9789176994764

Det kommer gå bra, Felicia

Till mamma

Minstörsta förebild föratt vara en läsandemänniska. Tack föratt jagfickväxaupp iett hemfullt av böcker.

Nelly Andersson

Detkommergåbra,Felicia

©2023Nelly Andersson

OmslagetsbilderärfotograferadavNelly Andersson

Förlag:BoD –BooksonDemand, Stockholm, Sverige

Tryck: BoD– BooksonDemand, Norderstedt, Tyskland

ISBN:978-91-7699-476-4

ET T

Smäll. Himlen färgades rödoch blå. Smäll. Guloch violett. Grannarna hade verkligenslagitpåstort ochfyrverkeriernavar fler än året innan. Dramatiskt,vackert elleridiotiskt.Det är bara attvälja tänkte Felicia ochdrogdunjackan tajtareomsig.Benen skakaderedan.

Bredvidhenne stod Carl ochdestodnäravarandraute på hennes lilla balkong.

”Gottnyttår”,viskade hani hennes öra.

”Gottnyttår”,viskade Feliciatillbakaoch kramadeomsin vän.

Efterenstund gick de in.Carlhadefåttett videosamtalfrånSantosoch utanförfortsatte fyrverkerierna attsmälla. Felicialog närhon såghur Carl sken uppsom en solnär Santos ansiktedök upppåskärmen.

”Gottnyttårälskling”,skrek Carl ochvinkade. ”Gottnyttår!”, svaradeSantos. ”Jag saknar dig!”

”Saknardig med. Feliciahälsar”,saCarloch höll uppmobilen mot henne. Feliciavinkade ochsåg kastrullernaoch högarnamed hackade grönsakerbakom honom. Om inte Santos hade varittvungen attjobba skulle hanhavarit hosdem menrestaurangendär hanjobbarhade nyårsspecial.

Feliciabestämdesig föratt lämnadem ifredenstund ochgickini sovrummetför atttitta till Trisse.Hon la signer på mattan ochsåg att Trisse,hennesälskade katt,fortfarande sovunder sängen.Hon rullade över på rygg ochfunderade på vemhon kunderinga föratt önskagott

nytt år.KanskeTrine?Nej,hon vari Stockholmpånågon stor flashig fest.Felicia togiställetupp mobilenoch skickade iväg ettsms till pappa Åke.

Gott nytt år,pappa!

Attringa varingen idéoch honvissteatt svaret skulle kommai morgon.Åke hade slutat stanna uppe till tolvslaget fleraårtidigare medmotiveringenatt fyrverkerier hade hansetttidigareoch att nyårsafton varsom vilken kvällsom helst. En tankehon ihemlighet höll medom.

Tidigare iveckanhadeCarlfrågathenne hurhon skulle spendera nyårsafton.Hon hade svarat atthon skulle läsa en bokoch ta detlugnt medTrisse. Carl hade därefterbjuditinsig självoch Feliciastodnu istället iensvart långklänning istället förmjukisbyxor idörröppningen till vardagsrummet. Honsåg på Carl somfortfarande pratademed Santos.

NärCarlnågra timmar tidigare hade kommit hade hangetthenne en dömandeblick närhon öppnadedörreni mjukiskläder ochsedan skrikitatt honskulle byta.Innan honhannreagera hade hantagit fram klänningen honnubar från längst in igarderobenoch valt ut ettrosa läppstift honinteens mindes atthon köpt.Själv varhan stilig ien mörkblåkostymoch hans blonda hårvar perfektfixat ienbakåtslickad frisyr.Henneskyl hade hanfyllt medmat ochdryck till etthelt kompani.

Carl la på ochkollade på Feliciasom hade satt signer isoffan. Honvar tröttoch hade gärnarundatav, sagt hejdåoch krupit nerunder täcket. Feliciakollade på Carl somdrack en till klunk. Hanverkade inte ett dugg trött.

”Ska vi skriva nervåranyårslöften ellerönskningar?”, frågadehan och möttehennesblick.

”Jag vetinteomjag…”,började Feliciamen blev avbruten.

”Kom igen!Det blir kul!”

DettvivladeFelicia på mengickframtillbyrån vidskrivbordet ochtog fram tvåblock ochtvå pennor.Carlbörjade skriva direkt medan Feliciastirradepåden tommasidan framförsig.Vad skulle hon

skriva?Hadehon ensnågra löften ellerönskningar? Kanske skulle hon göra en klassiker. Tränamer ochäta mindre godis. Ellerträna mindre

ochäta mergodis.Kansketänka mindre ochbli merspontan?Det om någotvar en utmaning.Kanskeskulle hontesta padelsom blivit så trendigt elleri alla fall vardet trendigt förnågra år sedan. Hon sneglade avundsjukt på Carl ochundrade hurdet kundevarasålätt förhonom.Vad skrevhan egentligen?

”Hur gårdet?”,frågade Carl utan attsläppapappret medblicken.

”Bra”, ljög Feliciaoch skrevsnabbtner tränamer,äta mindre godisoch testapadel.

”Ärduklar?”, frågadeCarlefter en stund. Felicianickade.

”Bra,jag kanbörja”, fortsatteCarl. ”Jag vill börjamed yoga,målaom lägenheten,gåenkeramikkurs ochdreja egna kaffekoppari regnbågens alla färger.Tänkvad fint!”

Feliciahannintesvara innanCarlkörde vidare.

”Sedan vill jagläramig sy gardiner ochförlova mig. Om Santos äntligen fårtummenur, vill säga.”

Carl möttehennesblick ochhimlade medögonen.

”Jaja. Jagvillbörja springa, detska tydligen vara bra. Åkapåen långresa iEuropa. Börjagåi terapi ochläramig franska.”

Feliciablevheltslutbaraavatt lyssna på honommen logoch sa:

”Låter bra.”

”Vad harduskrivit ner?”, frågadeCarloch logmot henne.

Felicialäste uppsin listaoch kändeatt honredan ångradeatt hon skrivitpadel.Historisktsettpassade honoch bollsportintebra ihop.

Minnen av någratappraförsökunder idrottslektionerna av allt från vollybolltillinnebandy flög förbi. Feliciarös ochkollade på Carl.

”Men skaduintehamed attbörja dejtaockså?”

”Va?”, frågadeFelicia ochdrogs tillbaka till vardagsrummet.

”Träffanågon,ligga,bli kär. Pratamed någon.”

”Jag…”,mumlade Feliciaosäkert.

”Felicia,duärfantastiskoch bordeintehelavärlden få se det?”, frågadeCarl. ”Det tycker jag. Hurlänge harvikäntvarandranu? Tre, fyra år?”

”Men...”

”Precis”,saCarlbestämt.”Jaghar aldrig sett digmed en kille. Inte medentjejhellerför dendelen.”

”Alltså…”, försökte Feliciaoch börjadekänna sigriktigt obekväm. Hur skulle hontasig ur dethär?

”Dubehöver såklartinteomduintevill”,saCarloch hällde uppmer i sitt glas.

”Tack”,saFelicia ochkände siglitelättad.

”Jag tycker bara detärsynd.”

Carl togenklunk ochFelicia åt någragodisbitarfrånskålenpå soffbordet. Därförsvanndet löftet tänkte honoch kolladepåCarl. Han kysstehenne på kinden,reste sigupp ochgickframtillhögtalaren.

Snartfylldes rummet av AgnethaFältskogs ochAnni-Frid Lyngstads

röster ochCarlbörjade vickapåhöfternamedan hanhöllhanden framförmunnensom en mikrofon.

”Havingthe time of your life…Ooh!…”

Feliciakollade nerpåsittpapperoch skrevtilldejta.KanskehadeCarl rätt?Kanskevar detdags? Honkollade en stundpåordet,tog in varje bokstavoch ströksedan över det.

TV Å

Somvanligt vaknadeFelicia innansittalarm.För säkerhetsskull ställde honalltidfem somhon nu stängdeav. Hongjordenågra stretchningar innanfötternastoppades in itofflorna nedanför sängen.Frånkroken toghon nermorgonrockenoch drog bandet hårt runt midjan.Ute i köketsattTrisseredan ochväntade vidmatskålen.Torrfodretklirrade närdet träffade metallen.Hon satteigång tekokarenoch tänkte attdet kanske vardagsatt byta ut den. Tekokarenhadehon fått i studentpresent från hennesmamma Karin. Denvar rödoch från ett fint märkemen Feliciaskulle aldrig ha köpt densjälv.Den varför dyr, stor ochhon gilladeintefärgenröd.Hon behöll denför attden funkadeoch föratt inte göra Karinbesviken. Kanske skulle hon svänga förbivaruhuset på vägenhem ochköpaenenklare modell?

Honnickade försig självmen visste innerstinneatt honinteskulle köpa en ny,den gamlafunkade ju fortfarande. Hontog fram kastrullenoch burken medhavregryn.

Havregrötenkokades på rutinoch hälldesupp iden gula Marimekkoskålen. Hontoppade gröten medfrystablåbär, jordnötssmör ochlitehavremjölk. Medanhon åt lästehon någrasidor ur Händelservid vattnenavKerstin Ekman. Honhadelånat denfrån biblioteketefter etttipsfrånpappa Åke, en svensk klassiker. På stolen bredvidlåg Trisse ochkurrade.

Feliciagillade atthagottomtid på sigpåmorgonenoch hatade att stressa. Attäta frukostlångsamtmed en bokvar ofta en av höjdpunkternapådagen,omintehöjdpunkten.Klockan på väggen visade attdet varenkvart kvar ochhon lästenågra sidortillinnan hon la nerbokmärket.Diskenlämnade honi diskhoninnan honkläddepå sigsin vanligauniform;jeans ochT-shirt

”Hej då”, sa hontillTrissesom satt på hallgolvet innanhon gick ut genomdörren.

Halvvägs nerför trappornakom honihågmatlådansom blivit kvar på mattan

”Fan”, viskadehon innanhon sprang uppigen.

Utanförportenlåg slaskenkvar. Himlen vargrå ochhon kändesig allt annatänredoför åretsförstaarbetsdag.Mobilen visade atthon skulle behöva springaför atthinna medbussensom gick tioöver. Medandan ihalsenhälsade honpåbusschaufföreninnan honsjönk nerpåenplats iden bakredelen av bussen.Genom fönstret såghon en kvinna som drog sinmönstrade halsdukytterligare någravarvrunthalseninnan honkämpade vidare medbarnvagnen. En manmed portfölj skyndade förbiienstormössa medtofs. Feliciatog av sigvantarnaoch sattei hörlurarna.KatarinaEwerlöfsbekanta röst spelades uppoch Felicia kändehur hondrogs in ihistorien.

Feliciaklevingenom dörren ochini personalrummet föratt hängaav sigjackan. HonhejadekortpåValentina somhöllpåatt sättaigång kaffet.

”Hej Felicia! Hurvar ditt nyår?”,frågade Valentinaoch logett stort bländandeleende. ”Gjordedunågot kul?”

”Den varheltokej”,saFelicia ochsatte på signamnskylten efteratt ha satt in matlådan ikylskåpet.

”Kul!Jag varpåenstormiddagmed 20-talstema. Så kul! Vilket fantastisktmodedet varpåden tiden, så chict!”

Felicianickade ochönskade attsamtaletsnart skulle ta slut.Hon kände attdet skulle blienlångdag.

Medtunga steg gick honframtillingångenoch klistradevantfastett leende innanhon låsteupp.Utanför stod en litentantmed bister min ochstirradetillbakapåhenne.

”Välkommen till Stil ochKlass”,saFelicia glatt.

”Jag vill lämnatillbakaden här”,satantenoch viftademed en påse medbutikenssnirkliga logga. ”Den måstevarafelmärkt. Jaghar kvittoti påsen.”

”Absolut,det skaviordna.Villduhapengarnatillbakaeller kanske byta till någotannat?”

Försnart fyra år sedanbörjade FeliciapåStiloch Klass. Desperat hade honsöktallajobbsom fannsnär honhadehoppatav läkarutbildningen. Läkarutbildningen hade aldrig varithennesidé utan mamma Karins.Läkarevar ettbra yrke,tryggtoch en fintitel. Feliciamisstänkteredan närKarin börjadetjata om läkarutbildningeni tonårenatt detintevar förhenne.Blodoch kroppsvätskoräcklade henneoch underdet första praktiskamomentethadehon svimmat. Honstodutett halvår innanhon hoppadeav. Karintog ofta uppatt detvar synd attFelicia inte hade gett detmer tid. Feliciaångrade att honsöktfrånförstabörjan.

Feliciakollade bort motValentina,henneschef, somhjälpte en kund ochtänktetillbakapåsittett årsjubileum. Valentinahadelästupp en dikt av EdithSödergran,gråtitenskvättoch sedanbjuditpåtårta. Feliciahadeskruvat på sig, tackat ochkollatpåCarlsom hade kämpat medatt hållasig förskratt. Carl hade arbetatdär längre menaldrigfått en dikt,något hannämnt en ellerfem gånger.Felicia visste inte vad honskullegörautanCarli sitt liv.

”Det varmeningenatt du skulle börjahär”, sa Carl ofta.”Annars skulle du aldrig träffatmig ochdet hade varitför jävligt!”

Feliciabrukade tänkaatt hanhaderätt. HonhadealdrigbesöktStiloch Klassomhon inte hade arbetatdär.InteCarlheller. Ingenavdem tillhördebutikensegentliga målgrupp;äldre damermed stor plånbok.

På Felicias första daghadeValentina synathenne från topp till tå, kommenterathenneskläderoch sagt attdet fårduga. Carl hade stått bakomkassanoch Valentinahadepresenterat demför varandra.Carl hade haft på sigenljusrosasidenskjortaoch vartenda hårstrålåg perfektpåhuvudet täcktmed ettlager vax. Carl hade öppnat munnen ochFeliciasförstatanke hade varitatt hanvar dryg ochför mycket.

Snabbt förstodhon attCarlmycketriktigt vardrygoch förmycket menockså helt underbar.Felicia logåtminnetoch längtade tillsatt klockanskulle slåelvadåCarlskulle dyka uppför stängningspasset.

Efterenstund komenkvinnaframtillhenne därFelicia stod bakom kassan.

”Kan du hjälpa mig?”

”Absolut”, sa Feliciaoch log.

”Jo, jagska på dopoch behöverensmakfullklänning. Ingetsexigt!”

Då hardukommiträtttänkteFelicia innanhon svarade:

”Jag förstår. Följ medhär.”

Idag blev detenavdedär dagarnasom komalltoftare. En dagnär honräknade minuterna, försttillförmiddagsrasten, sedantilllunchen, till fikarasten ochtillsisttillutcheckningen.Hon hade packat upp varoroch kunderna hade kommit ochgått. Mångaville byta julklappar ellerfynda blandderödalapparna. Valentinahadevarit på strålande humöroch gett Feliciaberöm.

”Felicia,duärsåbra medkunderna.”

”Tack”,hadeFelicia mumlat ochtänkt på hurhon tidigare under dagen, medfullkraft,hadefåttkämpa emot impulsen attdrämma till en kvinna medengalge.

Feliciasneglademot klockanoch konstaterade attdet varfjorton minuterkvartillutstämpling.

TR E

Feliciaslogsig nervid derasvanliga bord,innepåValrossen.Klockan visade attTrine varsen,som vanligt. Honsattstill en stundinnan hon restesig ochgickframtillserveringshörnan. Feliciahälldeupp ettstort glas medvattenoch på vägentillbakavinkade hontillRitabakom kassan.Ritavinkade tillbaka ochfortsatte sedanlägga fram fler ostfrallor imontern.

Genomfönsterrutornasyntesmänniskorna somgickförbi.Det var somomdet fanns en inofficielltävling om vemsom orkarbäraflest kassar innanden storknar.Felicia sneglade på kvinnanmed fyra kassar iena handen ochett tjurigtbarndragandes iden andra. Barnet pekade bort motleksaksaffärenmedan mammandrogåtandra hållet motenklädaffär. Feliciatänkteatt detvar en kamp sommammaninte skulle vinna ochmycketriktigt drog barnet,med ettstort leende på läpparna, straxinmammanbland plastleksakernaoch gosedjuren. Feliciaskakade på huvudetoch börjadeiställetkolla på Valrossens inredning. Denvar minstsagtannorlunda. Palmer somstodhär och var. Amplar medgullrankorfråntaket.Bordoch stolar iolika pastellfärger. Lädersoffani mitten medett glasbord.Väggarna tapetserademed en blåstrukturtapet somskarsig motdet schackrutiga golvet.Det hängde ocksåinramadefilmplanscher med åttiotalsfilmerhär ochdär.Alltkändesmalplacerat menändårätt eftersom detvar Valrossen, derasställe. Felicialog ochkollade ut genomfönstretigen. Honsåg Trinekomma gående genom folkmassan.

Trinestack ut isin skrikrosakappa itjockarematerialbland allt det gråa ochsvarta. Feliciahadesäkerthittathenne på Arlandaeller Centralstationen.Kappanpassade henneperfekt.I enahandenhöll

Trineenkasse från ettdyrtmärke somFelicia aldrig skulle få försig att köpa någotifrån ochhennesbudgetskullealdrigtillåta det. Trinetog uppsin fria hand ienhälsningnär honklevingenom dörren. Klackarnaslogmot golvet.När Trinekom fram till bordet gavhon

Feliciaenkram, fortfarandemed kassen ihandenoch Feliciakände ett parklackar genomkassenmot ryggen.

”Förlåtför attjag är sen”,saTrine snabbt.”Könvar jättelångmen när jagsåg skorna iskyltfönstret så varjag bara tvungenatt ha dem. Hur fina?”

Trinetog uppenkartong ur kassen ochunder locket lågett parsvarta pumps. Feliciatänkteatt Trinehademinst tjugoliknanden parhemma mennickade.

”Jättefina.”

”Jag vet. Skavigåoch beställa?Jag måstefåi migkoffein annars kommer jagsvimma.”

De gick fram ochbeställde detvanliga.Kaffe ochbakelse,idagen prinsessbakelsetillTrine.Kanelbulle ochgrönt te till Felicia. Medan Trinegickoch sattesig hämtadeFelicia besticktilldem båda.Framme vidbordethöllTrine på atttaenbildavsin bricka.Felicia himlade medögonenoch sattener sinbrickamittemot. Efteratt ha kollat sminketlaTrine nermobilen ochkollade på Felicia.

”Du, jagmåste bara berättaensak”, börjadehon ochsedan var monologenigång.

Feliciaoch Trinehadevarit vänner länge. Bästisar sedanförstadagen i förskoleklass. Feliciahadevarit nervös införatt börjaskolanoch haft svårtatt sova kvälleninnan.Hon hade tycktdet varjobbigt attsläppa

Åkes hand föratt självgåini klassrummetoch grät.Trine hade kommitframtillhenne därdestodi kapprummet ochfrågat:

”Vill du hållamin hand?”

Feliciahadenickatkortoch tillsammans hade de gått in genomdörren.

De hade aldrig riktigtsläppt tagetefter detoch efterden dagenvar det Trineoch Felicia.

Feliciakunde inte minnas ettendaviktigt ögonblicki sinbarndom då honintehaftTrine vidsin sida.Det varTrine Feliciaringdeomnågot

Felicia känner atthon har fastnat.Hon trivsinte på sitt jobb iklädbutiken Stil och Klass.Det är någotsom skavermellan henne och barndomsvännen Trine. Hennesmamma tjatar om atthon borde träffa någon, skaffa barn som sin syster och hittaett bättre jobb. Vännen Carl står vid hennes sida ivåttoch torrt men även hanundrar om detinteärdags förhenneatt börja dejta.

Feliciastillflykthar alltid varit böckernas värld ochnär antikvariatetDen vita svanen söker en timanställd, händer något.Sedan har vi den där kvällen utanförklubben också, dit Felicia inte villegå.

Detkommer gå bra, Felicia är en historia om att finnasin egen röst, första kärleken, en mammas orooch en avgörande midsommarafton.

Den handlar om en katt som heterTrisse, vänskap som håller ihop och dras isär, söndagsmiddagar och attvåga. Mest om att våga faktiskt. Dethär är Felicias historia.