip ensam nĂ€r hon glidit ned i bubbelpoolens heta klorvatten. Visst hade hon smitit lite tidigare frĂ„n konferensen under gĂ„rdagen, hoppat över nĂ„gra enstaka förelĂ€sningar. StrĂ€ngt taget kanske hela programmet efter lunch, men var det verkligen sĂ„ farligtâ? Ibland var man faktiskt tvungen att prioritera sig sjĂ€lv, tĂ€nkte hon och försökte mota bort skuldkĂ€nslorna som kom sĂ€ttande. Varför Ă€r jag alltid sĂ„ förbannat prĂ€ktigâ? âNĂ€sta VĂ€sterĂ„sâ, hördes det ur högtalarna och Anna strĂ€ckte pĂ„ sig. Sanningen var att hon behövt de dĂ€r timmarna av egenvĂ„rd. Hade varit sĂ„ vĂ€ldigt vĂ€rd dem. Och samtalsterapeuten brukade faktiskt trycka pĂ„ vikten av att ta hand om sig sjĂ€lv, att tillĂ„ta sig att mĂ„ riktigt bra emellanĂ„t. Och det var ju precis vad hon hade gjort. Hon hade unnat sig. Lyckats fĂ„ oron i bröstet att sjunka undan nĂ„gra timmar. Till och med kostat pĂ„ sig en svindyr, djuprengörande ansiktsbehandling och nĂ€r hon strök med fingertopparna över kinden kĂ€ndes huden ovanligt len. 7
19-47 Polaris LjuskaÌllan, 25 nov.indd 7
2019-11-25 13:30
âUrsĂ€kta, det verkar som att jag ska sitta dĂ€râ, sa en kvinna med en tjock stickad halsduk i grĂ€lla fĂ€rger virad runt halsen. Anna sneglade mot högen av prylar hon hade staplat i sĂ€tet intill sig. Hon suckade knappt mĂ€rkbart och log mot kvinnan. Reste sig och rafsade snabbt ihop mössa och ryggsĂ€ck. En vante trillade ned pĂ„ golvet och hon fick strĂ€cka sig lĂ„ngt in under sĂ€tet framför för att fĂ„ fatt i den. âTackâ, sa kvinnan och makade sig in till fönsterplatsen. Anna sjönk ned i sĂ€tet och blickade ut genom fönstret, men det enda hon sĂ„g var en kompakt, svart vĂ€gg. För nĂ„gra Ă„r sedan skulle en jobbresa till Stockholm ha gett vardagslunken ett vĂ€lkommet lyft. Men nu kĂ€nde hon sig istĂ€llet sliten. Skulle orken och entusiasmen nĂ„gonsin Ă„tervĂ€ndaâ? Hon plockade fram mobilen och kollade tiden. Klockan hade hunnit bli sju och det var flera timmar kvar tills hon skulle vara framme i Göteborg. Hon suckade igen, högre den hĂ€r gĂ„ngen, och tĂ€nkte att Staffan och pojkarna nog satt samlade hemma runt köksbordet just nu. Kanske Ă„t de pizzaâ? Stearinljusen pĂ„ bordet. Den sköna dĂ„sigheten som sĂ€nkte sig över rummet efter ett glas vin om fredagskvĂ€llarna. Hon klickade pĂ„ Messenger-appen. âJag lĂ€ngtar efter erâ, skrev hon. En kort stund senare dök en bild av Staffan med ett stort glas rödvin i handen upp pĂ„ skĂ€rmen. Hon betraktade hans ansikte. Den breda nĂ€san, de fylliga lĂ€pparna. Leendet som lekte i ögonen. âFredagsmysâ, löd texten. Anna skrattade till och mobilen plingade strax igen. âHar Ă€ntligen fĂ„tt tid pĂ„ IKEA kök pĂ„ LinnĂ©gatan. Imorgon klockanÂtolv.â Och sĂ„ tre olika emojis som Anna inte riktigt förstod vitsen med. Hennes leende dog bort. Som han hetsade 8
19-47 Polaris LjuskaÌllan, 25 nov.indd 8
2019-11-25 13:30
med det dĂ€r köket. De skulle ju renovera. De skulle göra sig av med det gamla, som förresten inte var speciellt gammalt. Hon hade ju sagt ja. Eller hade hon verkligen gjort detâ? Var det inte i sjĂ€lva verket sĂ„ att han hade tjatat om köksöar och nyanser pĂ„ bĂ€nkskivor tills hon helt enkelt hade slutat protestera, inte lĂ€ngre orkat göra motstĂ„nd utan istĂ€llet bara suttit tyst nĂ€r han föreslagit att de skulle prata med banken. Hon blundade. MĂ„ste allt gĂ„ i trehundra kilometer i timmenâ? Hon knölade ned telefonen i ryggsĂ€ckens ytterfack och masserade pannan med fingerspetsarna i ett försök att göra nĂ„got Ă„t den stegrande huvudvĂ€rken. Hon hade helt glömt bort planerna pĂ„ att bestĂ€lla det nya köket i helgen. Men det var ju sĂ„ det var med minnet nuförtiden. Det sviktade och det svek, vilket i sin tur bara spĂ€dde pĂ„ stresskĂ€nslorna. âLĂ„ng dagâ?â sa kvinnan bredvid henne utan att ta ögonen frĂ„n stickorna som klingade mot varandra i hennes hĂ€nder. âDu verkar trött. Ska du Ă„ka lĂ„ngtâ?â âJaâ, sa Anna och kĂ€nde hur det skavde till innanför ögonlocken nĂ€r hon blinkade. âĂnda till Göteborg.â âDĂ„ ska jag av lite tidigareâ, sa kvinnan och sĂ„g upp. Hennes ögon var bruna. Blicken varm. âI Falköping.â Anna nickade och tĂ€nkte att hon aldrig skulle kunna placera Falköping pĂ„ en karta och att hon inte hade nĂ„gon lust att göra det heller. Hon drog upp dragkedjan pĂ„ ryggsĂ€cken i jakt pĂ„ nĂ„got som kunde fĂ„ henne att se upptagen ut. Tidigare â i det liv hon levt innan depressionen fĂ„tt grepp om henne â hade hon varit en social person som utan svĂ„rig heter navigerat sig igenom alla slags ytliga konversationer med frĂ€mlingar. Hon hade till och med uppskattat att slĂ€nga kĂ€ft med mĂ€nniskor hon inte kĂ€nde. Men nuförtidenâ⊠Det 9
19-47 Polaris LjuskaÌllan, 25 nov.indd 9
2019-11-25 13:30
var som om hennes hud hade blivit tunnare. Som om hon stod fullstĂ€ndigt naken i mötet med nya mĂ€nniskor. âHar du hört talas om bokashiâ?â sa kvinnan. âOm vadâ?â frĂ„gade Anna. âBokashi.â âNejâ, sa Anna och skakade pĂ„ huvudet. Hon letade Ă„ter igenÂfram mobilen i ytterfacket. Ăppnade nĂ„gra appar, men hittade ingenting som fĂ„ngade hennes intresse. âDet Ă€r ett slags komposteringsmetod kan man sĂ€ga, sjĂ€lvhushĂ„llare vĂ€rlden över Ă€r som tokiga i den. Jag har just varit pĂ„ kurs och lĂ€rt mig en massa om det hĂ€r, det Ă€r sĂ„ himla spĂ€nnande.â âSjĂ€lvhushĂ„llareâ?â sa Anna. Hon sĂ„g upp pĂ„ kvinnan och upptĂ€ckte plötsligt hur vacker hon var. Huden lyste trots att hon uppenbarligen inte bar smink, hĂ„ret lĂ„g samlat i en lĂ„ng glĂ€nsande flĂ€ta över axeln. âPrecisâ, sa kvinnan. âDu vet, sĂ„dana som försöker leva ett sĂ„ ursprungligt liv som möjligt. Som sĂ„ lĂ„ngt det gĂ„r lever av det som de kan producera sjĂ€lva.â Anna nickade eftertĂ€nksamt. Hade snubblat över de hĂ€r idĂ©erna nĂ€r hon letat pĂ„ nĂ€tet efter odlingsrĂ„d till sitt eget grönsaksland. âDen hĂ€r metoden, bokashi, kommer hur som helst frĂ„n Japan och verkar vara vĂ€rldens bĂ€sta sĂ€tt för att bli av med matavfall. För vet du â det luktar inte alls. Man kan till och med ha sitt avfallskĂ€rl inomhus Ă€nda tills det Ă€r nedbrutetâ, sa kvinnan pĂ„ bred skaraborgska. âVaâ? VadĂ„ luktar inteâ? Hur funkar detâ?â sa Anna och tĂ€nkte med en rysning pĂ„ deras eget stinkande varmkompostkĂ€rl i trĂ€dgĂ„rden utanför den vita trettiotalsvillan pĂ„ Hisingen. âĂ h, Ă€r det sĂ€kert att du vill vetaâ?â sa kvinnan och spĂ€rrade upp ögonen. âJag skulle nog kunna prata om kompostering i veckor efter den hĂ€r kursenââŠâ 10
19-47 Polaris LjuskaÌllan, 25 nov.indd 10
2019-11-25 13:30
âDet lĂ„ter vĂ€ldigt spĂ€nnandeâ, sa Anna och kĂ€nde för första gĂ„ngen pĂ„ lĂ€nge hur nyfikenheten pirrade till i bröstet. NĂ„got med kvinnan hade vĂ€ckt Annas intresse. Kanske det alerta uttrycket i ögonenâ? Det sĂ€regna intresset för komposterings metoderâ? âOch vi har ju tid pĂ„ oss. Jag heter Anna, förrestenâ, sa hon och strĂ€ckte till sin egen förvĂ„ning ut handen mot kvinnan. âFridaâ, sa kvinnan och hĂ€lsade med ett fast handslag. âJo, det funkar sĂ„ att man tillsĂ€tter en speciell form av mikro organismer till avfallet och dĂ„ sker en sĂ„ kallad fermentering. Det betyder att det liksom inte ruttnar och alltsĂ„ inte luktar.â Anna skakade pĂ„ huvudet. âDet lĂ„ter nĂ€stan för bra för att vara sant.â âGoogla detâ, sa Frida med ett leende. âDet ska jag verkligen göraâ, sa Anna och log hon ocksĂ„. Och medan tĂ„get klöv det mörka landskapet utanför fönstret berĂ€ttade Frida att hon bodde i en liten by utanför Floby i VĂ€stergötland. Den bestod av ett tiotal hushĂ„ll som tillsammans drev ett litet jordbruk med ambitionen att sĂ„ lĂ„ngt det gick leva av det som jordbruket gav dem och att göra ett sĂ„ litet avtryck pĂ„ jorden som möjligt. âSĂ„ du Ă€r alltsĂ„ en sĂ„dan dĂ€r sjĂ€lvhushĂ„llareâ?â sa Anna. Frida nickade. âVi lever enligt principen om frivillig enkelhet. Begreppet kommer frĂ„n USA frĂ„n början, men nu har det blivit en vĂ€rldsomfattande rörelse och det innebĂ€r att man vĂ€ljer att leva med fĂ„ tillhörigheter.â Anna funderade pĂ„ det en stund. âDet kanske Ă€r en dum frĂ„ga, men varför gör man detâ?â âNej dĂ„â, sa Frida och hennes handrörelser blev Ă€n mer yviga. âInte alls dum. Det finns ju flera anledningar. En Ă€r sĂ„klart att man klarar sig bra med lite grejer, sĂ„ varför ska man egentligen ha en massa saker som man inte behöverâ? 11
19-47 Polaris LjuskaÌllan, 25 nov.indd 11
2019-11-25 13:30
âDet lĂ„ter rimligtâ, sa Anna. âSedan finns det förstĂ„s en miljöaspekt av det hela. Att praktisera frivillig enkelhet hĂ€nger ihop med att inte vilja tĂ€ra pĂ„ jordens resurser. Men det finns ocksĂ„ en mer egoistisk sida av saken. Att Ă€ga saker kostar pĂ„ för oss mĂ€nniskor. Ju mer vi Ă€ger desto mer mĂ„ste vi ta hand om. FörstĂ„r du vad jag menarâ?â Anna nickade. TĂ€nkte att hon nog gjorde det. âOm vi inte Ă€ger en massa saker sĂ„ lĂ€mnar det utrymme för annat i livet. Annat som kan fĂ„ ta den platsen.â âSom vadĂ„â?â sa Anna. âTja, det vĂ€ljer man ju sjĂ€lv. Men eftersom jag inte köper sĂ„ mycket saker behöver jag inte sĂ„ mycket pengar, och dĂ„ behöver jag inte jobba sĂ„ himla mycket. Det ger mig möjlighet att vara mer med min familj och att Ă€gna mig Ă„t sĂ„dant som jag tycker Ă€r viktigt. Som att odla grönsaker till exempel. Och att Ă„ka pĂ„ sĂ„dana hĂ€r nördiga utbildningar i komposteringsmetoder.â Frida tystnade. âGud vad jag babblarâ, sa hon. âDu mĂ„ste bli trött i öronen av allt jag sĂ€ger.â âInte alls. Det Ă€r verkligen jĂ€ttespĂ€nnande att höra om bynâ, sa Anna som kĂ€nde sig piggare och klarare i huvudet Ă€n pĂ„ lĂ€nge. Hon bad kvinnan berĂ€tta mer. âOkej. Vi hĂ„ller fĂ„r och höns, förstĂ„s, man skulle ju aldrig klara sig utan egna Ă€ggâ, sa Frida och blinkade mot Anna som tĂ€nkte pĂ„ de ekologiska Ă€gg hon brukade köpa i affĂ€ren. Vad var skillnadenâ? âĂ h, förlĂ„t. Jag glömde helt bort att du bor i Göteborg. Men det Ă€r nĂ„got alldeles speciellt med att ha egna hönor. Alla som har det vet vad jag pratar om. De Ă€r sĂ„dana fantastiska djur â Ă€ter vĂ„ra matrester och deras Ă€gg har gulor som Ă€r nĂ€st intill orangefĂ€rgade eftersom de gĂ„r fritt och Ă€ter sĂ„ mycket grĂ€s. Dessutom har vi flera olika hönsraser, sĂ„ vĂ„ra Ă€gg har bĂ„de olika storlek och fĂ€rg. Det Ă€r en sĂ„dan lyx att 12
19-47 Polaris LjuskaÌllan, 25 nov.indd 12
2019-11-25 13:30
kunna gĂ„ ut i hönshuset och hĂ€mta frukostĂ€gg varje dag. Jag kĂ€nner mig faktiskt aldrig sĂ„ rik som nĂ€r jag har hĂ€nderna fulla av ljumma Ă€ggâ, sa Frida och log med djupa smilgropar. Det gnisslade mot rĂ€lsen nĂ€r tĂ„get saktade in. âVi har information till alla vĂ„ra resenĂ€rer. En elledning har fallit ned över rĂ€lsen mellan Falköping och Herrljunga och tĂ„get kommer inte att kunna fortsĂ€tta hela vĂ€gen till Göteborg som planerat. Röjningsarbetet försvĂ„ras av den hĂ„rda vinden sĂ„ dessvĂ€rre kommer inget mer tĂ„g mot Göteborg att kunna avgĂ„ under kvĂ€llen. Det kommer att sĂ€ttas in ersĂ€ttningsbussar, men det Ă€r stora trafikstörningar pĂ„ flera hĂ„ll i omrĂ„det pĂ„ grund av vĂ€dret. Vi har i nulĂ€get ingen uppgift om nĂ€r bussarna kommer att avgĂ„ och mĂ„ste tyvĂ€rr meddela att Falköping blir sista hĂ„llplats för det hĂ€r tĂ„get.â âVaâ?â sa Anna och kĂ€nde hur nackmusklerna knöts samman. âMen hur Ă€r det ens möjligtâ?â Hon plockade fram mobilen och ringde Staffan. âKan du hĂ€mta mig iâ⊠var Ă€r viâ?â sa hon och vĂ€nde sig till Frida. âFalköping.â â⊠i Falköping.â âVaâ?â sa Staffan. âVarför dĂ„â?â âDet Ă€r nĂ„got tĂ„gstrul. Det kommer gĂ„ ersĂ€ttningsbussar, men det Ă€r osĂ€kert nĂ€r.â âMen jag har ju druckit vin.â Fan. Den runda klockan pĂ„ perrongen visade pĂ„ halv tio nĂ€r Anna klev av tĂ„get. Regnet trummade mot pannan och hon tryckte hĂ€nderna lĂ„ngt ned i fickorna. âDet var verkligen trevligt att prata med digâ, sa Frida och drog ned mössan över ögonbrynen. âDetsammaâ, sa Anna. Hon försökte le, för det hade verkligen varit trevligt, men den kraftiga vinden fick henne att 13
19-47 Polaris LjuskaÌllan, 25 nov.indd 13
2019-11-25 13:30
stelna till. Hon trampade pĂ„ stĂ€llet och kĂ€nde hur yllekappan omedelbart tyngdes ned av vĂ€tan. Den skulle inte stĂ„ emot i mĂ„nga minuter. âMin man hĂ€mtar mig hĂ€râ, sa Frida. Anna sĂ„g sig omkring. âSkönt. SjĂ€lv blir jag vĂ€l kvar hĂ€r ett tag.â âDin stackare.â Frida gav henne ett medlidsamt ögonkast innan de vinkade hej dĂ„ och skiljdes Ă„t. Hon stod kvar pĂ„ perrongen och följde Frida med blicken. Det fanns en lĂ€tthet i hennes steg, och Annas axlar sjönk nĂ€r hon vĂ€nde sig om. Framför stationshuset blixtrade irritationen genom folksamlingen. âVarför fĂ„r vi ingen information om nĂ„gontingâ?â muttrade en kvinna med kort grĂ„tt hĂ„r och en svart pudel i koppel. Hunden sĂ„g upp pĂ„ kvinnan och nĂ€r den började ge ifrĂ„n sig smĂ„ gnyende lĂ€ten böjde hon sig ned för att lyfta upp den. Jag skulle ocksĂ„ vilja bli upplyft nu. Instoppad innanför nĂ„gons jacka. âDet minsta man kan begĂ€ra Ă€r vĂ€l att de lĂ„ser upp vĂ€nt salen i det hĂ€r vĂ€dretâ?â sa en Ă€ldre man med osedvanligt bred nĂ€sa och Anna blev osĂ€ker pĂ„ om frĂ„gan var riktad till henne. För sĂ€kerhets skull log hon mot mannen, men hon orkade inte komma pĂ„ nĂ„got bra svar. Hon huttrade till och insĂ„g att regnet nu var pĂ„ god vĂ€g in genom kappan. âHur lĂ€nge har ni vĂ€ntat hĂ€râ?â frĂ„gade hon kvinnan med pudeln. âI mer Ă€n en timme.â âHar det inte kommit nĂ„gra ersĂ€ttningsbussarâ? âJo, det kom en, men den blev full med en gĂ„ng.â RyggsĂ€cken kĂ€ndes med ens onaturligt tung. Det började strama i bröstet. 14
19-47 Polaris LjuskaÌllan, 25 nov.indd 14
2019-11-25 13:30
Anna blundade och drog nĂ„gra djupa andetag. LĂ€t luften leta sig hela vĂ€gen ned i magen innan hon slĂ€ppte ut den igen. Men kroppen kĂ€ndes sĂ„ stel att nĂ„gra futtiga andningsövningar knappast skulle hjĂ€lpa. Vad skulle hon ta sig tillâ? Hon kunde ju bli stĂ„ende hĂ€r hela natten. Ett styng av lĂ€ngtan for genom hennes kropp. Trots att barnen höll pĂ„ att bli stora nu, höll pĂ„ att vĂ€xa ut ur hennes liv och in i sina egna, tog det fortfarande emot att vara borta frĂ„n dem mer Ă€n nĂ„gon enstaka natt. För hon ville vara nĂ€ra dem, vara redo att rycka ut de fĂ„ tillfĂ€llen dĂ„ hon fortfarande behövdes. Hon öppnade ögonen och lĂ€t blicken svepa över omgivningen. Förutom det mörklagda stationshuset sĂ„g hon en mataffĂ€r, vilken ocksĂ„ den verkade ha stĂ€ngt igen för kvĂ€llen. NĂ„gra hyreshus. En pressbyrĂ„butik. En Ă€ldre byggnad som verkade vara ett hotell. Anna drog axlarna lĂ€ngre upp mot örsnibbarna och försökte med tankens kraft mana fram de dĂ€r satans ersĂ€ttningsbussarna. Minuterna segade sig fram. Folkmassan drog ihop sig i vĂ€tan. Blöta kroppar som sökte skydd nĂ€rmre varandra. NĂ„gon började röra sig bortĂ„t, genade med klapprande klackar mot blöta kullerstenar över parkeringsplatsen, mot hotellreceptionen. Anna bet ihop kĂ€karna. Kunde komma pĂ„ hundratals â kanske till och med tusentals â saker hon hellre skulle vilja göra en fredagskvĂ€ll Ă€n att ta in pĂ„ ett halvsunkigt hotell i Falköping. Sitta i soffan med ett glas vin i ena handen och en arm vilande över axlarna, till exempel. NĂ„gra barnfötter som buffade mot hennes hĂ€nder. Och hon skulle falla till föga. Skulle knĂ„da och massera och riktigt kĂ€nna hur sönerna njöt av hennes beröring. 15
19-47 Polaris LjuskaÌllan, 25 nov.indd 15
2019-11-25 13:30
Max fötter var sĂ„ stora nu. De hade vuxit om hennes smĂ„ trettiosexor flera Ă„r tidigare men i övrigt var han lik henne, hennes förstfödde. Samma ljusa, nĂ€st intill genomskinliga hy. FrĂ€knarna som trĂ€ngde ut ur huden pĂ„ nĂ€san och över kinderna sĂ„ snart solen visade sig framĂ„t vĂ„rkanten. Till och med tĂ€nderna verkade han ha Ă€rvt av henne. Stackars unge. Det sĂ„g nĂ€stan ut som om nĂ„gon hade kastat in de dĂ€r gaddarna i munnen pĂ„ honom, huller om buller. Tidigt hade det stĂ„tt klart att Max, liksom hon sjĂ€lv under hela sin uppvĂ€xt, skulle fĂ„ stĂ„ ut med tandstĂ€llning. Hon hoppades bara att tandlĂ€karkĂ„ren skulle lyckas bĂ€ttre med sonen. Hon drog med tungan över framtĂ€nderna. Staffan hade mĂ„nga gĂ„nger sagt att det var just leendet han fallit för hos henne. Men Anna hade aldrig riktigt trott att han talade sanning. TĂ€nkt att det bara var nĂ„got han sa. Rastlöst trampade hon runt pĂ„ stĂ€llet. Hon ville hem. Hem till sin familj. Kunde till och med tĂ€nka sig att tillbringa kvĂ€llen med att blĂ€ddra i nĂ„gon av dĂ€r kökskatalogerna som Staffan slĂ€pat hem och som lĂ„g i högar över hela huset. Bara hon slapp tillbringa nattenâ⊠âAnnaâ!â Hon sĂ„g upp. Sökte med blicken bland bilarna pĂ„ parkeringsplatsen och fick syn pĂ„ Frida som satt i framsĂ€tet pĂ„ en gammal Volvo och vinkade. âVill du följa medâ?â
16
19-47 Polaris LjuskaÌllan, 25 nov.indd 16
2019-11-25 13:30
2 âGod natt, vĂ€nnenâ, sa Staffan. Han böjde sig fram och gav Sam en puss pĂ„ pannan, slĂ€tade till tĂ€cket och slĂ€ckte sedan sĂ€nglampan. âNĂ€r kommer mamma hem egentligenâ?â sa Sam och la sig pĂ„ sidan. En lĂ„ng hĂ„rslinga föll ned över ansiktet och han strök bort den med handen. âOm en stundâ, sa Staffan, men var inte helt sĂ€ker pĂ„ hur lĂ„ng den dĂ€r stunden egentligen skulle bli. âDet var nĂ„got strul med tĂ„get, vet du. Men det skulle komma en buss och hĂ€mta henne.â PĂ„ vĂ€gen ut stannade han till i dörröppningen. Trots att rummet lĂ„g i mörker sĂ„g han tydligt hur hans yngste son klippte med ögonlocken. âMen varför kunde vi inte bara Ă„ka och hĂ€mta henneâ?â sa Sam och visade alla tĂ€nderna i en gĂ€spning. âFör att jag har druckit vinâ, sa Staffan. âDĂ„ fĂ„r man ju inte köra bil, vet du.â Sam suckade. âMen varför ska du hĂ„lla pĂ„ och dricka vin hela tidenâ? Det Ă€r ju inte bra för din kropp.â Staffan log. âDet har du förstĂ„s rĂ€tt i. Men jag dricker faktiskt inte vin hela tiden.â âJo, det gör du visst det. Varenda fredag och lördag och mĂ„ndag.â âInte varje mĂ„ndag, ju.â 17
19-47 Polaris LjuskaÌllan, 25 nov.indd 17
2019-11-25 13:30
âJo.â âNej.â âJo.â Staffan kĂ€nde irritationen komma rĂ€nnande och drog ett djupt andetag. Det hade varit en mindre bra vecka för Sam och igĂ„r hade han behövt hota med indraget Xbox för att ens fĂ„ med honom till skolan. Och han gĂ„r bara i fyran. Tankarna pĂ„ sonens stundande tonĂ„rstid inkrĂ€ktade redan nu pĂ„ Staffans nattsömn. âJaja, vi sĂ€ger vĂ€l det dĂ„. God natt.â Han sköt igen dörren. âLĂ€mna en glipaâ, sa Sam. âNej, inte sĂ„.â Staffan glĂ€ntade pĂ„ dörren. âSĂ„ hĂ€râ?â âLite till.â Staffan lĂ€t glipan bli en centimeter större. âNej, för mycket.â âNu rĂ€cker det faktiskt. God natt, Sam.â âGod natt, pappa.â VĂ€l tillbaka i vardagsrummet plockade han upp surfÂplattan och letade bland bĂ€nkskivorna pĂ„ webbsidan. Han klickade pĂ„ en bild. Hade det verkligen varit den som de bestĂ€mt sig förâ? Han kisade och böjde sig fram, men skivan förblev suddig. De senaste mĂ„naderna hade han försökt förlika sig med det faktum att progressiva glasögon vĂ€ntade inom en snar framtid. Jag Ă€r för fan bara trettionio. Han rĂ€ttade till de redan befintliga glasögonen och klickade pĂ„ en ny bild. Var det denna de tĂ€nkt sig till det nya köketâ? Han var osĂ€ker, mindes stenen som mörkare. Mobilsignalen ljöd genom vardagsrummet och en bild av 18
19-47 Polaris LjuskaÌllan, 25 nov.indd 18
2019-11-25 13:30
Anna dök upp pĂ„ skĂ€rmen. Leendet lite skevt, den blĂ„grĂ„ glimten bakom solglasögonen. Han gillade den dĂ€r bilden. Den fick honom pĂ„ nĂ„got underligt vis alltid att vakna till. âHejâ, sa han med varm röst. âHejâ, sa hon. âJag mĂ„ste tyvĂ€rr stanna hĂ€r i natt.â âVaâ?â Staffan satte sig upp i fĂ„töljen. âKlockan Ă€r nĂ€stan tio nu och jag har ingen aning om nĂ€r det kommer nĂ„gon ersĂ€ttningsbuss. Jag trĂ€ffade en tjej pĂ„ tĂ„get och jag fĂ„r sova pĂ„ hennes soffa.â Staffan frustade till. âSka du sova pĂ„ en frĂ€mmande mĂ€nniskas soffaâ? Det Ă€r ju jĂ€ttekonstigt.â âJa, det kanske det Ă€r, men hon Ă€r trevlig. Och vad ska jag ta mig tillâ? Har du nĂ„got annat förslagâ?â Han studerade skĂ€rmen framför sig, bĂ€nkskiva efter bĂ€nkskiva i olika mönster och tjocklek. Hur skulle det bli med köket nu dĂ„â? Skulle hon ens hinna hem i tid till mötet han bokatâ? JĂ€vla SJâ! âMen köket dĂ„â, sa han och trummade med fingrarna mot armstödet. Den var inte stor eller djup eller ens sĂ€rskilt ljudlig den dĂ€r sucken som hon gav ifrĂ„n sig, men han la Ă€ndĂ„ mĂ€rke till den. âTĂ„gen gĂ„r sĂ€kert som de ska imorgon sĂ„ att du kan hĂ€mta mig pĂ„ stationen klockan elva. Och dĂ„ hinner vi ju.â Staffan satt tyst med blicken riktad rakt fram, mot en loppis tavla de köpt i Varberg ett drygt Ă„r tidigare. Utflykten hade varit hans julklapp till Anna. En hotellnatt i en vĂ€stkustpĂ€rla, ett break som var tĂ€nkt att föra dem nĂ€rmre varandra. Men det han mindes allra tydligast var kĂ€nslan av tomhet som kommit över honom nĂ€r hon sagt att hon inte visste om hon skulle kunna lita pĂ„ honom igen. 19
19-47 Polaris LjuskaÌllan, 25 nov.indd 19
2019-11-25 13:30
âStaffanâ?â âOkejâ, sa han och skakade lĂ€tt pĂ„ huvudet. âMen du, var rĂ€dd om dig.â âVad tror du egentligen ska hĂ€ndaâ?â Nu hörde han trött heten som fanns dĂ€r i rösten och han visste inte om den berodde pĂ„ honom eller pĂ„ situationen eller pĂ„ att klockan faktiskt var ganska mycket, men det spelade ingen roll. Han visste att han inte fick pusha henne mer nu. MĂ„ste vara varsam. âDet Ă€r klart att det gĂ„r braâ, sa han dĂ€rför. âVi ses imorgon.â âPussâ, sa hon. âJag Ă€lskar digâ, sa han.
20
19-47 Polaris LjuskaÌllan, 25 nov.indd 20
2019-11-25 13:30
3 En tupps hesa galande fick Anna att sĂ€tta sig upp i soffan. Hon strĂ€ckte ut benen framför sig och sĂ„g sig omkring i det svaga morgonljuset som letade sig in genom fönstret. Stugan var liten och verkade relativt nybyggd. Ett allrum inklusive köksdel och ett sovrum. Men den kĂ€ndes trots sina futtiga kvadratmeter inte trĂ„ng och varje sak verkade finnas dĂ€r av en anledning. NĂ„gon hade tĂ€nkt till hĂ€r, sĂ„ mycket var klart. Inga ljud hördes frĂ„n den stĂ€ngda sovrumsdörren. Vad var det Frida hade kallat den dĂ€r ideologin de levde efter i den hĂ€r byn. Frivillig enkelhetâ? Anna gjorde en mental notering om att kolla upp begreppet senare. Hon reste sig upp och smög fram till fönstret. En liknande stuga med taket tĂ€ckt av solceller skymtade i dunklet bakom en naken och spretig hĂ€ck ett tjugotal meter bort. Till vĂ€nster lĂ„g en beteshage och hon fick syn pĂ„ en liten skock fĂ„r pĂ„ andra sidan stenmuren. Plötsligt la hon mĂ€rke till stillheten. Tystnaden. Inga bilar, inget bakgrundsbrus. Huset gav inte minsta lilla ljud ifrĂ„n sig. Hon blundade och lĂ€t axlarna sjunka. Lutade huvudet Ă„t sidan och andades in genom nĂ€san. Följde luften genom luftrören vidare ned i lungorna, varpĂ„ hon lĂ„ngsamt slĂ€ppte ut den igen. Hon stod sĂ„ en stund, fokuserade pĂ„ andetagen och kĂ€nde hur musklerna slappnade av lite mer för varje minut som gick. Hon slog Ă„ter upp ögonen, stod alldeles stilla och gjorde sig beredd pĂ„ att trĂ€nga undan den vanliga anstormningen av tankar. Men det kom ingenting och glĂ€djen som spratt till 21
19-47 Polaris LjuskaÌllan, 25 nov.indd 21
2019-11-25 13:30
inom henne var fullstĂ€ndigt oförstĂ€lld och Ă€kta. TĂ€nk att hon hade nĂ„tt Ă€nda hit. Hon var lĂ„ngt ifrĂ„n framme, men pĂ„ vĂ€g Ă„t rĂ€tt hĂ„ll. âJag vet att det hĂ€r Ă€r en kĂ€nslig frĂ„gaâ, hade Julia, den av lĂ€karna pĂ„ hennes egen vĂ„rdcentral som hon slutligen valt ut efter Staffans tjat om att hon mĂ„ste söka lĂ€karhjĂ€lp, sagt och sett pĂ„ henne med smĂ„ plirande ögon. âMen du har förstĂ„s ingaâ⊠inga sjĂ€lvmordstankarâ?â Anna hade pressat tumnageln sĂ„ hĂ„rt in i pekfingret att smĂ€rtan i bröstet för en kort sekund hade klingat av. Hon hade tvekat nĂ„gon halv sekund för lĂ€nge innan hon svarat: âNej.â Hon hade bestĂ€mt skakat pĂ„ huvudet som för att övertyga sig sjĂ€lv om att det hon sa var sant, att hon aldrig nĂ„gonsin hade funderat i de banorna. Utan att lyckas hade hon försökt tvinga tillbaka tĂ„rarna som var pĂ„ vĂ€g upp i ögonen. âJag menar bara, dina barn Ă€r fortfarande smĂ„ ochââŠâ âNej, nej, verkligen inte. Nej, inget sĂ„ntââŠâ Anna sĂ„g sig omkring. TĂ€nk att det fanns mĂ€nniskor som bodde hĂ€r. Som levde sina liv i sĂ„dana hĂ€r smĂ„ byar. Nyfikenheten tog överhand och hon drog pĂ„ sig jeansen och den tjocka tröjan. Vad var detta egentligen för stĂ€lleâ? Hon krĂ€ngde in armarna i den fortfarande fuktiga kappan och öppnade ytterdörren. Ute hade vinden mojnat och vattenpölarna var tĂ€ckta av en tunn hinna is. Hon drog ned mössan över öronen och knĂ€ppte kappan. Nere pĂ„ grusvĂ€gen svĂ€ngde hon först Ă„t höger, men vĂ€gen verkade leda bort mot skogen, sĂ„ hon vĂ€nde om och gick Ă„t andra hĂ„llet istĂ€llet. Hon smög fram bland stugorna. Ville inte riskera att vĂ€cka invĂ„narna i byn. Stenmurar pĂ„ bĂ„da sidor av vĂ€gen, rakt fram ett litet gulligt torp. Till vĂ€nster, pĂ„ andra sidan fĂ„rhagen, syntes ett par 22
19-47 Polaris LjuskaÌllan, 25 nov.indd 22
2019-11-25 13:30