9789176972281

GUNILLA CULLEMARK

Kajakbyggerskan

Copyright © Gunilla Cullemark 2020 Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2020 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Cecilia Pettersson, Pica Pica design Formgivning inlaga: Malin Hansson, Hansson Produktion ISBN: 978-91-7697-228-1 Tryckt hos Scandbook, Falun 2020

Prolog

Jag tänker bygga en kajak. Det handlar om att fokusera på något som tar tid, på något som jag inte vet det ringaste om. Det handlar om att skaffa en korsett som håller mig samman.

Mina erfarenheter från skolans träslöjdslektioner är diffusa: en skev smörkniv, en skål som jag motvilligt gröpt ur med hjälp av ett stämjärn och sedan betsat i någon brun nyans som var standard. Ett plötsligt skärande ljud från någon maskin och en irriterad stämma som uppmanade mig att sätta på hörselkåpor. Minnet av att armarna var för långa och att händerna var fuktiga av ängslan.

Jag ska bygga en kajak, en Sea Rider, som jag ska duka och bestryka med linolja i den färg jag själv väljer. Något muntrare än brunt har jag svårt att föreställa mig att det blir. Jag är alltså en blivande båtbyggare; inte för att jag är någon genuin friluftsmänniska eller ett dugg intresserad av hantverk ens i vuxen ålder. Orsaken är en helt an­nan.

Jag ska bygga en kajak för att jag under tiden bildligt talat ska hålla mig ovanför vattenytan, det är i alla fall min förhoppning. Om farkosten när den väl blir klar besitter flytkraft är däremot av underordnad betydelse. Det är bara två personer som vet om mitt projekt och jag känner ingen av dem.

Enligt ett kinesiskt talesätt ska en man under sin livstid skriva en bok och bygga ett hus, det läste jag i en bok om lycka. Vad en kvinna bör ha uträttat under sin livstid förtäljer inte historien, inte ens som ett tillägg eller en fotnot. Vi får tänka ut det själva och det är det jag har gjort nu. Jag ska snickra en smäcker träkajak och jag kommer samtidigt att dokumentera det hela. Om nu eftervärlden skulle vara

intresserad, vilket skulle förvåna mig storligen. En bok och en båt, två tydliga avtryck. Vart jag sedan går är min ensak.

Kapitel 1

Jag satt och surfade på nätet en kväll när allt jag ville ha var en stunds distraktion, en tillfällig frist från mig själv, från tankarna som snurrade likt en centrifug i mitt huvud. Jag önskade alltså att få komma utanför mig själv och det hade fungerat tidigare, detta plan­ lösa klickande i cybervärlden. Den var i alla fall lättare att ta till sig än den verklighet som pulserade i mitt blodomlopp.

En rörelse med pekfingret och jag for mellan öar och kontinenter.

Jag visste inte hur förbindelsen dem emellan såg ut. Färja, motorbåt, flygplan eller helikopter? Det gick så fort, jag behövde inte fundera.

Ett knapptryck så var jag i en debatt om huruvida försvaret borde läg­gas ner eller få utökade resurser, några klick längre bort hamnade jag i en missbrukares kamp om att släppa taget om flaskan och när jag sedan, utan vare sig åror eller farkost, tagit mig till Gotland, log en kvinna milt mot mig och frågade om jag ville veta en hemlighet.

Om jag ville det skulle jag trycka på ett pulserande hjärta. Det gjorde jag inte. Däremot hamnade jag hos missbrukaren igen. Han pratade om livslögner som han delade in i olika fack, ett uttryck som han använde var geografisk flykt. En annonstext hävdade att hälften av alla kvinnor inte kände till sin behåstorlek och sedan flimrade det till för mina ögon när bläckpatroner i färg snurrade i explosioner på min skärm.

Denna kväll var jag snabbare än någonsin mellan dessa sidor som länkades till varandra enligt en mer eller mindre logisk associativ ordning. Om man ville gå till botten med det fanns det förstås en tydlig struktur, ett ramverk, något fast att hålla sig i. Men jag var inte intresserad av det, jag ville bara ha distraktion. Jag har redan sagt det, men 7

det förtjänar att upprepas. Jag flydde och for, vinglade från sida till sida ända tills jag hamnade hos Jim. Han hade gjort en hemsida där han steg för steg berättade hur man byggde en träkajak. Jag hade vid något tillfälle paddlat en kanadensare, men en kajak var väl inte lika öppen?

Hade den inte djupare sittbrunn?

Den där turen med kanadensaren varade bara någon timme, jag tror att det var en kickoff på jobbet och det var inte speciellt rofyllt, fast de vänliga uthyrarna pratade om just den kvaliteten när det gällde padd­landet. Den högröstade Felicia blev mer högröstad än vanligt. Vi satt i samma båt och jag tyckte det var skönt när vi kom i land igen.

Det fanns en bild på denne Jim. Hade han inget efternamn? Han var svår att bedöma åldern på, kanske fyrtio eller femtio, där han stod bredvid sin kajak, den som han genom sin minutiöst noggranna ritning försökte få oss andra världsmedborgare att bygga. Han såg självgod ut, det var något med hållningen, något med leendet. Jim bodde i Australien, närmare bestämt i Grafton. Var det nu låg. Varför kunde han inte surfa som alla andra australiensare och ägna sin överskottsenergi åt att hålla balansen i meterhöga vågor? Varför i hela världen kom karlen på tanken att bygga en kajak? Han ville imponera förstås, det räckte inte med att vara en i mängden i den där lilla staden han bodde i. För säkert var det en liten stad där alla kände alla, där den sociala kontrollen var en tät stickning och den som hamnade utanför fick bevisa att det inte handlade om något mer än en tappad maska. Resten kunde man räkna ut med lillfingret. Vem var det som jämt sa så? Farmor, det var farmor.

Jag klickade inte vidare till någon annan kontinent utan stannade hos Jim, studerade ritningen som jag inte begrep ett jota av och läste facktermer som var rena hieroglyferna, säkert också på mitt eget modersmål.

När jag tittade på klockan hade det gått en timme och jag trodde först att jag hade sett fel. En hel timme där smärtan hade tagit ett steg tillbaka. Sedan slog den till igen med full kraft och jag lade mig i säng­ en, nej stupade ner i den som om jag gått en lång marsch enbart på mina reservkrafter. Min säng var min borg, min trygghet, min flotte i förlisningen.

Det var mörkt i rummet och benen var stumma som timmerstockar medan hjärtat däremot gick på högvarv. Inuti magen visste jag inte vad som pågick, men det spelade ingen roll, min kropp hade åter tagit mig i besittning. Det var bara att vänta. I stunden trodde jag att det skulle vara för evigt, men jag hade lärt mig att det var ett tillstånd. Någonstans svagt i mitt medvetande fanns den vetskapen, men den var alltid svår att ta till sig så länge det pågick.

Jag hade bara ätit ett äpple under dagen och ett glas fil. Några koppar te förstås, frusen som jag var. Jag hade gått ner sju kilo på ett par månader och visste inte längre om jag ville leva.

När hjärtats rytm lugnat sig tog jag ny sats, reste mig och gick på toaletten och det var när jag satt där, nersjunken som en säck potatis, som jag fattade mitt beslut. Jag skulle bygga en kajak och självgode Jim skulle få hjälpa mig med det första steget.

Två dagar senare började jag trevande mitt mejl med att skriva att jag var en kvinna i mina bästa år. Sedan strök jag över det och bör­jade om. Det var möjligt att man var i sina bästa år när man bod­­de i Sverige och var femtio år, men jag hade aldrig mått sämre än nu. Så istället skrev jag att jag var en femtioårig svenska som ville bygga en kajak. Jag skrev som det var, att jag behövde ett projekt, något som upptog mina tankar, eftersom de just nu gått i spinn.

Att jag behövde något handfast; struktur och delmål. Mejlet tog på krafterna eftersom min engelska inte var den bästa och jag hade fått leta upp flera ord i mitt lexikon. Struktur var enkelt, det lät nästan likadant. Men handfast? Sturdy eller stalwart? Jag valde det första alter­nativet. Delmål fanns inte, dalmål var det närmaste jag kom.

Det hette i alla fall Dalecarlian dialect. Dalkulla blev Dalecarlian woman. Det var nog lika bra att jag inte hittade någon översättning för delmål. Delmål skapade en slags förväntan, ja inbyggt i själva ordet fanns ju en klar fortsättning. Jim kunde tro att jag skulle börja bygga kajaker i stor skala, att detta var en affärsidé från min sida.

Däremot skrev jag att jag var dalkulla. Han skulle inte begripa vad det var i alla fall och jag har alltid tyckt om Dalarna. En gång var jag på hälsohemmet Masesgården och badade vedbastu och varvade ner. Jag simmade ryggsim i Siljan, drack potatisvatten varje morgon 9

och tuggade maten så väl att alla kryddor fick en chans att blomma ut i gommen. Så Dalarna var inte obekant. Inte alls.

När mejlet var skrivet gick jag och lade mig och somnade med en gång och vaknade klockan fyra på eftermiddagen. Jag hade sovit i tre timmar och hade väl sovit ännu längre om inte telefonen ringt.

Det var min syster Lena som var på väg. Hon plingade på dörren en kvart senare och stegade in i köket med en Konsumkasse.

– Du måste äta, fastslog hon och plockade upp matvaror som hon vant satte in i skafferiet eller i kylskåpet.

Jag hade då förflyttat mig från sängen till kökssoffan och mina ögon värjde sig mot ljuset som skarpt och obarmhärtigt strömmade in från fönstret. Min syster måste ha vinklat upp persiennerna i förbifarten, min storasyster i ett nötskal. För mig gick ingenting i förbifarten, inte ens under mina bästa år som jag starkt misstänkte tillhörde de förgångna.

– Solljuset, mässade Lena. Solljuset, solljuset. Innehåller D-vita­mi­ ner. Viktigare än någonsin för dig just nu. Du kan inte leva i mörk­ret.

Jag muttrade något ohörbart till svar, för sanningen var att jag inte ville något hellre. Mörkret var vilsamt och tryggt. Jag ville omslutas av det, vila i det, och ja, leva i det. Om jag nu ville leva överhuvudtaget. Min favoritsaga var och är Tummelisa. Den lilla, lilla flickan som fick uppleva så många umbäranden. Ett av dem var när hon tvingades att gifta sig med mullvaden långt under jorden. Hon skulle aldrig, aldrig få se solljuset, men längtade efter det så hjärtat höll på att brista där hon snubblade fram i mörka labyrintgångar. Jag levde mig in i sagan och var den lilla Tummelisa; älskvärd, renhjärtad och med ljuset som rättesnöre. Nu identifierade jag mig mer med mullvaden.

– Jag behöver vila, mumlade jag dovt.

– Nej, sa Lena och satte ner en påse äpplen; hårda, gröna Granny Smith, på köksbänken med en duns. Det är färdigvilat nu!

– Jag är deprimerad. Och behöver vila.

– Du är lite ur gängorna. Men du har vilat klart.

Lena har aldrig varit deprimerad, jag kan inte påminna mig om att hon varit ur gängorna heller. Hon har en robustare konstitu10

tion än vad jag har, både själsligt och rent fysiskt. När hon var liten vinkade hon hejdå till mamma och pappa och vaggade iväg på sina knubbiga ben utan att se sig om. Ja, det har jag fått berättat för mig så många gånger att jag tror att jag själv har sett det. Lena har en stadig underkropp och är förankrad i jorden. Hon kan allt om svampar och växter och hur man syr knapphål i silkiga blusar. Hon var med i scou­ ternas överlevnadskurser, som om hon hade behövt det. Om Lena kom på tanken att bygga en kajak skulle hon göra det; en snabb blick på Jims ritningar och hon skulle vrida de där träbitarna i huvudet och se konstruktionen i något slags förklarat ljus. Hon har en högt utvecklad spatial förmåga. Den delen ingick i IQ-testet och när man hade full pott på den delen behövde man inte vrida på kartan när man satt i bilen och skulle hitta ut ur en labyrint.

Lena tvingade mig att dricka lite nyponsoppa och äta en halv banan. När jag tittade upp från mitt motvilliga tuggande hade hon ett bekymrat uttryck i ansiktet.

– Du måste ha hjälp, sa hon.

– Hur då?

– Vad sa läkaren?

– Jag är sjukskriven en månad till.

– Skrev han ut något?

– Ja, men jag tror inte på det där.

– Du är mager. Man ser nyckelbenen. Hur mycket har du gått ner i vikt?

– Jag vet inte.

– Jag tycker du ska ta de där pillren ändå. Det kan ju inte skada …

Det kanske behövs i alla fall. Bara en kort tid.

När hon äntligen gått gick jag och lade mig igen. Det pirrade i fingertopparna och det var obehagligt, men jag började vänja mig vid det och blev inte rädd, som vid första gången jag kände det. Jag drog ut nattdukslådan och tog upp förpackningen som läkaren skrivit ut, Seroxat. Det skulle höja serotoninhalten.

Läkaren var en kvinna och jag var förvånad över att hon tog sig tid. Kanske var vi i samma ålder, men där slutade likheten. Hennes ögon­skugga hade samma milt gröna ton som tröjan som syntes under 11

läkarrocken, rörelserna var precisa och rösten utan tvekan. Hon berättade om ett projekt som hon hade deltagit i och som var så intressant.

Ja, så pass intressant var det att hon på något vis indikerade att vi hade all tid i världen. Hon lutade sig tillbaka, sjönk liksom behagligt inte bara ner, utan snarare smälte in i stolen. Hon hade intervjuat män som hittat andra kvinnor – de ville inte men kunde inte låta bli. Deras fruar hade på något vis gett upp, de klädde aldrig upp sig eller ansträngde sig för att vara attraktiva för sina män. Sedan pratade hon om, tror jag, gorillahonan, som alltid var sexuellt intresserad. Jag blev imponerad över att hon tog sig tid och att hon på något vis blev så förtrogen med mig om sitt arbete med dessa studier. Men jag är också en utmärkt lyssnare. Jag fick rådet att gå ut i skogen och hämta krafter eftersom det snart var vår och i samma andetag gav hon mig en lektion om detta med serotoninhalten.

Jag tackade och gick därifrån. Inte förrän jag kom hem insåg jag att hon inte frågat mig speciellt mycket, att hon tagit för givet att jag tillhörde denna förslappade skara av fruar som sjavade runt i mysbrallor och tvingade ut min man i armarna på någon annan.

Visserligen gillade jag mysbrallor, men det gjorde han också. Gör väl fortfarande kanske. Inte var jag väl precis någon gorillahona som jämt vände baken uppåt, men vi hade ett skapligt sexliv. Ja, jag var benägen att säga att det var ett bra sexliv.

Jag tyckte inte hon var någon bra doktor. En läkare skulle väl åtminstone lyssna på sin patient? Jag beslöt att inte följa hennes råd, begav mig inte ut i skog och mark och tabletterna har inte närmat sig min gom. Nu läste jag att en av biverkningarna kunde vara nedsatt sexuell lust, vilket inte skulle göra någon skillnad i mitt tillstånd eftersom det inte bara var matlusten som slagits ut.

Dagen därpå satte jag mig framför datorn och kollade om Jim svarat. Det hade han inte. Jag blev förvånad, för det måste väl ha uppfyllt hans ego att någon blivit så intresserad av hans hemsida att denna någon, trots begränsade kunskaper, beslöt att bygga en båt efter hans ritning. Just som jag satt där och förvånades ramlade ett mejl in. Det var från Jim och det var kortfattat. Han frågade var jag skulle hålla till med mitt bygge, om jag hade tillgång till en bra lokal.

12

Jag förstod inte frågan, det var inte en segelbåt jag skulle bygga. Jag hade två rum och kök, vardagsrummet kunde jag väl röja lite i. När jag berättat det för honom fick jag med vändande post en fråga om jag också fick plats med maskinerna. Jag kunde upplysa honom om att mitt vardagsrum var väldigt rymligt. My living room has a lot of space … Det kanske var onödigt med de där tre prickarna, verkade nästan som om jag insinuerade något. Jag beslöt att ta bort dem och istället skriva att vardagsrummet hade ”extremely lot of space” utan några prickar efter, men så råkade jag komma åt sändknappen. Det fick bli som det blev.

Mitt vardagsrum var ovanligt litet och det var det första jag tänkte på när jag såg det under en period när vi sprang på visningar varje helg när vi höll på att byta lägenhet. Vi beträdde många vardagsrumsgolv; parkett som knarrade, mjuka trägolv och slitna linoleummattor. Det golvet som vi slutligen valde att vandra över varje dag var i furu och bara femton kvadratmeter. Köket däremot var, om inte gigantiskt, så åtminstone bra tilltaget. Jag fick plats med min rejäla kökssoffa, köksbord och fyra stolar. Men plats för både kajak och en massa maskiner fanns det förstås inte.

Hur skulle jag ha råd med en massa maskiner? Min ersättning från sjukkassan var rätt blygsam och tänk om de kom på mig med mitt hemmabygge? Maskiner lät ju hela tiden. För två år sedan bilade de hål i badrummet ovanför och massor av murbruk drösade ner i vårt badkar. Sådant hände, sa hantverkarna obekymrat när de spacklade igen hålet och målade taket bländande vitt.

Maskiner efterlämnar spår, så mycket visste jag. Förr i världen fanns det kontrollanter som spionerade och satte åt tumskruven om de såg att man strök minsta lilla blus när man var sjukskriven. Vissa stickprovskontroller kunde man nog fortfarande räkna med. Det var skillnad att ta stärkande skogspromenader och att arbeta fullt ut i verkstadsindustrin. Jag släpade mig ut i köket, värmde en kopp te i mikron och lade mig i kökssoffan medan vattnet svalnade en aning och tepåsen fick dra. På den lilla lappen, som själva påsen med te hängde i, stod det att universum väntade på mig.

Telefonen ringde och min mamma undrade hur jag mådde, hon 13

hade pratat med Lena som sagt att jag blivit så mager. Jag sa att det inte var någon fara med det, jag hade haft lite att ta av och behövde bara vila så blev jag bra. Hon nös och snörvlade och jag uppmanade henne att inte slarva med sina allergitabletter nu när våren gjort entré. Det hade ju blivit så grönt ute med scillor som låg som en blå matta överallt, så vackert att man blev andlös. Det hade inte mamma sett och om sanningen ska fram inte jag heller, men jag tyckte det var en bra sak att säga. Som tur var kunde hon inte prata så länge och jag kunde lägga på luren och dra filten över huvudet. Jag tänkte att jag skulle gå in i sovrummet, kökssoffan var inte så värst bekväm att ligga i några längre stunder, men jag orkade inte. Det spände och stasade i armarna, som om någon pumpat upp en blodtrycksmanschett.

På andra ställen i kroppen hade luften däremot helt gått ur mig.

Efter en stund somnade jag och vaknade inte förrän grannarna ovanför högljutt började gräla. Det var tonårssonen som brölade något om att han kände det som att Gestapo var efter honom och en kvinnoröst skrek tillbaka, men grabben var svår att överrösta. Han framförde med tydlig önskvärdhet att hon skulle skita i hur hans rum såg ut.

Sedan ringde telefonen igen. Det var Hanna, en kompis, min förtrogna, som hade råkat på Lena på bussen och ville nu komma och hälsa på för att se mig i ögonen.

– Jag kan inte, sa jag. Jag mår inte så bra.

– Men då är det ännu mer viktigt att jag kommer.

– Jag är inte så rolig.

– Man brukar inte vara det när man är i kris.

– Vad ska jag svara på det?

– En liten stund?

– Jovisst. En liten stund.

När det hände, det som hände, sa jag till Hanna att mitt hjärta hade gått sönder. Det blev alldeles tyst i luren den gången. Jag hade inte vetat något om krossade hjärtan, närmast ironiserat över sådana klichéer, men det var då det. Mellan då och nu fanns en skarp skiljelinje och jag gick mitt itu den kvällen. Där var jag alltjämt, en itusågad dam som trollkarlen glömt att sätta ihop. Jag visste inte om man kunde fortsätta leva på det viset, jag visste inte om det var möjligt.

14

Hanna for inte in som en virvelvind när hon klev över min tröskel.

Hon smekte mjukt min kind, jackan fortfarande på, väskan över axeln och jag stod i hallen och lät det ske. Det började skymma, den blåa timmen. Min andhämtning blev allt häftigare; ett lokomotiv som accelererade. Tårarna rann nerför kinderna, droppade nerför hakan.

– Såja, sa Hanna. Såja …

När det hela ebbade ut och mina inandningar kom allt glesare värmde Hanna te medan jag snöt mig och suckade. Hon rynkade pannan och sniffade som en spårhund när hon ställde fram kopparna.

– Luktar jag illa? undrade jag.

Jag drog upp en arm och luktade. Jag kände inte så mycket, kanske lite svett.

– Ja. När duschade du sist?

– Jag kommer inte riktigt ihåg …

– Mia, du kan i alla fall börja med lördagsbad.

Hanna stannade över natten, låg på en madrass nedanför min säng, och jag hörde hennes snusande andetag. Innan jag lade mig bytte hon mina sängkläder och såg till att jag klev in i duschen.

För Hanna berättade jag allt, nästan allt. Hon visste inte att jag skulle bygga en kajak, hon skulle inte få reda på det heller, för själva bygget skulle inte äga rum i min tvårummare utan i en lokal med plats för stora bullriga maskiner. Var den lokalen låg visste jag ännu inte och hur jag skulle få initiativkraft att leta upp den och förflytta mig dit var en ännu större gåta.

När hon gått stod jag och tittade ut genom fönstret. Jag levde mitt liv på det viset nu, hade blivit en betraktare som stod bakom en glasvägg och registrerade, men aldrig ingrep. Hittills hade det inte in­ träffat någon incident som hade krävt ett rättrådigt ingripande, men jag bävade för den dagen det skulle ske. Skulle jag ha någon handlingskraft eller bara sjunka djupare i min förlamning? Skulle jag vända bort blicken när det skedde brutala överfall utanför mitt fönster? Var det en förmildrande omständighet att man inte orkade lyfta mobilen?

Det fanns ju de som led av en oförklarlig trötthet, som kunde somna 15

stående, mitt i en mening. Märk väl att jag tänkte att jag bävade inför den dagen katastrofen skulle ske. Inte om. Det sa ju något om mitt tillstånd, om min totala avsaknad av hopp.

En gammal dam gick ut med sin hund, en bulldogg av något slag, och böjde sig ner och plockade upp det jycken släppt ifrån sig.

Jag hade sett dem förut, liksom jag kände igen den rastlösa karlen som hade svårt att vänta tills hans schäfer var klar. Men trots den konstanta tidsbristen plockade han också upp skiten efter sin hund.

De flesta gjorde det, alla arga insändare till trots. Jag skulle kunna föra statistik, om jag iddes.

Jag gick och lade mig igen. På mitt nattduksbord stod en kopp te som kallnat, vattenledningsrören brusade någonstans i hyreshuset.

Då ringde telefonen, det var min syster och hon förhörde mig i sedvanlig ordning.

– Har du ätit? Har du klätt på dig?

– Jag har ätit frukost med Hanna. Hon sov över.

– Har du börjat med tabletterna? Din medicin som läkaren skrev ut?

– Inte riktigt.

– Jag kommer om några dagar. Det har kört ihop sig och mitt i allt ska jag handleda en till elev. Och mamma verkade inte så pigg när jag pratade med henne igår.

– Men det är väl vårallergi. Scillorna …

– Scillorna? Hon har väl aldrig varit allergisk mot dem? Det är pollen. Vet du inte att det är pollen?

Givetvis visste Lena exakt vad mamma tålde eller inte tålde. Jag misst­änkte att de ringde varandra varje dag. Hur kunde de ha så mycket att säga varandra?

– Jag klarar mig.

– Hur kan du veta det? Vem som helst kan bli allergisk.

– Du behöver inte komma på ett tag. Det var så jag menade.

En suck i andra änden och jag suckade tillbaka. Sedan sa vi hejdå och så var det med det.

Det var varmt i lägenheten. Kanske jag borde öppna fönstret?

Men det stannade vid en tanke. Jag hasade mig ut i köket och drack 16

ett glas vatten. Sedan satte jag på datorn och medan den surrade igång ställde jag mig att glo ut genom fönstret igen. Scenen var densamma minus gammal dam med bulldogg av någon sort.

När jag tittade i mejlboxen var den tom. Vad hade jag väntat mig?

Det var ju jag som skulle höra av mig, eller mindes jag fel?

Jag gick tillbaka till min säng och mina ögon föll på tabletterna.

Pro­ble­met var nog att jag inte visste om jag hade lust att komma på fötter med hjälp av några piller, om jag ville komma på fötter överhuvudtaget.

17

Kapitel 2

Jag hade aldrig haft hjärtesorg förut. Inte på djupet, inte så att jag gått sönder. Istället hade jag stått bredvid och sett på när andra drabbats av det. För all del, även klivit in och varit närvarande, lyssnande och stödjande. Men inte själv varit där, i eldens mitt, inuti svetslågans flamma. Jag hade aldrig blivit bränd, inte förrän nu.

Man lever sida vid sida, intill varandras kroppar och delar bröd och räkningar. Handen letar sig fram till en svettig nacke, en trygg torr hand, ett kön som bultar och vill. Handen klappar förstrött och uppmuntrande, drar sig tillbaka, läser och scannar, öppnar och slu­ ter. Inte alltid, men för det mesta välkomnande.

När Ola sa det ofattbara var min hand på väg att stryka hans långa magra rygg för att stödja, påminna om att just den här handen fanns.

Det var inte något jag tänkt ut, våra händer hade ett reservsystem som kopplades på rent automatiskt. Ola hade sett trött ut på sistone och hans rygg såg böjd ut, tycktes inte orka bära upp hela hans gestalt. Min hand registrerade det innan jag format det till en tanke, armen sträckte sig ut och handen ville känna kroppens värme genom t-shirten. Först i efterhand, i något slags eftersläpningsglapp, insåg jag att Ola, denne reslige karl, varit nersjunken en betydligt längre tid än jag velat förstå.

Efteråt sa han att han väntat på rätt tillfälle. Som om det fanns ett rätt tillfälle för den här sortens tillkännagivande. Visst gick jag sön­der i det ögonblicket, men när kunde det bättre ha passat in än denna onsdagskväll när vi skulle dricka kaffe och jag klagat över att det var för kallt i lägenheten och att de enda som mådde bra av det var blommorna. Var det för kallt i lägenheten? Jag ställde den frågan 18

till honom samtidigt som min hand drogs mot hans trötta rygg och nacke. Det var då han sa det med en röst så plågad och pressad att jag inte ens var säker på att det var hans. Han sa att han inte visste hur han skulle berätta det.

Det kunde ha varit nästan vad som helst, tänkte jag efteråt, han kunde ha fått sparken eller drabbats av en dödlig sjukdom. Men jag visste vad det var han skulle säga. Handen drog sig tillbaka blixtsnabbt, som om den hade nuddat en glödhet platta.

Under våra år tillsammans hade jag ibland spekulerat över hur jag skulle ha reagerat om Ola berättade att han varit otrogen. Jag tänkte mig scener; svartsjuka, skrik, knytnävar som vevade och en ångerköpt Ola som bad om förlåtelse och sa att han inte visste vad som tagit åt honom. Att det bara hände. Tillit som fick sig en törn, en uppslitande tid. Ungefär så. Men jag hade inte tänkt mig detta.

För det Ola sedan sa med sammanpressad främmande röst, me­ dan han svängde sin trötta rygg så att han kom att se mig rätt i ögonen, var att han träffat en annan kvinna. Att det var henne han älskade. Ingen tillfällig otrohetshistoria, inget som bara hade hänt, inget som var överspelat redan innan det börjat.

Jag blev iskall. Jag såg rätt in i de där känsliga bruna ögonen som jag hämtat mod och glädje i så många gånger. Med samlad röst frågade jag vad han hade tänkt sig och påminde om att vi i samboavtalet hade skrivit att vi delade på allt. I det ögonblicket jag skars rätt itu visade jag oväntat upp en pragmatisk sida som jag inte förrän nu hållit dold för både mig själv och omvärlden. Sedan blev jag illamående och var tvungen att lägga mig på golvet. Ola drog en djup suck men kommenterade inte vårt samboavtal. Istället sa han att han inte ville göra mig illa.

Jag låg där på vår grönspräckliga trasmatta som på en flotte på öppet hav. Det gungade lite, hade jag inte vetat bättre skulle jag ha trott att det var sjösjuka. När jag satte mig upp såg jag Ola stryka bort tårar som droppade ner från hakspetsen. Då gick jag därifrån.

Jag tog bilen, körde de tolv milen till vårt lilla sommartorp, eldade i spisen men fick inte upp någon värme förrän i gryningen.

När mobilen ringt för tionde gången under den där kalla natten 19

svarade jag. Jag frågade vem hon var och han svarade att han träffat henne inom jobbet och då krävde jag att få reda på vem det var utan att han sa hennes namn. Han berättade bara att jag inte visste vem hon var, att hon var ny på jobbet. Ja, ganska ny i alla fall. Jag hade inte hört om henne innan, aldrig sett henne. Jag avbröt honom och sa att han skulle vara tyst. Men vi lade inte på, vi andades bara. Det fanns inget att säga, men Olas andning klarade jag av, den ville jag inte vara utan. När jag lade på luren skakade handen som hos en som fått abstinens.

Knappt ett halvår klarade jag av att ta mig till jobbet och göra det jag skulle utan att någon förstod hur illa det var. Jag grät varje dag, vaknade ibland av att jag låg och snyftade i sömnen. Kroppen rusade, bokstavligt talat, jag klarade inte av att gå i normal takt. Jag hade ingen aptit heller och gick ner i vikt. Men ändå var det mig de skickade fram när det var någon missnöjd deltagare som krävde pengarna tillbaka eller när det framkommit att någon ledare hade dykt upp bakfull till en kurs. Det var inte så vanligt med bakfulla kursledare, det hade hänt två gånger under mina fjorton år på kontoret på ABF. Andra gången var under detta halvår när mitt hjärta skenade och det kändes som om jag gick på luft. När jag tog mig en titt i spegeln innan det där mötet med den lätt alkoholiserade gitarr­läraren var det tveksamt vilken diagnos jag själv borde tillskrivas. Men mötet gick bra. En varning och sedan var problemet tillfälligt ur världen. Han hade ändå tänkt sluta eftersom han hade en karriär att ta tag i.

Svartsjukan på henne, vars namn jag inte ville veta, vrängde mig ut och in. Jag hoppades att hennes tonårsbarn skulle göra livet surt för dem, men allra helst ville jag att hon skulle dö, bara försvinna.

Att allt skulle vara som vanligt. Att jag skulle komma hem och känna Ola stryka mig över pannan och säga att jag skulle sluta ta på mig för mycket på jobbet. Eller känna hans stadiga hand stryka mig över ryggraden. Som ett strykjärn som började få upp värmen, brukade jag tänka.

Fick hon de där smekningarna nu? Kallade han henne för hjärtat 20

och min älskling? Jag blev illamående när jag tänkte sådana tankar.

Det kunde han väl inte göra? Samtidigt var det väl vanligt att man kallade sin partner för hjärtat och älskling? Han kunde ju inte hitta på nya ord för henne eller var han så förälskad att han blev en innovatör vad gällde kärleksbegrepp? För mig hade han nöjt sig med de vanliga, fast det var sättet han sa dem på. Det var ju jag som var hans hjärta, hans älskling, hans livskamrat. Kunde man bara byta ut en människa på det där viset? Glömde han bort sig och sa mitt namn till henne någon gång?

Hon var yngre än jag. Jag ville inte tänka på det, gjorde allt för att hålla det ifrån mig och just därför fanns vetskapen där hela tiden. Nu hade han hittat någon mer i sin egen ålder. Tio år. Inte hade vi tänkt så mycket på det. Det hade räckt med andras reaktioner. Jag såg mig i spegeln och hittade en sjabbig mager vildkatt.

Vreden övermannade mig, den kom upp med en sådan kraft att den höll på att ta andan ur mig. Mina arbetskamrater skulle aldrig hämta sig om de såg mig. Jag var inne i en känslocentrifug.

Jag vet inte hur man gör, grät jag och klamrade mig fast vid Ola när vi hade varit till bankfacket och han plockat ut sina viktiga papper. Min kropp vet inte hur den ska leva utan dig.

Och Ola höll om mig och visste inte heller han om det gick att leva utan mig. Utan oss. I nästa sekund bad jag honom gå för att få vara ifred och för att jag inte stod ut att se honom. Det rasade i mig, det pågick ett grekiskt drama och jag var både stolt och svartsjuk och ond och iskall. Orden. De som jag under hela mitt liv sett klottrade på offentliga toaletter eller varhelst de anonyma skribenterna kom åt.

Jag sa de där orden högt, fräste som ett vilt djur.

Det rörde sig, gudarna ska veta att det rusade i mitt blodomlopp, tills rörelsen en dag stannade av. Jag landade i sängen och kroppen ville inte mera. Spänningarna i nacken och axlarna tilltog och tinnitustonerna blev starkare ju mer jag tänkte på dem. Domningar i ben och armar, stickningar i fötter och händer, yrsel som kom och gick. Jag tänkte inte längre på Ola eller på hans kvinna, utan var bara upptagen av min kropps sensationer. Min syster tvingade iväg mig till läkaren som undervisade mig om gorillahonans sexvanor, 21

gav mig rådet att ta stärkande promenader i skogen och ta tabletter för att höja serotoninhalten. På den vägen var det.

Några skogspromenader hade det inte blivit, inga sinnliga vandringar med gummistövlar klafsande på geggiga skogsstigar och djupa andetag fyllda av jord och multnande löv. Tabletterna låg än så länge obrutna i sin förpackning.

Det fanns om jag skulle vara ärlig ingenting som fångade mitt intresse tills den där förbannade kajaken dök upp på bildskärmen. Jag fattade inte vad som tog åt mig. Det fanns annat som kunde vara mer passande att göra, en lampskärm eller en trasmatta. Det var sådant som psykrehabiliteringen borde erbjuda en deprimerad kvinna, om det nu var det jag var. Mina kroppsliga reaktioner tydde på något annat. Var det någon sjukdom som var på väg att bryta ut med alla dessa disparata symtom?

Jag tog till alla mina krafter och mejlade till Jim att det inte var några problem med var jag skulle bygga kajaken, men att jag undrade om han kunde vägleda mig lite under byggandets gång. Det kunde han, svarade han helt kort.

En halv dag gick jag som en hök och spejade på nattduksbordet där tabletterna med serotoninet fanns. Sedan tog jag en halv tablett, man skulle börja mycket försiktigt, och svalde ner den med en halv mugg vatten. För detta bygge behövde jag all hjälp jag kunde få.

Jag måste hitta en lokal, någonstans där jag kunde påbörja mitt projekt. Några dagar senare surfade jag på nätet och denna gång fanns det ett syfte för mitt klickande. Efter en förvånansvärt kort stund hamnade jag på Lennart Dahls hemsida. Han hade en verkstad där han restaurerade och lagade gamla möbler och dylikt. Jag hade inte fantasi nog att räkna ut vad dylikt var, men det intressanta med Lennart var att han hade en stor lokal. Det där med att verkstaden var rymlig kändes som överflödig information. Om han nu inte hade någon baktanke, om han inte med denna information underförstått ville få presumtiva kunder att förstå att det gick bra med affärerna. En rymlig verkstad kostade förstås mer i hyra än ett trångt kyffe, där han inte kunde få plats med de maskiner som han behövde i sitt värv. Jag påbörjade ett mejl till Lennart, men blev trött och avbröt alltihop.

22

Därefter återgick jag till en av mina favoritsysselsättningar, att glo ut genom fönstret. Aprilsolen hade spruckit fram mellan molnen och mitt fönster var i behov av putsning. Hela lägenheten var rätt stökig, men min syster hade varit här och dammsugit för någon vecka sedan, det var inte så farligt med dammråttorna. Stökigheten berodde på att jag inte lade tillbaka sakerna där de hörde hemma. Precis som en tonåring släppte jag bara allt på stället. Halvdruckna kaffekoppar och koppar med tepåsar och intorkad honung stod lite varstans, posten och tidningarna låg i högar fastän Lena insisterat på att gå till pappersinsamlingen. Jag hade lovat att gå igenom högarna för att se om det var någon artikel jag ville riva ur, eller om det var något viktigt brev som råkat hamna mellan några grälla reklamblad. Vem försökte jag lura?

Riva ur en intressant artikel? Det var i ett annat liv, den kvinnan hade ingen likhet med mig. Lena gick inte på det, inte jag heller om någon hade frågat mig rakt på sak. Men Lena lät mig vara. Det fanns väl gränser för vad man orkade med när man jobbade heltid, hade familj och var telefonjour och hemsamarit åt en syster som förlorat greppet.

Efter att ha börjat med mina tabletter övervägde jag om jag skulle gå en vårpromenad för att helt och fullt underkasta mig apexpertens nervlugnande råd, men beslöt mig för att låta bli. Eller kroppen beslöt det åt mig, kan man väl kanske säga. Den fastnade där på stolen, satt tungt på sin magra rumpa och istället sippade jag långsamt på det gröna välgörande teet.

Inledningen till mejlet som Lennart med den rymliga verkstaden skulle få, de få rader jag redan skrivit, hängde kvar i huvudet. Men när jag skulle tänka vidare tappade jag hela tiden fokus. Jag hasade mig ut i vardagsrummet igen, närmade mig den avgränsade kontorshörnan och kastade en blick på dataskärmen där Lennart själv framträdde på sin hemsida med en rasp i högsta hugg. (Ja, framträdde var kanske lite mycket sagt; det var väl snarare verktyget som var i fokus, mannen själv stod böjd och det var svårt att se hur han såg ut.) Jag visste att det var en rasp, jag var säker på att det var rätt fackterm för verktyget som han bearbetade ett stolsben med. Hade jag lärt mig det i träslöjden? Fanns det ändå sådant jag snappat upp fast jag bara önskat mig därifrån?

23