9789177016335

Dr Jekyll & Mr Hyde

ISBN 978-91-7 701- 633-5 Författare: Robert Louis Stevenson Originaltitel: »Strange Case of Dr. Jekyll & Mr. Hyde«, 1886 Originalförlag: Longmans, Green & Co Översättning: © Jakob Gunnarsson, 1954 / 2 017 Redaktion: Pietro Maglio & Henrik Petersen Formgivning: Lars Sundh Sättning: Rasmus Pettersson Typsnitt: Minion & Bell Tryck: ScandBook, EU, 2 017

Bli medlem hos Modernista för erbjudanden, rabatter & nyheter på: www.modernista.se

Robert Louis Stevenson

Dr Jekyll & Mr Hyde Översättning av Jakob Gunnarsson

Porten A d v o k at U t t e r s o n var en man med bistra anletsdrag, som aldrig lystes upp av ett leende. Han talade kyligt och kortfattat, verkade alltid besvärad när han yttrade sig och visade ogärna sina känslor. Han var lång och mager, slarvigt klädd, dyster men i alla fall på något sätt älskvärd. När han var tillsammans med sina vänner och vinet smakade honom fick han en mänsklig glimt i ögonen, en glimt av något som dock aldrig kom fram i vad han sade men så mycket oftare och vältaligare i hans handlingar. Han var sträng mot sig själv, och när han var ensam drack han gin för att övervinna sin smak för ädla viner, och fast han var road av teater hade han inte satt sin fot i en teatersalong på tjugo år. Men han var mycket tolerant mot andra. Han förvånade sig – stundom nästan med avund – över det goda humör med vilket de begick sina felsteg, och under alla förhållanden var han mer benägen att hjälpa än att stjälpa.

– Jag lutar åt Kains kätterska idéer, brukade han säga på sitt egendomliga sätt. Jag låter min broder ge sig djävulen i våld på det sätt han själv finner för gott.

Det var denna inställning som gjorde att han så ofta blev den sista aktningsvärda bekantskapen och utövade det sista goda inflytandet i många olyckliga människors liv. Mot dessa visade han aldrig skymten av en förändring i sitt uppträdande så länge de uppsökte honom.

Detta föll sig utan tvivel lätt för honom eftersom han var under alla förhållanden en tillbakadragen natur, och hans vänskapsförbindelser tycktes dessutom huvudsakligen grunda sig på en välvillig inställning till människorna. Det är typiskt för en försynt människa att han godtar sin vänkrets, sådan den har kommit till av en slump, och just det gjorde Utterson. Hans 5

vänner var nära anförvanter till honom eller personer som han hade känt länge. Hans tillgivenhet var som murgrönan, som utan att välja klättrar uppför närmaste föremål.

Detta förklarade utan tvivel de band som knöt honom till hans avlägsna släkting Richard Enfield, som var välkänd i staden. För många var det en gåta vad dessa båda så olikartade personligheter kunde finna hos varandra eller vad de kunde ha gemensamt.

Folk som mötte dem på deras söndagspromenader påstod att de aldrig sade något till varandra, att de verkade uttråkade och att de föreföll mycket lättade om de händelsevis mötte en bekant.

Men trots detta satte de båda stort värde på dessa promenader, räknade dem som veckans ljuspunkter och åsidosatte inte endast alla förströelser utan även viktiga göromål för att ostörda kunna njuta av dem.

Det var på ett av dessa strövtåg som de händelsevis råkade in på en bakgata i en starkt trafikerad del av London. Gatan var liten och vad man i London kallar stillsam, men på vardagarna bedrevs där en livlig handel. De människor som bodde där tycktes vara välbärgade. De strävade efter att få det ännu bättre ställt, och därför använde de överskottet av sina inkomster till att pryda sina affärer, för skyltfönstren längs hela gatan stod pyntade och inbjudande som en rad leende försäljerskor. Till och med på söndagarna, då gatans mera blomstrande behag till en viss grad var beslöjade och trafiken förhållandevis ringa, lyste den i de kringliggande kvarterens grådaskiga enformighet som en skogsbrand. De nymålade fönsterluckorna, de blank­polerade mässingsbeslagen och en allmän prydlighet och renlighet fånga­ de genast den förbigåendes uppmärksamhet.

Två hus från ett hörn på vänster hand, då man gick österut, avbröts husraden av portgången till en kringbyggd gård, och där vände en mörk och dyster byggnad gaveln mot gatan. Huset som var två våningar högt hade på nedre våningen inga fönster, endast en port, och ovanför den fanns bara en tom, smutsig muryta.

Hela fasaden bar alla tecken på långvarig vanvård. Dörren som varken var försedd med portklapp eller ringklocka var full av 6

blåsor, och färgen hade för länge sedan flagat av. Tiggare hängde i portnischen och strök eld med fosforstickor mot dörrspeglarna, barn lekte handelsbod på trappan, skolpojkar provade sina knivar på dörrposten. Under nästan en hel mansålder hade aldrig någon öppnat dörren för att köra bort dessa tillfälliga gäster eller reparera de skador de hade åstadkommit.

Enfield och advokaten befann sig på motsatta sidan av gatan, men när de kom mitt emot porten höjde den förre sin käpp och pekade på den.

– Har du någonsin lagt märke till den där porten? frågade han. Då hans vän givit ett jakande svar tillade han: Den är för mig förknippad med en underlig historia.

– Jaså, sade Utterson. Tonfallet skilde sig från hans vanliga.

Vad är det för en historia?

– Jo, saken är den, svarade Enfield, att jag var på hemväg från några bekanta som bor någonstans där borta vid världens ände.

Klockan var omkring tre en kolsvart vinternatt, och min väg gick genom en stadsdel där man bokstavligen inte såg någonting annat än gatlyktor. Gata efter gata – alla människor sov – gata efter gata, alla upplysta som för en procession och alla tomma som en kyrka – tills jag slutligen började lyssna och lyssna och längta efter att få se en poliskonstapel. Rätt som det var fick jag verkligen syn på två levande varelser. Den ena var en liten karl som med snabba och ojämna steg skyndade österut, den andra en liten åtta tio års flicka som kom springande från en tvärgata.

Nå som rimligt var stötte de ihop i hörnet – och nu kom det ohyggliga – för kan du tänka dig, karlen trampade helt lugnt på flickan, som föll omkull, fortsatte som om ingenting hade hänt och lämnade henne skrikande på gatan. Det låter kanske inte så farligt när man berättar det men det var avskyvärt att se på.

Det var som om mannen inte hade varit en människa utan något ohyggligt odjur. Jag skrek till, rusade efter karlen, högg honom i kragen och släpade honom tillbaka till den grupp som redan hade samlats kring det gråtande barnet. Han var fullständigt lugn och gjorde inget motstånd, men han gav mig en enda 7

blick, så ondskefull att jag började kallsvettas. De människor som hade samlats var barnets egen familj, och snart kom också doktorn som hon hade blivit skickad för att hämta. Nå, flickan var nu egentligen mer skrämd än skadad, efter vad doktorn sade – och därmed kunde ju saken ha varit utagerad. Men nu kommer det underliga i historien. Från första stund fick jag en oemotståndlig motvilja mot mannen. Så var det också med barnets släktingar, och det var ju inte så underligt. Men det besynnerligaste var doktorns reaktion. Han var en sådan där vanlig liten torr fattigläkare av obestämd ålder och utseende, han talade med stark skotsk brytning och var ungefär lika lite känslig som en gammal säckpipa. Han kände det precis som vi andra. Varje gång han såg på min fånge märkte jag att han bleknade och måste göra våld på sig för att inte rusa på honom och ta livet av honom. Instinktivt kände jag vad som försiggick i hans inre, lika väl som han kände på sig vad jag tänkte, och eftersom vi ju inte gärna kunde slå ihjäl mannen gjorde vi det näst bästa vi kunde göra. Vi sade till honom att vi kunde och skulle ställa till en sådan skandal att hans namn skulle bli ökänt från den ena änden av London till den andra. Om han hade några vänner eller någon heder att förlora skulle vi se till att han förlorade dem. Och medan vi grälade på honom det värsta vi kunde hade vi all möda att hålla kvinnorna på avstånd från honom, för de var rasande som furier. Aldrig i mitt liv har jag sett en sådan samling hatfyllda ansikten. Och där stod karlen mitt ibland oss med ett slags mörkt, kallt hångrin – rädd var han i alla fall, det kunde jag se – men han uppträdde ändå fräckt, som om han hade varit den onde själv. »Ja, om herrarna vill göra sak av det här«, sade han, »så är jag naturligtvis helt och hållet i herrarnas våld. Ingen gentleman tycker om att ställa till ett uppträde. Säg vad jag ska betala i skadeersättning.« Vi klämde till med hundra pund. Det var klart att han gärna hade velat smita ifrån det hela, men han såg nog på oss att vi inte var att leka med, och till sist gav han med sig. Nu återstod det att få ut pengarna. Och vart tror du han förde oss, om inte just till 8

den där porten? Han tog fram en nyckel, smet in och kom strax tillbaka med tio pund i guld och en check på resten, utställd på Coutts bank och undertecknad med ett namn som jag inte kan nämna, fastän det är en av poängerna i min historia. Det var i alla händelser ett namn som är mycket väl känt och som ofta ses i tryck. Summan var ansenlig, men den person jag menar var god för mer än så – om namnet var äkta, förstås. Jag tog mig friheten att påpeka att hela saken såg lite misstänkt ut och att man i själva verket ytterst sällan på det där viset kilar in genom en källardörr klockan fyra på morgonen för att återkomma med en check, utskriven av en annan person. Men mannen tog saken alldeles lugnt. »Ni behöver inte alls vara oroliga«, sade han, »jag kan stanna i ert sällskap tills banken öppnar i morgon bitti och själv lyfta pengarna på checken.« Vi gav oss alltså i väg, doktorn, flickans far, vår vän och jag, och tillbringade återstoden av natten hemma hos mig. Så fort vi hade ätit frukost dagen därpå for vi till banken hela sällskapet. Jag lämnade själv in checken och sade att jag hade mina skäl att misstänka att namnet var förfalskat.

Men långt därifrån! Namnteckningen var fullkomligt äkta.

– Jaså, på det sättet, sade Utterson.

– Jag ser att saken gör samma intryck på dig som på mig, sade Enfield. Ja, det var en ful historia. För den där mannen jag talar om var verkligen en sådan som hederligt folk inte bör befatta sig med – en riktig skurk, det behövdes inte någon vidare människokännedom för att se den saken. Och den person som hade undertecknat checken är ansedd som själva hedern, en man som aldrig gör sig skyldig till något brott mot det passande. Han är till på köpet – vilket gör saken ännu värre – känd för sin välgörenhet.

Det är väl fråga om utpressning skulle jag tro – en hygglig karl som är tvungen att betala för att tysta ner någon ungdomssynd.

Därför brukar jag kalla det där huset för utpressningshuset.

Men inte ens den förklaringen täcker förstås allt, tillade han. Så tystnade han och tycktes försjunka i djupa tankar.

Ur dessa väcktes han av att Utterson frågade: – Och du vet inte om den person som hade undertecknat 9

checken verkligen bor i det där huset?

– Tycker du att det verkar troligt? genmälde Enfield. Nej, jag har tagit reda på hans adress, och han bor vid en öppen plats.

– Och du har aldrig gjort några efterforskningar om det där huset med porten?

– Nej, uppriktigt sagt ville jag inte gärna göra det. Jag tycker i allmänhet inte om att ställa närgångna frågor. Det påminner för mycket om yttersta domen. Om man kommer med en fråga är det ungefär som att sparka till en sten. Man sitter helt lugnt uppe på berget, stenen rullar, drar andra med sig, och bäst det är träffar den någon stackars gammal hedersman – den siste man skulle ha tänkt sig – i huvudet där han helt lugnt går omkring i sin trädgård – och familjen blir tvungen att byta namn. Nej, vet du, det är en av mina huvudprinciper – ju mer otrevlig en sak ser ut, desto mindre bör man fråga.

– En mycket sund princip, anmärkte advokaten.

– Men det hindrar inte att jag har studerat huset på egen hand, fortsatte Enfield. Det ser knappast ut som ett bostadshus.

Det finns ingen annan port, och ingen människa går ut eller in genom den förutom – någon enda gång – den där mannen jag har berättat om. I övre våningen finns tre fönster mot gården – i den nedre är det inga fönster alls. Fönstren är alltid stängda men de är rena. Dessutom ryker det vanligtvis ur skorstenen, vilket tycks bevisa att någon bor där. Men det kan man ändå inte vara så säker på, för husen är så sammanträngda kring den där gården att man knappt kan säga var det ena slutar och det andra börjar.

De gick tysta en stund. Så sade Utterson: – Det är verkligen en bra princip, den där du nämnde.

– Visst är den det, svarade Enfield.

– Men jag måste fråga dig om en sak. Jag skulle vilja veta namnet på den där mannen som trampade på barnet.

– Det kan ju inte skada någon så vitt jag kan se, sade Enfield.

Han heter Hyde.

– Hm, sade Utterson. Hur såg han ut?

10

– Det är inte så lätt att beskriva honom. Det är något på tok med hans utseende, något obehagligt, rent av vedervärdigt.

Jag har aldrig sett en människa som har gjort ett så avskyvärt intryck på mig, men ändå kan jag inte säga varför. Han måste vara vanskapt på något sätt. Han ger åtminstone intryck av att vara det, men jag kan inte säga vad hans missbildning består av. Han ser högst besynnerlig ut, det är säkert, men ändå kan jag inte påminna mig något speciellt ovanligt hos honom. Nej, det går inte. Jag kan inte beskriva honom. Det är inte för att jag inte minns honom. Jag ser honom livs levande för mig i detta ögonblick.

Utterson gick åter en stund tyst, tydligen försjunken i djupa tankar.

– Är du säker på att han verkligen öppnade dörren med en nyckel? frågade han slutligen.

– Men snälla du… började Enfield förvånad.

– Ja, jag vet, sade Utterson. Jag förstår att det låter underligt.

Ser du, saken är den att när jag inte frågar efter namnet på – den där andra personen, så är det därför att jag redan vet det.

Där ser du, Richard, att du har kommit till rätt man med din historia. Om du har misstagit dig på någon punkt så är det bäst att du rättar till det nu.

– Det kunde du ha sagt förut, sade Enfield en smula buttert.

Men jag har noga hållit mig till sanningen – jag har inte begått några misstag, som du kallar det. Mannen hade en nyckel och, vad mera är, han har den ännu. Jag såg honom använda den för mindre än en vecka sedan.

Utterson suckade djupt men sade ingenting.

Den unge mannen fortsatte: – Nu har jag än en gång fått lära mig att man bör hålla tand för tunga. Jag skäms för min lösmynthet. Låt oss komma överens om att aldrig mer tala om den här saken.

– Hjärtans gärna, sade advokaten. Det tar vi varandra i hand på, Richard.

11

Hyde efterspanas D e n kvällen kom Utterson i mycket dyster sinnesstämning tillbaka till sin ungkarlsbostad och hade ingen aptit när han satte sig vid middagsbordet. På söndagarna brukade han efter middagen slå sig ner vid brasan med något torrt teologiskt arbete framför sig på läspulpeten, och där satt han vanligtvis ända tills klockan slog tolv i det närbelägna kyrktornet, då han nöjd och belåten gick till sängs. Men sedan bordet hade blivit avdukat den här kvällen tog han i stället ett ljus och gick in i sitt arbetsrum. Där öppnade han kassaskåpet och tog fram en handling som enligt påskrift på kuvertet utgjorde doktor Henry Jekylls testamente. Med bekymrad min började han läsa igenom det. Testamentet var egenhändigt skrivet av testator, för fastän Utterson hade åtagit sig att ta hand om det sedan det var färdigt hade han vägrat att ta någon som helst befattning med det. Det bestämde inte endast att i händelse av doktor Henry Jekylls frånfälle hela hans egendom skulle övergå till »hans vän och välgörare Edward Hyde« utan också att i händelse av doktor Jekylls »försvinnande eller oförklarliga bortovaro under någon tid, överskridande tre månader« Edward Hyde ofördröjligen och utan alla förpliktelser och formaliteter fick tillträda sina rättigheter som ensam arvtagare, endast med villkor att vissa smärre legat utbetalades till medlemmar av doktorns hushåll.

Detta dokument hade länge varit en nagel i ögat på advokaten.

Det misshagade honom både i hans egenskap av jurist och som en förnuftig människa, och han fann alla fantastiska avvikelser från förnuftet stötande. Hittills hade hans harm fått näring av att han inte kände denne mr Hyde. Nu ökades den ytterligare på grund av vad han hade fått veta om den hemlighetsfulle arvtagaren. Saken var betänklig nog så länge namnet endast var 12

ett namn som han inte visste något mera om. Den blev ännu betänkligare när detta namn plötsligt framstod för honom i samband med avskyvärda egenskaper. Och ur detta växlande, ogripbara töcken som så länge hade förvirrat honom trädde plötsligt fram en tydlig känsla av att en ond ande dolde sig där bakom.

– Jag trodde det var vansinne, mumlade han när han lade tillbaka det förhatliga dokumentet i kassaskåpet, men nu börjar jag nästan frukta att det är något skamligt.

Han blåste ut ljuset, tog på sig överrocken och gick till Cavendish Square där hans vän, den ryktbare doktor Lanyon, bodde och tog emot sina talrika patienter. Om någon vet hur det hänger ihop måste det vara Lanyon, tänkte han.

Den högtidlige hovmästaren kände igen honom och önskade honom välkommen. Han behövde inte vänta utan visades direkt in i matsalen, där doktor Lanyon satt vid ett glas vin.

Doktorn var en hjärtlig, kärnsund, rörlig och rödbrusig herre med tjockt, kort, i förtid vitt hår och ett bullersamt, bestämt sätt. När han fick se Utterson sprang han upp från stolen, gick emot honom och räckte honom båda händerna. Som vanligt verkade hans hjärtlighet en smula teatralisk, men den var inte mindre äkta för det. Han och advokaten var gamla vänner, gamla skol- och studentkamrater. De högaktade varandra och trivdes ovanligt bra tillsammans.

Efter en stunds prat om lite av varje förde advokaten skickligt in samtalet på det ämne som på ett så obehagligt sätt upptog hans tankar.

– Jag skulle tro, Lanyon, sade han, att du och jag är Henry Jekylls äldsta vänner.

– Jag önskar att vännerna var något yngre, skrattade doktor Lanyon. Jo, du har nog rätt. Men hur kom du att tänka på det?

Jag träffar honom nästan aldrig nu för tiden.

– Verkligen? sade Utterson. Jag trodde att ni hade gemensamma intressen som förenade er.

– Vi har haft det, blev svaret. Men det är nu mer än tio år 13

sedan Jekyll blev för fantastisk för mig. Hans idéer gjorde honom alldeles vriden, och fastän jag naturligtvis fortfarande intresserar mig för honom för gammal vänskaps skull, som det heter, ser jag numera sällan till honom. Sådant vetenskapligt charlataneri som han gav sig in på, tillade doktorn och blev plötsligt eldröd i ansiktet, skulle sannerligen ha kunnat skilja Damon och Pytias åt.

Detta lilla temperamentsutbrott verkade nästan befriande på Utterson. De har blivit osams om någon vetenskaplig fråga, tänkte han, och eftersom han själv saknade alla vetenskapliga intressen utom möjligtvis i fråga om det regelrätta upprättandet av juridiska handlingar, tillade han: – Ingenting värre! Han gav sin vän tid att lugna sig några ögonblick och kom sedan med den fråga som var orsak till att han hade sökt upp doktorn.

– Har du nånsin träffat hans protegé – en viss mr Hyde?

– Hyde? upprepade Lanyon. Nej, honom har jag aldrig hört talas om. Måtte ha uppenbarat sig efter min tid.

Detta var de upplysningar som advokaten förde med sig hem.

Han lade sig i sin stora säng och sedan låg han i mörkret och grubblade ända till gryningen. Hans hjärna arbetade oupphörligt med samma dunkla problem men fann inga svar på frågorna.

Klockan i kyrktornet slog sex, och Utterson var alltjämt upptagen av problemet. Hittills hade det endast sysselsatt hans intellekt, men nu började det även verka på hans fantasi, och medan han låg där i vintermorgonens djupa mörker och vred och vände sig i sängen började Enfields berättelse få liv för hans inre syn likt en rad ljusbilder. Han såg den sovande stadens otaliga brinnande lyktor. Därpå tyckte han sig se en manlig gestalt som gick i rask takt. Ett barn kom springande från läkarens bostad, de båda stötte ihop, och detta odjur i människohamn trampade ner flickan och fortsatte sin väg utan att ta hänsyn till hennes skrik. Eller han tyckte sig se ett komfortabelt sovrum, där hans gamle vän låg i djup sömn och log åt sina drömmar.

Och så öppnades dörren till rummet, sängförhänget drogs undan, den sovande vaknade, och se! – vid hans säng stod 14

en gestalt som var i besittning av en hemlighetsfull makt, en makt som till och med nu mitt i natten tvingade honom att stiga upp och lyda. Gestalten förföljde advokaten hela natten.

Slumrade han till för några ögonblick var det bara för att se hur den ännu mera ormlikt och smygande smet in i ett sovande hus eller allt hastigare, slutligen med svindlande fart, ilade genom den upplysta stadens labyrinter för att vid varje gathörn trampa ett barn under fötterna och lämna det skrikande av smärta. Men hela tiden saknade den där gestalten ett ansikte som man kunde känna igen den på. Inte ens i hans drömmar hade den något ansikte eller också var det ett ansikte som upplöstes och liksom gäckade hans blickar. På detta sätt greps advokaten av ett starkt, nästan omåttligt begär att få se den verklige Hydes ansikte. Om han bara fick kasta en enda blick på honom trodde han att mysteriet skulle klarna eller kanske helt och hållet försvinna. Så är det ju ofta med mysterier. Efter en noggrann undersökning förlorar de sina skräckinjagande egenskaper och visar sig vara enkla och naturliga fakta. Det var ju möjligt att han skulle kunna finna förklaringen till den gamle vännens skenbart oförklarliga svaghet för den där mannen och orsaken till det besynnerliga testamentet. I alla händelser måste det vara ett ansikte som det lönade mödan att se – ansiktet av en människa utan mänskliga känslor – ett ansikte som endast behövde visa sig för att väcka en känsla av oemotståndlig avsky hos den annars så lugne och skeptiske Enfield.

Från denna tid började Utterson ofta gå ner till gatan med den hemlighetsfulla porten. På morgonen före kontorstiden, vid middagen just då trafiken var livligast, om natten i det disiga månskenet, vid alla slags belysningar och alla tider, då gatan var full av folk och då den låg öde och tom – ständigt såg man advokaten på hans post.

Om han är mr Hyde ska jag vara mr Seek, tänkte han.* * Hide = gömma, seek = söka. »Kurragömma« heter på engelska »Hide and Seek«. [Ö. A.]

15

Slutligen belönades hans tålamod. Det var en vacker kväll med frost i luften. Gatorna var släta som golvet i en balsal, gatlyktorna brann klart och stilla och tecknade ett regelbundet mönster av ljus och skuggor på gatstenarna. Efter klockan tio, då butikerna stängdes, låg den lilla bakgatan alldeles folktom och fullständigt tyst trots det dova bruset från det omgivande London. Minsta ljud hördes långt, man uppfattade röster och slamret av hushållsbestyr från husen då man gick på trottoaren, och om någon kom gående kunde man höra det på långt håll.

Utterson hade varit på sin post endast några minuter då han hörde egendomliga, lätta steg som närmade sig. Under sina nattliga vandringar hade han för länge sedan lagt märke till hur en avlägsen människas steg för en lyssnare kunde bryta sig mot storstadens buller. Men hans uppmärksamhet hade aldrig väckts så hastigt och bestämt som denna gång, och det var med en stark, nästan vidskeplig förväntan han drog sig tillbaka i portgången som ledde till den kringbyggda gården.

Stegen kom närmare och hördes plötsligt starkare då mannen vek om gathörnet. Advokaten tittade försiktigt ut och kunde nu se vad för slags människa det var som närmade sig.

Mannen var liten till växten och mycket enkelt klädd, och det var något i hans hållning och utseende som till och med på avstånd föreföll Utterson oförklarligt motbjudande. Mannen styrde emellertid stegen rakt mot den hemlighetsfulla porten, sneddade över gatan för att vinna tid, medan han tog upp en nyckel ur fickan likt en person som är i närheten av sitt hem.

Utterson steg ut på gatan och lade handen på hans axel då han passerade.

– Mr Hyde, förmodar jag?

Hyde ryggade tillbaka med ett väsande andetag. Men hans förskräckelse varade endast ett ögonblick, och utan att se advo­ katen i ansiktet svarade han lugnt: – Det är mitt namn. Vad vill ni?

– Jag ser att ni tänker gå in, svarade advokaten. Jag är en gammal vän till doktor Jekyll – advokat Utterson från Gaunt 16

Street – ni har säkert hört mitt namn. Och eftersom jag råkade träffa er här tänkte jag att ni möjligen kunde släppa in mig.

– Ni kan inte träffa doktor Jekyll, han är inte hemma, svarade Hyde och satte nyckeln i låset. Därpå tillade han hastigt men alltjämt utan att se upp: – Hur kommer det sig att ni kände igen mig?

– Vill ni göra mig en tjänst innan jag svarar? frågade Utterson.

– Med nöje, svarade den andre. Vad skulle det vara?

– Vill ni låta mig se er i ansiktet?

Hyde tycktes tveka men som om han plötsligt kom att tänka på något vände han sig utmanande mot Utterson. De stirrade ett ögonblick tysta på varandra.

– Nu kommer jag att känna igen er, sade Utterson. Det kan bli till nytta.

– Säkert, svarade Hyde. Det var lika bra att vi träffades. Och apropå det – ni ska få min adress. Han nämnde ett husnummer vid en gata i Soho.

Herre Gud, tänkte advokaten. Är det möjligt att han också tänker på testamentet? Han behärskade sig emellertid och mumlade bara ett tack för adressen.

– Vill ni nu säga hur ni kunde veta vem jag var? frågade Hyde.

– Jag kände igen er på beskrivningen, blev svaret.

– Vems beskrivning?

– Vi har gemensamma vänner, sade Utterson.

– Gemensamma vänner? upprepade Hyde en smula hest.

Vilka skulle de vara?

– Doktor Jekyll till exempel, sade advokaten.

– Han har aldrig sagt något om mig till er! skrek Hyde och blev röd av ilska. Jag trodde inte att ni skulle ljuga.

– Nånå, sade Utterson. Tänk på vad ni säger!

Den andre brast ut i ett högt hånskratt, och i samma ögonblick låste han med oerhörd fart upp porten och försvann in i huset.

Utterson stod en stund kvar där Hyde hade lämnat honom och kände sig mycket orolig. Så gick han långsamt gatan fram.

17

Han stannade vid vart eller vartannat steg och strök med handen över pannan som om han funderade djupt. Det problem som han grubblade på var emellertid av det slag som sällan blir löst. Den okände var blek och dvärglik till växten, han gjorde intryck av att vara vanskapt utan att man kunde peka på någon speciell missbildning. Han hade ett obehagligt leende.

Han hade uppträtt mot Utterson med en otrevlig blandning av skygghet och fräckhet, och hans röst var hes, viskande och liksom sprucken. Allt detta talade visserligen mot honom, men det var inte tillräckligt för att förklara den hittills okända vämjelse, motvilja och fruktan som han väckte hos Utterson.

Det måste vara något annat, tänkte den förbryllade advokaten.

Det är något mer – om jag bara kunde finna något namn för det. Herre Gud, karlen verkar ju knappast som en människa!

En sorts grottinvånare, kanske? Eller är det möjligtvis endast utstrålningen från en vidrig och fördärvad själ som tränger igenom och skapar om det jordiska höljet? Jag är nästan böjd att tro det. Ack, min stackars Henry Jekyll, om jag någonsin har sett Satans insegel på ett ansikte, så är det på din nye väns.

När man vek om hörnet från den lilla bakgatan kom man in på en öppen plats, omgiven av gammaldags, ståtliga hus, numera till stor del förfallna. De var uppdelade i våningar och smålägenheter som hyrdes ut till folk av alla slags yrken – kart­ ritare, arkitekter, brännvinsadvokater och agenter för obskyra företag. Ett hus, det andra från hörnet, var emellertid ännu bebott av ett enda hushåll, och Utterson knackade på porten till detta hus, som gav ett intryck av välstånd trots att det nu var försänkt i mörker bortsett från det ljus som trängde ut genom ett halvcirkelformat fönster ovanför dörren. En välklädd äldre hovmästare öppnade.

– Är doktorn hemma, Poole? frågade advokaten.

– Jag ska se efter, mr Utterson, sade hovmästaren och släppte in den besökande i en rymlig, låg och trevligt inredd hall med stengolv. Som på gamla herrgårdar var den uppvärmd av den 18

flammande elden i en öppen spis och möblerad med dyrbara ekskåp.

– Vill advokaten vänta här vid brasan eller ska jag tända ljus i matsalen? frågade Poole.

– Tack, jag väntar här, sade Utterson och lutade sig mot den höga spiselkransen. Hallen var ett av doktor Jekylls älsklingstillhåll, och Utterson brukade själv tala om den som det trevligaste rummet i hela London. Men i kväll kände han som frossa i blodet. Han kunde inte göra sig fri från det förhatliga minnet av Hydes ansikte. Han erfor en för hans förnöjsamma sinne högst ovanlig livsleda och nedstämdhet, och i sin dystra sinnesstämning tyckte han sig läsa en hotelse i lågornas fladdrande återsken från de polerade skåpen och i skuggornas lek i taket.

Han var nästan skamsen över den lättnad han kände då Poole återvände och meddelade att doktor Jekyll hade gått ut.

– Jag såg nyss mr Hyde gå in genom porten till huset med det gamla dissektionsrummet, Poole, sade Utterson. Är det riktigt korrekt när doktorn inte är hemma själv?

– Alldeles korrekt, mr Utterson, svarade hovmästaren. Mr Hyde har egen nyckel.

– Er husbonde tycks hysa stort förtroende för den där unge mannen, påpekade advokaten tankfullt.

– Det gör han, sade Poole. Vi har allesammans fått order att lyda honom.

– Jag tror inte att jag någonsin har träffat mr Hyde här, sade Utterson.

– Nej, säkert inte, sade hovmästaren. Han äter aldrig middag här. Vi ser förresten inte mycket till honom på den här sidan.

Han kommer och går för det mesta genom laboratoriet.

– Jaså – ja, god natt då, Poole.

– God natt, mr Utterson.

Och Utterson begav sig hemåt med tungt sinne. Stackars Henry Jekyll, tänkte han, jag är rädd att han har råkat illa ut.

Han var lättsinnig och levde om i sin ungdom. Det är länge sedan dess förstås, men för Guds lagar gäller ingen preskrip19

tionstid. Ja, så måste det vara. Någon gammal synd som spökar, straffet som kommer åratal efter det att minnet har utplånats och egenkärleken har förlåtit felsteget.

Skrämd av sina egna tankar började advokaten försöka minnas sitt eget förflutna och grubbla över dess hemlighet. Han sökte igenom varje dunkel vrå i sitt minne och han fruktade att någon för länge sedan glömd synd skulle komma i dagen.

Hans förflutna var ganska fläckfritt. Få människor kunde med samma lugn bläddra igenom minnets farliga bok, och ändå kände han sig djupt förödmjukad av alla dåliga handlingar han hade begått och uppfylld av uppriktig tacksamhet vid minnet av de många han hade varit nära att begå men undkommit. Sedan återvände hans tankar än en gång till det ämne som nyss hade sysselsatt dem. Nu tyckte han sig se en gnista av hopp.

Om man gör sig besvär med att forska i den där Hydes förflutna, tänkte han, har helt säkert också han sina hemligheter – inte alltför vackra, om man får döma av hans utseende, utan hemligheter så svarta att stackars Jekylls värsta felsteg jämförda med dem måste verka som det klaraste solsken. Det kan inte få fortsätta på det här viset. Jag ryser när jag ser för mig hur det där odjuret smyger som en tjuv till Henrys sovrum. Stackars gamle Henry, vilket uppvaknande! Situationen är förresten farlig. För känner Hyde till testamentet och dess innehåll kan han ju lätt bli otålig att komma i besittning av sitt arv. Ja, jag måste ta hand om saken. Om bara Jekyll tillåter det, tillade han. Än en gång såg han för sin inre blick lika tydligt som en ljusbild testamentets underliga bestämmelser.

20

Doktor Jekyll var alldeles lugn F j o r t o n dagar senare föll det sig så lyckligt att doktor Jekyll just gav en av sina trevliga middagar för några få utvalda vänner, allesammans ansedda, intelligenta män och vinkännare. Utterson lagade så att han kom att stanna kvar sedan de andra hade gått. Detta var inte ovanligt, det hade hänt många gånger förr.

Varje människa som över huvud taget förstod sig på Utterson var honom varmt tillgiven. Man höll gärna den torre, tystlåtne lagkarlen kvar då muntrare och pratsammare gäster redan hade satt foten på tröskeln. Man tyckte om att sitta en stund i hans anspråkslösa sällskap. Det var som ett slags förberedelse för ensamheten, och hans innehållsrika tystnad verkade välgörande efter en glad och livlig kväll. Doktor Jekyll utgjorde inget undantag. Han var en högväxt, ståtlig, väl bibehållen femtioåring, med skymten av ett slugt drag kanske men i stort sett med ett behagligt och förtroendeingivande utseende, och när han nu satt vid brasan mitt emot sin vän kunde man av hans blickar se att han hyste en varm tillgivenhet för denne.

– Jag har länge haft lust att tala med dig, Jekyll, började Utterson. Du vet det där testamentet du satte upp…

En skarp iakttagare skulle ha märkt att ämnet var ovälkommet, men doktorn slog bort det med ett skämt.

– Du är verkligen att beklaga för att du har haft oturen att få en så besvärlig klient, min stackars Utterson, sade han. Jag har aldrig sett en människa oroa sig så mycket över något som du över det där testamentet – det skulle i så fall vara den där inbitne pedanten Lanyon när han talade om vad han kallar mina vetenskapliga irrläror. För all del, nog vet jag att han är 21

en bra karl – du behöver inte rynka pannan – en utmärkt man.

Jag önskar jag kunde träffa honom oftare, men han är i alla fall en torr pedant – en okunnig, beräknande pedant. Jag har aldrig blivit så besviken på någon människa som på Lanyon.

– Du vet att jag aldrig har gillat det, fortsatte Utterson, obekymrad om vännens försök att byta samtalsämne.

– Testamentet? Ja, jag vet, sade doktorn med en viss skärpa.

Det har du minsann låtit mig förstå.

– Ja, och nu säger jag det än en gång, sade advokaten. Jag har fått höra ett och annat om den där Hyde.

Doktor Jekylls vackra ansikte bleknade ända ut på läpparna och det kom en mörk skugga över hans ögon.

– Jag vill inte höra mer, sade han. Vi kom ju överens om att inte tala mer om den här saken.

– Men vad jag har fått höra är avskyvärt.

– Det betyder ingenting, svarade doktorn. Han stammade och liksom sökte efter ord. Du förstår inte alls min ställning.

Jag befinner mig i en pinsam situation, Utterson. Situationen är mycket egendomlig. Saken blir inte bättre av att man pratar om den.

– Jekyll, sade Utterson. Du känner mig. Du vet att du kan lita på mig. Tala öppet om alltsammans. Anförtro dig åt mig.

Jag tror att jag skulle kunna hjälpa dig.

– Bäste bror, sade doktorn, det är vänligt av dig, verkligen mycket vänligt av dig. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig.

Jag litar helt och hållet på dig, och jag skulle hellre anförtro mig åt dig än åt någon annan i hela världen om det stod i min makt. Men saken förhåller sig inte alls så som du föreställer dig.

Det är inte alls så illa, och bara för att lugna ditt goda hjärta, gamle vän, ska jag säga dig en sak: Vilket ögonblick som helst kan jag bli kvitt Hyde. Han skulle i så fall aldrig besvära mig mer. Det ger jag dig min hand på, och jag tackar dig än en gång. Men en sak vill jag tillägga: Det här är helt och hållet en privat angelägenhet, och jag ber dig att du håller den för dig själv. Utterson satt en stund tyst och stirrade in i elden.

22

– Jag tvivlar inte på att du har fullkomligt rätt, sade han slutligen och reste sig.

– Ja, men eftersom vi ändå har kommit att tala om saken, för sista gången som jag hoppas, fortsatte doktorn, så är det en punkt jag skulle vilja att du förstod. Jag intresserar mig verkligen mycket för stackars Hyde. Jag vet att du har träffat honom. Han har talat om det för mig, och jag fruktar att han var en smula ohövlig. Men jag hyser ett mycket varmt intresse för honom. Och om jag skulle gå bort, Utterson, så måste du lova mig att ha överseende med honom och se till att han får ut vad som tillkommer honom. Jag tror att du skulle göra det om du visste allt, och det skulle vara en lättnad för mig om du ville lova det.

– Jag kan inte lova att jag någonsin ska tycka om honom, sade advokaten.

– Det begär jag inte heller, genmälde Jekyll och lade handen på den andres arm. Jag begär endast rättvisa. Jag ber dig hjälpa honom för min skull när jag inte längre finns till.

Utterson kunde inte hålla tillbaka en djup suck.

– Nåja, sade han. Jag lovar.

23

Mordet på sir Danvers Carew N ä r a ett år senare, i oktober månad, skrämdes London upp av ett ovanligt brutalt mord, vilket väckte så mycket större uppseende på grund av offrets höga samhällsställning. Detaljerna var få men så mycket mer fasansfulla. En tjänsteflicka som bodde ensam i ett hus nära floden hade vid elvatiden på kvällen gått upp på sitt rum för att lägga sig. Fastän en tät dimma senare på natten sänkte sig över staden var himlen nu fullständigt molnfri, och den lilla gränden som flickans fönster vette mot var klart upplyst av fullmånen. Hon tycks ha varit romantiskt lagd, för hon slog sig ner på sin koffert som stod vid fönstret och försjönk i drömmerier. Aldrig, försäkrade hon, när hon sedan under strömmande tårar berättade om sin upplevelse, aldrig hade hon känt sig så lugn och fridfull till sinnes eller så vänligt stämd mot alla människor. Medan hon satt där fick hon se en ståtlig gammal herre med vitt hår som kom gående på gatan. Från motsatt håll kom en annan man, en mycket liten herre, som hon i början inte fäste någon vidare uppmärksamhet vid. När de möttes – vilket skedde alldeles under hennes fönster – bugade sig den gamle herrn och tilltalade den andre mycket artigt. Det verkade inte som om hans yttrande hade gällt något av vikt. Av hans åtbörder hade hon fått den uppfattningen att han frågade efter vägen.

Månen lyste honom i ansiktet medan han talade, och flickan betraktade honom med nöje eftersom han föreföll så god och välvillig, samtidigt som det låg en viss gammaldags förnämhet och berättigat självmedvetande över honom. Så såg hon på den andre och kände till sin förvåning i honom igen en viss 24

mr Hyde, som en gång hade besökt hennes husbonde och som hon hade fattat en oförklarlig motvilja mot. Hon såg att han i handen höll en grov käpp som han lekte med. Han svarade inte med ett ord och tycktes lyssna med illa dold otålighet. Plötsligt bröt han ut i ett våldsamt raserianfall, stampade med fötterna, svängde käppen, skrek och – som flickan uttryckte det – bar sig åt som en galning. Den gamle herrn tog ett steg tillbaka och såg både överraskad och förolämpad ut. Men då förlorade Hyde all besinning. I nästa ögonblick slog han med djurisk vildhet sitt offer till marken, trampade på honom och lät en skur av slag med käppen hagla över den arme mannen. Flickan kunde tydligt höra hur benen krossades, och kroppen kastades hit och dit. Vid dessa fasansfulla syner och ljud svimmade hon.

Klockan var två när hon återfick medvetandet och kallade på polis. Mördaren var för länge sedan försvunnen, men hans offer låg kvar mitt i körbanan, illa tilltygat. Käppen som mördaren hade använt som tillhygge var avbruten på mitten, fast den var av något ovanligt hårt och segt träslag. Med sådan omänsklig styrka hade han utdelat sina slag. Man fann ena hälften i rännstenen. Den andra hälften hade mördaren troligen tagit med sig. En börs och ett guldur hittades i den dödes fickor men inga visitkort eller papper förutom ett förseglat och frankerat brev, som han troligen hade varit på väg till posten med. Det bar advokaten Uttersons namn och adress.

Brevet överlämnades nästa morgon till advokaten innan han hade hunnit stiga upp. Så fort han hade sett det och man hade meddelat honom under vilka omständigheter man funnit det fick han en mycket betänksam min.

– Jag säger ingenting förrän jag har sett den döde, sade han.

Men jag fruktar att det här är en ganska komplicerad historia.

Var god och vänta medan jag klär mig.

Och med samma allvarliga min skyndade han sig att äta frukost och for till polisstationen, dit man hade fört den döde.

Så snart Utterson hade kommit in i cellen nickade han bekräftande.

25