9789177951612

Jai tittar på alldeles för många polisserier och tycker att han är smartare än vännerna Pari (fast hon har bättre betyg) och Faiz (även om han har ett riktigt jobb), och när en skolkamrat försvinner bestämmer han sig raskt

Uppemot 180 barn försvinner i Indien varje

för att lösa fallet. Pari och Faiz blir hans assistenter, och till-

dag. Den här romanen föddes ur ilskan och

sammans ger de sig ut på jakt genom livliga basarer

besvikelsen jag kände över ett system som

och trånga marknadsgränder.

sviker precis de människor det har i uppgift att skydda. I min roman är de här barnen fast beslutna att hitta sin egen röst, och hålla

I bakgrunden skymtar storstadens lyxiga höghus, och även

fast vid en historia som andra vill berätta i

om Jais mamma jobbar i ett av dem känns det som en helt

deras ställe. DEEPA ANAPPARA

annan värld. Men det som börjar som en oskyldig lek slår snart över i något långt allvarligare när fler barn från grannskapet

”Längs den lila linjen är en oförglömlig uppvis-

försvinner. Jai, Pari och Faiz blir tillsammans tvungna att konDEEPA ANAPPARA är uppvuxen i Kerala i

södra Indien och har jobbat som journalist i bland annat Mumbai and Delhi. Hennes

ning i berättarkonst. Prosan är lika levande,

frontera vettskrämda föräldrar, likgiltiga poliser och rykten

»EN LYSANDE DEBUTROMAN«

om barnätande djinner längs den lila tunnelbanelinjen. När tragedin kryper allt närmare förändras deras liv för alltid.

IAN McEWAN

reportage om hur fattigdom och religiöst våld påverkar barns utbildning är flerfaldigt prisbelönat. Anappara har en masterexamen i kreativt skrivande vid University of East Anglia, Norwich.

medkännande och precis som den är skicklig och övertygande. Det här är karaktärer man fastnar för redan på första sidan ...”

ANNE ENRIGHT

Längs den lila linjen, en berättelse baserad på verkliga händelser, är en oförglömlig roman om fantasi och mod, utsatthet och kamratskap, och en brännande skildring av Indien av idag.

Längs den lila linjen är hennes debutroman.

POLARIS LÄNGS DEN LILA LINJEN.indd 1-5

2020-01-15 13:58

ÖVERSÄTTNING MANNE SVENSSON

19-60 Polaris Längs den 15 jan.indd 3

2020-01-15 16:28

Originalets titel : Djinn Patrol on the Purple Line Bokförlaget Polaris, Stockholm Copyright © Deepa Anappara 2020 First published by Chatto & Windus in 2020 Omslag av Pär Wickholm Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2020 ISBN : 978-91-7795-161-2 www.bokforlagetpolaris.se

19-60 Polaris Längs den 15 jan.indd 4

2020-01-15 16:28

Till Divya Anappara och Param

19-60 Polaris LaĚˆngs den 15 jan.indd 5

2020-01-15 16:28

Den här historien kommer att rädda ditt liv

När Psyko fortfarande var i livet hade han arton till tjugo barn som jobbade åt honom, och det hände nästan aldrig att han lyfte sin hand mot dem. Varje vecka gav han barnen chokladkakor och godis att dela på och gjorde dem osynliga för polisen, frälsar­ typerna som ville rädda dem från gatan och männen som med hungrig blick såg dem rusa längs järnvägsspåren och plocka upp plastflaskor innan tågen hann köra över dem.

Psyko brydde sig inte om ifall hans sopletare gav honom fem Bisleri-flaskor istället för femtio eller om han kom på dem utanför biografen när de borde ha jobbat – finklädda i biljettkön till matinén som de egentligen inte hade råd med – men när de dök upp med röda näsor, när orden flöt ihop som blod och vatten och ögonen var svullna som fullmånar av sniffat blekmedel så lärde han dem en läxa. Då fimpade Psyko sina Gold Flake Kings på deras handleder eller axlar och sa att det var slöseri med bra cigaretter.

De fräna ångorna av bränt kött följde i pojkarnas spår och trängde undan de korta men sköna kickarna av kontaktlim eller tippex. Psyko visste hur man bankade vett i skallen på dem.

Vi träffade honom aldrig, för han bodde i området långt före vår tid. Men folk som kände honom pratar fortfarande om honom. Till exempel barberaren, som rakat stubbiga kinder i 9

19-60 Polaris Längs den 15 jan.indd 9

2020-01-15 16:28

decennier, och galningen som smetar aska över bröstet och kal­ lar sig helgon. De säger att Psykos pojkar aldrig bråkade om vem som skulle hoppa ombord först på ett tåg eller vem som skulle lägga beslag på ett kramdjur eller en leksaksbil som fastnat i glipan bakom ett säte. Psyko lärde sina pojkar att vara annorlunda.

Det var därför som de överlevde längst av alla barn som jobbade på tågstationer runtom i landet.

Men så dog Psyko. Hans pojkar visste att han inte gjorde det för egen hand. Han var ung och frisk och hade lovat att hyra en ”tempo” och köra dem till Taj Mahal innan monsunen kom till stan. De grät i flera dagar över honom. Grässtrån stack upp ur den kala jorden som vattnats av deras tårar.

Efter det tvingades pojkarna jobba åt män som inte var ett dugg som Psyko. I deras nya liv fanns inga chokladkakor eller filmer. Bara händer som brändes på järnvägsskenorna, där de glimmade som guld i solen på sommaren, i fyrtiofem graders värme redan vid elva på förmiddagen. På vintern sjönk temperaturen till en eller två grader, och ibland när dimman låg vit och grynig som damm flåddes skinnet från deras valkiga fingrar av de vassa kanterna på de isiga spåren.

Varje dag efter sopletandet tvättade pojkarna sina ansikten med vatten som sipprade från ett läckande rör på stationen och skickade en kollektiv bön till Psyko om att han skulle rädda dem så att inte hjulen på ett tåg malde deras ben och armar till pulver eller en lös rem snärtade till och knäckte deras kutiga ryggar så att de aldrig skulle kunna gå igen.

Under månaderna efter Psykos död var det två pojkar som dog medan de sprang efter tågen. Gladorna kretsade över de kluvna liken och flugorna slickade deras blåsvarta läppar. Männen de jobbade åt tyckte att det var slöseri med pengar att låta plocka upp och kremera kropparna. Tågen stannade inte och loken tjöt till sent på natten.

En kväll strax efter dödsfallen gick tre av Psykos pojkar över vägen som skilde järnvägsstationen från gyttret av butiker och hotell.

10

19-60 Polaris Längs den 15 jan.indd 10

2020-01-15 16:28

Hotellen hade fullt av rödvita mobiltelefonmaster och svarta plastcisterner på taken. På flimrande neonskyltar­stod det VEGETARISKT KÖK, STATIONSUTSIKT, IN­­C REDIBLE­ !NDIA och FAMILJEVÄNLIGT. Pojkarna skulle till ett ställe inte så långt därifrån, en tegelmur med ett järnräcke där Psyko hade brukat hänga sina kläder på tork. Han hade sovit under dem med alla sina ägodelar hopknutna i en säck och kramat den lika hårt som om den vore hans fru.

I det gula och rosa skenet från bokstäverna HOTEL ROYAL PINK kunde de se de små keramikgudarna som Psyko hade ställt upp i en nisch i muren : Ganesha med sin snabel hoprullad mot bröstet, Hanuman som lyfte ett berg med en hand, Krishna som spelade flöjt. Soltorkade ringblommor hölls på plats av stenar vid gudarnas fötter.

Pojkarna bankade sina pannor mot muren och frågade Psyko varför han måste dö. En av dem viskade Psykos riktiga namn rakt ut i intet, namnet som bara de kände till, och en skugga rörde sig på vägen. Pojkarna trodde att det var en katt eller en flygande hund, men det var en spänning i luften, en metallisk smak av elektricitet på deras tungor, ett flimmer av en regnbågsfärgad blixt som försvann så snabbt att det lika gärna kunde ha varit inbillning. De var ju trots allt utmattade efter allt flaskletande­ och yra av hunger. Men när de rotade igenom skräpet på golvet i en tågvagn nästa dag hittade alla tre pojkarna var sin femtio­ rupiesedel under olika säten.

De visste att pengarna var en gåva från Psykos spöke, för luften omkring dem krusades av den varma luften han andades ut och den luktade Golden Flake Kings. Han hade kommit till dem för att de åkallat honom med hans riktiga namn.

Pojkarna fick för vana att lämna cigaretter till Psyko på hans vägg, och de lämnade folieskålar med kikärtor smaksatta med kryddor och pressad lime, garnerade med koriander och tunt skivad rödlök. De skämtade grovt om lukterna och ljuden som Psyko hade gett ifrån sig den där eftermiddagen då han åt ett 11

19-60 Polaris Längs den 15 jan.indd 11

2020-01-15 16:28

kvarts kilo kikärtor i ett svep. Hans spöke uppskattade inte skämten och senare fann de hål efter cigaretter på sina tröjor.

Psykos pojkar är utspridda över hela stan nu, och det sägs att några har vuxit upp och gift sig och fått egna barn. Men än idag kan en svältande pojke som somnar med Psykos riktiga namn på sina spruckna läppar vakna av att en vit turist köper glass åt honom eller att en mormorsliknande dam ger honom en paratha.­ Inte så märkvärdigt, men Psyko var ingen rik man, så han blev heller inget rikt spöke.

Lustigt nog var det pojkarna som hade börjat kalla honom Psyko. När de träffade honom för första gången förstod de att han var hård på många sätt, men om de visade honom en tå som fattades eller ett ärr som sprattlade som en döende fisk på baksidan av låren där de piskats av glödheta järnkedjor så fick han något vekt i blicken. De kom fram till att bara någon som var psyko kunde vara det minsta godhjärtad i den här skeva världen.

Men i början hade de kallat honom Bror och de yngre killarna kallade honom Farbror och först mycket senare började de säga Psyko, kolla hur många flaskor jag hittade idag, och han proteste­ rade inte, för han visste varför de hade gett honom namnet.

Många månader efter att han blivit Psyko, en kväll på våren när han hällt i sig flera glas bhang, köpte han ett antal keramikskålar med krämig firni till dem och viskade namnet han fått av sina föräldrar. Han berättade att han hade rymt hemifrån när han var sju år sedan hans mamma gett honom en örfil för att han skolkat för att vara med traktens raggargäng – killar som skrålade efter varje tjej som gick förbi.

Under sina första veckor i stan bodde Psyko på tågstationen, glufsade i sig matrester från paketen som passagerna kastade ut genom tågfönstren och gömde sig för polisen i alkover under gångbroarna. Varje dunsande steg över honom kändes som ett slag i huvudet. Ett tag trodde han att hans föräldrar skulle komma med tåget och leta upp honom, skälla ut honom för att han skrämt dem så och ta honom med sig hem. Om nätterna sov 12

19-60 Polaris Längs den 15 jan.indd 12

2020-01-15 16:28

han ryckvis, hörde sin mamma ropa hans namn, men det var bara vinden, ett tåg som skramlade förbi eller en livlös kvinnoröst som meddelade att snabbtåget från Shillong var fyra timmar försenat. Psyko funderade på att åka hem igen men gjorde det inte – för att han skämdes, och för att staden gjorde pojkar till män. Han var trött på att vara barn och ville vara en man.

Nu när Psyko är ett spöke önskar han att han var sju igen. Vi antar att det är därför han vill höra sitt gamla namn. Då blir han påmind om sina föräldrar, och om pojken han var innan han tjuvåkte med tåget in till stan.

Psykos riktiga namn är en hemlighet. Hans killar talar inte om det för någon. Vi tänker att namnet måste vara så bra att om han hade åkt till Bombay istället för hit så skulle en filmstjärna ha knyckt det av honom.

Det finns många som Psyko i den här stan. Vi borde inte vara rädda för dem. Gudarna är för upptagna för att höra våra böner, men spöken har inget bättre för sig än att driva runt och vänta, och de lyssnar alltid på vad vi har att säga, för de är uttråkade och det är i alla fall ett sätt att fördriva tiden.

Men kom ihåg att de inte jobbar gratis. De hjälper oss bara om vi ger dem något tillbaka. I Psykos fall är det en röst som ropar hans riktiga namn, för andra är det en sup, en jasminkrans eller en kebab från Ustad. Det är egentligen ingen skillnad mot vad gudar ber människor göra, bortsett från att de flesta spöken inte vill att vi ska fasta eller tända lampor eller skriva deras namn om och om igen i en anteckningsbok.

Det svåra är att hitta rätt spöke. Psyko är för pojkar – för han anlitade aldrig flickor – men det finns spöken som är kvinnor, äldre gummor eller till och med småtjejer och som kan skydda flickor. Vi behöver kanske spöken mer än någon annan, för vi är hemlösa och föräldralösa stationspojkar. Att vi fortfarande är här är enbart tack vare att vi vet hur vi kallar till oss spöken när vi behöver dem.

Vissa människor har fått för sig att vi tror på övernaturliga 13

19-60 Polaris Längs den 15 jan.indd 13

2020-01-15 16:28

saker för att vi sniffar lim, snortar heroin och dricker desi daru som är stark nog att sätta mustasch på spädbarn. Men dessa människor, människor som har marmorgolv och elektriska element hemma, var inte med Psykos pojkar den där vinternatten då polisen jagade ut dem från tågstationen.

Den natten blåste en isande vind genom staden, så kall att den ristade in linjer i sten. Pojkarna kunde inte ens skramla ihop tjugo rupier för att hyra en filt i åtta timmar, och filthandlaren svor åt dem när de frågade om de kunde få hyra en filt på kredit.

De satt och huttrade under en mörk, krossad gatlykta utanför ett natthärbärge utan lediga sängar för natten. Strålar av smärta sköt genom händer och ben. När de inte stod ut längre kallade de på Psyko.

Vi ber om ursäkt för att vi stör dig igen, sa de. Men vi tror vi kommer att dö.

Den trasiga gatlyktan knastrade till och började lysa. Pojkarna tittade upp. Gula och sirapsfärgade ljusstrålar av värme sändes ner. ”Vänta”, sa Psykos spöke till dem, ”jag ska se vad mer jag kan göra.”

14

19-60 Polaris Längs den 15 jan.indd 14

2020-01-15 16:28