Thérèse Raquin
Émile Zola
THÉRÈSE RAQUIN Översättning av Ann Bouleau
I L ä n g s t borta på rue Guénégaud, när man kommer från kajerna, stöter man på Pont Neuf-passagen, ett slags trång och mörk korridor, som går från rue Mazarine till rue de Seine. Denna passage är trettio steg lång och på sin höjd två steg bred. Den är stenlagd med gulaktiga hällar, som är nötta och sönderbrutna och ständigt dunstar ut en genomträngande fukt. Glastaket över passagen är brutet i rät vinkel och svart av ingrodd smuts. Vackra sommardagar, när en het sol bränner på gatorna, faller ett gråvitt ljus genom de smutsiga rutorna och silar snålt genom passagen. Kulna vinterdagar, dimmiga mornar kastar rutorna bara natt över de klibbiga hällarna, besudlad, vämjelig natt. Till vänster i passagen ligger mörka, låga, förfallna butiker som släpper ut kalla källardunster. Där finns antikvariska bokhandlare, leksakshandlare, pappershandlare, vilkas skyltningar ligger grå av damm och halvslummer i mörkret. Skyltlådorna, som är gjorda av små glasrutor, kastar besynnerligt spelande grönaktiga reflexer på varorna. Längre in, innanför skyltningen, ligger butikerna fulla av mörka skuggor, som lika många kusliga hål där bisarra former syns skymta. Till höger utmed hela passagens längd sträcker sig en mur, och mot den har butiksinnehavarna tvärs över slagit upp små smala skåp. Namnlösa föremål, varor kvarglömda sedan tjugo år breder där ut sig på smala hyllor som är målade i en äcklig brun färg. En kvinna som säljer imiterade smycken har etablerat sig i ett av skåpen. Där säljer hon ringar för en spottstyver, fint uppsatta på ett underlag av blå sammet i en ask av mahogny. 5
Ovanför glastaket stiger muren upp, svart, grovt rappad, liksom höljd av spetälska och genomkorsad av ärr. Pont Neuf-passagen är inte någon promenadplats. Den tar man för att slippa gå en omväg, för att vinna några minuter. Den trafikeras av jäktade människor, vilkas enda åstundan är att komma fort fram och rakt dit näsan pekar. Där ser man lärlingar i förskinn, arbeterskor som har sitt arbete med sig, män och kvinnor med paket under armen. Och så ser man gamlingar som hasar sig fram i den trista skymningsdagern, som faller genom glasrutorna, och skaror av små barn, som kommer dit på hemväg från skolan för att springande föra oljud genom att låta träskorna smälla mot stenarna. Hela dagen är det ett smatter av brådskande steg, som genljuder mot stenen med en irriterande oregelbundenhet: ingen pratar, ingen stannar, var och en springer till sitt, med nedböjt huvud och skyndsamma steg, utan att skänka butikerna så mycket som en blick. Butiksinnehavarna sneglar ängsligt på de förbipasserande som av något under stannar framför deras skyltlådor. Tre gaslågor instängda i tunga fyrkantiga lyktor upplyser passagen om kvällarna. Dessa gaslågor, som är upphängda invid skyltfönstren, på vilka de kastar fläckar av gult ljus, släpper ner omkring sig rundlar av ett blekt, flackande sken, som då och då tycks försvinna. Passagen blir kusligt likt ett riktigt mördarnäste, långa skuggor sträcker sig över stenarna, fuktiga dunster slår upp från gatan, man skulle kunna tro det var ett underjordiskt valv, dunkelt upplyst av tre gravlyktor. Handels männen nöjer sig med de fattiga strålar som gaslyktorna skickar ut som belysning åt deras skyltlådor – det är bara inne i butiken de tänder en skärmförsedd lampa som de ställer på ett hörn av sin disk, och då kan de förbipasserande urskilja vad som finns inne i dessa hål, där natten dväljs om dagen. I den svarta raden av skyltlådor flammar en pappershandlares fönster, två skifferlampor gör hål i mörkret med två gula lågor, och på andra sidan sitter ett ljus i ett lampglas och kastar stjärnglitter i lådan med de imiterade smyckena. Försäljerskan slumrar inne 6
i skåpet med händerna instuckna under sin sjal. För några år sedan fanns det mitt emot denna försäljerska en butik, vars buteljgröna trävirke svettades fukt ur alla springor. På skylten, som var gjord av en lång smal bräda, stod det med svarta bokstäver Sybehör, och på dörrens ena glasruta stod ett kvinnonamn, Thérèse Raquin med röda bokstäver. Till höger och vänster om denna låg djupa skyltskåp tapetserade med blått papper. Om dagarna kunde blicken blott urskilja skyltningen i en mjuk halvdager. På ena sidan fanns lite linnevaror: pipande tyllmössor à två och tre francs styck, manschetter och kragar av muslin, vidare trikåvaror, dam- och herrstrumpor, hängslen. Varje gulnad och skrynklig artikel satt bedrövligt upphängd på en ståltrådskrok. Skyltfönstret var också uppifrån och ner fullt av gråvita trasor som såg kusliga ut i det genomskinliga mörkret. De nya mössorna, som var bländande vita, bildade grälla fläckar mot det blå papperet som hyllbrädorna var klädda med. Och upphakade på en stång bildade de kulörta herrstrumporna mörkare inslag i den liksom urblekta bakgrunden av muslin. På andra sidan, i ett smalare skyltskåp, låg stora nystan av grönt ullgarn, svarta knappar fastsydda på vita kartor, askar i alla färger och format, hårnät med stålpärlor på rundlar av blåaktigt papper, knippen av stickor, tapisserimönster, bandrullar, en hop färglösa, urblekta saker, som säkerligen hade slumrat på samma plats i fem, sex år. Alla nyanser hade övergått i smutsgrått i detta skyltskåp som ruttnade av damm och fukt. Framemot middagstid om sommaren, så solen brände med gula strålar på gator och torg, kunde man bakom mössorna i det andra skyltskåpet urskilja en ung kvinnas allvarliga, bleka profil. Denna profil skilde sig endast obetydligt från mörkret som härskade i butiken. Nedanför den låga tvära pannan satt en lång och smal näsa. Läpparna var två tunna, blekskära streck, och hakan, som var kort och kraftig, övergick i halsen med en mjukt rundad linje. Man såg inte kroppen, som försvann i 7
mörkret: bara profilen framträdde, mattvit och genomborrad av ett vidöppet svart öga, vilket liksom trycktes ner av ett tjockt, mörkt hår. Man såg den timtals, orörlig och fridfull mellan två mössor, på vilka de fuktiga stängerna hade gjort ränder av rost. Om kvällarna, när lampan var tänd, såg man det inre av butiken. Den var större på längden än på djupet; i dess andra ände ledde en spiralformig trappa upp till rummen i första våningen. På väggarna satt montrar, skåp, rader av gröna kartonger. Fyra stolar och ett bord fullbordade möbleringen. Rummet verkade naket, iskallt; de paketerade varorna var hopträngda i hörnen och låg inte här och där och slängde med glada klatschiga färger. Vanligtvis satt det två kvinnor bakom disken: en ung kvinna med allvarsam profil och en gammal som log i halvslummern. Den senare var i sextioårsåldern: hennes feta blida ansikte blev vitt i skenet från lampan. En stor strimmig katt låg hopkrupen på ett hörn av disken och tittade på henne där hon sov. Längre ner satt en man i trettioårsåldern på en stol och läste eller pratade halvhögt med den unga kvinnan. Han var liten och klen och verkade tärd. Med sitt gråblonda hår, sitt glesa skägg och sitt ansikte, som var fullt av fräknar, såg han ut som ett sjukt och bortskämt barn. Strax före tio vaknade den gamla kvinnan. Sedan stängdes butiken, och hela familjen gick upp och lade sig. Den strimmiga katten följde spinnande med sitt husbondfolk och strök på vägen huvudet mot varje spjäla i trappräcket. Däruppe bestod bostaden av tre rum. Trappan ledde till en matsal, som samtidigt tjänstgjorde som salong. Till vänster stod en öppen spis i en nisch; rakt fram en skänk, och sedan stod stolarna uppradade utmed väggarna och ett runt, alldeles kalt bord skar rummet mitt itu. Längst inne bakom en glasvägg fanns ett svart kök. På vardera sidan om matsalen låg ett sovrum. Den gamla kysste sin son och sin svärdotter och gick sedan in till sig. Katten somnade på en stol i köket. Makarna gick in i sin sängkammare. Denna hade ännu en dörr som gick 8
till en trappa, vilken genom en mörk smal gång mynnade ut i passagen. Mannen, som alltid darrade av feber, gick till sängs. Under tiden öppnade den unga kvinnan fönstren för att stänga fönsterluckorna. Hon blev stående några minuter framför den höga svarta, klumpigt rappade muren som stiger upp ovanför galleriet och breder ut sig över det. Hon lät blicken obestämt glida över denna mur och gick sedan utan ett ord i sin tur och lade sig, likgiltig och fylld av förakt.
9
II M m e R a q u i n var en före detta sybehörshandlerska från Vernon. I nära tjugofem år hade hon haft sitt uppehälle av en liten butik i den staden. Några år efter sin mans död blev hon trött på det hela och sålde sin rörelse. Hon lade sina sparade slantar till försäljningssumman och fick därmed ett kapital på fyrtiotusen francs, som hon placerade och som gav henne tvåtusen francs i räntor. Denna summa räckte mer än nog till för henne. Hon förde ett enstöringsliv, okunnig om denna världens fröjder och svåra bekymmer; hon hade ordnat åt sig ett liv i frid och stilla lycka. Hon hyrde för fyrahundra francs ett litet hus med en trädgård som gick ända ner till Seine. Det var en tillsluten och avskild, lite klosterliknande boning. En smal stig förde till denna tillflyktsort mitt ute bland vida ängar: husets fönster vette mot floden och mot de ödsliga backarna på andra stranden. Den präktiga kvinnan, som hade hunnit till femtioårsåldern, stängde in sig i denna ensamhet och njöt oskyldiga fröjder omgiven av sin son Camille och sin brorsdotter Thérèse. Camille var då tjugo år. Hans mor behandlade honom fortfarande som om han vore en liten gosse. Hon dyrkade honom så mycket mera som hon hade kämpat om honom med döden under en lång barndom fylld av lidanden. Barnet fick slag i slag alla upptänkliga febrar och sjukdomar. Mme Raquin utkämpade femton års strid mot dessa fruktansvärda hemsökelser som kom i tät följd för att rycka hennes son ifrån henne. Hon övervann dem alla med sitt tålamod, sin omvårdnad, sin dyrkan. Camille blev större, räddades från döden men hade rysningarna kvar efter de våldsamma upplevelser som plågat hans kropp. Han stannade i växten och förblev liten och klen. 10
Hans späda lemmar rörde sig långsamt och trött. Hans mor älskade honom ännu mer på grund av denna svaghet som var en hård belastning för honom. Hon såg på hans lilla bleka ansikte med ömhet och triumf, och hon tänkte på att hon hade skänkt honom livet minst tio gånger. Under de sällsynta viloperioder som förunnades gossen av sjukdomarna gick han på kurser i en handelsskola i Vernon. Där lärde han sig stava och räkna. Hans kunskaper var begränsade till de fyra räknesätten och en mycket ytlig bekantskap med grammatiken. Senare tog han lektioner i skrivning och bokföring. Mme Raquin började bäva då hon råddes att skicka sin son till en högre skola. Hon visste att han skulle dö om han kom bort från henne, hon sade att böckerna skulle ta livet av honom. Camille förblev okunnig och hans okunnighet skänkte honom så att säga ännu en svaghet. Vid arton års ålder gick han sysslolös och nära nog leddes ihjäl i den ljuva atmosfär hans mor omgav honom med, då han fick plats som biträde hos en lärftkramhandlare med en lön på sextio francs i månaden. Han hade ett oroligt sinne lag som gjorde sysslolösheten outhärdlig för honom. Han kände sig lugnare, mådde bättre med detta slit, med detta underordnade arbete som tvang honom att hela dagen sitta lutad över fakturor, över enorma räkningar där han tålmodigt stavade sig igenom varje siffra. På kvällen var han utmattad, tom i huvudet och fann en oändlig njutning i den slöhet som bemäktigade sig honom. Han måste gräla med sin mor för att kunna ta plats hos lärftkramhandlaren. Hon ville alltid ha honom kvar i sin närhet mellan två täcken fjärran från livets olyckstillbud. Den unge mannen tog sig ton, han krävde sitt arbete som andra barn kräver leksaker, inte av pliktkänsla utan av instinkt, naturbehov. Moderns ömma omsorger, hennes hängivenhet hade gjort honom till en hänsynslös egoist: han trodde sig älska dem som beklagade honom och som smekte honom, men egentligen levde han i en värld för sig, inknuten i sig själv, och älskade bara sin bekvämlighet och försökte med 11
alla medel öka sina njutningsmöjligheter. När Mme Raquins känslosamma tillgivenhet började äckla honom kastade han sig med förtjusning över en idiotisk syssla som räddade honom från droger och dekokter. Och när han kom hem från kontoret om kvällarna, brukade han traska utmed Seines stränder med sin kusin Thérèse. Thérèse skulle fylla arton år. En dag sexton år tidigare, när Mme Raquin ännu handlade med sybehör kom hennes bror, kapten Degans, till henne med en liten flicka i famnen. Han kom från Algeriet. – Här har du ett barn som du är faster till, sade han leende till henne. Hennes mor är död… Jag vet inte vad jag ska göra med henne. Du får henne av mig. Sybehörshandlerskan tog flickan, log mot henne och kysste henne på de skära kinderna. Degans stannade åtta dagar i Vernon. Hans syster frågade honom knappt någonting om flickan som han gav henne. Hon fick lite obestämt veta att den kära lilla var född i Oran och att hon hade en mycket vacker infödingskvinna till mor. En timme före avresan överlämnade kaptenen en födelseattest på vilken Thérèse var erkänd av honom och bar hans namn. Sedan reste han och de såg honom aldrig mer; några år senare blev han dödad i Afrika. Thérèse växte upp, sov i samma säng som Camille, under sin fasters ljumma smekningar. Hon hade en järnhälsa och sköttes som ett klent barn, fick dela medikamenterna som kusinen tog, hölls instängd i den varma luften i den lille sjuklingens rum. I timmar kunde hon sitta hukad framför brasan, tankfullt stirrande in i lågorna utan att slå ner ögonlocken. Detta konvalescentliv som påtvangs henne gjorde henne inåtvänd; hon tog för vana att tala lågt, att gå ljudlöst, att sitta stum och orörlig på en stol med ögonen öppna och utan blick. Och när hon lyfte en arm, när hon satte fram en fot kände man en kattaktig mjukhet i hennes rörelser, korta kraftiga muskler, en hel energi, en hel lidelse som slumrade i hennes dåsiga kropp. En dag hade hennes kusin fallit omkull i ett anfall av 12
svaghet. Hon hade lyft upp honom och med en häftig rörelse burit honom och denna kraftutveckling hade åstadkommit blossande fläckar i hennes ansikte. Det instängda liv hon förde, den försvagande diet hon måste underkasta sig rådde inte på hennes magra robusta kropp – det var bara hennes ansikte som fick en blek, lätt gulaktig ton, och i skuggan blev hon nästan ful. Ibland gick hon fram till fönstret, betraktade husen mitt emot som solen kastade gula fläckar på. När Mme Raquin sålde sin rörelse och drog sig tillbaka till sitt lilla hus nere vid vattnet skälvde det i hemlighet till av glädje i Thérèse. Hennes faster hade så många gånger sagt åt henne: »Väsnas inte, sitt stilla«, att hon omsorgsfullt hade dolt inom sig all den glöd som av naturen var hennes. Hon besatt en otrolig kallblodighet, ett skenbart lugn som dolde de våldsammaste själsrörelser. I sin kusins rum trodde hon sig alltid vara hos ett döende barn; då hade hon en gammal kvinnas stillsamma rörelser, tystnad och blidhet och stammande ord. När hon fick se trädgården, den vita floden, de vidsträckta gröna åsarna som steg upp vid horisonten, fick hon en vild lust att springa och skrika; hon kände hjärtat bulta hårt i bröstet, men inte en muskel rörde sig i hennes ansikte, hon nöjde sig med att småle när hennes faster frågade henne om hon tyckte om den nya bostaden. Sedan blev livet bättre för henne. Hon behöll sina smidiga rörelser, sin lugna likgiltiga fysionomi, hon förblev barnet som fostrats i en sjuklings säng – men i sitt inre förde hon en glödande lidelsefull existens. När hon var ensam i gräset vid stranden lade hon sig på magen som ett djur, med stora svarta ögon och kroppen hoprullad och färdig till språng. Och där låg hon i timmar och tänkte på ingenting, lät sig brännas av solen, lycklig att få gräva ner fingrarna i jorden. Hon drömde omöjliga drömmar; hon såg trotsigt på den brusande floden, hon inbillade sig att vattnet skulle kasta sig över henne och anfalla henne. Då gjorde hon sig styv och stel, beredde sig till försvar, frågade sig ursinnigt hur hon skulle besegra vågorna. 13
Om kvällarna satt Thérèse stillsam och tyst och sydde hos sin faster. Då var det som om ansiktet sov i skenet som mjukt sipprade fram ur lampskärmen. Camille satt hopsjunken i en fåtölj och tänkte på sina räkningar. Blott några enstaka, lågmälda ord störde ibland friden i denna sovande interiör. Mme Raquin betraktade sina barn med en stilla godhet. Hon hade beslutat att de skulle gifta sig med varandra. Hon behandlade alltjämt sin son som en döende människa. Hon bävade när hon kom att tänka på att hon en dag skulle dö och då skulle lämna honom kvar ensam och sjuk. Då räknade hon med Thérèse, då sade hon sig att Thérèse skulle bli en god sköterska åt Camille. Brorsdotterns lugna min, hennes stumma hängivenhet ingav henne ett förtroende utan gräns. Hon hade sett henne i verksamhet, hon ville skänka henne som skyddsängel åt sin son. Detta giftermål var en lösning som var förutsedd, på förhand bestämd. Barnen visste sedan länge att de en dag skulle gifta sig. De hade vuxit upp med denna tanke, som på det sättet hade blivit dem förtrogen och naturlig. Det talades i familjen om detta förbund som om en nödvändig, ofrånkomlig sak. Mme Raquin hade sagt: »Vi väntar tills Thérèse blir tjugoett år.« Och de väntade tålmodigt, utan feber, utan att rodna. Camille, som sjukdomen hade gjort blodfattig, kände inte ynglingaårens heta åtrå. Han hade förblivit den lille gossen inför sin kusin, han kysste henne liksom han kysste sin mor, av ren vana, utan att rubbas i sin lugna egoism. Han såg i henne en älskvärd kamrat som hindrade honom från att ledas alltför mycket och som när det behövdes lagade en dekokt åt honom. När han lekte med henne, när han höll henne i famnen var det som att hålla en gosse, inte en skälvning genomfor hans kropp. Och han hade aldrig kommit på idén att vid sådana tillfällen kyssa Thérèses varma läppar medan hon nervöst skrattande stretade emot. Även den unga flickan tycktes förbli kall och likgiltig. Ibland fäste hon sin storögda blick på Camille och betraktade honom 14
under flera minuter stelt och med upphöjt lugn. Det var bara läpparna som då och då gjorde små omärkliga rörelser. Man kunde ingenting läsa ut ur detta slutna ansikte, som av en okuvlig vilja alltid hölls milt och uppmärksamt. När det talades om hennes giftermål, blev Thérèse allvarlig, nöjde sig med att nickande samtycka till allt vad Mme Raquin sade. Camille somnade. Om sommarkvällarna flydde de bägge ungdomarna ner till stranden. Camille blev irriterad av sin mors ideliga omsorger, han gjorde uppror, han ville springa, bli riktigt sjuk, slippa daltet som gav honom kväljningar. Då drog han Thérèse med sig, utmanade henne till brottningskamp, till att vältra sig i gräset. En dag knuffade han till sin kusin så att hon föll omkull. Den unga flickan tog sig upp igen med ett språng, som ett vilt djur, och med blossande kinder och röda ögon störtade hon sig över honom med bägge armarna uppsträckta. Camille gled ner på marken. Han var rädd. Månaderna, åren gick. Den dag som hade bestämts för bröllopet var inne. Mme Raquin tog Thérèse i enrum, berättade för henne om hennes far och mor, berättade historien om hennes födelse. Den unga flickan hörde på sin faster och kysste henne sedan utan ett ord till svar. I stället för att gå in i sitt rum, som låg till vänster om trappan, gick Thérèse den kvällen in i kusinens, som låg till höger. Det var allt som förändrades i hennes liv den dagen. Och dagen därpå, när de unga makarna kom ner, hade Camille kvar sin sjukliga trånad, sitt heliga, själviska lugn. Thérèse var som vanligt likgiltig och mild, med ett slutet ansikte som var skrämmande i sin oberördhet.
15
III Å t t a dagar efter bröllopet förklarade Camille kort och gott för sin mor att han tänkte flytta från Vernon och slå sig ner i Paris. Mme Raquin protesterade: Hon hade ordnat sitt liv och ville inte ha sina cirklar rubbade. Sonen blev hysterisk. Han hotade att bli sjuk om hon inte gav efter för hans nyck. – Jag har aldrig gjort dig emot, sade han henne. Jag har gift mig med min kusin, jag har tagit alla medikamenter du har givit mig. Det är då det minsta man kan begära, att du håller med mig, när jag nu för en gångs skull vill något. Vi flyttar i slutet av månaden. Den natten kunde Mme Raquin inte sova. Camilles beslut vände upp och ner på hela hennes tillvaro, och hon sökte förtvivlat en möjlighet att börja på nytt. Så småningom lugnade hon sig. Hon kom att tänka på att de unga tu kunde få barn och att hennes lilla förmögenhet då inte skulle räcka till. Hon måste förtjäna mera pengar, återgå till affärslivet, hitta en inbringande sysselsättning åt Thérèse. Nästa dag hade hon vant sig vid tanken på flyttningen, hon hade gjort upp planen till ett nytt liv. Vid frukosten var hon riktigt munter. – Nu ska ni få höra, sade hon till sina barn. Jag far till Paris i morgon. Där söker jag rätt på någon liten rörelse, och så sätter Thérèse och jag i gång med att sälja nålar och tråd igen. På det viset har vi något att göra. Du, Camille, får göra vad du vill, om du nu vill spatsera i solen eller skaffa dig en plats. – Jag skaffar mig en plats, svarade den unge mannen. I själva verket var det bara dum ärelystnad som hade kommit Camille att besluta sig för att flytta. Han ville ha plats i något stort ämbetsverk; han rodnade av välbehag när han i sina drömmar såg sig själv mitt i en stor kontorslokal utrustad med 16
satängärmar och med pennan bakom örat. Thérèse blev inte tillfrågad. Hon hade alltid visat en så passiv lydnad att fastern och mannen inte längre brydde sig om att fråga efter vad hon tyckte. Hon flyttade dit de flyttade, hon gjorde som de gjorde, utan ett ord av klagan, utan en förebråelse, utan att ens tyckas märka att hon bytte vistelseort. Mme Raquin for till Paris och begav sig direkt till passagen vid Pont Neuf. En gammal fröken i Vernon hade givit henne rekommendationer till en av sina släktingar som hade en sybehörsaffär, som hon ville göra sig av med i passagen. Den gamla sybehörshandlerskan fann butiken i minsta laget, i mörkaste laget – men under färden genom Paris hade hon blivit förfärad av bullret på gatorna, lyxen i skyltfönstren, och detta smala galleri, dessa anspråkslösa skyltlådor påminde henne om hennes förra affär som hade varit så fridfull. Här kunde hon tro sig vara i landsorten. Hon andades ut och tänkte att hennes kära barn skulle bli lyckliga i denna avskilda vrå. Det låga priset gjorde att hon bestämde sig – hon fick affären för tvåtusen francs. Mme Raquin, som hade en sparslant på nära fyratusen francs, räknade ut att hon skulle kunna överta affären och betala första årets hyra utan att behöva ta av sitt kapital. Camilles lön och inkomsterna på sybehörsaffären borde räcka till uppehället, tänkte hon, och på så sätt behövde hon inte längre röra sina räntor utan kunde låta kapitalet växa för barnbarnens räkning. Hon kom storbelåten hem till Vernon och talade om att hon hade gjort ett fynd, funnit ett ljuvligt litet hörn mitt i Paris. Så småningom, allt eftersom dagarna gick, blev den lilla mörka butiken i passagen ett palats i hennes utläggningar om kvällarna. Som hon återsåg den i minnet var den bekväm, rymlig, fridfull och hade tusen ovärderliga fördelar. – Ack, kära Thérèse, sade hon, du ska få se hur lyckliga vi blir i vårt lilla krypin! Det finns tre vackra rum en trappa upp. Fullt med folk i passagen… Vi skall göra fina skyltningar. Nej, tråkigt blir det inte. Och det tog aldrig slut. Alla hennes affärsinstinkter vaknade 17
till liv. Redan på förhand gav hon Thérèse goda råd i fråga om försäljning, inköp, affärsknep. Slutligen lämnade familjen huset vid Seine. På kvällen samma dag flyttade den in i passagen vid Pont Neuf. När Thérèse kom in i butiken där hon hädanefter skulle tillbringa sitt liv tyckte hon att hon steg ner i en gravs feta jord. Hon fick liksom kväljningar, hon ryste till av skrämsel. Hon betraktade den smutsiga och fuktiga passagen, hon tittade igenom butiken, gick upp i första våningen, gick igenom varje rum för sig. Dessa nakna rum utan möbler verkade skrämmande i sin ödslighet och sitt förfall. Den unga kvinnan fann inte en gest att uttrycka sig med, sade inte ett ord. Hon var som förstenad. Fastern och mannen hade gått ner igen och hon satte sig på en koffert med stela händer, strupen full av snyftningar och kunde inte gråta. Mme Raquin stod nu inför verkligheten. Hon var generad, skämdes över sina drömmar. Hon försökte försvara sitt förvärv. Hon fann på råd mot var ny olägenhet som dök upp, förklarade mörkret med att vädret var mulet och sade som slutkläm att där bara behövde sopas rent. – Asch, svarade Camille, det här duger utmärkt bra… Förresten går vi bara hit upp om kvällarna. Jag kommer inte hem förrän vid fem- eller sextiden… Ni bägge gör varandra sällskap, så ni behöver inte ha tråkigt. Aldrig skulle den unge mannen ha gått med på att bo i ett sådant kyffe, om han inte hade räknat med att få det varmt och skönt på sitt kontor. Han sade sig att han fick värma sig i sitt verk hela dagen, och om kvällarna lade han sig tidigt. Redan första dagen hade Thérèse slagit sig ner bakom disken och därifrån flyttade hon inte. Mme Raquin undrade över denna slapphet. Hon hade trott att den unga kvinnan skulle försöka försköna sitt hem, sätta blommor i fönstren, be om nya tapeter, gardiner, mattor. När hon föreslog någon reparation, någon förbättring, svarade hennes brorsdotter lugnt: »Vad ska det tjäna till? Vi har det bra som det är, vi behöver ingen lyx.« 18
Det blev Mme Raquin som fick möblera rummen och städa upp lite i butiken. Thérèse blev till slut otålig över att ideligen behöva se henne kila omkring rakt för näsan på sig. Hon skaffade en städerska och tvang sin faster att komma och sätta sig bredvid henne. Camille gick en månad utan att finna någon plats. Han tillbragte minsta möjliga tid i butiken, han flanerade dagen lång. Han blev så utled på det hela att han började tala om att flytta tillbaka till Vernon. Till slut fick han en plats som tjänsteman vid Orléansjärnvägen. Han förtjänade hundra francs i månaden. Hans dröm hade blivit verklighet. Han gick klockan åtta om morgnarna. Han tog rue Guéné gaud och befann sig sedan på kajerna. Sedan följde han så sakteliga och med händerna i fickorna Seine från Institutet till Jardin des Plantes. Denna långpromenad, som han gjorde två gånger om dagen, blev han aldrig led på. Han gick och såg på hur vattnet strömmade, han stannade för att titta på timret som kom utför floden. Han tänkte inte på något särskilt. Ofta ställde han sig framför Notre-Dame och beskådade byggnadsställningarna omkring kyrkan som då höll på att repareras; det grova trävirket roade honom, han visste inte varför. Så tittade han i förbigående in i Port aux Vins, räknade droskorna som kom från stationen. Om kvällarna var han uttröttad, hade huvudet fullt av någon dum historia som hade berättats på kontoret, och då gick han genom Jardin des Plantes och såg på björnarna, om han inte hade alltför bråttom. Där blev han stående en halvtimme, lutad över vattengraven och följde med blicken björnarnas tunga vaggande rörelser. De stora bestarnas fasoner tyckte han om. Han iakttog dem med öppen mun och runda ögon, fann ett idiotiskt nöje i att se dem röra sig. Till slut bestämde han sig för att gå hem, och då släpade han benen efter sig, fullt upptagen av de förbipasserande och butikerna. Så fort han kom hem åt han, och sedan satte han sig att läsa. Han hade köpt Buffons verk, och han hade föresatt sig att läsa tjugo, trettio sidor varje kväll trots att lektyren tråkade 19
ut honom. Han läste vidare i billighetsupplagor Histoire du Consulat et de l’Empire av Thiers och Histoire des Girondins av Lamartine eller också populärvetenskapliga arbeten. Han trodde att han bildade sig. Ibland tvang han sin hustru att höra på när han läste vissa sidor, vissa anekdoter. Han var mycket förvånad över att Thérèse kunde sitta tankfull och tyst en hel kväll utan att bli frestad att ta till en bok. Innerst inne medgav han att hans hustru inte var särskilt intelligent. Thérèse visade otåligt ifrån sig böckerna. Hon föredrog att sitta sysslolös och stirra, medan tankarna irrade långt borta. Förresten hade hon ett jämnt och lättsamt humör. Hela hennes traktan gick ut på att göra om sig till ett passivt instrument, att vara till behag och förneka sig själv till det yttersta. Affärerna gick någorlunda. Inkomsterna blev regelbundet de samma var månad. Kundkretsen bestod av kvarterets arbetar kvinnor. Var femte minut kom det in någon ung flicka och köpte för några sous. Thérèse betjänade kunderna med ord som alltid var likadana, med ett leende som mekaniskt nådde hennes läppar. Mme Raquin var smidigare, pratsammare, och egentligen var det hon som lockade in och behöll kundkretsen. Under tre års tid gick dagarna sin jämna lunk. Camille var inte borta från kontoret en enda gång, hans mor och hustru lämnade knappast butiken. Thérèse levde i ett fuktigt mörker, i en trist och deprimerande tystnad, såg livet breda ut sig framför henne i hela sin nakenhet, och varje kväll bjuda på samma kalla bädd och varje morgon på samma tomma dag.
20
IV Va r sjunde dag, om torsdagskvällarna, tog familjen Raquin emot besök. Då tändes en stor lampa i matsalen och då satte man på en stor kittel med vatten för att laga te. Det var en stor apparat. Den kvällen stack av mot de övriga, den hade ingått i familjens vanor som en borgerlig orgie och något otroligt muntert. Då lade man sig klockan elva. Mme Raquin återfann i Paris en av sina gamla vänner, poliskommissarie Michaud, som hade tjänstgjort i Vernon i tjugo år och bott i samma hus som sybehörshandlerskan. Mellan dem hade en intim vänskap uppstått, men sedan, när änkan hade sålt sin rörelse och flyttat till huset nere vid vattnet, hade de så småningom tappat bort varann. Michaud lämnade landsorten några månader senare och begav sig till Paris för att i lugn och ro njuta sin pension på femtonhundra francs vid rue de Seine. En regnvädersdag mötte han sin gamla väninna i Pont Neuf-passagen. Samma kväll åt han middag hos Raquins. Det blev upphovet till torsdagsmottagningarna. Före detta poliskommissarien tog för vana att punktligt komma på besök en gång i veckan. Så småningom tog han med sin son Olivier, en lång trettio års pojke, mager och torr, som hade gift sig med en mycket liten, loj och klen kvinna. Olivier hade en tjänst som inbringade honom tretusen francs vid polisprefekturen, något som Camille avundades honom alldeles särskilt. Han var förste skrivare hos ordnings- och säkerhetspolisen. Thérèse avskydde från första stund denna stela, kalla person som trodde sig hedra butiken i passagen genom att komma dit med sin stora beniga kropp och sin sjukliga fru. Camille införde en annan gäst, en äldre tjänsteman vid Orléansjärnvägen. Grivet hade tjugo tjänsteår, han var förste 21
skrivare och förtjänade tvåtusenetthundra francs. Det var han som delade ut arbetsuppgifterna åt tjänstemännen på Camilles kontor, och den senare visade honom en viss respekt; i sina drömmar sade han sig att Grivet måste dö en vacker dag, att han kanske om något tiotal år finge efterträda honom. Grivet blev förtjust över Mme Raquins sätt att ta emot honom och kom igen var vecka med perfekt regelbundenhet. Efter sex månader hade hans torsdagsvisit blivit en plikt för honom; han gick till Pont Neuf-passagen på samma sätt som han var morgon begav sig till sitt kontor, mekaniskt, primitivt, instinktivt. Därmed blev sammankomsterna riktiga högtidsstunder. Klockan sju tände Mme Raquin brasan, ställde lampan mitt på bordet, placerade ett dominospel bredvid den, torkade av teservisen som stod på skänken. Precis klockan åtta träffades gamle Michaud och Grivet utanför butiken, den ene kom från rue de Seine, den andre från rue Mazarine. De steg in, och sedan gick hela familjen en trappa upp. Man satte sig runt bordet, och så väntade man på Olivier Michaud och hans hustru som alltid kom för sent. När församlingen var fulltalig, serverade Mme Raquin teet, Camille tömde dominoasken på vaxduken, var och en fördjupade sig i spelet. Sedan hördes bara dominobrickorna. Efter varje parti grälade spelarna ett par minuter, så sänkte sig åter tystnaden tung, endast avbruten av dominobrickornas smällande. Thérèse spelade med en likgiltighet som retade Camille. Hon tog till sig François, den stora strimmiga katten som Mme Raquin hade haft med sig från Vernon, och den smekte hon med ena handen, medan hon lade dominobrickorna med den andra. Torsdagskvällarna var ett syndastraff för henne. Ofta klagade hon över något illamående, en otäck migrän, för att slippa spela och få sitta sysslolös och halvsova. Med ena armbågen på bordet och kinden stödd mot handflatan betraktade hon sin fasters och sin mans gäster, såg dem genom ett slags gult och rökigt dis som kom från lampan. Alla dessa huvuden gjorde henne utom sig. Hon gled från det ena till det andra 22
med djupt äckel, dov irritation. Den gamle Michaud uppvisade ett gulblekt ansikte fläckigt av röda utslag, ett av dessa döda ansikten man finner hos gubbar som går i barndom. Grivet hade kretinens hopträngda mask, runda ögon och tunna läppar. Olivier hade utstående kindknotor och bar helt högtidligt ett stelt och obetydligt huvud på sin löjliga kropp. Vad beträffade Suzanne, Oliviers hustru, så var hon mycket blek, hade irrande blick, vita läppar, ett pussigt ansikte. Och Thérèse kunde inte hitta en människa, inte en levande varelse bland dessa groteska och spöklika figurer som hon var instängd ibland. Ibland överfölls hon av hallucinationer, trodde sig begravd längst inne i en grotta, i sällskap med mekaniska kadaver som rörde på huvudet, fäktade med armar och ben när man drog i snören. Den tjocka luften i matsalen höll på att kväva henne; den rysande tystnaden, det gula skenet från lampan genomborrade henne med en obestämd skräck, en outtalbar ångest. Nere vid ingången till affären hade man satt upp en ringklocka vars skarpa ringande förkunnade när kunderna kom in. Thérèse spetsade öronen: när ringklockan gav ljud ifrån sig skyndade hon lättad ner, lycklig att få lämna matsalen. Hon betjänade kunden i sakta mak. När hon blev ensam satte hon sig bakom disken och där blev hon kvar så länge som möjligt, fasande för att behöva gå upp igen, och direkt njutande av att inte ha Grivet och Olivier framför sig. Den fuktiga luften i butiken dämpade febern som brann i hennes händer. Och så försjönk hon på nytt i dessa allvarsamma drömmerier som för henne var det vanliga. Men så fick hon inte sitta länge. Camille blev ond över att hon var borta. Han förstod inte att man kunde föredra butiken framför matsalen om torsdagskvällarna. Då lutade han sig över trappräcket och sökte sin hustru med blicken. – Nåå! skrek han. Vad gör du? Varför kommer du inte upp?… Grivet har en sabla tur. Nu vann han igen. Den unga kvinnan reste sig mödosamt och gick tillbaka till sin plats framför gamle Michaud som hade ett kväljande sätt 23
att le med sina hängande läppar. Och ända till klockan elva satt hon där sedan apatiskt på sin stol och betraktade François som hon höll i famnen för att slippa se pappdockorna som grimaserade omkring henne.
24
V E n torsdag när Camille kom hem från kontoret hade han med sig en stor bredaxlad karl som han med en hemvan gest sköt framför sig in i butiken. – Mor, sade han till Mme Raquin och visade på mannen, känner du igen den här herrn? Den gamla sybehörshandlerskan såg på den långa räkeln, letade bland sina minnen men fann ingenting. Thérèse iakttog det hela med saktmodig min. – Är det möjligt? återtog Camille. Känner du inte igen Laurent, lille Laurent, son till gubben Laurent som har så vackra vetefält åt Jeufossehållet till!… Minns du inte? Vi var skolkamrater. Han brukade komma och hämta mig om morgnarna när han hade varit hos sin farbror som var granne till oss, och du gav honom syltsmörgåsar. Mme Raquin kom plötsligt ihåg lille Laurent och tyckte att han hade vuxit rent otroligt. Hon hade inte sett honom på väl tjugo år. Och nu ville hon få honom att glömma den frågande hälsningen genom en ström av minnen, genom rent moderligt pyssel. Laurent hade slagit sig ner, han log stillsamt, han svarade med klar stämma, han såg sig omkring med lugn och trygg blick. – Kan ni tänka er, sade Camille, att den kanaljen har varit anställd vid Orléansjärnvägen i arton månader och att vi inte har träffats och känt igen varann förrän i kväll. Man får säga att det är ett stort, betydande företag. Den unge mannen spärrade upp ögonen när han yttrade detta, knep ihop läpparna, stolt över att vara den oansenliga kuggen i en väldig maskin. Han fortsatte, medan han skakade på huvudet: 25