9789177017721

J a m e s Pat t e r s o n Jack & Jill

James Patterson

JACK & JILL Översättning av Lars Olov Skeppholm

6

PROLOG

SPELEN K A N BÖR JA

7

8

I S a m H a r r i s o n steg spänstigt ur sin silverblåa Ford Aerostar som han hade parkerat på Q Street i Georgetown i Washington. Det är inte underligt att skräckhistorier och spel är så populära, tänkte han medan han låste bilen och slog på larmet. Inte de mysiga sitta-vid-lägerelden-skräckhistorierna och spelen som vi älskade när vi var små, utan de verkliga skräckhistorier som finns överallt omkring oss nu för tiden.

Nu lever jag själv i en av dem. Jag ska snart bli en del av skräcken. Så lätt det är. Så förfärligt, förfärligt att gå över gränsen, in i mörkret.

Han hade smugit på och skuggat Daniel Fitzpatrick i två långa veckor. Han hade gjort sitt jobb i New York, London, Boston och nu till sist här i Washington. I kväll skulle han mörda senatorn. Kallblodigt, som en avrättning. Ingen skulle kunna räkna ut varför. Ingen skulle få någon ledtråd som skulle kunna bli viktig längre fram.

Det var den första och viktigaste regeln i det spel som kal­ lades Jack & Jill.

På många sätt var det här som en lärobok i hur man jagar kändisar. Det visste han när han ställde sig på plats mitt emot Q Street 211.

Men ändå, om någon gjorde sig besväret att titta närmare, var det här inte någon vanlig smygarmetod. Det han tänkte göra nu var mer utmanande än att i hemlighet iaktta senator Fitzpatrick när han stjälpte i sig otillständiga mängder Glenlivet-cocktails på The Monocle, hans favoritbar i Washington. Sam Harrison visste att det här var den sannaste formen av vansinne. Det var rent vansinne. Han trodde inte han var galen. Han trodde bara på att det var slumpens spel som gällde.

9

Och då dök Daniel Fitzpatrick själv upp – knappt trettio meter från honom, på andra sidan av den blankvåta gatan.

Exakt enligt tidsplanen. I alla fall nästan.

Han såg hur senatorn stelt tog sig ur en glänsande, marinblå Jaguar av 1996 års modell. Han bar grå överrock och sidenhals­ duk med persiskt mönster. Han hade en slank, elegant kvinna i sällskap. Hon hade en Burberry-rock nonchalant slängd över armen. Hon skrattade åt något Fitzpatrick hade sagt. Hon kastade huvudet bakåt som en vacker, eldig häst. En rökslinga från hennes varma andedräkt mötte den svala kvällsluften.

Kvinnan var minst tjugo år yngre än senatorn. Sam visste att hon inte var hans fru. Dannyboy Fitzpatrick låg sällan eller aldrig med sin fru. Den blonda kvinnan haltade lite, vilket gjorde paret ännu intressantare. Märkligt, faktiskt.

Sam Harrison koncentrerade sig intensivt. Kolla två gånger, kolla fem gånger om det behövs. Han studerade alla detaljer en sista gång. Han hade kommit till Georgetown kvart över elva.

Han såg ut som om han hörde hemma i det flotta, attraktiva, fashionabla området kring Q Street. Han verkade klippt och skuren för den roll han skulle spela.

En mycket stor roll i ett mycket stort drama, en av de största i Amerikas historia. Eller inom amerikansk teater, skulle väl några säga.

En manlig huvudroll, helt klart.

Han bar sköldpaddsbågade professorsglasögon för sin roll.

Han bar aldrig glasögon. Han behövde inga.

Hans hår var ljusblont. Egentligen var hans hår inte blont.

Han kallade sig Sam Harrison. Egentligen hette han inte Sam. Inte Harrison heller.

Till kvällens högtidliga begivenhet hade han valt en mjuk svart polotröja i kashmir, blyertsgrå byxor med pressveck och slag, och ljusbruna promenadboots. Egentligen var han inte så pimpinett och självupptagen i fråga om sin klädsel. Hans tjocka hår var kortklippt och påminde lite om skådespelaren Kevin Costners i Bodyguard, en av de filmer han tyckte sämst om.

10

Han bar på en liten svart bag och svängde den som en batong medan han gick i rask takt mot nummer 211. I bagen fanns en videokamera.

Han tänkte få med så mycket som möjligt av det här på film. Här skulle skapas historia. Detta var historia: Amerika vid slutet av sitt århundrade, Amerika vid slutet av en epok, Amerika vid slutet.

Kvart i tolv tog han sig in i 211:an genom en mörklagd personalingång som luktade starkt av ammoniak, damm och förruttnelse. Han gick fyra trappor upp, där senatorn hade sin lägenhet, sitt arbetsrum, sitt kärleksnäste i huvudstaden.

Han nådde fram till Daniel Fitzpatricks dörr, 4J , tio i tolv.

Han var fortfarande nästan punktlig. Allt väl hittills. Allt gick exakt som planerat.

Den högglanspolerade mahognydörren öppnades rakt i ansiktet på honom.

Han stirrade på en askblond kvinna som var slank, elegant och välvårdad. Hon såg faktiskt lite mer alldaglig ut än hon hade verkat på avstånd. Det var samma kvinna som hade stigit ur den blåa Jaguaren med Fitzpatrick. Kvinnan som haltade.

Så när som på ett guldspänne i håret, en lejoninna från en resa till Museum of Modern Art i New York, och ett tättsittande guldhalsband var hon praktfullt naken. »Jack«, viskade hon. »Jill«, sa han och log.

11

II I e n annan del av Washington, i en annan värld, spelade en annan blivande mördare ett lika fasansfullt spel. Han hade hittat ett helt fantastiskt gömställe bland de tjocka tallarna och några gamla ekar som reste sig högt över mitten av Garfield Park. Han gjorde det bekvämt för sig inne i ett slags tält som bildades av nedhängande trädgrenar och några kraftiga, för­ vuxna buskage. »Nu sätter vi i gång«, viskade han, fast det inte fanns någon i gömstället utom han själv. Det här skulle bli ett fantastiskt äventyr, ett underbart påhitt. Det trodde han av hela sitt hjärta och det lilla som fanns kvar av hans själ.

Han satte sig med benen i kors i det fuktiga gräset och började jobba med ansiktet och håret. En låt av rockgruppen Hole dånade ur två högtalare inne i hans huvud. Det här var verkligen bra. Det var dödsskönt. Förklädnader och kostymer var häftiga. De var nästan det enda som verkligen hjälpte en att fly och nog fan behövde han fly.

När han till slut var klar med kostymeringen, kom han fram ur trädens skugga. Han kunde inte låta bli att skratta. I dag tog han nästan knäcken på sig själv. Det här var det bästa hittills.

Det var så helknäppt. Han kom att tänka på en rolig vers: Rosor äro röda / violer äro blå / Jag är schizofren / och det är jag också Hardy-har!

Nu såg han verkligen ut som en gammal, hemlös slusk. Han var precis lik en äcklig gammal gubbjävel. Som de nergångna personerna i rocksången »Aqualung«. Han hade satt på sig en ruskig vit peruk och ett gråmelerat skägg ur en maskerings­ låda för skådespelare. Varje eventuell liten brist i hans fantasi 12

eller förmåga som sminkör skyldes över av den sladdriga kapuschongen på hans sweatshirt.

På sweatshirten var det tryckt GL A D, GL A D. K U L , K U L! Vilket otroligt, häftigt äventyr det här skulle bli, tänkte han.

Glad, glad. Kul, kul. Det var inträdesbiljetten. Den sa allt.

Det var så ironiskt att han nästan skrattade ihjäl sig.

Den blivande mördaren gick genom parken. Han gick fort nu och började nästan springa. Han var på väg mot Anacos­ tia-floden.

Han började se människor. Flanörer, rånare, kärlekspar, vad fan som helst. De flesta var svarta, men det var okej. Det var faktiskt bra. Ingen brydde sig ett skit om de svarta i D. C . Det bara var så. »Aqualung, oh-oh-oh, Aqualung« – han sjöng den gamla rocklåten medan han gick. Den var av en verkligt fin gammal grupp som hette Jethro Tull. Han lyssnade ständigt på rock­ musik, också när han sov. Hörlurarna satt på hela tiden. Han hade memorerat nästan hela rockens historia. Om han bara kunde förmå sig att lyssna på Hootie & the Blowfish, skulle han ha koll på rubbet.

Hardy-har – han skrattade åt sitt Hootie-skämt. I dag var han på verkligt gott humör. Det här var ett så coolt, helsjukt, utfreakat påhitt. Det var den bästa av tider, det var den värsta av tider. Bäst och värst, värst och bäst, värst och värre?

Han hade redan valt ut platsen för mordet. Dungen av granar och vintergröna buskar intill Southeast Freeway. Den var vild och förvuxen och nästan perfekt.

Platsen låg i nittio graders vinkel mot en grupp radhus i gult tegel och en populär bodega på Sixth Street i Southeast.

Han hade redan rekat där, kollat in området, blivit förälskad i sitt ställe. Han kunde redan se ungar från Sojourner Truths lågstadieskola kila in i och ut ur godisbutiken på hörnet. De små rackarna var så gulliga i den åldern.

Herregud, jag hatar gulliga ungar med en intensitet som ni aldrig skulle fatta. Små jävla robotar, det var vad de var. Snåla 13

små parasiter dessutom. Ungar! Allt som hade med dem att göra var så gulligt.

Han kröp ihop och klättrade in under de tjocka, taggiga buskarna och började jobba på allvar. Han började blåsa upp en massa ballonger – röda, orange, blå, gula.

Det var jättestora, färggranna grejor som inga ungar med hjärtat på rätta stället skulle tacka nej till. Själv hade han alltid hatat ballonger intensivt. Han hatade den påtvingade, falska uppsluppenhet de tycktes symbolisera. Men de flesta ungar var helsålda på ballonger. Det passade ju bra?

Han knöt fast ett tre meter långt snöre vid en ballong. Sedan fäste han snöret vid en tjock trädgren.

Ballongen svävade lättjefullt över det gamla trädet. Den såg ut som ett snyggt, avhugget huvud.

Han väntade i sin trädkoja. Han var ihop med sig själv, vilket han trivdes med. »Jag måste ha ihjäl nån i dag«, nynnade han som en liten icke-sång till en icke-melodi. »Jag måste, måste. Bara måste, måste, måste«, sjöng han och blev rätt förtjust i riffet.

Han hörde något som rörde sig i närheten av hans gömställe.

Något knäcktes. En gren kanske? Var det någon som kom på besök?

Han lyssnade spänt. Det var absolut trädgrenar som rörde sig, blev trampade på och gick av. Alla ljud lät förstärkta – som K R AS!

Han hade försjunkit i tankar och ljudet gjorde honom liv­ rädd, ifall någon ville veta det. Adrenalinkicken blev otrolig.

Han var nära att svälja sitt adamsäpple.

Plötsligt dök övre hälften av ett ansikte upp och kom inom synhåll för honom. Bara pannan och någons ögonvitor.

H E N N E S ÖG ON V I TOR !

Hon kikade på honom genom trädgrenarna.

Han såg ansiktet på en mycket liten svart flicka. Fem eller sex år, väldigt gullig. Hon såg honom också. Rakt på.

14

JAG SE R DIG, GU L L ET. JA , DET G ÖR JAG . JAG SE R DIG!

»Hej.« Han sa det mycket vänligt och hövligt, som han kunde när han ville. Han log och hon log nästan tillbaka.

Hans röst var mjuk. »Vill du ha en stor ballong? Jag har massor av extraballonger, massvis, drösar av ballonger. Här är en körsbärsröd ballong med ditt namn på.« Den lilla flickan bara stirrade på honom. Hon sa inte ett ord. Rörde sig inte. Hon var rädd för honom – tänka sig. Tro­ ligen förvirrad för att han sagt att hennes namn stod på en av ballongerna. »Okej, ingen ballong. Då så. Glöm erbjudandet om en gratis­ ballong. Ingen ballong till dig, flicka lilla. Som du vill. Ingen gratisballong i dag. Nej minsann!« »Jo, snälla«, sa hon plötsligt. Hennes bruna ögon vidgades som blommor som slår ut. Vilken vacker liten flicka. Vackra, kastanjebruna ögon. »Var inte så blyg. Kom hit, så ska jag ge dig en stor, fin ballong. Få se nu – jag har en stoppskyltsröd, en himmelsblå, en apelsinglassorange, en honungsgul. Alla regnbågens färger och några till.« Han härmade någon – kanske var det den där knäppa Kevin Bacon i River Wild som han hade hyrt för ungefär en vecka sedan. För två veckor sedan? Vem vet? Än sen! Medan han talade, hårdnade hans grepp om handtaget på ett miniatyr­ basebollträ som var lindat med isoleringsband. Slagträet var fyrtiosex centimeter långt, ett sådant som traktens ligakämpar använde för att bevara lag och ordning i gettot.

Han fortsatte att tala med den lilla flickan i en glatt halv­ sjungande ton som faktiskt var jävligt sarkastisk och ironisk. »Den röda«, kvittrade flickan till sist. Naturligtvis. Hon hade ett rött band i håret. Röd är färgen på min stora kärleks kärlek.

Lätt och mycket försiktigt klev hon ut i gläntan. Han lade märke till hur pyttesmå hennes fötter var. Som om hon hade storlek minus tjugo. Hon sträckte sig mot de färgglada ballong­ 15

erna som han höll hårt i sin utsträckta hand. Hon tycktes inte lägga märke till att hans hand darrade kraftigt.

Bakom ryggen greppade han det korta, kraftiga slagträet. Så slog han till – mycket hårt.

Glad, glad. Kul, kul.

16

III S k u l l e de verkligen klara av att begå ett mord – särskilt ett utmanande mord på hög nivå som det här? Jack visste att de skulle det. Det var enklare än någon trodde att döda en annan människa, eller flera människor, utan att åka fast, utan att ens bli misstänkt. Det hände ideligen.

Men Jill var rädd och synbart spänd. Han förstod henne. I »verkligheten« var hon karriärkvinna i Washington, kultiverad och begåvad, absolut ingen sådan där blodtörstig galning som man kunde läsa om. Hon var ingen särskilt trolig Jill och just därför perfekt för sin roll i det yppersta av alla spel. Nästan lika perfekt som han var för sin. »Han är full, helt utslagen«, viskade hon där de stod i lägen­ hetens mörka hall. »Att han är en sån vidrig orm gör det lättare.« »Du vet väl vad folk säger om Dannyboy? Han är en väldigt dålig senator, men mycket sämre som älskare.« Hon log ett blekt leende – ett nervöst leende. »Dåligt skämt, men det kan jag intyga. Kom nu. Jack.« Jill gjorde helt om på sina nakna hälar och han följde tätt efter henne. Han iakttog den lätt haltande gången. Förtrollande på sitt sätt. Han såg hennes slanka figur gå tillbaka in genom ett mycket litet vardagsrum som svagt lystes upp av lampan i hallen. Han visste att detta var vägen till lägenhetens sovrum.

De gick tysta genom det lilla vardagsrummet. En amerikansk flagga stod stolt uppställd intill den öppna spisen i sten. Åsynen av flaggan gav honom kväljningar. På väggen fanns färgfoton från en regatta, troligen vid Cape Cod. »E’re du, älskling?« dånade en whiskydränkt röst från andra sidan vardagsrumsväggen.

17

»Vem skulle det annars vara?« svarade Jill.

Jack och Jill gick in i sovrummet tillsammans. »Ett överrask­ ningsparty«, förkunnade Jack. Han hade dragit en halvautoma­ tisk Beretta. Den var riktad mot senatorns huvud.

Hans hand med vapnet var stadig och han var mycket klar i huvudet nu. Historia skapas. Nu finns ingen återvändo.

Daniel Fitzpatrick satte sig käpprak upp i sängen, häpen och rasande. »Vad i helvete? Vad i… Vem fan är du? Hur i helvete kom du in hit?« sluddrade han. Ansiktet och halsen var klarröda.

Jack kunde inte låta bli att le, trots det som höll på att hända.

Senatorn såg ut som en strandad val, eller som en ålderstigen valross, i sin säng. »Man skulle nog kunna säga att jag är ert föraktliga förflutna som äntligen har hunnit i kapp er, senatorn«, sa han. »Var snäll och håll mun nu. Låt oss göra det här så enkelt som möjligt.« Han stirrade på Daniel Fitzpatrick och kom att tänka på något han hade läst nyligen. En åskådare som sett senatorn hålla ett tal hade sagt: »Herregud, han är ju en gammal man nu.« Det var han sannerligen. Fitzpatrick var en vithårig, pussig, klumpig, mycket fet och gammal vit man.

Dessutom var han fienden.

Jack öppnade den svarta väskan och gav Jill två par hand­ klovar. »En hand vid varje sängstolpe. Tackar så mycket.« »Nöjet är helt på min sida«, sa hon. Det fanns en enkel elegans i hennes ton och stil och till och med i hennes rörelser. »Är du inblandad i det här?« flåsade Fitzpatrick och såg sig om efter den blonda kvinna han hade raggat upp i baren på La Colline. Det verkade som om han såg henne för första gången.

Jill log. »Nej, nej. Jag lockades av din enorma, uppsvällda mage och din spritstinkande andedräkt.« Jack tog fram videokameran och räckte den till Jill. Hon riktade den genast mot senator Fitzpatrick, ställde in skärpan och började filma. Hon var duktig på det.

18

»Vad i Herrans namn sysslar ni med?« frågade Fitzpatrick.

Hans blaskiga blå ögon var uppspärrade, först av förvåning och sedan av äkta rädsla. »Vad fan vill ni? Vad är det här för nåt?

Jag är amerikansk senator.« Jill började med den chockade, häpna och sårade minen i senatorns ansikte. Hon zoomade ut till en lite större bild.

Hoppsan, lite för stor. Hon fick in skärpan igen.

Jack log åt det malplacerade utbrottet av kaxighet. Typiskt Fitzpatrick.

Och så voilà! Det var som om whiskydimmorna som virv­ lade i hans hjärna plötsligt lättade. Äntligen förstod Daniel Fitzpatrick. »Jag vill inte dö«, viskade han.

Oväntade tårar trillade fram i hans ögon. Det var sällsamt gripande. »Snälla ni, gör det inte. Ni behöver inte göra mig illa«, sa han. »Det behöver inte bli så här. Snälla ni, jag ber er.

Hör på mig. Kan ni höra på vad jag har att säga?« Jill visste att det här var en otroligt viktig sekvens. I Oscar-­ klass. Kanske århundradets dokumentär. Den behövde de för det yppersta av alla spel, som en av de kommande överrask­ ningarna.

Jack gick raskt genom sovrummet. Han höll Berettan några centimeter från senatorns panna.

Det var dags. Det var nu det utsökta spelet skulle börja på allvar.

Regel två: Detta är historia. Det du gör är viktigt. Glöm aldrig det för en enda sekund. »Jag ska döda er, senator Fitzpatrick. Vi har inget att tala om.

Det finns ingen utväg ur det här. Ni har ju varit katolik, så om ni tror på Gud ska ni be en bön. Be gärna en för mig också.

Be för Jack och Jill.« Nu var det allvar. Han märkte att hans hand darrade lite nu.

Jill såg det också.

Han sa till sig själv: »Det här är en avrättning och den är välförtjänt. Och detta är en skräckhistoria som jag medverkar i.« 19

Han sköt ett skott från bara fem centimeters håll. Daniel Fitzpatricks huvud exploderade. Han sköt ett andra skott. Kolla två gånger; slå till två gånger också.

Historia hade skapats.

Det yppersta av spel hade börjat.

Jack och Jill.

20

DEL I

DET Ä R I MORGON IGEN

21

22

1 Å h n e j , det är i morgon igen.

Det kändes som om jag knappt hade somnat innan jag hörde knackningar i huset. Det var ett starkt ljud, lika störande som ett billarm. Ihållande. Problem för nära hemmet? »Fan. Satan«, viskade jag till de mjuka, djupa vecken i huvud­ kudden. »Låt mig vara i fred. Låt mig sova hela natten som en normal människa. Försvinn härifrån.« Jag sträckte mig efter lampan och slog omkull några böcker på bordet. Generalens dotter, My American Journey och Snön faller på cederträden. Missödet ruskade om mig så att jag blev klarvaken.

Jag tog upp mitt tjänstevapen ur en låda, rusade ner och passerade ungarnas rum på vägen. Jag hörde, eller tyckte mig höra, ljudet av deras mjuka andetag där inne. Kvällen innan hade jag läst Beatrix Potters Sagan om Pelle Kanin för dem. Gå inte in i mr McGregors trädgård. Din far råkade ut för en olycka där; han blev lagd i en paj av mrs McGregor.

Jag tog ett ännu fastare grepp om min Glock i högra handen.

Knackningarna slutade. Sedan började de igen. I bottenvåningen.

Jag såg på mitt armbandsur. Klockan var halv fyra på mor­ gonen. Herrejesus. Vargtimmen nu igen. Timmen när jag ofta vaknade utan hjälp av yttre krafter, av sådant som säger BA NG BA NG BA NG mitt i natten.

Jag fortsatte nerför den branta, förrädiska trappan. Försiktigt, misstänksamt. Plötsligt blev allt tyst omkring mig.

Jag var också tyst. Huden kändes elektriskt laddad i mörkret.

Det här var inte det rekommenderade sättet att börja dagen på, eller ens småtimmarna. Gå inte in i mr McGregors trädgård.

Din far råkade ut för en olycka…

23

Jag fortsatte in i köket – med draget vapen – där jag plötsligt fick se upphovet till knackningarna. Dagens första mysterium var löst.

Min vän och kollega stod och lurade vid bakdörren som en högoktanig version av en av områdets rånare.

Det var John Sampson som förde oväsen. Det var han som var problemet i mitt liv; dagens första störning, i varje fall.

Alla hans 203 cm och 108 kilo. Dubbel-John, som han kallas ibland. Det Levande Berget. »Det har varit ett mord«, sa han när jag låste upp, tog bort säkerhetskedjan och öppnade dörren för honom. »Det här är en höjdare, Alex.«

24

2 » H e r r e g u d , J o h n . Vet du vad klockan är? Har du nåt begrepp alls om tiden? Var snäll och stick härifrån. Gå och knacka på din egen dörr mitt i natten.« Jag stönade och skakade sakta på huvudet och mjukade upp otäcka sömnknutor i halsen och axlarna. Jag var inte riktigt vaken än. Alltihop var kanske bara en otäck dröm. Sampson kanske inte alls stod på baktrappan. Jag kanske låg kvar i sängen med min kuddälskarinna. Fast kanske inte. »Det kan vänta«, sa jag. »Vad fan det nu är.« »Nej, det kan inte det«, svarade han och skakade på huvudet. »Tro mig, grabben. Det kan det inte.« Jag hörde ett knakande bak i huset. Jag snurrade runt snabbt, fortfarande lite skraj och skärrad.

Min lilla dotter stod där i köket. Jannie hade sin pyjamas med blå fjärilar på sig, nakna fötter och hon såg rädd ut. Det senaste tillskottet till vår familj, en vacker abessinier vid namn Rosie följde efter Jannie på ett par stegs avstånd. Rosie hade också hört oväsendet i bottenvåningen. »Vad är det?« viskade Jannie sömnigt. »Varför är du uppe så tidigt? Det är nåt otäckt, va, pappa?« »Gå och lägg dig igen, gullet«, sa jag med den mjukaste röst jag kunde åstadkomma. »Det är ingenting.« Jag var tvungen att ljuga för min lilla flicka. Mitt arbete hade följt med mig hem igen. »Nu går vi upp, så du kan få din skönhetssömn.« Jag bar henne uppför trappan, borrade försiktigt in näsan mot hennes kind och viskade små nonsensord, som i drömmen. Jag stoppade om henne och tittade till min son Damon. Snart skul­ le de gå till sina respektive skolor – Damon till Sojourner Truth och Jannie till Union Street. Katten Rosie kilade kors och tvärs mellan benen på mig medan jag skötte mina vårdnadsplikter.

25

Det här är en höjdare, Alex.

Bara fyra kvarter från vårt hus vid Fifth Street. »Nu är jag vaken, vad jag än tycker om det, och jag tycker inte om det. Var så säker«, sa jag till Sampson och tittade på de glittrande röda och blå ljusen från polisbilar och andra utryckningsfordon som började synas framför oss.

Fyra kvarter från vårt hus.

En massa blå- och vitklädda poliser hade samlats vid slutet av en tunnel av avlövade ekar och hyreshus i rött tegel. Anledning­ en till det tycktes finnas vid min son Damons skola. (Jannies skola ligger ett drygt tiotal kvarter åt andra hållet.) Hela min kropp spändes. Inne i skallen blåste en dånande vinterstorm av onda aningar. »Det är en liten flicka, Alex«, sa Sampson med ovanligt mjuk röst. »Sex år gammal. Hon sågs senast vid Sojourner Truth-skolan i går eftermiddag.« Det var Damons skola. Vi suckade båda två. Sampson står Damon och Jannie nästan lika nära som jag. De känner likadant för honom.

En massa människor hade redan samlats utanför den två­ våningsbyggnad i federal stil som var Sojourner Truth-skolan.

Hälften av traktens invånare tycktes vara uppe klockan fyra på morgonen. Jag såg ilskna och chockade ansikten överallt i mängden. Några människor hade badrock, andra var insvepta i filtar. Deras frostiga andedräkt svävade över skolgården som bilavgaser. Washington Post hade rapporterat att drygt fem­ hundra barn under fjorton års ålder hade dött i D. C . enbart under det senaste året. Men det visste de här människorna redan. Det behövde de inte läsa om i tidningen.

En liten sexårig flicka. Mördad vid eller i närheten av Damons skola, Truth-skolan. Jag kunde inte tänka mig någon värre mardröm att vakna till. »Jag är ledsen, grabben«, sa Sampson när vi klev ur hans bil. »Men jag tyckte att du borde se det här, vara här själv.« 26

3 M i t t hjärta bultade och kändes som om det plötsligt hade blivit för stort för bröstkorgen. Min fru Maria hade skjutits ihjäl inte långt från den här platsen. Minnen av trakten, minnen av ett helt liv. Jag kommer alltid att älska dig, Maria.

Jag såg en bucklig och rostig bil från bårhuset på skolgården, och det var en otroligt upprörande syn för mig och alla andra.

Rapmusik med tung bas i hördes från utkanten av de starka polislamporna.

Sampson och jag knuffade och slingrade oss fram genom den skrämda och oroliga folkmassan. Någon lustigkurre muttrade: »Vad är det om?« och riskerade att få klart besked om det. Gula avspärrningsband syntes överallt på skolans område.

Med mina 188 cm är jag inte lika stor som Levande Berget, men vi är stora båda två. Vi är inget dåligt par när vi kommer till en brottsplats: Sampson med sin enorma rakade skalle och svarta skinnjacka och så jag, för det mesta klädd i en grå joggingjacka från Georgetown. Axelhölster under den. Klädd för det spel jag spelar, ett spel som heter sudden death. »Dr Cross är här«, hörde jag det mumlas i mängden. Mitt namn, sagt utan respekt. Jag försökte ignorera rösterna så gott jag kunde. Förtränga dem ur mitt medvetande. Officiellt var jag biträdande chef för kriminalen, men numera arbetade jag mest som kriminalare på gatan. Det var så jag ville ha det just nu.

Det var så det måste vara. Det var absolut en »intressant« tid för mig. Jag hade sett så mycket av mord och våld att det räckte för ett helt liv. Jag funderade på att återgå till att praktisera som psykiater igen. Jag funderade på en massa olika saker.

Sampson klappade mig lätt på axeln. Han anade att det här 27