Av Aino Trosell har tidigare utgivits: Socialsvängen roman 1978 Ordfront Hjärtstocken roman 1979 Ordfront Samnanger roman 1983 Ordfront Facklorna roman 1985 Ordfront Kärleksbrottet noveller 1990 Carlssons Offshore roman 1991 Carlssons Röda Lacket kåserier 1994 Carlssons Under Södra korset roman 1994 Carlssons Jäntungen allåldersbok 1994 Lindelöws Vintergatan roman 1997 Prisma På en öde ö i havet kortroman 1998 Högmans Ytspänning thriller 1999 Norstedts Lita på Mary! barnbok 2000 Lindelöws Isbränna och andra berättelser noveller 2000 Norstedts Om hjärtat ännu slår kriminalroman 2000 Norstedts Se dem inte i ögonen kriminalroman 2002 Norstedts Tvångströjan kriminalroman 2004 Norstedts En gränslös kärlekshistoria roman 2005 Norstedts Järngreppet kriminalroman 2008 Norstedts Hjärtblad roman 2010 Norstedts Krimineller kriminalnoveller 2012 Lindelöws En egen strand roman 2013 Norstedts Min grav är din kriminalnoveller 2014 Lindelöws Varning för vilt berättelser 2016 Type and Tell Helmers vals roman 2016 Lindelöws
Copyright © Aino Trosell 2020 Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2020 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Cecilia Pettersson, Pica Pica design Formgivning inlaga: Malin Hansson, Hansson Produktion ISBN: 978-91-7697-238-0 Tryckt hos Scandbook, Falun 2020
JANUARI Medan jag sov slipades knivarna. Min sömnlöshet var djup. Medvetenheten förhöjd. Knivarna vässades, dådet förbereddes. Jag trodde jag hade koll, att jag inte tittade bort. Men den här gången förmådde jag inte se. Det är ju bara gängse uppmärksamhet, att låta det komma. Därtill tolka bilden, se rakt in i den. Det är inte som att se in i solen. Utan det motsatta – att ta in mörkret och det gränslösa. Historien fanns i mig. Jag visste att det kunde hända. Jag såg det ändå inte komma. Jag tittade bort.
Otäcka drömmar som vanligt. Nu fick jag äntligen stiga upp och tända i taket. Livet snurrade till, sedan var jag åter mig själv. Den eviga mono logen satte igång. Detta ständigt pågående krig. Jag gick fram till fönstret. Jag var svallande varm. Det var skamligt. Jag nämnde det aldrig. Inte heller nattliga sexdrömmar mitt i allt, som skulle ha skrämt slag på varje normal karl och som även skrämde slag på mig själv. Skrämd också för tanken på socialen, vilket hade fått fart på mig. Vips hade jag skaffat jobb trots brist på utbildning, dessutom kvinna, dessutom halvgammal, därtill en riktig hoppjerka. Dock var skinnet vitt. Och jag skulle aldrig komma att vabba. Och nu flammande varm. Jag la pannan mot den kalla rutan och undrade hur dagen skulle bli. Termometern ägde sin egen humor. I flera morgnar hade den 5
träigt och fantasilöst visat på minus femton, varken mer eller mindre, som om kvicksilverpelaren hade frusit fast. Men nu var det plötsligt minus trettiofyra grader kallt! Larmet gick, frågor, farhågor. Jag knackade på rutan som för att locka fram det knappt synliga kvicksilvret. Men minus trettiofyra grader kallt var det verkligen, enligt min gammalmodiga men pålitliga termometer. Mobilen utgjorde väckarklocka numera, jag var liksom modern men hade i vanlig ordning stängt av den. Morgonstund hade guld i mund, jag behövde ingen väckning. Nätterna var tråkiga. Jag sov dåligt och hade så alltid gjort, tiden segade sig fram. Den första mor gontimmen däremot var härlig, en liksom gratis början på en signad dag. Den stunden var ingens, den låg utanför systemet, den var bara min. Men trettiofyra grader minus. Skulle man alls stiga upp då? Ens gå ut? Jag satte på nattradion, Going Down to the River med Doug Seegers. Bra start, ett första lenande förband. Kaffebryggaren började mullra. Jag bredde mackor – de jag skulle ha med mig och de jag strax skulle äta. Kaffe i magen och kaffe på termos, allt gick på rutin. Det var januari, det var mörkt, det var svinkallt i klimatzon sju i tusenårsriket Sverige. Kölden var till för att man bättre skulle uppskatta skillnaden försökte jag peppa, och sjönk ner vid köksbordet. Utsikten bestod av nedisade bilar på parkeringen, vita som döden, de som inte var anslutna till någon motorvärmare. De som var anslutna hade däremot redan fått mörka fläckar på motorhuven. Jag befann mig på ruta ett igen. Mitt inre landskap var ett övergivet stridsområde med osläckta bränder. Återhämtning, vad var det? Här gällde det att stå på. Jag bläddrade i det lokala annonsbladet och försökte trivas fastän jag gruvade mig. Förutom dödsannonserna var radannonserna de mest intressanta: 6
”Du som tog fel spark i torsdags utanför Ica, hör av dig ...” ”Jaktradio till salu ...” ”Fettsugning! Ambulerande expert kommer till Folkets hus. Ultraljud. Helt smärtfritt och effektivt, du blir av med celluliterna ...” ”Skötsam kvinna 38 år söker mindre lantbruksfastighet. Reno veringsbehov inget hinder. Minst 3 r o k. Svar till 070 542 67 71.” Den annonsen kunde utgöra bönhörelse för ödegårdarna på min runda. Till exempel den vackra Tjäderliden med sin snickarglädje och isblommigt blinda fönster. Å att jag själv hade haft råd att köpa den gården. Den kunde inte kosta så mycket. Lyckan var att ha fått sig ett långtidsvikariat! Allan Olsson hade slagit runt på en isfläck och fallit så illa att han hade brutit ankeln, båtbenet i handen, nyckelbenet och näsan. Därtill komplicerad frak tur i axeln, han måste ha fått upp farten rejält i sitt kast. Man ska inte lämna postbilen över huvud taget när det är halt, hade Basen förklarat, särskilt inte där det lutar. Men Allan hade klivit ur för Gud vet vilken orsak, och nu satt han där hjälplös med hemtjänst och värktabletter. Kunde inte arbeta på mycket länge. Medan jag hade kontrakt på ett helt år. Trots att han skulle komma tillbaka innan dess. Men så dags lackade det åter mot jul och då behövdes det förstärkning. Vikariatet var rena högvinsten. Märkligt nog hade ingen annan nappat. Endera hade de inte körkort. Eller också var de bortresta pre cis när tjänsten annonserades ut. Eller också hade de plötsligt något annat på gång, till exempel i Norge. Eller de kunde inte språket, alltså svenska. Eller förskolan öppnade inte så tidigt. Och maken jobbade på annan ort. Jag fick för mig att flera inte ville, egentligen inte vågade. Inte vågade ge sig ut på Finnmarken med fullt ansvar för utdelning av inte bara post utan även annat, till viss del inte så lagenligt, rent postexpeditörsmässigt. Men så gick det till där det var mil efter mil till lador och hus, fast ingen längre tvingades ligga på granris i en timmerkoja som i Dan Anderssons visa. De få som arbetade i skogen höll på till mitt 7
i natten i en processor. Sedan blev de avlösta av en bror eller en son. Skogsprocessorn måste gå – dygnet runt – den var ett företag, det gick inte ihop sig annars. Därför dessa ödsliga fabriksljus mitt i skogen mitt i natten istället för stockeldens varma sken. Det såg kusligt ut. En ensam man i ödemarken, full fart med avverkning, kvistning, barkning, kapning och i lurarna nattradion mot bullret. Detta visste jag, detta kände jag till. Detta hade jag varit med om. Jag hade levt här. Jag var inte rädd för att ta fullt ansvar för Finnmarksturen. Jag hade heller inget val. Ingen a-kassa och att gå till socialen fanns inte på kartan. Hellre hoppade jag från ett vindkraftverk. Jag klädde mig i full ornat – termounderställ och dubbla yllesockor. I hallen väntade skoteroverall och goretexkängor. I fickorna stop pade jag tändstickor och kexchoklad för fem kronor styck till extra pris. Man kunde aldrig veta. De senare gick åt helt utan anledning, vilken temperatur det än var. Jag hade köpt på mig ett lager när det nu var så billigt. Jag blundade med mitt klokare jag och fyllde de rymliga ytterfickorna med nödutrustning och reservproviant. Man kunde som sagt aldrig veta. Det var möjligt att jag skulle frysa ihjäl. Men svälta ihjäl tänkte jag verkligen inte göra. Tänkte jag inte. Det var för kallt för bantning. Man frös om man svalt. När det var kallt behövde kroppen energi för att hålla värmen. Och sedan, när en ny årstid äntligen trängde fram, var det synd att förstöra den korta sommaren med sådant joller. Tänkte jag inte heller. Hela det gamla HSB-huset sov, klockan var sex, inga ljud från trappuppgången. Vattenledningarna teg. Utanför spred en gatlykta sitt kalla ljus över den sovande parkeringen. Den som inte hade motorvärmare och tidsinställd kupévärmare skulle inte få igång sin bil denna dag. Inte utan startkablar, samt någon som hade en 8
bil med fulladdat batteri, och dessutom hade tid att hjälpa till på vägen till jobbet. För mig var det bara att knalla iväg till en vanlig arbetsdag i raden. Om än ovanligt kall. Tänka mig för. Ta det lugnt, inte rusa. Be till Gud att Anna Katarina Bengts och de andra hade lyckats hålla värmen. ”Du är ett pålitligt fruntimmer Siv”, brukade Lars-Åke i Vickofall berömma – ”du kommer hurudant väder det än är, dig kan man räkna med.” Ryktet förpliktigade. Kölden slog överrumplande ner i halsen när jag öppnade porten. Andetagen som aceton rakt ner i de oskyddade lungorna. Det nöp till i näsan. Det speciella ljudet av gnisslande söndermalt glas. Fotstegen knarrade inte. De gnisslade och sjöng. Så som de gör. När det är trettiofyra grader kallt. *** Försändelserna kom numera färdigsorterade. Jag var ändå tidigt på plats. Endast Basen var före mig och satt och drack kaffe. Hans officiella tjänstebeteckning var Postmästare men ingen sa något annat än Basen. Posten stod väntande på lastbryggan, det var bara att rulla in den och sätta igång. Jag hade utarbetat mitt eget system. Datorerna på terminalen i Rosersberg visste inte allt, särskilt inte om morgontidningar. Så jag gick systematiskt igenom försändelserna och sorterade om dem, ställ de posten som det hette, så att den låg i rätt avlämningsordning inklusive morgontidning. Den senare var dagens viktigaste händelse för många utefter linjen. Endast överträffad av annonsbladet en gång i veckan vars innehåll till nittio procent lästes. Det fanns det statistik på. 9
Medan jag jobbade tömde jag termosens tre koppar kaffe. I den här trakten kände alla varandra. Basen hade mulat Allan när de var barn. Han hade berättat det som på skoj. Budskapet var att han hade varit starkast redan då, att Allan stod lägre i rang. När det gällde mig var det knepigare – kvinnfolk trasslade till hierarkierna. Men visst mulade Basen också mig; med statistikblanketter. Vars ifyllande jag värjde mig emot. Statistiken utgjorde ett hot mot min sexton mil långa Finnmarksrunda, så mycket begrep jag. Själv blev Basen mulad av distriktschefen. Som i sin tur mulades av någon ännu högre chef med ofattbar lön och fallskärm och bonus. Alla post anställda visste hur det gick till nuförtiden. Jag valde att inte tänka på detta. Vi arbetade i ett konkurrensutsatt postdistributionssystem. Dock konkurrerade Posten med ingen här ute i periferin. Marknadsanpassningen slog ändå hårt. De privata rakade guldet ur askan och delade bara ut post i de stora städerna. Här däremot var det gammaldags samhällsservice som gällde, så länge hela Sverige fick leva. Att någonting alls kunde löna sig i dessa glesbefolkade trakter var fantastiskt. – Det är kallt, avbröt Basen min inre surkärringsbetraktelse. – Uppe på höjderna är det varmare, svarade jag. Det är här nere i dalen det känns. Kölden lägger sig stött som ett lock av cement. Att det är myggfritt kan man leva på länge. Detta till leda levererade skämt. Basen hummade ändå och låtsades skrocka. Några mygg och lite knott hade då inte varit i vägen. Hade varit sensationellt. Hade varit en chans att hamna i Landet Runt eller i Gokväll. På slaget sju började det dundra i dörrarna. Resten av arbetsstyrkan klampade in, bolmande av köld, påpälsade som polarfarare, invirade i sjalar över näsa och mun, vita av rimfrost och med glasögon som blixtsnabbt immade igen och gjorde dem blinda. Det svors och det stampades, det drogs in snor och det hostades. De skulle dela ut posten i närområdet men var på sämre humör än 10
jag, som ensam skulle fara iväg ut på Finnmarken. Och inte veta om jag någonsin skulle komma tillbaka. Utan kanske bli stående utan mobiltäckning och äta mina två kexchoklad och sedan frysa ihjäl. Nå, det hade ännu aldrig hänt. Inte på tvåhundra år hade en postiljon frusit ihjäl. Inte sedan postväsendet inrättades och för sändelserna fraktades med häst och släde eller på skidor eller till fots. Men ändå. Jag var den som tog risker. Jag var den som ansvarade för den viktiga posten ute i vildmarken. Medan mina arbetskamrater skulle köra omkring i närliggande byar eller rent av springa upp och ner i de centrala hyreshusens trappor och få så mycket motion att de inte behövde gå på gym och aldrig i världen fick ett hull som mitt. Anna Katarina Bengts! Svea! Måtte ni nu inte ha frusit ihjäl! Jag packade ner frimärken och blanketter och tänkte igenom vad mer jag skulle ha med mig. De andra hälsade vartefter de släntrade förbi min plats. Frustrationen hade lagt sig. Några fikade lite snabb fast det inte var rast. Jag hade druckit mina tre koppar på fritiden jag, därtill jobbat gratis. De sneglade på mig. Jag kände av deras uppfattning fastän de trodde att den inte märktes. Ola Kruus nickade vänligt och sa liksom tröstande att det är väl ändå tur att någonting händer, även om det bara är vädret. Lite frost i bettet på din långa tur. Den där ringaktningen var inte elak. Jag var bara en vikarie som hade hoppat in för Allan. Jag var också den som sist törnade in för dagen. Vid det laget hade de flesta redan gått hem. De tänkte att jag var lite dum, eller feg, som inte vågade säga ifrån. De visste ingenting om mig. Och jag hade ingen lust att berätta. Jag däremot visste redan en hel del om dem. Högkänslig, jajamän, det fanns ett ord numera för det jag var. Jag såg det jag såg: Anita med sin kärleksaffär sedan flera år. Att yngsta barnet inte var makens visste fler än jag. Och Patrik, denne drulle, han nyttjade narkotika vilken passande nog kom med posten. Det var uppenbart vad som skedde men alla teg och knep med ögon och öron. Jag var ny och skulle inte bry mig. Basen hade också saker i 11
bagaget från tiden före Posten. Allas öden och dolda predikament låg i öppen dager för den som inte kunde skärma av. Trakten bolmade av oberättade historier. Under snötäcket fro dades hela världens dramatik. Det som hade hänt i Berlin eller Paris hade också hänt här. Det var bara det att man inte gjorde någon affär av det. Livet var explosivt, var smärta. Och ingen enda skulle komma levande ifrån det. Arbetskamraterna skämtade och slängde käft. Jag var inte så bra på det. Varje arbetsplats hade en kuf. Här hade jag i en grisblink tilldelats den rollen. Det var ingenting att säga om. På Finnmarken var jag däremot den normala, den som kom med post från civilisationen. Jag blev bemött med tacksamhet och nästan hyllad för min ringa insats. Postens regelbundna ankomst jagade bort många ensamhetstroll i de glesa finnbyarna. När jag precis hade packat klart dök Yngve upp, trotjänaren som inte kunde släppa sin gamla arbetsplats. Alla kände sig besvärade eftersom han kom så ofta, ibland varje dag. Han var vid god vigör men nära nittio år. Yngve kunde berätta anekdoter ända bortifrån fyrtiotalet och visst var det roligt och intressant. De första femtiosju gångerna, som någon hade mumlat. Samtidigt var respekten stor. Basen kunde ha varit Yngves barnbarn. Men det fanns inte tid till umgänge och prat. Posten måste ut, det var ett annat tempo nu förtiden. – Tjänare Siv. Jo, jag tänkte på dig imorse. En gång när jag själv körde, och det var så här kallt. Så kokade motorn i en uppförsbacke. När jag öppnade huven sköt vattnet upp som en gejser. Trettiofyra grader kallt var det, ackurat som idag, när jag blev stående den gången. Kylaren kokade torrt. Inget vatten och mil till folk. Och ingen trafik. Då var det inte grant. – Men du överlevde? – Jag var tvungen att trava och gå. Vågade inte stå stilla och vänta. Jag gick i en halvtimme innan det kom nån. Förfrös näsan. Den här färgen beror inte på brännvin ifall det är vad du tror. Om du vill kan 12
jag följa med dig idag. Det kan vara farligt att vara ensam när det är så kallt. – Hyggligt Yngve. Men bilen är full vet du, det finns inte plats. Motorn fick gå på tomgång medan jag skrapade rutorna. Nog fanns det plats i bilen, postvolymen hade stadigt krympt. Ibland hade jag fripassagerare fast det var emot reglementet. Jag hade besökt Allan ett par gånger där han satt i sitt hus och åt värktabletter. Han hade gjort mig införstådd med vad som kunde gå för sig, ja rent av förväntades. Men Yngve var så gammal, och lite tjatig, jag orkade inte ta hänsyn till hans behov en dag som den här. Och ingen annan dag heller. När rutorna var klara bar jag ut lådorna med post och placerade dem i den ordning jag ville ha posten, lättåtkomlig i framsätet och lätt att komma åt i baksätet, bara att sträcka sig. Resten i skuffen. Efter halva turen var det dags att stiga ur och stuva om. Det hade ännu inte ljusnat när jag körde genom samhället. Jag satte på P2. Displayen rullade fram titlarna. Bara en sådan sak gjorde mig apart i arbetskamraternas ögon, att jag kunde lyssna på klassisk musik. Ibland var musiken komplex och skrämmande. Då slog jag över till lokalradion. Om det rockade och svängde stannade jag kvar. Men ofta återvände jag till P2-kanalens morgonrepertoar. Arbetsdagens ljudläggning kunde vara dramatisk med Prokofjev, Beethoven, Bach och Allan Pettersson. Just nu spelades Solveigs sång ur Peer Gynt av Edvard Grieg. Musiken förhöjde det jag såg. Samhället lekte stad, det fanns till och med trafiksignaler. Jag tvingades bromsa in och släppa fram en långtradare med släp, snöiga timmerstockar på väg till något pap persbruk. Flottning var numera historia. Förr hade älven varit full av timmer om vårarna. Sedan tvingades flottaren med färg, som Snoddas hade besjungit, skaffa CE-körkort och ratta timmerbil istället. Det rådde vinterväglag. I dessa trakter sandades det inte. En karl med en spark gled fram utefter en glasad husfasad med utrymda butiker och en skylt ”Att hyra”. 13
Allt jag såg bar budskap. Musiken lade till nyanser och djup. I skarven fanns alla känslorna. Nu upptäckte jag att den väl påpälsade mannen i nedfälld polarmössa som sparkade sig fram var Hans-Olof. Hans-Olof var nog den ende polisen i hela Sverige som ryckte ut på spark, tänkte jag förtjust och blinkade med helljuset. Hans-Olof lyfte en arm till hälsning utan att se efter vem som blinkade. Han var säkerligen på väg till stationen. Ännu en långtradare dundrade förbi i ett moln av snörök. De där chaufförerna hade varit uppe tidigare än jag själv. Men om det skrevs det inga ballader. Järnvägsstationen sov nedsläckt. Inne hos mig i postbilen började rygg och bak redan slappna av tack vare stolsvärmaren. Jag lossade på halsduken. Fastän det var trettiofyra grader kallt. Puben utgjorde en patetisk syn med sin vildavästern-design med blinkande lampor i olika färger. Det forna Stadshotellet hade förfallit alltmer och var numera flyktingförläggning. Vid Gud att flyktingarna inte skulle gå ut över huvud taget denna dag. De kunde inte klä sig, männen var barhuvade eller hade kalotter i bomull och kvinnorna bar tunna sjalar och ibland sandaler. Barnen sprang omkring barhuvade i uppknäppta jackor och utan vantar. Jag såg flyktingar överallt numera och de var ett främmande folk. Väldigt främmande här. Ändå var de kanske räddningen? Jag var en enkel brevbärare, vad visste jag. I media bekymrades det om bostadsbrist och överbefolkning i städerna. Här var det tvärtom, här hade hyreshus rivits för att de stått tomma och bara kostat pengar. Kanske skulle flyktingarna kunna vända trenden? Fast de skulle väl ge sig iväg så fort de fick chansen. Det var folkvandringarnas tid, nu som för tusen år sedan. Människan är stationär. Men också rationell och rör sig förr eller senare mot något bättre. Från något sämre. Jag förstod att man sökte sig till sina egna. Det hade svenskarna i USA också gjort, odlat sin nostalgi kring det forna hemlandet. Blivit 14
sedda över axeln av de etablerade amerikanerna, ansetts som enfaldiga och fattiga. Hade jag inte själv ett knippe Dalkullans sångbok inköpt på loppis. Tryckta i Chicago, ”Svenska Sånger och Visor pris 25 cents”. Baksidorna utgjordes av reklam för snus. Svenskättlingar ansågs än i denna dag som lite bakom. Långfilmen Fargo gav syn för sägen med den svenskättade gravida och sävligt pratande polisen. Att komma ut ur samhället gick snabbt. Jag passerade Masonitfabri ken som ännu tuggade och gick med sin gamla fabriksskorsten mot höjden, fastän röken numera var ånga och fastän de anställda blev allt färre. Inte långt därifrån stod min första låda, en bastant markpostlåda. Den tillhörde Eric Hårleman, Masonitfabrikens ägare, hans hustru Gunilla, distriktsläkare, samt deras femtonåriga dotter Julia. Villan var ståndsmässig och trädgården under snötäcket var vacker, det visste jag, även om fabriken inte gick så bra. Retrotrenden hade hittills räddat produktionen liksom viss export till de nordiska länderna. Men nu var det problem igen, fem man hade fått gå efter jul, det mullrade i boksluten. Och det kunde bli värre. Jag la ner några inplastade tidskrifter i lådan och körde vidare. Det blev allt glesare mellan husen. Gatubelysningen upphörde. Ännu ingen gryning. P2 spelade Bachs Violin Concerto No. 1. Den triviala postturen blev grandios. Min ensamhets raggiga epistel och Bach, detta muskelberg. Musiken var känslornas ledstång. Musik kunde få mig att grina. Musik kunde få mig att minnas. Musik kunde få mig att åter inse vilken liten skit jag var, vilken kick det gav, att alls finnas till. Få sy sitt enda lilla stygn på mänsklighetens jättelika broderi. Få komma med post till dem som väntade, likt en budbärare från den stora världen. Tänkte jag inte. Men kände mig upplivad och nästan värdefull, ju längre från centrum jag kom. *** 15
Hans i Laggnäs stod inte på pass i vägkanten som han brukade. Nej någon måtta fick det vara. Tyvärr var det ingen post till honom heller. Så jag passerade bara, medan jag noterade att det rök ur skorstenen och att kökslampan var tänd. Gubben satt förmodligen i telefon och pratade med Greta och hörde efter att hon la in ordentligt i spisen. Efter en halvmil passerade jag även Greta Värnströms postlåda. Jag bromsade in och slängde i en veckotidning och en telefonräkning som säkert var för hög, men vem var jag att föreslå ett billigare abonnemang, visste hon ens att sådana fanns? Det rök även ur hennes skorsten. Hon hade nog varit uppe tidigt och eldat. Hon hade säkert råd att sätta på elementen, men det hände aldrig. Eftersom Hans i Laggnäs försåg henne med ved. Gryningen anades bakom granarna. Den mörkgröna himlen före bådade en fortsatt kall dag. I denna landsända kunde folk inte tänka sig att detta var lika utmanande och farligt som i realityprogrammen från Alaska där alla gormade och var arga. I en sträng natur och ett bistert klimat var människan människans bästa vän: en värmande eld, kaffe och mat. Finnmarkens folk hade ännu detta mjuka beteende som satt det i generna, omtanke om främlingar och en tillit när de själva färdades. Jag hade lagt märke till sättet att gå fastän det var nya tider och alla hade bil. Man gick inte i bredd. Man gick efter varandra. Som ginge man på en stig. I mannaminne hade människorna enbart haft stigar. Det var så man tog sig fram. Inne i samhället hade detta sätt att förflytta sig förlöjligats. Jag tyckte det var coolt. Efter några kilometer skymtade Vickofall. Jag körde upp på gården, grep ett paket och klev ur bilen i skumrasket. Snart skulle dagern bryta in. Trots kylan stod dörren välkomnande på glänt. Eller om det var för Maja. Jag skyndade mig att sparka av mig snön, dra igen ytterdörren, torka av mig på kokosmattan, knacka lätt och kliva in i köket. 16
Lars-Åke och hans käring Marianne satt uppsträckta och väntade. Maja kom fram och nosade. Sedan la hon sig framför spisen och fortsatte att bita isbitar ur tassarna. – Godmorgon i stugan. Paket från Ellos. Varsågod. – Dig kan man lita på Siv. Hur kallt det än är. Lika bra som Allan. Den gamle mannen gladde sig, fast det var frun som skulle ha paketet. – Det finns motorvärmare vet du. Jag gör bara mitt jobb. – Å det är inte så bara. Kommer säkrare fram än ambulansen. Eller brandbilen eller polisen, även om vi aldrig ringer. Eller prästen för den delen. Du är numera vår polis och själasörjare Siv. Skämtet satt fint. Marianne la paketet åt sidan som var det en kostlig present. Hon skulle njuta av öppnandet senare i lugn och ro. – Nu ska du ha kaffe Siv! – Tack men det är bra ändå. – Det är klart du ska ha kaffe. – Jag har redan hällt i mig flera koppar! – Du kan få te? – Tack Marianne men det är så bra så. Marianne räckte fram en skål: En karamell kan du väl ta! Jag stoppade lydigt en karamell i munnen. Lars-Åke steg fram och tog i hand. Hälsa Konrad Alfredsson om du ser honom. Jag arbetade tillsammans med hans far i skogen. Jag minns hur Konrad lekte och busade när han var liten. Han var en rolig prick. – ÄR gubbe! Han är väl inte dö heller, sköt Marianne in. – Tyst nu hörde jag inte, skrattade Lars-Åke och höll för ena örat. Hon daskade till honom. De satte sig tätt tillsammans på kökssoffan. Ja detta var riktig kärlek. Det där örat skämtade de jämt om fastän jag inte förstod vad det var som var så roligt. Lars-Åke drog åt sig dragspelet. – Då får du allt ha dig en liten trudelutt på den fortsatta turen. Han spelade en vals, riktigt vackert. Men Maja satte sig upp, höjde nosen mot taket och började yla. 17
Makarna skrattade. Lars-Åke fortsatte spela. Jag försökte klappa hun den för att få tyst på henne. Hon väjde undan och fortsatte yla. Så snart låten var klar la hon sig åter ner framför spisen. – Tack! Vilken obegåvad hund. Och vilken start på dagen Lars-Åke! – Fjällbruden av Kalle Jularbo. Jag tyckte den passade en dag som den här. – Jättefin. Men nu får jag dra innan bilen fryser ihop. Efter en halvmil mötte jag skolbussen. En minibuss men ändå näs tan tom. De två ungarna från Hammarsbråten var de enda som verkade åka med. En stund senare mötte jag en del av förklaringen. Unge herr Lindström kom brakande i ett moln av iskristaller. Bilens plåt var blänkande röd, den hade tydligen stått i ett uppvärmt garage. Jonathan Lindström var nitton år och gick sista året på gymnasiet. Han missade nästan alltid skolbussen och tvångslånade då mamman Monicas bil. Så att hon inte tog sig någonvart, som hon sa. Jag passerade ett av de få öppna fälten på skogen. Stora vita sockerbitar stod uppradade ovanpå varandra i allt det övriga vita. Foder till gårdens får, eller om det var ensilage till avsalu. Det var många försändelser till familjen. Kanske borde jag köra upp och egenhändigt överlämna posten till gården Puttola? Monica var säkert uppe och ute hos fåren i fjöset. Men allt fick faktiskt plats i lådan. Och det kunde vara dålig stämning efter att sonen åter hade försovit sig. En aning värjde jag mig också inför att få någon samvetsfråga om att uträtta ett eller annat ärende när jag kom tillbaka till bygden. Herman var borta på jobb, i Norge eller i Västerås, och hade den andra bilen. I det kollektiva minnet fanns en tid när posten fraktade mat, mediciner och till och med öl och brännvin ut till Finnmarken. Men det var då det. Jag vevade upp rutan och körde vidare. 18
I detsamma ringde telefonen. Jag sänkte farten och svarade. – Det är Rosita Back på hemtjänsten. Ja vi känner väl till varandra? Jag vet i alla fall vem du är. – Jodå. Petter din gubbe är rörpulare. – Se där. Tvättstugan där du bor, jag hörde allt. Så här är det, jag har ett problem. Egentligen är det sekretess. Dom får väl skjuta mig. Det gäller Anna Katarina Bengts. – Jag förstår. Jag har faktiskt tänkt på henne ända sen jag vaknade. – Vi är portade. Vi får inte komma dit. Då tar hon livet av sig sa hon sista gången vi var där. – När var det? – En vecka sen. Vi bunkrade upp konserver, vatten och torr skaffning. Men den här kylan! – Jag ska ändå den vägen. – Tack Siv! Ingen från kommunen får komma. Men förhopp ningsvis Posten. – Synd att ingenting har ändrat sig. – Bara till det sämre. Bra att hon känner igen dig. Jag vet att det inte är lite jag ber om men vad ska vi ta oss till. Jag lovar dig guldstjärnor i himlen. Och själv får jag väl en Lex Sarah redan här på jorden. Det här är ju informellt. Såklart kan du neka. – Jag hade tänkt titta in oavsett, så du gör inget fel. Jag ringer när jag åter har täckning. – Ängel! Det var nu nästan dagsljus. I snöplogkäpparnas allé slingrade sig vägen genom en kuperad terräng. Inte så halt eftersom det var så kallt, men för säkerhets skull höll jag ändå en låg och jämn fart för att inte få sladd. Brandenburg Concerto No. 2 av Bach rullades fram på displayen. Musiken fick tankarna att fladdra iväg till Anna Katarina Bengts. Hur värd hon var denna ståtliga konsert, en puderperukig hiphop liksom berusad på livet. Gyllene stråkar i det gråa men hon hade inte ens en radio. Det hade varit starka känslor av en annan art när jag hade lurat in henne till samhället den gången när jag själv arbetade i hemtjänsten. 19
Hon hade fått duscha och tvätta håret och jag hade kört hennes kläder på ett snabbprogram i tvättmaskinen. Sedan hade jag tagit med den våta tvätten i bilen och direkt kört henne tillbaka och hängt upp alltsammans på linor i skogen. Det hela hade varit över på ett par timmar. Ändå hade hon reagerat med sår på bröst och armar. Känsliga Anna Katarina Bengts. Snart ska jag vara hos dig. Finnmarksbyn Hakkransberget var centrum i mitt drömliv. Var och varannan natt drömde jag om denna vackra by. På dagarna kände jag ingenting särskilt när jag körde igenom den. Det var likadant nu. De starka sinnesrörelser och blånande berg som grep mig i drömmen var mest pinsamheter när jag vaknade. Javisst, kringbyggda ödegårdar med timrade stugor och uthus. Tidens tand hade inte rått på beståndet eftersom plåttak från femtiotalet låg ovanpå taken av stickor, näver och ved. Plåttaken var rostiga men stod emot. En del byggnader var urgamla. Några hade upptäckts av turister som i enstaka fall varsamt renoverat och moderniserat dessa sina nya sommarbostäder. Husen sov med igenfrostade rutor i väntan på värme och grönska. Då skulle någras identiteter som fritidshus väckas till liv, då skulle det låtsas som att allt var som förr. Den leken lektes hela somrarna av stadsboende ägare. Trots att ingenting kunde bli som det en gång hade varit. Och det var väl bra, att utvecklingen gick framåt. Bara en skälvning, när jag långsamt körde förbi en rostig postlåda. Utan att ens lägga i någon reklam. Längre fram satt en hel rad postlådor tillsammans. Jag befann mig i Hakkransbergets centrala del. De tre gatlyktorna hade nyss släckts. Gatlyktor. Det var rent civiliserat. Fast inte som förr. Då sjöd byn av liv, skogsarbetare och hem sömmare och små jordbruk. Det fanns byskola och en liten han delsbod, det var sammankomster och danser och ibland filmvisningar. En del av detta byliv kunde jag se lämningar efter, en del hade jag fått mig berättat. Det gamla ordenshusets ena hängränna hade lossnat från ett fäste och hängde diagonalt ner utefter väggen. Under snön var plåttaket 20
rött av rost. Träd och buskar hade vuxit sig allt högre runt väggarna. Till-salu-skylten var så gammal att man skulle ha reagerat om den hade försvunnit, urblekt och medfaren som den var och på tre kvart. Det gamla missionshuset hade däremot blivit fritidshus. I några somrar hade två göteborgare entusiastiskt snickrat på den arki tektoniska pärlan. Nu kom de alltmer sällan, hade jag hört. Risken var uppenbar att en Till-salu-skylt skulle komma upp även där. Raskt delade jag ut posten i de olika lådorna medan jag bromsade mig framåt i medlutet. Lite längre fram låg välskötta femtiotalshus på rad med röken spikrakt mot himlen. Inget folkvimmel precis, trots att här endast var tjugosju grader kallt. Jag ökade farten och bytte till P4 och Breaking Up Is Hard To Do med Neil Sedaka. Börje bodde en bit bortom byn. Han brukade ibland sätta ut flaggan av något svepskäl, bara för att få byta ett par ord. Men inte idag. Bra. Hans smärta var min. Han behövde ingenting säga, jag kände den ändå. Värken, den förbannade värken hos denne utslitne grävmaskinist, som väl egentligen inte var mycket äldre än jag själv. Hög och tät vinterskog och sedan Oskar Järndahl som hade post som föreföll komma från Ryssland. Sådana kontakter sköttes väl på nätet? Men den här ville kanske vara extra personlig? Ville bli gift till Sverige. Oskar var återflyttad sedan ett par år. Han var pensionär – en friluftsmänniska och surgubbe. Vilket inte hindrade att han gärna träffade exotiska damer. Det skulle tydligen fortfarande jagas, även annat än vilt. Vid det här laget hade han lagt ner ett antal. Det pratades. Aldrig giftermål. Men förhoppningar, hos kvin norna. Istället fick damen i fråga efter turistvisums utgång åka tillbaka till sitt hemland. Jag låg lågt och tänkte: Jag är ett proffs, jag kör ut post. Så när Oskar veckan innan hade kommit med diverse verbala provok ationer, personliga betraktelser om vilka människor man borde skjuta av – säkerligen för att testa mig. Så hade jag mumlat 21
att så kunde man också se på saken men nu måste jag köra vidare. När jag precis hade slängt i posten och lagt in ettan och börjat rulla därifrån, hörde jag något. Ett rop? Jag såg mig om. Tittade i backspegeln, bromsade. Där kom Oskar lufsande och viftade med stora rörelser i den röda bromsljusbelysningen, barhuvad och med håret på ända. Jag stannade, backade, vevade ner. Vad är det Oskar? – Saga! Å fy fan ... Saga! Oskar flämtade. – Hon har stuckit. Om du ser henne Siv? Det är för kallt. Hon förfryser tassarna. Öronen. För helvete vilken kondis man har, jävla skit. Han lutade sig framåt och flåsade med händerna mot knäna så att flinten syntes som ett strutsägg mellan testarna. – Hon brukar få rasta sig själv, vid sex. Och då kommer hon alltid tillbaka när jag visslar. Men inte idag inte. Fastän det är så kallt. Totalt försvunnen, har aldrig hänt. Jag försökte starta bilen men den kallstarten överlevde inte batteriet. Hade jag vetat hade jag haft på motorvärmaren. Han rätade upp sig. Bröstkorgen hävde sig. Jacka och tröja oknäppta. Han var långt över de sjuttio. Rimfrost hade bildats på tofsarna i halslinningen. Även de buskiga ögonbrynen hade blivit vita av utandningen medan ansiktet glödde. Hela karln skakade av köld. – Jag ska hålla utkik. – Ta mitt mobilnummer! Oskar rabblade upp siffrorna medan han kramade om sig jack an. Jag knappade lydigt in dem i telefonen. Bägge visste vi att sannolikheten att jag skulle ringa var minimal. Eftersom jag snart skulle köra in i det vidsträckta område på Finnmarken där det inte fanns någon täckning. – Spasiba, sa jag. Det gick inte att låta bli. Jag kände hur hornen växte ut i pannan, jag ville trycka till honom. Och sannerligen såg han inte lite rädd ut? 22