9789175250991

Samma dag som Claire flyttade in i Glashuset stal någon hennes tvätt.

När hon sträckte in handen i den urusla gamla tvättmaskinen möttes den bara av tvättrummans hala, våta insida och – som ett dåligt skämt – de fulaste trosor hon hade, plus en uddastrumpa. Hon hade förstås bråttom och det fanns bara ett par tvättmaskiner här på övervåningen i Howard Hall, som var det mest nedslitna, minst populära elevhemmet. Två tvättmaskiner och två torktumlare, och man hade tur om en av dem råkade fungera för tillfället och inte bara åt upp ens småslantar. Springan för dollarsedlar kunde man glömma.

Den hade aldrig funkat, åtminstone inte under de sex veckor som gått sedan hon kom till skolan. ”Nej”, sa hon högt och hängde sig över kanten på maskinen, så att hon kunde titta ner i det mörka, lätt rostiga innanmätet. Det luktade mögel och billigt tvättmedel. Att studera det närmare hjälpte inte direkt.

Ett par skitfula, söndernötta trosor. En strumpa.

5

Alla kläder hon hade haft på sig under de två senaste veckorna var borta. Allt som hon verkligen ville ha på sig. ”Nej!” Hon skrek ordet rakt ner i tvättrumman och det ekade mot henne. Sedan sjönk hon ner på golvet igen och sparkade ursinnigt till maskinen på samma ställe där alla andra besvikna elever åstadkommit en buckla. Hon kunde inte andas. Hon hade lite andra kläder, en del i alla fall, men de var sista-alternativet-kläder, skulle-hellre-dö-än-att-någonfick-se-mig-i-dem-kläder. Byxor som var för korta och fick henne att se ut som en bondlurk, tröjor som var för stora och för fåniga, och som såg ut som om mamma hade valt ut dem åt henne. Vilket hon hade.

Claire hade ungefär trehundra dollar kvar som skulle räcka i typ månader nu, efter senaste omgången hemkörningspizza och ännu en bok till lektionerna för professor Värdelös Euliss, som fortfarande inte verkade ha kommit underfund med vilket ämne det var han undervisade i.

Hon antog att hon skulle kunna hitta några kläder som inte helt spräckte hennes budget, om hon letade ordentligt. När allt kom omkring var stadskärnan i Morganville, Texas, rena världsmetropolen när det gällde second hand-butiker. Om hon lyckades få tag i något som hon skulle stå ut med att ha på sig, alltså.

Mamma sa att det skulle bli så här, tänkte hon. Jag måste bara tänka. Hålla mig lugn.

Claire slängde sig ner på en orange plaststol, ställde ryggsäcken på det repiga linoleumgolvet och lutade huvudet i händerna. Kinderna hettade och hon darrade, och hon visste, var helt säker på att hon skulle börja gråta. Gråta som den lilla 6

unge alla sa att hon var, alldeles för liten för att vara här, alldeles för liten för att vara utan mamma.

Det sög verkligen att vara intelligent, för då blev det så här.

Hon drog några djupa, tårfyllda andetag och lutade sig bakåt, gjorde sitt bästa för att inte böla (för det skulle de höra) och funderade på om hon skulle ringa mamma och pappa för att be om mer pengar, eller använda kreditkortet som hon fått att ta till ”i nödfall”.

Då fick hon syn på meddelandet på den målade betongväggen ovanför tvättmaskinerna. Det var snarare klotter än ett meddelande, men det var adresserat till henne. kära tönt, stod det. vi hittade en massa skräp i maskinerna och kastade det i sopnedkastet. om du vill ha det får du dyka efter det. ”Fan”, sa hon tyst och måste blinka tillbaka tårarna igen, av en helt annan orsak. Blind, meningslös vrede. Monica. Eller snarare Monica och hennes Monicketter. Varför var det så att snygga, elaka tjejer alltid jagade i flock, som hyenor? Och varför måste de, med sina blanka hårsvall, långa ben och alla pengar som de fick av sina pappor, ge sig på just henne?

Men hon visste ju varför.

Hon hade fått Monica att se dum ut inför kompisarna och några heta killar från de övre årskurserna. Det hade i och för sig inte varit särskilt svårt. Hon hade bara råkat gå förbi och hört Monica säga något om andra världskriget som ”det där skitlöjliga kineskriget”.

Och Claire hade rent reflexmässigt sagt: ”Det var det inte”. Alla tittade upp på henne, där de halvlåg på sofforna i elevhemmets sällskapsrum, och de såg lika förvånade ut som 7

om cola-automaten hade börjat prata. Det var Monica, hennes kompisar och tre av de coola äldre killarna. ”Andra världskriget”, fortsatte Claire panikslaget, utan att veta hur hon skulle klara sig ur situationen. ”Alltså … Ja, det var inte Koreakriget. Det kom senare. Andra världskriget var det mot tyskarna och japanerna. Pearl Harbor, ni vet?”

Och killarna tittade på Monica och skrattade. Monica rodnade. Inte mycket, men tillräckligt för att förstöra den perfekt sminkade ytan. ”Påminn mig om att inte köpa några historiefacit av dig”, sa den sötaste killen. ”Vilket pucko vet inte det.” Fast Claire var rätt säker på att ingen av dem egentligen gjorde det. ”Kina.

Javisst, säääkert.”

Claire hade sett raseriet som tändes i Monicas ögon, även om hon snabbt dolde det bakom leenden och skratt och flirtande. Claire existerade inte längre, i alla fall inte för killarna.

För tjejerna var hon en nykomling och ovälkommen som fan. Så hade det jämt varit. Att vara smart och liten och se ganska vanlig ut var inte direkt någon högstavinst här i livet.

Man fick kämpa hela tiden. Det var alltid någon som skrattade åt en, slog en eller ignorerade en. Om de inte gjorde båda de första sakerna samtidigt. När hon var yngre hade hon trott att det värsta var när folk skrattade åt en, men efter de första påhoppen på skolgården hade det där med att bli slagen klättrat upp till förstaplatsen. Men under större delen av hennes korta tid (två år) i high school hade det värsta varit att bli ignorerad.

Hon hade börjat ett år före alla andra och slutat ett år före dem. Ingen gillade sånt.

Ingen utom lärarna, i alla fall.

8

Problemet var att Claire verkligen älskade skolan. Älskade böcker, att läsa och lära sig saker. Okej, inte den avancerade matten, men i stort sett allt annat. Fysik. Vilka tjejer gillade fysik? Onormala tjejer. Såna som aldrig skulle bli sexiga.

Och när allt kom omkring handlade allt om att vara sexig.

Vilket Monica hade bevisat, för efter att jorden hade snurrat ur led under några korta sekunder och folk faktiskt lagt märke till Claire, hade den snabbt hamnat i rätt bana och börjat kretsa kring de snygga tjejerna igen.

Det var orättvist. Hon hade huggit i och jobbat utav bara helvete under hela high school. Gått ut skolan med perfekta betyg, gjort så pass bra ifrån sig att hon hade kvalat in till de bästa skolorna, de legendariska skolorna, där det inte automatiskt var till nackdel att man var en konstig mutant till smart nördtjej. (Fast i de skolorna var förmodligen de smarta tjejerna sexiga långbenta mutanter.)

Det spelade ingen roll. Mamma och pappa hade tagit en titt på traven med entusiastiska svar från universitet som MIT och Caltech och Yale, och satt ner foten ordentligt. Aldrig i livet att deras sextonåriga dotter (Claire envisades med att hon var nästan sjutton, men det var inte riktigt sant) skulle åka nästan femhundra mil bort för att gå i skolan. Åtminstone inte till att börja med. (Claire hade utan framgång hävdat att om något skulle kunna sätta stopp för hennes akademiska karriär vid något av de ställena så var det att vara utbytesstudent från ett litet prärieuniversitet i Texas.)

Så här var hon nu, på den risiga övervåningen i ett risigt elevhem i en risig skola där åttio procent av eleverna flyttade till en annan skola efter de första två åren – eller hoppade av 9

– och Monicketterna stal hennes tvätt och kastade den i sopnedkastet, bara för att Monica inte orkade lära sig något om ett av de stora världskrigen.

Men det är orättvist! ylade en röst inuti henne. Jag hade en plan!

Jag hade faktiskt en plan! Monica sov länge på morgnarna och Claire hade gått upp tidigt för att kunna tvätta medan partygänget låg i koma och plugghästarna var i skolan. Hon hade trott att hon kunde sticka ifrån en stund för att ta en dusch – ännu en läskig upplevelse – och hon hade aldrig ens kunnat föreställa sig att någon skulle kunna göra något så oerhört tarvligt.

Medan hon kämpade för att hålla tillbaka tårarna lade hon än en gång märke till hur tyst det var häruppe. Otäckt och ödsligt, nu när hälften av tjejerna sov och resten var någon annanstans. Men elevhemmet var i och för sig rätt kusligt även när det var massor av ljud och fullt av folk där. Gammalt, ruffigt och fyllt av skuggor och vrår där elaka tjejer kunde ligga på lur. Faktum var att det gällde hela staden, Morganville var litet och gammalt och dammigt, med en massa udda, konstiga detaljer. Som till exempel att gatlyktorna bara funkade ibland och att de stod för långt isär för att lysa upp ordentligt när de väl gjorde det. Som att folk inne i studentaffärerna verkade för glada. Tillgjort glada. Och att hela staden, trots allt damm, var så ren – inget skräp, ingen graffiti, ingen som tiggde småpengar i de mörka gränderna.

Märkligt.

Claire kunde nästan höra sin mamma säga: Raring, det är bara för att du är ny där. Det blir bättre. Du får anstränga dig lite mer.

Mamma sa jämt sånt och Claire hade alltid gjort sitt bästa för att dölja hur svårt det var att följa det rådet.

10

Nåja. Det enda hon kunde göra nu var väl att försöka skaffa tillbaka grejorna.

Claire svalde hårt några gånger till, torkade ögonen och slängde den blytunga ryggsäcken över axeln. Hon stirrade en kort stund på de våta trosorna och den ensamma strumpan som hon höll i högra handen. Sedan drog hon snabbt ner blixtlåset på ryggsäckens framficka och knölade ner dem i den.

Den lilla stolthet hon eventuellt hade kvar skulle definitivt slockna om hon bar runt på de där. ”Men ser man på”, sa en dämpad, belåten röst från dörren mitt emot trappan. ”Titta, vem som är här. Sopdykaren.”

Claire stannade tvärt, med ena handen på det rostiga järntrappräcket. Något sa åt henne att springa därifrån, men så var det alltid. Fly eller stanna och slåss. Hon visste hur det fungerade. Och hon var trött på att fly. Hon vände sig sakta om, samtidigt som Monica Morrell steg ut ur rummet, som inte var hennes. Hon måste ha dyrkat upp Ericas lås igen. Monicas lakejer Jennifer och Gina kom fram och ställde sig på post på varsin sida om henne. Soldater med fransk manikyr, flipflopsandaler och lågt skurna jeans.

Monica poserade. Det var hon bra på, den saken var Claire tvungen att medge. Hon var säkert en och åttio lång, med böljande, blanksvart hår och stora blå ögon som framhävdes med precis lagom mycket eyeliner och mascara. Perfekt hy.

Ett fotomodellansikte med markerade kindben och plutande läppar. Och om hon hade kropp som en modell, så var det en Victoria’s Secret-modell, bara kurvor, inga knotor.

Hon var rik och vacker, och så vitt Claire kunde se gjorde det henne inte det minsta lycklig. Men vad som däremot 11

gjorde det – och som fick de där stora blå ögonen att lysa just nu – var tanken på att plåga Claire lite mer. ”Borde du inte vara på första lektionen i högstadiet nu?” frågade Monica. ”Eller kanske få din första mens eller nåt.” ”Hon kanske letar efter kläderna hon lämnade efter sig”, bredde Gina på och skrattade högt. Jennifer skrattade också och deras vackra ädelstensögon glödde av skadeglädje. ”Sopgumma!” ”Kläder?” Monica lade armarna i kors och låtsades tänka efter. ”Menar ni typ de där trasorna vi kastade? De som låg och skräpade i tvättmaskinen?” ”Ja, just det.” ”Jag skulle inte ens ha dem som träningskläder.” ”Jag skulle inte ha dem när jag städade killtoan”, hasplade Jennifer ur sig.

Monica vände sig irriterat om och knuffade till henne. ”Ja, du vet väl allt om killtoan, eller hur? Sög inte du av Steve Gillespie i nian därinne?” Hon gjorde sugande ljud och alla tre skrattade igen, även om Jennifer såg generad ut.

Claire kände att hon rodnade, trots att det för omväxlings skull inte var hon som blev retad. ”För sjutton, Jen. Steve Gillespie? Knip igen munnen om du inte kan låta bli att göra bort dig.”

Jennifer riktade förstås sin vrede mot en ofarligare måltavla.

Claire. Hon gjorde ett utfall och knuffade Claire bakåt, ett steg närmare trappan. ”Stick och hämta dina dumma kläder!

Jag vill inte se dig och ditt kritvita ansikte mer.” ”Ja, har du nånsin hört talas om solsken, fjortisen?” sa Gina och himlade med ögonen.

12

”Lägg av”, fräste Monica, vilket var underligt med tanke på att de alla tre hade de snyggaste solbrännor man kunde köpa för pengar.

Claire försökte återfå balansen. Den tunga ryggsäcken gjorde det svårt, så hon måste ta tag i trappräcket. Jen gjorde en ny attack och stötte till henne smärtsamt hårt på nyckelbenet. ”Låt bli!” ropade Claire till och slog undan Jens hand. Hårt.

Det var andlöst tyst i några sekunder. Sedan sa Monica, mycket lågmält: ”Slog du min kompis, din dumma lilla subba?

Tror du att du kan göra såna saker ostraffat?”

Sedan steg hon fram och klippte till Claire tvärs över ansiktet, så hårt att det började blöda, så hårt att Claire såg blixtar och stjärnor, så hårt att allt blev rött och kokhett.

Claire släppte taget om räcket och slog Monica tillbaka, rakt över plutmunnen, och under en kort, vitglödgad sekund kändes det jäkligt bra, men sedan fräste Monica som en arg katt.

Skit också. Jag borde inte ha gjort det, hann Claire precis tänka.

Slaget träffade innan hon såg det komma. Faktum var att hon knappt kände det, förutom som en stum förnimmelse och en stor förvirring, men i nästa stund tyngde ryggsäcken på axeln ner henne så att hon vacklade i sidled.

Hon lyckades nästan återfå balansen, men då sträckte Gina hånfullt leende fram handen och knuffade henne baklänges nedför trappan, utan något som tog emot, bara luft.

Claire slog i kanten på varenda trappsteg på väg ner. Ryggsäcken sprack och böckerna ramlade ut, och på trappkrönet stod Monica och Monicketterna. De skrattade och tjoade och gjorde high five, men Claire uppfattade det bara som korta stillbildssekvenser.

13

Det kändes som om det tog en evighet innan hon landade vid foten av trappan och slog huvudet i väggen med ett otäckt, smackande ljud. Allt blev svart.

Senare kom hon ihåg en sak till: Monicas röst i mörkret, en dämpad och hotfull viskning. ”I kväll. Då ska du få vad du förtjänar, din tönt. Det lovar jag.”

När hon vaknade igen, efter vad som bara verkade vara några sekunder, satt någon på knä vid hennes sida. Och det var inte Monica eller hennes nagellacksmaffia. Det var Erica, som hade rummet ovanför trappan, fyra dörrar ifrån Claires.

Erica såg blek och spänd och rädd ut, och Claire försökte le, för det var så man brukade göra när man ville lugna någon.

Det gjorde inte ont förrän hon rörde sig, men då började det bulta i huvudet. Nästan högst upp på hjässan värkte det vansinnigt, och när hon kände efter var det en hård knöl där.

Men det blödde inte. När hon trevade med fingrarna över knölen gjorde det ännu mer ont, men åtminstone inte på ett herregud-jag-har-slagit-sönder-skallen-sätt. Hon hoppades i alla fall att det inte var så. ”Är du okej?” frågade Erica och viftade lite hjälplöst med händerna i luften, samtidigt som Claire hasade sig upp i sittande ställning mot väggen.

Claire vågade sig på att snegla lite hastigt förbi henne, först upp mot nästa våning och sedan nedåt. Det såg ut som om kusten var klar, eller i alla fall Monica-fri. Ingen annan hade kommit ut för att kolla vad som hänt. De flesta var rädda för att råka illa ut själva och resten brydde sig helt enkelt inte.

14

”Ja”, svarade hon och lyckades pressa fram ett skälvande skratt. ”Antar att jag snubblade.” ”Behöver du gå till plåsterstugan?” Vilket var öknamnet på universitetets vårdmottagning. ”Eller, åh Gud, du kanske måste ha en ambulans eller nåt?” ”Nej. Nej, jag klarar mig.” Trots att i stort sett hela kroppen värkte för jäkligt kändes det inte som om något var brutet.

Claire reste sig mödosamt, grimaserade åt den ömma fotleden och lyfte upp ryggsäcken. Anteckningsböcker rasade ut. Erica plockade upp ett par och stoppade in dem igen, och sedan sprang hon med lätta steg uppför trappan och samlade ihop de kringströdda böckerna. ”Fan, Claire, behöver du allt det här? Hur många lektioner har du om dagen?” ”Sex.” ”Du är knäpp.” Nu när Erica hade uträttat sin goda handling återgick hon till att behandla Claire på samma neutrala sätt som alla elevhemmets ocoola tjejer hade gjort hittills. ”Men det är nog bäst att du går till plåsterstugan, i alla fall.

Du ser för jävlig ut.”

Claire klistrade fast ett leende på läpparna och höll kvar det där tills Erica hade gått uppför trappan och börjat klaga på sitt uppbrutna dörrlås.

I kväll, hade Monica böjt sig ner och viskat. Då ska du få vad du förtjänar, din tönt. Hon hade inte kontaktat någon eller försökt ta reda på om Claire hade brutit nacken. Hon struntade i om Claire dog.

Nej, det stämde inte. Problemet var att hon inte struntade i det.

15

Claire kände smaken av blod. Läppen var spräckt. Hon torkade sig om munnen med baksidan av handen och sedan med fållen på t-shirten, innan hon insåg att den praktiskt taget var det enda hon hade att ta på sig.

Jag måste gå ner i källaren och leta fram mina kläder ur soporna.

Tanken på att gå ner dit – på att gå någonstans ensam i det här elevhemmet – skrämde nästan slag på henne nu. Monica väntade. Och de andra tjejerna skulle inte göra någonting för att hjälpa henne. Till och med Erica, som förmodligen var den trevligaste på hela stället, var för rädd för att ställa sig på hennes sida. Erica blev också trackad, men hon var nog rätt glad åt att Claire var där och fick ta emot de värsta smällarna.

Det här var inte lika illa som i high school, där hon hade blivit behandlad med förakt och nonchalant elakhet. Det var värre, mycket värre. Och hon hade inte ens några vänner här. Erica var nog det närmaste hon hade kommit, och Erica var mer intresserad av sin uppbrutna dörr än av Claires sönderslagna huvud.

Hon var ensam. Och även om hon inte hade varit det förut så var hon rädd nu. Verkligen jätterädd. Det hon hade sett i Monicas ögon i dag var inte den vanliga lättjefulla grymhet som coola tjejer visar mot nördarna, det var något mycket värre. Förut hade hon fått hånfulla skratt, knuffar eller nypningar i förbifarten och folk hade ”råkat” sätta krokben för henne, men det här var snarare som en flock attackerande lejon.

De tänker döda mig.

Hon gick på darriga ben nedför trappan. Varje steg sände en stöt av olidlig smärta genom kroppen och hon mindes att 16

hon slagit till Monica hårt nog för att det skulle bli ett märke.

Ja. De kommer att döda mig.

Om Monica fick ett blåmärke i sitt perfekta ansikte var det inget snack om saken.

17