9789176990490 by Smakprov Media AB

MON TRÃ&#x2030;SOR Emil Karheiding

Tack till

ALMA ANNIE CECILIA CHRISTIAN CHRISTINE GERTY MAGNUS MARTIN URMAS

Författarens anmärkning: Den här berättelsen är baserad på verkliga händelser som utspelade sig i början av 1700-talet i Europa, Afrika och kring Indiska oceanen. Eftersom det förekommer många karaktärer finns en personförteckning sist i boken.

Prolog

Kristiania

Strรถmstad

Kรถpenhamn

Stade London

Stockholm

Karlskrona

Riga Moskva

Stralsund

Amsterdam

Warszawa

Calais

St Malo

Madrid

Cadiz

Poltava

Paris Wien

Rom

Bender

Utanför Madagaskars nordöstra kust 1710 Männen vrålade när den första änterhaken slog ner i det jagade skeppets reling. Det tunga, vassa järnet fläkte upp lacken och trängde djupt in i träet. Nästa flög redan genom luften. Linan ringlade sig som en lång orm bakom tills den satte sig med en dov duns en liten bit ifrån den första. Därefter föll de tätt. För varje krok som nådde sitt mål skapades en ny förbindelse i det komplicerade nätet av linor som allt hårdare knöt de båda skeppen samman. Långsamt drog rovdjuret in sitt byte till ljudet av vrålande män och hundratals fötter som taktfast stampade i däcket. Det smällde från musköter som lämnade små moln av stickande krutrök efter sig. Men exakt vad skyttarna siktade på var inte lätt att se. Besättningen på det andra skeppet låg och tryckte på läsidan, väl gömda i skydd bakom båtarna. Däcket såg öde och tomt ut. Minuterna senare stötte borden ihop. Det riste till i masterna och den stora röda flaggan gav ifrån sig ett frasande ljud när den hastigt kastade sig från sida till sida, högt över männens huvuden. Kort därefter låg fartygen hårt hopsnärjda, tätt intill varandra. Likt ett ensamt dansande par följde de plikttroget varandras rörelser när de långsamt roterade över havets vidsträckta, klarblåa parkett. Kapten Saint Legers väderbitna ansikte skuggades av trekornshattens brätte. Vinden fick skjortan att fladdra när han klättrade upp på relingen. Han fyllde sina lungor. De fyra fingrar han hade kvar på högerhanden greppade huggaren och han sträckte ut den mot det andra skeppet. Med full kraft släppte han ut luften ur lungorna. ”Borda!” Med eld i blickarna och svetten rinnande över sina smutsiga ansikten, stormade piraterna över relingen. De hoppade över det korta gapet och vällde fram som en kraftig våg över prisskeppets däck. Slaget var i praktiken redan vunnet innan de nådde den lilla skaran av skräckslagna sjömän. Men skeppets kapten vägrade att ge sig. Han

hade ställt sig längst bak i aktern, så långt från angriparna han kunde komma. ”Stå upp!” beordrade han. Rösten var mörk och skrovlig. ”Dra era vapen!” Med tafatta rörelser reste sig sjömännen från gömstället bakom båtarna. De höll plikttroget fram värjorna i sina skakande händer samtidigt som de ryggade tillbaka. Men en av de yngre tog istället ett steg framåt. Han kunde inte var mer än arton år fyllda. Vinden virvlade runt bland lockarna i hans långa, mörka hår. Med en bestämd rörelse kastade han värjan på däcket framför sig. Fyra av hans kamrater följde genast hans exempel. Det klingade när stålen stötte mot varandra. ”Vi är på er sida, bröder!” Mannen talade högt och utan rädsla i rösten. ”Äntligen blir vi befriade från slavdrivaren där borta.” Han nickade bort mot aktern. Kaptenens ansikte blossade upp mellan de buskiga polisongerna. En illröd färg spred sig över kinderna och pannan. ”Slåss nu era förbannade fän! Slåss för er kapten, ert skepp, för drottningen och England! Annars lovar jag att piska varenda en av er och jag svär att varje desertör ska få hänga vid galgen när det här är över!” Hans ord ljöd starka, men de kunde inte mäta sig med det vrålande jubel som följde från piraterna. Sjömännen som fortfarande stod på kaptenens sida ryggade tillbaka ännu ett steg. Piraterna plöjde fram och avväpnade dem allihop med några enkla, klingade stötar. Inte en droppe blod syntes. De kom med en sådan kraft att de knuffade omkull männen som om de vore tomma tunnor. Kaptenen drog sin pistol. Men han var inte snabb nog. Ett skott ljöd genom luften och kulan som kom farande slog upp ett runt hål i rocken vid hans bröst. Han snavade och pistolen föll ur handen. Sakta sjönk han ner så att han blev ståendes på knä, stödd med armbågen mot däcket. I samma stund tystnade alla rop. Skramlet från vapnen dog ut. Till och med de fladdrande seglen verkade vara stilla för några sekunder.

Det rök ur pipan på en av Saint Legers pistoler. Hans blick var fäst mot den säkert femton år äldre mannen, som han hade fällt med sitt enda skott. Han hängde lugnt sidenbandet, som pistolerna var sammanbundna med, över nacken. Ett leende bredde ut sig över läpparna. ”Skeppet är vårt!” Piraterna jublade. De stampade åter i däcket och slog med bredsidorna av sina huggare mot relingen. Saint Leger lät dem hållas en stund innan han lyfte upp händerna i luften för att få tystnad. Han gick fram mot skeppets kapten och drog sin värja. Kaptenen hostade. ”Era förbannade tjuvar! Ge er av från mitt skepp!” Orden rosslade fram. De gurglade som om de kom långt nerifrån den gamle mannens hals. ”Tjuv? Är det på det viset man tilltalar en herre och kapten? Från vad jag har hört under den korta tiden som vi har träffats är det ni som är tjuven här. En slavdrivare har ni kallats och själv har ni antytt att ni piskar era underställda. Kanske är ni som de flesta andra kaptener här ute på haven, en sådan som seglar enbart för sin egen vinning? En man som låter sina sjömän slita och lida för att ni själv ska kunna fylla era fickor med guld. Kanske är ni en av dem som anlitar pressgängens tjänster i London för att anställa unga pojkar mot deras vilja och som ni sedan kommer att blåsa på den utlovade lönen när resan är slut? Men vad vet jag? Ni är måhända en av de hederliga kaptenerna, en rättvis och god människa. Jag ger er mitt löfte här och nu, som kapten och fiende till alla nationer, att jag ska skona ert liv om männen här talar till er fördel!” ”Ni där!” Saint Leger röt så att männen studsade till. Han pekade med värjan mot ledaren till de fem som lagt ner sina vapen. ”Har den här figuren som kallar sig kapten behandlat er rättvist?” Den unga mannen fattade sig snabbt. Han ställde sig bredbent och knöt sina grova armar över bröstet. Han spottade mot däcket innan han svarade.

”Han är ett förbannat svin, det är vad han är. Han piskar oss för minsta lilla och någon lön har åtminstone jag inte sett till.” Saint Leger lät värjans blad hastigt fara genom luften med ett vinande ljud. Den nuddade lätt vid sidan av kaptenens hjässa innan den avlägsnade hans vänstra öra och lämnade kvar ett gapande hål. Den gamle mannen verkade inte ha förstått vad som hade hänt innan blodet började strömma till. Han lyfte sin lediga hand mot det ställe där örat nyss hade suttit. Munnen öppnades och det såg ut som om han gav ifrån sig ett skrik men inte ett ljud hördes. Han trillade omkull och blev liggande i en hög på däcket. ”Finns det någon här som har det minsta gott att säga om den här smutsiga hunden?” Saint Leger skrek ut orden. Det blev tyst i några sekunder. ”Nej!” ropade någon. Flera stämmor fyllde i. ”Det är en snål och elak jävel!” Saint Leger tittade på männen och nickade allvarligt. ”Då vet vi vad det är för en smutsig hund vi har träffat på.” Han höjde rösten och ropade ut sin dom: ”Svetta honom!” Knappt hade orden lämnat hans mun innan två pirater tog tag i kaptenen i varsin arm. De släpade honom fram till stormasten och band hans fot vid änden av ett grovt rep. Det var inte längre än att han kunde ta ett steg eller två. Runt omkring bildades en ring av stojande män. De drog sina huggare och riktade spetsarna mot honom. De som inte fick plats längst fram började klappa i takt. Kaptenens värja kastades in i ringen och landade med ett klingande ljud intill honom. Med stor ansträngning slöt han fingrarna om greppet och reste sig upp. Blodet rann i en stril ner genom hans polisonger och droppade sakta från hakan. Det gnisslade från strängarna på en fiol och sedan stämde en trallande flöjt in. Skådespelet hade börjat.

Svenska Bremen - 1713 Mauritz Vellingk kallade in den väntande mannen till salongen. Solen sken in genom raden av spröjsade fönster och spred ett behagligt ljus över de exklusiva möblerna som inredde rummet. På väggarna hängde stora målningar och i taket en gnistrande kristallkrona. Han hade låtit honom vänta i två timmar utan någon speciell anledning. Det var visst en kapten vid namn Simon Saint Leger som sökte honom. Vellingk kände inte någon vid det namnet och satt överdrivet djupt försjunken i dokumentet som han höll i handen när besökaren klev in i rummet. Försiktigt sneglade han lite bakom pappret mot den stora spegeln som hängde på väggen. Genom den såg han en lång, välskapt man iförd vackra och säkert mycket dyrbara kläder. Vellingk lade ifrån sig skrivelsen på sitt blanka skrivbord och bjöd gästen att sätta sig ner. Det var inte första gången som Vellingk fick ta emot gäster i kungens ställe. Kungen själv hade inte synts till inom rikets gränser på många år. Han hade gett sig ut på ett långt fälttåg mot Ryssland som nog blivit mycket längre än han själv någonsin hade kunnat ana. Efter nederlaget vid Poltava för fyra år sedan pressade den ryske tsaren ner de svenska trupperna söder ut och in över gränsen till det Osmanska riket. Där hade kungen blivit kvar och enligt ryktena som nått Vellingks öron levde den unge kungen numera som en sprätt i sus och dus och tänjde på den turkiska sultanens gästfrihet till det yttersta. På något sätt låtsades han fortfarande att han hade makten och styrde sitt rike där borta, långt hemifrån. Men sanningen var att de som verkligen utförde jobbet var en samling erfarna och viktiga herrar som Vellingk själv. Kungen hade inte varit mer än en liten pojke när Vellingk höll sina första diplomatiska förhandlingar med kung Fredrik av Danmark och senare med August den starke i Polen. Med en ålder på sextioett år och all den erfarenhet som han hade samlat på sig hade Vellingk trots allt fått en del makt. Han var inte bara general över den svenska armén i Tyskland utan även sedan två år tillbaka upphöjd till greve och hade fria befogenheter att sköta Sveriges intressen i Wismar, Bremen och Verden.

Framför honom satt nu en annan ung sprätt. Vellingk lutade sig något tillbaka och lyssnade förstrött när Saint Leger presenterade sitt ärende. Han talade franska med en underlig brytning när han förklarade att han var kapten och sändebud från ön Saint Marie utanför Madagaskars kust. ”Jag förstår att greven är en lärd man och jag tror att han väl känner till Ostindien och säkert även den stora ön Madagaskar och vilket fantastiskt, strategiskt läge som den har på rutten mellan Afrikas kap och Malabar eller Goa. Ni förstår, alla måste passera Madagaskar på ett eller annat sätt. Engelsmännen och portugiserna föredrar att ta vägen på insidan genom Mocambiquesundet. Fransmännen väljer hellre att gå på ostsidan via sin koloni på Bourbon där de bunkrar mat och vatten för den sista delen av resan.” ”Jaa…”, sa Vellingk något irriterat och undrade vart kaptenen ville komma med samtalet. Men gästen lät sig inte stressas utan fortsatte med samma lugna och självsäkra ton. ”Île Sainte-Marie ligger uppe i nordost, strax söder om Antongils vik. Det är en långsträckt ö, kanske tio leguas lång och inte bredare än att man kan se båda kusterna från dess mitt. Den är endast separerad från Madagaskar med en smal kanal. Hamnen ligger i en liten vik på insidan av detta sund och är mycket skyddad från väder och vind. Den är också enkel att försvara, för mitt i viken ligger en ö som är befäst med ett fort, bestyckat med tjugo kanoner. Där finns färskvatten, frukter, boskap och just intill på Madagaskar finns det gott om slavar. Dessutom …” ”Kapten Saint Leger, vart vill ni komma?” ”Jag är här för att ge er ett förslag, min bäste greve. En affärsuppgörelse! Något som jag är övertygad om kommer bli till en stor fördel för båda parter!” Vellingk var på väg att protestera, men hejdade sig. Han ville tycka illa om mannen som satt framför honom. Men det var något med hans sätt att tala som fängslade honom. Innan han hunnit bestämma sig för hur han skulle hantera situationen fortsatte mannen.

”Ni förstår…”, kaptenen lutade sig framåt och la upp händerna på bordet samtidigt som han dämpade rösten. Nävarna passade dåligt ihop med de fina kläderna och sättet han talade på. De var grova och fulla av ärr. Där höger lillfinger skulle ha varit stack bara en liten stump ut, kapad vid den innersta knogen. ”… brödraskapet, som vi väljer att kalla oss, har tagit tillvara på möjligheterna som ges vid Madagaskar. Vi har skapat vår egen stat på Saint Marie - ett samhälle fritt från inblandning av någon annan nation. I den skyddade hamnen har vi ett tjugotal segeldugliga skepp och innanför ligger staden som är hem för över ett tusen personer. Ständigt fylls vår kassakista på. Det är inte bara europeiska skepp som passerar förbi. Rör man sig något norr ut och bort mot Röda havet kan man stöta på Stormogulens skepp, alltid rikt lastade med guld, kryddor och siden på vägen mot Jeddah och Mecka. Jag kan lova er, kassakistan på Saint Marie är extremt välfylld.” Han lutade sig bakåt och talade högre igen. ”Vårt förslag är enkelt. Ni benådar oss, ger oss amnesti i Guds och kungens namn. Ni gör oss till svenska medborgare och står för vårt beskydd mot alla som vill oss ont. Som ersättning får ni Saint Marie att göra till en svensk koloni och därtill rikligt betalt i både skepp och guld.” Vellingk kände sig tveksam. Han tittade på den leende, självsäkra mannen som satt framför honom och försökte avgöra om han talade sanning. Han förstod mycket väl hur viktig handeln med Ostindien var. Flera av de andra stormakterna hade speciella ostindiska kompanier som seglade på dessa vatten och gjorde goda affärer, något som Sverige saknade. Kanske var det hela ett slags skämt, piraterna kunde väl valt att ta kontakt med något annat land än just Sverige? ”Ni är alltså en enkel tjuv och sjörövare som har rest hela vägen från Afrika och hit för att tala om för mig hur fantastiskt det är på Madagaskar. Driver ni med mig? Varför stannar ni inte på denna underbara ö om den nu är så bra som ni säger?”

”Vi äger allt. Guld, silver, boskap, slavar och skepp. Allt! Allt utom vår frihet. Ständigt jagar de franska och engelska flottorna oss. Men vi är redo att lägga våra gamla liv och levenden bakom oss.” ”Om det nu är benådning ni söker, varför inte förhandla med engelsmännen eller fransmännen? Be någon av dem om beskydd.” ”Det har vi redan gjort. Tro mig! Fransmännen vägrar att lyssna och med England har vi fört samtal om amnesti under flera år. Vid ett antal tillfällen har det varit mycket nära att bli verklighet, men varje gång har det stoppats i sista stund. Ni förstår, det är inte alltid lätt att få alla höga herrar att gå vidare och lägga det gamla bakom sig. Det räcker med att några få sätter sig på tvären. Det har tagit oss lite tid att inse, men det är nu uppenbart att vi måste vända oss till en nation som vi inte har någon skuld till. Någon nation som inte seglar på Ostindien och som vi därför inte har stött ihop med i det förgångna. Sverige med all sin storhet och styrka är naturligtvis det självklara valet!” Saint Leger log och slog ut med händerna i luften. När han sakta sänkte dem igen, la han till som i förbigående: ”Men jag tror säkert att både Danmark och Ryssland gärna lyssnar till vårt mycket fördelaktiga förslag om ni inte är intresserade.” Vellingk låtsades inte höra när kaptenen sedan lutade sig framåt och viskade att den statsman som hjälpte dem att genomföra projektet också kunde räkna med femtiotusen pund i silver för besväret. Han drog istället handen försiktigt över perukens lockiga hår som hängde ner i nacken och stirrade tillbaka på kaptenen. Vellingks karriär hade utvecklats med hög fart de senaste åren och han hade snabbt stigit i graderna. Han var hovråd och generalguvernör i hertigdömena Bremen och Verden, överste för garnisonsregementet i Stade och kommendant över armén i Pommern och Bremen och förstås upphöjd till greve. Vad skulle bli nästa steg? En svensk koloni i Indiska Oceanen var lockande. Det stora riket höll på att falla sönder. Nederlagen i öster visade att de ryska trupperna hade utvecklats snabbt och var starkare än någonsin. Kanske var nya tider i antågande? Kanske var detta det rätta tillfället att få igång en