9789177753377

KATASTROF INFÖR VÅRA ÖG ON

Tidigare utgivna böcker: Överlevarna (2020)

På andra förlag: Kommer de, så skjuter jag oss (2018)

Judejävel (Leopard, 2016)

Firman Bonnier (2013)

Guldsot (2011)

det här är en bok från ordfront förlag

Ordfront förlag är ett oberoende bokförlag som ger ut samhällsdebatt, historia, kulturhistoria, samt handböcker i skrivandets hantverk, demokrati och folkbildning – och högkvalitativ skönlitteratur.

Vi ansluter oss till en frihetlig, samhällskritisk och folkbildande tradition och samverkar med den oberoende kulturföreningen Ordfront som arbetar med yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och demokrati.

Bernt Hermele & Cato Lein: Nakba. Katastrof inför våra ögon

Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm

www.ordfrontforlag.se

© Bernt Hermele 2023

Grafisk form: Eva Jais-Nielsen

Omslagsfoto: Cato Lein

Karta s. 212: Stig Söderlind

Översättning s. 235–238: Elsa Wallerö

Satt med Kepler & Auto

Papper inlaga: Livonia Zero Offset White

Tryck: Livonia Print, Lettland 2023

ISBN 978-91-7775-337-7

Den här boken tillägnas minnet av min mamma, Perla Hermele.

Hon föddes 1923 i Königsberg, i den tyska provinsen Ostpreussen.

När staden 1946 blev en del av Sovjetunionen ändrades namnet till Kaliningrad.

Hon dödades 2002 i Netanya i Israel. Platsen hette tidigare Umm

Khalid och låg då i Palestina.

»Jag är inte rädd för judarna, men jag

är rädd för hela världen som blundar för vad som händer här.«

Hayat Dawud Muhammad al-Qawasmi

Nakba (arabiska: نكبة), »katastrof« eller »syndaflod«, var förstörelsen av det palestinska samhället och hemlandet 1948 och den permanenta förflyttningen av en majoritet av det palestinska folket. Termen används också för att beskriva den pågående förföljelsen, förflyttningen och ockupationen av den palestinska befolkningen på Västbanken och i Östra Jerusalem samt på Gazaremsan (under israelisk kontroll). Termen

syftar också på de palestinska flyktinglägren i regionen.

Källa: Wikipedia

Inledning

i den här boken får du träffa 65 människor som berättar om al-Nakba – Katastrofen. Den gemensamma nämnaren, skulle jag säga, är maktlöshet och motstånd. Å ena sidan flykt och fördrivning, å den andra drömmar som vägrar att dö. Du får höra om byar som inte längre finns och om övergivna städer där lägenheternas ytterdörrar lämnats på vid gavel. Berättelserna kommer från rika och fattiga, från välbärgade kvarter och eländiga flyktingläger. De är insamlade på det ockuperade Västbanken och i Östra Jerusalem samt i Jordanien, Libanon, Sverige och Israel.

Länder, städer och byar har i möjligaste mån fått behålla sina arabiska namn; Jordanien får därför heta al-Urdunn, Egypten benämns Masr, Jerusalem blir al-Quds och Bayt Lahm får ersätta Betlehem. Valet av språk är viktigt eftersom det påverkar vilka berättelser som uppenbarar sig och vilken historia vi tar del av.

Berättelserna tar sin början i 30-talets Palestina, då den judiska invandringen började ta fart och fördrivningen av palestinier inletts i liten skala. Men redan innan Israels bildande, 1948, hade de sionistiska kolonisatörerna ökat takten och jagat bort 250 000 palestinier. 1949 hade den siffran tredubblats till tre kvarts miljon, halva Palestinas ursprungliga befolkning. Ytterligare 130 000 palestinier flydde till platser inom den nya statens gränser. De blev internflyktingar och betecknades som »frånvarande närvarande« av de israeliska myndigheterna.

Under ett drygt halvår 1948–1949, tömde israelisk militär elva städer på större delen av den arabiska befolkningen. Myndigheterna konfiskerade villorna och lägenheterna. I stället flyttade nya familjer

in – många var överlevare från Europa och flyktingar från de arabiska grannländerna. De judiska styrkorna tömde också hälften av Palestinas byar, 500 till antalet. I de fall där byarna inte jämnats med marken flyttade nyanlända judar in. Samtidigt började Israel bygga 350 nya bosättningar för att svälja vågen av nya immigranter.

»Århundradets mirakel« innebar att den ursprungliga befolkningen drevs ut från sitt område på grund av religiös och etnisk diskriminering, en logisk konsekvens av den sionistiska rörelsens politiska, strategiska och ideologiska överväganden.

1967 fortsatte de israeliska ledarna kolonisationen av Palestina med att ockupera Västbanken, Östra Jerusalem, Golanhöjderna i norr och Gazaremsan i söder.

Det arabiska ordet för att ockupera, ihtalla, har flera betydelser, som att »ta över, ersätta, upplösa eller sönderdela«. För att en ockupation ska lyckas krävs att alla aspekter av människors liv kontrolleras, att tillvaron fragmentiseras, fysiskt såväl som psykiskt; militärt såväl som ekonomiskt och juridiskt.

I dag är våldet på Västbanken påtagligt; militärfordonen på vägarna, vakttornen vid infarterna till flyktinglägren, den åtta meter höga betongmuren som snirklar sig som en orm genom landskapet, de 850 vägspärrarna, bosättarvåldet. Det palestinska motståndet finns också där, graffittin och slagorden som berättar om dödade barn och vuxna, de inramade martyrfotografierna som hänger på rad i hemmen.

Platsen där den palestinska byn Salama en gång låg heter i dag Ramat Gan. Tantura är namnändrat till Dor Beach. I Jaffa låg en gång al-Salahi-gatan. Den bytte namn till Olei Zion-gatan.

När husen raserats, språket ändrats och kartorna och skolböckerna ska slutföra glömskans operation, blir själva minnet en motståndshandling.

Stockholm den 30 mars 2023

Bernt Hermele

Innehåll

sju berättelser 12

m innen före 38

nakba 68

fortsättningen 146

tankar efter 192

Karta 212

Ordlista 213

Tidsaxel 215

Fakta 222

Personerna 239

Källor 244

Foto 250

Tack 251

Till slut 252

Register 254

vi bodde i ett litet hus på Karmelberget. Det var ett blandat område med muslimer och judar. Pappa jobbade på en cigarettfabrik och så sålde han olivolja. Min bror började på Spinneys supermarket som ägdes av ett par engelsmän. Jag hade sju judiska grannkompisar som kom hem till mig ibland. Cohen blev så småningom polischef hos britterna. En annan hette Shabbatai Levi, en hette Spector, en flicka hette Sternheim.

Mamma bjöd alla på mat. Hon bakade bröd, kokade äggen med lökskal så att de blev bruna och ställde fram ost och yoghurt. Vi pratade hebreiska med varandra. Min farfar gjorde arabiskt kaffe som räckte en hel dag. Cohens pappa brukade komma och dricka kaffe med min pappa.

Flickan Sternheim jobbade i en blomsteraffär. »Jag kommer att skydda dig«, sa hon. »Jag kommer och hämtar dig, var än du befinner dig. Ring så kommer jag. Var inte rädd.« Jag kommer fortfarande ihåg hennes telefonnummer: 3917 (börjar gråta).

Jag hade fyllt 13 år och jobbade på ett café i Hayfas centrum. Ägaren hette Siegel. Han pratade bara tyska. I caféet jobbade också Jochanan. Vi blev vänner. En dag blev Jochanan påkörd av en brittisk militärjeep. Föraren var full. Jochanan togs till sjukhuset, men dog efter fyra dagar. Jag ville vara med på hans begravning, men kunde inte gå eftersom jag inte hade något att täcka huvudet med. Jag stod vid ingången till begravningsplatsen och grät.

»Är det din bror«, frågade en man.

»Nej, det är min kompis, men han var som en bror.«

Mannen gav mig en kippa med en davidsstjärna på, så att jag kunde gå fram till graven.

Första gången jag märkte av oroligheterna var när Sternligan sprängde en bil utanför den brittiska polisstationen i Hayfa. Det var i början av 1947.

Vi flyttade till Kababir i Hayfa, där bodde det bara muslimer. Ibrahim, min svåger, körde oss i sin bil. Vi hyrde en lägenhet. Men efter tag kändes det inte säkert i Kababir heller, så vi flyttade vidare till al-Tira, söder om Hayfa, där vi ägde ett hus.

al-Nakba började med att Haganah sprängde 16 hus i al-Tira. Assad al-Bardan, en av våra grannar, gick ut på natten med en lampa för att se vad som var på gång. Han blev skjuten. Det var flyganfall på nätterna. Folk vågade inte sova i sina hus utan tog sin tillflykt till olivlundar och grottor. Sista dagen, innan vi flydde, var det skottlossning oavbrutet. Det var bara min bror och jag hemma. Mamma och pappa gömde sig i en grotta, men vi visste inte var. Vi gick ut ur huset för att se vad som hände.

»Vad gör ni här?« frågade en man. »Alla har redan flytt.«

Vi visste inte vart vi skulle ta vägen. Vi var ju från Karmel, vi kände inte till omgivningarna i al-Tira. Vi var rädda. Vi lämnade vårt hus när månen hade kommit upp och såg hur 50 judiska soldater gick in i al-Tira. Vi la oss ner på berget för att inte bli upptäckta. När vi fortsatte att gå träffade vi på Muhammad och Afu. De visade oss vägen till ‘Ain Hawd. Det var gryning när vi kom dit men det föll bomber så vi fortsatte söderut. Efter tre timmar kom vi fram till Ijzim. Där träffade vi vår äldsta bror, som gav oss varsin cigarrett. Vår bror betalade en man som skulle visa oss vägen bort från Ijzim, mot Nablus på al-Diffa al-Gharbia. Där gav de oss frukost och vatten och där hittade vi till slut mamma och en av hennes systrar. Tillsammans fortsatte vi till al-Urdunn. Där var det ont om vatten. Efter ett par månader tog en lastbil oss till Duma, utanför Dimashq i Suriya. Vi och ett tiotal andra familjer fick bo i moskén. De delade av en sal med filtar och där vi fick bo. Vi bodde där i fyra, fem månader. Då var hela familjen samlad igen, utom en av mina bröder, Ahmed, som satt fängslad i Filastin.

Jag levde i Suriya i 36 år. Jag kom till Sverige 1980.

Assad Ammya

i slutet av 1940-talet fördrevs över 750 000 palestinier. När de stora städerna tömts på sin palestinska befolkning ersattes de av nyanlända, judiska invandrare. Palestinska byar försvann från kartan och ersattes av judiska bosättningar.

under tre år har Bernt Hermele, tillsammans med fotografen Cato Lein, träffat ett 70-tal palestinska flyktingar. Samtalen har skett på det ockuperade Västbanken och i Jordanien, Libanon, Sverige och Israel. Det är röster från rika och fattiga, från välbärgade kvarter och eländiga flyktingläger. Berättelserna är en påminnelse om den katastrof som fortfarande pågår.

Nakba.Katastrof inför våra ögon är ett vittnesmål om kolonisationens pris, men också om en kamp för rättvisa. När husen raserats och kartorna ritats om blir själva minnet en motståndshandling.

ISBN 978-91-7775-337-7

9789177753377