9789177859888 by Smakprov Media AB

Ann U. Birgersdotter

Mita väcker björnar

BIRGERSDOTTER/HALÃ&#x2030;N

Förord 2012 debuterade jag med ”Gråt inte över spillt vin” som blev första delen i trilogin om Mita & Bibi. När boken släpptes fanns det ingen tanke på att det skulle bli en fortsättning. Därför blev bok nummer två,”Hämnden är ljuv som melonlikör”, en fristående roman som handlar om Bibi och José. Läsaren får också följa taxichaffisen och pensionären Maja i nutid och i slutet på sextiotalet. Dock knyter romanen ihop den första boken samt lämnar kvar obesvarade frågor där svaren finns i ”Mita väcker björnar”. Känslomässiga och hetlevrade Mita är tillbaka med sin vassa tunga och sina överdrivna nojor. Oavsett det att hon tar ut svängarna och inte beter sig ”normalt” alla gånger känner säkert många kvinnor igen sig. Vi är självkritiska och duger inte som vi är. Efter femtio är man obrukbar. Har man barn har de egna liv. Kvinnor kan känna sig ratade för yngre. Ingen vill ha en. Varken i arbetslivet eller på dejtingmarknaden. Rynkor och veck blir djupare. Kilona ökar. Man är missnöjd med sin kropp. Det blir en ständig jakt efter hälsa och skönhet. Men låt er inte smittas av Mitas skenande tankar så att ni glömmer bort att leva och blir skrämda av vissa björnar. Det gäller att stå upp för vilka vi är och inte förminska oss själva. Tack mina älskade söner och manliga vänner för att ni respekterar kvinnan. Ann ´

Kapitel 1 - Nu är det som det är, ursäktade jag mig i telefonen och bet samtidigt av korken på nagellacksflaskan. Jag studerade mina eländiga naglar som var kortväxta och suckade. Det fanns inte en chans i världen att jag nånsin skulle kunna mäta mig med Bibis eleganta och välansade klor. - Lyssnar du ens? Min storasyster Gunilla skrek i andra änden. Rent reflexmässigt drog jag bort luren från örat och satte på högtalarsystemet på mobilen. - Äum...Sa du nåt? - Nu har jag sagt till dig tusen gånger. Jag frågade varför du alltid ska handla först och tänka sen? Jag himlade med ögonen och artikulerade tyst för mig själv det hon nyss hade sagt. - Kan du svara när man pratar med dig? sa hon uppfordrande. Hennes nedlåtande ton provocerade mig så avsevärt att jag fortsatte att tiga. Småvisslande skruvade jag på korken på flaskan och ställde den på nattduksbordet. - Tänk att det man säger till dig inte går ända in, fortsatte hon. - Orkar inte med ditt mässande hela tiden. Man kan faktiskt ha en svacka. Jobbigt med alla studier också ska du veta, sa jag till slut. Tvärilsk slängde jag mig på sängen och sjönk ned bland obäddade sängkläder. Jag fäste blicken i taket för att hitta en bättre förklaring så hon skulle tiga. Den präktiga människan hade en förmåga att plocka fram det sämsta hos mig. Eftersom hennes liv tedde sig långt ifrån mitt så 7

skulle hon aldrig kunna förstå min situation. Hon var född med matjord i fickorna och hade aldrig behövt kämpa. Vad hon än tagit sig för hade den röda mattan rullats ut och hon behövde bara kliva på den. Därtill hade hon haft det lätt i skolan och yrkeslivet gick som på räls. - Fast jag sa ju att du var för gammal för att påbörja en utbildning så där. Dessutom jobba med ungar. Ha ha, ska verkligen du? Gunilla gick mig på nerverna. Jag kved till av vrede. Tusan att hon skulle få trycka ner mig. Hoppades innerligt att hennes präktiga liv fick sig en ordentlig törn en dag. - Du var då den rätta personen att ringa för att få lite peptalk. Jag studsade upp ur sängen och rotade i väskan efter de cigarretter jag för länge sedan hade slutat att använda. - Lugna ner dig lite. Hon drog häftigt efter andan och sänkte rösten. Jag hörde att hon viskade med någon i bakgrunden. - Vem har du där? sa jag spänt. Bara det inte var hennes märkvärdiga väninna Marina som satt bredvid Gunilla och lyssnade. - Det är ingen, skyndade hon sig att säga. - Jo, men det hör jag väl. Du viskade ju med nån. Även om du anser att jag är korkad så har jag i alla fall inte tappat hörseln. Vem är det som tjuvlyssnar? - Det var bara Bosse som undrade om jag ville ha kaffe. Ingenting annat. Jag kände mig omkullkastad. I brist på cigaretter gick jag ut i det lilla köket och öppnade en colaburk. Drack direkt ur den. - Jaha, så har vi börjat med dåliga vanor igen också? - Prata för guds skull inte i vi-form till mig. Jag är verkligen inte en av dina mentalpatienter. Schizofren är jag 8

inte. Det låter som jag vore två. Du får säga du. Hör du det? - Men det låter som att du dricker nåt. Och vanligt dricksvatten är det väl inte? - Om du tror det är rödtjut så är du ute och cyklar, men en läsk så här på förmiddagen är självklart inte heller bra. - Du får inte tappa fotfästet nu bara för att du inte trivs i skolan och i Kalmar. Kanske blir det bättre sen? sa hon för att lugna ner mig något. - Berätta inget för morsan nu bara. Att jag ångrat mig. Eller säg för guds skull inte till nån. Kan du lova det? - Ja ja. Långt efter att vi hade lagt på satt jag fortfarande kvar på köksstolen och såg ut mot husets bakgård där utsikten vätte mot grannarnas balkonger. Vi var i slutet av oktober och det hade hunnit bli kyligt i luften. Ett fåtal löv kämpade med att hålla sig kvar på trädgrenarna medan resten redan låg på marken. Det var ett skiftande väder mellan regn och frost. Jag hade varit i Kalmar i två månader och jag började så smått längta hem. Hur blev det så fel? Minns att jag jublade av lycka den dagen beskedet kom att jag skulle gå på lärarlinjen. Då kände jag mig som klippt och skuren för yrkesrollen. Såklart att jag inte tänkte ge upp hoppet ännu att få arbeta på en skola. Men det var dessa egotrippade ungstrumpor som gjorde att jag vantrivdes. De blivande lärarna var så unga att de knappt hade blivit torra bakom öronen. Några bodde till och med hemma hos föräldrarna. Jag kände mig utanför och lastgammal. Mitt nya liv härnere var på väg att gå omkull. Det hade gjort att jag nu hamnat i en svacka. Bibi som hade varit min gamla trogna vapendragare och som funnits till hands befann sig nu för tiden på Mallorca. 9

Genom Ragnar som numera hyrde min lilla tvåa i Stockholm hade jag fått hjälp med att fixa igång Skype så jag åtminstone kunde ringa gratis till Bibi. Hon var inte lätt att få tag på nu för tiden och det var inte som förr. Just nu var det en krissituation och jag hoppades att hon skulle svara. Jag ville bara skitsnacka lite för att lugna ner mig efter samtalet med syrran. Avsikten var att inte avslöja något om min vantrivsel i Kalmar. När jag äntligen senare på kvällen fick tag på Bibi berättade jag att jag tänkte blogga. - Jaha, vad kul, sa hon frånvarande. Jag trodde att hon skulle låta jublande glad över att få prata med mig som förr. Om hon nu var ur gängorna tänkte jag inte låtsas om det. - Det kanske finns folk som vill veta lite om mitt vardagsliv efter boken ”Gråt inte över spillt vin”. sa jag entusiastiskt. - Säg bara adressen så kan jag följa dig. Finns det nån gilla-knapp? - Jag tror det. Bloggen ska jag ha på Facebook tänkte jag. - Men syns den verkligen där? - Japp! - Ska du inte försöka fixa en flashig hemsida istället? Där kan du ju trolla lite med färger och bakgrund. - Kostar pengar. - Tror du Billy kommer att följa bloggen? - Finns ingen anledning. - Jag trodde du ville ha lite följare? - Jo, men han har väl sitt liv. - Så du är helt utan känslor för honom? - Jadå, sa jag fastän det inte alls kändes så trovärdigt. - Jag tycker ni borde tala ut. - Varför då? Allt som behöver sägas är sagt. Han visade 10

ingen sorg när jag flyttade till Kalmar. Skulle aldrig krypa för den mannen igen. - Ja, men det har du sagt så många gånger. - Tycker du inte jag har varit stark kanske? Gjorde ju slut med honom redan i somras när han sumpade vårt tjugofemårsjubileum. Och nu har jag flyttat så långt ifrån honom som möjligt. Minst trettio mil bort. - Fast du kom ju aldrig över Billy efter att du dumpat honom? Det var ju därför som du sågade Fernando. - Fernando? - Ja, spanjoren som for efter dig till Sverige efter din natt med honom på stranden till Medelhavets vågskvalp. - Du! Han for inte efter mig. Han åkte ju till den där motbjudande mässan som du var på. - Melonmässan, rättade Bibi. - Det var ju bara simpel smörja som såldes i den ladan. Och där fanns han. Inte kom han till Sverige för min skull inte. - Mita, nu skenar du iväg. Han var bara transportör av Josés melonlikörer. Han skulle ju vidare. Till Stockholm. Till dig. - Äh, han ringde ju aldrig. - Han trodde det var du som skulle höra av dig. Strunt samma. Men jag tycker ibland att du är orättvist mot dina karlar. Jag drog snabbt efter andan. Hur kunde hon säga så till mig? - Bara för att du har ditt på det torra och är gift så betyder det inte att jag tänker gå samma öde till mötes. Jag är singel. Och jag vill vara fri. Inga män och hör sen! - Jaja, förlåt... Bibi lät trött och rösten var spröd. Flera gånger hostade hon i luren. 11

- Hur är det med dig? Du låter förkyld? Är havsluften för rå? Trivs du med José? Jag måste höra hur det hade gått för henne. Allting gick ju så snabbt med giftermålet och flytten till Palma. - Jo, solen lyser och jag badar varje dag. - Så här års? Även om Mallorca ligger söderut kan det väl knappast vara nåt badväder nu i slutet av oktober? - Vi har pool. - Har ni? Bodde inte José på en hönsfarm? - Vi har flyttat. - Jaha... - Mm. - Är det nära Palma? - Oj, nu hörs det inte. Så dålig mottagning här på kaféet. Jag hör av mig snart så kan vi prata längre. Hennes bild släcktes ner. Tankfull stirrade jag på den tomma skärmen och skakade på huvudet. Jag tyckte inte att det hackade. Bibi hade antagligen inte tid. Nu levde hon ett lyxliv. Det krävdes säkert många timmars besök hos spanjorskorna för att etablera sina kontakter. Hon skulle ju odla upp sin frisörsalong. Annat var det för mig som satt ensam om kvällarna. Skollivet hade tagit ifrån mig det mesta. Det var ingen större skillnad på den isolering som jag hade haft i Stockholm och den jag hade här. Möjligtvis att jag i Kalmar fick se folk om dagarna och höra ett evinnerligt pladder i korridorerna. Det var dags att ta tag i mitt eländiga studentliv. Jag måste få något att längta till. Någon slags hobbyverksamhet eller en annan fritidssyssla som jag kunde varva med pluggandet. Haken var bara att jag hade en sådan usel fantasi. Yviga projekt hade oftast slutat i fiasko och kantat min vardag genom åren. Det var inte så att jag plockade fram stickbeskrivningar 12

eller bytte kakrecept. Jag var mer för att skapa något som aldrig tidigare hade gjorts och ville bli först. När jag läste om en uppfinningar kunde jag bli galen över varför det inte hade varit mitt fynd. Oftast hann alltid en annan stolle före. Jag ville upptäcka ett varningsmärke som markerade rött på förpackningen när en matprodukt blivit skämd. Ungefär som när man såg utslaget på en pH-sticka när man mätte surhetsgraden i morgonurinen. Jag hade enormt dåliga smaklökar och luktsinnet var inte att lita på när det var dags att slänga falukorven. Snabbt släppte jag idén för att inte sväva ut i det blå. Jag kunde få nytta av min uppfinningsrikedom på annat håll. Genom att börja blogga skulle jag få igång tankeverksamheten. Om jag skrev så fängslande som möjligt ökade det mina chanser att få följare. Efter att ”Gråt inte över spillt vin" hade blivit så populär måste jag leva upp till det och ge läsarna en fortsättning. Vad vore väl bättre än att skapa en nätdagbok? Innan det var dags att krypa till kojs travade jag in på toan för att ta en snabbdusch.. Framför badrumsspegeln blev jag stående. Mina stora gråblå ögon var håglösa. Det såg ut som jag för jämnan var sur på grund av de begynnande vecken i mungiporna. I lampskenet anade man gråa strån som lyste genom de guldskimrande brunfärgade slingorna. Ett tydlig tecken på att jag passerat mitt bäst före-datum var i skolan. I morgon skulle jag utsättas för ungdomarnas påhopp igen.

Kapitel 2

Bloggen Söndag 21 oktober Skolan blir min dööööd! Hatar mina klasskompisar. Förresten kompisar? Hur definierar man ett annat ord för klasskompis när det inte är någon kompis? Klasseleverna? Låter ju inte klokt det heller. Hur som helst är det en grupp som stänger mig ute. Vantrivs. Jag ska ha redovisning på tisdag. Spyr på allt. Får nästan krupp av att stå inför klassen och prata. Jag trodde denna skräck var över för länge sen. :(((Mår inte bra och undrar så vad jag gett mig in på. Att skryta om att man går på högskola är en sak men att känna att man lär sig är något annat. Blä! Måndag 22 oktober Det var ju skitsvårt att få tag på en barre i Kalmar. Jag har haft en stor separationsångest också att dra iväg hit. Att lämna min trygga kvart hemma i Stockholm och hoppa ner i djupet på okänt vatten har varit tufft. Redan efter tre dagars vistelse började jag inse att Kalmar och jag inte skulle bli några kompisar. Verkar som om staden vill skrämma iväg mig. Hela hösten har det regnat också och det är mörkt ute. Det är faktiskt hemskt mycket ensamt för den som är ensam. Möjligtvis är det mysigt för de unga eller de som kan roa sig nånstans i den pittoreska staden. Jag måste sluta slösa pengar på cola och godis. Men på grund av vantrivseln i plugget har jag börjat tröstäta och gå upp i vikt. Jag har ingen lust att läsa heller. Tror jag skiter i allt. Drar till Köpenhamn och Christiania. Revolterade inte fullt ut i min ungdom så det är kanske dags att göra det innan jag fyller femtio. FÖLJANDE DAG FICK jag

ett telefonsamtal från syrran. Jag hade precis kommit innanför dörren och droppat av matkassen på hallgolvet. - Hallå! 14

- Vad du låter spetsig, gnällde hon. - Hur låter du själv? Utled på hennes eviga hackande hängde jag av mig min stora röda dunjacka och sparkade av mig joggingskorna. Högg tag i papperskassen och lommade in i köket. - Om man svarar ohövligt får man samma svar tillbaka, påpekade hon stött. Jag suckade och vred på vattenkranen. Duttade snabbt lite tvål i händerna och tvättade av dem. Därefter torkade jag av mig snabbt på brallorna. - Vad vill du förresten? undrade jag medan jag plockade in varorna i kylen. - Kan du inte nån gång sitta still när man pratar. Det svajar i luren och vissa ord hör jag inte. Gunilla verkade vara ordentligt grälsjuk idag. Ofta när vi pratade med varandra var det som tändhattar satte fyr. Det gick inte att föra ett vanligt samtal utan att vi skulle munhuggas. Vi var som natt och dag och tyckte olika om det mesta. I sättet var hon mer lik morsan och jag farsan. Det hade hela tiden varit morsan och syrran mot mig. Berättade man i förtroende för den ena kom det snabbt fram till den andra. - Nå, stämmer det? - Vad då?, sa jag tankspridd och stängde igen kylskåpsdörren. På vägen till vardagsrummet norpade jag åt mig en näve chips som låg i en skål på hallbyrån. Jag satte mig ner i fåtöljen med en duns och tände golvlampan. - Jag sprang på Marina i morse när jag skulle till jobbet, skvallrade Gunilla. - Jaså? sa jag ointresserad. Jag struntade helt i var eller varför hon mött väninnan. De hade gått i samma klass sedan gymnasiet och så 15

småningom hade de inlett relationer med två killkompisar där de gift sig med två månaders mellanrum. Medan männen spelade tennis tillsammans hängde deras kvinnor på NK och fyllde shoppingväskorna. Men där tog det stopp att dela allting med den präktiga väninnan. Gunilla och Bosse hade haft svårt att få barn. Det hade varit många turer fram och tillbaka. Missfall efter missfall. Till slut hade de tagit hjälp på sjukhuset och när åldersgränsen var nådd sökte de privat vård i Danmark som ledde till Julia. När hon var tre månader gammal skedde ett mirakel och Lea blev till. Nu var båda flickorna snart femton och fjorton år gamla och kivades som Gunilla och jag gjorde. Lea kunde reta gallfeber på mig så jag tyckte bättre om Julia. - Så då vet du det, sa Gunilla uppjagat. Nu skulle jag alltså få höra vad hennes bästis tyckte om mig. Och jag som hade flytt till Kalmar för att hålla mig långt borta från dessa kacklande hönor. - Hallå! Är du kvar? - Ja, sa jag likgiltigt. - Hon berättade att du har börjat blogga. - Vem? - Marina! - Och? - Hur vore det om du kunde lära dig att stava för det första? Och vilket språk du använder sen. Du ska väl inte till Christiania bland all den där haschen? Det är ju så man skäms för dig Mita. - Jaså? Och jag tycker du ska meddela den där fisförnäma skitkompisen du har att i Christiania lever man mer miljömedvetet än vad hon gör som åker flyg överallt och förpestar ner.