9789175250052

charlaine harris

Död och försvunnen Översättning Hanna Svensson

i_harris_Död och försvunnen_under ombrytning.indd 3

2012-08-01 10:51:58

fenix Tidigar e böcker om Sookie stackhouse Stendöd (del 6) Allt igenom död (del 7) Från död till värre (del 8)

Köp dem på fenixbok.se

www.fenixbok.se Originalets titel Dead and Gone Copyright © 2009 by Charlaine Harris Inc. Omslagsfoto © 2012 Home Box Office, Inc. All rights reserved.

HBO and related service marks are the property of Home Box Office, Inc. Omslagsdesign Malin Westman Fenix 2012 Tryckt hos UAB PRINT IT, Litauen 2012 ISBN 978-91-7525-005-2

i_harris_Död och försvunnen_under ombrytning.indd 4

2012-08-01 10:51:58

i_harris_Dรถd och fรถrsvunnen_under ombrytning.indd 5

2012-08-01 10:51:58

i_harris_Dรถd och fรถrsvunnen_under ombrytning.indd 6

2012-08-01 10:51:58

Många människor har hjälpt mig längs vägen, och det är den hjälpen som tagit mig dit jag befinner mig idag. Här vill jag tacka några av dem. De nuvarande moderatorerna som sköter min hemsida (Katie, Michele, MariCarmen, Victoria och Kerri) gör mitt liv så mycket lättare, och hatten av också för de tidigare moderatorerna (Beverly och Debi). Läsarna som besöker www. charlaineharris.com och kommer med kommentarer, förslag och klappar på axeln är alltid en källa till uppmuntran.

Uppbackade av en personalstyrka som består av tusentals personer – eller, ja, fyra i alla fall – bidrar Toni Kelner och Dana Cameron ständigt med stöd, uppmuntran, medlidande och entusiasm. Utan dem skulle jag inte veta vad jag skulle göra.

i_harris_Död och försvunnen_under ombrytning.indd 7

2012-08-01 10:51:58

i_harris_Dรถd och fรถrsvunnen_under ombrytning.indd 8

2012-08-01 10:51:58

1.

”V

ita vampyrer borde aldrig bära vitt”, mässade h ­ allåan. ”Vi har i hemlighet filmat Devon Dawn, som bara varit vampyr i ett decennium, när hon klär upp sig inför en kväll på stan. Titta på kläderna! De är helt fel för henne!” ”Vad tänkte hon på?” sa en sur kvinnlig röst. ”Snacka om att vara fast i nittiotalet! Titta på den där blusen, om man nu kan kalla den för det. Hennes hy bara skriker efter en kontrasterande färg, och vad tar hon på sig? Elfenbensvitt! Det får hennes hy att se ut som en soppåse.”

Jag slutade knyta skorna för att se hur de båda vampyr­ fashionistorna kastade sig över det olyckliga offret – ursäkta, den lyckliga vampyren – som skulle utsättas för en oombedd makeover. Dessutom fick hon det stora nöjet att få veta att hennes vänner hade anmält henne till modepolisen. ”Jag tror inte att det här kommer att sluta väl”, sa Octavia Fant. Även om min rumskamrat Amelia Broadway på sätt och vis hade smugit in Octavia i mitt hus – på grund av en i förbigående framkastad inbjudan i ett svagt ögonblick – fungerade arrangemanget helt okej. ”Devon Dawn, här är Bev Leveto från The Best Dressed Vamp, och jag heter Todd Seabrook. Din vän Tessa ringde oss och berättade att du behövde modehjälp! Vi har filmat dig i hemlighet två kvällar i rad nu, och … AAAHHH!” En vit hand blixtrade förbi över Todds hals och lämnade ett gapande, rött hål efter sig.

Kameran lämnade honom inte utan följde fascinerat hur han föll 9

i_harris_Död och försvunnen_under ombrytning.indd 9

2012-08-01 10:51:58

till golvet, innan den höjdes igen för att följa slagsmålet mellan Devon Dawn och Bev. ”Jösses”, sa Amelia. ”Det ser ut som om Bev kommer att vinna.” ”Hon är en bättre strateg”, kommenterade jag. ”Lade ni märke till att hon lät Todd gå först in igenom dörren?” ”Jag har fått ner henne”, sa Bev nu triumferande. ”Devon Dawn, medan Todd återfår talförmågan ska vi gå igenom din garderob. En tjej som ska leva i evighet har inte råd att vara smaklös. Vampyrer får inte fastna i det förflutna. Vi måste gå i bräschen för modet!”

Devon Dawn gnällde: ”Men jag gillar mina kläder! De är en del av den jag är! Du har brutit min arm.” ”Den kommer att läka. Hör här, du vill väl inte bli känd som den lilla vampyren som inte kunde, eller? Du vill väl inte vara fast i det förflutna!” ”Nej, det vill jag väl inte …” ”Bra! Nu släpper jag dig. Och jag kan höra på hostan att Todd börjar känna sig bättre.”

Jag stängde av teven och knöt min andra sko medan jag skakade på huvudet åt Amelias nya drog – vampyrisk reality­teve.

Jag tog fram min röda kappa ur garderoben. När jag såg på den kom jag ihåg att jag själv hade högst verkliga problem med en vampyr. Under de två och en halv månader som gått sedan Louisiana ockuperats av Nevadavampyrerna, hade Eric Northman haft fullt upp med att befästa sin position i den nya regimen och utvärdera vad som fanns kvar av den gamla.

Vi hade länge behövt prata om Erics återfunna minnen av vår märkliga och intensiva tid tillsammans, då han tillfälligt förlorat minnet på grund av en trollformel. ”Vad ska ni hitta på ikväll medan jag jobbar?” frågade jag Amelia och Octavia, eftersom jag inte orkade fundera mer på presumtiva samtal. Jag tog på mig kappan. Norra Louisiana blir inte så fruktansvärt kallt som när man kommer riktigt långt 10

i_harris_Död och försvunnen_under ombrytning.indd 10

2012-08-01 10:51:58

norrut, men temperaturen låg under tio grader den här kvällen och det skulle bli ännu kallare innan jag slutade jobbet. ”Min systerdotter och hennes ungar ska bjuda ut mig på middag”, svarade Octavia.

Amelia och jag utväxlade förvånade blickar när den äldre kvinnan böjde sig över blusen hon höll på att laga. Det var första gången Octavia hade träffat sin systerdotter sedan hon flyttade ifrån henne för att komma och bo hos mig. ”Jag tror att Tray och jag kommer in på baren ikväll”, sa Amelia snabbt, för att dölja den lilla pausen. ”Då ses vi på Merlotte’s.” Jag hade arbetat som servitris där i fyra år.

Octavia sa: ”Åh, jag har fel färg på tråden”, och gick ut i hallen till sitt rum. ”Jag gissar att du inte träffar Pam längre?” frågade jag Amelia. ”Du och Tray verkar ses en hel del.” Jag stoppade ner min vita t-shirt ordentligt i de svarta byxorna. Jag sneglade mot den gamla spegeln ovanför spiselkransen. Mitt hår var uppsatt i häst­svansen jag vanligtvis hade på j­ obbet. Jag fick syn på ett långt, blont hårstrå på den röda kappan och plockade bort det. ”Pam var bara ett infall för min del, och jag är säker på att hon känner detsamma för mig. Jag gillar verkligen Tray”, sa Amelia. ”Han verkar inte bry sig om pappas pengar, och han är inte orolig för att jag är häxa. Dessutom får han min värld att skälva i sängen. Så vi trivs väldigt bra med varandra.” Amelia gav mig ett leende som påminde om en katt som just svalt en kanariefågel.

Hon kanske såg ut som en vältränad förortsmamma – kort, glänsande hår, vackert vitt leende, klara ögon – men hon var mycket intresserad av sex och var (med mina mått mätt) väldigt mångsidig inom det fältet. ”Han är en bra kille”, instämde jag. ”Har du sett honom som varg ännu?” ”Nix. Men jag ser fram emot det.”

11

i_harris_Död och försvunnen_under ombrytning.indd 11

2012-08-01 10:51:58

Jag fångade upp något från Amelias klara medvetande som gjorde mig förskräckt. ”Kommer det snart? Avslöjandet?” ”Kan du låta bli det där?” Amelia var i vanliga fall väldigt saklig när det gällde min tankeläsningsförmåga, men inte idag. ”Jag måste ju kunna behålla andras hemligheter!” ”Förlåt.” Jag menade det, men samtidigt var jag aningen kränkt. Man kan ju tycka att jag borde ha lov att slappna av i mitt eget hem och att kunna släppa efter på de band jag försökte lägga på min förmåga. Trots allt var jag tvungen att kämpa med det varenda dag på jobbet.

Amelia sa omedelbart: ”Förlåt själv. Du, jag måste göra mig i ordning. Vi ses senare.” Hon gick med lätta steg uppför trappan till övervåningen, som till större delen hade stått oanvänd tills för några månader sedan då hon kom hit från New Orleans tillsammans med mig. Hon hade missat Katrina, till skillnad från stackars Octavia. ”Hej då, Octavia. Ha det så kul!” ropade jag och gick ut genom bakdörren till bilen.

Medan jag rattade bilen nerför den långa infartsvägen som gick genom skogen och fram till Hummingbird Road funderade jag över oddsen för att Amelia och Tray skulle hålla ihop. Tray, som var varulv, jobbade som motorcykelreparatör och frilansande muskelkraft. Amelia var häxa på uppgång, och hennes pappa var otroligt rik, till och med efter Katrina. Orkanen hade skonat det mesta i hans byggvaruhus och gett honom tillräckligt med jobb för årtionden framåt.

Enligt Amelias hjärna var det ikväll det skulle hända – inte den kväll då Tray skulle fråga Amelia om hon ville gifta sig med honom, utan den kväll då Tray skulle komma ut. Trays d ­ ubbelnatur innebar ett plus för min rumskamrat, som drogs till det exotiska.

Jag gick in genom personalingången och raka vägen in på Sams kontor. ”Hej, chefen”, sa jag när jag fick syn på honom 12

i_harris_Död och försvunnen_under ombrytning.indd 12

2012-08-01 10:51:59

bakom skrivbordet. Sam avskydde att jobba med bokföringen, men det var den han satt med nu. Den kanske erbjöd en välkommen distraktion. Sam såg orolig ut. Hans hår var rufsigare än vanligt och de rödblonda lockarna stod som en gloria runt det smala ansiktet. ”Var beredd. Ikväll smäller det”, sa han.

Jag var så stolt över att han berättat för mig och hans tankar hade varit så lika mina, att jag inte kunde låta bli att le. ”Jag är redo. Jag kommer att finnas här.” Jag släppte ner handväskan i den djupa lådan i hans skrivbord och gick för att knyta på mig förklädet. Jag skulle byta av Holly, men efter att ha pratat med henne om gästerna vid våra bord sa jag: ”Du borde stanna kvar en stund ikväll.”

Hon såg skarpt på mig. Holly hade börjat låta håret växa, så den färgade svarta delen såg ut som om den blivit doppad i tjära.

Hennes naturliga hårfärg, som nu hade växt ut ett par centimeter vid rötterna, visade sig vara behagligt ljusbrun. Hon hade färgat det så länge att jag alldeles hade glömt bort det. ”Är det tillräckligt bra för att låta Hoyt vänta?” frågade hon. ”Han och Cody är världens bästa kompisar, men det är jag som är Codys mamma.”

Hoyt, min bror Jasons bästa vän, hade blivit övertagen av Holly.

Nu var han hennes följe­slagare. ”Du borde stanna ett tag.” Jag höjde menande på ögonbrynen. ”Varulvarna?” sa Holly. Jag nickade, och hennes ansikte lystes upp av ett brett leende. ”Åh, wow! Arlene kommer att få ett anfall.”

Arlene, vår kollega och före detta vän, hade blivit politiskt väckt för ett par månader sedan av en av sina otaliga manliga vänner. Nu befann hon sig någonstans till höger om Attila, speciellt när det gällde vampyrfrågor. Hon hade till och med gått med i Solsällskapet, som kallade sig kyrka men var allt utom det. Nu stod hon vid ett av sina bord och var djupt försjunken i ett allvarligt samtal med sin kille, Whit Spradlin, någon sorts 13

i_harris_Död och försvunnen_under ombrytning.indd 13

2012-08-01 10:51:59

ämbetsman från Solsällskapet som arbetade på Shreveport Home Depots om dagarna. Han hade en ansenlig flint och en liten kulmage, men det spelade ingen roll för min del. Det gjorde däremot hans politik. Han hade så klart en kompis med sig. Folk från Solsällskapet tycktes alltid röra sig i flock – precis som en annan minoritet de snart skulle få möta.

Min bror Jason satt också vid ett bord tillsammans med Mel Hart. Mel jobbade på Bon Temps bilverkstad och var ungefär i Jasons ålder, kanske trettioett. Han var smal och senig med halvlångt ljusbrunt hår, mustasch och skägg och ett trevligt utseende.

Jag hade sett Jason tillsammans med Mel en hel del på sistone, och jag antog att Jason måste fylla tomrummet efter Hoyt. Jason mådde inte bra utan en kompis vid sin sida. Ikväll hade båda killarna dejter med sig. Mel var skild, men Jason var fortfarande officiellt sett gift, så han hade ingen rätt att synas ute bland folk med en annan kvinna. Inte för att någon härinne skulle klandra honom. Jasons fru Crystal hade blivit påkommen när hon var otrogen med en kille från trakten.

Jag hade hört att Crystal hade flyttat tillbaka till det lilla samhället Hotshot, med gravidmage och allt, för att bo hos släktingar.

(Hon skulle kunna flytta in i vilket rum i vilket hus som helst i Hotshot och bo med släktingar. Det är den sortens ställe.) Mel Hart var också född i Hotshot, men han var en av de sällsynta medlemmarna av flocken som valt att bo någon annanstans.

Till min förvåning satt Bill, mitt ex, vid ett bord tillsammans med en annan vampyr vid namn Clancy. Clancy var knappast min favoritkille, oavsett hans odöda tillstånd. De hade båda varsin flaska TrueBlood stående framför sig på bordet.

Jag kunde inte minnas att Clancy någonsin hade tittat förbi Merlotte’s för att ta en drink förut, och definitivt inte tillsammans med Bill. ”Hej, killar, vill ni ha påfyllning?” frågade jag och log för allt vad jag var värd. Jag blir lite nervös i närheten av Bill.

14

i_harris_Död och försvunnen_under ombrytning.indd 14

2012-08-01 10:51:59

”Ja tack”, sa Bill artigt, och Clancy sköt fram sin tomma flaska mot mig.

Jag gick in bakom bardisken för att hämta två nya flaskor TrueBlood ur kylen, öppnade dem och satte in dem i mikron.

(Femton sekunder funkar bäst.) Jag skakade dem försiktigt och ställde de värmda flaskorna på en bricka ihop med lite nya servetter. Bills kalla hand snuddade vid min när jag ställde ner drycken framför honom. ”Om du behöver hjälp med något hemma, ring mig”, sa han.

Jag visste att han menat det som en vänlig gest, men det underströk liksom mitt nuvarande manlösa tillstånd. Bills hus låg mittemot mitt, på andra sidan kyrkogården, och eftersom jag visste att han brukade ströva omkring på n ­ atten antog jag att han var väl medveten om att jag inte hade sällskap. ”Tack, Bill”, svarade jag och tvingade mig att le mot honom.

Clancy bara hånlog.

Tray och Amelia kom in, och efter att ha satt Amelia vid ett bord gick Tray fram till bardisken och hälsade på alla i baren på vägen. Sam kom ut från kontoret för att göra den store mannen sällskap. Tray var en dryg decimeter längre än min chef, och dubbelt så bred. De log stort mot varandra, och Bill och Clancy blev genast vaksamma.

Teveskärmarna som satt uppsatta med jämna mellanrum i baren avbröt sportsändningen, och en rad pip gjorde stammisarna uppmärksamma på att något viktigt var på gång. Baren tystnade tills bara ett par spridda samtal kunde höras. ”Extra­ insatta nyheter”, stod det på skärmen, tillsammans med en infälld bild på ett nyhetsankare med kortklippt, geléstelt hår och sammanbiten, allvarlig min. Med högtidligt tonfall sa han: ”Detta är Matthew Harrow. Ikväll har vi extrainsatta nyheter.

Precis som på alla andra nyhetsredaktioner i hela landet, har vi i Shreveport en gäst i studion.”

Kameran zoomade ut, och en söt kvinna syntes i bild. Hennes­ 15

i_harris_Död och försvunnen_under ombrytning.indd 15

2012-08-01 10:51:59

ansikte var vagt bekant. Hon gav kameran en inövad liten vinkning. Hon hade på sig en sorts hawaiiansk muumuu­klänning, ett märkligt klädval för ett teveframträdande. ”Det här är Patricia Crimmins, som flyttade hit till Shreveport för ett par veckor sedan. Patty – får jag kalla dig Patty?” ”Det ska vara Patricia”, sa brunetten. Jag mindes plötsligt att hon var en av medlemmarna från flocken som tagits upp av Alcides flock. Hon var söt som spunnet socker, och de delar av henne som inte doldes av klänningen såg vältränade och välformade ut. Hon log mot Matthew Harrow. ”Jag har kommit hit ikväll som representant för ett folk som har levt ibland er i många år. Eftersom vampyrerna har lyckats så väl i offentlig­ heten har vi beslutat att tiden är inne för att berätta om oss.

Trots allt är vampyrerna döda. De är inte ens mänskliga. Men vi är vanliga människor som ni, med en liten skillnad.” Sam höjde ljudet. Gästerna började vrida sig i sina stolar för att se vad det var som var på gång.

Nyhetsankarets leende hade blivit så stelt som ett leende kan bli, och han var synbart nervös. ”Så intressant, Patricia! Vad …

Vad är du för något? ”Tack för att du frågar, Matthew! Jag är varulv.” Patricia hade händerna knäppta över knäna på sina korsade ben. Hon såg tillräckligt käck ut för att kunna sälja begagnade bilar. Alcide hade gjort ett bra val. Dessutom, om någon dödade henne på fläcken … Tja, hon var den nya tjejen.

Vid det här laget var det knäpptyst på Merlotte’s medan nyheten spred sig från bord till bord. Bill och Clancy hade rest sig och gått och ställt sig vid bardisken. Nu insåg jag att de var här för att hjälpa till att bevara friden om det skulle behövas; Sam måste ha bett dem komma. Tray började knäppa upp skjortan. Sam hade på sig en långärmad tröja och nu drog han den över huvudet. ”Menar du att du förvandlas till varg vid fullmåne?” sa Matthew Harrow med darrande röst, och ansträngde sig för att hålla 16

i_harris_Död och försvunnen_under ombrytning.indd 16

2012-08-01 10:51:59

kvar leendet och se intresserad ut. Han lyckades inte särskilt bra. ”Vid andra tillfällen också”, förklarade Patricia. ”Vid fullmåne måste de flesta av oss byta hamn, men om vi är renrasiga skiftardjur kan vi förvandlas vid andra tillfällen också. Det finns många sorters skiftardjur, men jag förvandlas till en varg. Vi utgör större delen av dubbelnaturerna. Nu ska jag visa er allesammans vilken fantastisk process det här är. Var inte oroliga, jag kommer att klara mig fint.” Hon sparkade av sig skorna men behöll klänningen på. Plötsligt förstod jag att hon tagit på sig den löst sittande klänningen för att inte behöva klä av sig inför kameran. Patricia knäböjde på golvet, log mot kameran en sista gång, och började förvandlas. Luften omkring henne började skälva av förvandlingsmagin, och alla på Merlotte’s sa ”oooooh” i kör.

Samtidigt som Patricia hade börjat förvandlas på skärmen började Sam och Tray också göra det, här och nu. De hade tagit på sig underkläder som det inte gjorde något om de revs itu.

Alla på Merlotte’s slets mellan att betrakta den söta kvinnan förvandlas till en varelse med långa, vita tänder, och skådespelet när två människor de kände gjorde samma sak. Man hörde utrop överallt i baren, varav de flesta inte hade tålt att upprepas i finare sällskap. Jasons dejt, Michele Schubert, reste sig till och med upp för att se bättre.

Jag var så stolt över Sam. Det här krävde mycket mod eftersom han drev ett företag som till viss del berodde på den sympati människor kände för honom.

I nästa ögonblick var allt över. Sam, en sällsynt, äkta hamnskiftare, hade förvandlats till sin vanligaste form, en collie. Han gick och satte sig framför mig och gav ifrån sig ett glatt gläfsande.

Jag böjde mig ner för att klappa honom på huvudet. Hans tunga hängde ut, och han log brett mot mig. Trays djurhamn var mer dramatisk. Enorma vargar är något man inte ser så ofta på landsbygden i Louisiana; för att säga det rent ut är de skrämmande.

Gästerna skruvade olustigt på sig och kanske hade de rest sig 17

i_harris_Död och försvunnen_under ombrytning.indd 17

2012-08-01 10:51:59

och flytt om inte Amelia hade satt sig på huk bredvid Tray och lagt armen om hans hals. ”Han förstår vad ni säger”, sa hon uppmuntrande åt dem som satt vid det närmaste bordet. Amelia hade ett brett leende, stort och äkta. ”Du, Tray, ge dem det här underlägget.” Hon räckte honom ett av underläggen från bardisken, och Tray Dawson, en av de oförsonligaste kämparna både i och ur vargform, travade bort och lade underlägget i knäet på den kvinnliga gästen. Hon blinkade, veknade och föll till slut på sidan i soffan av skratt.

Sam slickade min hand. ”Åh, herre Gud”, utropade Arlene högt. Whit Spradlin och hans polare hade kommit på fötter. Men även om en del andra stammisar såg nervösa ut hade ingen av dem reagerat så våldsamt.

Bill och Clancy såg på med uttryckslösa ansikten. De var uppenbarligen redo att hantera trubbel, men allt verkade gå bra vid det Stora avslöjandet. Den kväll vampyrerna gjorde sitt Stora avslöjande hade det inte gått lika smidigt, eftersom det var den första i en lång rad av chocker som det normala samhället skulle råka ut för under de kommande åren. Gradvis hade vampyrerna börjat bli en erkänd del av USA även om deras medborgarskap fortfarande hade sina begränsningar.

Sam och Tray gick omkring bland stammisarna och lät sig bli klappade som om de vore vanliga tamdjur. Medan de gjorde det, darrade nyhetsankaret synbarligen medan han såg på den vackra, vita varg som Patricia hade förvandlats till. ”Kolla, han är så rädd att han skakar!” utbrast D’Eriq, diskpojken och kökshjälpen. Han skrattade högt. Gästerna på Merlotte’s slappnade av tillräckligt för att känna sig ­överlägsna.

Trots allt hade de hanterat det här med självsäkerhet.

Jasons nye kompis Mel sa: ”Ingen behöver vara rädd för en så vacker dam, även om hon kanske fäller lite”, och skrattet och lugnet 18

i_harris_Död och försvunnen_under ombrytning.indd 18

2012-08-01 10:51:59

spred sig i baren. Jag var lättad, även om jag tyckte att det var lite ironiskt att gästerna kanske inte skulle vara ha så nära till skratt om Jason och Mel hade bytt hamn; de var panter­skiftare, även om Jason inte kunde förvandlas fullständigt.

Men efter skrattet kände jag att allt skulle bli bra. Efter att noggrant ha sett sig omkring gick Bill och Clancy och satte sig vid sitt bord.

Whit och Arlene, som var omgivna av medborgare som just höll på att smälta en enorm ny insikt, såg chockade ut. Jag kunde höra att Arlene var extra förvirrad inför hur hon skulle reagera. Trots allt hade Sam varit en bra chef i många år. Om hon inte ville bli av med jobbet, kunde hon inte börja kritisera. Men jag kunde också känna hennes rädsla och den växande vreden som kom sedan.

Whit hade bara en reaktion inför sådant som han inte förstod. Han hatade det, och hat är smittsamt. Han såg på sin dryckesbroder, och de utväxlade mörka blickar.

Tankarna snurrade runt i Arlenes huvud som lotto­bollarna i en tombola. Det var svårt att avgöra vilken som skulle komma upp först. ”Jesus, döda honom!” sa Arlene, kokande av vrede. Hatbollen hade hamnat överst.

Några stycken sa: ”Åh, Arlene!” men alla lyssnade. ”Det här är emot Gud och naturen”, sa Arlene högt och argt.

Hennes färgade röda hår darrade av iver. ”Vill ni kanske att era ungar ska komma i närheten av sådant här?” ”Våra ungar har alltid varit i närheten av sådant här”, sa Holly lika högt. ”Vi visste bara inte om det. Och de har inte lidit någon skada.” Hon hade också rest sig. ”Gud kommer att straffa oss om vi inte dödar dem”, sa Arlene och pekade dramatiskt på Tray. Vid det här laget var hennes ansikte nästan lika rött som håret. Whit såg gillande på henne. ”Ni förstår inte! Vi kommer att hamna i helvetet allihop om vi inte tar tillbaka världen från dem! Bara se vilka de har tagit hit 19

i_harris_Död och försvunnen_under ombrytning.indd 19

2012-08-01 10:51:59

och som står där för att hålla oss människor i schack!” Hennes finger pekade nu på Bill och Clancy, men eftersom de satt sig igen förlorade hon några poäng där.

Jag satte min bricka på bardisken och tog ett steg fram med knutna nävar. ”Vi kommer alla överens här i Bon Temps”, sa jag och såg till att låta lugn och neutral. ”Du verkar vara den enda som är upprörd, Arlene.”

Hon såg sig argt om i baren och försökte fånga blicken hos några av stammisarna. Hon kände varenda en av dem. Arlene var uppriktigt chockad över att inte fler reagerade som hon. Sam kom och satte sig framför henne. Han tittade upp på henne med sina vackra hundögon.

Jag tog ännu ett steg närmare Whit, för säkerhets skull. Whit funderade på vad han skulle göra och övervägde att hoppa på Sam. Men vem skulle hjälpa honom att klå upp en collie? Till och med Whit kunde se det absurda i det, och det fick honom att hata Sam ännu mer. ”Hur kunde du?” skrek Arlene åt Sam. ”Du har ljugit för mig i alla dessa år! Jag trodde att du var en människa, inte något förbannat övernaturligt!”’ ”Han är en människa”, sa jag. ”Han har bara ett annat ansikte, det är allt.” ”Och du …” Hon spottade fram orden. ”Du är den konstigaste och mest omänskliga av dem allihop!” ”Hör nu”, sa Jason. Han kom snabbt på fötter, och efter en sekunds tvekan gjorde Mel honom sällskap. Hans dejt såg rädd ut, men Jasons tjej bara log. ”Låt min syster vara ifred. Hon har passat dina ungar och städat din husvagn och stått ut med din skit i åratal. Vad är du för sorts vän?”

Jason tittade inte på mig. Jag hade stelnat till av förvåning.

Det här var väldigt otypiskt Jason. Kunde han ha växt upp lite? ”Den sorten som inte vill umgås med onaturliga varelser som din syster”, svarade Arlene. Hon slet av sig förklädet, sa: ”Jag 20

i_harris_Död och försvunnen_under ombrytning.indd 20

2012-08-01 10:51:59

slutar!” till collien, och stormade ut på Sams kontor för att hämta sin handväska. Kanske en fjärdedel av gästerna i baren såg rädda och upprörda ut. Hälften var fascinerade av dramat. En fjärdedel visste inte vad de skulle tro. Sam gnällde som en ledsen hund och lade nosen mellan tassarna. Efter stora skrattsalvor var det olustiga ögonblicket förbi. Jag såg Whit och hans polare smyga ut genom dörren, och jag slappnade av när de hade gått.

Jag gav Bill en blick för att be honom kolla ifall Whit möjligen var på väg till sin pickup för att hämta ett gevär, och han gled ut genom dörren efter honom. Han var strax tillbaka och nickade åt mig för att låta mig veta att Solsällskapet-killarna hade kört sin väg.

När bakdörren väl hade slagit igen bakom Arlene gick resten av kvällen ganska bra. Sam och Tray drog sig tillbaka till Sams kontor för att byta hamn och klä på sig. Sam återvände till sin plats bakom baren som om ingenting hade hänt, och Tray gick och satte sig vid bordet bredvid Amelia, som kysste honom.

Ett tag undvek folk dem lite grann, och det förekom en hel del smygtittande; men efter en timme var stämningen på Merlotte’s ungefär som vanligt igen. Jag hoppade in och täckte upp Arlenes bord, och jag såg till att vara extra trevlig mot dem som ännu inte hade bestämt sig för vad de skulle tycka om kvällens händelser.

Folk verkade dricka ordentligt den kvällen. De kanske hade sina farhågor kring Sams andra personlighet, men de hade inga problem med att bidra till hans förtjänst. Bill fångade min blick och höjde handen för att säga hej då. Han och Clancy lämnade baren.

Jason försökte fånga min uppmärksamhet ett par gånger, och hans kompis Mel log stort åt mitt håll. Mel var längre och smalare än min bror, men båda två hade det där glada, ivriga utseendet som hör hemma hos män som inte tänker utan följer sina instinkter. Till hans försvar ska sägas att Mel inte höll med om allt Jason sa, inte så där som Hoyt alltid hade gjort.

21

i_harris_Död och försvunnen_under ombrytning.indd 21

2012-08-01 10:51:59

Mel verkade vara en helt okej kille, i alla fall att döma av vårt korta möte. Det faktum att han var en av de få panterskiftare som inte bodde i Hotshot talade också till hans fördel, och kanske var det till och med skälet till att han och Jason var sådana bra kompisar. De var som andra panterskiftare, men samtidigt för sig själva.

Om jag någonsin började prata med Jason igen hade jag en fråga jag ville ställa honom. Hur kom det sig att han inte tagit chansen att få stå lite i rampljuset själv den här stora kvällen för varulvar och skiftare? Jason var väldigt stolt över sitt förändrade tillstånd som panterskiftare. Han hade blivit biten, inte född. Det betyder att han fått viruset (eller vad man nu ska kalla det) när han blivit biten av en annan panterskiftare, istället för att födas med förmågan att förvandlas, som till exempel Mel hade gjort. Jasons panterhamn var människoliknande, med hår över hela kroppen och panterlikt ansikte och klor: riktigt läskig, hade han sagt till mig. Men han var inte ett ­vackert djur, och det grämde min bror. Mel var renrasig, och han blev både underbar och skrämmande när han förvandlades.

Panterskiftarna kanske hade blivit ombedda att ligga lågt eftersom pantrar helt enkelt var för läskiga. Om något så stort och dödligt som en panter hade dykt upp i baren skulle gästernas reaktion garanterat ha blivit mer hysterisk. Även om skiftares hjärnor är väldigt svåra att avläsa, kunde jag förnimma den besvikelse som de båda pantrarna kände. Jag var övertygad om att beslutet hade varit Calvin Norris, eftersom han var pantrarnas ledare. Smart drag, Norris, tänkte jag.

Efter att ha hjälpt till att stänga, gav jag Sam en kram när jag stannade till på hans kontor för att hämta min väska. Han såg trött men glad ut. ”Mår du lika bra som du ser ut?” frågade jag. ”Japp. Nu känner alla till min sanna natur. Det är befriande.

22

i_harris_Död och försvunnen_under ombrytning.indd 22

2012-08-01 10:51:59

Mamma svor på att hon skulle berätta för min ­styvpappa ikväll.

Jag väntar på att hon ska höra av sig.”

Precis då ringde telefonen. Sam log fortfarande när han lyfte luren. ”Mamma?” sa han. Sedan förändrades hans ansiktsuttryck som om en hand hade strukit bort leendet. ”Don? Vad har du gjort?”

Jag sjönk ner i stolen vid skrivbordet och väntade. Tray hade kommit in för att få ett sista ord med Sam, och Amelia var med honom. De stod båda stilla i dörröppningen och väntade oroligt på att få höra vad som hänt. ”Åh, gud”, sa Sam. ”Jag kommer så fort jag kan. Jag kör ikväll.”

Han lade på luren mycket försiktigt. ”Don sköt min mamma”, sa han. ”När hon förvandlades, sköt han henne.” Jag hade aldrig sett Sam så upprörd. ”Är hon död?” frågade jag, rädd för svaret. ”Nej”, svarade han. ”Nej, men hon ligger på sjukhus med ett splittrat nyckelben och ett skottsår i vänstra axeln. Han dödade henne nästan. Om hon inte hade hoppat …” ”Jag är så ledsen”, sa Amelia. ”Vad kan jag göra för att hjälpa till?” frågade jag. ”Håll öppet i baren medan jag är borta”, svarade han och skakade av sig chocken. ”Ring Terry. Terry och Tray kan sätta sig ner och göra ett schema för vem som ska stå i baren. Tray, du vet att jag betalar dig när jag kommer tillbaka. Sookie, servitrisschemat hänger på väggen bakom bardisken. Försök hitta någon som kan ta över Arlenes skift, är du snäll.” ”Visst, Sam”, svarade jag. ”Behöver du hjälp med att packa?

Ska jag tanka din bil eller något?” ”Nix, det är lugnt. Du har nyckeln till min husvagn, kan du vattna mina krukväxter? Jag tror inte att jag kommer att vara borta mer än ett par dagar, men man vet aldrig.” ”Det är klart, Sam. Oroa dig inte. Hör av dig och berätta hur det går.”

23

i_harris_Död och försvunnen_under ombrytning.indd 23

2012-08-01 10:51:59

Vi gick allihop så att Sam skulle kunna sticka bort till sin husvagn och packa. Den låg precis bakom baren, så han blev i alla fall klar snabbt.

Medan jag körde hem försökte jag föreställa mig vad som kunde ha fått Sams styvpappa att göra något sådant. Hade han blivit så förskräckt över upptäckten av sin frus andra liv att han tappat greppet? Hade hon förvandlats utan att han såg det och sedan gått fram till honom och skrämt honom? Jag kunde bara inte tro att någon kunde skjuta den man älskade, den man bodde tillsammans med, bara för att hen visade sig vara något mer än man trott. Don kanske hade sett hennes andra jag som ett svek. Eller kanske det berodde på att hon dolt det för honom.

Om jag såg det på det sättet kunde jag på sätt och vis förstå hans reaktion.

Alla människor har hemligheter, och jag befann mig i en position där jag kände till de flesta av dem. Det är inget kul att vara telepat. Du hör det sjaskiga, det sorgliga, det äckliga, det småaktiga … Allt det vi vill hålla dolt för våra medmänniskor så att deras bild av oss förblir intakt.

De hemligheter jag vet minst om är mina egna.

Den jag tänkte på ikväll var det ovanliga genetiska arv min bror och jag delade, som vi fått av vår far. Min far hade aldrig vetat att hans mor, Adele, hade haft en stor hemlighet, en som avslöjats för mig så sent som i oktober i år.

Min farmors två barn, min pappa och hans syster, Linda, var inte frukterna av hennes långa äktenskap med min farfar. De hade båda kommit till efter hennes samröre med någon som hette Fintan och som var hälften älva, hälften människa. Enligt Fintans far, Niall, hade älvdelen av min pappas genetiska arv framkallat min mammas förälskelse i honom, en förälskelse som hade gjort att hon inte förmådde ge sina barn mer än den obetydligaste uppmärksamhet och kärlek. Det genetiska arvet verkade inte ha ändrat något för min pappas syster, Linda; det 24

i_harris_Död och försvunnen_under ombrytning.indd 24

2012-08-01 10:51:59

hade definitivt inte hjälpt henne att besegra cancern som tog hennes liv eller hållit kvar hennes man hos henne, inte ens hans kärlek hade hållits vid liv. Men Lindas barnbarn Hunter var telepat som jag.

Jag kämpade fortfarande med vissa delar av den här historien.

Jag trodde att det Niall berättat var sant, men jag kunde inte förstå hur min farmors längtan efter barn hade kunnat vara så stark att den ledde till att hon var otrogen mot min farfar. Det stämde helt enkelt inte med den hon var, och jag kunde inte förstå varför jag inte läste det i hennes medvetande under alla de år vi bott tillsammans. Hon måste ha tänkt på omständigheterna kring sina barns tillblivelse ibland. Det fanns ingen möjlighet att hon kunnat gömma undan de händelserna för gott på något slags mental vind.

Men min farmor hade varit död i över ett år nu, och jag skulle aldrig få chansen att fråga henne om det. Hennes man hade gått bort många år tidigare. Niall hade berättat att min biologiske farfar Fintan också var död och försvunnen. Jag hade funderat på att gå igenom min farmors saker för att hitta någon ledtråd till hur hon tänkt, till hur hon känt inför den här otroligt speciella delen av sitt liv. Men sedan hade jag tänkt … Varför bry sig?

Jag var tvungen att möta konsekvenserna av det här och nu.

Det spår av älvblod som fanns i mig gjorde mig mer attraktiv i de övernaturliga varelsernas ögon, i alla fall i vissa vampyrers.

Det var inte alla som kunde känna av gnuttan av älvblod i mina gener, men de brukade bli intresserade av mig även om det ibland ledde till negativa resultat. Eller så kanske hela den här älvblodsgrejen var skitsnack, och vampyrerna skulle gilla vilken någotsånär attraktiv ung kvinna som helst som behandlade dem med respekt och tolerans.

När det gällde förhållandet mellan telepatin och älvblodet, vem vet? Det var inte precis som om jag hade någon att fråga eller litteratur att söka i, eller som om jag kunde be ett labb göra ett 25

i_harris_Död och försvunnen_under ombrytning.indd 25

2012-08-01 10:51:59

test på mig. Kanske både lille Hunter och jag hade utvecklat vår förmåga av en slump … Jo, tjena. Förmågan kanske var genetisk men utan att ha något med älvgenerna att göra.

Kanske jag bara hade haft tur.

26

i_harris_Död och försvunnen_under ombrytning.indd 26

2012-08-01 10:51:59