kalle lind
KARL GERHARD Estradör och provokatör
historiska media
Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Kalle Lind 2022 Sättning: Frederic Täckström/Stilbildarna i Mölle Omslag: Mikael Engblom Omslagsbild: sjuttioårsfirande Karl Gerhard på Berns i Stockholm den 14 april 1961, Sjöberg Bildbyrå Tryck: ScandBook AB, Falun 2022 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ISBN: 978-91-7789-922-8
Innehåll Prolog
7
Amatören
15
Bandaktören
25
Festarrangören
39
Revycharmören
49
Entreprenören
59
Provokatören
83
Teaterdirektören
117
Kuplettören
139
Estradören
173
Adoptören
183
Litteratören
209
Maskören
225
”Nestören”
245
Källförteckning
264
Bildförteckning
265
Personregister
267
Prolog Karl Emil Georg Johnson (1891–1964), senare Georg Johnson, ännu senare Karl-Gerhard, slutligen med det officiella namnet Karl Gerhard, är en av 1900-talets intressantaste svenskar. Även idag, decennier efter hans bortgång, är han för många av oss relevant. Detta trots att det han främst ägnade sig åt – långa, ordrika, rimflätade, referensspäckade kupletter – är stendött som genre och att hela hans framtoning – verserad, effeminerad, välartikulerad gentleman à la franskt fin de siècle – hann bli otidsenlig redan under hans levnad. Vad har då revydirektören, estradören och kuplettmakaren Karl Gerhard att säga nutidssvensken? Varför ägna tid och energi åt en figur som stod och sjöng rimmat hovskvaller, tryfferat med lärda referenser och franska uttryck, i numera rivna teaterlokaler, för en publik som börjat förmultna? Dels är Karl Gerhard i mångt och mycket ett med sin tid. Hans maniska kuplettförfattande spänner över fyrtiofem år: från 1919 till sin död 1964 håller han pennan oavbrutet igång. Allt som händer omkring honom, det han läser i tidningen, det han informeras om på supéer och dinéer med samtidens celebriteter, dras in i det ständigt malande kuplettmaskineriet. I en och samma kuplett kan han kommentera vilka viner som gäller på en tjusigare bjudning och Hitlers frammarsch över Europakartan. Inte minst – utan tvärtom mest – vädrar han dagens snackisar (på Karl Gerhard-språk: on dits): Electrolux-paret Wenner-Grens nya lyxyacht, prins- och prinsessbröllop, byggandet av svampen på Stureplan, trafikträngseln vid Gustav Adolfs torg, något som sagts på en middag som Gerhard själv hållit. Tränger man in under det yttre lagret av antydningar, anspelningar och lärda vitsar får man en god bild av det som den traditionella historieskrivningen inte riktigt sätter ord på: den lilla världen, det 7
karl gerhard – estradör och provokatör
som är på tapeten för den gängse stockholmaren eller göteborgaren. Karl Gerhards body of work, hans oeuvre för att återigen tillämpa hans eget favoritspråk, blir sammantaget till en sorts samtidskrönika, givetvis från den privilegierades perspektiv, men samtidigt också narrens och sanningssägarens. Dels gör hans välbekanta motstånd mot andra världskrigets nazism honom till ett exempel. Karl Gerhard framhärdade i att bryta mot den statligt påbjudna doktrinen ”En svensk tiger” och använde sina tribuner till att formulera sin avsky mot den bruna frammarschen. Tillsammans med chefredaktören Torgny Segerstedt, riksdags- och tidningsmannen Ture Nerman och konstnären och Tisdagsklubbens grundare Amelie Posse hörde han till de mest profilerade motrösterna i ett undfallande Sverige och ett av de översta namnen på tyskarnas lista över folk att eliminera vid ett maktövertagande. Genom att studera hur han faktiskt riskerade sin teater, sin publik, sitt rykte och sin säkerhet kan vi påminnas om vikten av civilkurage. Dels har han, efter sin död, blivit en hbtqi-ikon. Karl Gerhard var bög eller bi eller möjligen queer, kan vi skriva idag – utan att hyckla och utan att lägga någon värdering i det. Samtiden hyssjade, viskade, pysslade och prasslade. De som tidigare skrivit hans biografier har tassat runt ämnet, kvädit sina visor till hälften, ursäktat, utelämnat – av en hänsyn som säkert kändes nödvändig där och då men som för en modern publik verkar missriktad. Min egen, tämligen kvalificerade, gissning är att Karl Gerhard idag hade levt stolt och öppet och visat hela sig och hela sitt liv för offentligheten. Studerar man Karl Gerhards konstnärskap från nutidsperspektiv är det lätt att läsa in queera referenser. Öppet bi- och homosexuella artister från senare generationer har gjort Karl Gerhards sånger och hela apparition till sina, som en hyllning till en föregångare som var ett bedårande barn av sin tid och därför aldrig kunde säga riktigt hela sanningen själv. Därför är Karl Gerhard relevant, för att inte säga angelägen, också på 2020-talet. Till det kommer ett synnerligen händelserikt liv, trots att han främst ägnade sig åt att skriva och spela teater och troligen 8
prolog
arbetade varje enskild dag under sina många verksamma år. Runt honom flockades människor med väl så intressanta bakgrunder och väl så fascinerande personligheter, människor från kulturen, litteraturen, teatern, politiken, storfinansen, krogvärlden och queervärlden, som var och en var med om att forma sin samtid. Hans tid framstår på en gång som nostalgiskt skimrande obegriplig och banalt och platt relaterbar. Det var samma skit då som nu, fast merde låter snyggare. Karl Gerhard tillhörde i närmare ett halvsekel det översta skiktet av kändisskapet. Trots att han ägnade sig åt den lätta konsten – revyn, kupletten, humorn – sågs han redan av sin samtid som en Kulturpersonlighet och en mästare inom sitt gebit. Han hyllades och utmärktes och utropades som Viktig och Storslagen och Lysande – vilket fick honom att, självironiskt och kokett, kalla sig själv ”en pigg och glad och självbelåten gubbe med medalj” i en kuplett. Det betraktades som smickrande att nämnas i en Karl Gerhard-kuplett, även om orsaken var pinsam. En ofta citerad bild stod poeten och satirikern Erik Lindorm för, när han beskrev hur det stockholmska borgerskapet i revysalongen först fick några blåtiror från scenen och sedan gick backstage för att få blåtirorna signerade av Mästaren. Med andra ord finns det mycket skrivet om Karl Gerhard. Extremt mycket. Pressen bevakade hans göranden och låtanden, och som sin egen revydirektör – och med exhibitionistiska drag – lät han dem gladeligen göra det. Borgerskapets husorgan par préférence hette under sjuttio år (1910–1980) Vecko-Journalen. Där abonnerade Karl Gerhard närmast på medverkan, både som föremål för reportage, recensioner och intervjuer och som skribent. Numera döda och bortglömda tidskrifter som Scenen, Charme, Idun och den politiskt konservativa tidskriften Obs! skrev ofta och gärna om honom. Liksom naturligtvis dagspressen, som under Karl Gerhards era var långt mycket större och flerstämmig än idag. Till detta kommer ett stort antal böcker. Inledningsvis hans egna. Under sin levnad gav han ut tre memoarvolymer – Om jag inte minns fel (1952), Katt bland hermeliner (1956) och Lite gullregn (1961) – och strax efter hans död utkom Med mitt goda minne 9
karl gerhard – estradör och provokatör
(1964). Dessutom skrev han redan 1931 en nyckelroman, Och så kommer det en gosse …, som i sina stycken faktiskt kan betraktas som mer sanningsenlig än de något tillrättalagda memoarminnena. Därutöver en bok som ingen köpte när den kom, men som kanske var den viktigaste för författaren själv: I skuggan av en stövel (1945), en personlig vitbok över Sveriges roll under andra världskriget och en samling av Gerhardtexter som kritiserar både nazismen och den svenska samlingsregeringen. Som tidig levnadstecknare steg Stig Ahlgren (1910–1996) fram, profilerad medarbetare och tidvis chefredaktör för Vecko-Journalen. Hans Den okände Karl Gerhard kom redan 1966, två år efter Gerhards död, och bygger på Gerhards egna dagböcker, som Ahlgren fått tillgång till genom Gerhards sekreterare Göthe Ericsson. Då hade Ahlgren redan redigerat Boken om Karl Gerhard, en volym med minnestexter av diverse nära och kära som utkom strax efter Gerhards död 1964. En liknande bok gavs ut av Karl Gerhard-sällskapet 1991, i samband med Gerhards hundraårsdag: Om vi inte minns fel. Den redigerades av Gerhard-kännarna Helge Samuelsson (1922–2002) och Åke Pettersson (1945–). Den sistnämnde var också den förste att doktorera på Gerhards författarskap. Hans En klassisk komedi i revyform: En studie över Karl Gerhards revykomedi Oss greker emellan spikades vid Göteborgs universitet 1976. Dessutom gav Pettersson året därpå ut en mer lättillgänglig översikt över Gerhards liv och verk: Ett bedårande barn av sin tid – några kapitel om Karl Gerhard (1977). År 2003 kom den kombinerade serie- och stofilkulturtidningen Kapten Stofil ut med sitt nummer 13, där Karl Gerhard möter Ernst Rolf i en kuplett-battle inom ramen för själva serien ”Kapten Stofil” och där den nöjessprängde Martin Kristenson bidrog med tre artiklar under rubriken ”Lite gullregn över stan eller Hur jag lärde mig att älska Karl Gerhard utan att begripa ett skvatt!” De har senare utökats och införlivats i Kristensons mäkta insiktsfulla artikelsamling Vårt kära strunt (2012). Så sent som 2007 utkom också Karl Gerhards då åttiotreårige 10
prolog
son Per (1924–2011) med en biografi över sin far: Med kvickheten som vapen. Den boken tangerar i stora delar Per Gerhards egna memoarer, För öppen ridå (1990), som handlar nästan lika mycket om fadern som om sonen själv. Då har jag ändå inte nämnt en av dem som skrivit mest om Karl Gerhard: nöjesforskaren, journalisten, radioprataren, teaterarbetaren och fantasten Uno Myggan Ericson (1926–2001). Ericson redigerade sitt eget nöjeslexikon i fjorton band (1989–1993) och höll under många år i det nöjeshistoriska radioprogrammet Från scen och cabaret, som också avknoppades i böcker och teveprogram. Myggan hann skriva åtskilliga, närmast oräkneliga, texter om Karl Gerhard, mest ambitiöst i kapitlet ”Mästaren Karl Gerhard” i boken Från scen och cabaret (1978). Någon regelrätt biografi blev det dock aldrig. Sådana planer fanns, eller utannonserades åtminstone av pressen, men kan ha hindrats av att materialet var för omfattande och Myggans beundran för stor. Till allt detta ska förstås läggas alla omnämnanden Karl Gerhard får i biografier över sina kollegor, i memoarer, monografier, översikter, programblad och minnesskrifter. Och då har jag alltså ännu inte nämnt Karl Gerhards egen textproduktion bortom memoarerna, där kupletterna (somliga gissar på 3 000, andra har dragit till med 4 000 – ingen har gissat på ett ojämnt tal) utgör lejonparten men ändå samsas med försvarliga mängder sketcher, monologer, kåserier, porträtt, debattinlägg och programskrifter. Kort sagt: det finns en del att plöja igenom. Jag vore en idiot om jag ens försökte låtsas att jag läst allt. Det finns med all säkerhet kupletter jag aldrig hört talas om och omdömen om Karl Gerhards författarskap och person som jag aldrig sprungit på. Inte minst finns det högvis med formuleringar i hans vis- och scentexter som jag aldrig lyckats dechiffrera. Skälet är enkelt: det är en övermänsklig uppgift att ta del av allt som sagts av och om en person med så omfattande produktion och så mycket åsikter. Jag har dock läst en del. Jag vågar hävda att jag har läst tillräckligt 11
karl gerhard – estradör och provokatör
för att teckna en livslinje och på den hänga upp de viktigaste tilldragelserna, samt ringa in ett antal centrala sidor av Karl Gerhards personlighet och konstnärskap. Både Gerhard och hans biografer har många gånger en lättsinnig relation till fakta: en bra historia måste inte ha med verkligheten att göra. Detta försöker jag resonera om vid många av de tillfällen då jag anar att goda berättare har förbättrat ett stycke torr sanning. Men! Jag har ännu inte nämnt det nästan viktigaste, åtminstone om man seriöst försöker komma privatpersonen Karl Gerhard in på livet: hans dagböcker och hans korrespondens. Dagbok förde han med viss regelbundenhet från 1946 och framåt, korresponderade gjorde han lika intensivt som han företog sig det mesta annat. Brev och dagböcker förvaras på Kungliga Biblioteket i Stockholm, där jag låtit vännen Fredrik af Trampe sitta med lupp och försöka tyda Gerhards slängiga handstil. För att få tillgång till skrifterna krävs Gerhards adoptivdotter Fatima numera Svendsens tillstånd. Det lyfter jag på gubbkepsen för att vi fått. Jag hoppas att vi förvaltat förtroendet. För att parafrasera Gerhards kuplett ”Den ökända hästen från Troja”: vi har gjort så gott vi haft förstånn. Framställningen som strax ska följa håller sig någorlunda till en kronologi, en princip som är svår att frångå när man vill skildra en människas liv och konstnärliga utveckling. Men vid tidsstoppen har jag också passat på att försöka skildra olika sidor i Gerhards karaktär och konstnärskap: han utvecklar och fördjupar aspekter av sitt skrivande i takt med att samhället ändras och han själv åldras. Att låta alla kapiteltitlar utgå från suffixet ”-ör” kändes naturligt: ”-ör” som i ”direktör” eller ”provokatör” kommer av franskans eur, som har med ”att göra” att göra, det vill säga den som är något som slutar på ”eur” är någon som handlar i bemärkelsen agerar. Och Karl Gerhard både handlade och agerade – i ordens alla bemärkelser. Att det sista kapitlet fick heta ”Nestören”, en förvrängning av ”nestorn”, anser jag också vara i Karl Gerhards anda. Han ändrade ”lön” till ”len” för att kunna rimma på ”scen” eller ”skit” till ”skist” för att kunna rimma på ”monarkist”. Kunde han förhålla sig så anarkistiskt 12
prolog
till svenska språket i några tusen versstrofer så kan jag väl få göra det i en ynka kapitelrubrik. Tack också till Hans Kristian Durán som bollat hbtqi-tankar med en gammal heterofil.
Lindokalen, våren 2022 Kalle Lind, porträttör
13
Amatören (1891–1908)
Jag måtte inte ha varit ett lyckligt barn. Ett sådant har inga minnen av sin barndom och jag har många. (Om jag inte minns fel, 1952)
D
en sextioettårige Karl Gerhard som sätter sig vid skrivmaskinen att knacka ner sina memoarer har ett visst sinne för effekter. Han antyder en svår, närmast traumatisk uppväxt, precis lagom för att väcka vår nyfikenhet. Sedan går han raskt över på ännu en munter anekdot från flydda tider. Det mesta som sägs om föräldrarna sker i förbifarten, men vi får åtminstone veta att hans far heter Frans Emil Johnson och hans mor Jenny, född Högberg, och att bägge härstammar från Småland: De var båda idogt bondfolk, vilket min far aldrig glömde att erinra oss barn om – vi blev så småningom tre bröder – när vi dröjde oss kvar i sängen om morgnarna. (Om jag inte minns fel, 1952)
Han sätter vidare in föräldrarna i sin tid och sitt rum. I kapitlet ”Det oscariska glädjehuset” beskriver han också vilka ideal som gäller under Oscar II:s styre (1872–1907) – pomp och punschyra för de rika och underdånighet för alla andra: Far och mor var vad man brukar kalla anständiga människor. De höll sina barn i tukt och herrans förmaning, vi läste afton- och bordsböner och fick gå med pappa och mamma till Rosendals slott för att se kungen och drottningen när de åkte ut i ekipage, förspänt med hästar och med lakejer baktill med plymager höga som radioantenner. Gud, Konung och Fosterland var de tre hörnpelare som stöttade samhället, det fick jag tidigt klart för mig. (Om jag inte minns fel, 1952) 16
amatören
Modern beskrivs kärleksfullt, fadern betydligt kargare. Som den romantiker Gerhard är jämför han dem bägge med det landskap som sett dem födas: ”all den småländska naturens charm fanns hos min mor”, medan de ”karaktärsdrag som min far övertagit från den småländska torvan var mest envetenhet, blyghet och den komiska förening av snålhet och slösaktighet, som man bara finner hos smålänningar och mångmiljonärer som har kommit sig sakta opp”. På mödernet finns ett häftigt humör, men också glädje, dans och sång – ”och min fars släkt har ofta sagt att om Emils och Jennys barn har ärvt någon konstnärlig böjelse, kan inte Emil lastas för detta”. Den unge Karl, och den memoarskrivande Gerhard, föredrar sin mor alla dagar i veckan. Säkert blir hon extra varm, trygg och enastående i hans medvetande efter hennes förtidiga död. Hon går bort 1906, samma år som unge Kalle – som han allmänt kallas – fyller femton. Har det varit spänt mellan äldste sonen Karl och den karge grundläggaren ”Stor-Jon” innan, så verkar brytningen mellan far och son bli slutgiltig härefter. Samma vår slutar Karl Johnson skolan och anträder så sakta den teaterbana som fadern visar absolut noll förståelse för. Mellan raderna i memoarerna sipprar Gerhards förakt gentemot fadern fram. Uppkomlingen från bondlandet framställs som klumpig, oresonlig, hetlevrad och auktoritetsbunden. En galopperande alkoholism antyds med en vitsighet: ”Många bärsor små gör en stor bärså.” Stig Ahlgren, som i sin Den okände Karl Gerhard (1966) forskat vidare, drar sig inte för ännu hårdare omdömen: ”Stor-Jon var en grobian men mot slutet av sitt liv en ensam grobian, som övermannad av ångest gick in till grannen och satt vid köksbordet tills han somnade.” Det Stockholm som Karl och bröderna Axel och Emil växer upp i är en uppåtsträvande stad, som snabbt försöker skaffa sig Berlins och Paris gatunät, bildning, kultur och sociala vanor. Byggarbetaren Stor-Jon strävar också uppåt. Den expansiva bebyggelsen av Stockholms innerstad erbjuder honom ekonomiska möjligheter. Gerhard beskriver komiska ögonblicksbilder när familjen Johnson 17
karl gerhard – estradör och provokatör
återbesöker den småländska släkten och bondmororna tittar hänfört på mamma Jennys frasande sidenkjolar. Stor-Jon förstår pengars värde, men kan inte se nyttan av teater, konst och skönhet. Tvärtom kommer han att ge äldste sonen Karl ett stående epitet sedan denna äntrat teaterbanan: ”Den förbannade taskspelaren”. Memoarförfattaren Gerhard återkallar en episod då han som ung läser Ned med vapnen! av den österriska författaren och fredspristagaren Bertha von Suttner. När den fosterlandsivrande fadern kommer på sonen med att läsa en fredsappell kastar han helt sonika ut boken genom fönstret. Vid ett annat tillfälle gör den sextionioårige Karl Gerhard ett tillägg i en minnesartikel: ”När min far försökte vrida boken ur min hand slog jag till honom” (Expressen 19 juli 1958). Just den detaljen erinrar han sig bara just där och just då. I kollisionen mellan en son som vill utforska kulturen och en far som i själ och hjärta förblir en bonnläpp, formas en intelligensaristokrat. Livet igenom älskar Karl Gerhard det kvicka och bildade. Kan han krydda en kuplett med en extra lärd knorr eller en fyndig anspelning på något han läst i en fransk roman så gör han det. I Gerhards tidiga revyproduktion finns rentav ett uttalat förakt mot dem som inte har läst lika många franska romaner som han själv. I sina 1920-talsrevyer gör han sig gärna lustig över både grovhuggna arbetare och borgarbrackor utan bildning. Karl Johnson växer upp på Jungfrugatan, öfvre Östermalm. I skiftet 1800–1900-tal signalerar adressen inte nödvändigtvis välbeställd-övre-medelklass-och-mer-än-så som den gör idag. Det är en socio-ekonomiskt blandad stadsdel, som bland pampiga patricierhus med paradvåningar också ger plats för det folk som skurar de välbesuttnas golv och fönster. I huset mittemot Johnsons bor en fanjunkare och hans hustru högst ståndsmässigt i en våning. De övriga lägenheterna i huset hyr de ut till damer som står, ”enligt vad jag många år senare stavat och lagt ihop till, i människokärlekens tjänst”. Enligt sonen Per trivs unge Kalle i dåtidens folkskola, ”men sedan han kommit in vid Östermalms läroverk hade han börjat uppleva sin skoltid som en enda lång plåga” (Med kvickheten som vapen, 2007). 18
amatören
Jungfrugatan när 1900-talet var ungt. På 1700-talet beskrivs den som ”en stinkande sammelplats”. På 1800-talet kallas den en ”grönskande pöl”, där tjugo hushåll och en tvättinrättning tömmer sitt avlopp. Under 1900-talets mitt är den känd som horgata. När detta skrivs finns där en fyrarummare att köpa för 13 miljoner.
I sina memoarer klagar Karl Gerhard över skolbyggnadens fulhet. Han är en drömmare. Hopplöst opraktisk går han under öknamnet ”Doktor Hjälplös”, på skolgården utsätts han för stenkastning och på rektorsexpeditionen för fysisk korrigering. Östermalms läroverk, periodvis med de officiella namnen Högre allmänna läroverket å Östermalm eller Högre realläroverket å Östermalm, populärt och till och från officiellt kallat Östra Real, ligger på Karlavägen. På Gerhards tid ligger på andra sidan gatan Olympiateatern, sedermera Östermalmsteatern sedan stadens teaterkung Albert Ranft tagit över driften av den. Närheten till denna 19
karl gerhard – estradör och provokatör
stora före detta cirkusbyggnad är, enligt memoarskribenten Gerhard, Östermalms läroverks enda försonande drag. Där ser skoleleven Karl Johnson teaterns ouppnåeliga storstjärnor hasta till och från repetitionerna och närapå bete sig ”som alldeles vanliga människor”. För föga överraskande grips den unge Karl Johnson av teaterdrömmar. Hans ungdoms favoritdramatiker är August Blanche (1811–1868), bortglömd hos allmänheten idag men under sin levnad Sveriges mest spelade dramatiker och den som får sägas ha introducerat den teaterform som Karl Gerhard sedan skulle extrapolera: revyn. Det mesta ur Blanches enorma katalog av dramatik och andra skriverier ska nog bäst rubriceras ”lustspel”. Det av Blanches verk som idag möjligen lever kvar i folkmedvetandet är Ett resande teatersällskap (1848), televiserat 1972 och mest känt för repliken ”Fan skall vara teaterdirektör”. Den repliken ska Karl Johnson få anledning att erinra sig många gånger under livet. De pjäser – korta, lustiga, lagom sedelärande – som vi vet att den unge Karl Johnson spelar och tar initiativ till har alla strömmat ur Blanches penna: en aldrig preciserad enaktare där han tvingar lillebror Axel att ta den kvinnliga rollen, Magister Bläckstadius eller Giftermålsannonsen (1844) och Den gamla aktrisens monolog (1864), där han slutligen vågar språnget att själv pröva crossdressing. Pjäserna framförs vid olika tillfällen, i skol- och basar- och semestersammanhang, när Karl Johnson är i tolv-sextonårsåldern. Framträdandena ger mersmak. I Om jag inte minns fel (1952) berättar Gerhard en lång historia, vars sanningshalt i sina detaljer har ifrågasatts. Den utspelar sig på våren 1906, samma dag som familjen Johnson lägger en älskad maka och mor i jorden. Begravningsdagen råkar sammanfalla med Barnens Dag, ett jättelikt insamlingsjippo till förmån för mindre bemedlade stadsbarn, med stora inslag av karneval. Lockad av livet och tumultet från utklädda stojande jämnåriga byter unge Karl begravningskostymen mot den gamla aktrisens scenkostym – krinolinklänning, peruk och hattskrålla – och tumlar ut i vimlet. När han till slut kommer hem till sin sörjande familj känner 20
amatören
fadern inte igen honom, utan tror att det står en främmande dam i tamburen. Istället för att skälla ut sin son bugar han sig lätt för den okända damen och försvinner. Maskeraden har inte bara segrat över sorgen utan också vreden. Att anekdoten ifrågasatts beror förstås på att den är lite för bra. Som en sorts bild över Karl Gerhards karaktär och livsresa är den lite för perfekt: han flyr helt sonika sorgen och uppsöker glädjen, han gömmer sig hellre bakom utstyrslar än konfronterar livets dysterhet. Om teatern är en lek hos den prepubertale Karl Johnson, verkar den ha blivit en flyktväg och en besatthet hos den unge mannen, som dessutom sett sin mor tyna bort i sjukdom. Han hittar amatörsällskapet De tretton, som drivs av en fascinerande eldsjäl som heter Maria Ekman. Där träffar han också en annan Ekman, veterligt inte släkt med Maria. Denne finlemmade och skönlockige yngling heter Gösta, är jämngammal med Karl och kommer så småningom att bli anfader för en stor och brokig teatersläkt. Eftersom hans sonson får hans namn kallar vi honom i historiska framställningar som denna för Gösta Ekman den äldre. Gösta och Gerhard kommer att finnas kvar i varandras liv till Göstas förtidiga bortgång 1938, dock sällan professionellt. Gösta Ekman blir sin tids store aktör, lika mycket komiker som tragiker, självförbrännande, arbetsnarkoman och så småningom också kort och simpelt narkoman. Redan som ung är Ekman en diva med later, men också med stor scenisk lyskraft och en motor som driver honom till omänskliga arbetspålagor. Gerhard skriver om honom med avund och beundran, kärleksfullt men med reservationer och brasklappar inför den odrägligt självmedvetne Ekman. Det har genom åren spekulerats i om de båda rentav har en erotisk förbindelse. Både Gerhard och Ekman kommer att leva i heterosexuella äktenskap, men rör sig samtidigt i kretsar där traditionella könsroller ifrågasätts och luckras upp. Som unga ser de sig som konstnärer, som lite förmer än den vulgära massan, som höjda över det bigotta och inskränkta. Gösta Ekman poserar gärna med handväska på stan, lika mycket för att provocera traditionalisterna som för att visa att 21