Till alla mina vilda, trassliga och oryktade vänner därute – låt er aldrig tämjas och glöm inte att gräset ÄR grönare och godare på andra sidan eltråden! (Varför skulle människorna annars ha satt upp staket?) Er bästa kompis för alltid,
MullE!
Läs också: Mulle & Ponnyklubben Mulle på sommarbete Mulle och stallspöket Mulle och julshowen Mulle på ridläger Mulle och vildhästarna Vill du veta mer om Lena Furberg och hennes Mulle? Skriv till: Lena Furberg Egmont Publishing AB 205 07 Malmö www.minhäst.se
MULLE I FULL GALOPP © Text & bild: Lena Furberg Utgiven av Egmont Publishing AB, Malmö, 2021 Sättning och layout: Grassman Ord&Bild Tryckt av ScandBook AB, Falun, 2021 ISBN: 978-91-7621-634-7 ISBN E-bok: 978-91-7621-635-4
MÅNDAG DEN 1 AUGUSTI Tjing i havrehinken! Det är jag igen! Hur mås det? Bara bra, hoppas jag? Själv mår jag finemang! Men du – har du tänkt på en sak: Vi hästar har ju flera olika sätt att röra oss på; vi skrittar (när det inte är så bråttom). Travar (när det behöver gå lite, lite snabbare). Eller galopperar – då rör vi benen på ett fenomenalt sätt som går vansinnigt fort och vi nästan flyger fram. Vi kan springa i höger eller vänster galopp, beroende på åt vilket håll vi 4
ska svänga. (Eller korsgalopp om vi inte kan bestämma oss.) De som kommer från Island kan röra benen på två ännu konstigare sätt som jag inte begriper, men ändå – vi är fantastiska! Människorna däremot … de kan bara röra sig på ett sätt. Antingen promenerar de (obeskrivligt långsamt), eller också så rör de benen precis likadant, fast lite snabbare, och kallar det för att springa. Fast fort går det
!!
ÖN T S ! K STÅN
ju inte. När min Molly springer så hon är illröd i ansiktet av ansträngning och knappt kan andas hinner hon ändå inte ikapp mig ens när jag bara travar. Det är allt lite sorgligt, eller hur? För människorna alltså. Tänk att inte kunna galoppera! Jag skulle bli galen. Dessutom hade man ju varit chanslös den dagen man blir jagad av en flock hyenor (eller en arg Hedman*). * Om du inte har läst mina andra dagböcker utan undrar vem jag pratar om, så är Hedman min granne. Han odlar tulpaner – som är det godaste jag vet – men vill inte dela med sig av dem. Han är en snåljåp helt enkelt. Ibland när jag bara inte står ut med min tulpanlängtan längre smiter jag dit och äter upp några ändå. Det är då jag blir jagad.
6
Såna saker funderar jag ofta över när jag står här i mitt stall och äter hö och tänker på livet. Nu kommer min Molly! Hon vill nog ut och rida, tror jag. Undrar om hon vill galoppera lite? Det kan jag fixa! Då blir hon glad. Tänk sån tur att hon har mig som kan galoppera åt henne! Vi hörs!
Samma kväll Ja ja. Hur man än vänder sig så nog har man svansen bak (gammalt stallordspråk). Här försöker man vara bussig och bjuda den
7
stackars människan (min Molly) på en galopp utan att hon ens behöver be om det – och så får man skäll. Vi kom alltså skrittande (det där långsamma sättet) vägen fram när en spikrak raksträcka dök upp framför oss. Minst en kilometer lång. Den blir lämplig, tänkte jag och rivstartade. Från noll till hundra på sisådär fyra sekunder. Så att min människa äntligen skulle få uppleva lite FART, lite vind i håret och vissel i öronen. Ögon som tåras och omgivningen som flimrar förbi. Sånt som människorna aldrig får uppleva på egen hand med sina korta små ben som inte kan galoppera.
8
Jag hörde ju hur hon liksom pep däruppe medan jag galopperade, men det var svårt att höra vad hon pep eftersom det blåste så i öronen och smattrade så av allt grus som flög. Men jag räknade kallt med att hon pep av förtjusning och gärna ville att jag skulle öka farten ännu mer. Så då gjorde jag det. Ni anar inte hur fort det gick! Betydligt
myc-
ket snabbare än vad som är til�låtet! Läs den spännande fortsättningen! 10
11