9789177899280

STEN STURE den yngre En biografi

Lars Ericson Wolke

Tidigare utgivning av Lars Ericson Wolke på Historiska Media:

Svenska knektar (1995)

Svenska frivilliga (1996)

Lasse i Gatan (1997)

Andra världskriget (red.) (1998)

Vägen till westfaliska freden (red.) (1998)

Medborgare i vapen (1999)

Stockholms historia under 750 år (2001)

Krig och krigsmakt under svensk stormaktstid (2004)

Johan III (2004)

Mordet på Gustav III (2005)

Trettioåriga kriget (2006)

1658. Tåget över Bält (2008)

”Bomba och bränn dom” – Taktik och terror under 100 år av flygkrig (2009)

Joseph Goebbels. En biografi (2010)

Kapare och pirater i Nordeuropa under 800 år (2014)

Stockholms historia (2016)

Saarbataljonen (2017)

Stridens verklighet (2020)

Svenskar i strid för Danmark (2022)

Historiska Media

Bantorget 3

222 29 Lund

info@historiskamedia.se historiskamedia.se

© Historiska Media och Lars Ericson Wolke 2023

Sättning: Stilbildarna i Mölle, Frederic Täckström

Omslag: Cia Björk, PCG Malmö

Omslagsbild: Sten Sture den yngre dör på Mälarens is, målning av Carl Gustaf Hellqvist. Nationalmuseum

Karta: Lönegård & Co

Tryck: ScandBook AB, Falun 2023

Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

ISBN: 978-91-7789-928-0

Förord

omslaget på den här boken visar Carl Gustaf Hellqvists klassiska bild från 1880 av Sten Sture den yngres död på Mälarens is. Det kan synas märkligt att på det sättet introducera en biografi med en bild av huvudpersonens död. Men målningen kan sägas, utöver sina bildmässiga kvaliteter, symbolisera den dramatiska kulmen på 1510-talets intensiva maktstrider, som slutade med just Sten Stures död 1520. Den sammanfattar därmed såväl bokens röda tråd som dess slut. Därmed stängdes också dörren för Sten Stures försök att erövra den svenska tronen, och vägen öppnades för Gustav Vasa att väljas till kung 1523.

Den här boken är ett försök att skildra den politiska maktkampen i 1510-talets Sverige, med fokus på riksföreståndaren Sten Sture den yngre. Han är sedan generationer omvälvd av myter och traditioner, en del med förankring i verkligheten, andra gripna ur luften. Här har jag gjort ett försök att nå fram till den historiska kärnan om och kring Sten Sture den yngre, så gott nu ett tidvis tunt och källkritiskt svårbemästrat källmaterial tillåter det.

En biografi över den siste riksföreståndaren av Stureätten (egentligen Natt och Dag) ska också ses som ett försök att ge perspektiv på och balansera den omfattande historieskrivningen kring Gustav Vasa. De många biografierna om den förste Vasakungen är förvisso motiverade, men de försvagar indirekt bilden av åren innan kung Göstas inträde på scenen, nämligen 1510-talet som kulminerade i det dramatiska och fasansfulla året 1520. Då dog Sten Sture den yngre liksom ett stort antal soldater och civila i striderna mellan Stureanhängare och Kristian II:s kungliga armé. Kulmen kom med Stockholms blodbad i november 1520. När massmorden ägde rum

på Stortorget i Stockholm var Sten Sture redan död, men hans hustru

Kristina Gyllenstierna och deras barn levde. Den alltmer eskalerande maktkampen i Sverige mellan riksföreståndaren Sten Sture, ärkebiskopen Gustav Trolle och kung Kristian i slutet av 1510-talet

är också själva förutsättningen för blodbadet 1520, men också för det nya uppror som bröt ut kring årsskiftet 1520–1521, där Gustav Eriksson (Vasa) snart skulle komma att ta ledarrollen.

Utan kunskap om Sten Sture den yngre och hans decennium vid makten kommer vi aldrig att till fullo förstå den äldre Vasatidens Sverige och hur centralmakten i landet utvecklades och ersatte Kalmarunionen. Medan Sten Sture ännu verkade i katolicismens Sverige, så växte protestantismen stegvis fram under och efter Gustav Vasas tid. Den scenförändringen går knappast att överskatta och reformationen går inte heller att till fullo förstå utan att studera de sista åren av medeltidens katolska Sverige. I allt detta är Sten Sture den yngre en central aktör.

Språket i de senmedeltida citaten har lätt modifierats för att göra dem begripliga för en nutida läsare. Stavningar av samtida ortnamn är anpassade till dagens. Så skriver jag till exempel om de två ostkustborgarna Stegeborg och Stegeholm i deras nutida namnformer, även om de i samtiden ofta skrevs som de senare förvanskade formerna Stäkeborg och Stäkeholm, båda byggande på ledet -stäk, i betydelsen pålavspärrning.1 Däremot använder jag i samtiden väl inarbetade namn som Reval (Tallinn) och Danzig (Gdansk).

De flesta adelsmän skrev sig med förnamn och patronymikon (sonnamn), aldrig med släktnamnet. Därför har jag skrivit deras namn på det viset, men med familjenamnet inom parentes, till exempel Ture Jönsson (Tre rosor), inte minst för att hålla isär personer med likalydande patronymikon. Undantag från den principen fanns, bland annat Sten Sture den äldre, medan den andre riksföreståndaren Sture skrev sig Svante Nilsson (Sture).

Svante Nilssons son Sten Sture den yngre är ett fall för sig. Han föddes som Sten Svantesson och ännu den 30 april 1512 skrev han

sitt namn så. Men samtidigt uppträder han som Sten Sture redan den 22 mars 1512. Det var vid den tiden han stred för att och på sommaren lyckades bli vald till riksföreståndare av riksrådet. I samband därmed började han skriva sig Sture i ett uppenbart försök att knyta an till den populäre Sten Sture den äldre och försöka få en del av den lyster som ännu omgav dennes namn.2 Hur hanterar man en sådan namnfråga? Historikern Erik Petersson har i sin biografi över Kristian II valt att genomgående skriva Sten Svantesson och det finns goda skäl till det, men jag har ändå valt att genomgående skriva Sten Sture, ofta med tillägget den yngre, eftersom det är så han är känd i den övervägande delen av litteraturen och även under huvuddelen av sin tid vid makten.3

På motsvarande sätt och av samma skäl skriver jag hans hustru som Kristina Gyllenstierna, även om hon egentligen skulle kunna skrivas Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna).

Stavningen av många senmedeltida personnamn varierade i samtiden, men så också i modernare litteratur. Här har jag försökt vara konsekvent genom att, i förekommande fall, följa Svenskt biografiskt lexikon, Elgenstiernas Svenska adelns ättartavlor och Hans Gillingstams Det svenska riksrådets världsliga medlemmar under medeltiden.

Skrivet våren 2023 nära platsen för den av Sten Sture ägda Älvsjö gård och slagfältet vid Brännkyrka 1518.

Lars Ericson Wolke

• Uppsala Arnö • • Sigtuna Västerås • Köping • • Torshälla Arboga •

• Almarestäket

• Strängnäs

• Stockholm

• Södertälje

• Trosa

• Nyköping

• Stegeborg Linköping •

• Söderköping

NORDEN

Cirka 1500

NORGE

DANMARK

POLEN

Den 26 november 1497

den 26 november 1497 hölls det kungakröning i Stockholms Storkyrka. Mannen som kröntes var den danske unionskungen Hans (han hade krönts till dansk och norsk kung redan 1483). Dagen innan, den Heliga Katarinas dag den 25 november, hade kung Hans valts till Sveriges kung. På Brunkeberg hade högadel och biskopar i riksrådet, tolv bönder av varje lagsaga och representanter för köpstäderna valt honom till kung enligt landslagens regler, och därmed kunde kröningen gå av stapeln dagen efter.

Vår kunskap om händelserna är begränsad eftersom en tidigare existerande berättelse om kröningen sedan länge är försvunnen. Men så mycket vet vi att ärkebiskopen Jakob Ulvsson höll i själva kröningsmässan, med assistans av flera andra biskopar. En av dem var säkert kungens kansler, den danske Viborgsbiskopen Niels Glob.

I processionen genom kyrkan gick den nyutnämnde rikshovmästaren Sten Sture den äldre med riksäpplet medan Svante Nilsson bar rikssvärdet. Svärdets historia gick åtminstone tillbaka till Karl Knutssons tid i mitten av 1400-talet, kanske ännu längre. En mindre högtidlig aspekt var att Sten Sture just hade haft svärdet bortpantat hos två Stockholmsborgare, men nu hade man i all hast fått lösa tillbaka det.

Innan ärkebiskopen smorde kungen och denne fick sina regalier som bevis på sitt ämbete så avgav kung Hans sin kröningsed, som bland annat innehöll ett löfte om att skydda frihet och rättigheter för kyrkan och kungens vasaller. Den blivande kungens löfte var en förutsättning för att kyrkan skulle välsigna valet av honom.

och Sverige

Kung Hans (kung av Danmark 1481–1513, Norge 1483–1513

1497–1501). Skulptur av Claus Berg från cirka 1530 i Sankt Knuds kirke, Odense.

den 26 november 1497

Så långt var kröningen en i stort sett kyrklig ceremoni, men när kungen väl var krönt följde en mera världslig del, riddarslaget. Ett sådant hade inte hållits i Sverige sedan 1460-talet, men nu var det dags. De adelsmän som dubbades till riddare hamnade högst i den sociala ordningen. Även inom riksrådet rådde en skarp åtskillnad mellan riddare och de icke dubbade svennerna. Riddarna kom alltid först, såväl vid skålande under fester som vid signering av viktiga politiska dokument.

Under det här riddarslaget i Stockholm den 26 november 1497 lyftes inte mindre än 50 svenska och danska herrar samt tyska legotruppsbefälhavare in i riddarståndet. Här kunde besökarna se en lång rad stormän träda fram: Svante Nilsson (Sture), Arvid och Erik Trolle, Nils Bosson (Grip) samt bröderna Erik, Sten och Peder Thuresson (Bielke) och Knut Eskilsson (Banér). Eftersom det var kungen som utdelade riddarslaget hade Sverige på decennier inte fått några nya riddare, då Sten Sture den äldre hade hållit unionskungen på avstånd från den reella makten över Sverige.

Men mitt ibland alla självmedvetna män ur Sveriges och Danmarks grädda uppträdde också en liten pojke, på fyra möjligen fem år. Det var Svante Nilssons son Sten Svantesson, som senare skulle bli känd som Sten Sture den yngre. Dubbningen av den lille pojken var främst en bekräftelse på pappans, Svante Nilssons, politiska ställning, men kom att spela en viktig roll längre fram.

Några dagar efter kröningen bekräftade det svenska riksrådet att kung Hans son, prinsen Kristian (II) var Sveriges tronföljare. Detta innebar ett avsteg från tidigare politiska kompromisser mellan kung och råd och var ett resultat av kung Hans skickliga agerande. Det bekräftades i en hyllningsakt till Kristian i maj 1499. Den blivande svenske kungen hade sett dagens ljus på Nyborgs slott på Fyn den 1 juli 1481 och var således 16 år vid hyllningen i Stockholm, det vill säga han räknades med marginal som vuxen, men var självfallet fortfarande en mycket ung man.4

Drygt två decennier senare, 1520, skulle de två Sten och Kristian

mötas i en kamp som slutade med den enes död och den andres avsättning och fängslande. Det var nog få av de närvarande denna novemberdag 1497 som i den lille femåringen såg en huvudaktör i ett sådant drama.

Bilden av ”Unge herr Sten”

länge följde forskningen lite i samma hjulspår som Vasapropagandan. Sten Sture den yngre betraktades som en förkämpe för allmoge, bergsmän och borgare mot såväl inhemsk adel som unionsmonarkerna i Köpenhamn och utländska fogdar. Han placerades in i en och samma ideologiska kedja av frihetshjältar: Engelbrekt – Sten

Sture den äldre – Svante Nilsson (Sture) – Sten Sture den yngre och Gustav Vasa. Svensk ställdes mot dansk, även om verkligheten var betydligt mera komplex där det väl så mycket handlade om monarken mot rådsaristokratin (inte minst inklusive den katolska kyrkans biskopar) och de ofrälse gruppernas försök att vinna politiskt inflytande, i såväl Sverige som Danmark och Norge. Gustav Vasas stigning till makten åren 1521–1523 ansågs länge markera det avgörande steget från en nordisk union till ett självständigt Sverige. Men det är i viktiga avseenden en efterhandskonstruktion inspirerad av Gustav Vasas propaganda. Representativ för denna äldre historieskrivning, där Gustav Vasa bands samman med Sturarna var Erik Gustaf Geijer i mitten av 1800-talet, vilken betecknade Sten Sture den yngre som ”den ädlaste och ridderligaste av Sturarna”.

Frigörelsen från den traditionen inleddes 1929 då historikern Gottfrid Carlsson publicerade en uppsats där han komplicerade bilden av den ädle Sten Sture den yngre genom att visa hur denne effektivt verkade som en kallhamrad makthavare. Men Gottfrid Carlsson menade att denna hårdhet mot politiska motståndare alls inte svärtade minnet av riksföreståndaren utan snarast framhävde dennes statsmannamässighet. Tolkningarna av enskilda händelser

har varierat men forskare som Sven Ulric Palme (1949) och inte minst den främste kännaren av den yngre Sturens historia, Gunnar T Westin (främst 1957) har allt starkare betonat bilden av den siste Sturen som det mest framträdande exemplet för den machiavelliska maktpolitik som var tidens ideal, där ändamålet helgade medlen och satte alla moraliska skrupler åt sidan. Gustav Eriksson anslöt förvisso till denna tradition men han var i det avseendet ingen nydanare, utan lärde sig uppenbarligen av den Sten Sture den yngre som han i sin ungdom tjänade.5 Även om Gunnar Westin är den historiker som haft störst påverkan på den moderna forskningens bild av Sten Sture den yngre så har han själv framhållit att ”det var inte jag utan Gottfrid Carlsson som inledde omvärderingen”.6

Omvärderingen till trots, så har ett äldre arbete i vissa delar överlevt forskarnas fortsatta ansträngningar, då det fortfarande har mycket att ge den som vill förstå Kalmarunionens sista skälvande tid, nämligen den danske historikern Carl Ferdinand Allens trebandsverk från 1864–1872 om de tre nordiska rikenas historia 1497–1536.7

Något som starkt har påverkat forskarnas bild av Sten Sture är hur man har värderat hans ledande rådgivare Hemming Gadh och Peder Jakobsson (Sunnanväder), liksom hans främsta fiender som ärkebiskoparna Jakob Ulvsson och Gustav Trolle, samt självfallet unionskungen Kristian II. Sten Sture verkade förvisso inte i något vakuum utan i en ständig interaktion med konkurrenter om makten och andra nyckelpersoner, frälse och ofrälse, i sin samtid, något annat hade varit mer än märkligt. Hur denna interaktion tog sig uttryck blir det anledning att återkomma till kontinuerligt i den här boken.

Union eller nationalstater?

kalmarunionen kan sägas i praktiken ha trätt i kraft år 1389, då drottning Margareta av Danmark och Norge även blev regent i Sverige. Men det var först vid det berömda mötet i Kalmar i juni 1397 som den formellt etablerades då Margaretas systerdotter Erik av Pommern först valdes och den 17 juni kröntes till kung i alla de tre nordiska länderna.

Forskningen har intensivt debatterat vad unionen var för slags konstruktion. Vad var syftet med den och hur agerade stormännen i förhållande till Margareta under unionsförhandlingarna? Vi vet alldeles för lite om detta problemkomplex. Men sannolikt spelade det yttre hotet från den tyska Hansans handelsdominans och politiska inflytande en viktig roll. Kaoset i spåren av digerdöden runt 1350 och, inte minst i Sverige, den tilltagande rättslösheten under Albrekt av Mecklenburgs regering från 1364 var andra faktorer, liksom hotet från pirater som gjorde alla seglatser i Östersjön riskfyllda. Längtan efter politisk och rättslig stabilitet var sannolikt det allt överskuggande skälet för att skapa denna till ytan jättelika union: kungarikena Danmark, Norge och Sverige (inklusive Finland) och de norska besittningarna Island, Grönland, Färöarna, Orkneyöarna och Shetlandsöarna (de båda senare pantsatta till Skottland). År 1460 utökades unionen med de av den danske kungen kontrollerade hertigdömena Slesvig och Holstein.

Den här typen av personalunioner förekom även på andra platser i det samtida Europa, främst i form av det polsk-litauiska samväldet men också i Spanien, som under medeltiden var uppdelat i en rad

olika politiska enheter: Kastilien, Aragonien, Katalonien, Valencia, Navarra, León, Galicien, Murcia, Granada med flera. År 1603 förenades de båda kungarikena England och Skottland i en personalunion och först 1707 slogs de samman i ett kungarike, Storbritannien.

När hotet utifrån mot Norden minskade så började det sammanhållande kittet att luckras upp till följd av olika strategiska behov, det danska inriktat söderut mot olika tyska furstar och det svenska österut mot furstendömenet Novgorod, år 1478 införlivat med storfurstendömet Moskva. Skattehöjningar för att finansiera Erik av Pommerns krig i Nordtyskland var knappast något som appellerade på mellansvenska bönder, och när motsättningarna till den tyska

Hansan hotade järnexporten från Bergslagen, då bröt upproret ut 1434 under ledning av bergsmannen Engelbrekt. Propagandan talade om brutala utländska fogdar, men tystare om att lokala frälsemän inte ville ha konkurrens om lukrativa fogdetjänster.

Det kan inte nog betonas att Engelbrektsrevolten, trots senare tiders nationalistiska historieskrivning, inte riktade sig mot unionen som sådan, utan mot de konkreta effekterna av unionskungens politik. När Erik avsattes från sina danska och svenska troner år 1439, och något senare även i Norge, så enades biskopar och världsliga stormän om en ny unionskung, Kristofer av Bayern, son till den avsatte Eriks syster Katarina. Han valdes successivt till kung i de tre länderna 1440–1442.

Men när Kristofer dog redan 1448 vid 34 års ålder så öppnade det slussportarna för en brutal maktkamp som steg för steg skulle slita sönder unionen. Till en början handlade det inte alls om att någon ville upplösa unionen, vad man tvistade om var tronföljden.

År 1448 valdes högadelsmannen Karl Knutsson (Bonde) till kung av Sverige, medan man i Danmark valde Kristian I av Oldenburg. Båda ville behålla unionen, men under den egna ledningen. Det norska riksrådets majoritet valde Kristian I som kung, men Karl Knutsson ledde 1449 en invasion som gav honom kontrollen över Hamar och Trondheim, där han kröntes till kung över Norge i

Nidarosdomen. Men södra Norge med bas i Akershus fästning var i Kristian I:s händer.

Förhandlingar fördes 1450 i Halmstad och man kom överens om att avvakta tills en av de båda kungarna avled, då skulle representanter för riksråden i Danmark och Sverige förhandla om vem som skulle styra unionen. Om man inte kunde enas om den överlevande kungen så skulle det land som inte accepterade denne istället styras av en riksföreståndare i väntan på att även den andre kungen avled. Då skulle man åter träffas för att välja en gemensam unionsmonark. Detta var en lösning som högadeln i riksråden mycket väl kunde leva med, eftersom den öppnade för deras ökade inflytande. En riksföreståndare skulle rimligen hämtas ur deras led och styra med hjälp av riksrådet i det aktuella riket.

Men föga överraskande var ingen av de båda kungarna nöjd med beslutet och svensk-danska strider bröt ut, vilket inte minst ledde till svåra härjningar i landskapen längs den dåvarande riksgränsen.

1457 avsattes Karl Knutsson av upproriska stormän under ledning av ärkebiskopen Jöns Bengtsson (Oxenstierna) och tvingades i exil i Danzig, medan Kristian I tog hans plats på den svenska tronen. Därmed avstannade gränsstriderna och unionen var återupprättad i sin ursprungliga form. Kristian införlivade också hertigdömet Slesvig och grevskapet Holstein med unionen, men för att kunna genomföra det måste han betala en gigantisk ersättning till sina bröder och andra släktingar som kunde resa arvsanspråk på de två territorierna. Summan har beräknats till motsvarande värdet av kronans skatter under ett år från alla de tre unionsländerna. Skattehöjningar stod för dörren, alltmedan politiska motståndare utrensades och ett bondeuppror slogs ned.

Det fanns dock ingen utväg för Kristian. Kyrkan, frälset och allmogen var eniga i motståndet mot honom och 1464 ledde biskopen Kettil Karlsson (Vasa) i Linköping ett uppror. Båda kungarna var nu avsatta och Karl Knutsson gjorde ett försök att återta tronen, men redan 1465 fick han åter lämna landet. Försök gjordes med kyrkliga

Karl Knutsson (Bonde), kung under tre perioder mellan 1448 och 1470. Sannolikt porträttlik trästaty av Bernt Notke, Gripsholms slott.

och världsliga frälsemän, där stridande fraktioner bara kunde enas om att man inte ville ha en kung på tronen, men däremot inte vilken gruppering som skulle styra. Flera riksföreståndare passerade revy innan Karl Knutsson kunde återvända och 1467 bli kung en tredje gång.

Alldeles före sin död 1470 hann Karl Knutsson placera sin systerson Sten Sture den äldre som riksföreståndare. Den döde kungens

tanke var att hans minderårige son Karl Karlsson en gång skulle ärva tronen, men Sten Sture svek på den punkten sina löften vid Karl Knutssons dödsbädd. Istället fortsatte han som riksföreståndare till sin död 1503, med ett avbrott för åren 1497–1501 då han svårt pressad gjorde en överenskommelse som släppte fram Kristians son Hans som kung i Sverige. Kristian I:s försök 1471 att med våld återta den svenska tronen krossades i slaget på Brunkeberg. Sten Sture var skicklig på att manövrera mellan olika maktgrupper, men han blev aldrig så mäktig att han kunde slänga unionen överbord och själv göra anspråk på tronen. Istället öppnade kung Kristians död 1481 möjligheten till nya unionsförhandlingar och i Kalmar recess 1483 enades representanter för de tre riksråden om villkoren för en ny kungs regering, hårt hållen av riksråden. Den nye kungen Hans fick dock vänta till 1497 innan han också kunde väljas till kung i Sverige. Så skicklig var Sten Stures utdragna strid för den egna makten.

När Sten Sture den äldre avled 1503 efterträddes han som riksföreståndare av Svante Nilsson. Under tiden pågick förhandlingar med kung Hans, stundtals avbrutna av öppna strider, men den svenska tronen kunde inte kung Hans återvända till. Så, 1512 övertog Sten Svantesson Sture den yngre riksföreståndarskapet efter faderns död. Det skulle han behålla till sin död 1520. Först då kunde unionskungen, nu i form av Kristian II, åter sätta sig på den svenska tronen, men hans sejour där blev kort.8

Länge ansåg forskarna att en nationalism i modern mening hade sitt ursprung i 1800-talet, då den etniska, kulturella och språkliga samhörigheten var vägledande. Men alltfler forskare har velat se sådana tendenser till tankar om nationell samhörighet redan under medeltiden. Men då betonar man en politisk och rättslig gemenskap.

Inom det ramverk som unionen utgjorde växte under 1400-talet en föreställning fram om ”riket” som ett centralt begrepp. Efter Engelbrektsupproret kunde inte riksstyrelsens legitimitet konstrueras kring kungens person, i alla fall inte om denne satt i Köpenhamn. Istället blev helgonkungen Sankt Erik alltmer en symbol