9789175251011

Dedicerad till Kay, min vackra mamma. 1944–2005

Jewell_Vaga flygaREV.indd 5

08-10-22 13.56.19

Jewell_Vaga flygaREV.indd 6

08-10-22 13.56.19

De enklaste frågorna är de djupaste.

Var föddes du?

Var bor du?

Vart är du på väg?

Vad gör du?

Tänk på dessa ibland, och lägg märke till hur dina svar skiftar.

Richard Bach, Illusions: The adventures of a reluctant Messiah, 1977

Jewell_Vaga flygaREV.indd 7

08-10-22 13.56.19

Jewell_Vaga flygaREV.indd 8

08-10-22 13.56.19

Tack

Tack till mina vänner på the Board. Jag glömde tacka er förra gången, så nu gottgör jag det genom att låta er hamna först.

Jag fattar inte hur andra författare klarar sig utan ett sånt ställe som vårt när det blir svårt (eller ensamt, eller dumt, eller enerverande). Jag är tacksam mot er alla.

Tack till Sarah B., bland annat för att du insåg att Leo faktiskt måste bli Leah, och till Judith för klokskap, råd, lojalitet och slipad redigeringsförmåga.

Tack till Mari, Liz, Rob, John, James, Naomi och alla på Penguin som jobbar så hårt för att göra så att mina böcker syns, blir läsliga och finns lättillgängliga. Och ett speciellt tack till Louise Moore, för allt du åstadkommit för min räkning de senaste fem åren. Tack för dina visioner, din tilltro och din vänskap.

Men framförallt, efter ett år där det vissa stunder var svårt att tro att jag förutom allting annat faktiskt måste skriva en bok, tack till mina systrar, min pappa och min man för att ni fanns där. Jag skulle inte ha klarat det utan någon av er.

9

Jewell_Vaga flygaREV.indd 9

08-10-22 13.56.19

Jewell_Vaga flygaREV.indd 10

08-10-22 13.56.19

Prolog

Leah kikade genom glipan i gardinerna på huset mittemot.

Huset på Silversmith Road 31 skilde sig från grannhusen både vad gällde utseende och läge. Det var en excentrisk, fristående byggnad. Tre våningar hög, och byggd för etthundrafemtio år sedan av ett par silversmeder som valt tomten för dess vida utsikt över Hertfordshires landsbygd. För att verkligen kunna njuta av utsikten hade de beställt en sirlig veranda i gjutjärn som löpte runt hela bottenvåningen. Den som satt på verandan i dag kunde njuta av en utsikt över något så föga inspirerande som raden av slätstrukna viktorianska småhus mittemot, och bortom dem de översta våningarna av tre gräsliga höghus som skjutit upp ur Enfields ödemarker.

Silversmederna, ett okonventionellt par, hade valt att pryda sitt hus utvändigt med kakelplattor i bjärta färger, kakel de köpt på basarer och loppmarknader under sina resor jorden runt. På bägge sidor om ytterdörren satt färggranna kakelpaneler med påfåglar på, vilket gjorde att huset i folkmun kallades Påfågelhuset. Faktum var att när hon skulle berätta för folk exakt var i East Finchley hon bodde, så sa Leah ofta – du vet, mittemot Påfågelhuset.

Det såg mer spännande ut på kvällen när det var tänt där 11

Jewell_Vaga flygaREV.indd 11

08-10-22 13.56.19

inne. Det påminde Leah om en keramiklampa hon haft i sitt sovrum när hon var barn, som var svampformad, med utskurna fönster och dörrar och små keramikmänniskor som bodde inuti. Hon hade ofta fantiserat om att bo i det där lilla svampformade huset, tryggt och varmt och mysigt undan vädrets makter. Påfågelhuset fick henne att känna likadant.

Det var så inbjudande med sina blyglasfönster och vackra kakelplattor, hängande lyktor och gavlar och gipslejon med avslagna nosar.

Medan hon tittade öppnades ytterdörren, och Flickan med Gitarren steg ut. Hon och Amitabh hade smeknamn på alla i Påfågelhuset. Förutom Flickan med Gitarren fanns Gamla Magra Snubben, Unga Magra Snubben, Tonåringen, Flygvärdinnan och Sybil (som kallades så för att hon bytte utseende så ofta och så radikalt att Leah och Amitabh var övertygade om att hon måste lida av någon allvarlig personlighetsklyvning).

Flickan med Gitarren stannade till nedanför yttertrappan och tände en cigarett. Så lade hon en slinga svart hår till rätta bakom örat, makade upp gitarrfodralet över axeln och satte av åt vänster, mot High Road, med ett vasst metalliskt klapprande från stövlarnas stilettklackar när hon gick.

Unga Magra Snubben tittade efter henne, som han gjorde varje kväll, från sitt fönster på andra våningen. Ansiktet lystes upp, precis som alltid, av skenet från hans dator, och minen var, som alltid, stumt resignerat kärlekskrank. Han var en underlig snubbe, inte ful, men tydligen fast besluten att göra det värsta av sitt utseende. Håret var en enda otyglad härva av lockar, på gränsen till afro, och de lika frodiga jättepolisongerna vecklade ut sig på ömse sidor om hans ansikte likt änglavingar. Han umgicks sällan med någon annan än sin pc, och Leah hade nog 12

Jewell_Vaga flygaREV.indd 12

08-10-22 13.56.19

bara sett honom lämna huset fem gånger sedan hon flyttade till Silversmith Road.

Leah hade ingen aning om vem någon av dem som bodde tvärsöver gatan var. Hon visste inte vad de hette eller vilken relation de hade till varandra. Hon hade ingen aning om vem som ägde huset eller hur hushållet var inrättat. Var det uppdelat i hyresrum? Var det ett kollektiv? Eller någon sorts underlig familj med snåriga släktskap? Hon hade bott mittemot Påfågelhuset i nästan tre år, och ändå aldrig pratat med någon som bodde där. Aldrig nickat vänligt eller lett. Leah var nyfiken av naturen. Hon tyckte om att veta vad som var vad, vem som var vem och hur allt fungerade och hängde ihop. Men hon var också Londonbo och följde gängse regler om personlig sfär och att hålla sig på sin kant. Så hon satt och hon tittade och hon undrade och hon väntade, för hon visste att en dag skulle hon på något vis komma på ett sätt att få svar på alla sina frågor.

13

Jewell_Vaga flygaREV.indd 13

08-10-22 13.56.19

Jewell_Vaga flygaREV.indd 14

08-10-22 13.56.19

Femton år tidigare

Jewell_Vaga flygaREV.indd 15

08-10-22 13.56.19

Jewell_Vaga flygaREV.indd 16

08-10-22 13.56.19

1 augusti 1990 Toby, Jemma och jag reser till Kapstaden i morgon bitti. Det är synd att vi missar ditt bröllop nästa vecka, men jag är säker på att du förstår.

Jag bifogar en uppsättning nycklar. Jag har köpt ett hus till dig och Karen i bröllopspresent. Jag har inte sett det, men Peter försäkrar mig om att det var ett bra köp. I behov av viss uppfräschning, men byggnadsmässigt gediget. Vilket är bra det, eftersom huset även utgör ditt arv. Jag tyckte att det var bäst att du fick något nu eftersom jag kommer att vara utomlands under överskådlig framtid, och när Jemma och jag väl bildar en egen familj blir det så krångligt att reda ut vem som ska ha vad. Mycket enklare så här.

Det är fastigheter som gäller, Toby. Nu har du en grundplåt. Jag anar stora saker på fastighetsmarknaden i London. Gör det mesta av det.

Peter säger att det finns en hake. En hyresgäst. Jag är säker på att han kan ge dig råd om hur du ska få ut honom. Jag har bifogat Peters visitkort, om du skulle behöva honom.

Jag önskar dig och Karen allt gott inför lördag. Jemma och jag tänker skåla för er bägge i champagne när solen går ner över Camps Bay. Mer finns det väl inte att säga antar jag, förutom lycka till.

Hälsningar, Reggie/pappa

17

Jewell_Vaga flygaREV.indd 17

08-10-22 13.56.19

I augusti 1990 kom Reggie Dobbs fram till den bittra slutsatsen att det varit ett totalt slöseri med tid, pengar och spermier från hans sida att fostra sin ende son. Han ryggade fortfarande inför minnet av vad denna gigantiska heffaklump till grabb gjort med hans första hustrus unga, fasta kropp under graviditeten, och han hade aldrig förlåtit honom för det. Det enorma spädbarnet hade fortsatt att växa i motbjudande takt, en och nittio vid tretton, mager som en pinkstråle, värdelös på sport och översållad av finnar, ingen vacker syn. Toby hade ärvt sin mannekängmammas längd, men tråkigt nog inte hennes utseende.

Det var skrämmande att behöva böja nacken bakåt för att möta sin gigantiska sons intetsägande blick, där han tornade upp sig över en som en förvuxen rovfågel.

De hade skickat iväg honom till skolan när han var fem och försökt göra fler barn, men det hade inte blivit fler. Och så hade Angela dött och Robert blivit sittande med denne ende son, en jätte, ett totalt slöseri med utrymme som hävdade att han var ”poet”. Reggie sa: ”Poet?! Du ser mer ut som en tekanna i den där löjliga mössan!” Men på något otroligt vis, genom rena rama turen, hade hans underliga pojke hittat sig en kvinna – en kvinna som var beredd att gifta sig med honom. Ingen vacker flicka, men å andra sidan borde Toby skatta sig lycklig för vad han fick.

Han ville ge dem något eftersom han inte skulle vara en del av deras liv. Så han satte sig ner med sin revisor och kom fram 18

Jewell_Vaga flygaREV.indd 18

08-10-22 13.56.20

till att hans son var värd 75 000 pund, 3 000 pund för varje levnadsår. Han gav denna summa till sin fastighetsmäklare och sa åt honom att köpa det bästa han kunde för den på auktion.

Och så gled han och hans tredje fru in i förstaklasskabinen på en 747:a och flög till Kapstaden, där en annan fastighetsmäklare väntade på dem med nycklarna till en penthousevåning med utsikt över Atlanten. Reggie lämnade inte någon adress eller något telefonnummer till Toby. Han bara försvann.

Reggie undrade då och då över Toby, i synnerhet sedan barnen fötts. Han undrade om Toby och Karen hade barn, om han var farfar än; han undrade om Toby var lycklig, om han lyckats skapa sig ett liv på sin förbaskade poesi eller om han blivit vuxen och tagit sitt ansvar. Han betvivlade det i allra högsta grad.

Men för det mesta tänkte han inte alls på Toby. För det mesta drack Reggie vodka, åt fet mat, undvek sin familj och undrade när han skulle dö.

19

Jewell_Vaga flygaREV.indd 19

08-10-22 13.56.20

2 september 1990 Käre Toby, Det här fungerar inte. Äktenskapet är inte vad jag trodde det skulle vara. Jag förväntade mig mer, inte bara du och jag och en illaluktande gammal man som hasar omkring i ett stort, fuktigt gammalt hus utan ett öre på fickan någon av oss. Jag tror att jag har insett att jag inte älskar dig tillräckligt för att leva i nöd med dig. Jag trodde jag gjorde det, men det gör jag inte. Jag är ledsen att jag inte kom på detta tidigare, men jag antar att det skulle till något dramatiskt, som ett bröllop, för att jag skulle bli kvitt min fåniga, överromantiserade bild av dig.

Du är en bra man, Toby, men du räcker inte till för mig.

Snälla, hata mig inte.

Karen XX

20

Jewell_Vaga flygaREV.indd 20

08-10-22 13.56.20

ETT EGET RUM?

Finchleybaserad poet, plötsligt och oväntat ensam i viktorianskt kråkslott, har fyra stora sovrum att fylla. Delat kök och badrum. Hyran förhandlingsbar, men rimlig. Förtur ges till konstnärer och artister. Skriv till mig och berätta varför du borde bo här.

21

Jewell_Vaga flygaREV.indd 21

08-10-22 13.56.20

November 1990

Käre Ensamme Poet, Jag heter Ruby Lewis, jag är sexton år och sångerska. Min mamma kastade ut mig förra veckan för att hennes fula man slog mig hela tiden. Vilket tydligen var mitt fel. Jag bor med en snubbe för tillfället. Han är trettiotvå och tror att jag är tjugo. Jag gillar honom inte egentligen, men han bor i Cam­ den och det är riktigt coolt. Hur som helst – jag skulle vilja komma och bo i ditt hus eftersom det låter riktigt coolt och för att du låter riktigt cool och för att jag inte har råd att be­ tala någon riktig hyra. En dag kommer jag att vara den mest berömda sångerskan i hela världen och då ska jag köpa en Lamborghini till dig som tack. Snälla, låt mig få bo hos dig.

Du kommer inte att ångra det.

Massor av hälsningar, Ruby XXXX

22

Jewell_Vaga flygaREV.indd 22

08-10-22 13.56.20

April 2002

Bäste herre, Mitt namn är Joanne Fish och jag är skådespelerska. Jag är trettioett år, ensamstående och för närvarande bosatt i New Cross. Jag har ingen större erfarenhet av att dela hus, men jag lockades av din annons eftersom jag för tillfället befinner mig i en spännande och oväntad period i livet – en skiljeväg. Din annons sken likt en neonskylt på en lång och snirklande väg. Jag inser att du kommer att få tusentals svar på din annons och att det vilar på mig att försöka framställa mig i mer intressant och behövande dager än de andra niohundranittionio, så jag ska göra mitt bästa.

Jag har haft ett intressant liv. Jag har bott utomlands och på diverse platser i det här landet, bland dem Luton (! ) och Isle of Man. Jag har haft flera jobb, från det sublima till det löjliga. En sommar tillbringade jag med att sticka ögon på plyschbollar i en fabrik som tillverkade reklamkampanjs”skalbaggar”. En annan sommar hjälpte jag en berömd skådespelerska att öva in en roll medan hon led av en lätt släng av minnesförlust. Jag skulle knappast kalla mig sällskapsmänniska, men jag uppskattar närvaron av andra och det är därför ditt hem lockar mig så. Min lägenhet är väldigt välisolerad, och det händer att jag i min ensamhet saknar vardagens allehanda ljud.

För närvarande repeterar jag en roll i en film, inspel23

Jewell_Vaga flygaREV.indd 23

08-10-22 13.56.20

ningarna ska börja vid årsskiftet. Det är en liten men central roll och regissören är väldigt känd. Tyvärr är hela projektet superhemligt, så mer information än så kan jag inte ge. Det betyder också att jag inte kommer att ha en fast inkomst förrän inspelningen kommer igång (fastän jag ju kommer att hoppa in som vikarie då och då) så möjligheten att kunna betala hyra på mer flexibel basis skulle inte ha kunnat komma lägligare.

Jag är även prydlig, ordentlig, pålitlig, artig och icke-rökande.

Jag ser fram emot att höra av dig.

Med de bästa förhoppningar, Joanne Elizabeth Fish

24

Jewell_Vaga flygaREV.indd 24

08-10-22 13.56.20

Februari 2004

Bäste herre/fru Jag måste tillstå att jag inte brukar läsa Private Eye, men nå­ gon lämnade den på en toa på jobbet så jag tänkte jag skulle bläddra lite och då fastnade jag för din annons. Fast det är inte för egen del, jag är gift med tre barn och hus i Hainault, utan för min kompis Con. Con jobbar med mig på Condé Nast. Han är assistent i postrummet här och har varit här i cirka ett år. Han är en trevlig kille, lite av en ensamvarg, men väldigt pålitlig. Han har inte varit borta en enda dag. Han är ung, arton tror jag, och det som hände var att hans morsa drog, stack till Turkiet och lämnade honom. Hans mormor tog hand om honom och sen när hon dog kom morsan tillbaka och lovade ho­ nom guld och gröna skogar, hyrde nån lyxvåning åt dem, och så två månader senare så drar hon igen. Den stackars grab­ ben hade ju inte råd med hyran så han flyttade ut för ungefär en vecka sen. Ett tag bodde han hos nån flickvän tror jag, men så sparkade hon också ut honom. Jag vet inte var han bor nu, men jag märker ju att han inte ser lika skärpt ut som han brukar. Och så har han börjat lukta, sådär skitigt du vet.

Jag tror att han sover ute. Han tar tidningarna, letar efter annonser om hyresrum, men han har ju inte råd med något ordentligt, inte med det han tjänar här. Jag har försökt över­ tala honom att komma hem med mig, men han är för stolt, och ska jag vara ärlig har vi ändå inte plats för honom.

25

Jewell_Vaga flygaREV.indd 25

08-10-22 13.56.20

Jag vet att det står i annonsen att kreativa människor går före och det är väl inte precis Con, men han är ung och all­ deles i början och det här kan vara ett sånt där tillfälle i livet som kan betyda allt. När jag var i hans ålder hängde jag ihop med ett dåligt gäng, massor av pillerknaprande och tjack och slagsmål och sånt. Som tur var för mig träffade jag Chrissie och blev kär. Hon visade mig ett annat sätt att leva, du vet.

Hon räddade mig.

Kanske du kan rädda Con. Jag hoppas att du tar detta under övervägande.

Högaktningsfullt, Nigel Cadwallader

26

Jewell_Vaga flygaREV.indd 26

08-10-22 13.56.20

September 2004

Käre Toby, Det var så trevligt att träffa dig häromkvällen. Jag ville bara tacka igen, för det du gjort för min Con. Jag ryser vid tanken på vad som skulle ha kunnat hända honom om du inte givit honom tak över huvudet. Du är en verkligt god man.

Anledningen att jag skriver är att jag hamnat i knipa. Jag ska inte gå in på detaljer, det räcker att säga att jag också kommer att bli hemlös snart, och dessutom arbetslös, såvida jag inte hittar någonstans att bo. Con sa att han inte hade något emot om jag delade rum med honom, men han sa att jag skulle skriva till dig, officiellt, eftersom du gärna vill att allt sköts ordentligt vilket jag verkligen respekterar. Skulle det alltså vara okej om jag bodde hos Con ett slag?

Jag ska betala hyra och det handlar bara om några veckor, tills jag kommit i ordning här i landet igen och skaffat mig ett arbete.

Jag behöver verkligen vara nära Con nu, efter det som hände honom när jag lämnade landet. Jag har så dåligt samvete och så mycket att gottgöra. Om du lät mig bo med honom ett slag i ditt vackra hus, skulle jag vara dig evigt tacksam.

Högaktningsfullt, Melinda McNulty

27

Jewell_Vaga flygaREV.indd 27

08-10-22 13.56.20

Jewell_Vaga flygaREV.indd 28

08-10-22 13.56.20

1

Tidiga morgnar var den enda stunden då Toby tyckte att huset var hans. Alla sov fortfarande. Det fanns ingen överhängande risk att en nyckel skulle sättas i dörren, att någon skulle komma ner för trappan, att röster skulle höras genom väggarna. Det var bara han i sin pyjamas, som siktade mjöl i en skål, dunk, dunk, dunk mot handflatan.

Toby bakade varje morgon. Det var en ritual, något som Karen gjort varje dag när de var tillsammans. Första morgonen efter det att hon gett sig av hade han gått ner och genast börjat knåda deg, i ett förtvivlat försök att återskapa dofterna av sitt misslyckade äktenskap. Han åt det inte ens längre, utan lade bara fram det på ett galler att svalna och för hans hyresgäster att ta för sig av.

Toby hade sovit dåligt och hans sedvanliga melankoli var nu insvept i en tjock filt av trötthet. Tre dagar in på det nya året och livet hade redan fallit platt tillbaka på plats. Han satt fortfarande fast i detta mausoleum till hus, var fortfarande omgiven av människor han inte kände och inte ville lära känna. Han var fortfarande gift med en kvinna som han inte sett sedan han var tjugofem. Han var fortfarande en opublicerad poet och han var fortfarande fattig.

29

Jewell_Vaga flygaREV.indd 29

08-10-22 13.56.20

En hög räkningar låg på hans skrivbord en trappa upp, oöppnade och obetalda. Bredvid räkningshögen låg en hög refuseringsbrev från förlag och litterära agenter. Och bredvid den låg ett brev från en lokal fastighetsmäklare som upplyste honom om att det tydligen fanns folk som stod i kö ute på gatan för att köpa ett hus som hans, med bifogade exempel på hus mäklaren sålt nyligen för osannolika summor. Även om Toby var tacksam för att de upplyste honom i denna fråga, var det inte något han kunde dra nytta av. Tobys hus var fullt av folk som inte hade den minsta avsikt att flytta och han hade inte den minsta avsikt att tvinga dem.

Toby gjorde färdigt sin deg och tryckte ner den i en brödform, som han sedan satte in i AGA-spisen. Han hörde det skrälliga ljudet av någons väckarklocka som började ringa där uppe och gick snabbt tillbaka till sitt rum innan han av misstag skulle råka springa på någon. Han såg sig omkring när han gick genom huset. Ett par av Cons träningsdojor stod under soffbordet i tv-rummet, med sockorna hopknölade inuti som sovande hundar. Ett nummer av tidskriften Now låg på soffans ena armstöd och en mugg halvfull med flammigt te stod på golvet. Rubys svarta lösstickade kofta hängde över fåtöljens ryggstöd och Joannes puder från Clarins stod i en plastdosa på soffbordet bredvid Rubys müsliskål. En liten plastjulgran med flerfärgade fiberoptikspetsar blinkade övergivet i det bleka gryningsljuset. Ett par av Rubys spetsiga boots stod borta vid dörren, en på rätt köl och en lite på sniskan som om den drattat omkull i fyllan. Toby lyfte upp en av dem och stirrade längtansfullt på den.

Detta var hans värld, sedan flera år tillbaka. En värld full av andra människors tillhörigheter, rytmer, dramer, dofter och 30

Jewell_Vaga flygaREV.indd 30

08-10-22 13.56.20

vanor. Hans närvaro påverkade inte husets dynamik. Det var som om han inte existerade. Hur skulle det vara att bo ensam, tänkte han, att komma hem och hitta allt på samma plats som han lämnat det? Att aldrig behöva lyfta upp någon annans odiskade kastrull ur vasken för att kunna tappa upp ett glas vatten, aldrig väckas av ljudet av någon annans snarkningar eller kärleksakter? Att bara träffa folk i det skick de valt att presentera sig för omvärlden, inte se dessa främlingars osminkade, vardagsskröpliga sidor. Skulle han känna sig mer verklig då? Skulle han känna sig mer levande?

Han gick upp för de två trapporna till sitt rum, tog tre steg i taget, och stängde tyst dörren bakom sig.

31

Jewell_Vaga flygaREV.indd 31

08-10-22 13.56.20