Bengt GH Nilsson
Bakom hederns slรถja (Diskretion hedersmord)
© Bengt GH Nilsson, 2019 Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7785-723-5
Bakom hederns slöja
Det var på station Zinkensdamm hon gick ombord. Denna överdrivet parfymerade men ändå sobert klädda kvinna i utmanande slitsad kjol. Som ogenerat exponerade sina korslagda solbrända lår, när hon slog sig ner i den halvfulla tunnelbanevagnen. Antagligen omedveten om den trånande blick som i fantasin försökte klä av henne resten. En visuell erotisk fantasi som säkert kunde fortsatt till vägs ände. Om inte den suktande själv denna lördagsmorgon behövt stiga av tåget redan vid centralstationen. Till skillnad mot kvinnan som aningslöst satt kvar bakom sin morgontidning. När dörrarna så småningom öppnats, stannade den trånande själv till ute på perrongen. För att resignerat tvingas se tåget med den distingerade skönheten lämna stationen. Aningen uppgiven över sannolikheten att de två förmodligen aldrig skulle ses igen. En typ av personlig motgång vars egenhet är, att den i en storstad ständigt upprepar sig själv. Efter att hjälpligt kommit över dagens första amorösa frestelse lämnade hon till slut perrongen. För att via rulltrappan ta sig upp till gatuplanet. Till och med småsprang de sista trappstegen. För att med nästan lika raska ben fortsätta Hamngatan ner mot Norrmalmstorg. Denna pulsåder till gata som förbinder hjärtat nere vid Nybroplan med hjärnan uppe på Sergels Torg. Det var tidig lördagsförmiddag och affärerna ännu stängda. Trots det en del presumtiva kunder på 7
språng längs trottoaren. Termometern visade sina dryga femton grader och morgonluften var ovanligt frisk och klar. Trots sin 17-åriga och närmast exotiska uppenbarelse var det inte många som lade märke till henne. Urmakaren Vazir Shiranis vackra dotter Surayya. För dagen iförd turkosfärgad slöja över sitt svarta långa hår. Matchad med en halvlång tunika i snarlik färg. Och en kort svart skinnjacka ovanpå det. Samt ett par trekvartslånga ljusa chinos och beiga tygskor. Ett par luftiga sneakers som villigt tog henne gatan nedåt. Kryssande mellan morgonflanörer och andra nyvakna. Medan hennes orientaliska bruna ögon spanade lite förstrött i skyltfönstren. Vars innehåll ständigt bytte skepnad längs vägen. Tankarna däremot upptogs mest av föregående kväll. Vilken tillbringats i hemmet med några förtrogna muslimska väninnor. Och dessutom skolkamrater sedan länge. Något helt avgörande för just det tillfället. Då hon för första gången och med stor vånda tänkte berätta allt för dem. Ja, det som ingen tidigare fått ta del av. Och framför allt inte hennes egen far. Det skulle bara fattas. Att en muslimsk dotter skulle konfrontera sina föräldrar med en sådan sak. Nej, istället gäller det att passa på, när man är ensam hemma som hon sa. Till väninnorna som sällan var nödbedda för en fika och lite vanligt hederligt skvaller. Så inte heller denna kväll. Men för övrigt var det sällan tal om något frekvent uteliv. Varken för dem eller henne. Nej, för studerande döttrar i strikt religiösa familjer är livet bara så. Liksom den muslimska Surayya Shirani är de ofta strängt fostrade och närmast moralpaniskt hållna. Till skillnad från de mer bortskämda och näst intill avgudade sönerna. Som snarare släpps vind för våg. Fria att göra nästan vad de vill, som Surayya ofta påpekade lite avundsjukt. Åtminstone så länge de inte uppenbart vanärar familjens rykte. Utan officiellt bekänner sig till den islamiska trosläran. Där enligt gammal 8
hednisk och nästan omänsklig tradition egentligen ingen tillåts lämna religionen. I alla fall inte utan fara för sitt eget liv. Vilket i förekommande fall tycks sakna egenvärde. Då familjerna, eller snarast sönerna, blir Guds närmaste företrädare bland människorna. Och själva tar sig mandatet att bestraffa de så kallade otrogna. Så som de inbillar sig, att den allsmäktige skulle ha gjort. Nej, utgången av gårdagens feminina sammankomst blev inte alls som förväntat. Snarare kändes den gamla vänskapen nu mer som frusen till is. Och det mesta tydde på, att den skulle permanentas som så. För slitna dogmer från gamla religiösa böcker väger tydligen tyngre än en kär väninnas kranka utsatthet och personliga livsöde. För Surayyas ifrågasättande av religiös tillhörighet och vilket kön man absolut inte får älska blev uppenbarligen allt för besvärande för de inbjudna. Vilket resulterade i en abrupt avslutad tjejkväll. Då de plötsligt var tvungna att dra sig hemåt som de sa. Utan några som helst talanger för trovärdigt skådespeleri. Och där en ansökan till scenskolan inte ens borde övervägas i deras fall. Å andra sidan är konstarten teater kanske allt för sekulariserad och av västvärldens dekadenta leverne influerad. För att kunna accepteras av denna bokstavstrogna del av mänskligheten. Det var hennes bestämda åsikt. Inte minst sedan gårdagskvällen. Därför kunde nu en vanlig morgonpromenad genom Stockholms nyvakna och ännu syrerika stadskärna kännas tämligen befriande. Ja nästan euforisk. Att helt ohämmat få insupa den lockande doften av total frihet. Något som absolut inte tillhörde vardagen. Åtminstone inte för hennes likar bland den yngre religiösa generationen. Där helt elementära saker i andra ungdomars liv kan utvecklas till kittlande förnimmelser av gränslöshet för dem själva. Frestelser som inte ens det undermedvetna kan värja sig mot. Det var precis så hon upplevde 9
verkligheten allt oftare. För det var inte bara själva slöjan som gjorde instängdheten till en envis följeslagare. Snarare var det hela denna religiösa ryggsäck, hon tvingades släpa på. Alla tunga och påtvingade måsten den var lastad med. Och som redan från barnsben hängts på hennes späda axlar. Och fortfarande och allt mer motvilligt även tyngde Surayya. Ambivalensen för det kommande vägvalet i livet kändes därför handlingsförlamande. Hon skulle snart fylla arton. Men vem var hon egentligen? Och vem ville hon bli? Vilket liv skulle hon förära sig själv med? Ville hon verkligen, att islam och allt som följde i dess dammiga fotspår skulle få styra hennes liv. Att för evigt, som hon uttryckte det, vara fastlåst i denna rostiga gamla hedniska boja. Det var sådana existentiella tankar och religiösa demoner hon allt oftare brottades med. Inte minst under nätternas mörker. Där rädslan för och vetskapen om att varken islam eller hennes släktingar skulle acceptera henne. För den person hon nu var. Och för alltid skulle förbli. Nej, så krass var tillvaron för en tjej i hennes situation. Vars hormoner, sexualitet och frigjorda känslor inte svängde i takt med det islamiska påbudet. Förtroendet för hela denna troslära rann sakta som sanden i profetens timglas ut ur henne. För att istället fyllas med ett diffust hat. En krutladdning i väntan på sin förlösning. Hon passerade Gallerian på gatans skuggsida. Och så småningom den ännu glest befolkade men redan solbelysta Kungsträdgården. En av Stockholms oaser som inom ett par timmar åter skulle fyllas med besökare från alla håll och kanter. Där de i små klasar ofta kan ses på sofforna runt den porlande fontänen. Speciellt under sådana här ljumma och soliga dagar i mitten av maj. Då körsbärsträden blommar och sommaren ännu otåligt stampar borta på Strömbron. I spänd förväntan på att få marschera in över staden. Fylla gator och torg med sina vinterförvarade lustar. Och där få tinas upp igen. För att inte tala 10
om alla oskrivna äventyr som då kan bli förverkligade. Och vad kan inte hända under tre långa sommarmånader, tänkte Surayya under sin fortsatta promenad. Lätt upphetsad av denna dallrande förväntan. Vid rödljusen mot Kungsträdgårdsgatan sneddade hon den sparsamt trafikerade gatan. Och vidare bort mot Norrmalmstorg. Till den tidigt öppna kiosken mitt på torget. Där hon inhandlade en rispudding, en dubbel ostmacka och något drickbart. Allt för att överleva dagen ända fram till fyratiden. Då hon efter utfört dagsverke kunde låsa butiken på Biblioteksgatan och åter bege sig hemåt. Från sin tillfälliga arbetsplats mitt i Stockholm city. Vars stålinramade inbrottssäkra dörr var i paritet med innehållet. Nämligen alla exklusiva klockor som där glittrade i skyltfönstrens belysning. Dyrgriparna som utgjorde själva kärnan i hennes egen far Vazir Shiranis framgångsrika företag Regent Clocks. Han, som sedan lång tid tillbaka var en invandrad pakistansk urmakare från Lahore. Och som under åren tålmodigt jobbat sig uppåt i branschen. Genom små och växande företag fram till dagens gedigna butik. Som både han och hans tillika pakistanska fru med tiden framgångsrikt förädlat till en riktig juvel. Båda tillsammans tills för ett par år sedan. Då hon sorgligt nog hastigt avled i en hjärnblödning. Så nu var det bara dottern och fadern som sorgmodigt kämpade vidare. Surayya dock fortfarande märkbart tyngd av den outsägliga och utdragna sorgen efter sin mor Saima. Gud hade bevisligen tagit mamman ifrån henne. Och det var oförlåtligt, ansåg hon. En Gud gör bara inte så. Inte om vederbörande förstår begreppen humanitet, rättvisa och sunt förnuft. Hennes tro efter den dagen svajade betänkligt. Men som sagt inte endast av den orsaken. Som så ofta på vägen till butiken brukade hon stanna till utanför biografen Röda Kvarn. Strax intill på Biblioteksgatan. Men mest för 11
att titta på filmaffischerna. För sådana där okulära njutningar som film tillät varken religionen eller hennes far. Nej, bilderna här fick mer tjänstgöra som surruggat för oförverkligade fantasier. För de flesta liksom hon blev då och då drabbade av åtråns förbjudna lustar. Likt ett oåtkomligt vin för den efter alkohol törstande. Men efter att ännu en gång fått sitt undertryckta behov något så när tillfredsställt, korsade hon gatan och gick över till butiken. Öppnade dörren och stängde av det kodade larmet. Skylten ”Stängt” vändes till ”Öppet” och efter hand började lokalen förberedas för ännu en affärsdag. Dock först efter att ha förärat sig med en lätt parfymdusch. En nyinhandlad sensuell doft i viss mån även tillägnad affärens bemedlade kunder. För i lokalen fanns ett bländande utbud av både dyra och något mindre dyra klockor. Urverk som bokstavligen fyllde hela utrymmet. De dyraste märkesuren som till exempel Cartier, Rolex, Patek Philippe och Longines låg naturligtvis i den kodlåsta montern bakom säkerhetsglas. Den som samtidigt fungerade som kassadisk. Medan de andra uren exponerades i skyltfönstren. Eller i de roterbara stativen bakom glas. De flesta efter märkestillhörighet. Bland annat klockor från Skagen, Obahu, Tissot, Pulsar och Seiko. Till de mer elektroniska uren såsom Casio och liknande. Tack vare Surayyas villighet att ta över ruljansen under lördagarna, kunde Vazir själv ta helgledigt varje vecka. Något som både han och dottern naturligtvis uppskattade. En klar win-win situation tyckte Surayya. Eftersom hon samtidigt kunde tjäna egna pengar. Ett välkommet tillskott till en studerandes bleka guldkant. För övrigt var det ingen överdrift, att deras relation efter moderns död varit något ansträngd. Meningsskillnader hade visserligen funnits innan dess. Men tenderade nu att öka linjärt med hennes stigande ålder och parallella livsinsikt. Som sagt en växande bubbla som när som helst kunde spricka.
12
Fyllde kastrullen med lite tevatten och satte den på spisen. Som tillsammans med soffa, bord, skrivbord och ett par stolar på den heltäckande mattan fyllde det lilla rummet. Där bakom det mörka sammetsdraperiet. Denna sobra textila inredningsdetalj som här mest fungerade som dörr mellan det publika och det privata. En slags chambre separré man gärna drog sig tillbaka till mellan kundbesöken. En kopp ångande grönt mandarin-té tillsammans med några spröda havrekex från burken blev starten på även denna lördag. Lite uppfriskande energi innan kunderna förhoppningsvis skulle göra sin entré. Passade därför på att koppla av i soffan en stund. Till sällskap av svag musik från radion. Kunde nämligen kännas lite ensamt, om det gick för lång tid mellan kunderna. Vilket dock inte var fallet denna tidiga lördagsförmiddag. För redan efter en halv kopp te kom tre till synes nyvakna japanska välklädda män in i butiken. I propra kostymer och med nykammat blänkande svart hår. Med någon motvillig tofs som stod upp här och där. Gissningsvis turister som bestämt sig för att utnyttja dygnets alla tillgängliga timmar i Stockholm. Det var med både förvåning och uppskattning de mötte den unga Surayyas beslöjade gestalt. Förverkligad när draperiet dragits åt sidan. De tittade omväxlande på slöjan, kroppen och hennes exotiska ansikte. Aningen förvånade som det verkade. Som om de närmast hamnat i någon orientalisk basar i mellanöstern. Surayya hade någon gång hört, att japanska män ofta fann kvinnor längre än de själva som erotiskt attraktiva. Något hon nu inte var sen att utnyttja. Sin formella religion till trots. Allt för affärerna som pappan märkigt nog brukade säga. De såg som sagt ut som turister och var som japanska sådana mycket trevliga och artiga. För ovanlighetens skull ville de se på några armbandsur för damer. Surayya förde sig medvetet nära dem. 13
Medveten om sin diskreta parfyms begränsade sfär. Under tiden som damuren i olika prisklasser förevisades. Samtidigt som hon log överdrivet vänligt mot dem. Med förhoppning att deras stigande hormonhalt även skulle få plånböckerna att öppna sig på vid gavel. Hon var ju dotter till två pakistanska affärsmänniskor för guds skull. Männen diskuterade en stund med varandra om de alternativa exemplaren. Innan de till slut bestämde sig för ett relativt dyrt smyckesur från Cartier. Som de dessutom gärna ville ha inslaget som present. Lycklig kvinna som föräras denna skapelse, tänkte Surayya. Medan hon försåg asken med glänsande guldpapper och lilafärgade snören. De betalade och tackade. Ja, faktiskt bockade hela vägen ut genom dörren. Så som japaner ofta gör. Hon bugade lätt tillbaka. Och med nöjt leende såg dem försvinna Biblioteksgatan bort mot Stureplan. Det var i stunder som denna, en gryende affärskvinna redan kunde skönjas. Tänk, efter bara tjugo minuter är hela min dagsförtjänst intjänad, tänkte hon stolt och fortsatte sin avbrutna frukost. Där teet nu antagit en mer munvänlig temperatur. Vilket var en förutsättning för att kunna ta riktigt stora klunkar. Sådana som torra havrekex för det mesta kräver. Glädjen över dagens första affär bidrog till, att hon nu också kunde njuta av något så enkelt som en vanlig kopp te. Det var emellertid i sådana stunder, när ensamheten åter sänkte sig över henne, som melankolin och sorgmodet gärna ville tränga sig på. När tankarna på sin avlidna mor Saima väcktes till liv. Ja, nästan ville tränga undan allting annat. För saknaden efter henne kändes fortfarande ofattbart hopplös och nästan bedövande. Mamman hade ju hela livet varit tryggheten själv personifierad. Den som alltid väntat på henne där hemma efter skolan. Den hon kunde prata med om det mesta. Som alltid tröstade henne, när verkligheten inte ville bli i 14
paritet med drömmarna. Vilket ganska ofta händer i tonårstjejers liv. Mamman tog henne gärna i försvar, när kontroverserna med pappan tenderade att spåra ur. Vilket de tyvärr redan under hennes levnad gjort då och då. Hon hade helt enkelt varit klippan i familjen. Den som kunde stå helt stilla, när det blåste som mest. Tomheten efter henne var ständigt närvarande. Ibland till och med låtsades Surayya, att mamman fanns där någonstans i lägenheten, när hon kom hem från skolan. Kunde ropa ”hej mamma” när ytterdörren stängts. Och med hög röst berätta om allt som hänt under dagen. Om väninnornas öden och äventyr. Och ibland även vad de tänkte göra tillsammans i helgen. Om vilka läxor som måste avverkas. Innan hon sedan eventuellt fick se det där tv-programmet för Vazir. Och då helst bara med sin virtuella mamma bredvid sig i soffan. Ja, så där kunde hon hålla på, innan verkligheten hann i kapp henne. För ingen besvarade ju hennes frågor och kommentarer. Bara stumma väggar som kallt stirrade tillbaka. För att inte tala om köket, där någon mat inte längre stod serverad. Den obäddade sängens hånskratt och tvättkorgens oförmåga att aldrig kunna tömma sig själv. Så kunde en rad av hennes nya motgångar och tillkortakommanden räknas upp. Det kändes närmast som om livets mening försvunnit och att det mesta istället vänts emot henne. Men värst av allt var nog ändå tystnaden. Den totala frånvaron av ljud och röster. Ja, innan pappan kom hem framåt kvällen. Då hon också skulle ha maten klar. Efter den blev det sällan några längre konversationer. Läxorna skulle ju göras och han ville mest koppla av för sig själv. Eller ringa sin bror imamen Yazir Shirani och beklaga sig över samhällets ogudaktiga förfall. Vilket de två, i motsats till mycket annat, alltid var överens om. Surayya brukade uttråkad sucka av leda och förakt, när bröderna försökte övertyga varandra. Om deras gudomliga förträfflighet och 15
fasta trohet mot profeten och allt vad det nu var. Att de bara orkar hålla på, mumlade hon ofta för sig själv där i läxlampans sken. ”Om Gud vill”… eller… ”så länge Gud vill”, var de vanligaste sätten de avslutade sina inlägg på. Jaha, och om den där guden nu verkligen finns, varför tog den då mamma ifrån mig? Ifrågasatte hon ofta anklagande. Allt medan de två brödernas patetiska dogmer flödade genom telefonlinjen. ”Om Gud vill”!? Varför skulle någon gud vilja ta livet ur människor, fräste hon ilsket. Och göra andra sjuka. I så fall, är det ingen gud som jag vill ha någonting med att göra. Över huvud tagit faktiskt. Det var framför allt med den förvärvade uppfattningen hon konfronterat sina väninnor kvällen innan. Vilket tydligen inte alls föll i god jord. Men, vad brydde hon sig om det. Det var ju hennes fortsatta liv det handlade om. Inte deras. Kunde inte tänka sig en livslång tillvaro, där yttre religiösa attribut, böner, hedniska seder och bruk skulle få styra och förpesta hennes tillvaro. Aldrig i livet! Men trots allt så var det en annan sak som mest upprört väninnorna under gårdagskvällens bikt. Ja till och med chockat dem. Nämligen det att… Plötsligt öppnades butiksdörren igen. En hastig blick på klockan visade, att hon redan suttit där i en knapp halvtimma. När draperiet förts åt sidan, fick hon se en elegant klädd tjej eller närmast kvinna i 25-30 årsåldern. En genuin feminin uppenbarelse så som nedstigen från himlen. Men nu här, som om tiden stannat, stående mitt på golvet bland alla tickande klockor. Hon bar en vit blus med låg polokrage under en kort jordfärgad dräkt i Chanel-stil. Ur vilken ett par vackra solbrända ben förföriskt sträckte sig nedåt mot de elegant svarta lackskorna. Surayya kände en stöt i nedre magtrakten. En snabbt fortplantad våg av åtrå for genom hela nervsystemet. 16