9789177730347

Bableis barn

Den fรถrlorade sonen

Erik Bengtsson Meuller EBMeuller Bรถcker Fรถrsta delen i Bableis barn-sagan

Bableis barn

Den fรถrlorade sonen

Erik Bengtsson Meuller

Bableis barn Den fรถrlorade sonen

EBMeuller Bรถcker

Tredje tryckningen EBMeuller bรถcker EBMeuller @ Facebook Instakvargarn @ Instagram ebmeuller@gmail.com

Omslag Erik Bengtsson Meuller Tryckt 2017 hos Publit Sweden AB ISBN 978-91-7773-034-7

” Det som glömts kan bli ihågkommet. Den som gått vilse kan åter finna sin väg.”

Välkommen Denna bok är den första av många. Bableis barn-serien är min barndomsdröm, den är ett tolvårigt projekt som under alla dessa år vuxit fram i mitt huvud. Samtliga dessa år har använts till att skriva på bokserien och att expandera den värld som den utspelar sig i. Otaliga gånger har jag gått tillbaka och skrivit om de böcker i serien som redan är färdiga, otaliga gånger har jag tänkt om kring handlingen och slipat på den djupa mytologi som jag försöker skapa. Världen har expanderat, historian bakom har fördjupats och kulturerna har sakta men säkert fått färg. Det är en värld och en saga som givetvis har fått inspiration av både verklighet och annan fiktion, för sådant är skapandet att det klarar sig inte utan inspiration. Världen och den storslagna saga ni ska få bege er ut på tillsammans med mig är även unik, den kombinerar nya idéer med gammalt klassiskt och sätter en egen touch på fantasygenren. Den text ni läser är min text, den har fått utstå synpunkter från andra men språket och berättandet är ändå mitt. Ni kommer att känna igen mitt sätt att skriva på efterhand, ni kommer att känna av hur jag är med er och berättar. Denna stora berättelse har bearbetats under en lång tid och nu slutligen är jag och min värld redo.

Du som läsare bjuds nu äntligen in att ta del av denna serie.

Världen jag skapat ligger redo att besökas, dess gränser har öppnats för dig. Denna första bok är en språngbräda ut i min skapelse, den är början på både din och min resa ut i denna värld.

Likt huvudpersonerna i sagan tar vi alldeles strax steget ut i det okända, vi påbörjar resan ut i en helt okänd värld som ska bli levande för oss.

Tack för att jag får dela det här med dig.

Innehåll s. 12 – Prolog s. 18 – Familjen s. 32 – En ny dag gryr s. 48 – Centralen s. 56 – Skjutbanan s. 66 – Testet s. 72 – Utvald s. 80 – Uppdraget s. 90 – Flygfälten s. 106 – Ökenkrigarens kall s. 118 – Bablei s. 126 – Bableis ruiner s. 132 – Förfädernas varning s. 138 – En natt hos fienden s. 148 – De Äldstes uppdrag s. 156 – Vägskäl s. 174 – Öknens klagosång s. 182 – En farlig väg s. 198 – Kartan s. 216 – Irlems sista utpost s. 224 – Det där ute s. 242 – En stilla gryning s. 250 – Den förlorade sonen s. 266 – Delta s. 276 – Bableis skogar s. 290 – Ett hämndfyllt uppdrag s. 308 – Under ökensolens strålar s. 320 – I jägarens stuga s. 332 – Nattliga rovdjur

s. 342 – Cennysjön s. 358 – Pache s. 368 – Högländerna s. 378 – Krofflinjen s. 390 – Vanar s. 404 – Nova Delta s. 420 – Dalmark s. 432 – Viskande bergens fot s. 442 – Ett illavarslande möte s. 452 – Hierarkier s. 462 – Jaktstart s. 470 – Nattens varelser s. 482 – Dalsborg s. 494 – En enslig bergsstig s. 504 – Innanför murarna s. 512 – Nova Delta på plats s. 522 – Värdshuset s. 538 – Deltas anfall s. 544 – En kaotisk avfärd s. 556 – Dalmarks beskyddare s. 562 – Återförening s. 570 – Efterord/Författarens tack

Prolog: Det som glömdes Bablei var en grönskande och välmående stad. Det var en plats av glädje och godhet, omgiven av stora blomstrande fält.

Låga och höga kullar täckta med mjukt och skönt gräs, prydda med allsköns väldoftande blommor, stack upp här och var i den grönskande idyllen. I trakterna existerade enbart frid och civilisationen gick hand i hand med naturen. På detta vis hade Bablei alltid varit, ända sedan stadens grundstenar lades för så många hundra år sedan. I alla tider hade stadens invånare försökt sprida friden till alla de andra folken som omgav dem ute på kontinenten Caradvor. Länge lyckades regionen med att få igenom sin filosofi och levde tillsammans med de andra rikena i fred.

Från den mäktiga handelsstaden Mercay, placerad långt in vid det innanhav som sträckte sig in genom kontinenten, styrdes emellertid hela Caradvor genom representanter från de olika rikena. Där fick alla föra sin egen talan, allas röster blev hörda.

Samarbetet fungerade väl och rikena blomstrade länge bredvid varandra. Handeln fick dem att frodas, samarbetet var något som gynnade samtliga.

Men en dag hände något och ett mörker tornade upp sig i horisonten. Sämre tider kom för några av rikena, besluten i Mercay gynnade inte längre den stora massan. Ett missnöje spred sig och många kände sig förbisedda. Det var ett mörker som långsamt och plågande trängde sig djupare och djupare in i kontinenten tills det slutligen stod vid Mercays portar. Mörkret tog sin form i oförmågan att leva i harmoni. Det yttrade sig i ett begär efter makt, sprunget ur missnöje. Om inte längre alla kunde ha det lika bra, då fanns det inget skäl att samarbeta. Ville man ha det gott ställt fick man ta till sig rikedomen med våld.

Den balans som så länge hade funnits rubbades efter alla år och skapade en stor konflikt på kontinenten, en konflikt vars like inte fanns i minnet hos någon levande. De skiljaktigheter som tidigare hade trängts undan gjorde sig påminda.

12

Uråldriga fejder väcktes till liv och gamla stridsyxor grävdes upp.

Kriget var slutligen oundvikligt. Kontinenten drogs in i ett blodigt inbördeskrig, vars like inte hade setts sedan Det stora kriget över hundra år tidigare, som med sina destruktiva följder och våldsamheter var grunden till varför alla rikena från början försökte samarbeta.

Men medan resten av kontinenten successivt satts i brand hade Bablei ännu inte drabbats. Mörkret hade ännu inte tagit sig innanför dess grönskande gränser, ty det låg långt väster om konfliktens kärna, långt ifrån den växande stormen. Staden mådde fortfarande bra och hade ännu inte behövt lida på grund av de konflikter som sedan länge uppslukat Mercay och de andra rikena. Medan resten av kontinenten stod i brand kunde folket i Bablei fortfarande fridfullt leva sina liv och ta avstånd från all blodsspillan. Som en sista utpost, fri från kriget, låg Bablei vid den västra kusten och stod upp för sin filosofi. Bland dess hängande trädgårdar vågade folket fortfarande vandra öppet, raka i ryggen och med tron på framtiden. Invånarna visste vad deras stad betydde och vad de hade lyckats uträtta genom åren. Få var de som faktiskt trodde på att den rådande konflikten skulle drabba dem, få var de som trodde på att neutralitetens makt inte skulle kunna fortsätta ge sitt skydd. Diplomatin hade alltid hjälpt dem ur knipor och skulle även göra så denna gång trodde de. Bablei var fredens sista grönskande utpost, innan det väldiga havet väster om Caradvor tog vid.

På Bableis västra kant bredde det största av de gröna och vildvuxna fälten ut sig, lika vackert som resten av det grönskande riket. Mitt på fältet, väl synligt från staden, tornade den högsta av kullarna upp sig. Höjden var, liksom de flesta av kullarna, täckt av blommor och badade för dagen i solens ljus.

På höjdens västra sida, väl dolda för staden och med havet som utsikt, låg två personer helt ovetandes om vad som väntade.

Det var två ungdomar, en pojke och en flicka, båda två med hela livet framför sig.

13

De hade inga bekymmer eller bördor som tyngde dem, de hade varandra. Något ont i tillvaron fanns inte för dem, inte än.

De låg båda två i gräset bland de väldoftande blommorna, med skogen och havet nedanför som utsikt. Vattnet låg spegelblankt, för att då och då krusas av havets invånare som hoppade vid ytan.

Många var historierna om de varelser som bodde långt där ute i havet, vilka hade berättats från generation till generation.

Det var allting från förunderliga små fiskar som nyfiket följde med skeppen till bisarra historier om jättelika havsvidunder och fiskmänniskor. Vid Bablei existerade dock inte sådana ohyggligheter, där var allt frid och fröjd i vattnet. Fisk fanns där i överflöd och tillät områdets invånare att obekymrat äta sig mätta och längs med de många stränderna ute i Bableis skärgård höll de silverskimrande delfinerna och de uråldriga sköldpaddorna till.

Enligt sagorna hade man för flera hundra år sedan sett till en haj i skärgården, men utöver den hade aldrig något hemskt infunnit sig längs med den fridfulla kusten.

Pojken blickade långt ut mot den stora djupa oceanen, men fängslades sedan av något ännu djupare då han vände blicken åt sidan mot flickan. Det var ögon blåare och djupare än någon ocean han någonsin sett, mer fängslande än alla de mysterier han hade hört om i sitt liv.

Pojken sträckte fram sin hand och drog försiktigt flickans lugg åt sidan för att kunna se in i hennes ögon. Han önskade att han skulle kunna ligga kvar där för evigt.

Stunden han upplevde skulle finnas kvar för evigt i hans hjärta.

Varsamt lutade pojken sitt huvud åt sidan mot flickan. De såg in i varandras ögon. Allting runt omkring dem tycktes stanna upp. Det var bara de två som existerade, ingenting annat. Ingenting annat spelade någon roll, de var för varandra hela världen.

Deras läppar möttes och de visste inte om värmen de kände var solen eller den andres kropp.

14

De låg kvar i gräset en lång stund. För resten av världen var det en oväsentligt kort stund, men för dem båda var den obeskrivligt lång.

Efter en stund upphörde de och drog sig några centimeter från varandra. De såg fortfarande in i varandras ögon, leendes.

Flickan höll sin ena hand om en medaljong som hon bar runt halsen. Hon verkade först fundera lite, men tog sedan ett beslut och visade upp medaljongen för pojken.

“För alltid?”, frågade hon honom.

Pojken nickade och svarade, “För alltid.”

Flickan log återigen och bröt isär medaljongen i två bitar. Hon placerade en av bitarna i pojkens hand och slöt sedan varsamt hans näve. Lika varsamt kramade hon om den med sina båda händer och såg in i pojkens ögon på nytt. Hon skulle precis säga något när de på andra sidan av kullen hörde en öronbedövande smäll, varpå massvis med jord regnade ner över dem båda.

Pojken for snabbt, nästan instinktivt, upp på fötter och snavade mot toppen av kullen. Det första som mötte hans blick var en krater mitt på kullens ena sida, uppfläkt av vad som hade träffat den. När pojken sedan blickade längre bort, bort mot staden, fick han sig sitt livs chock.

Artillerield regnade ner över stadens byggnader. Överallt stod den en gång så fridfulla staden i brand. Människor skrek, gevär avfyrades. Explosioner slet grönskan och byggnaderna i stycken.

En ensam helikopter for fram över staden och lät sina maskingevär beskjuta allting nedanför medan stridsvagnar i fjärran bombarderade stadens invånare. Den fram tills nyligen så fridfulla idyllen slogs i spillror och århundraden av fred var plötsligt till ända. Kriget hade tagit sig även till Bablei. Diplomatin hade inte löst konflikten.

Pojken visste inte hur han skulle reagera när han såg vad som hände. Det var för overkligt för att han skulle kunna få något grepp om det. Hans hem, där han levt hela sitt liv, höll på att förintas ner till grunden. Hela världen slogs i spillror framför ögonen på pojken, medan han hjälplöst stod och bevittnade alltihop.

15

Bomberna slog ner en efter en och spred sitt öronbedövande muller över omgivningarna. Från de närliggande skogarna reste sig en stor och mörk samling med fåglar mot skyn då de allihop försökte fly undan det kaos som rådde. Röken steg mot skyn i horisonten. Hela kontinenten var uppslukad av hatet och dödandet. Ingenting skonades.

Flickan kom slutligen upp till pojken där han stod på kullen och reagerade med samma fasa då hon såg vad som skedde. Hon kramade hårt om pojkens hand, men visste inte vad hon skulle göra. Kort därefter fick hon syn på en grupp människor som kom flyende från staden, i riktning mot kullen där hon stod.

Hon tyckte sig kunna känna igen två av dem.

När de kom ännu närmre kände flickan snabbt igen dem.

Det var hennes föräldrar, men hennes bror fanns inte med dem.

Hennes mamma såg förkrossad ut och pappan var tyst. Någonting hemskt hade hänt dem, hemskare än själva kriget.

Föräldrarna kom fram till flickan och tog i förbifarten snabbt tag i henne. Hon sprattlade för att komma loss, tjutande av rädsla och ovetskap, men trots hennes vilda sparkar och skrik ville föräldrarna inte släppa taget. De var fast beslutna att ta sig därifrån och ta henne med sig.

“Var är min bror!”, hörde pojken hur flickan skrek till sina föräldrar, men hon fick inget svar. Tystnaden sade allt, då de inte ens försökte ge en antydan om att brodern var vid liv.

Pojken beslutade sig för att följa efter, men kände i samma ögonblick hur något högg till i magen. Han föll genast mot marken och kände hur han gled iväg in i medvetslösheten. En värme spred sig över magen. Det var något kladdigt under tröjan och han förstod mycket väl vad det var. Någonting hade avfyrats mot honom och det hade träffat.

Flickans skrik hördes allt mer avlägset då hon försvann allt längre bort från pojken. Han lämnades kvar, hoppet verkade vara ute för honom. Från staden märkte pojken av hur några närmade sig, samtidigt som han föll allt djupare ner i medvetslösheten.

Allting slocknade.

16

Bableis barn Den fรถrlorade sonen

1. Familjen Tjugotre år senare var Mercayheim centrum i det väldiga riket Mercay, ett rike som sträckte sig från de väldiga oceanerna i väst och nord, till de lika väldiga Ödemarkerna i syd och öst, beläget över hela den kontinent som invånarna kallade Caradvor.

Mercay var ett härjat och förstört rike som helt och hållet hade förlorat sin forna glans. Från början var det en grönskande och fin kontinent, styrd i samklang mellan de olika rikena, men sen dök upprorsmän upp som tog makten och förvandlade riket till ett stort envälde. På endast fjorton år utplånades samstyret och de tidigare rikena blev endast provinser i ett mycket större välde, utan något annat val än att rätta sig efter vad som bestämdes i Mercayheim. Visserligen hade saker tidigare bestämts från Mercayheim, men det var då i samråd mellan rikena, under demokratiska förutsättningar. Nu satt istället ett enväldigt råd och bestämde kontinentens bästa och provinserna fick rätta sig efter detta eller känna på den militära kraften som fanns hos styret.

Mercayheim var en stor och modern stad, med högsta möjliga säkerhet för att beskydda rikets elit. Den hade rustats upp avsevärt efter konflikten och maktskiftet. En mur omgav staden, främst för att skydda det väldiga palatset som fanns i stadens mitt. Det var ett palats vars breda mittorn sträckte sig upp mot skyarna och vars topp ständigt täcktes av mörka cirkulerande moln. Folk viskade om att det inte finns annat än ondska där, men ingen visste egentligen riktigt. Det som tog sig ut var endast rykten, vilka regimens ansikten utåt avfärdade som onda rykten utspridda av rebellerna. För rebeller fanns det fortfarande ute på kontinenten, även fast regimen hade dem under kontroll. De var mest irriterande, likt mygg som envetet gick till angrepp, bara för att snabbt smällas ihjäl. Deras styrkor var underlägsna, men gång på gång slängde de ändå ut dumdristiga offensiver.

De flesta av rebellerna hade dock funnit tillräckligt vett för att lämna kontinenten och huserade utanför väldets gränser.

Stadens östra delar var inget annat än ett stort militärläger, där halva rikets armé väntade på order.

18

Det var en väldig armé, med en enorm vapenarsenal innefattande allt man kunde tänka sig i en supermakts armé. Stridsvagnar, helikoptrar, stridsgångare och tusentals marktrupper fanns samlade där, tillsammans kallade för De Tiotusen Nävarna.

De var alla en del av Familjen, som regimen armén lydde under kallade sig själv.

“Ingen lämnas utanför, alla har en plats.”, det var vad ledningen sa, det var vad regimen intalade sitt folk. Det var en policy som hade fått de flesta stridsdugliga i trakten att gå med på ett eller annat sätt och ansluta sig till styrkorna.

Men alla var emellertid inte frivilliga, en del av soldaterna togs om hand som barn då alla deras anhöriga hade dött i striderna under maktskiftet. Därefter blev de uppfostrade till soldater, fostrade i Familjens egen skola.

Ett av de barn som togs till huvudstaden var Leon Athron.

Han var en av de allra första, fostrade i Mercayheims anläggningar innan de senare årgångarna kom att tränas upp borta i Punien. Det hade varit en tuff uppväxt, men Leon klarade den med bravur och fjorton år efter att ha försts till Familjens militärskola hade han blivit ledare över Grupp Alfa, en av De Tiotusens elitförband. Specialiserade på att snabbt ta sig in i rebellkontrollerade områden och slå ner allt motstånd tjänade de som eliten inom De Tiotusen. De var tillsammans med ett fåtal liknande grupper arméns stolthet och ett praktexempel på hur Familjen ville fostra sina soldater.

Många var uppdragen som de hade ryckt ut på de senaste åren - de hade verkat alltifrån Norra Kusten till gränsen vid de kalla och isiga Sydöstra Ödemarkerna, söder om Sovrastat. Vid ett visst tillfälle tvingades de till och med ut i ödemarkerna, då deras överlevnadsfärdigheter skulle sättas på prov. De hade sett alla delar av riket och överallt hade de stolt försvarat Familjens ideal.

En ny dag skulle snart gry och den enda som var vaken i grupp Alfas barack var just Leon. Han stod hängigt framför spegeln i ena hörnet av rummet, tyngd av en enorm trötthet.

19

Spegeln var sliten, smutsig och repig, vilket gjorde det svårt för Leon att få en klar bild av hur han såg ut för tillfället. Men han brydde sig inte, egentligen, han ville ändå inte se sin spegelbild särskilt noga för tillfället. Efter nattens dåliga sömn kunde den knappast vara någon vacker syn, förstod han. Förmodligen såg han anskrämlig ut, likt ett vrak, och på tok för orespektabel för ett befäl.

Leons sömn hade vid flera tillfällen den senaste tiden avbrutits av häftiga drömmar. Förträngda och glömda minnen försökte ta sig tillbaka, men var för vaga för att han skulle kunna förstå vad det var han drömde om. Det enda de orsakade var smärta och sömnlöshet. Det var heller ingen idé att lägga sig igen och försöka somna om, för det var inte långt kvar till att de alla skulle gå upp och träna - så vidare inte ett uppdrag väntade på dem, för då skulle det bära av ut i strid istället.

Strid, det var dessutom just det som var återkommande i Leons drömmar. Det började lyckligt och härligt, mer kom han inte ihåg. Några bilder dröjde sig inte kvar efter drömmarna, bara känslorna. Efter den härliga början blev allting hemskt, som om undergången var nära och allt hopp i världen försvunnit.

Bomber small och människor skrek, men han kunde inte urskilja var han befann sig.

Leon skakade lätt på huvudet och vred om kranen ovanför handfatet. Han skvätte upp lite kallt vatten i ansiktet och stängde sedan av kranen igen. Han suckade och försökte sedan strunta i att tänka mer på drömmarna. De förstörde bara för honom, han var tvungen att försöka ignorera dem. De kunde få honom ur fokus ute på fältet, vilket vore katastrofalt. Alla andra litade på honom som sin ledare, vilket innebar att han måste ha full kontroll över situationen. Dessa känslor och grubblerier kunde inte få komma i vägen. Han var tvungen att stänga ute dem på något sätt.

Leon såg in i sin spegelbild och iakttog personen framför sig.

Vattnet droppade sakta nedför hakan, håret var rufsigt och de djupblåa ögonen trötta.

20

De djupblåa ögonen, varje gång han såg dem i sin egen spegelbild kom han alltid att tänka på sin mamma. Det var det enda minnet han hade av henne, att de hade likadana ögon. Mer än så visste han inte. Det var praktiskt taget det enda han kom ihåg från tiden innan han blev räddad av Familjen.

Det var hela fjorton år sedan. Han kom inte ihåg hur det gick till, han hade upplevt för mycket sedan dess. All träning, alla uppdrag, alla de personer och varelser han hade mött - allting hade satt sina spår och format honom till den person han blivit.

Familjen hittade honom under upproret och tog honom för upplärning till soldat. De räddade honom från rebellerna, hade han fått berättat för sig. Efter att rebellerna dödat hans Familj hade han tydligen stått på tur men räddats av Familjens trupper, under ledningen av några av själva grundarna. Efter det fick Leon genomgå några få års träning. Med tidens gång visade han sig skicklig på att leda sina egna och överlista fienden. Leon stod i en oerhörd skuld till Familjen efter dagen då de räddade honom, vilket han ofta blev påmind om under sin träning. Just dessa skuldkänslor manade ständigt på honom, de gjorde honom stark ville han minnas. Tanken på vilket öde som kunde ha mött honom gjorde att han hela tiden slet vidare. Det gjorde honom till en vinnare, det hade format honom till den ledare han blev.

Men kanske hade även tanken på hans familj varit en starkt bidragande faktor, när allt kom omkring. Han hade inte kunnat rädda dem, han hade varit för svag. Då fanns det ingenting att göra, men det fanns det nu. Efter alla års träning hade han själv makten i sina händer att avgöra andras öden, och att rädda de som behövde räddas. Det hela hade lett till vad han blivit - ledare för Grupp Alfa.

Leon fortsatte att tänka på det förflutna och mindes plötsligt ytterligare något som knöt honom till alla glömda minnen. Han stoppade därför ner handen i fickan och tog upp en halva från en medaljong. Den var gammal och sliten, men kunde användas som ett halsband med hjälp av ett snöre som han en aning osmidigt knutit fast vid den.

21

Han höll medaljongen framför sig och iakttog den. Varje gång han gjorde detta kunde han känna en värme inombords, men han visste inte varför. Någonting, djupt undanträngt, gjorde att den kändes speciell. Det var därför som han gömt undan och sparat det trasiga hantverket under alla år, ytterst benägen om att den inte skulle komma till skada eller kastas bort. Han gick till och med så långt för den en gång att han fick sig några piskrapp, när han hindrade ett befäl från att slänga bort den. Det var dock värt det, kunde Leon konstatera varje gång han tänkte tillbaka på incidenten.

Ett vinande ljud hördes utifrån, vilket var signalen för att alla soldater skulle gå upp och påbörja dagen. Leon lade därför snabbt håret till rätta och vände sig bort mot de andra soldaterna i sin grupp. De låg fortfarande i bara underkläder och försöker anstränga sig för att stiga upp, medan Leon redan stod med de mörkgrå uniformsbyxorna på sig, stövlarna spända och en svart kompressionströja på överkroppen, prydd av De Tiotusens emblem över bröstet. Leon saknade enbart sin mörkgrå jacka, som hängde på en krok bredvid spegeln, och sin röda basker som hängde på samma ställe. Baskern var till för honom som ledare över sin specialstyrka, medan den röda färgen var kännetecknet för dem allihop. Varje specialförband hade en egen färg, som syntes väl på deras kaptens basker, samt över axeln på alla tillhörande soldaters jackor. Deras förbands färg var röd och det var även färgen på det allra första specialförbandet som hade bildats inom De Tiotusen. Leon kändes väl till namnet på förbandets grundare, som inte var någon mindre än en av de högst uppsatta inom Familjen. Hans namn var Ivan, och utöver sin roll som grundare av förbandet och patriark inom Familjen styrde han även över provinsen Sovrastat redan innan maktskiftet. Denna omtalade krigare var Leons föregångare som det allra första befälet för gruppen och att gå i hans fotspår medförde ett oerhört ansvar. Många ögon fanns fästa på honom, både ovanifrån och underifrån, vilket ofta gjorde sig påmint. Han hade nästan aldrig träffat någon ur ledningen personligen, men många av dem hade med jämna mellanrum skickat meddelanden till honom.

22

Mestadels var det lyckönskningar och gratulationer före och efter uppdragen grupp Alfa tagit på sig.

Leon ruskade lite på huvudet och försökte få bort alla tankar.

De tyngde ner honom för mycket. Andra och viktigare saker fanns att fokusera på istället. Dagen hade bara börjat och de hade mycket att uträtta, grupp Alfa. Leon plockade därför fram sin bestämda befälsröst, som legat och vilat sedan gårdagen, och startade igång sina mannar, “Ligg inte bara där och sov, upp med er! Så där vinner ni ingen strid! Rebellerna står innanför stadsmurarna och ni ligger bara och sover!”

Han tystnade sedan och lät blicken fara över de nyvakna personerna i baracken. Leon kände dem alla mycket väl, de hade upplevt så mycket tillsammans. Utan dem hade han aldrig kunnat uträtta allt det som fått hans rykte att spridas i huvudstaden.

De var en udda samling personer, grupp Alfa, men var det närmsta Leon hade en familj. Han uppskattade alla deras styrkor och brister.

Längst in i vänstra hörnet låg Gael Mechler, en rödblond och självbelåten person med just det utseende som damerna uppskattade. Det var lite synd om Gael ibland, tänkte Leon, då Familjen alltför sällan gav elitförbanden chansen att ta sig in till krogarna i staden.

Men ett bra utseende var inte det enda Gael hade, annars hade han inte klarat sig länge ute i fält. Han var en av de skickligaste sabotörer Familjen förfogade över och när han väl hade fått sina sprängladdningar till hands fanns det ingenting som kunde stoppa honom från att spränga sönder en hel pansarstyrka, eller mer. Under åren hade han lyckats med det ena galna upptåget efter det andra, ständigt med en bisarrt leende till hands. Leon mindes hur han lurade en rebellkontrollerad pansarstyrka in i ett hav av explosioner, där minor och andra spränganordningar hade placerats ut. Under tiden gjorde Gael ingenting annat än att skratta av ren lycka, likt ett barn som fått sitt livs högsta önskan uppfylld, samtidigt som resterande soldater enbart behövde ligga och iaktta hur rebellerna besegrades.

23

Till en början med hade Leon haft svårt för att fastställa vilken typ av person Gael var, men med åren hade det blivit tydligt för honom: Gael tog ingenting seriöst, hur allvarligt det än var.

Han ville leva sitt liv till fullo, samtidigt som han ville se världen brinna. Det var något som Gael dock inte riktigt kunde få att gå ihop, då han inte kunde leva ut alla sina önskningar om han samtidigt sprängde sönder världen. Kanske var det därför som han hamnade hos Familjen, det lät honom ge utlopp för sina bisarra intressen. Det var nog dessutom bäst för Familjen då han onekligen var en kraft att hålla sig väl med. I flera veckor lät de således Gael spränga saker till höger och vänster, för att då och då släppa ut honom i staden för att jaga flickor. Ville man tygla honom, om han blev för mycket, kunde man dessutom sätta honom i en helikopter och flyga ut på uppdrag. Att flyga var nämligen det värsta han visste. Flygrädslan var total. Återigen tänkte Leon det för sig själv: Gael var en väldigt märklig människa. Men de brukade allihop kunna ha väldigt kul med Gael och hans brister, vilka han bjöd på utan vidare. Han var även en stor tillgång för dem, och visst uppskattade även han gruppen. De var en udda samling, men en god sammansvetsad sådan.

Gael satte sig yrvaket upp och gnuggade bort ögonsand ur sin ena ögonvrå, samtidigt som han sträckte sig mot de byxor som han hängt på räcket till sängen ovanför. Snabbt tog han sedan emot dem då de plötsligt föll ned och vände förvirrat blicken uppåt. Där uppe såg han Victor Tartus sitta på kanten, redan fullt påklädd och med sin bistra blick vänd nedåt. Blicken skulle kunna döda, om något sådant var möjligt, tänkte Leon då han såg Victor.

Victor Tartus var den mest erfarne av soldaterna i gruppen, vilket framför allt syntes på alla de ärr han bar på den vältränade överkroppen. Han hade varit med om mycket mer än alla de andra tillsammans och hade hade utkämpat strider före Familjen tog makten. Historierna som gick hävdade till och med att han sköt sina första skott innan någon av de andra i gruppen hade lärt sig gå.

24

Dessa skott hade han avfyrat redan som ung tonåring och med stor skicklighet. De hade gett honom en biljett från sina hemtrakter i Normand i nordväst ner till huvudstaden där han hamnade i en av de finaste skolorna som fanns på kontinenten.

Där fick han lära sig diplomati, men även krigsföring, under de gamla dagarna före maktskiftet. Vad som hände därefter var dock ett mysterium för Leon och de andra i gruppen, då Victor vägrade berätta mer om vad som hände de närmsta åren innan maktskiftet. De misstänkte allihop att tystnaden hörde ihop med Victors alla ärr.

Mest utmärkande av dem var det stora långa ärret som löpte diagonalt över bröstet. Trots alla de personer som frågat om hur han fått det hade han aldrig berättat för någon. Hans enda reaktion var alltid densamma, en blick som skulle kunna döda, men som ändå tydde på traumatiska och hemska minnen då ämnet togs upp. Men lyckligtvis för resten av gruppen var det ingen faktor som påverkade Victors stridsförmåga. Väl i stridens hetta visade han ingen nåd och blev i fiendens ögon ett monster, där för att sluka deras själar.

Men han var ingen barbar, även fast det i strid verkade som det. Han var egentligen en av de klokaste gruppmedlemmarna och kunde bäst av alla skilja på rätt och fel, även om det inte spelade så stor roll för de andra. Den diplomatiska utbildningen gjorde sig ofta påmind och kunde göra Victor, denna stora och till synes råa man, till lite av en filosof.

Victor kunde även visa upp ett sinne för humor emellanåt, vilket han plötsligt visade då Leon såg hur han gav Gael en skämtsam blinkning, innan han riktade blicken ut i baracken.

På bottenvåningen av våningssängen mitt emot var det tomt och obäddat märkte Victor snabbt. Den sängen hade varit tom en bra stund, eftersom det var Leons. Sängen ovanför var även den tom då dess ägare stod framför Leons säng och precis var i färd med att få på jackan som avslutning på ombytet.

Personen som stod där var Romir Dhain, Leons trognaste kamrat som alltid ställde upp på allt för alla.

25

Om alla varit lika goda och givmilda som honom hade kriget aldrig brutit ut fjorton år tidigare. Alla oenigheter hade då istället lösts med diplomati. Folk hade skakat hand, skålat och vandrat hem nöjda.

Men som historien visade var inte alla som Romir, alltför få var det. De flesta av dem som var sådana fanns inte längre kvar, de hade varit för svaga för att överleva den värld som uppstod när missnöjet kokade över - de hade inte kunnat prata bort stål och bly. Men i grupp Alfa hade en sådan person på något sätt överlevt, vilket gruppens medlemmar var oerhört glada för.

Samtliga hade mer än en gång fått välbehövlig hjälp av sin kamrat, både ute på fältet och under personligt svårare stunder vid sidan om. Ibland var det nämligen lugnet som var värst för vissa, striden var ofta ett sätt att fly från andra bekymmer.

När någonting blev jobbigt, när någonting som inte fick lov att visas tyngde ner någon i gruppen, då fanns Romir genast där.

Han var skicklig på att läsa av människor och deras välmående.

Framför allt visste han även hur man skulle få folk att må bra igen och hur man skulle fördriva alla negativa tankar. Han spred helt enkelt glädje och välmående runt omkring sig, hur mörkt allt än tycktes vara. Tanken på hur viktig Romir var fick därför Leon att sucka en aning av lättnad, då han inte visste vad de skulle ta sig till utan honom.

Romir drog jackärmen över pannan och torkade bort några svettdroppar som runnit ned över hans lätt solbrända hud vars nyans kom sig av de trakter där Romir hade växt upp, ute i rikena närmast de Östra ödemarkerna. Han hade bott i en av de städer som förr fanns där ute men som strök med i de uppror som blossade upp efter att Familjen tagit makten. Städerna var en gång starka rebellnästen, de sista stora på Familjens mark, men rensades till slut ur. Leon var med, Romir likaså. Det var ett uppdrag som de sällan pratade om.

Romir vände plötsligt blicken upp mot Victor mitt emot, samtidigt som han fick på sig jackan, ”Varm natt, eller hur?”

26

Victor ryckte lite stelt på axlarna som svar, innan han hoppade ner från sig säng. Kraftigt slog han sedan ner i golvet med fötterna före, vittnande om vilken muskeltyngd han bar på. Genast efter landningen vände han blicken bort mot en av sängarna bredvid.

Framför en av dem stod Leanne , gruppens teknikkunnige och medicinskt ansvarige. Normalt sett hamnade man lätt i underläge i strid då ens fordon förstörts, men med Leanne med sig räckte det med några minuters täckeld och sedan hade hon fixat ihop fordonet till körbart skick, nästan oavsett krångel. Hon var av den tuffare och hårdare typen av kvinnor som Victor, eller någon annan för den delen, hade stött på i Caradvor. Dessutom var hon den första kvinnan som hade lyckats slå Victor i armbrytning, och det flera gånger dessutom.

Egentligen handlade det bara om rätt teknik och inte styrka, påpekade Victor varje gång Leanne vann, men hur det egentligen var med den saken visste Leon inte riktigt. Han skrattade inombords varje gång han hörde Victor ursinnigt använda det till sitt försvar.

Leon mindes dessutom hur Leanne golvade Victor vid deras första möte, då han hade skrattat åt att hon skulle vara en del av deras grupp. Victor ångrade att han yttrade sig om detta, visste Leon, då han tänkte tillbaka på händelsen. Ett brutet näsben och en kraftig blödning under vänster öga, det var priset han fick betala för sin stöddighet. Han hade visserligen fått värre skador både före och efter det, men visste djupt inombords att Leanne tog det lugnt med honom i deras första möte. Hon hade kunnat göra något mycket värre om hon bara ville.

Victor vände blicken bort från Leanne, i riktning mot Leon som respektingivande granskade sina soldater medan de gjorde sig i ordning. Han såg tillbaka på Victor och nickade lite mot honom för att ge ett litet beröm över att han var snabbast. Därefter vände Leon blicken mot sängen ovanför Leanne. Den var tom och dess ägare stod för tillfället borta vid Gael och Romir.

Det var gruppens sista medlem - Gabriel. Han var den yngste i gruppen med råge.

27

Som relativt nyskolad hade han inte varit en del av gruppen särskilt länge, men hade även han sina kvalitéer som Leon skattade högt. Han var måhända en aning tanig men behövde ändå inte ha någon enastående fysik tack vare sina andra talanger. Det var en klipskt pojk Leon funnit, som med hjälp av sitt huvud och enastående prickskytte åstadkom mycket för dem ute i fält.

När Leon beskrev Gabriel för sig själv lät han som en ung talang, med hela världen framför sig och som inte behövde bekymra sig för något. Det var dock fel, då han liksom Leon hade en tung börda i form av sina drömmar och det förflutna.

Gabriel visste inte var han kom ifrån, likt Leon, som inte heller kom ihåg sitt förflutna. Men för Gabriel var det faktiskt än värre, mycket värre. Han hittades fem år tidigare, irrandes i skogen, då Leon och de andra var ute och jagade rebeller. Utan att minnas någonting från tidigare dök han plötsligt upp hos dem i skogen, med ett hårt grepp om en träbit, mycket lik en medaljong, med namnet Gabriel inristat. Därför blev han kallad för Gabriel då han efteråt togs upp i Familjen.

Leon höll efter det koll på honom och upptäckte pojkens enastående talang med geväret. Att övertala sina överordnade om att Gabriel behövdes i gruppen var en självklarhet för Leon och han fick till sist sin vilja igenom. Den största anledningen till att det var svårt att få med honom var att ledningen oroade sig för det faktumet att han var ung, oerfaren och hade lätt för att tveka angående vad som måste göras. De misstänkte dessutom att Gabriel kunde vara en infiltratör, men även där lyckades Leon övertala dem.

Det var dock helt inte utan hjälp från andra befäl. Leon hade behövt visa upp Gabriel och hans talanger för många inflytelserika kollegor, vilka han märkte fattade intresse för den unge talangen. Det gjorde således att Leon fick sin vilja igenom och slöt Gabriel till sig, men blev även grund till ett orosmoment. Många av de blickar som fästes på Gabriel den dagen fanns fortfarande kvar på honom och många av dem hade stigit upp längre i hierarkin sedan dess. När Leon tänkte på alltihop var det egentligen bara en fråga om tid innan Gabriel omplacerades.

28

Gabriel vände en aning osäkert blicken mot Leon, samtidigt som han fick på sig de sista av kläderna. Leon nöjde sig med att stelt nicka tillbaka, men Gabriel visste att det var samma sak som om han skulle ha lett mot honom.

Leon hörde plötsligt något pipa till bakom honom och vände sig fundersamt mot ljudkällan. Han såg att den lilla tv-skärmen som fanns på väggen hade satts på av sig själv. Skärmen var sättet de överordnade tog kontakt med barackerna via och det verkade vara dags för nya order.

På skärmen dök ett nytt meddelande upp, med en ikon bredvid som föreställde ett oöppnat kuvert. Vanemässigt tryckte Leon genast på kuvertet på skärmen, vilket fick meddelandet att öppnas. Framför sig såg sedan Leon de order som skrivits ner och skickats till honom vilka till en början med tycktes vara väldigt standardmässiga. Han och hans grupp skulle bege sig till skjutbanan för den vanliga skytteträningen. Därefter stod en snabb måltid på schemat, innan det var dags att ta sig ut på en av Familjens många krigssimuleringar. De skulle infiltrera en fästning som Leon såg skulle försvaras av grupp Delta.

Grupp Delta, tänkte Leon fundersamt. Han försökte få sig en bild av vilka det var, men kunde inte hitta något färskt i minnet av vilka som var gruppens medlemmar. Det var längesedan han gjorde någon övning tillsammans med dem och han tvivlade på att det var samma personer där som när han senast mötte gruppen.

Leon hade dock hört gruppens rykte den senaste tiden. Det talades mycket om dem, då de hade genomfört en rad lyckade uppdrag. Deras befäl var tydligen mycket lovande och Leon fick plötsligt upp ett ansikte framför sig. Han kände till befälet för grupp Delta, Abelard hette han. Det visste Leon, och han hade ett rykte om sig som mycket talangfull. Han fick uppdragen gjorda snabbt och effektivt. Ledningen såg mycket gott på honom och han hade skapat sig många vänner högre upp i hierarkin.

Någon hade till och med jämfört Leon med honom en gång, hade Leon hört i matsalen.

29

När Leon läste vidare dagens order lade han märkte till något besynnerligt på slutet. Normalt sett brukade alla order enbart avslutas med ”hälsningar Centralen”, men det gällde inte dagens meddelande. Istället kom hälsningen från en viss ”Eris.”

Eris… Vem kunde detta vara? Ordern tycktes först vara helt normal, den var standardmässig, men avslutningen svepte in den i ett stort mysterium.

Vem var Eris? Var det en person, eller var det någon ny avdelning på Centralen?

30

31

2. En ny dag gryr Leon blev ståendes en kort stund, djupt fundersam. Han hade blivit tränad och lärd i att inte ställa frågor och bara lyda order, men han kunde ändå inte sluta tänka på de order som fanns på skärmen. Allt kunde inte vara som det verkade, något mer måste finnas med i bakgrunden. Men vad det än var skulle Leon knappast få reda på det, han hade inte befogenhet att få veta. Han visste dessutom att det inte var någon idé att ställa frågor. Det enda han kunde göra var att sätta igång sin grupp och dagens sysslor, för att sedan glömma den mystiska avslutningen på meddelandet. Kanske skulle svaret komma fram av sig självt under dagen.

Leon gjorde ett försök att få bort alla tankarna ur sitt huvud och vände sig om mot sina soldater. De stod allihop redo, iklädda sina uniformer. Det enda som saknades var deras vapen, men dessa hade de inte tillåtelse att förvara i barackerna. Allt som kunde ses som ett vapen var tvunget att lämnas in efter övningar och uppdrag, då Familjen inte ville ta några onödiga risker.

Saken var den, att från början hade soldaterna faktiskt haft tillåtelse att bära runt på sina vapen när helst de ville. Redan tidigt under regimens styre hade detta dock medfört problem, då alla De Tiotusens soldater inte pallade för trycket av vad de fick uppleva. En dag slog det slint för någon, vilket resulterade i stora skador dels på Familjens egendom, men även på andra soldater. Leon minns till och med dagen, den hade etsat fast sig bakom näthinnan på honom. Han och resten av hans dåvarande träningsgrupp hade varit ute på en löprunda när plötsligt skott ven förbi ovanför huvudena på dem. Leon själv var snabb med att kasta sig in bakom skydd, vilket även de flesta andra också var. En av deras kamrater, som Leon vill minnas som en av de mest lovande av dem, träffades dock av de avfyrade skotten. Han dog på direkten och blev liggande i en växande pöl av blod. Det var första gången Leon på riktigt såg någon skjutas ihjäl, det var första gången hos Familjen som han kom i kontakt med

32

döden. Han insåg efteråt att det lika gärna kunde ha varit han själv som strukit med, men att han hade tur den dagen. Av en ren tillfällighet kom han undan och fick sedan se hur ett av de dåvarande specialförbanden överföll en ursinnig soldat, som endast i underkläder hade sprungit ut på träningsanläggningen och öppnat eld. Senare samma kväll informerade befälen Leons träningsgrupp om att de blivit infiltrerade och att en av deras kamrater i armén hade indoktrinerats av rebellerna. Följderna hade de den dagen fått se tydligt och det gjorde varje rekryt än mer motiverad att träna upp sig för att bekämpa de ondsinta rebeller som fanns ute i världen. Den dagen fick de allihop se fiendens ansikte och det var ett galet och hjärtlöst sådant. Deras fiende var en fiende som inte mötte sina motståndare i öppen strid, utan en som genomförde självmordsattacker med målet att ta med sig så många i graven som möjligt utöver sig själva. De skydde inga medel, de hotade de försvarslösa i Mercay. Uppgiften att driva bort denna fiende och beskydda medborgarna skulle sedan en dag falla på Leon och hans kamrater, fick de veta den kvällen. Orden stämde väldigt väl, tänkte Leon, där han stod och mindes händelsen.

Med följd av de händelser Leon mindes fanns således alla vapen inspärrade, utom räckhåll för soldaterna. De med skarp ammunition skulle grupp Alfa heller inte få se på ytterligare ett tag, då de till dagens övningar skulle utrustas med annat. Först skulle de få ställa sig på skjutbanan och skjuta med lös ammunition, men senare under övningen skulle de utrustas med några av alla de ”leksaker” som Centralens forskare satt ihop. Första gången Leon övade med de övningsvapen de satt ihop fick han springa runt och skjuta färgkulor på folk, men de senaste tillfällena hade leksakerna uppgraderats. De hade då utrustats med lasersikten, som tillsammans med speciella dräkter som soldaterna bar gjorde att någon, någon annanstans utanför övningen, kunde sitta och hålla koll på vem som blev träffad, samt var denne blev träffad, med hjälp av olika sensorer i uniformerna. Det var helt enkelt mycket mer avancerat än för bara några år sedan, konstaterade Leon.

33

Utvecklingen gick framåt, åtminstone när det gällde krigsföringen. I övrigt var dock det mesta som tidigare ute i Mercay, folket levde precis som de hade gjort under flera årtionden tidigare.

Fiskemännen uppe i norr fortsatte att livnära sig på havet och att skeppa runt sina varor längs med kusterna, medan lantbrukarna inne på kontinenten likt sina förfäder levde på vad jorden hade att erbjuda. Folket på andra sidan viken i söder handlade med varor från ödemarkerna och gruvorna och folket vid Viskande bergen ägnade sig åt skogsbruket, medan deras gruvindustri sakta dog ut till fördel för gruvorna på andra sidan viken.

Det var längesedan han hade stått och dagdrömt så länge, insåg Leon efter en stund. De andra i gruppen hade varit färdigombytta för längesedan och hade under en lång stund bevittnat sitt befäls resa bort från verkligheten. För dem måste det ha varit besynnerligt, då de sällan sett honom på det sättet. ”Stå inte bara där!”, röt Leon plötsligt till och vände sig mot utgången, ”Vi har en lång dag framför oss. Vi kan inte stå här och glo fram till skymningen!”

Leon kunde inte ge gruppen utrymme att fråga efter om hur det var fatt med honom, det hade de inte tid med. Det fanns heller inget intresse från Leon att faktiskt undersöka saken vidare, han ville bara få situationen glömd. Att ge efter för dagdrömmandet och tappa kontakten med verkligheten, om än bara för någon sekund, kunde bli fatalt ute på ett uppdrag. En ynka sekund kunde i värsta fall vara allt som fienden behövde för att få övertaget. Ett övertag som i ett ännu värre fall skulle kunna leda till seger.

Väl utanför baracken bemöttes grupp Alfa av en livlig syn.

Framför dem passerade genast en lång grupp rekryter, som allihop drillades hårt av sitt befäl med en tuff löprunda. Som för att imponera på specialförbandet som dykt upp beordrade befälet genast sina soldater att falla ner på marken och genomföra femtio armhävningar. I ögonvrån kunde Leon samtidigt se hur befälet hoppfullt sökte hans blick, kanske i hopp om att få några uppmuntrande ord om att karriären var på väg uppåt. Leon valde dock att ignorera alltihop, det fanns ingen tid till annat.

34

På vägen mot skjutbanan märkte Leon återigen av hur dagdrömmandet försökte sätta sina klor i honom. Vanligtvis skulle han raskt ha styrt grupp Alfa raka vägen till deras mål, med blicken hårt fokuserad framåt, men för dagen tycktes det mesta runt omkring vara alltför distraherande. Överallt lade han märke till detaljer i omgivningen. Det var fordon som han normalt sett skulle ha ignorerat, vanliga livsöden som han aldrig tidigare brytt sig om att ägna en tanke åt.

Men dagen var annorlunda, den var fylld av störningsmoment. Helikoptrarna som flög iväg över staden fångade Leons blick, då de försvann iväg över de mörka, glasbeklädda höghusen och fortsatte nordost mot de väldiga Viskande bergen som tornade upp sig i horisonten.

Leon fortsatte att följa helikoptrarna med blicken och såg hur de på sin väg mot horisonten flög förbi den enorma försvarsfästning som fanns mitt i staden. Från dess mitt reste sig ett enormt torn, vars topp låg dolt under de mörka moln som ständigt hängde lågt över staden. Även om solen stekte på hett mot stadens yttre delar, exempelvis flygfälten, så rörde dess strålar aldrig vid tornet. Det låg ständigt mörkt under molnen, skyddat av såväl moln som militär. Det var själva kärnan i Familjens styre, den stora maktsymbolen som sträckte sig mot skyn. Runt omkring hade invånarna samlats i den stora staden, omgärdade av höga murar, skyddade av den militär som fanns.

Vad som fanns där uppe i tornet visste inte många, det var för de flesta ett lika stort mysterium som de ständiga molnen ovanför. Men vad det än var, så visste Leon att han knappast någonsin skulle få stiga upp till den höga rang som krävdes för att få vistas i tornets och fästningens högsta delar. Det var en tydlig hierarki som han så ofta hade fått förklarad för sig. Längst ner, under fästningen i de olika källarvåningarna, där hade Leon varit många gånger. Han var där dagligen och var faktiskt på väg dit för stunden. Lokalerna där nere kallades med ett gemensamt namn för Centralen och namnet sade egentligen allt om platsen: Det var centralen för Familjens styrkor. Dit kom soldaterna dagligen för att få tillgång till Familjens resurser.

35

Där fanns även en del av träningsanläggningarna, nere i de stora uppsprängda grottsalarna. Skjutbanorna radade upp sig på rad på en av källarvåningarna, redo för Familjens hårdtränande soldater. Till en av dem var grupp Alfa på väg, men först var de tvungna att ta sig till Centralen via stadens transportsystem.

Smidigt nog fanns det ett sådant som var helt ägnat åt militären och politikerna och det var till detta som Leon styrde sin grupp. Återigen föll Leons tankar på den enorma fästningen som reste sig upp ur staden, dit de allihop var på väg. Det var ytterst få som hade tillstånd att vistas där uppe, de som gjorde det tog sig sällan ut och berättade vad som fanns där inne. Hade man väl stigit så pass högt att man fick tillgång till de högsta delarna, då beblandade man sig knappt längre med marktrupperna eller resten av folket nere på ytan. Det var som en helt annan värld där uppe, helt utom räckhåll för Leon och hans soldater.

Leon marscherade bestämt vidare över den enorma, betongbelagda ytan bredvid barackerna, med sin grupp lika bestämt marscherandes bakom. De tillhörde ändå eliten av marktrupperna. Måhända hade de inte tillgång till maktens högsta korridorer och var en del av den stora massan nere på marken, men de var ändå i framkanten på sin nivå. Uniformerna var perfekt påklädda och deras emblem syntes tydligt på bröst och axlar.

Leon tänkte på emblemet och kastade en snabb blick ner mot sin vänstra axel, där han utöver grupp Alfas färgbeteckning även såg symbolen för deras armé, ett märke föreställande en knuten näve. Det såg egentligen inte särskilt märkvärdigt ut, men det stod ändå för så mycket, då det var ett märke förknippat med allt som armén gjorde. Varthän märket dök upp visste folk att det var disciplin som gällde, det var ingen idé att säga emot något av de som märkets bärare befallde. Symbolens närvaro gjorde oftast hela jobbet och fick ordning att uppstå där trupperna skulle införa den. Det var förvånansvärt ändå, tänkte Leon, vilken stor betydelse en symbol kunde ha och hur mycket den egentligen kunde åstadkomma och berätta för folk. Många gånger hjälpte den knutna näven Familjens soldater att bringa ordning utan att avfyra ett enda vapen, då det såg till

36

att de upproriska lydde enbart genom rädslan för det våld som Familjen var kapabel till.

Längs med deras vänstra sida hade de alla barackerna, tänkte Leon då de marscherade på, badandes i några starka solstrålar som trängde ner genom de tunnare molnen över stadens utkanter. För ovanlighetens skull sprack molnen upp lite, men det skulle troligtvis inte hålla i sig länge. Snart skulle molnen återigen stänga ute solstrålarna och på nytt lägga sig likt en stor sköld över staden.

På höger sida stod rader med stridsvagnar uppställda, med sitt manskap fullt upptagna med att justera minsta detalj för att glädja ledningen och hålla Familjens stridsduglighet på topp. Det var en stridsduglighet vars like förmodligen aldrig hade skådats i Caradvors alla riken genom dess långa och anrika historia, vilket de gärna skröt med. Fred och krig hade genom århundradena förekommit i mängder, då de olika provinserna hamnat i luven på varandra, men aldrig tidigare hade någon av provinserna, inte ens det gamla Vanar, uppbådat den styrka som Familjen hade lyckats bygga genom deras enande. Det var en styrka menad för att bevara freden i Caradvor, då det alltid fanns de som ville motverka freden. Sådana människor gick inte att förhandla med, det hade Leon lärt sig och upplevt under åren. Där diplomatin inte fungerade, där kom Familjen och deras styrkor De Tiotusen, in. De var själva grunden i Familjen och bevarandet av freden.

När rebellerna, terroristerna, dök upp och hotade freden, då sattes De tiotusen in med full effekt.

Här och var patrullerade beväpnade vakter som redan hade hunnit hämta ut sina vapen innan gryningen. De följde vaksamt sitt morgonpass i den redan så varma morgonsolen, raka i ryggen och drivna av mångårig träning. De njöt av att för omväxlingsskull få lite värme, till skillnad från det regn som så ofta piskade dem under morgonpassen. Även Leon tyckte att det var skönt att få känna solen bränna mot ryggen, men tillät inte sig själv att slappna av. Disciplinen var tvungen att infinnas och allt hängde på honom. Han var tränad i att vara på det sättet och skulle så länge han behöll samma

37

rank eller blev uppflyttad fortsätta så. Familjen hade ingen plats för veklingar, som de kallade dem som inte gick in för uppgiften. De var ett välsmort maskineri med ett tydligt syfte, de fanns till för att hålla riket säkert och upprätthålla den ordning som fanns. Ledarna kallade deras uppgift för ett arv till nästa generation, då de byggde för framtiden genom alla sina projekt och segrar. För varje rebell som besegrades hade ytterligare en sten lagts för det palats som framtiden målades upp som. De hade befäst en god grund, men hade ännu ett stort och tungt arbete kvar.

Många var de hörn av världen som ännu inte frälsts av Familjens styrkor och som väntade på att tas upp i den. Det fanns enorma landområden utanför Familjens gränser, områden som ännu ej på allvar hade satts på kartan. Där ute väntade nya framgångar, nya segrar och en storslagen framtid.

Efter en stunds marscherande med varma kläder, svetten rinnandes över nacken och ansiktena nästan helt fastlåsta kom grupp Alfa slutligen fram till en flakbil, parkerad utanför en av de stora hangarerna. Den stod där, väntandes på dem, med motorn på tomgång och redo att föra dem in till centralen.

Leon ställde sig lite åt sidan och gav tecken åt de andra att hoppa upp på flaket. De hade bråttom, marschen hade tagit lite längre tid än Leon räknat med. Risken fanns att de skulle bli sena in till träningen. I sådant fall skulle de bli tvungna att strunta i lunchen och gå direkt på eftermiddagens pass, om inte förmiddagens aktiviteter hanns med. Det var något som de helst ville slippa, då de utifrån tidigare upplevelser visste hur tuff en sådan dag var. Träningen var viktigast, maten kom i andra hand. Det var Familjens sätt att straffa och gallra ut de saktmodiga.

Först upp på flaket var Victor, klädd i samma stela uttryck som Leon själv. Om det var någon som hade påverkats mer av träningen än Leon, så var det nog Victor. Han hade en otrolig förmåga att ställa in sig på saker och ting. Det var nästan som om han vore en maskin, då han direkt dagens sysslor inleddes stängde ute allt annat än uppdragen. Ibland var han knappt kontaktbar, så låst som han var på sina åtaganden.

Efter Victor kom Gael, en aning lättsammare än Victor.

38

Vid en första anblick tycktes han vara minst lika seriös, men då Leon granskade hans ansikte kunde han se ett belåtet flin, som om Gael tänkt på något roligt. Det var dock så det ofta såg ut, det var helt och hållet Gaels stil. Leon visste att han inte kunde göra något åt det. Egentligen borde han straffa Gaels nonchalans, men Leon visste att det inte skulle ha någon effekt. Så länge Gael fortsatte att göra sig lika nyttig i strid såg Leon heller inget skäl till att ändra på något. Gael kunde få fortsätta vara den där underliga, galna typen i deras gäng.

På tur efter Gael kom Romir, lika lydigt som Victor, tätt följd av Leanne. Efter dem fortsatte sedan Gabriel, sist i ledet och till utseendet en aning osäker. Leon valde dock att ignorera vad han såg och fortsatte istället dagens rutiner.

De andra satte sig ner på flaket, men Leon valde att stå upp mot räcket, med blicken vaksamt riktad ut över området. Han såg med en stor respekt på omgivningen, där Familjens stora maskineri var i rullning. Stridsvagnar och stridsgångare fanns prydligt uppradade, skinandes i de spridda solstrålarna. Tränande och patrullerande soldater rörde sig fortfarande i tydliga mönster över de stora ytorna, överallt. Ända från Leons position och bort till de väldiga stadsmurarma kunde Leon se De Tiotusens dagliga rutiner flyta på. Runt omkring dem fanns ett tätt försvar av taggtråd, stängsel och betongmurar, som stängde ut alla världens faror från området. Där inne var de alla i säkerhet och kunde i lugn och ro träna inför de tuffare stunder då de skulle behöva rycka ut och försvara riket. Som kronan på verket fick solstrålarna dessutom varenda byggnad och fordon att glänsa likt silver, överallt.

Solen passade dock inte in, kände Leon, och tänkte återigen på fästningen i stadens mitt och det mörker som brukade kastas från molnen. Men han klagade inte, solens närvaro var en alltför skön omväxling mot hur det brukade vara.

Bilen började sakta rulla framåt och fick snabbt upp farten varpå den körde iväg. Den kom sedan snabbt fram till en avspärrning, utsatt mellan militärområdet och resten av staden. På andra sidan avspärrningen kunde Leon se stationen

39

där deras nästa transport väntade, och som skulle föra dem direkt in till Centralen. Säkerheten kring transportsystemet var hög och vakterna var noga informerade om vem och vad som skulle med varje tåg. Endast Familjens trupper hade tillträde till transporterna, utöver de politiska ledare som ibland besökte staden, men inte ens dem verkade man lita på helt. Det var som att en misstro till exakt allting fanns hos vakterna, vilket Leon tydligt såg på blicken hos den vakt som var först med att se på honom. Kanske var de avundsjuka på att inte duga till för elitförbandet, eller så var de bara allmänt vresiga. Leon hade dock allt han behövde i fickan för att få komma förbi, oavsett vakternas humör. ”Vi ska av här.”, kommenterade Leon, då han såg hur grupp Alfa fortfarande satt kvar i bilen. Genast fick det dem att hoppa ner från fordonet och lydigt ställa sig på rad framför grinden.

Efter dem följde Leon, som genast bröstade upp sig inför mötet med de vresiga vakterna.

Vakten som Leon tidigare hade fått syn på fortsatte att stirra ut honom, men sade inte ett ord. Han gick heller inte bort från sin post vid grinden, utan överlät istället kontrollen till en av sina kollegor som Leon såg kom vandrande. Det var en ung man som kom fram mot honom och han såg dessutom ut att vara vänligt inställd, vilket förvånade Leon. Snabbt och vänskapligt nickade han mot Leon, som om de träffats tidigare, innan han sträckte fram sin högra näve, ”Passerkortet, Leon?”

Leon blev först förbryllad över att vakten kände igen honom, men kom sedan på varför. Mycket hade ändrats sedan Leon först togs om hand av Familjen och tränades upp i huvudstaden. Med tiden hade den militära utbildningen förflyttats och centraliserats till en nystartad utbildningsinstans, på samma sätt som alla andra utbildningar i Caradvor. Det militära hade lagts i den avlägsna akademin i provinsen Punien, på andra sidan Terakiaviken, och det var där Leon hade stött på vakten tidigare. Alessandro hette vakten, vad Leon kunde minnas, men något efternamn dök inte upp hur mycket han än tänkte. Men det var oviktigt, Alessandro hade ändå ingenting med uppdraget att göra.

40

Han var bara en tillfällighet som dykt upp på vägen och som snart skulle lämnas bakom dem. Leon kunde endast minnas några få saker av Alessandro. Vakten hade varit en av många rekryter som Leon hjälpt till att utbilda under de små rutinuppdrag då specialstyrkorna skickades ner för att inspirera alla blivande soldater. Leon hade kört en stridssimulering med Alessandros klass och drillat dem hårt under en veckas överlevnadsträning, men de var så många soldater att Leon knappt lärde sig namnen på hälften av dem. Övningen hade uppenbarligen bevarat Leon i Alessandros minne, men för Leon hade händelsen nästan helt fallit i glömska.

Alessandro kastade några fundersamma blickar på Leon, som svarade med att ta upp en bunt papper ur sin ena byxficka. Han slängde därefter en snabb blick på dem och nickade lika vänligt som tidigare mot Leon, “Ni kan passera.”

Efter det vände sig Alessandro om mot de andra vakterna och gav tecken om att öppna grindarna.

Leon försökte snabbt dra sig undan och skynda förbi spärren för att undgå ett samtal med Alessandro, men lyckades inte.

Genast efter att Alessandro gett ordern till de andra vakterna fångade han skickligt Leons blick. Det var en skarp blick som Alessandro innehade, bättre än den hos någon av de andra i omgivningen, vilket gjorde det omöjligt för Leon att ignorera honom.

Den skarpa blicken kom sig av Alessandros ursprung, visste Leon, från Sovrastats sydligaste områden vid gränsen till de Sydöstra ödemarkerna. Det var ett kallt och ofta snöigt område, men som ändå inte var lika kallt som ödemarkerna i sig. I den väldiga dalen, innesluten av miltal med isiga berg, fanns ett helt urtida rike, vilket historierböckerna och gamla legender talade om.

Med tiden hade det karga klimatet där inne dock gjort det obeboeligt, vilket fått dess tusentals invånare att under årens lopp fly ut till de kringliggande rikena i Caradvor. De hade spridits ut över hela kontinenten, och liksom många andra hade Alessandros familj hamnat i Sovrastat, ödemarkernas närmsta rike, som med tiden blev en del av den allians och det uppror

41

som lade grunden för Familjen.

Leon kunde inte med att ignorera Alessandros skarpa blick och slängde därför en tillbaka. Efter det såg han hur Alessandro log en aning och öppnade munnen på nytt, “Ni kan passera, det är fritt fram.” Därefter sade han inget mer, utan stod endast kvar och höll ett vakande öga över grupp Alfa då de vandrade förbi spärren. Till Leons stora förvåning hade Alessandro inget mer att säga, och började mycket olikt sig själv inte rabbla upp minnen från alla de uppdrag de genomfört tillsammans. Leon hade nästan räknat med att få prata med honom och slängde därför till sin egen förvåning några ord mot honom, “Grindvakt nu?”

Han hörde sig själv säga det med en kylig och allvarlig röst, utan det minsta tecken på glädje. Orden lät dystra, som om han såg ner på Alessandros karriärsval.

Alessandro sneglade genast över axeln mot Leon, varpå han nästan fnysande gav sitt svar, “Jag riskerar i alla fall inte att bli dödad…” Han hade en konstig ton i rösten, bortsett från det allvarliga, som Leon inte riktigt förstod vad det var. Det lät som att Alessandro inte fann Familjens ideal värda att dö för, som om han helst ville stå utanför den nödvändiga kamp som fördes mot ondskan ute på kontinenten.

Leon brydde sig inte om att säga något mer, utan lät istället sin blick vridas framåt, samtidigt som han bestämt ledde sin grupp vidare och lämnade Alessandro vid vägspärren. Han tänkte dock länge efteråt på det Alessandro sade och på det tvivel som hördes. Det var en brist i moralen, märkte han, som verkade ha spridit sig. Kanske borde han lämna ett tips till ledningen om vad som skedde, då en sådan omoral riskerade alla framtidsplaner. Det enda som behövdes var en gnista för att allt skulle sättas i brand. Om inget gjordes åt de dåliga tankarna från början skulle de snart sprida sig likt en sjukdom, och innan någon ens visste vad som hänt skulle det ha blivit en stor epidemi av alltihop.

Grupp Alfa fortsatte förbi spärren och vidare in i vad som liknade en stor betongbunker.

42

Väl inuti såg de en stor och grå perrong breda ut sig, med en stor, silverfärgad tågvagn parkerad bredvid. Dörrarna var öppna och välkomnade soldaterna då de klev ombord, grupp Alfas ankomst var väntad och direkt då de kommit ombord och greppat tag om inredningen stängdes tågdörrarna. Tåget började sedan sakteligen röra på sig, varpå det gled ut från perrongen.

Från sin position närmast dörren kunde Leon se hur Alessandro hade följt efter dem och stod på perrongen, varifrån han följde vagnen med blicken då den gled iväg. Hans ord etsade sig kvar i huvudet på Leon, och till och med då vagnen fortsatte in i en mörk tunnel och Alessandro försvunnit ur sikte kunde Leon se honom framför sig. Orden ekade i hans huvud: ”Jag riskerar i alla fall inte att bli dödad.”

Han skulle ha konfronterat Alessandro på plats, han skulle ha läxat upp honom. Man tilltalade inte ett befäl med den attityden, man yttrade inte sådant tydligt tvivel om Familjen.

Men gjort var gjort, och det som inte var gjort var heller inte gjort. Leon kunde inte längre göra något åt det Alessandro sagt, utan var istället tvungen att fokusera på vad som väntade gruppen under dagen. Han vände därför blicken ut genom vagnsdörrens glasrutor och tog sig en titt på omgivningarna de susade förbi.

Vagnen hade rullat på en bra bit och kommit ut ur den mörka tunneln. Snabbt steg den uppåt i takt med att rälsen steg. Inte förrän de hamnat uppemot tio meter över marken planade rälsen ut och övergick till vad Familjen kallade för en monorail.

Runt omkring rälsen såg Leon hur de svischade förbi stadens byggnader. Med jämna mellanrum kunde han se emellan dem och bemöttes då av en strålande utsikt, när han blickade ut över nordöst. Långt bort i fjärran såg han hur Viskande bergen reste sig mot skyn, ända upp bland molnen, högre än tornet i Mercays mitt. Vid bergens fot lyste solen starkt och gav ett varmt liv över de skogar och fält som fanns där nere. Det var en vacker utsikt som Leon hade svårt att slita blicken från, som han vid varje tillfälle passade på att njuta av.

43

Mellan de skymtar han fick av Viskande bergen syntes dock något helt annat, vilket gav en märklig kontrast, då Leon kunde se den stora fästningen spegla sig i glasen på alla byggnaderna de for förbi. Ovanför fästningen låg fortfarande de mörka molnen tätt, och efter en stunds färd med monorailen kunde han höra hur regnet började smattra mot vagnens tak. Det fick Leon att ändra riktning på blicken, då han kände hur fästningen ingav en betungande känsla hos honom. För att komma på andra tankar riktade därför Leon sin blick nedåt, ner mot vad de färdades ovanför.

Under dem trängdes ett stort antal bilar om utrymmet i de olika körfilerna, på vardera sidan om monorailens stödpelare.

Vad trafikanterna sysslade med utöver att köra kunde inte Leon se, men däremot såg han hur dussintalet av fotgängarna på trottoarerna häpet lyfte sina blickar upp mot vagnen som kom farandes. De imponerades över den märkliga konstruktionen som förflyttade Familjens trupper, men framför allt imponerades de av soldaterna som for runt i transporterna. Där uppe fanns deras beskyddare, de vältränade soldater som hängav sina liv åt att skydda landet från all den ondska som hotade dess existens.

Utan militären skulle folket inte kunna känna sig trygga i sina hem bland den mörka betongen. Hela huvudstaden var egentligen en enda stor fästning, inte bara den som tornade upp sig i mitten, och De Tiotusen patrullerade den ständigt för att göra tillvaron säker.

Leon fick ett nytt mod då han såg på befolkningen under sig och riktade återigen upp blicken, rak i ryggen och med nytt självförtroende att tackla dagens uppdrag. Han blickade ut över staden som han så ofta beskyddade. Omgivningarna var mestadels gjorda av mörk och hård betong, prydd med mörka spegelglas. Det var Familjens speciella arkitektur, designad av deras ledare. I den fanns en viss råhet, men samtidigt en charmerande enkelhet. Byggnaderna hade med åren blivit många och tagit en stor plats, men hade ändå sällskap av gamla sten- och träbyggnader från före maktskiftet.

44

Gamla små hus fanns fortfarande bevarade som minnen av ett gammalt styre, för att folket skulle känna sig hemma. Det var ett viktigt drag av Familjen, visste Leon, då det höjde medborgarnas moral. Den nya arkitekturen fyllde en viktig funktion, men kunde ändå riskera att göra folk deprimerande med sina mörka färger. De gamla byggnaderna fick därför stå kvar, åtminstone för ett tag. Många av dem var dock för gamla och svårt skadade efter maktskiftet många år tidigare, och behövde egentligen rivas för invånarnas egen säkerhet.

Leon njöt av att se hur snabbt och enkelt de kunde fara fram med monorailen. Folket där nere på gatan hade respekt för honom och de andra, de beundrade dem. Människorna litade fullt ut på honom och lade sina liv i hans händer. Gruppen var folkets väktare och måste därför utföra varje uppdrag till hundra procent, enbart med Familjens och rikets lojala invånare i åtanke.

Det här var deras uppgift, det var deras kall: De slogs för folket.

Efter att ha fortsatt ytterligare en stund svängde monorailen av in mot fästningen, där den passerade en öppen port som omedelbart efteråt stängdes bakom dem. De hade kommit in i början av fästningen, nere bland de lägre nivåerna. Plötsligt dök rälsen nedåt och förde med sig vagnen i en accelererande hastighet. Leon kunde se hur ett ljus blev allt tydligare längre fram på spåret, det var monorailstationen i Centralen som väntade dem.

De var nu inne på högt bevakade områden, dit enbart medlemmar ur De Tiotusen hade tillträde. Det finns vissa saker som befolkningen inte fick ta del av utan att ingå i Familjens styrkor, saker som de heller inte ville veta. Vissa personer klarade inte av den värld som rådde bakom betongen, medan andra i stil med Leon och hans män var väl lämpade för det. Det fanns även vissa fakta om världen utanför staden som enbart skulle sprida skräck om den kom ut bland allmänheten, saker som den vanliga medborgaren inte skulle kunna leva ett anständigt liv med vetskapen om. Vissa hot hölls hemliga för allas bästa och bekämpades i det dolda, långt bort från stadens trygga murar.

45

De bekämpades vid gränserna mot ödemarkerna, vid de avlägsna kusterna och uppe i bergen. Rebellerna togs aldrig om hand inne vid de stora städerna, de vågade sig inte ens dit.

Vagnen fortsatte nedför den branta backen varpå den med ett gnisslande ljud bromsade in. Den gled sedan långsamt in på perrongen, för att slutligen stanna upp i närheten av den trappuppgång som ledde till Centralen. Vid perrongkanten och i taket satt svagt lysande lampor ingjutna i byggnationen, vilket gav en lätt mystisk känsla över stationen. Det var helt enkelt dunkelt, och den stora närvaron av beväpnade vakter och övervakningskameror i omgivningen hade kunnat göra vilket medborgare som helst skakig i knäna.

Grupp Alfa brydde sig emellertid inte vakterna inte om, de vågade knappt se på dem. När elitförbanden gjorde entré var det ombytta roller, då var det vakterna som blev skakiga. Inte så mycket som en blick riktades mot grupp Alfa och Leon kunde nästan svära på att till och med övervakningskamerorna vändes bort från dem.

Vagnen stannade på perrongen och Leon vaknade plötsligt upp ur sitt dagdrömmande. De hoppade alla snabbt av vagnen och tog hastigt några steg bort därifrån, varpå vagnen började röra på sig igen. Som om den känt av att ingen längre var kvar ombord accelererade den upp och återvände åt samma håll som den kom ifrån, troligtvis för att hämta upp fler soldater.

Bestämt styrde Leon sin grupp mot trapporna på perrongens andra ände. De hade mycket framför sig, det fanns ingen tid att stå kvar och dagdrömma.

46

47

9. Ökenkrigarens kall Sand så långt ögat kunde nå. Odawa upprepade ordet för sig själv där han ensamt satt och stirrade ut över de väldiga sanddynerna. Sand och åter sand. Miljarder sandkorn, om inte mer. De var bortom räkning, det gick knappt att föreställa sig hur många de var. De hade alltid funnits där, de var en av de saker som alltid förblev densamma. Hemma i staden förändrades saker och ting ständigt, precis som i djunglerna bortom den. Där ute i öknen ändrades dock inget, tänkte Odawa. För många var det något att svära över, ett hett och ogästvänligt ödeland, men för honom var det något annat. Han kunde se det fina i det, det vackra i det som så många andra förkastade. För många var sanden, hettan och klipporna en förbannelse, för honom var det lika vackert som de vidsträckta djunglerna österut. De flesta såg det som en livlös ödemark, men de hade fel. Livet fanns där ute, bara man visste var man skulle leta. Och det liv som fanns där, det var fantastiskt. Under sanddynerna och bland klipporna fanns de mest fantastiska varelser att finna. Under öknens vidsträckta landskap låg även ruinerna och resterna efter det som en gång varit, för så längesedan. Kvarlämningar från svunna tider, tusentals år tillbaka i historien, som Odawa endast hade hört talas om genom de Äldstes berättelser. Civilisationer bevarade genom legender som förts vidare genom skrifterna i stadens tempel, djupt inne i bergen. Det var Odawas förfäder, hans folks föregångare, och sägnen sade att de ännu vakade över sitt land. Långt där ute i öknen drev de fortfarande runt med vindarna och sandstormarna, där ute i hettan darrade de fram över sina gamla bosättningar.

De delade öknen med de levande och vakade varsamt över dem.

Odawa hade många gånger känt deras närvaro under sina resor.

Men någonting hade förändrats, det kände han. Solen brände kraftigt ner mot platsen där han satt men hans huvförsedda poncho skyddade mot dess skadliga strålar. Värmen hade han heller inget problem med, den hade alltid funnits där, han var uppväxt med den.

48

Den var oförändrad och ingenting att anmärka på. Det som däremot var annorlunda var vinden och det som fanns i den. För de flesta andra var det bara en vanlig bris som dök upp då och då, allt oftare, men för honom var det ett rop. Han kunde, liksom sin mor och många dessförinnan i ätten och vissa andra begåvade släkten i staden, känna förfädernas röster i vinden. Oftast hade deras röster sjungit till dem och berättat om sin historia, enbart för att dela med sig av kunskapen, men något hade ändrats.

Förfäderna sjöng inte längre, de förde inte längre med sig någon lärdom. Tvärtemot så skrek de och stönade. Förfäderna plågades, de led oerhört. Det var obehagligt för Odawa att höra men han var ändå tvungen att lyssna. Det fanns inte mycket till val. Han var en av de få som hade uppfattat detta klagorop, detta behov av hjälp. De Äldste i staden hade också hört förfädernas rop men ingen av dem kunde urskilja vad det var som låg till grund för lidandet.

Odawa kunde heller inte urskilja något tydligt. Förfäderna klagade, det hörde han, de led och skrek, men han visste inte varför. Lidandet fyllde luften och det satte sina spår i hemstaden Irlem. De Äldste höll på att drivas till vanvett av förfädernas ständiga skrikande. Även de övriga invånarna hade drabbats då förfädernas växande lidande hade lett till allt mer fysiska konsekvenser. Många upplevde sina hem som hemsökta. Saker föll omkull eller flyttade på sig, iskalla punkter uppenbarade sig på olika platser. Vissa hade till och med hävdat sig ha sett förfäderna stryka omkring i grottorna, oroligt farande från vägg till vägg och utan någon plats att slå sig till ro på.

Händelseutvecklingen var oroande men ingen visste vad som skulle göras åt situationen. Odawa hade dock förstått ett och annat under sitt långa mediterande. Under de närmsta timmarna hade han suttit på sin klippa, ensam under solen, och ju längre han suttit där desto mer hade han kommit underfund med. Förfäderna ville inte tala om vad det var som plågade dem, eller så var Odawa och de andra oförmögna att tolka det som sades.

49

En sak som Odawa ändå hade kommit fram till var varifrån förfädernas plågoandar kom, var problemet hade sitt ursprung.

Roten till ondskan låg inte i Irlem och de kringliggande bergen, heller inte i djunglerna i öst eller bortom dem. Det låg istället västerut, åt det håll där Odawa satt och stirrade. Någonstans där borta, på andra sidan Darvonska öknen, låg problemet. Långt där borta, bortom öknens ände och i länderna bortom bergen, där fanns det som plågade förfäderna.

Men exakt var, det kunde inte Odawa komma underfund med. Han visste att landområdena där borta var vidsträckta.

De hyste ett stort antal riken och många folkslag vilka ofta låg i konflikt med varandra. Så hade det varit redan på förfädernas tid då deras civilisation blomstrade ute i öknen, innan den torkade ut. På den tiden hade deras nation brett ut sig över öknen, kallad Darvonien, och hade varit i regelbunden kontakt med länderna bortom bergen. Med tiden hade allt det ändrats, allt eftersom att riket torkade ut mer och mer. När Darvonien väl torkade ut och det blev omöjligt att odla någon mat svek länderna i väst, vilket fick det darvonska folket att dra österut. Det var då Irlem växte fram, ifrån att endast ha varit en mindre handelsstation till att bli huvudstad i det Sendarvonska riket. De hade flytt och gått från ett mäktigt handelsimperium till ett nästan obefintligt litet rike.

Nationerna i väst glömde snabbt bort dem, uppslukade av sina egna ärenden och ambitioner om expandering.

Odawa hade aldrig varit där borta i väst, på andra sidan öknen, men han hade hört och läst så mycket om platsen. Saken var den, att det han såg som några nationer till och med var en helt egen kontinent. Caradvor kallades den för och var avskild från den landmassa Odawas rike befann sig på. Varför det var så hade Odawa först inte förstått, men med tiden hade det blivit allt tydligare. Gränsen drogs av bergskedjorna och början på den Darvonska öknen, de landområden som nationerna inte ansåg sig ha någon nytta av. Av det skälet skulle de landområdena heller inte tillhöra samma område som deras egna. Folket i väst var helt enkelt för fina för allt som befann sig utanför, de ansåg sig bättre än de andra.

50

Plötsligt märkte Odawa hur någon närmade sig. Han reste sig därför upp och vände sig om, med blicken riktad tillbaka mot bergen och Irlem. En bit bort såg han hur någon, iklädd en stor vit poncho och med en sabel i ena handen, mödade sig fram genom sanden ut mot stenen han stod på. Sanden gjorde det tungt och mödosamt att ta sig fram men Odawa såg ändå hur den vitklädda personen beslutsamt fortsatte med blicken riktad ner i marken. Ansiktet var dolt under den vita huvan, men Odawa visste ändå vem det var. Han kände igen ponchon som personen bar, för han själv bar en likadan. Det var hans syster, eller åtminstone hans systers poncho, som tog sig ut till honom i början av öknen. Att sabeln hölls i ett stadigt grepp vittnade även det om att det var Odawas syster, då hon alltid ville vara på den säkra sidan ute bland klipporna och sanden.

Då personen kom fram vände hon blicken upp mot Odawa och visade att det mycket riktigt var hans syster. Han blev genast glad att se henne, men slogs av den nedstämdhet som syntes hos henne. Den smittade genast av sig och fick honom att bekymrat inleda deras samtal, ”Vad är det, syster?” Han såg hur hon lika bekymrat stod kvar och såg på honom, med huvan och ponchon fladdrande i den svaga bris som plötsligt letade sig in från öknen.

Med sig förde den ett antal sandkorn som systern skyddade sina ögon mot genom att dra ner huvan en aning. ”De letar efter dig.”, svarade systern och såg upp på sin bror.

Han var den äldsta av dem, men det skiljde inte många år. De var runt samma ålder, vuxna men ändå ungdomliga, i sina friskaste och bästa år.

Odawa sade inget mer, utan fortsatte bekymrat att se på sin syster. Han trodde sig förstå vad hon syftade på men visste inte vad han skulle svara. ”De Äldste.”, fortsatte systern och såg sin bror i ögonen, ”De letar efter dig. Någonting har hänt. Du måste ta dig dit genast.” ”Är du säker?”, frågade Odawa och förbryllades över vad han hörde, ”Vad vill de mig?” Han tänkte genast på de Äldste och det råd de hade. Förvisso hade han sin förmåga att höra förfädernas röster, men det hade även de Äldste.

51

Så sett var Odawa förutbestämd att en dag ta plats i deras råd, men det var många år kvar till dess. Han hade trott att det skulle ta många år innan de ens började komma på tanken att ta hjälp av honom. ”Jag vet inte.”, förklarade systern, vars namn var Nabru, och skakade osäkert på huvudet, ”De sade inte vad de ville, bara att det var av yttersta vikt att du sökte upp dem så fort som möjligt.

Far letade igenom hela Irlem efter dig först, för de ville hålla allt så hemligt som möjligt, men när han inte hittade dig frågade han mig om jag visste var du kunde hålla hus.” ”Och du svarade vad?”, slängde Odawa misstänksamt ur sig och kastade en blick bort mot bergen och ingången till Irlem, innan han vred sig ut mot öknen, ”Du avslöjade väl inget?” ”Var inte dum, broder.”, svarade Nabru genast, en aning stött, ”Du tror inte att de vet vad du gör för något? Att du ger dig ut hit och lyssnar och utforskar? Det är inte bara dig som förfäderna talar till. De Äldste kan också höra dem, i många fall bättre än dig. De berättar för de Äldste vad du gör, de hjälper till att hålla ett vakande öga över dig. Bara för att far inte vet något betyder det inte att de Äldste inget vet.” Nabru tystnade en aning, innan hon tillade några ytterligare ord, ”Men nej, jag har inte sagt något till far. Han vet inte. Vad han vet så ligger du och sover någonstans uppe bland klipporna för att smita undan dina sysslor.” ”Bra.” ”Om du tycker det, så…”, mumlade Nabru, innan hon pekade in mot klipporna, ”Skynda dig dit nu, upp till de Äldste. Det var brådskande. Man låter inte dem vänta om de vill något.” ”Givetvis inte.”

Odawa hoppade ner från stenen och landade mjukt i sanden bredvid Nabru. Han såg på henne och nickade åt hållet de skulle, ”Följ med mig in igen. Det är inte säkert här ute.”

Nabru ryggade genast tillbaka, återigen stött efter sin brors uttalande, ”Du tror inte att jag också kan klara mig här ute? Tänk på vem det är du har sparrats mot i alla år. Tänk på att även jag kan höra förfäderna.”

52

Odawa flinade en aning och började sedan vandra tillbaka mot klipporna och deras hemstad. Nabru följde genast med, tätt bredvid honom och med blicken farande över omgivningarna.

Det enda som syntes var sand och glödande ljusbruna klippor.

Något tecken på en stad eller något annat liv än de båda syntes inte, men ändå fanns en stad i närheten, sjudande av liv. ”Tänk vad skenet kan bedra, broder.”, påpekade Nabru, ”Allt det här… Så livlöst, så öde. Hur kan man tro att någonting kan leva här ute?” ”Det kan man inte.”, svarade Odawa och såg upp mot de stekheta klipporna som de närmade sig, ”Men efter ett tag, så märker man att man har fel. Livet är väldigt bra på att anpassa sig, det hittar alltid en utväg. Tänk på våra förfäder, på vad som hände. De hade sitt rike, sin blomstrande civilisation. För dem grönskade öknen. Men så plötsligt hade de inte längre kvar något. Allt var dömt, de kunde inte längre fortsätta det liv de hade.

Men ändå hittade de en utväg, ett sätt att klara sig. Vi har dem att tacka för mycket. Utan dem hade vi inte haft vårt hem här i Irlem. De överlevde genom oss. Deras ord förs vidare genom några få utvalda av oss.” ”Nu överdriver du.”, ansåg Nabru och skakade på huvudet, samtidigt som de svängde av in mot en dalgång som syntes i bergen. På den vänstra sidan av dalgången höjde sig dessutom ett stort torn, uthugget ur berget, vars många fönster blev synliga på nära håll. Där inne skymtade några skuggor förbi vilka Nabru och Odawa visste kom från de vakter som slött patrullerade tornets våningar och höll ett halvt vakande öga ut mot öknen. ”Kallar du verkligen det för att överleva?”, frågade Nabru, ”Deras röster ekar kvar, men kan vi verkligen kalla det för att leva? Hur vet vi ens att det är dem och inte något annat? Det kan vara vad som helst som talar till oss, något som utger sig för att vara dem. Tänk på allt vi läst, allt som fanns i den gamla världen, allt det som människorna bortom öknen glömt bort. Det kanske lever kvar här ute i öknen, under sanddynerna och ruinerna, och försöker använda oss för att ta sig tillbaka.”

53

En obehaglig tystnad uppstod mellan Odawa och Nabru.

Odawa försökte urskilja om hans syster menade allvar, men kunde inte utläsa något från det stela ansiktsuttryck hon drog på.

Till slut, då de vandrade in genom dalgången, mjuknade hennes ansikte emellertid upp och brast slutligen ut i skratt. ”Skrämde jag dig?”, frågade hon och slog till sin bror lätt på axeln. Svaret blev en måttligt road fnysning från Odawa som gjorde sitt bästa för att roas åt skämtet. Det blev dock svårt för honom då han kände hur Nabrus till synes oskyldiga skämt kanske hade något mer bakom sig och hur det gav honom en ny insikt.

Men Odawa släppte snabbt sitt grubblande och överlät det till senare spekulation då han och Nabru tog sig igenom den smala dalgången. Efter ett tag övergick dalgången till en tunnel rakt in i berget, där små svagt lysande svampar på bergväggarna lyste upp vägen framför dem. Där inne kunde inte solens värmande strålar ta sig in vilket fick temperaturen att falla markant. I kontrast till den stekande värme Odawa hade fått känna ute i öknen hela dagen var det iskallt och det fick honom att huttra till. Framför sig såg han dock slutet på tunneln, där solens strålar obehindrat tog sig ner och lyste upp början på hans och Nabrus hemstad Irlem.

Syskonen förblev tysta under resten av vandringen genom tunneln. Tystnaden höll dessutom i sig då de tagit sig igenom och kom ut i den stora staden. Trots att de sett staden varje dag i hela sitt liv kunde de inte undgå att häpnas över synen som mötte dem. Från den smala mörka gången kom de ut i en stor dal uthuggen ur berget, upplyst av den varma solen och fylld med liv. Framför dem syntes rader med små hus och gatustånd där stadens invånare var ute och i full gång med sina vardagssysslor.

Allihop var iklädda ponchos liknande de som Odawa och Nabru bar men ingen hade samma färg som syskonen. Istället fanns det ett myller av en- och flerfärgade ponchos ute i staden, där varje färgkombination visade vilken familj personen tillhörde. Förr, på förfädernas tid, hade färgen visat vilket yrke och vilken del av samhället man tillhörde, men med tiden hade det vuxit bort.

54

Darvonernas samhälle hade utvecklats vidare från det, så som Odawa såg det, och i dagsläget fyllde färgen enbart samma funktion som ett familjenamn. Det visade vilka man var närmast släkt med och kunde ge upphov till en och annan historia kring lägerelden, men inte mycket mer.

Odawa och Nabru tog sig ut i det myller som fyllde staden men sökte sig bestämt genom folkmassorna och uppför en stentrappa, upp mot ytterligare två stentrappor som fanns uthuggna på stadens andra sida, på vardera sidan om en stor port in i berget. Porten ledde ut till andra sidan av bergen, ut mot den djungel som fanns där borta, öster om staden. Det var emellertid inte dit Odawa och Nabru skulle bege sig då deras mål var de nya trapporna.

När de gick fram genom folkmassorna kastade Odawa en blick fram uppför trapporna och lät den sedan följa dem uppåt.

En bit upp, ovanför porten, tog trapporna slut och mynnade ut i en avsats som spred sig hela vägen runt dalen för att sedan övergå till en ny trappa ovanför gången som hade lett Odawa och Nabru in i staden. Därefter fortsatte det sedan på samma sätt i flera våningar, med avsatser som gick runt dalen till en ny uppsättning trappor, ända tills de nådde dalens topp. På så sätt blev dalen hela tiden bredare ju högre upp man kom tills den tog slut och omgärdades av en hög mur ovanför. Ända där uppe, på dalens norra sida, kunde Odawa dessutom skymta en befäst byggnad, även den uthuggen ur berget, varifrån muren sköt ut.

Det var dit upp han var på väg, visste han, för det var ända där uppe de Äldste satt i sitt råd och styrde över staden. ”Det är en bit upp.”, påpekade Nabru efter att de tagit sig upp för den tredje trappan, men ändå kunde räkna till att det var hela sju stycken kvar. ”Verkligen.”, svarade Odawa och tänkte på det han såg ovanför sig och häpnades som vanligt över synen, ”Allt byggt av våra förfäder. Vi har dem mycket att tacka för. Säg mig, hur många gånger har du varit ute på upptäcktsfärd i öknen, syster?” ”Inte lika många gånger som dig, men många gånger.”, svarade Nabru och anade vad Odawa ville komma till.

55

”Det här är en av de enklare sakerna de byggt.”, fortsatte Odawa och skakade på huvudet inför tanken på allt det han sett och förstått, ”Det finns så mycket begravt under sanden, så mycket bortom öknen som de byggt. Det går inte riktigt att förstå vad de åstadkom, eller hur de kunde försvinna så lätt efter allt de lyckades med.” ”Tiden har sin gång. Allt har ett slut.”

Innan Odawa hann säga något ytterligare till sin syster hörde han hur någon ropade hans namn, vilket fick honom att vända sig om. Genast såg han hur en lång, gråhårig och bredaxlad man prydd med en växande mage kom ikapp honom och flåsande stannade upp. På sig hade han en vit poncho, likt den Odawa och Nabru bar, och då han hade hämtat andan på nytt bröstade han upp sig och gick att känna igen som deras far. Svettig och med en barsk min, vilken knappt syntes genom det grå skägget, pekade han bestämt på Odawa med en sådan kraft att han nästan kunde stuckit hål på sin son, ”Jag har letat efter dig överallt, min son. De Äldste kallar på dig. Var har du hållit hus? Du skulle rustat upp kranen idag, men den är fortfarande orörd.”

Odawa såg hur Nabru stirrade på honom i väntan på ett svar och begrundade sina alternativ. Deras far hade aldrig varit glad i besöken ute i öknen, vilket gjorde att Odawa alltid hade dolt dem för honom, många gånger genom lögner från Nabru till hjälp. För att inte dra på sig sin fars vrede beslutade han sig därför om att ljuga igen och fortsätta med att måla upp den falska bild av sig själv som han hade jobbat på i så många år, ”Jag har varit nere på marknaden. Jag tänkte bara köpa lite spik snabbt, men det fanns så många erbjudanden, så…” ”Du slarvar, du tappar fokus!”, förklarade deras far i ett hetsigt utfall och tog tag i Odawas axlar. Han spände sedan blicken i Odawa och pekade upp mot fästningen vid toppen av dalen.

Tonläget sjönk till något betydligt mer sansat, men ändå allvarligt, ”De väntar på dig. Ta dig dit nu direkt, så jag slipper skämmas! En annan hade sprungit dit för glatta livet, bara för chansen och äran i att få ett uppdrag av dem!”

56

”Ja.”, svarade Odawa lågmält och visade hur han skämdes.

Han visste att det gjorde hans far en aning belåten, då han fick visa sig vis. Skammen var dessutom äkta, men den kom dock inte av det skäl som hans far trodde. Istället kom den från att han kände sig så tvungen att ljuga och att han gång på gång byggde på den stora lögnen. Att ljuga för hans far var något som ingen annan i Irlem skulle kunna tänka sig. Han var en högt aktad man, ödmjuk och respekterad av alla, hjälpsam och med ett finger i nästan allt som hände. Irlem och dess invånares välmående var hans högsta prioritet och hade så alltid varit, och han önskade göra sina barn till minst lika respekterade invånare. Efter alla Odawas lögner verkade han dock förtvivlad, oroad över vad han skulle göra åt sin son. För honom var Nabru den lyckade, medan Odawa var den lata dagdrivaren. Kanske var det därför han var så fruktansvärt framfusig om att Odawa skulle skynda sig upp till de Äldste. Det var sonens chans att lägga det dåliga bakom sig och ta tag i livet, möjligheten att få något viktigt uträttat. ”Se så, skynda dig nu. Jag och din syster väntar på dig efteråt.

Vi börjar med kranen så länge.”, manade Odawas far på och tog sedan Nabru under armen. Han vinkade med den lediga handen åt Odawa som för att skuffa bort honom, ”Skynda dig. Låt dem inte vänta.”

Utan ett ord vände Odawa sig helt om och vandrade hastigt iväg mot nästa trappa för att göra sin far nöjd. Direkt då han hade kommit upp för trappan och utom synhåll på nästa nivå i staden saktade han dock in och gick betydligt långsammare framåt. Han tänkte på sin far och alla de lögner han hade dragit för honom och hur misslyckad han förmodligen var i sin fars ögon. Kanske vore det bäst att egentligen berätta sanningen om att han ständigt begav sig ut i öknen, men han var osäker. Resorna dit ut skulle inte göra hans far nöjdare, då han troligen skulle se det som både dumdristigt och meningslöst. Samtidigt skulle det radera ut bilden Odawas far hade om honom som en lat dagdrivare.

57

Plötsligt tyckte sig Odawa höra något, som en svag viskning i vinden. Han visste mycket väl vad det var men lyckades inte urskilja vad som sades. Det enda han kunde höra var hur orolig viskningen lät, som om den varnade honom för något. Den skiljde sig från de plågorop som hade hörts den senaste tiden och förde med sig ett helt annat budskap. Vad gick dock inte att urskilja och det hördes endast en gång för att sedan ebba ut i tystnad. Inte ens plågoropen hördes då Odawa närmade sig den högsta nivån av staden och fästningen. Istället bredde en tystnad ut sig där uppe. Ljudet nedifrån staden var endast ett dovt bakgrundsljud, så bekant och lågt att han knappt lade märke till det, och det enda som hördes från vinden var dess vinande. Förfäderna var plötsligt tysta, de sade ingenting. Kanske höll de andan inför något, inför det som de Äldste skulle berätta för Odawa.

Kanske ville de ge honom lugn och ro inför vad som väntade.

Efter en stunds vandring i tystnad kom Odawa fram till den sista trappan vilken han med trötta ben tog sig uppför. Längst upp hördes vindens vinande där den for fram över bergen för att sedan dyka nedför murarna, medan Irlems urgamla flaggor fladdrade i vinden på toppen av fästningen. De vakter som stod utanför ingången till fästningen sade ingenting, de stirrade endast rakt ut över dalen, stilla stående likt statyer. Deras röda rustningar sken starkt under solljuset och fick Odawa att undra hur de förmådde stå kvar där hela dagen utan att kollapsa under den så varma solen.

Men de var tränade till det, visste han ändå, att uthärda solens hetta. De röda rustningarna visade att de tillhörde Irlems väpnade styrkor, stadens försvar mot all den ondska som fanns ute i världen. Västerifrån fanns det ingen som trodde på att något hot skulle komma, det var ingen i Caradvor som såg åt deras håll, men åt de andra hållen, där var de betydligt osäkrare på vad som kunde ske. Djupt inne i de östra djunglerna visste ingen riktigt säkert vad som kunde lura och norrifrån kom historier om åtskilliga fasor på andra sidan bergen och den stora kalla viken.

Söderut, nedanför öknen, låg dessutom en krutdurk som väntade på att tändas.

58

Länderna där nere var splittrade, ofta i inbördes konflikt och ständigt under bevakning av Irlem. Förr eller senare skulle soldaterna i de röda rustningarna tvingas försvara staden mot det som fanns där nere, eller till och med resa dit. Detta visste varje person i Irlem men de flesta försökte att låtsas som om de inget visste. Än var dock inte den dagen kommen och vakterna patrullerade fortfarande stadens murar. Odawa gick därför förbi de två vakterna vid fästningens ingång och kom in i det stora försvarsverket. Insidan var likt resten av stadens byggnader uthuggen ur själva berget. Väggarna pryddes av gamla flaggor i olika färger, vilka representerade alla familjerna i staden. I övrigt fanns flertalet gamla inskriptioner, resterna av förfädernas skriftspråk, som de Äldste spenderade mycket tid till att tyda.

Rakt fram, i den väldiga salens andra ände, ledde en kort trappa upp till ett nytt och ännu större rum, i vilket de Äldste allihop satt. Då Odawa kom in såg han hur de stod utspridda runt ett enormt cirkelformat bord, prytt med olika symboler.

Varenda en av de Äldste var klädda i långa grå rockar, i samma färg som deras långa utsläppta hår hade skiftat till med tiden.

Männen hade långa och minst lika grå skägg som gick ända ner till bröstet. Bland dem fanns lika många kvinnor som män, vilka allihop hade utsläppt hår av samma längd som männens skägg och i ena hörnet kunde Odawa känna igen en av dem som sin mor. Han mötte snabbt hennes blick då han klev in i rummet, innan han slet den från henne och gick fram till bordet. Då han närmade sig såg han att det fanns fler personer närvarande än bara de Äldste, vilka även de hade kallats till möte. Vad det än kunde vara som stod på förstod Odawa att det var något stort.

Han tänkte därför återigen på vakterna utanför fästningen och det han hade tänkt om regionerna söderut. ”Äntligen.”, sade Odawas mor slutligen då hon såg honom dyka upp, ”Vi har väntat på dig, Odawa.”

59

15. Vägskäl Det var en varm känsla, den spred sig i hela kroppen, ut till varje ände. En bild brände sig fast i skallen. Den där kvinnan, han hade sett henne någonstans tidigare, för längesedan. En sådan varm känsla, oerhört varm. Minnen som försökte komma tillbaka. Ett svagt minne slogs för sin rätt att existera, det försökte tränga fram ur det undermedvetna, det försökte slingra sig fram genom omöjliga passager och spärrar. Det hade tryckts undan så länge, för så längesedan, det var något förbjudet. Han fick inte lov att minnas, det var skadligt för honom och alla runt omkring. Det var ett minne från en svunnen tid, ett minne som påminde om saker som omgivningen ville skulle förbli glömda.

Då dök det upp, detta vaga minne. Det var en suddig bild av ett landskap, fyllt med kullar och ängar. Grönskande blommor och lycka fanns i mängder och mitt i alltihop två människor.

Den varma känslan satt fortfarande kvar, men en blandning av förfäran och ouppnåelig lycka smög sig fram. Var det ens ett minne, eller var det bara fantasier? Vad hände?

Det gjorde ont att minnas, men ändå försökte minnena ta sig fram. Allting förvandlades till en mardröm fylld av höga smällar och skrik. Gamla undantryckta känslor gjorde sig påminda och strömmade snabbt igenom hela drömmen. Djupt, djupt nedifrån kom det, upp till ytan igen. Det suddiga var nästan borta. Snart gick personerna att känna igen, landskapet började bli bekant.

Lite till, bara lite till…

Leon vaknade plötsligt upp och reste sig hastigt och förvirrat.

Hans huvud var alldeles vått och kallt, iskalla vattendroppar rann nedför hans kinder. Han såg sig förvirrat omkring och upptäckte att Romir och Gael stod bredvid honom. Gael flinade lite och visade upp en nästan tom hink med vatten som var resultatet av deras försök att väcka honom. Visst lyckades de, men om de bara hade försökt lite senare så hade Leon uppskattat det mer. Han höll på att minnas någonting, det var så nära.

60

Hade de bara väntat några sekunder till så hade det gått. Men nu var han vaken och allt det han drömt om var borta. Kanske var det ändå bara en förvirrad dröm, ingenting mer. Desto mer han piggnade till, desto avlägsnare och mer fantasifull kändes drömmen.

Leon ruskade bort lite av vattnet ur håret likt en blöt hund och tog sedan på sig sin basker som låg på golvet bredvid. Han upptäckte att han fortfarande befann sig i rummet där han tuppat av. Vad var det egentligen som hände tidigare i gryningen?

Det var någon som knockade honom, mindes han, och sedan sköt Abelard mot en rebell. Därefter svartnade det och nu var det bara Romir och Gael kvar i rummet med Leon. Varken Abelard, hans soldater, kvinnan eller Isaac fanns kvar där inne.

Men när allt hände innan var det fortfarande en aning mörkt, det var gryning och solen hade enbart påbörjat sin färd upp mot himlavalvet. För stunden var det betydligt ljusare. Frosten låg på fönsterrutorna vid den vägg som fortfarande stod upp och utanför tornade en grågrön ruinstad upp sig mot den gråmulna himlen. Residenset hade nästan helt förstörts och när Leon sträckte blicken uppåt kunde han se ett hål som gick genom både övervåningen och yttertaket. Där ovanför skymde de grå molnen allt solljus där de dystert drog fram, som om de befann sig mitt i huvudstaden. Det var nästan som om naturen anpassat sig efter vad som hänt i gryningen, som om den var i sorg över all blodspillan som skett.

Det var kyligt i byggnaden, kyligare än natten innan, men det gjorde inte Leon förvånad. Vädret hade blivit kyligare de senaste åren, klimatet hade sakteligen förändrats till det kallare. Vissa påstod att det hade att göra med Familjens väldiga industrier på andra sidan viken, i Södra Mercay och Terakia, men Leon visste inte riktigt vad som var sanning. Mycket kunde vara propaganda utspridd av rebellerna. Industrin var bra för Familjen, den var bra för hela Caradvor. Utan den skulle kontinenten aldrig ha kunnat ta sig ur svackan den befann sig i innan och under maktskiftet, utan industrierna skulle mänskligheten fortfarande ha kravlat runt nere i leran, mellan ruinerna.

61

De hade då inte varit mer än djur, åtminstone om man skulle tro vad Familjen sade, om man trodde på de ord som Dante och Ivan talat till De Tiotusen.

Leon tänkte tillbaka på den föregående natten då han blickade ut i rummet. Han mindes vad som hade hänt men kunde inte förklara vad som faktiskt skedde. Han kunde inte förklara varför han inte tryckte in avtryckaren, varför han inte röjde undan den där rebellen direkt på plats. Det var inte likt honom, han brukade bara trycka av direkt och sedan gå vidare.

Men inte den här gången, den här gången var det något speciellt. Det var något speciellt med den där kvinnan, något som gjorde att Leon aldrig skulle vilja skada henne. Hade han blivit trött på alltihop? Hade hans psyke börjat säga nej efter alla dessa år?

Frågorna var många och svaren få, men Leon förstod att inget besvarades av att han satt kvar i rummet och stirrade på de förstörda omgivningarna. Han hade förlorat mycket tid då han varit medvetslös. ”Var är alla?”, frågade Leon fundersamt och vände blicken mot Romir och Gael. Romir sade ingenting, men Gael gjorde däremot en gest med huvudet mot residensets framsida. Leon nickade förstående tillbaka mot honom och plockade sedan upp sitt gevär, varpå han gick igenom nästa rum och vidare in i hallen. Huvudet bultade efter smällen som knockat honom men han hade inte tid att sätta sig ner och känna efter hur han egentligen mådde. Saker var i görningen på framsidan och han var tvungen att infinna sig på plats, det var något som han förstod.

Han föreställde sig förödelsen som skulle bemöta honom där ute efter nattens strid. Förmodligen stod Abelard och hans män vid en hög med hopsamlade kroppar och skulle precis tända eld på dem för att avsluta uppdraget. Vad Leon beträffade verkade Abelard helt ha ignorerat hans tillstånd, förmodligen på grund av hur han ifrågasatte händelseförloppet tidigare. Det var ett misstag som kunde stå honom dyrt om det var så att Abelard hade för avsikt att rapportera vad som hänt.

62

Leon förväntade sig egentligen inget annat, men hoppades ändå att Abelard skulle förbise händelsen i sin rapport.

Efter hallen fortsatte Leon fram mot den öppning som utgjorde resterna från den tidigare entrédörren. Gael och Romir följde snabbt efter honom och de gick sedan alla tre ut genom dörren.

En bit från trapporna stod fordonen och runt omkring dem befann sig några av Abelards soldater bland Leons egna. Bland dem stod de få människor som fortfarande såg ruinstaden som sitt hem och bevittnade det som höll på att hända.

Det var smutsiga och plågade människor, iklädda trasor som de kallade för kläder. I deras ögon fanns inte längre något hopp, enbart en tomhet med en instinkt att överleva. De hade alla kallats dit av Abelards trupper för att bevittna det som höll på att ske, för att se hur Familjen statuerade ett exempel om vad som skedde om man försökte göra uppror. Deras närvaro skrämde Leon men väckte även vissa häpnande tankar inom honom. Att någon kunde hanka sig fram genom livet på ett sådant sätt och förmå överleva i en sådan misär förvånade honom. Det gjorde honom nästan ledsen.

Bredvid sig på toppen av trappan upptäckte Leon att Abelard stod, med sitt vanliga flin och sin illvilliga blick. Han märkte genast av att Leon dök upp och log brett, ”Du kan stanna kvar här uppe. Vi har lite att statuera innan vi ger oss av. De ska få se vad som händer om man står upp mot Familjen, om man tror sig kunna besegra De Tiotusen.” Abelards blick vreds sedan vidare mot Romir och Gael, ”Ni kan gå ner. Ta plats i massan, så ni eventuellt kan hålla den i schack. Håll ett öga på vad som sker där nere, om någon försöker med något. Det har hänt förr att folk i sådana här samlingar tror sig kunna skjuta någon uppe på scen… Det blir ett bra tillfälle att locka fram resterande rebeller, om det finns några kvar.”

Romir och Gael reagerade först med att ifrågasättande se på Leon, men fick svar direkt då Leon pekade ner mot trappans fot.

De gick därför ner och ställde sig bland de andra, varpå Abelard vände blicken ut över det öppna området.

63

Han harklade sig en aning innan han mäktigt höjde rösten, ”Å Familjens och Mercayheims vägnar är vi här idag, för att straffa de som motsätter sig den ordning som vi genom åren försökt upprätthålla. Trots allt vi gjort för er finns det fortfarande de som vill skada oss! Väpnade motståndsgrupper av detta slag tillför inget annat än rent kaos och förstör den idyll som vi strävar efter att bygga upp! Dessa rebelliska rörelser är ingenting annat än en pest för oss alla, en pest som sakta förstör vår värld!” Abelard stannade upp och såg föraktfullt ut på folkmassan, på de smutsiga människorna han såg där nere. För honom stod de på motsatt sida av näringskedjan, längst ner i smutsen, långt under honom.

Men trots föraktet behöll han sitt leende, det oerhört falska leendet, och fortsatte tala till publiken, ”Se det här som en varning till alla er andra. Om ni slår ut ert kära styre, vem ska då skydda er mot varelserna där ute? Ska dessa rebeller göra det, när de inte ens kan skydda sig själva? Ni förstår inte vad det är ni gör, när ni stödjer sådana här aktioner! Vem ska skydda er mot alla monster och demoner ute på fälten, om inte vi? Vem kan, om inte vi, driva bort alla de varelser som smyger sig ner från högländerna och bergen nattetid? Vem ska hindra de varelser som krälar sig upp ur djupen?”

Leon iakttog fundersamt Abelard då han talade och märkte plötsligt att Gabriel befann sig på motsatta sidan om grupp Deltas ledare. Varför han stod där, när Romir och Gael inte skulle stå kvar, det kunde inte Leon förstå.

Det var då Leon på allvar insåg vad som höll på att ske, det var då han förstod hur kapabel Abelard var att få sin vilja igen.

Det gav Leon onda aningar, vilka han snabbt kopplade ihop med Gabriels reaktioner kring sina sysslor. Abelards tunga var giftig och Leon hörde föregående dag hur han sökte kontakt med Gabriel i lastbilen. En illabådande stämning låg över trappan där de stod, inte bara på grund av det tal som Abelard höll. Leon började känna sig illa till mods, han kände på sig hur någonting höll på att gå väldigt snett. Allting var inte som det borde. Något låg i luften och det luktade av Abelards illvilliga planer.

64

Abelard fortsatte att tala med ett växande ursinne i rösten, ”En varning till de som sätter sig emot regimen. Det här är vad som händer!”

Han knäppte sedan med fingrarna, varpå det började röra sig i folkmassan. Leon kunde höra hur någon ursinnigt vrålade och såg sedan Bruté komma dragandes på en bakbunden rebell.

Rebellen ryckte och slet sig i ett stort ursinne för att komma loss men blev kvar i Brutés fasta grepp. Rebellen förstod att hans sista stund var kommen men försökte desperat tränga undan den obehagliga insikten och omvandla den till ett raseri i förhoppning om att på något sätt kunna klara sig ur knipan. Kanske hoppades han på att väcka något i tankarna hos åskådarna och få till en plötslig attack för att befria honom.

Men till rebellens förfäran hände ingenting och han fortsatte att släpas framåt. Det syntes tydligt i hans blick hur nära han förstod att slutet var. Ju närmre han kom trappan, desto närmre tycktes gråten komma. Till slut såg han nästan ut att börja skratta, innan han vid kontakten med det första trappsteget blev som förlamad.

Bruté släpade med rebellen uppför trappan och ställde sedan vårdslöst upp honom framför sig själv och Abelard. I ögonen på mannen syntes en tydlig skräck, vilken Bruté försökte visa för folkmassan genom att tvinga runt honom och skoningslöst hålla hans ansikte riktat framåt så att varje åskådare kunde se honom i ögonen. ”Se dem i ögonen.”, hörde Leon sedan hur Bruté viskade i rebellens öra, samtidigt som han höll kvar greppet om huvudet, ”Visa dem hur rädd du är för döden.”

Leon blev ännu mer illamående då han lyssnade till Bruté och såg hur rebellen behandlades. Något sådant hade Leon själv aldrig gjort, ingen i grupp Alfa hade behandlat en fiende på det sättet. Rebellerna var förvisso onda, de var en pest som Abelard mycket väl uttryckte, men de var ändå människor. Grupp Alfa behandlade dem som sådana, de förnedrade dem aldrig. De var deras fiender och var tvungna att besegras, men Leon drog aldrig ut på det.

65

Han fick jobbet överstökat, han sköt dem helt enkelt och lät dem aldrig lida på det sättet.

Abelard flinade diaboliskt då den kämpande rebellen ställdes upp och njöt märkbart av makten att ha ett liv i sina händer. Det var upp till honom om denna rebell, denna människa, skulle överleva dagen. Om han så ville kunde han skona rebellen, men det låg inte i hans intresse. Han tog därför upp sin pistol ur hölstret och osäkrade den, hånfullt flinande mot Leon, som för att visa sin kollega hur det skulle gå till. Därefter gick han fram till rebellen och viskade in i örat, ”Mod och idioti ligger mycket nära varandra… Detsamma gäller ilska och rädsla… Men dessvärre kan inget av dem rädda dig nu.”

Mer sammanbitet än tidigare tog Abelard ett steg tillbaka och höjde pistolen mot rebellens tinning innan han tryckte av.

Leendet från tidigare syntes dock inte till, Leon såg en tydlig förändring i Abelards beteende när handlingen genomfördes. Sakta jobbade sig ändå leendet tillbaka och var tydligt på plats igen lagom till att Bruté slängde ner liket för trappan. I folkmassan hördes ett sus då kroppen rullade ner mot dem och det främsta ledet drog sig snabbt undan. Där nere blev det sedan liggande, med blodet rinnande ut över den missfärgade graniten. Ingen ville vara nära den döde av rädsla för att möta samma öde. Det var som om det låg en förbannelse över kroppen, en förbannelse över rebellen och det denne stått för.

Leon höll blicken fäst på Abelard, som flinande stod kvar med pistolen i sin hand. Några droppar blod hade stänkt upp i hans ansikte men han brydde sig inte om att torka bort dem.

Han tycktes nästan för ett ögonblick stå och brottas med sig själv, djupt ner i sitt inre, i en kamp mellan människan och monstret inombords.

Men efter en stund dök Abelards äckliga flin upp igen, monstret segrade på nytt. Synen av kampen inom honom satte ett djupt spår i Leon, som förstod att han aldrig skulle kunna glömma bort vad han sett. Var detta vad deras uppdrag gjorde med dem?

Var detta vad Familjen ville skulle ske med sina undersåtar?

66

Skulle varje soldat förvandlas till ett vidrigt monster, som utan att tveka utförde de mest ohyggliga handlingar mot andra människor?

Leon insåg plötsligt vad som höll på att ske, han förstod varför han hade den där dåliga känslan inombords och varför han mådde så illa. Det här var inte vad han ville, han insåg att allt de gjorde var så oerhört fel. Först nu, efter alla år, förstod han vad Familjen gjorde med dem och vad de gjorde mot Caradvor.

Abelard sneglade bort mot Leon och log, innan blicken vändes ut mot folkmassan igen, ”För fram nästa!”

Det hela blev så kallt och vidrigt att Leon fick svårt att bevittna det. Han hade aldrig själv utfört en sådan avrättning och han skulle heller aldrig göra det. Då fångar tagits hade han aldrig tagit hand om dem i efterhand och i strid hade det aldrig varit samma sak. Han hade aldrig ställts mot en försvarslös motståndare och dödat denne. När han väl stött på någon obeväpnad hade han tagit dem som fångar varenda gång, i förhörssyfte åt Familjen. Det hade blivit ett sätt för Leon att komma undan all tvivel, att komma undan skuldkänslorna som så lätt kunde få honom att vackla. Det var en undanflykt, det förstod han plötsligt, det hade hjälpt honom att förneka så mycket.

Då Leon iakttog Abelards handlingar gick det upp för honom hur fångarna förmodligen tagits om hand efter att de tillfångatagits. På ett sätt gjorde det Leon glad att aldrig ha behövt ta sig an dem. Det fanns uppenbarligen andra människor som var bättre lämpade för det och som verkar finna någon sjuk form av njutning i hela processen. Det fanns personer som sakteligen lämnade sin mänsklighet bakom sig, personer som sakta gav efter för det monster som Familjen försökte gräva fram ur dem.

Leon kastade en blick bort mot Gabriel, som stelt stod och stirrade rakt ut i tomma intet. Han verkade brottas med samma tankar som Leon, men hade uppenbarligen svårare att hantera dem. Det var just det som Leon hade oroat sig för, men som Gabriel trotsat. Nu fick han lära sig den svåra vägen, förmodade Leon och slet sedan blicken från honom.

67

Istället blickade Leon vidare ner mot folkmassan där Bruté gått ner på nytt för att istället låta en annan av Abelards soldater ta upp nästa offer. Näst på tur stod en kvinna, som ursinnigt skrek då soldaten greppade tag i henne arm. Först verkade det bara vara en i mängden, men då hon fördes närmare uppför trappan gick det upp för Leon - det var kvinnan som han tvekade att skjuta natten innan. Nu var det hennes tur att avrättas, trots att Leon sagt att hon skulle skonas. Det tog emot, det fick inte ske. Någonting inom honom vrålade ut att det var fel, något mer än bara ångesten inför hur Abelard behandlade rebellerna.

Abelard sneglade över axeln mot Leon. Han visste vad Leon tänkte, det var så uppenbart, men ändå hade han inga funderingar på att göra som Leon ville. Det var Abelard som bestämde och det tänkte han tydligt markera. Leon kunde inte göra något åt hans beslut, Abelard hade befälet. Leon kunde enbart lydigt stå och se på. Abelard njöt av det, då han hörde kvinnan svära i desperation och såg hur Leon hjälplöst såg på. Han hade hört Leons rykte, om alla hans framgångar och visste hur ljust ledningen såg på hans framtid, men det spelade ingen roll. Abelard bestämde, han stod högre i rank än Leon. Även han var ett namn för framtiden, ett bättre sådant, och han ämnade markera det för alla runt omkring.

Kvinnan fördes skrikandes uppför trappan där hon tvingades ta en omväg för att kliva över liket från sin vän, innan hon slutligen fördes fram till Abelard. Till skillnad från vad Leon väntat sig fortsatte hon inte skrika, hon grät inte ens. Hon fattade istället tag om något som hon hade i ett band runt halsen och viskade för sig själv som för att be en bön. Först trodde Leon att hon skulle dra ett vapen i ett sista och desperat försök att ta sig från platsen, men upptäckte sedan att det var något slags halsband som hon greppat tag om. ”Tro har du ingen nytta av här, inte den tro du hängivit dig åt.”, väste Abelard sliskigt fram. Hans ord trängde obehagligt in i öronen på de som hörde, de skar sig mot trumhinnorna. Han var bra på att tala och ta ifrån människor deras hopp, det kunde ingen förneka.

68

Men om det var en talang att vara stolt över, det tvivlade Leon på. Det var dock inget som Abelard tycktes bry sig om då han enbart fortsatte att utnyttja sin färdighet, ”Inte ens en tro på De Tre kan hjälpa dig, inte ens om De Tre finns kan de ta dig ur den här situationen. Du dömde dig själv för en lång tid sedan. Ingen kan hjälpa dig.”

Leon ville inte att det han såg skulle ske men han visste att han inte kunde gå emot sina order. Han var tvungen att lyda, det fanns en röst som intalade honom det. Det var en fostran och flera års träning som tvingade honom att lyda. Den fick nästan huvudet att explodera på honom, han ville bara riva av sitt hår och fortsätta gräva in mot hjärnan, som för att slita ut en ond demon som slagit sig ner där inne. Om han skulle försöka förhindra avrättningen skulle han själv stå på tur. Han tvekade, han visste inte vad han skulle göra. Vad var egentligen rätt och vad var fel? Hade halva hans liv varit en stor lögn? Hade halva hans liv varit en enda stor dödssynd?

Han visste inte vad han skulle ta sig till och fattade, likt kvinnan, ett grepp om något i ett band runt halsen - sin medaljonghalva. För första gången vad han kunde minnas kände han sig orolig för vad som skulle ske, han hade inte kontroll över situationen. Han ville inte att det skulle hända, han ville ha svar på en del saker först. Avrättningen var tvungen att förhindras. Kvinnan framför honom hade på något underligt sätt skakat om allting, hela hans existens, och för att kunna få grepp om verkligheten igen behövde Leon prata med henne. Han behövde rädda hennes liv.

Kvinnan fortsatte att viska och sneglade sedan bort mot Leon där han stod vid trappans bortre ände. Plötsligt såg Leon hur hon spärrade upp ögonen och tog ett raskt steg fram mot honom. Varken hennes vakt eller Abelard var beredda på det och soldaten tappade därför plötsligt greppet om sin fånge.

Leon släppte chockat ner medaljongen och lät den falla tillbaka mot bröstet, väl synlig.

69

Det fick genast kvinnan att hysteriskt börja skrika åt honom, som om hon hade sett ett spöke, ”Leon! Leon!”

Leon fick sig sitt livs chock när han hörde kvinnan skrika åt honom. Mitt i all hysteri såg dessutom kvinnan minst lika förvånad ut som han själv. I hennes tidigare skräckslagna blick syntes plötsligt något förvirrat och förtvivlat då Leons svar dröjde. Hon visste uppenbarligen vem han var men förfärades då han inte kunde känna igen henne.

Men hur kunde hon veta vem han var, varifrån kom hon ihåg honom? Hur kunde hon känna igen honom? Han kunde inte minnas sig ha träffat henne, även fast någonting var så väldigt bekant.

Då slog det plötsligt Leon som om han fått en hård smäll i ansiktet. Han noterade att även hon hade en medaljonghalva hängandes runt halsen - den andra halvan av den medaljong han själv bar!

Han kunde knappt tro det, men så var det. De hade träffats tidigare, före det äldsta minnet han hade, bland de minnen som så väl trängts undan i hans inre, och delat på medaljongen. Det var ett minne som plötsligt gjorde sig påmint, som borrade sig ut ur hans huvuds allra innersta. I så många år hade det legat inlåst tillsammans med en drös andra minnen som allihop nu sprängde sig ut. Leon visste att de bar varandras halvor och att de delade på medaljongen för längesedan. Alla minnen som trängde fram, de fick honom att nästan falla omkull. För ett ögonblick svartnade det framför ögonen och alla intryck från omgivningen försvann. Ett tjut hördes för öronen som om en granat smällt av precis bredvid och han såg ingenting.

Bruté rusade upp för trappan och ryckte in i situationen som uppstått. Han tog tag i kvinnan och drog fram henne inför massorna igen medan Abelard förvånat och fundersamt slängde en blick mot Leon. Han flinade inte längre utan tycktes istället fundersamt försöka klura ut någonting väldigt svårt. Hans tankar började skena för ett ögonblick och lät blicken förhöra Leon.

70

Men Leon gav honom inget svar där han stod och såg allmänt dum ut i sitt frånvarande tillstånd, vilket fick Abelard att med en fnysning återgå till avrättningsprocessen.

Leon tänkte efter och plötsligt kunde han uppfatta omgivningen klart igen. Och minnena, de satt nu tydligt på plats i huvudet, som om han aldrig ens blivit av med dem. Hela hjärnan hade på några sekunder startats om och hittat bortglömd information. Han mindes hur de båda hade legat där i gräset på kullen bland all grönska. Han mindes vad de hade haft tillsammans och hur perfekt allting varit. Han hade haft ett underbart liv och det hade bara börjat. De var unga, med hela livet framför sig, hela livet framför sig att tillbringa tillsammans.

Men allting togs ifrån dem. Leon mindes alltihop så tydligt, som genom ett trollslag. Han hade aldrig tidigare trott på magi, men fanns något sådant hade han förmodligen påverkats av det.

Först nu mindes han vad som hänt, före det att hans minnen blev suddiga och nästan bortsopade. Oroligheterna hade pågått i månader på grund av de konflikter som pågått i regionerna utanför Bableis gränser. Alliansen mellan kontinentens olika makter i Mercayheim hade kollapsat och Mercays trupper tog det första steget då de förklarade krig. En efter en föll de andra rikena. Kaoset spred sig från det växande riket i kontinentens mitt, det spred sig utåt.

Till slut kom det till Bablei, till Leon och till… Lyn! Han mindes hennes namn, det var Lyn. Bomberna föll, människorna flydde i panik. Bablei hade nästan aldrig upplevt något annat än fred tidigare. Upprorsmakarna anföll med resultatet att Leon och Lyn drogs ifrån varandra. De tog Leon, men de dödade honom inte. De tog med och lärde upp honom. Varför hans minnen av tiden innan försvann kunde han inte minnas, men han visste vad Familjen gjorde med honom efteråt. De gjorde honom till en tränad soldat, en mördarmaskin i konflikt med sin mänsklighet och ett fruktansvärt monster. Ett monster som blint skulle lyda Familjens order.

Leon kunde inte tro det, han kunde inte tro att han hela tiden gjort så fel.

71

Han hade i alla år tjänat de som han tidigare föraktat så grovt, under de som tog allt ifrån honom och ruinerade den värld han hade. De som tog allt ifrån honom utom undanträngda minnen och medaljongskärvan, vilket nu även tycktes bli hans räddning.

De få sakerna som fanns kvar, de kunde kanske hjälpa honom till upprättelse. Han hade under alla dessa bortkastade år tagit och uträttat order från fel sida och haft ihjäl de som stod för det han trodde på. Han kunde knappt förstå hur han kunnat bli så vilseledd. Inga ord fanns för det, bara känslor. Bara raseri.

Ursinnet bubblade upp inom Leon, snabbt och skoningslöst.

Det var en hatisk känsla vars budskap var destruktivt. Våld var vad han har lärt sig av Familjen, vilket han fick en känsla av att de skulle få ångra.

Leon blickade fram mot Abelard och Bruté. De var de onda, de var Leons fiender. Vad de var i färd med att göra var att ha ihjäl den person Leon höll om, den person som hade tagits ifrån honom. Det kändes så underligt, men ändå så skönt. Plötsligt fanns en klarsyn i vad som hänt och allt det som rördes upp under natten hade fått sig ett svar. Så här klart hade han inte sett på länge, så fri hade han aldrig känt sig. Han kunde inte förlåta sig själv för vad han gjort, men han kunde förhindra ytterligare snedsteg.

Men vad skulle de andra göra? Hans egen grupp, de vänner han så länge haft, hur skulle de reagera? Skulle de skjuta honom om han gick emot Abelard? Eller skulle de hjälpa honom, sida vid sida till slutet?

Han visste inte, men han visste vad som var det enda rätta för honom själv att göra. Det fanns vissa beslut som formade resten av ens liv, det visste han. Ett sådant var på väg att tas då han bet ihop och ursinnigt vände blicken mot sina tidigare allierade.

Leon drog sitt svärd, glänsandes i det svaga solljuset som hade lyckats strimma ner genom de tjocka molnen, och tog några kraftfulla steg fram mot Bruté. Den enda av de andra där uppe på trappan som hann se något innan handlingen var Lyn, vilket bådade gott för Leon. I ögonvrån såg han hur något sken upp hos henne, något som han fastställde som ett nytt hopp.

72

Han var det nya hoppet, han var hennes hopp. Det fick honom att nästan brinna upp inombords, som om hela hans kropp ville sluta fungera för att hans handlingar så starkt gick emot de senaste årens lärdomar. Men allt det han fått höra var plötsligt enbart en massa strunt i tankarna. Han hade i och med att svärdet greppats vikit av från Familjen, vid det vägskäl som Bablei visade sig vara.

Han svingade snabbt och lätt svärdet mot Bruté, som med en hand stod och höll fast Lyn. Det kalla stålet kapade genast av Brutés arm på mitten och slungade iväg den avkapade lemmen nedför trappan. Ingen nåd visades från Leon, ingen förvarning gavs, allt var bara fyllt av rent hat. Det var ett nyfunnet hat mot Familjen som var tvunget att släppas ut innan det fick honom att explodera, ett hat som bara kunde lindras på detta enda sätt. Det var ett startskott för något nytt, ett språng ut i det okända.

Bruté drog sig hastigt och i ett plågsamt tjut bort från Leon men hann inte göra något mer innan Leon sparkade till honom så att han snavade baklänges nedför trappan. Förhoppningsvis hade Leon på så sätt lyckats sätta kolossen ur spel för att kunna gå till angrepp mot nästa mål.

Lyn tog genast ett steg undan då Bruté for iväg och stod kvar på toppen av trappan medan den väldige soldaten försvann nedför trappstegen. Hon såg på Leon, som med en glödande blick vred sig mot sitt nästa mål. Bestämt klev han in mellan Lyn och de som ville skada henne och där tänkte han stå kvar tills hotet var röjt ur vägen. Han skulle personligen avvärja allting, utan någon extra tanke på vad han faktiskt gjorde eller vilka chanser han hade. Att agera i blindo hade aldrig förr känts så rätt.

Leon svingade snabbt mot Abelard men upptäckte att hans mål redan gått åt sidan och dragit sitt eget svärd. Abelard parerade snabbt och tog ytterligare några steg bakåt, varpå han drog efter sin pistol. Leon hejdade sig därför snabbt och insåg att Abelard hade övertaget där han stod med sin pistol höjd. Till en början med såg Abelard chockad ut, men flinet återfann sig snabbt allt eftersom Leons rädsla blev tydlig.

73

Att döma av Abelards ansiktsuttryck kunde han knappt hålla sig för skratt då han i det lugn som pistolen frammanade förstod vad som faktiskt skedde, ”Leon… Vansinne! Galenskap! Vad håller du på med?” Han kastade en blick ner mot Bruté, som plågat försökte ta sig upp på fötter igen vid trappans fot, innan han fortsatte, ”Jag kan erkänna att det där gjordes snyggt, vilket gör att du måste förstå felet i din handling. Du hör inte till dessa smutsiga människor, du hör till oss! Vi är en Familj. Din familj.

Du har aldrig haft något annat än oss. Det här är vad du tillhör.

Du tillhör oss. Ta dig samman!”

Abelard trodde sig få övertaget med det sista han tillade, men såg sedan till sin förvåning hur Leon flinade tillbaka. Det var dags för någon annan att flina, tänkte Leon, ”Familj?”

I och med det försvann Abelards flin och urartade till något som tydde på ren fasa. Plötsligt hade han inte längre kontrollen vilket verkade skrämma honom mer än vad det tidigare skrämt Leon. Att inte inge skräck i sin motståndare verkade vara det enda som verkligen skrämde Abelard. ”Nåväl…”, klämde Abelard till sist ur sig och övergick till ett bistert ansiktsuttryck efter att ha förstått hur allt låg till, ”Du har valt.”

Därefter skulle han precis avfyra sin pistol mot Leon när ett skott kom vinandes rakt igenom hans hand, med följden att han tappade sitt vapen nedför trappan. Ursinnigt vrålande drog han sig tillbaka ännu mer, med en hatisk och samtidigt panikslagen blick som for över omgivningen. Likt ett skadeskjutet rovdjur drog han sig hopkurat bakåt och lyckades ursinnigt fästa blicken på Leon efter ett ögonblicks panikslagenhet. I blicken syntes ett genomgående hat och en lust att anfalla, men även vetskapen om att han befann sig i underläge.

Leon vände snabbt blicken ner mot de andra och såg Romir stå med geväret höjt. Han uppfattade hur Romir lätt nickade mot honom, med en blick som tydligt visade att han följde sin kamrat oavsett vilken väg han tog. Samtidigt gjorde sig alla andra soldater redo att skjuta Romir.

74

Han var omringad och dömd efter sitt agerande, på samma sätt som även Leon var.

Blicken från Romir värmde Leon, den visade att han mitt i allt hade en sann vän. Han hade alltid funnits där och verkade vilja följa honom vart han än gick, ända ner i graven. Det var en stark vänskap som hjälpt dem igenom många scenarion.

Romir var helt omringad av beväpnade män, allihop med siktet vänt mot honom. Även om han kanske kunde hinna skjuta en eller två av sina fiender skulle han aldrig kunna undvika och besegra dem alla. De var för många, vilket han verkade ha insett då han sakta sänkte sitt vapen. Som ett sista farväl nickade han dystert upp mot Leon, som helt lamslaget stod och iakttog alltihop.

Vapnen osäkrades medan Abelard stod och skrek från trappans ena hörn, ivrig att få sin hämnd genom att se Leons förfäran. Varje sekund blev en evighet. Leon hade räddat Lyn för stunden, men dömt sig själv och flera andra till döden. Siktena fästes på Romir som tog ett djupt andetag tillsammans med Leon.

Precis då Leon trodde att allt var över vändes Leannes, Gaels och Victors sikten bort från Romir, rakt mot Abelards soldater.

De öppnade eld först av alla med överraskningsmomentet till sin fördel och lät snabbt blykulorna fylla flertalet av de övriga soldaterna. De följde Leon oavsett vad han än tog sig för, förstod deras ledare plötsligt. Han visste inte varför de valde att följa honom i det beslut han tagit men han kände sig oerhört lycklig över det.

Kaos bröt genast ut över området, men Grupp Alfa tycktes ändå ta kontrollen tillsammans med de kvarvarande rebellerna som Victor snabbt släppte loss från sina handbojor. Utan någon eftertanke kring vilka de faktiskt skulle öppna eld mot kastade Victor fram vapnen från de döda soldaterna till rebellerna och manade ursinnigt på dem att delta i striden. Leon pustade därmed lättat ut och vände sig mot Abelard på nytt.

Grupp Deltas befäl stod hopkurat bakom Gabriel, med rödsvarta blodstrimmor rinnandes nedför armen.

75

Hopbitet fräste han till, men inte mot Leon, utan mot Gabriel, ”Skjut honom!” Han bet sig i läppen och fokuserade all sin energi på att hata Leon. Det gjorde nästan Leon rädd att se någon hata så mycket, men sedan kände han hur något liknande dök upp hos honom själv, riktat tillbaka emot Abelard och hela Familjen. Han avskydde Abelard mer och mer för varje ord som yttrades men försökte rikta bort hatet då han vände blicken mot Gabriel, ”Vad pratar han om? Du skulle aldrig…”

Men Leon tystnade då han såg Gabriels agerande, där han stod och höll sitt gevär, osäker på vad han borde göra. Uppenbarligen hade Abelards ord gjort mer inverkan än vad Leon trott.

Det fanns en tvekan, något hade satt sig i huvudet på honom efter alla samtal.

Abelard fräste återigen åt Gabriel, benägen att få se Leon dö, ”Kom ihåg vad jag sagt… Men för att det ska gå måste du skjuta honom! Han är fienden! Detta är ett scenario som kan inträffa.

Till och med våra närmsta kan desertera och i de fallen måste vi göra vad som krävs.”

Abelard flinade, hans giftiga ord hade trängt in i Gabriels tankar. Gabriel funderade länge, men riktade sedan geväret mot Leon och Lyn. Han bet sig i läppen och gjorde sig mentalt redo för att skjuta sin vän och mentor.

Gabriel tänkte verkligen göra det, förstod Leon, och för att klara sig förstod Leon dessutom att han var tvungen att skjuta först. Men det kunde han inte, han kunde verkligen inte. Han kunde inte skjuta Gabriel, pojken som han hittat i skogen. Men Gabriel kunde och han tänkte göra det. Han trodde blint på det Abelard sagt till honom.

Innan någon av de två hann skjuta kom ett kulregn vinande nedifrån Leons grupp och rebellerna. Det var precis så att det inte träffade Abelard, vilket medförde att både han och Gabriel drog sig undan.

Samtidigt kom dessutom Bruté springande uppför trappan, tillsammans med två andra soldater ur Delta vilka Leon kände igen som Selene och Ziqo. I det överraskande anfallet tog Bruté snabbt tag i Lyn som inte hann dra sig undan.

76

Han försökte sedan ta något från henne, men blev genast driven på flykt av eldgivningen från Victor som gormande kom löpande upp mot honom. Med insikten att det inte var lönt att stanna om han ville ha livet i behåll tog sig därför Bruté ansträngt bort till Abelard och resterna av Delta, där han flåsande stannade upp, ”De andra är döda… Vi kan inte stanna.”

77

16. Öknens klagosång Det var med beslutsamma steg som Odawa tog sig fram genom Irlem. Han var rak i ryggen och hade målmedvetet sin blick fäst på vad som fanns framför. Stadens invånare var fortfarande ute och i full gång med sina dagliga sysslor på stadens stora yta nere i den varma dalen. För alla runt omkring var det fortfarande en helt vanlig dag, men för Odawa var dagen desto mer speciell. Han hade blivit utvald till något alldeles särskilt, till att genomföra ett uppdrag från de Äldste, som i sin tur hade fått uppdraget genom att lyssna till förfäderna.

Till en början med hade Odawa inte hunnit tänka särskilt mycket kring vad som faktiskt hade hänt. Han fick uppdraget och accepterade det genast, innan han belåtet och uppspelt lämnade de Äldste uppe i deras fästning. Genast hade han sedan packat sin ryggsäck, den som han alltid bar med sig på sina utflykter ut i öknen, och gjort sig redo för avfärd. Till sin far eller syster hade han inte sagt någonting. De var inte hemma då han for förbi och kanske var det också bäst så. Hans syster skulle garanterat ha ställt tusentals frågor till honom, fler än vad han hade orkat eller haft lov att svara på, och hans far hade aldrig låtit honom fara. Det hade garanterat blivit ett stort tjafs nästan omedelbart där hans far hade argumenterat för varför han skulle stanna. Så som allting utvecklade sig skulle det dock bli Odawas mor som så småningom fick ta den konflikten och förklara för hans far var han höll hus.

Det bästa vore helt enkelt att inte säga någonting till någon alls. Odawa var ändå inte bra på det där med avsked, det hade han aldrig varit. Dessutom, tänkte han, skulle han ju ändå tillbaka igen. Resan skulle ta ett tag men till slut skulle han återvända till sin familj och berätta om allt spännande han upplevt. För det var just så han kände inför resan, han kände spänningen inför allt det som väntade. I hela sitt liv hade han knappt sett något annat än berg och öken. Bortom öknen väntade en helt annan värld.

78

Det var en annan kontinent, fylld av nya spännande platser som han skulle få besöka på sin färd då han utförde uppdraget han hade fått.

Målmedvetet trängde sig Odawa fram mellan människorna ute på marknaden för att slutligen komma fram till stadens ingång som han hade vandrat in genom bara för en liten stund sedan tillsammans med sin syster. Där inne i grottgången kunde han se det svaga ljuset från den märkliga växtligheten och långt bort, som en liten ljus prick för honom, kunde han se gångens andra ände där solljuset återigen lyste ner. Innan han ens visste ordet av det hade han således vandrat igenom hela gången och fortsatt genom den trånga dalgången, varpå han svängde av och kom ut mot öknens början. Uppe till höger om sig kunde han se det enorma vakttornet uthugget i berget, som fortfarande stod där som en sista utpost innan det vidsträckta öde landskapet. I tornets små kikhål syntes de röda soldaterna vandra runt med sina blickar vaksamt riktade ut mot sanddynerna.

En bit framför Odawa syntes ytterligare en av de röda, med rustningen glänsande i den varma ökensolen och med blicken vänd mot Odawa. Det var ingen mindre är Zrogal och han hade på något sätt redan hunnit ut i öknen. För Odawa var det hela vid en första tanke märkligt, då han själv hade varit så snabb med att ta sig dit ut. ”Du är seg.”, inledde Zrogal med en hånfull röst och flinade sedan åt Odawa, som förvånat vandrade fram till honom. ”Hur kom du hit så fort?”, svarade Odawa och försökte ignorera kommentaren han hade fått från befälet, ”Jag tog mig hit så fort jag…” ”Det finns andra vägar.”, avbröt Zrogal med och nickade upp mot tornet som de båda stod vid, ”Det finns många tunnlar i dessa berg som du inte känner till. Endast de som behöver veta känner till dem. För att försvara staden är de av yttersta vikt att känna till, därav kan jag varenda en.” Zrogal såg på Odawa, som fascinerat lyssnade, ”Kanske blir de viktiga att kunna för dig också en dag. Framtiden är svår att förutse, inte ens våra förfäder kan gissa sig till den.”

79

En lätt vind slog plötsligt in ifrån öknen och fick dem båda att snabbt sänka blicken för att skydda sig från de sandkorn som kom virvlande. Därefter kastade Zrogal en allvarlig blick ut mot öknen, nästan som om han kunde se Irlems fiender stå och stirra på dem där ute. Han lät sedan blicken dröja kvar där ute en stund innan han nickade bort mot de riddjur som stod redo vid vakttornet, ”Vi behöver ge oss av.”

Odawa såg ut mot riddjuren som Zrogal hade nickat mot. Det var två kameler, så ljusa i pälsen att de nästan tycktes kritvita.

Tålmodigt stod de och väntade utan att verka lida det minsta av den starka hettan. På deras ryggar hade Zrogal lastat upp rikligt med packning för färden, till en sådan grad att Odawa funderade kring hur djuren klarade av att fortfarande stå upp.

Utan att säga något ytterligare vandrade Zrogal bort mot kamelerna och fick genast Odawa att följa efter. Tyst svingade han sig sedan upp på den kamel som han valt ut åt sig själv, varpå Odawa tog sig upp på det andra djuret. Väl uppe kände Odawa hur han fick en helt annan blick över öknen, mycket likt den han fick uppe på stenen som han brukade sitta på en bit bort. Han kände dock skillnaden, då stenen aldrig hade rört på sig eller gett ifrån sig några läten. De tillfällen han suttit på en kamel i sitt liv gick att räkna på en hand, men han försökte ändå bita ihop och undvika att visa sin osäkerhet för Zrogal. ”Ta det bara lugnt. Hon kommer inte kasta av dig. Du är långt ifrån den första hon burit fram.”, berättade Zrogal som om han läst Odawas tankar och kastade en blick över axeln, ”Det är fina djur, det här. Var lugn, de tar väl hand om oss. Utan dem hade vi aldrig klarat av resan som väntar.” ”Hur lång tid kommer det ta?”, frågade Odawa genast och undvek att diskutera sin osäkerhet inför kamelridningen. ”För mig kommer det ta en vecka.”, svarade Zrogal snabbt och såg ner på sin packning för att kontrollera så att allt fanns med, ”För dig kommer det kanske ta fyra dagar, tre om du har tur.” .”

Han tog sedan tag i selen och fick sin kamel att långsamt vandra framåt, ”Men det tar väl ungefär en dag innan vi måste fortsätta åt olika håll. Jag berättar för dig imorgon bitti vart du ska resa.”

80

Utan att få något mer svar härmade Odawa det Zrogal precis hade gjort med selen och fick sin kamel att röra på sig. Därmed hade resan på allvar inletts och satte dem båda på en kurs söderut. Det fick Odawa att fundera, då han visste att hans mål låg på andra sidan öknen, västerut. ”Borde vi inte ge oss av västerut?”, frågade Odawa och såg hur Zrogal gungade till lite som om han hade roats av frågan.

I hans ton hördes även spår av skratt då han svarade, ”Jag ska söderut, innan det bär av åt öst. Du ska mycket riktigt bege dig mot väst, men inte ännu. Jag kommer att visa för dig när det är bäst att svänga av, för att få den kortaste möjliga vägen. Öknen är en farofylld och förrädisk plats. Det finns mycket där ute som kan och vill ha ihjäl dig. Ormar, ödlor, sanddväljare, sandröjare, pilkaktusar, solen, sanden… Vordavossoss.”

Zrogal sneglade över axeln igen mot Odawa, samtidigt som han fortsatte styra sin kamel, ”Vordavossoss har du hört talas om, det vet jag. Din mor måste ha berättat en del godnattsagor om honom.” ”Ja, så klart.”, svarade Odawa och kände sig en aning stött, ”Allt det andra du berättar om har jag också hört talas om och stött på. Jag vet att öknen är en farlig plats, det vet vem som helst, men jag måste över den. Det har sin fördel att vara son till min mor, man får lära sig en hel del.” ”Självklart, självklart.”, mumlade Zrogal och riktade blicken framåt igen, ”Du är inte dum, Odawa, det vet jag mycket väl.

Saken är den att jag gärna skulle se att du följde med mig hela vägen ner till Gröna sjön. Vi skulle kunna behöva någon som dig i det som väntar. Det är ingen lätt uppgift vi har framför oss, någon av oss två. Det återstår bara att se vem som får det svårast.

Vi ska båda ta oss in på främmande mark, i fiendeterritorium om man vill uttrycka det så.”

Zrogal tystnade en stund och stirrade ut mot öknen som om han kunde se allt som fanns där ute, innan han fortsatte, ”Du måste ta dig längre söderut innan du kan korsa öknen. Du känner till Vordavossoss, säger du.

81

Då vet du även varför du inte kan ge dig av västerut ännu, då vet du att det är på tok för farligt att närma sig hans boning där ute. Den här öknen tillhör honom, de centrala delarna är hans territorium. Dit är inte ens folket i väst så dumma att de tar sig, trots det som göms där borta. Mitt uppdrag är att visa dig den säkraste vägen över öknen och det är precis vad jag ska göra. Vi kommer att märka av hur de Darvonska bergen börjar kröka sig österut lagom till att solen går ner i kväll. När det händer, då ska vi slå läger och invänta natten. Det kommer att finnas en utpost där som vi kan övernatta vid. Har vi tur finns det fortfarande folk på plats och en färdig måltid, samt vatten. Har vi otur måste vi laga mat själv och även slösa på vattenförrådet. Sedan, när vi sitter vid lägerelden i kväll, då ska jag berätta för dig hur du ska ta dig över öknen, vart du ska svänga vid varje landmärke, var du kan övernatta, vem du kan lita på och hur du ska ta dig in i Caradvor.” ”Är det inte bara att rida in i Caradvor?”, frågade Odawa förvånat, då han noterade hur svårt Zrogal fick det att låta. ”Nej.”, svarade Zrogal och flinade, ”Det är inte bara att rida in. Du måste ta dig in mellan Viskande bergen och de Schytiska bergen, vilket inte är det lättaste. Det finns en försvarslinje där, byggd för att hålla allt ute som kommer österifrån. Hade den inte funnits hade vi inte haft situationen som vi nu har med schyterna, då hade de flytt västerut och vi hade redan varit angripna av krafterna längre söderut. Det här är politik, det här är krig och maktspel, något som du dessvärre kommer att få lära dig mycket av under din färd. Det är dock inget muntert samtalsämne och verkligen inget som man samtalar om på en kamelrygg. Jag föreslår att vi hittar något annat att prata om tills vidare, så kan vi återuppta det här ikväll vid lägerelden.” Zrogal tog en paus och funderade lite, innan han med en gladare och betydligt nyfiknare ton fortsatte, ”Säg mig, har din syster hittat någon än?” ”Nej.”, slängde Odawa snabbt ur sig innan han kände hur han försvann in i sina egna tankar. Det Zrogal hade babblat på om blev för mycket för honom att smälta på en gång.

82

Han hörde dessutom hur Zrogal fortsatte prata om hans syster, med ett tydligt intresse av henne, men ju mer han pratade desto otydligare blev orden. Odawa kunde nämligen höra hur allting överröstades av flertalet andra röster som allihop talade samtidigt. Det var förfädernas röster, det kunde Odawa tydligt höra, men han kunde inte förstå vad någon av dem sa. Deras röster blev för honom lika otydliga som Zrogals när allihop talade samtidigt.

Plötsligt överröstades dock alla rösterna när Odawa hörde hur någon av förfäderna gav ifrån sig ett enormt vrål. Det var så smärtfyllt och plötsligt att Odawa nästan föll av kamelen, vilket fick Zrogal att genast dra upp ett gevär ur sin packning då han såg allt i ögonvrån. ”Vad händer?”, frågade Zrogal vettskrämt och lät gevärssiktet fara över omgivningen, redo för strid, ”Schyter?” ”Nej, nej!”, kastade Odawa lika vettskrämt ur sig, varpå han tog ett stadigare tag om selen och försökte komma till rätta i sadeln igen, ”Det är inget här, jag är okej.” Han ruskade på huvudet och försökte ta några djupa andetag för att lugna ner sig. Hjärtslagen dunkade hårt men lugnade sig efterhand, innan Odawa kände sig redo att berätta för sitt resesällskap, ”Jag hörde ett skrik. Det var så smärtfyllt och plötsligt så jag blev helt överrumplad.” ”Här är helt tyst.”, svarade Zrogal och spände blicken i Odawa.

Han förstod dock vad det var Odawa hade hört, utan att han egentligen behövde berätta något, ”Förfäderna, alltså.” ”Ja.”, klämde Odawa fram och skakade på huvudet, ”Det var olikt allt jag hört tidigare. Jag har hört dem klaga den senaste tiden, jag har hört att de lider, men inte så här.”

Zrogal sade ingenting, utan riktade istället blicken framåt.

Det fick även Odawa att tystna då de fortsatte sin färd. På så vis fortsatte de sedan en lång stund, ända tills himlen började skifta mot en mer rosa ton och solen kastade sina sista svaga strålar över öknen. Först då, när natten närmade sig och temperaturen började falla, valde Zrogal att säga någonting igen, ”Kan du fortfarande höra dem?”

83

”Emellanåt.”, svarade Odawa och försökte minnas vad han hade hört under deras färd. Rösterna hade hörts då och då, men ingenting hade varit i klass med det skrik som han tidigare hört. ”Nåväl.”, fortsatte Zrogal, som om han väntade sig få något mer till svar från Odawa, innan han delade med sig av de tankar som hade vuxit hos honom under färden, ”Du kan nog vänta dig mer av den varan under din resa, i synnerhet när du tar dig över öknen. Det kan kanske tyckas skrämmande, men du måste ignorera det. Sedan du sist hörde det har vi kommit betydligt längre söderut, en gnutta österut också. Det tyder på att du kommer att färdas förbi det som plågar förfäderna, och att det finns i de andra vädersträcken, väster och norr. Så mycket förstår jag om förfäderna. Jag kan inte säga att jag avundas ditt uppdrag.” ”Gör inte det då.”, svarade Odawa spydigt och satte sig på helspänn i väntan på den reaktion det skulle kunna frammana från Zrogal. Till Odawas förvåning höll sig dock Zrogal lugn, då han nickade instämmande, ”Nej, det ska jag inte göra. Det finns heller ingenting i min uppgift att avundas. Vi står inför vår största politiska kris sedan det Darvonska riket splittrades. Det militära hotet mot oss har aldrig varit så här stort, inte ens under det stora kriget borta i väst. Våra styrkor är samtidigt mindre än vad de någonsin varit och kommer oavsett utfall av förhandlingarna stå mot enade styrkor av storlekar vi aldrig tidigare sett. Hur dessa förhandlingar slutar är dessutom upp till mig.”

Zrogal tystnade igen och styrde av in mot bergen, vilka de hela tiden hade färdats längs med. Genast då han ändrade riktning upptäckte Odawa något som stack ut ur omgivningen en bit fram. Ju närmre de sedan kom, desto tydligare kunde han se att det var en smal trappa som slingrade sig upp några meter på bergets sida, för att sedan sluta upp vid en uthuggen klipphylla, prydd av en kringliggande mur. Utan minsta problem styrde Zrogal sin kamel uppför trappstegen, vilket även Odawa gjorde, och ledde dem upp på klipphyllan.

84

Väl där uppe kunde de se hur tre personer, allihop iförda de välbekanta röda dräkterna, satt kring en eldstad längst in på området bredvid en smal grottöppning, vilken ledde in i resten av försvarsverket. ”Vi har tur ikväll.”, kommenterade Zrogal då han såg soldaterna framför dem, som glatt vinkade åt de nyanlända. Odawa valde att inte svara något, men instämde ändå med Zrogal. De hade tur, maten och vattnet stod och väntade på dem och dagens färd var redan över. En god natts sömn väntade dem och egentligen borde Odawa ha känt sig glad över det, men mitt i alltihop fanns ändå en överhängande ångest. Trots att de hade blivit svagare gentemot tidigare så fanns fortfarande förfädernas röster kvar, långt i bakgrunden. De var fortfarande lika dystra, klagande och plågade. Saker och ting var inte som de borde, förfäderna led. Även fast Odawa inte förstod exakt vad de sade så förstod han att de försökte varna honom för något, för de faror som väntade honom på hans färd. Det gjorde att han började känna sig allt mer ängslig inför sin fortsatta resa då han skulle ge sig ut i öknen ensam. Någonting ont väntade honom, men han visste inte vad eller när.

85

Det som glömts kan bli ihågkommet. Den som gått vilse kan åter finna sin väg.

Det pratas inte mycket om tiden före deras styre. Den välsmorda krigsmaskinen Familjen håller kontinenten Caradvor i ett järngrepp. Få vågar sätta sig emot. Upprorsgrupperna slås snabbt och effektivt ut. Kontinenten tycks säkrare än på hundratals år. Fred råder.

Samtidigt händer det saker under ytan. Mystiska händelser rapporteras från landsbygden. Allt är inte så bra som regimen vill att medborgarna ska tro.

Soldaten Leon Athron, en av Familjens främsta, skickas med sin styrka på ett viktigt uppdrag. De ska ta reda på vad som sker men även sätta stopp för en ny motståndsrörelse. Följderna av dessa sammanlänkade händelser blir något som ingen kunnat förutspå när det förflutna väcks till liv och Leon finner sig själv mitt i ett händelseförlopp som för alltid förändrar Caradvor.

86

Efterord Bableis barn: Den förlorade sonen är den första delen i en serie bestående av tio böcker. Boken fungerar som en språngbräda ut i Caradvor och de väldiga kontinenter som omger den och startar igång en storslagen historia. Boken följs upp av Bableis barn: Det odöda riket, där de många handlingarna fortsätter och vävs ihop med varandra, samtidigt som nya saker sätts i rörelse och händelseförlopp av allt större skala sätts ihop för att följas upp i de efterföljande böckerna.

Ni är alla hjärtligt välkomna att följa händelserna i Caradvor och gräva ner er i den enorma världen under åren som kommer.

Mycket ligger dolt under ytan, den djupa historian, de många rikena, karaktärerna och varelserna har bara börjat presentera sig. Följ med ut på resan, för utforskandet har bara börjat!

Vid eventuella frågor kring boken är ni hjärtligt välkomna att maila till EBMeuller@gmail.com, eller att kika in och skriva på min officiella Facebooksida – EBMeuller Böcker.

På sidan kommer jag fortlöpande att publicera nyheter kring denna bok och mitt fortsatta författande. Redan nu kan ni exempelvis kika in på sidan för att ta del av en karta över Caradvor.

I framtiden kommer även fler illustrationer tillkomma, samt möjligheten att följa processen då Bableis barn: Det odöda riket skapas.

87