1
2
Sven Hendar
DEN TVEHÅGSNE ANDALUFSEN och andra ungefär fabler
3
© Sven Hendar, 2018 Förlag: BoD - Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD - Books on Demand, Norderstedt, Tyskland, 2018 ISBN 978-91-7785-600-9
4
Bakom ladugården (1/3).
– Nöff-nöff! – Nöff! – Läget? – Jodå. – Du, apropå ingenting, jag såg i Bladet häromdagen att det har utbrutit en ny sådan där hysterisk rusch, en hausse du vet, i fabler denna gång. – Jasså, säger du det, det låter intressant. – Det var några, stod det, som hade satsat en hel massa och köpt rättigheter och så där, var det nu var någonstans, och byggt ett torn och borrat, djupborrat. – Djupborrat? – Visst förstår du, och tydligen kommit pang på en enorm fyndighet! – Jasså. Jaha. Ja, ja. – Det stod att det formligen sprutade ut fabler ur jordens innanmäte. 5
– Jaha, där ser man. Ja, ja. – Jodå, minsann, så kan det vara... Förresten, när jag tänker närmare på saken, vi skulle ju kunna gå ihop, du och jag, och köpa in oss. Det fanns visst ett par andelar kvar läste jag. – Jasså ja, bli som investerare då, menar du? – Exakt. I fabler. – Ja, jo, det förstås. (En kråka kraxar.) – Nej, hör du, nu får jag nog ta och pallra mig iväg. Vi hörs väl när vi hörs får man förmoda. Nöff! – Nöff-nöff!
6
Sorken och sorken (med scenanvisningar).
(Tre medlemmar ur en stråkkvartett trängs på en för liten låda i bakgrunden och spelar samtidigt inledningen av den förtrollande andantesatsen i e-dur, opus 23, av Molfgang Egelind Schnöberstroltz.) – Älskar du mig, säger sorken? – Nej, säger sorken. (Den decimerade stråkkvartetten tystnar här tvärt och börjar strax därpå knuffa ner sig från lådan. Istället ses och hörs nu en tilltagande, maskinellt utförd, skogsavverkning. Väldiga fordon kör kors och tvärs och mycket brutalt bland bakgrundsskogens alla träd och buskar. Troll, älvor och oförsäkrade tomtar flyr för sina liv.) – Men du sa ju, fortsätter sorken. – Gjorde jag inte alls, fortsätter sorken. (Stråkkvartetten, fortfarande kvar i bakgrunden, kastar nu, i vredesmod, sina instrument på golvet, hoppar på dem och börjar därefter slita och dra i varandras öron. Skogsavverkningen ska här först stanna upp, se sig oroligt kring, därefter ge sken av att häpna och efterhand även förefalla att bli alltmer desorienterad. 7
Till synes överraskande sätter nu någon vänstra lillfingret på en radios startknapp, trycker ner, och ut ur högtalaren strömmar de mellersta takterna av den tredje konserten för tramporgel, bongotrumma och elektrisk lövsåg, i f-moll ungefär, av Czeczocz Pesztmeszcvoszcsmecznesc, först mycket svagt och därefter på tok för högt. Indränkt i och omkullvält av denna hämningslösa ljudvälling kravlar nu skogsavverkningen, tungt flämtande och med tårfyllda ögon, allt längre bort och upplöses slutligen nästan helt i en explosion av bländande motljus.) – Jag blir så trött på dig ibland, säger sorken! – Gå och lägg dig då, ibland, säger sorken. (Stråkkvartetten ligger nu öronlös och ihjälslagen och guppar omkring i sitt eget blod på golvet. Minuten senare samlas den ihop och bärs ut på en bår av några uppenbart motvilliga och samtidigt delar den siste överlevande av skogsavverkningen ut kallelser till ett extrainsatt årsmöte på torsdag klockan tretton.)
8
Kommissarie Bäver (1/5).
Kommissarie Bäver hade just satt sig ner, tänt en cigarett och lutat sig tillbaka i stolen när det knackade på kontorsdörren. Muttrande något böjde han sig framåt, fimpade, drog därpå försiktigt ut översta skrivbordslådan. Kontrollerade att revolvern låg där den skulle och att den var laddad. Slutligen tittade han, med bekymrad min, på dörren, tog ett djupt andetag och sa: – Kom in. Han hade haft en ansträngande dag kommissarien. Bakhållet vid gallerian, skottväxlingen i pelargången och det dramatiska infångandet av den troligen siste och ende överlevande brodern i, det hänsynslösa, bröderna Iller-gänget. Men, tänkte han, nu är det nog äntligen över äntligen för den här gången, äntligen. Vesuvio Iller, Minestrone Iller, Salami Iller, TuttiFrutti Iller, Furioso Iller, Benito M. Iller, Madrigale Iller, Operetto Iller, Fiorentina Iller, fosterbusen KjellIstvan Iller och den ständigt cigarrökande och lömske fetknoppen Don Farcito Nel Naso Iller… Alla låg de nu, sida vid sida, på bårhuset och kallnade, i strumplästen och i sina, med otaliga kulhål perforerade, kritstrecksrandiga kostymer. 9
Ja, så går det när det verkligen går som det verkligen går, verkligen, tänkte kommissarie Bäver och såg ut genom fönstret. Skymningen var i antågande. Så tog han en ny cigarett ur den nu nästan tomma asken, höjde en aning på ögonbrynen och vände åter blicken mot dörren. Funderade… borde jag kanske säga det en gång till? Men, vid närmare eftertanke, bestämde han sig för att det, nog och trots allt, var bättre att låta bli och att avvakta istället. Nu knackade det igen, hårt.
10