9789176458181

John Fowles

Illusionisten

Översättning av Martin Peterson

I Un dĂŠbauchĂŠ de profession est rarement un homme pitoyable.

DE SA DE: Les Infortunes de la vertu

5

6

1 J a g föddes 1927, enda barnet till medelklassföräldrar, båda engelska, och vilka själva var födda i den groteskt förlängda skuggan – som de aldrig tillräckligt lyckades höja sig över histo­ rien för att ta sig ur – efter den monstruösa dvärgen drottning Victoria. Jag skickades till en privatskola, jag slösade bort två år på min militärtjänstgöring, jag studerade i Oxford, och där började jag inse att jag inte var den jag ville vara.

Jag hade långt tidigare upptäckt att jag saknade de föräldrar och förfäder jag tyckte mig behöva. Min far som var brigad­ general hade blivit det genom att vara i rätt ålder vid rätt tillfälle snarare än på grund av någon större yrkesmässig talang, och min mor var urtypen för en hustru till en generalmajor in spe. Det vill säga att hon aldrig sade emot honom, och hon uppförde sig alltid som om han lyssnade i rummet intill, även då han befann sig hundratals mil hemifrån. Jag träffade sällan min far under kriget, och i hans frånvaro brukade jag bygga upp en mer eller mindre oklanderlig föreställning om honom, som han generellt – en dålig men träffande ordlek – rev inom de två första dygnen av sin permission.

Liksom alla män som inte är riktigt kvalificerade för sina yrken höll han benhårt på oväsentligheter och alldagliga peti­ tesser; och i stället för intellekt hade han samlat på sig ett vapenförråd av nyckelord, samtliga stavade med stor bokstav, såsom Disciplin och Tradition och Ansvar. Om jag någonsin vågade – det gjorde jag inte ofta – säga emot honom brukade han ta fram ett av dessa symbolord och slå mig i huvudet med det, liksom han utan tvivel i liknande situationer brukade kuva sina underordnade. Om man fortfarande vägrade att lägga sig ner och dö tappade han, eller släppte lös, humöret. Hans humör 7

var som en rödglödgad eldhund, och det låg alltid nära ytan.

Enligt den önsketänkta traditionen kom vår släkt över från Frankrike efter upphävandet av ediktet i Nantes – ädla huge­ notter som var avlägset släkt med Honoré d’Urfé, författare till sextonhundratalssuccén L’Astrée. Säkert är – om man utesluter en lika obekräftad anknytning till Tom Durfey, Karl I I :s penn­ fäktande vän – att av mina övriga förfäder visade ingen någon artistisk läggning över huvud taget: generation efter generation av kaptener, präster, sjömän, smågodsägare, med endast det gemensamma draget att de saknade anseende och hade en påtaglig böjelse för spel, och förluster. Min farfar fick fyra söner, av vilka två dog i första världskriget; den tredje valde ett tvivelaktigt sätt att betala av sin atavism (spelskulder) och försvann till Amerika. Han omnämndes aldrig som om han fortfarande levde av min far, den yngste brodern, som hade alla de egenskaper som äldsta söner sägs besitta; och jag har inte den blekaste aning om huruvida han fortfarande lever, eller om jag rentav har några okända kusiner på andra sidan Atlanten.

Under mina sista år i skolan förstod jag att det verkliga felet med mina föräldrar var att de inte hade annat än fullständigt förakt till övers för den sortens liv jag ville leva. Jag var »bra« i engelska, jag fick dikter publicerade pseudonymt i skol­ tidningen, jag tyckte D. H . Lawrence var århundradets mest framstående person; mina föräldrar hade säkerligen aldrig läst Lawrence och hade antagligen aldrig hört talas om honom förutom i samband med Lady Chatterleys älskare. Det fanns drag – en viss känslomässig mjukhet hos min mor, en sporadisk euforisk munterhet hos min far – som jag gärna hade sett mer av; men jag tyckte alltid om sådant hos dem som de inte ville bli omtyckta för. Då jag hade hunnit bli arton år och Hitler var död hade de reducerats till försörjare som jag var tvungen att visa en symbolisk tacksamhet, men det var i stort sett allt jag kunde uppbåda.

Jag levde två liv. I skolan fick jag ett mindre rykte om mig som krigstidsestet och cyniker. Men jag blev tvungen att gå 8

med i regementet – Tradition och Uppoffring tvångsvärvade mig. Jag hävdade envist – och lyckligtvis hade jag rektorn i min skola bakom mig – att jag ville studera vid universitetet efteråt.

Jag fortsatte att leva ett dubbelliv i armén, illa till mods spelade jag brigadgeneral »Blazer« Urfes son offentligt och läste ivrigt Penguin New Writing och poesihäften privat. Så fort jag kunde såg jag till att bli hemförlovad.

Jag började studera i Oxford 1948. Under mitt andra år vid Magdalen College, alldeles efter ett långt lov då jag knappt träffade mina föräldrar, blev min far tvungen att åka till Indien.

Han tog min mor med sig. Deras plan störtade, ett högoktanigt bål, i ett åskväder sex mil öster om Karachi. Efter den första chocken upplevde jag en nästan omedelbar känsla av lättnad, frihet. Min enda kvarvarande släkting, min morbror, drev jordbruk i Rhodesia, så nu hade jag inte längre någon släkt som kunde lägga hämsko på vad jag ansåg vara mitt riktiga jag. Jag må ha varit svag i min tillgivenhet som son, men jag var stark i disciplinen på modet. Åtminstone trodde jag, tillsammans med en grupp lika udda unga män vid Magdalen College, att jag var det. Vi bildade en liten klubb som vi döpte till Les Hommes Révoltés, drack mycket torr sherry, och (som protest mot de där sjaskiga duffel­ åren i slutet av fyrtiotalet) klädde oss i mörkgrå kostymer och svarta slipsar inför våra möten. Där diskuterade vi varat och intighet och kallade en viss sorts ologiskt beteende exis­ tentialistiskt. Mindre upplysta människor skulle kanske ha kallat det nyckfullt eller helt enkelt rent självupptaget; men vi förstod inte att hjältarna, eller antihjältarna, i de franska existentialistiska romanerna vi läste inte skulle vara realistiska.

Vi försökte härma dem och tog metaforiska beskrivningar av komplexa känslolägen för att vara direkta beteendeföreskrifter.

Vi kände vederbörligen den rätta ångesten. De flesta av oss ville bara se annorlunda ut, i den eviga Oxford-dandyismens sanna anda. I vår klubb gjorde vi det.

Jag lade mig till med dyra vanor och spelade förnäm. Jag 9

fick dåliga betyg och en förstklassig illusion: att jag var poet.

Men ingenting kunde ha varit mindre poetiskt än min jaghar-­genomskådat-allt-leda vid livet i största allmänhet och att försörja mig i synnerhet. Jag var alltför oerfaren för att inse att cynism alltid döljer en brist på uthållighet – en sorts impotens, kort och gott; och att förakta all kraftansträngning är den största av kraftansträngningar. Dock lyckades jag absorbera en liten dos av någonting av beständigt värde, Oxfords mest bety­ delsefulla gåva till den civiliserade världen: sokratisk ärlighet.

Denna fick mig, synnerligen sporadiskt, att förstå att det inte räcker med att revoltera mot det förflutna. En gång var jag inför några vänner löjligt bitter på armén; hemma i min lägenhet slog det mig senare att trots att jag ostraffat kunde säga saker som skulle ha givit min döde far slaganfall, stod jag icke desto mindre under hans inflytande. Sanningen var att jag inte var cyniker till min natur, bara på trots. Jag hade lyckats fly från allt jag hatade, men jag hade inte lyckats hitta något att älska, och därför låtsades jag att det inte gick att älska någonstans.

Utmärkt utrustad för att misslyckas gick jag ut i världen. Min far hade inte haft Finansiell Återhållsamhet i sitt vapenförråd av oumbärliga ord; hans löpande spelutgifter var löjligt stora och hans mässräkningar nådde alltid svindlande proportioner, eftersom han ville vara populär och i stället för charm blev tvungen att strö drinkar omkring sig. Pengarna som återstod efter det att advokaterna och skattegubbarna hade fått sitt gav inte tillnärmelsevis tillräcklig avkastning för att jag skulle kunna leva på dem. Men alla sorters jobb jag hörde mig för om – inom utrikes-, civil- och kolonialförvaltningen, bank-, affärs- och reklamvärlden – var lätta att genomskåda vid första ögonkastet. Jag gick till flera intervjuer. Eftersom jag inte kände mig förpliktad att visa upp den entusiasm som världen väntar sig av unga företagsledare, var jag inte framgångsrik vid något tillfälle.

Till slut svarade jag, liksom oräkneliga Oxford-studenter före mig, på en platsannons i Times Educational Supplement.

10

Jag åkte till stället, en obetydlig privatskola i East Anglia, gran­ skades flyktigt och erbjöds därefter tjänsten. Senare fick jag reda på att det endast funnits två andra sökande, båda från mindre välrenommerade universitet, och höstterminen skulle börja om tre veckor.

De massproducerade medelklasspojkarna jag var tvungen att undervisa var illa nog; den klaustrofobiska lilla staden var en mardröm; men värst av allt var lärarrummet. Det kändes nästan som en befrielse att gå till lektionerna. Leda, livets för­ lamande årliga förutsägbarhet hängde som ett moln över kolle­ giet. Och det var riktig leda, inte min moderna spleen. Ur den strömmade floskler, hyckleri och den sortens vanmäktiga vrede som karakteriserar de gamla som vet att de har misslyckats och de unga som anar att de kommer att misslyckas. De äldre lärarna var som levande döda; med några fick man en sorts svindel, en skymt av människans avgrundsdjupa obetydlighet… åtminstone började det kännas så under min andra termin.

Jag kunde inte slösa bort mitt liv i ett sådant Sahara; och ju mer jag kände så, desto mer kände jag hur den inskränkta, förstenade skolan var en leksaksmodell av hela landet, och att lämna den ena men inte det andra skulle ha varit absurt. Med i bilden fanns också en flicka som jag var trött på.

Min avskedsansökan – jag lovade att fullfölja mina åtagand­ en skolåret ut – mottogs med resignation. Med utgångspunkt från min svävande anspelning på personlig rastlöshet antog rektorn snabbt att jag ville åka till Amerika eller någonstans inom det brittiska samväldet. »Jag har inte bestämt mig än, rektorn.« »Jag tror att ni med vår hjälp hade kunnat bli en bra lärare, Urfe. Och vi hade kanske med er hjälp kunnat bli något, vet ni. Men det är för sent nu.« »Jag är rädd för det.« »Jag vet inte om jag gillar allt detta utlandsresande. Dock… vous l’avez voulu, Georges Danton. Vous l’avez voulu.« Felcitatet var typiskt.

11

Det ösregnade den dag jag åkte därifrån. Men jag var fylld av iver, en underlig, sprudlande känsla av att lyfta. Jag visste inte vart jag skulle åka, men jag visste vad jag behövde. Jag behövde ett nytt land, ett nytt folk, ett nytt språk, och – även om jag då inte hade kunnat formulera det i ord – jag behövde ett nytt mysterium.

12

2 J a g fick höra att Brittiska institutet rekryterade personal, så tidigt i augusti gav jag mig i väg till Davies Street och blev intervjuad av en otålig dam med kultursmittad mentalitet och snobbigt uttal och ordförråd. Det var hemskt viktigt, be­ rättade hon för mig liksom i förtroende, att »vi« utomlands representerades av rätt sorts folk; men det tråkiga var att alla tjänster måste utlysas offentligt och kandidaten väljas ut genom intervjuer, och de var i vilket fall som helst tvungna att skära ned antalet utlandsanställda – faktiskt. Till slut kom hon fram till vad hon ville säga: de enda lediga tjänsterna var som lärare i engelska i utländska skolor – eller lät det alltför förskräckligt?

Jag sade att det gjorde det.

Sista veckan i augusti annonserade jag halvt på skämt: den vanliga formuleringen. Jag fick flera svar på mitt erbjudande att åka vart som helst och göra vad som helst. Förutom broschyrer­ na som påminde mig att jag var Guds barn, fick jag tre mycket trevliga brev från blottställda och alerta lurendrejare. Och ett nämnde ett ovanligt men lukrativt arbete i Tanger – kunde jag italienska? – men mitt svar förblev obesvarat.

September var i annalkande: jag började bli desperat. Jag såg för mig hur jag var inträngd i ett hörn, hopplöst tillbakatvingad till de fruktade platsannonserna och de ändlösa blekgrå listorna över ändlösa blekgrå jobb. Följaktligen åkte jag en morgon tillbaka till Davies Street.

Jag frågade om de hade några lärarjobb i området kring Medelhavet, och kvinnan med det överdrivna ordvalet gick och hämtade en pärm. Jag satt under en rödbrun och tomat­ färgad Matthew Smith i väntrummet och började se mig själv i Madrid, i Rom eller Marseille eller Barcelona… till och med 13

Lissabon. Allt skulle vara annorlunda utomlands, inga lärarrum, och jag skulle skriva poesi. Hon kom tillbaka. Alla bra platser var tillsatta, hon var förfärligt ledsen. Men de här fanns kvar.

Hon gav mig ett papper om en skola i Milano. Jag skakade på huvudet. Hon instämde. »Då återstår faktiskt bara det här. Vi har just annonserat ut det.« Hon gav mig ett tidningsurklipp.

L OR D BY RON-SKOL A N, PH R A XO S

Lord Byron-skolan, Phraxos, Grekland, är fr.o.m. början av okto­ber i behov av en biträdande lärare i engelska. Sökande måste vara ensamstående och ha en examen i engelska. Kun­ skaper i modern grekiska är inte nödvändiga. Lönen uppgår till omkring 600 pund per annum och är fullt konvertibel. Två års kontrakt, förnybart. Resor betalda vid kontraktets början och slut.

En broschyr gav mångordigt en utförligare beskrivning än annonsen. Phraxos var en ö i Egeiska havet omkring tretton mil från Aten. Lord Byron var »en av de mest berömda internat­ skolorna i Grekland, med samma principer som dess engelska förebilder« – därav namnet. Den verkade ha alla resurser en skola borde ha. Man var tvungen att hålla maximalt fem lek­ tioner om dagen. »Skolan har mycket gott rykte. Och ön är rent himmelsk.« »Har ni varit där?« Hon var omkring trettio, född till ungmö, med en sådan total brist på sexualitet att hennes vackra kläder och alltför kraftiga sminkning fick henne att se patetisk ut, som en misslyckad geisha. Hon hade inte varit där, men det var vad alla sade. Jag läste om annonsen. »Varför har de väntat ända tills nu?« »Ja, enligt vad vi fått reda på tillsatte de någon annan. Inte genom oss. Men det har blivit något förfärligt trassel.« Jag tittade på broschyren igen. »Vi har egentligen inte rekryterat 14

åt dem förut. Vi gör det bara av artighet nu, faktiskt.« Hon gav mig ett tålmodigt leende; hennes framtänder var alldeles för stora. Jag frågade med mitt mest kultiverade uttal om jag fick bjuda henne på lunch.

När jag kom hem fyllde jag i formuläret hon hade tagit med sig till restaurangen och gick genast ut igen för att posta det.

Samma kväll, genom ödets besynnerliga elegans, träffade jag Alison.

15

3 J a g antar att jag, enligt den för-promiskuösa tidens normer, hade haft en hel del sexuella erfarenheter för min ålder. Flickor, eller rättare sagt en speciell sorts flickor, tyckte om mig; jag hade bil – inte så vanligt bland studerande på den tiden – och jag hade lite pengar. Jag var inte ful, och ännu viktigare, jag hade min ensamhet, vilket är ett dödligt vapen gentemot kvin­ nor, som varje knöl vet. Min »teknik« gick ut på att briljera i nyckfullhet, cynism och likgiltighet. Som en trollkonstnär med sin vita kanin plockade jag sedan fram det ensamma hjärtat.

Jag samlade inte på erövringar, men när jag hade studerat färdigt i Oxford var jag dussinet flickor från min oskuld. Jag var lika nöjd med mina sexuella framgångar som med kärlekens påtagligt kortlivade karaktär. Det var som att vara en bra golfare men samtidigt förakta spelet. Man var helt garderad, både när man spelade och när man inte gjorde det. Jag genomförde de flesta kärleksaffärerna under loven, på andra platser än Oxford, eftersom den annalkande terminen betydde att jag bekvämt kunde lämna brottsplatsen. Ibland följde ett par långtråkiga veckor av brevväxling, men jag stoppade snart undan det en­ samma hjärtat, »återtog ansvaret för mitt liv och min tillvaro« och visade upp den chesterfieldska masken i stället. Jag blev nästan lika duktig på att avsluta förbindelser som att påbörja dem.

Det här låter, och var, beräknande men det berodde mindre på en verklig kallsinnighet än på min narcissistiska tro på livsstilens värde. Jag förväxlade lättnadskänslan som ett avslutat förhållande alltid medförde med kärlek till friheten. Kanske är det enda som talar till min fördel det faktum att jag ljög mycket lite; jag var alltid noga med att förvissa mig om att det senaste 16

offret kände till skillnaden mellan samlag och giftermål innan hon klädde av sig.

Men sedan i East Anglia blev saker och ting mer komplice­ rade. Jag började gå ut med dottern till en av de äldre lärarna.

Hon var söt på ett standardengelskt sätt, lika småstadshatande som jag själv, och hon verkade relativt passionerad, men efter ett tag förstod jag att hon var passionerad av ett skäl: jag skulle gifta mig med henne. Jag började bli utled på att ett kroppsligt behov hotade att förstöra mitt liv. Ett par kvällar var jag till och med nära att ge efter för Janet, en i grund och botten enfaldig flicka som jag visste att jag inte älskade och aldrig skulle komma att älska. Vår avskedsscen, en oändligt trist lång natt av tjat och gråt i bilen vid julihavet, förföljde mig. Lyckligtvis visste jag, och hon visste att jag visste, att hon inte var gravid. Jag kom till London fast besluten att hålla mig borta från kvinnor ett tag.

Våningen under den jag hade hyrt vid Russell Square hade stått tom under större delen av augusti, men så en söndag hörde jag folk som rörde sig, dörrar som slog igen och musik. Jag mötte ett par flickor med ointressant utseende i trappan på måndagen; hörde dem prata, alla deras korta a:n utplattade till korta e:n, då jag gick ned. De var australier. Sedan kom kvällen samma dag som jag hade ätit lunch med miss Spencer-Haigh, en fredag.

Runt klockan sex knackade det på dörren och den kraftigare av de två flickorna jag hade sett stod där. »O, hej. Jag heter Margaret. Från våningen under.« Jag tog hennes utsträckta hand. »Trevligt att råkas. Vi tänkte ha fest.

Vill du komma?« »Hm. Ja egentligen…« »Det kommer att bli bullrigt här uppe.« Det var det vanliga: en inbjudan för att inte få klagomål. Jag tvekade, sedan ryckte jag på axlarna. »Gärna. Tack.« »Ja, vad bra. Åtta?« Hon började gå ned men vände sig och ropade uppåt. »Har du någon flickvän du vill ta med?« 17

»Inte för tillfället.« »Då fixar vi det. Hej.« Och hon försvann. Då önskade jag att jag inte hade tackat ja.

Så jag gick ned när jag kunde höra att ett antal gäster redan hade kommit. De fula flickorna – de anländer alltid först – skul­ le då, hoppades jag, redan vara upptagna. Dörren var öppen, jag gick in genom en liten hall och ställde mig i dörröppningen till vardagsrummet med en flaska algeriskt rödvin i handen färdig att överlämnas. I det överfulla rummet försökte jag få syn på någon av de två flickor jag hade sett tidigare. Kraftiga australiska röster; en man i kilt och flera västindier. Det såg inte ut som min sorts fest, och jag var nära att smyga mig ut igen. Men då kom någon och ställde sig i hallen bakom mig.

Det var en flicka i ungefär min ålder, som bar på en tung res­ väska och hade en liten ryggsäck över axlarna. Hon var klädd i en vitaktig regnkappa, skrynklig och restrött, och hon hade den sortens solbränna som endast flera veckor i stark sol kan ge. Hennes långa hår var inte riktigt blont, men blekt nästan till den färgen. Det såg underligt ut eftersom korthåriga frisyrer var på modet: flickor som pojkar, inte flickor som flickor; och det låg något tyskt, danskt över henne – hon liknade ett vilset barn, men på ett trotsigt eller omoraliskt sätt. Hon höll sig undan dörröppningen och vinkade åt mig. Hennes leende var mycket genomskinligt, mycket falskt och mycket kort. »Kan du leta upp Maggie och be henne komma hit?« »Margaret?« Hon nickade, jag trängde mig igenom det fullpackade rum­ met och fick till slut syn på Margaret i köket. »Hej. Så du kom i alla fall.« »Det är någon som vill prata med dig där ute. En flicka med resväska.« »Å nej!« Hon vände sig mot en kvinna bakom henne. Jag vädrade problem. Hon tvekade, sedan ställde hon ned enliters­ flaskan med öl hon höll på att öppna. Jag följde hennes knub­ biga axlar tillbaka genom folksamlingen.

18

»Alison! Du sa nästa vecka.« »Jag gjorde slut på alla mina pengar.« Det vilsna barnet gav den äldre flickan en underligt kluven blick, till hälften skuld­ medveten och till hälften vaksam. »Har Pete kommit tillbaka?« »Nej.« Rösten sjönk, halvt varnande. »Men det har Charlie och Bill.« »Å, merde.« Hon såg ursinnig ut. »Jag måste få bada.« »Charlie fyllde badkaret för att kyla ölet. Det är fullt upp till kanten.« Flickan med solbrännan sjönk ihop. Jag avbröt dem. »Använd mitt. En trappa upp.« »Går det bra? Alison, det här är…« »Nicholas.« »Har du något emot det? Jag har precis kommit från Paris.« Jag märkte att hon hade två uttal: ett nästan australiskt, ett nästan engelskt. »Givetvis inte. Jag följer dig upp.« »Jag måste hämta några saker först.« Så snart hon gick in i rummet hördes ett rop. »Nej men hej Allie! Var har du varit, flicka lilla?« Några av australierna samlades omkring henne. Hon kysste dem alla snabbt. Efter en stund blev de bortmotade av Marga­ ret, som tillhörde den sortens tjocka flickor som är moderligt beskyddande mot smala flickor. Alison kom tillbaka med kläderna hon ville ha, och vi gick upp. »Å herregud«, sade hon. »Australier.« »Var har du varit?« »Överallt. Frankrike. Spanien.« Vi gick in i min våning. »Jag skall bara rensa bort spindlarna ur badkaret. Ta något att dricka. Där borta.« När jag kom tillbaka stod hon med ett glas whisky i handen.

Hon log igen, men det var en ansträngning – borta nästan genast. Jag hjälpte henne av med regnkappan. Hon hade en 19

fransk parfym som var så tung att den liknade karbol och hennes ljusgula blus var smutsig. »Bor du en trappa ned?« »Ja. Vi delar.« Hon höjde sitt glas i en tyst skål. Hon hade ärliga grå ögon, den enda oskyldiga delen i ett bedrägligt ansikte, som om omständigheterna och inte naturen hade tvingat henne att vara hård. Att skydda sig själv men att ändå verka behöva beskydd.

Och hennes röst, bara aningen australisk, dock inte engelsk, pendlade mellan strävhet, svagt nasal vresighet och en konstig salt rättframhet. Hon var underlig, en sorts mänsklig oxymoron. »Är du ensam? På festen?« »Ja.« »Skulle du vilja hålla mig sällskap i kväll?« »Självklart.« »Kommer du tillbaka om tjugo minuter?« »Jag väntar.« »Jag vill helst att du kommer tillbaka.« Vi utbytte vaksamma leenden. Jag gick tillbaka till festen.

Margaret kom fram. Jag tror hon hade väntat på mig. »Jag har en trevlig engelsk flicka här som gärna vill träffa dig, Nicholas.« »Jag är rädd för att din vän redan har hunnit före.« Hon stirrade på mig, sedan runt omkring sig och tecknade sedan åt mig att gå tillbaka in i hallen. »Du, det här är lite svårt att förklara, men… Alison, hon är förlovad med min bror.

Några av hans vänner är här i kväll.« »Och?« »Hon har varit väldigt förvirrad.« »Jag förstår fortfarande inte.« »Jag vill bara inte ha något bråk. Det har vi haft en gång förut.« Jag såg oförstående ut. »Folk blir svartsjuka å andras vägnar?« »Jag skall inte ställa till något.« Någon ropade på henne i rummet intill. Hon försökte över­ tyga sig själv när det gällde mig, men misslyckades och beslöt 20

uppenbarligen att hon inte kunde göra något åt det. »Det låter bra. Men du har förstått?« »Ja, absolut.« Hon gav mig en erfaren blick, sedan en inte speciellt glad nick och försvann. Jag väntade i ungefär tjugo minuter, nära dörren, och smet sedan i väg och gick upp till min egen våning.

Jag ringde på. En lång paus följde, sedan hördes en röst bakom dörren. »Vem är det?« »Tjugo minuter.« Dörren öppnades. Hon hade satt upp håret och virat en handduk runt sig; mycket bruna axlar, mycket bruna ben. Hon gick snabbt tillbaka in i badrummet. Badvattnet gurglade. Jag ropade genom dörren. »Jag har blivit varnad för dig.« »Maggie?« »Hon säger att hon inte vill ha något bråk.« »Jävla kossa. Hon är min blivande svägerska.« »Jag vet.« »Studerar sociologi. Londons universitet.« En paus följde. »Är det inte hemskt? Man åker bort och man tror att folk skall ha förändrats och så är de precis som vanligt.« »Vad menar du med det?« »Ett ögonblick.« Jag väntade flera. Men så öppnades dörren och hon kom in i vardagsrummet. Hon hade en mycket enkel vit klänning på sig, och håret var utsläppt igen. Hon var inte sminkad och såg tio gånger sötare ut.

Hon gav mig ett litet hopbitet leende. »Duger jag?« »Balens drottning.« Hennes blick var så rättfram att jag höll på att tappa fattningen. »Skall vi gå ned?« »Bara ett par droppar till.« Jag fyllde på hennes glas igen, och med mer än ett par drop­ par. Samtidigt som hon såg whiskyn rinna ned sade hon: »Jag vet inte varför jag är rädd. Varför är jag rädd?« 21

»För vad?« »Jag vet inte. Maggie. Pojkarna. De kära gamla australierna.« »Det där bråket?« »Å Gud. Det var så idiotiskt. Jag träffade en trevlig israelisk pojke, vi kysstes bara. Det var fest. Det var allt. Men Charlie berättade det för Pete och de började bråka och… å Gud. Du vet. Machomän.« En trappa ned förlorade jag henne ur sikte ett tag. En grupp bildades omkring henne. Jag gick och hämtade en drink och balanserade den förbi någons axel; prat om Cannes, om Col­ lioure och Valencia. Jazz hördes nu i rummet intill och jag gick fram till dörröppningen för att titta. Utanför fönstret bakom de dansande i dunklet, syntes mörka träd, en bärnstensgul skymning. Jag greps av en stark känsla av alienation till alla runt omkring mig. En flicka med glasögon, närsynta ögon i ett intetsägande ansikte, en sådan där själfull-intellektuell varelse som är född till att falla offer för och utnyttjas av skojare, log blygt från andra sidan rummet. Hon stod ensam och jag antog att hon var den »trevliga engelska flickan« som Margaret hade valt ut åt mig. Hennes läppstift var för rött; och hon var lika vanlig som en gråsparv. Jag vände mig från henne som från kanten till ett stup och gick och satte mig på golvet vid en bokhylla. Där låtsades jag läsa en pocketbok.

Alison satte sig på knä bredvid mig. »Jag är full. Den där whiskyn. Du, drick lite av det här.« Det var gin. Hon satt vid sidan om mig, jag skakade på huvudet. Jag tänkte på den bleka engelska flickan med den röda, kletiga munnen. Den här flick­ an var åtminstone levande; osofistikerad men levande. »Det gläder mig att du kom tillbaka just i kväll.« Hon smuttade på sin drink och gav mig en liten blick för att se vad jag gick för.

Jag försökte igen. »Har du läst den här?« »Vi hoppar över det där. Åt helvete med litteraturen. Du är intelligent och jag är vacker. Nu kan vi prata om vilka vi verkligen är.« De grå ögonen retades, eller utmanade.

22

»Pete?« »Han är pilot.« Hon nämnde ett välkänt flygbolag. »Vi bor tillsammans. Till och från. Det är allt.« »Aha.« »Just nu skolar han in sig på en ny flygplanstyp. I Staterna.« Hon stirrade på golvet – för ett ögonblick en helt annan flicka, allvarligare. »Förlovade är Maggies snack. Sådana är vi inte.« Hon slängde en förstulen blick på mig. »Fria.« Jag var inte säker på om hon pratade om sin fästman eller för min skull; eller om frihet var hennes attityd eller hennes sanning. »Vad jobbar du med?« »Olika saker. Receptionsjobb för det mesta.« »Hotell?« »Vad som helst.« Hon rynkade på näsan. »Jag har sökt ett nytt jobb. Flygvärdinna. Det är därför jag har varit bortrest de senaste veckorna, för att putsa till franskan och spanskan.« »Vill du gå ut med mig i morgon?« En stor australier i trettioårsåldern kom och ställde sig mot dörrposten mitt emot. »Å Charlie«, ropade hon tvärsöver rum­ met, »han har bara lånat mig sitt badkar. Det är ingenting.« Charlie nickade långsamt och höjde sedan ett varnande finger. Han rätade upp sig och gick ostadigt i väg. »Charmerande.« Hon vände på handen och betraktade handflatan. »Har du tillbringat två och ett halvt år i ett japanskt krigs­ fångeläger?« »Nej. Hur så?« »Det har Charlie.« »Stackars Charlie.« Tystnad. »Australier är bönder och engelsmän är snobbar.« »Om du…« »Jag gör narr av honom eftersom han är kär i mig och för att han tycker om det. Men ingen annan gör narr av honom.

23

Om jag finns i närheten.« Tystnad igen. »Jag ber om ursäkt.« »Jag antar den.« »Min inbjudan?« »Nej. Din ursäkt.« Trots att jag kände mig förolämpad över att ha fått en läxa i konsten att inte vara nedlåtande, fick hon mig efter hand att tala om mig själv. Hon gjorde det genom att fråga rakt på sak och genom att vifta undan tomma svar. Jag började prata om hur det kändes att vara son till en brigadgeneral, om ensamhet, och för en gångs skull till största delen utan att förhärliga mig själv, bara för att förklara. Jag upptäckte två saker hos Alison: att bakom hennes rättframhet var hon expert på att manipulera, hon hade handlag med män, hon var sexuellt diplomatisk, och att hennes charm lika mycket låg i hennes uppriktighet som att hon hade en vacker kropp, ett intressant ansikte, och att hon visste om det. Hon hade en mycket oengelsk förmåga att slänga ur sig en sanning, en allvarlighet, ett plötsligt upp­ flammande intresse. Jag tystnade. Jag visste att hon tittade på mig. Ett ögonblick senare tittade jag på henne. Hon hade ett blygt, eftertänksamt uttryck, ett nytt jag. »Alison jag tycker om dig.« »Jag tror jag tycker om dig också. Du har en ganska fin mun.

För att vara en snobb.« »Du är den första australiska jag har träffat.« »Stackars lille engelsman.« Alla lampor utom en enda matt var sedan länge släckta, och på alla tillgängliga möbler och överallt på golvet såg man de vanliga omslingrade paren. Festen hade delat upp sig i två och två. Maggie verkade ha försvunnit och Charlie låg och sov tungt på golvet i sovrummet. Vi dansade. Vi började nära varandra och rörde oss närmare. Jag kysste hennes hår och sedan hennes hals, och hon kramade min hand och rörde sig ännu lite närmare.

24

»Skall vi gå upp?« »Gå du först. Jag kommer om någon minut.« Hon smet i väg och jag gick upp till min våning. Tio minuter gick och sedan var hon där i dörröppningen med ett svagt ängsligt leende på läpparna. Hon stod där i sin vita klänning, liten, oskyldig-fördärvad, osofistikerad-förfinad, en nybörjarexpert.

Hon kom in, jag stängde dörren och vi kysstes med det­ samma, i en minut, två minuter, tryckta mot dörren i mörkret.

Steg hördes utanför och två snabba knackningar. Alison lade sin hand över min mun. Två knackningar till, och sedan ytter­ ligare två. Tvekan, hjärtslag. Fotstegen försvann. »Kom igen«, sade hon. »Kom igen, kom igen.«

25