9789177812180

Till mina vänner, på och utanför nätet.

Och till Jack & Norm.

FR ANCESC A Z APPI A

ELIZA

OCH HENNES

MONSTER

Ö VE R S Ä T TN I N G A V

LO T TI E E R I KSSO N MO D E RN IS TA STOCKHOLM

Jag tog ett djupt andetag och lyssnade på det gamla skrytet från mitt hjärta: Jag är, jag är, jag är.

Sy lv i a Pl ath, Glaskupan

prOlog

E l i z a M i r k är den sortens namn man ger den där hemska tjejen som klamrar sig fast vid sitt ex i veckor sedan han dumpat henne, eftersom hon vägrar acceptera att han avskyr henne som pesten. Eliza Mirk är en skum typ med ett hemligt tillhåll i kloakerna. Eliza Mirk hör hemma i en serietidning.

Men Eliza Mirk är jag. Jag tror inte att jag är desperat eller oförstående nog för att hänga mig kvar vid ett ex sedan han gjort slut med mig, jag skulle aldrig i livet gå i närheten av en kloak och tyvärr lever jag inte i en serietidning. Fast jag lever nog faktiskt ändå ett slags serietidningsliv.

Jag går i skolan på dagarna, och på kvällarna släpper jag lös min hemliga identitet och blir LadyConstellation, Eliza och hennes monster | 5

skapare av en av internets populäraste webbserier, Monstrous Sea, och orädd mor till en fandom. Min superkraft är förmågan att teckna i timtal utan att inse vad klockan är eller att det var alldeles för länge sedan jag åt. Jag lyckas försvinna i min förklädnad och jag är mästare på att utmärka mig i min sanna skepnad.

Varför LadyConstellation? undrar du kanske.

Därför att, svarar jag, min favoritkultur i Monstrous Sea härstammar från ett folk som har stjärnor i blodet. Detta folk – nocturnianerna – kartlägger instinktivt stjärnor.

Det är deras livsuppgift. Det är det de känner att de måste göra, liksom jag känner att jag måste berätta deras historia.

LadyConstellation är den som kartlägger den här historien, som drar streck mellan intriger och karaktärer och platser liksom nocturnianerna drar streck mellan stjärnor.

Hon är orädd, liksom nocturnianerna, hon är mystisk och reserverad, liksom nocturnianerna, och liksom nocturnianerna tror hon på det mystiska, det övernaturliga och det okända.

LadyConstellation är hjälten som besegrar Eliza Mirk en gång i veckan och firar med sina många beundrande fans. Hon är älskad av alla, även av skurken, för utan henne skulle inte skurken finnas till.

Jag är LadyConstellation.

Jag är också Eliza Mirk.

Detta är den paradox som aldrig går att lösa.

6 | FRANCESCA ZAPPIA

Monstrous Sea   | 7

Masterminds :: Submind :: Webbserier

DET BÄSTA NI KOMMER ATT LÄSA I DAG Upplagt 19 februari 2014 kl. 10:46 av Apocalypse_Cow

gå hit. läs det här. tacka mig senare. http://monstroussea.blogspot.com / +503.830/– 453 | 2.4 46.873 Kommentarer | Svara | Flagga

8 | FRANCESCA ZAPPIA

Kapitel

1

D e t ursprungliga inlägget är öppet på datorn när jag hasar mig dit på morgonen. Under natten har det dykt upp trehundra kommentarer till. Jag vet inte vad det står i dem längre – jag har inte kollat på månader. Jag vet att en del är från fans. Många är från troll. Jag tittar inte på inlägget för kommentarernas skull. Jag tittar för att det är min dagliga påminnelse om att allt det här – hela mitt liv – är något verkligt.

Min begynnelse har en historisk tidsstämpel.

Jag slätar till mitt rufsiga hår, gäspar och gnuggar sömnen ur ögonen. När jag blinkar är inlägget fort­farande kvar, ligger nöjt nästan högst upp i Masterminds avdelning för webbserier. Man kunde tro att det, efter två år, skulle ha trillat ner. Det har det inte.

Eliza och hennes monster | 9

Jag stänger webbläsaren innan jag bryter mot mina egna regler. Jag läser inte kommentarer. Kommentarer är sprängmedel för mentala murar, och just nu behöver jag ha de murarna uppe. Jag öppnar Photoshop och tar upp filen jag jobbade med i går kväll, en halvfärdig sida från Monstrous Sea. All linjeteckning är gjord. Jag började med färgerna men gjorde inte klart, och jag har fortfarande texten kvar att lägga till. Men jag ligger ändå före i schemat.

Det här blir en helkapitelvecka. Mitt minimum för varje vecka är en sida, men för det mesta ligger jag på runt tre.

Jag har alltid något att lägga upp.

Jag tittar snabbt igenom sidan, hoppar från ruta till ruta och dubbelkollar karaktärerna och miljöerna. Jag planerar resten av färgerna i huvudet och sedan ljuskällorna och skuggorna. Texten. Händelseflödet ser okej ut, men i den nedersta rutan har jag gjort Amitys näsa för smal igen.

Det märks alltid i närbilder av hennes ansikte, och det är alltid näsan. Jag får lov att fixa det senare. Nu hinner jag inte.

Som om den instämmer ringer väckarklockan, och jag hoppar till. Till och med när jag vet att den ska ringa, till och med när jag ser rakt på den. Jag hasar mig över till andra sidan av rummet för att trycka på knappen innan ljudet väcker Church och Sully i rummet intill. De dumma middleschool-ungarna får sova en halvtimme extra, och de tror att de är kungar.

10 | FRANCESCA ZAPPIA

Monstrous Sea   | 1 1

Mamma har redan ställt fram två hårdkokta ägg och ett glas nypressad apelsinjuice åt mig när jag kommer ner.

Jag fattar inte när hon kokade de där äggen. Hon gjorde det definitivt inte i går kväll, och nu är det i ottan. Hon sitter vid köksön i joggingdress och med guppande hästsvans och läser någon hälsoartikel på surfplattan. Några hårslingor ligger fel och vatten strilar i duschen längre bort i korridoren. Hon och pappa är redan tillbaka efter morgonens löprunda. Vidrigt. »God morgon, gumman!« Jag inser att hon i något universum säkert talar i normal samtalston, men det är inte detta universum. »Har fixat frukost åt dig. Hur är det med dig? Du ser lite dyster ut.« Jag grymtar till. Morgnar är förjävliga. Och under det senaste året har mamma sagt åt mig att jag »ser dyster ut« minst en gång i veckan. Jag sjunker ner vid köksön framför äggen och juicen och börjar äta. Kanske borde jag försöka med kaffe. Kaffe skulle kanske hjälpa. Kaffe skulle kanske också kasta in mig i en spiral av depressionsanfall.

Under mammas armbåge ligger dagens utgåva av Westcliff Star. Jag drar åt mig tidningen och vrider på den.

Rubriken på förstasidan är MIN NESSAKER NEDLAGDA VID WELLHOUSE-KURVAN . Under den finns en bild av den skarpa kurvan på vägen bortom Wellhouse Bridge där blomsterkransar, band och leksaker pryder marken. Där har ni lokalnyheterna i Indiana: de har ingenting, så de fyller sidorna med påminnelsen om att Wellhouse-­kurvan dödar fler människor varje år än vithajar. Det är också

12 | FRANCESCA ZAPPIA

lokalnyheterna i Indiana: man jämför en vägkrök med en haj.

Jag gör slut på det första ägget. Pappa kommer in från korridoren, luktar som ett paket minttuggummi och är klädd i lite annorlunda joggingkläder än dem han har när han ger sig ut tillsammans med mamma, vilket innebär att det här är hans arbetskläder för dagen. »God morgon, Äggis!« Han stannar bakom mig, lägger händerna på mina axlar och böjer sig ner för att pussa mig på hjässan. Jag grymtar åt smeknamnet och stoppar in ägg i munnen. Hårdkokt himmelrike. »Har du sovit gott?« Jag rycker på axlarna. Är det för mycket begärt att ingen ska prata med mig på morgnarna? Jag har precis tillräckligt med energi i munnen för att äta goda ägg, och det finns ingen över till att forma ord. Dessutom måste jag om tjugo minuter sätta mig i bilen och åka i väg för sju timmar i skolan, där det säkert kommer att bli mycket prat vare sig jag vill eller ej.

Mamma distraherar pappa med sin hälsoartikel, som tydligen handlar om nyttan med att cykla. Jag kopplar bort dem. Läser att busschauffören som körde skolorkestern från Westcliff High somnade vid ratten och körde ur Wellhouse-kurvan i somras på väg tillbaka från regionalmästerskapet. Tugga. Före det var det en kille som körde tillsammans med sin son på vintern. Dricka juice. Och före det var det en kvinna som skulle skjutsa sina två barn till dagis tidigt på morgonen. Tugga mera. En grupp fulla tonåringar. Äta upp det sista av ägget. En ensam tjej som

Eliza och hennes monster | 1 3

hamnade på fel fläck med isbark. Dricka upp den sista juicen. De borde sätta upp en barriär som hindrar folk från att flyga ut ur kurvan och nerför backen mot floden, men inte. Utan Wellhouse-kurvan har vi inga nyheter. »Glöm inte att dina bröder har sin första fotbollsmatch i eftermiddag«, säger mamma när jag glider ner från pallen och bär bort tallriken och muggen till diskhon. »De är väldigt ivriga, och vi måste vara där allihop och stötta dem. Okej?« Jag avskyr när hon säger »Okej?« på det där viset. Som om hon väntar sig att jag ska bli arg på henne innan hon ens har pratat klart. Alltid beredd på bråk. »Visst«, säger jag. Mer än så kan jag inte åstadkomma.

Jag går tillbaka upp till rummet för att hämta ryggsäcken, skissboken och skorna. Jag hoppar jämfota några gånger i ett försök att få mer blod att strömma till hjärnan. Äggen uppätna. Energin uppe. Beredd på strid.

Jag motstår impulsen att gå tillbaka till datorn, öppna webbläsaren och kolla Monstrous Sea-forumet. Jag läser inte kommentarer, och jag kollar inte forumet innan jag åker till skolan. Datorn är mitt kaninhål, internet är mitt underland.

Jag får bara ramla ner i hålet när det inte spelar någon roll om jag går vilse.

14 | FRANCESCA ZAPPIA

Amity hade två födelsedagar. Den första var likadan som alla andras, och hon mindes den inte. Hon ägnade inte mycket tid åt att grubbla över det faktum att hon inte mindes den, för hon hade lärt sig för åratal sedan att grubblande inte förde något gott med sig. Den andra födseln – eller åter­födseln, beroende på vilket humör hon var på – mindes hon med häpnads­väckande skärpa, och föreställde sig att hon skulle göra det i resten av sitt liv.

Hennes andra födelse var den dagen då Väktaren tog henne till sin värd.

Monstrous Sea | 1 5

Kapitel

2

E n del har kallat Monstrous Sea ett fenomen. Artiklar här och där. Några kritiker. Fansen.

Jag kan inte kalla serien det, för jag har skapat den. Det är min berättelse – det är den jag bryr mig om mer än något annat, och det är en som många andra människor råkar gilla – men jag kan inte kalla den ett fenomen, för det är pretentiöst och narcissistiskt, och ärligt talat blir jag illa till mods av att tänka på den så. Är det konstigt att bli illamående av erkännande?

Det är mycket med Monstrous Sea som gör mig illamående.

Historien är samtidigt väldigt lätt och väldigt svår att förklara. Jag har aldrig försökt göra det personligen, men jag föreställer mig att om jag gjorde det skulle det sluta 16 | FRANCESCA ZAPPIA

med att jag kräktes på någons skor. För att förklara något online är det bara att klistra in en länk och skriva: »Här, läs det här.« De klickar. Läser introsidan. Om de gillar den fortsätter de läsa. Om inte, ja, då behöver jag åtminstone inte prata.

Om jag blev tvungen att förklara historien utan att så behändigt hänvisa till själva historien föreställer jag mig att det skulle låta ungefär så här: »På den fjärran planeten Orcus slåss en tjej och en kille på motsatta sidor i ett långt krig mellan de infödda och kolonisatörer från Jorden. Tjejen och killen är värdar för parasiterande energivarelser vars enda svaghet är var­ andra. Det finns massor av hav, och det finns monster i det havet. Det händer grejer. Färgerna är fina.« Det finns en anledning till att jag är konstnär och inte författare.

Jag började publicera Monstrous Sea på nätet för tre år sedan, men det hela exploderade när det där första in­ lägget dök upp på Masterminds sajt. Folk såg den faktiskt.

De började läsa.

De brydde sig.

Det var superkonstigt. Andra människor än jag brydde sig om serien. De brydde sig om Amity och Damien och Orcus öde. De brydde sig om ifall arterna av havsmonster hade namn eller ej. De brydde sig om ifall jag lade ut sidorna i tid, och hur bra de såg ut. De brydde sig till och med om mig, vem jag var, även om de aldrig tog sig förbi mitt användarnamn. Fansen gjorde det inte, trollen gjorde det inte, artiklarna och kritikerna gjorde det inte.

Eliza och hennes monster | 1 7

Kanske gjorde skaparens anonymitet serien till mer av ett fenomen. Det hindrade definitivt mig från att bli alltför illamående för att kunna arbeta. Jag får mejl från agenter och förläggare om att ge ut Monstrous Sea i tryckt form, men jag raderar dem direkt; traditionell utgivning är något stort och skrämmande som jag måste mota undan med en käpp då och då för att inte överväldigas av tanken på ett bolagsmaskineri som misshandlar mitt skötebarn.

Jag gjorde inte Monstrous Sea för att den skulle bli ett fenomen – jag gjorde den för att det var den historia jag ville ha. Nu gör jag den för att det finns något inom mig, tätt tryckt mot mitt hjärta, som säger att jag måste göra den. Detta är vad jag blev satt på jorden till att skapa, för mig och för mina fans. Den här historien. Den är min, och det är min plikt att lägga fram den för världen.

Får det mig att låta pretentiös?

Jag bryr mig inte.

Det är sanningen.

18 | FRANCESCA ZAPPIA

MONSTROUS SEA | FORUM A N VÄ N DA R P RO F IL

LadyConstellation ** Admin

ÅLDER: 00 ORT: Nocturne Island INTRESSEN: Rida på havsmonster, kartlägga stjärnor, utforska urverkspalats.

Följare 2.3 40.228 | Följer 0 | Inlägg 5.0 09

U P P D AT E R I N G A R Se tidigare uppdateringar 14 oktober 2016

Glöm inte att det finns nya Monstrous Sea-T-shirts att köpa den här veckan! Vi har Amity och ­Dallas, ­Damien och fasanskråkorna, och massor av havsmonster. Kolla in dem! monstroussea.com / store

Eliza och hennes monster | 1 9

15 oktober 2016

Wow, ni slukade verkligen de där T-shirtsen. Fler är på väg! (Och glöm inte nästa album!)

17 oktober 2016

Jag tror att ni verkligen kommer att gilla kvällens sidor. ...

18 oktober 2016

Hehehehehe, sa ju att ni skulle gilla dem. >:D 19 oktober 2016

Ja, ja, jag vet, jag är ond.

19 oktober 2016

Ni gillade tröjorna så mycket att de finns att köpa den här veckan också! Direkt från trycket!

20 oktober 2016

Ska bli kul med Dog Days i kväll! Hoppas få träffa er alla på chatten.

20 | FRANCESCA ZAPPIA

När Amity fick frågan om hur återfödseln hade känts, kunde hon bara svara "Plågsam". En varelse av ren energi hade krupit in i henne och ändrat om själva hennes genetiska struktur. Hur skulle det annars kunna kännas? Men människorna på Nocturne Island var ihärdiga och djupt andliga, och Väktaren var en av deras främsta beskyddare, så till slut ändrade hon sitt svar till "Upplysande".

Monstrous Sea | 2 1

Kapitel

3

S k o l a n känns mer än någonsin som ett straff.

Jag bryr mig bara inte. Jag står vid mitt skåp denna vackra oktobermorgon och stirrar bort i korridoren.

En återträffsbanderoll pryder korridormynningen och påminner eleverna om att köpa biljetter till matchen i amerikansk fotboll på fredag kväll. Någon har satt upp den där banderollen. Herregud, någon har gjort den där banderollen. Någon målade den och allt. Veckan går i återträffens anda och elever går förbi mig klädda just för den här dagen, vilket råkar vara hippiedagen. Massor av fredstecken och batik svävar omkring. Så mycket skolanda.

Själv orkar jag knappt göra läxorna på kvällarna; hur kan någon annan ha viljestyrkan att bry sig så här? De som har roligast, klädda i de löjligaste dräkterna, är sista­ 22 | FRANCESCA ZAPPIA

årselever som jag. Hur? Varför? Detta är berättigade frågor: det känns som om någon har dragit ett skämt och jag har missat poängen, och nu skrattar alla utom jag.

Jag står vid mitt skåp i uttöjda jeans och säckig college­ tröja och räknar minuterna tills jag måste ge upp och gå till hemklassrummet. En grupp killar med batikfärgade pannband och rosatonade glasögon går i en tät klunga fram till skåpet bredvid mitt, och en av dem vräker upp det så häftigt att dörren slår till mig mellan skulderbladen.

Killen som gjorde det börjar be om ursäkt men ser sedan att det är jag, varpå rösten övergår i en illa dold fnysning.

Jag vänder mig bort och ignorerar dem tills de går därifrån igen, när en av dem drar upp sin huva och låtsas vara en grottvarelse, med böjd rygg och händerna utsträckta till knotiga klor. De andra killarna skrattar, som om de inte längre var inom synhåll för mig. Med ett ryck drar jag ner min egen huva.

Jag förstår mig inte på det här stället, men jag behöver bara överleva det i sju månader till – sju månader till examen, till college. Och college är, enligt vad jag har hört från flera väl ansedda källor i Monstrous Sea-fandom, så mycket bättre än highschool att det är rent skrattretande.

Jag vill vara där. Jag vill vara på den plats där det är highschool som är skämtet och jag inte behöver vara nära folk om jag inte vill, och ingen bryr sig om vad jag har på mig eller hur jag ser ut eller vad jag gör.

När killarna försvinner runt hörnet och ingen uppmärksamhet längre riktas mot mig vänder jag mig mot mitt skåp igen. Första året prydde jag det med teckningar Eliza och hennes monster | 2 3

och konstverk av fans till Children of Hypnos, min favorit­ bokserie. Några tidiga Monstrous Sea-skisser gömde sig i hörnen, men det var innan Monstrous Sea ens blivit en grej. Nu är skåpet tomt förutom mina skolgrejer. Jag stoppar ner statistik- och historieböckerna i ryggsäcken.

Sticker in skissboken under armen. Ryggsäcken hänger jag över axlarna, och min värdighet är tryggt undanstoppad.

Vidare mot hemklassrummet. »Eliza. Jag måste få låna dig en liten stund.« Mrs Grier har den dåliga vanan att grabba tag i första bästa elev som promenerar in genom dörren när hon behöver något, och i dag är jag den stackars nykomling som hon glatt får lägga lärarvantarna på. Hon strålar mot mig och ser ut som glädjen personifierad i en för årstiden opassande gul solklänning och örhängen formade som bananer.

Jag drar försiktigt bort armen från hennes hand så att det inte verkar som om jag inte vill att hon rör vid mig. Jag har inget emot mrs Grier. De flesta dagar gillar jag henne.

Jag önskar att jag faktiskt hade henne i något ämne i stället för bara i hemklassrummet, för hon tvingar mig inte att prata om jag inte vill, och det räcker med att visa sig i klassrummet för att hon ska ge en godkänt närvarobetyg. »Vi har en elev som har bytt skola och är ny här i dag«, säger hon med ett leende och stiger åt sidan. Bakom henne står en kille som är lite längre än jag, stor som en som spelar amerikansk fotboll, klädd i jeans och en Westcliff High-T-shirt. Han har inte varit här ens en dag och har redan tagit till sig skolandan. Han drar handen 24 | FRANCESCA ZAPPIA

genom sitt korta mörka hår och kastar en blick på mig, med uttryckslös min, som om han inte riktigt ser mig där.

Det vänder sig i magen på mig. Han är precis den sortens person jag försöker undvika – jag gillar att vara osynlig, inte att någon tittar på mig som om jag borde vara det. »Det här är Wallace«, säger mrs Grier. »Jag tänkte att du kunde ge honom lite tips om skolan och hjälpa honom med schemat innan vi lämnar hemklassrummet.« Jag rycker på axlarna. Jag tänker inte säga nej till henne. »Nej« orsakar för det mesta fler problem än det löser. Mrs Grier ler. »Jättebra! Wallace, det här är Eliza. Sätt dig bredvid henne du.« Wallace följer efter mig till min plats längst bak i rummet. Han rör sig långsamt, sätter sig långsamt och ser sig om som om han fortfarande sover. Han kastar en blick på mig igen, och när jag inte säger någonting tar han fram sin telefon ur fickan och börjar kolla sina mess.

Jag ville ändå inte säga något till honom. Så förvirrande är inte skolan, han är säkert smart nog för att få grepp om den på egen hand.

Jag drar upp benen i stolen, lägger skissboken mot dem så att ingen kan se insidan och börjar jobba med nästa Monstrous Sea-sida. Jag glömmer Wallace. Jag glömmer mrs Grier. Jag glömmer hela skolan.

Jag är borta.

Jag tar mig igenom dagen på samma sätt som jag alltid gör: genom att försvinna så totalt att lärarna aldrig ser mig och genom att motstå frestelsen att kolla Monstrous Eliza och hennes monster | 2 5