Page 1


© Weström/Eriksson 2018 Omslagsbild: Alex Bergström Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7569-126-8


Det sjuka arvet Westrรถm/Eriksson


Visby 1976 Vintern var tidig i år. Den första snön hade redan fallit fast det bara var i mitten av november. Den hårda blåsten slet hårt i kläderna medan prästen försökte överrösta vindens dån. Många hade slutit upp på Visbys norra kyrkogård för att ta farväl av Sonja Jacobsson, men de frös av den isande vinden från havet och önskade sig in i värmen. Leif höll krampaktigt den röda rosen med frusna fingrar medan han gick fram till graven där hans mamma låg. Var det verkligen samma kista han hade beställt på begravningsbyrån? Den här såg väldigt tråkigt och solkig ut. Den han hade valt var blank. Tänk om hon inte skulle bli nöjd? Han hade ju lovat att allt skulle bli perfekt. Leif lade den röda rosen på kistan och reste sig stelt upp. ”Jag vet att din sista önskan var att få bli kremerad, men jag vill inte att du skall försvinna. Jag vill att du skall finnas kvar här hos mig. Det får du faktiskt förstå”, sa Leif tyst. Leif bugade en sista hälsning och lämnade graven. Varför var det så mycket folk här? Han orkade inte med dem just nu. Någon ropade, men han låtsades inte höra. Han hade bestämt sig för att gå när han var färdig och det var han nu. De andra såg beklagande efter mannen som valde att lämna dem. 5


De hade önskat sig en kaffestund efter begravningen, men han hade envist avböjt. ”Han har alltid varit en enstöring, men nog hade man kunnat förvänta sig begravningskaffe åtminstone, det hade i alla fall Sonja velat”, var det någon som sa bakom hans rygg. … Där hemma såg allt ut som när han hade lämnat det och det var väl något han fick vänja sig vid. Mamma Sonja brukade allt som oftast ställa in mat och kakor, så att det inte skulle gå någon nöd på honom men det var det slut med det nu. Hennes plötsliga dödsfall hade fått honom ur balans, men han var en vuxen man och dessutom lärare för en massa elever i Roma skola. Så visst borde han kunna klara sig själv. Leif var lärare i matematik på högstadiet. Tråkigt nog så var det inte så många som var intresserade av det han försökte lära ut, men vad kunde han göra åt det? Någon måttligt begåvad elev hade sagt att han var usel på att undervisa, men det var inget han brydde sig om. Egentligen borde han sänka betyget på den eleven, men då skulle han antagligen begå tjänstefel. Leif tog fram påsen med småfranskor, smör och prickig korv och hällde upp ett stort glas mjölk. Han öppnade paketet med korv och ryggade för den märkliga lukten. Var den dålig? Han hade ju ätit av den kvällen innan och inte hade han märkt något då. Han läste på datumet och kunde konstatera att den hade gått ut för nästan tre veckor sedan. ”Men det är inte möjligt?” Han böjde sig ned och tittade in i kylskåpet och mycket riktigt, där låg paketet han hade ätit från kvällen innan. Irriterad förstod han, att han hade missat det och nu skulle bli tvungen att kassera ett helt paket. Dörrklockan ljöd så högt att Leif hoppade till. Med tysta steg gick han till ytterdörren och kikade genom titthålet. 6


Ingen där? Han öppnade dörren och stirrade fånigt på kvinnan utanför. ”Så liten du är. Jag såg dig inte i titthålet.” ”Jaså?” Så söt hon är, tänkte Leif och fortsatte att stirra på kvinnan med de röda kinderna. ”Jag skulle hämta en nyckel här?” ”Vem är du då?” ”Jag heter Susanne Holm och jag flyttar in här mitt i emot.” Så det är hon som ska flytta in i mammas lägenhet, tänkte Leif. Egentligen hade han tänkt ha den lägenheten själv. Den var betydligt renare och fräschare. Toaletten i hans lägenhet var helt missfärgad och det gick inte bort hur mycket han än spolade. ”Så det är bestämt?” ”Vad då?” ”Att du skall bo där?” ”Jag har skrivit ett kontrakt med Sonja Jacobsson. Hon skall visst flytta till ett äldreboende.” ”Hon död. Jag begravde henne idag. Hon ville kremeras, men det ville inte jag.” Susanne såg förvånat på honom. ”Det gick väldigt fort”, sa Leif och nickade. ”Jag beklagar. Var hon en nära bekant?” ”Hon var min mamma”, sa Leif och viftade avvärjande med handen, för att visa att det inte fanns något mera att säga om det. ”Jag är ledsen, men jag behöver min nyckel?” ”Har ni skrivit kontrakt får det väl bli så”, sa han och suckade tungt. 7


Efter att ha tagit nyckeln från sin egen nyckelknippa och gett henne den, stängde han dörren och låste, för att visa att hon inte hade mer att hämta där. Leif böjde sig ned och samlade posten som låg utspridd över hela hallgolvet. Många brev var till Sonja Jacobsson, men det blev väl automatiskt hans post nu. Prenumeration på Året Runt. Visste de inte att hon var död? Förbaskade idioter. Han rotade i diskhon efter en kniv för att sprätta upp ett kuvert. Han läste det flera gånger, men blev inte klokare för det. Förmyndare. Varför tyckte hon att han behövde det? Aldrig i livet att de skulle kunna tvinga honom att ha något han inte ville ha. Leif hade minsann klarat sig själv, så varför skulle han inte göra det i fortsättningen? Han kom ihåg mötet de hade haft angående lägenheterna på Öster Tull. Han insåg att han var ägare till dem nu, men vadå? Det bodde ju folk i varenda en och då behövdes det väl inte ordnas mer med det? De var skyldiga att betala honom hyra den sista varje månad och de pengarna skulle han ta vara på. Det var inte värre än så. Dessutom hade han sitt jobb som lärare och då kom det ju in pengar där också. Ja, han kunde inte se några problem alls.

Det var morgon och eleverna som åkte buss började anlända. Det var bara några veckor kvar till det efterlängtade jullovet och en del elever hade redan börjat slappna av och struntade i att gå på lektionerna. I ena hörnet på den inre delen av skolgården som var avsedd som rökhörna stod några frusna elever och blossade. Det var kallt i korridorerna på grund av otäta fönster, så de flesta skyndade sig till sina skåp och vidare till salarna där var det varmt. Någon hade glömt sin nyckel och försökte förtvivlat få låna en bok i svenska av någon som hade 8


ett annat ämne just då. Några elever släntrade in i badhuset för simlektion. Ja, allt var precis som vanligt en tisdagsmorgon. I lärarrummet hade alla lärare samlats inför dagen. Rektorn tyckte det var viktigt att ses en stund före, dels för att kolla om alla var där och dels om det var något speciellt som skulle avhandlas. Det var trångt och ljudnivån var hög. Leif öppnade dörren och hälsade med en nickning till de som uppmärksammade honom medan han trängde sig förbi in i kapprummet. Leif borstade av de gröna gabardinbyxorna med handen och rättade till kragsnibbarna över slipovern. Han letade fram en kam ur väskan och stoppade den under vattenkranen. Envist försökte han trycka ned det uppblötta håret och få till en sidbena, men utan önskat resultat. Han stoppade tillbaka kammen och gick ut till de andra. ”Där är du ju?” ”Ja?” ”Bertil var här och frågade efter dig, men ingen hade sett dig komma?” Vad ville han nu då? tänkte Leif irriterat. De gånger rektorn hade frågat efter honom på sista tiden hade det rört sig om klagomål. ”Det är väl lika bra att jag går med en gång.” … ”Kom in! Först vill jag börja med att beklaga sorgen”, sa rektor Bertil Nilsson. ”Sätt dig ner.” Leif satte sig ner utan att säga något. ”Hur har du det?” ”Tack! Bara bra.” Bertil hade förväntat sig en något mer dämpad Leif, men med tiden hade han vant sig vid den buttra och tvära kollegan som allt som oftast gjorde de mest konstiga saker man kunde tänka sig. 9


”Hur går det på lektionerna?” ”På mattelektionerna?” ”Ja?” ”Som vanligt upplever jag att de inte har något större intresse för ett av de viktigaste ämnen som existerar, men vad skall jag göra åt det? De är ju inte några ljushuvuden precis”, sa Leif och gjorde en grimas. ”Om du skulle behöva ha lite ledigt från jobbet ett tag, så förstår jag det? Du har ju mist någon nära.” ”Ledigt? Varför skulle jag det? Nu är jag ensam och har all tid i världen!” Bertil Nilsson kliade sig i pannan och suckade. Han klarade inte av att säga det han hade tänkt säga Leif. Det kändes som att trampa på någon som redan låg. Elever hade klagat på honom och även många föräldrar hade hört av sig. De tyckte att han betedde sig konstigt och att han inte klarade av att lära ut. Hur säger man det utan att såra? ”Ja men då fortsätter vi väl som förut då?” sa rektor Nilsson och nickade. ”Ja, vi gör väl det”, sa Leif och reste sig från stolen. Rektor Nilsson satt bekymrad kvar vid sitt skrivbord. Han visste verkligen inte hur han skulle lyckas lösa det här. Han borde inte ha föreslagit honom som lärare över huvud taget, den gången för lite över tre år sedan. Det hade varit bekymmer med honom redan från första stund. Men han var en duktig matematiker och sådana var det ont om. Men det var enbart för Sonjas skull han hade gått med på det och för sin brorsdotter förstås, för hon behövde en lägenhet och Sonja hade så passligt en ledig på Öster Tull. Så det blev så att Leif fick anställning på Roma skola som lärare. Men nu hade brorsdottern flyttat till fastlandet och fått jobb som apotekare, så nu bodde hennes halvsyster Anette där och han kunde inte bli av med Leif. 10


”Kan du se efter lillebror en liten stund? Jag skall bara springa ner och hämta en kartong, den sista”, sa Susanne och satte Sixten i barnstolen vid köksbordet. ”Nej det vill jag inte!” protesterade Saga. ”Du får en glass från kiosken om du gör det.” ”Jag får väl göra det då”, sa Saga och satte sig vid Sixten. ”Du är duktig, mammas lilla hjälpreda.” ”Jag är inte liten. Jag är faktiskt fyra år”, sa Saga och höll upp fyra fingrar. ”Jag kommer strax”, sa Susanne och skyndade iväg. Susanne satte ned den sista kartongen i sovrummet och gick ut till barnen. ”Nu är vi verkligen förtjänta av en glass”, sa Susanne och lyfte Sixten ur barnstolen. På gården blåste en isig vind och Susanne ångrade genast att de hade gått iväg så lättklädda. ”Fy så kallt det är! Vi kanske skall äta något annat istället eller vad säger ni?” ”Jag vill ha glass!” sa Saga bestämt och styrde stegen mot grinden. ”Vad är ni sugna på då?” ”Jag vill ha en igloo”, sa Saga och hoppade omkring på ett ben. ”Glo!” sa Sixten och försökte härma storasyster. Hon rotade efter småpengarna hon visste låg i jackfickan och lade dem på disken. ”Inte riktigt rätt dag att äta glass?” sa den kvinnliga expediten och log. ”Det blir att springa hem.” ”Så du bor här i närheten?” ”Jag har precis flyttat in här på Öster Tull!” ”Lyckliga du. Det är verkligen jättefint.” 11


ne.

”Jag har haft tur.” Expediten lade ner glassen i en påse och räckte till Susan-

”Hej då.” ”Hej då. Vi lär nog ses igen.” Oj! Hade det hunnit mörkna under de minuterna de hade varit vid kiosken, tänkte Susanne och tog tag i Sixtens hand. Hon öppnade grinden in till gården och förvånades över hur mörkt det var där. ”Mamma jag är rädd!” sa Saga och tog tag i Susannes jacka. ”Det behöver du inte vara”, sa Susanne och ansträngde sig för att kunna se portdörren. ”Hoppsan!” ”Oj! Vad du skrämde mig”, sa Susanne och höll ett hårt tag om Sixten. ”Ja det var hemskt vad det är mörkt här”, sa Leif. ”Du får väl se till att sätta i en ny glödlampa. Eller finns det en vaktmästare?” ”Jag?” ”Är det inte du som äger lägenheterna?” ”Ja det gör jag. Men varför skall just jag sätta i en ny, vi vill väl alla kunna se”, sa Leif och fnyste. Konstig typ, tänkte Susanne och fortsatte att söka sig fram mot porten. Det var ju tur att den här fungerade i alla fall, tänkte hon när trapphuset flödade av ljus. Hon pustade lättad ut och satte ned Sixten på golvet. Hon såg på oredan i lägenheten och suckade. ”Får vi glass nu?” ”Ni får det efter maten. Jag skall laga i ordning något som går snabbt.” Saga såg surt på Susanne men visste sen tidigare att det inte var någon idé att tjata. 12


Vart har jag lagt mina glasögon? tänkte Susanne. Hon försökte tänka tillbaka och kom på att hon hade blivit irriterad av att de blivit immiga och slängt av sig dem. ”Kan vi inte äta nu”, sa Saga och suckade. Rackarns! Jag får leta efter dem sen. Susanne tog upp paketen med fiskpinnar och pulvermos från matkassen. Hon letade fram en kastrull och stekpanna ur en kartong. Snart fräste fiskpinnarna i pannan och hon fyllde på vatten i kastrullen. ”Hm… Låt se nu”, sa hon och försökte urskilja bokstäverna på paketet. ”Lönlöst! Jag ser ingenting.” Men visst skulle paketet räcka till sex portioner. Ja det blev till att gissa. Vad skulle hon annars göra? Varför hade hon egentligen köpt pulvermos? Hon brukade ju alltid göra det av potatis och mjölk. Susanne hämtade Sixten och de satte sig vid bordet. ”Mamma vad är det här för något?” ”Potatismos.” ”Blä! Den smakar inte alls som den brukar”, sa Saga och grinade illa. ”Så du säger”, sa Susanne och tog lite på en gaffel för att smaka. ”Ja du har så rätt gumman, det här är nog snarare potatissoppa!” Hon hämtade det resterande pulvret och blandade ner det i kastrullen. ”Så! Nu har jag trollat det till potatismos!” ”Vad du är duktig mamma.” … ”Åh fy fasen vilken röra!” sa hon för sig själv och slog sig ned vid köksbordet. Hur skulle hon någonsin kunna få ordning här? Som tur var hade hon lite semester kvar och 13


kunde ägna sig åt att flytta in utan stress. Barnen skulle nu få vara några timmar på dagis, så nog skulle det bli ordning här. Egentligen hade de varit motvilliga till att ge henne semester så här inför jul men hon hade bett på sina bara knän. Så personalen på Domus fick vackert klara sig utan henne under dessa två veckor. Om hon ändå kunde hitta sina glasögon. Susanne hade hittat det gamla paret som hon använde för fyra år sedan och de var ju inte mycket till hjälp, men de fick väl duga tills de andra behagade komma fram igen. Susanne hade alltid varit närsynt. Det hade varit en plåga att behöva använda dem i skolan för allt som oftast blev hon kallad glasögonorm eller något annat dumt. På den tiden hade hon varit mycket känslig. Inte så att hon började gråta utan snarare tvärtom. Hon kunde bli riktigt arg och det var ju inte så bra, eftersom det triggade de andra att fortsätta retas. Susanne ställde en kartong med porslin på köksbordet. Det skulle bli skönt att få äta på riktiga tallrikar igen. Hon var trött på de färgglada plasttallrikarna. En ettrig ringsignal hördes. Åh nej! Jag orkar inte öppna, tänkte Susanne. Hennes första impuls var att låta bli att öppna. De hade ju lovat varandra tid att tänka. Det var förresten sex månader på dagen sen de lade in om skilsmässa men på grund av att hon inte hade fått något eget boende förrän nu så hade de inte kunnat vara åtskilda. ”Hej! Har du tid en stund?” ”Ronny… Borde vi inte låta varandra vara i fred?” ”Du säger alltid att du inte har tid nu för tiden”, protesterade Ronny. ”Ja, men vi har ju bestämt”, sa Susanne irriterat och suckade tungt. 14


”Jag kan hjälpa dig att plocka”, sa Ronny och strök den långa rödhåriga locken från pannan. ”Ville du något speciellt?” ”Egentligen inte. Ville bara se hur du har det. Kan du ha ungarna i helgen?” ”Ja men?” ”Jag vet! Det är min tur, men jag får hem några kompisar och du vet ju hur trångt jag har det.” Susanne suckade. De hade varit överens om delad vårdnad, men han kunde av någon anledning aldrig ha dem på helgerna. Hon som hade hoppats få möblera här i lugn och ro. ”Vi säger väl så då”, sa Susanne sammanbitet. ”Tack! Kan jag bjuda dig på bio en kväll? Jag skulle kunna be syrran vara barnvakt!” ”Vi får se. Det är lite svårt att bestämma just nu.” Susanne visste att han bara ville henne väl och att han fortfarande älskade henne. Men hon ville gå vidare. Hon orkade inte ursäkta sig och förklara gång på gång att hennes känslor hade svalnat. Först hade han haft ungarna till ursäkt till varför de inte skulle separera och hon hade plikttroget stannat kvar. Hans humör hade stadigt blivit sämre vartefter hans närmanden avvisades och till slut blev det ohållbart. ”Nej, jag tänkte väl det”, sa Ronny sorgset och såg ner i golvet. ”Jag måste fortsätta. Jag skall snart hämta dem på dagis.” ”Jag skall gå.” ”Vi hade bestämt att inte ge varandra dåligt samvete. Jag får det hela tiden när jag tvingas säga nej.” ”Ger jag dig dåligt samvete?” sa Ronny med hård röst och råkade trampa sönder en leksak vilket fick honom att snubbla till. I samma stund dök Leif upp vid den öppna dörren. 15


”Är det något problem?” sa Leif barskt. ”Jag ska gå nu”, sa Ronny dämpat. Leif blev stående kvar medan Ronny skyndade ut genom porten. ”Är allt som det ska?” ”Ja tack! Allt är bara bra”, sa Susanne och tog tag i dörren. ”Du får säga till om du behöver hjälp.” ”Tack!” sa Susanne och drog igen dörren. Hon såg på oredan och suckade tung. All ork och kraft hade runnit av henne efter det jobbiga samtalet med Ronny. Det var så otroligt tungt att se sorgen i hans ögon. Men hon kunde inte göra honom till viljes när hon själv kände så som hon gjorde. Och den där Leif gav henne kalla kårar. Vem var han egentligen?

Leif såg på sig själv i spegeln. Tänk att han hade räddat Susanne från den där hemska mannen. Han sträckte på sig och förde handen över hakan. Skäggväxten hade förmodligen fått honom att se mer respektingivande ut men tyvärr så ville den aldrig riktigt ta sig. Skäggstråna växte glest och verkade stanna av efter ett par centimeter. Leif försökte se sig i helskägg. ”Undrar om Susanne tycker om skägg”, frågade han sig och log mot spegeln. Det var väldigt länge sedan han hade känt intresse för någon, om han nu över huvud taget någonsin hade gjort det. Leif var inte riktigt säker. Bredvid väggspegeln hängde ett fotografi av hans mamma. Han hade aldrig tyckt om det fotot. Hon såg så sträng ut på det. Hennes annars så lockiga hår var uppsatt i en stram knut och hon var klädd i vit blus med en 16


Profile for Smakprov Media AB

9789175691268  

9789175691268  

Profile for smakprov