9789174636925

2

Dimitris Karamitros

PLUTOS ∞ Snärjd i en pjäs ∞

3

© 2019 Karamitros, Dimitris ”Snärjd i en pjäs” Foto & Illustration: PHOTOtoPAINT by dimitris Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 9789174636925 4

.

Det är inte logiskt att tro att du endast kan flyga med vingar ‌

5

”Hjärnan är en eld som du måste tända, inte ett kärl som du måste fylla”.

Plutarchos

Vårt sinne spelar oss konstiga spratt. Där du känner dig säker i din sak, kommer en ny situation och din värld vänds plötsligt upp och ner. Med ens blir allt omständligt. Många välgenomtänkta världsuppfattningar kastas över andra och du känner dig liksom barnet som söker omgivningens försäkran att det handlar om en missuppfattning.

Det annorlunda orsakar alltid förundran och osäkerhet tillsammans. Och denna förundran skapar hos vissa av oss avvisning och ilska, medan hos andra välvilja och förståelse.

Osäkerhet skapar i sin tur rädsla som är en mycket stark känsla.

Den väcker upp primitiv oro och dolda komplex. Väldigt bra förtäckta sådana.

De flesta människor i Plutos omgivning blev osäkra i hans närvaro, kände sig avvikande från sin normalitet.

Men vad är normalt?

Jag har funderat över dumheten, som nästan alla har vikt sig för. ”Den genomsnittliga Svensson begriper inte” brukade Plutos säga.

Människan är räddhågad och avundsam. Hon är rädd att bli ensam. Känner sig bara säker i gemenskapen.”

Plutos såg inte ut som de flesta heller. Han var utländsk, avvikande och helt enkelt inte skyldig dom något.

Den osalig Pluto!

Och om han verkligen var speciell då?

Varje morgon när jag vaknar ställer jag samma fråga till mig själv.

Hur skulle det kännas att bara för en dag se ut som om jag var något exceptionellt? Ovanlig? För en dag vara tvungen att ta emot 1

samma rekyler som varje idiot vräker ur sig för mitt avvikande. Jag tror inte att jag skulle orka möta morgondagen då. Svårt att gå ur sängen och säga "God morgon". ”Gör din egen mytologi,” brukade Pluto uppmana oss.

Men den här berättelsen handlar inte bara om Plutos händelserika natur. Som en bomb ur ingenstans trillade en gestalt till ner. Bland alla under, förundringar, retsina och regga dök plötsligt den oförmodade upp, en välkomnande distraktion av ingen mindre än kärlekens guddumbom. Skepnaden av älskligheten och en förtjusande söt uppenbarelse.

Men nog av all rappakalja. Dags att kliva in i min berättelse.

2

”Under fernissan av vårt invanda seende sover tingen” Gernot Böhme

∞ Den solmättade sommarvärmen verkade rogivande på mina spända muskler och de tröga synapserna denna förmiddag.

Blommorna i trädgårdarnas välskötta rabatter doftade som om det var deras sista tillfälle att utmärka sig.

Jag tackade mina gudar för ingivelsen att ta denna morgonpromenad till en av Göteborgs vackraste platser där färggranna plantor lyste och porlande friskt vatten förnöjt rann här och var.

De pråliga färgerna och de friska dofterna i den allt varmare morgonluften ingav en sådan där behaglig och loj känsla som man kan bara uppleva på vissa exotiska platser här och där på jorden.

Snarare i tropikerna än i Göteborgs Botaniska Trädgård.

Tillsammans med några andra morgonbesökare lät jag mina sakteliga steg följa den slingriga stigen utan minsta tanke på tid eller något annat störande som kunde rubba den sköna spatserturen. Jag bara gick och gick halvt berusad av alla dofter.

Passerade blommande buskar och bladrika träd som hämtats hit från jordens alla hörn och bars fram av drillande fågelkvitter och en susande svag bris.

Man kan undra, om det nu var en sån härligt varm dag varför jag valde att slösa bort den i en park hellre än att ta spårvagnen ut till havet?

Ja, jag kan berätta. Araber! Det låter inte klokt att våga utrycka sig så bestämt (om ett folk )men jag kan berätta, och sedan drar ni själva era slutsatser. Ok, det är vulgärt att stämpla folk på grund av 3

en besvärande händelse, men jag rättar mig själv och säger istället: folk som inte respekterar kulturella sedvanor och beteenden dit de kommer. Jag pratar om människor som med sina seder tar stenhällar, stränder och vackra skärgårdsmiljöer som tillhör alla i besittning. Stora familjer som tågar in med grillar, som får hela stranden att stinka fläsk, tillsammans med Bluetooth högtalare som pumpar luften med det senaste av dunk, dunk-musik. Allt till överdrift.

Folk, fåglar och krabbor vid stranden som till dess legat och njutit av den varma solen och svala havsfukten blir skrämda och jagas bort därifrån. Panikslagna av detta barbari skyndar de sig bort, till någonstans där de kan njuta av friden och ligga ostörda. Bada kan man ju ändå göra på semestern utomlands.

Jag vill påpeka att det här är inga rasistiska påståenden utan det handlar om hänsyn och respekt. När jag vid en liknande situation ville väcka någon sorts samvetskänsla och förståelse för problematiken hos det campande sällskapet intill mig, bemöttes jag av ren ilska. ” Vad är problemet mannen? Gör inte det, får inte det.

Inte det, och inte det. Alltid inte. Gå du, kan du sitta där borta. Där är bra för dig där” sa sällskapets överhuvud, och pekade med ena handen upp mot klipporna och med den andra höjde han musiken. ”Men, men” försökte jag. ”Om alla gör som du på den här lilla stranden, det vill säga, tar hit en två meters grill med ett berg av kött och fyller stranden med stinkande rök ackompanjerad av ständigt dunkande musik, hur blir det då för alla som vill mysa i solen?” ”Roligt”, sa han och vände ryggen till min pedagogiska ton och försvenskade undrande min.

Under en ganska lång stund försökte jag infinna mig i denna situations absurditet. Till slut blev jag tvungen att lämna min skuggiga plats där jag satt och läste min bok. Jag gick efter de andra 4

infödingarna bort från den mjuka sanden och det glänsande havet, till en solstekt stenkulle.

En liten kotte avbröt mitt resonemang. Det exotiska tallträdet hade släppt ner kotten på stigen som fick ta emot de dystra tankarnas retroaktiva känslouttryck. Den upplösande reaktionen fick mig att reflektera över mina till dess självgående stegs bristande raskhet.

Kroppen hade för länge sedan tappat fart och klockan hunnit bli mycket. Hela min konstitution började kännas utmattad av gående och alla myllrande intryck. Så småningom ledde detta till att jag beslöt mig för att vända tillbaka och söka skydd under parasollerna i parkens inbjudande kafé. ”Vatten!” skrek hela min försmäktande person. ”Skugga!”.

Uppjagad och besvärad av svettdropparna som rann i små rännilar från hårfäste och panna ner i ögonen, kom jag flämtande fram, och äntligen kunde jag sjunka ner på en stol i parasollets ljuvliga skugga.

Efter flera djupa andetag och en halv flaska vatten som min hopklistrade mun slukade så att stämbanden smörjdes fick jag till slut hjärtats pumpande i tretakt att gå ned i varv.

Det dröjde en stund innan skuggans vindfläktar, blommornas härliga dofter och den snabbt uppslickade kalla glassen kunde åstadkomma någon form av behaglighet.

Jag slickade mig om läpparna och med en viss ansträngning tvättade jag rent mina kladdiga fingrar med lite vatten, resten av det redan ljumma vattnet lät jag sakta rinna ned i min uttorkade strupe.

Nöjd efter min avslutade rengöringsprocess och helt tillfreds med det behagliga tillstånd jag nu befann mig i lutade jag mig åter bakåt i den bekväma stolen och tillät mig att skänka lite uppmärksamhet åt omgivningen.

Det var inte mycket som hände.

5

En del gäster, lika uttorkade av värmen skyndades förbi bärande sina brickor med förfriskningar.

En och annan fågel vågade sig med tveksamma hopp upp på kaféets utspridda bord, för att kunna knycka kvarlämnade brödsmulor. Med ett visst intresse iakttog jag en stund en skatpappa, en skatmamma och två skatungar som tog ett uppfriskande bad i den lilla fontänen i närheten.

Men så småningom började jag avskärma mig ifrån allt som försiggick runt omkring. Det kändes som om allt liv likt en vindpust passerade mig utan minsta beröring, och tidens tickande övergick i en långsammare frekvens än parkens övriga sorl.

Den tidlöses ståndpunkt.

Jag lät mig vaggas av känslan.

Tiden flöt förbi i sin omaka takt.

Jag var ljuvligt bedövad av de sötaktiga substanser som blommorna runt omkring mig utsöndrade och lyckoruset genomträngde hela mitt väsen.

Jag kände hur min kropp förnöjsamt gungade i salighetens hav efter serotoninets direktiv. Allt var lugnt och jag befann mig i en gynnsam miljö.

Just när tanken slog mig att det här var för bra för att vara verkligt, bröts mitt elyseiska tillstånd plötsligt av ett irriterat brummande nära min vänstra kind.

Istället för att panikslagen kasta mig upp och börja fäkta med händerna på grund av detta fräcka intrång i mitt sinnes lustgård öppnade jag lugnt ögonen och efter den korta stund jag behövde för att fokusera, kunde jag till slut identifiera surrandets källa.

Det var en humla. En tjock och tung jordhumla som istället för att jobba lite hos blommorna drog sig till en glassfläck som fanns kvar på min kind.

Jag fick känslan av att humlan hade märkt att jag sett den och bara låtsades ha vägarna förbi men jag lät mig inte luras så lätt. Som en djärv iakttagare fortsatte jag med halvslutna ögon följa insektens 6

brummande flygattacker mot det minimala sockerspåret.

Tanken på att blunda och låta humlan slicka i sig kindens sockrade fläck slog mig faktiskt, men bristande kunskaper i huruvida humlor sticker eller inte fick mig att hamna i grubblerier. Dessa var långt ifrån ett effektivt agerande gentemot humlans envisa intresse.

Och då hände det!

Plötsligt bröt en främmande tankebild in i mina hjärncellers nätverk. Genom ett snabbt rutschande längs hjärnans neuroner dök plötsligt Dimos hologrambild upp.

Min kära gamla väns glada tryne såg leende på mig.

Dimos! Karriäristen som blev bonde alltså.

Dimos + grönsaksodling + jord + blommor =humlan!

Eller tvärtom.

Humlan = blommor = jord = grönsaksodling = Dimos!

Under en snabb blinkning växlades informationsflödet från Dimos ansikte till Plutos, en annan kär vän med en biografi som sträckte sig över både min och Dimos.

Tiden stod stilla och all aktivitet i både mig och parken hade frysts som om den lamslogs av min häpnad.

Fråga mig inte hur allt detta gick till.

Att en humla fick mig att associera till mina gamla vänner Dimos och Pluto.

Det var förträffligt. Vilken sammankoppling med … och… men vad gjorde humlan nu?

Medan min uppmärksamhet gjorde djupdykning i tid och rum hade humlan passat på att landa på min kind.

Humlan hade redan börjat suga på glassens minimala sockerspår (som fanns kvar) på min kind och under tiden som min konfysa uppmärksamhet inrättade sig till nuet, började min västra ansiktshalva skaka av nervösa ryckningar.

Chockad av humlans fräckhet och handfallen av både minnet av mina gamla vänner och händelsens bisarrhet; vännernas 7

bildfragment som plötsligt dykt upp, fladdrade fortfarande i min hjärna och jag kunde inte bestämma vad som var bäst att göra härnäst när det gällde humlans intimitet. Instinktivt och lite äcklad ville jag vifta bort insekten, men rädslan för att bli stucken fick mig att tveka samtidigt som jag imponerades av insektens skarpsinniga aktion.

Det kittlade ordentligt på kinden nu och jag var beredd att reagera på samma sätt som alla före mig hade gjort vid mötet med det okända. Döda alltså!

Till min lycka behövde jag inte fatta ett sådant beslut.

Humlan var nu klar och sockerfläcken var borta. Majestätiskt, utan minsta brådska lyfte humlan med sitt karakteristiska brummade ljud och utan något som helst tack, eller avskedshälsning försvann den bort till de blommande rabatterna.

Halvt försjunken i detta handlingsförlamade tillstånd återkom mina barndomskompisars minnen som så oväntat hade dykt upp efter insektens ankomst!

Jag fylldes av längtan och undran över hur de hade det, och hur det var med min försvunna bästa vän, Pluto.

Mina ögon öppnades av sig själva och jag såg mig omkring.

Parken badade fortfarande i de glada solstrålarna.

Några vuxna satt förnöjsamma på kaféets stolar och blundade njutningsfullt mot solljuset. De sedvanliga barnvagnarna var uppställda i rad lite längre bort där Göteborgs minderåriga invånare sov den oskuldsfulles sömn. Deras mammor å andra sidan babblade högt utan att bry sig om ifall andra var intresserade av deras bebisvardag, eller sms:ade frenetiskt i sina mobiler. Som om de genom att föda en liten parvel plötsligt ägde alfahonans privilegier med rätten att ta för sig överallt. Pyttsan.

Långsamt och tydligt fick en liten röst inom mig fick mig plötsligt att stelna till. ”Det är nästan sommar för bövelen. Livet är kort, och för 8

ovanlighetens skull råkar du vara ledig så varför åker du inte och hälsar på dina vänner?”

Röstens ekande ord försvann in i min orkeslösa kropps ihåliga vrår. Dess innebörd studsade mot hjärnans nervceller men gav inte det förväntade ”upp och springa” kommandot.

Jag blundade åter och lät parkens alla ljud jaga bort de skrämmande tankarna och de störande rösterna som kommit från ingenstans.

Jag började återfå den gamla sinnesstämningen, befriad från alla de känsloinvasioner som den gamla undantryckta världen helt fräckt hade rört upp i mitt sinne. ”Men vad är det nu?”

En svag vindil knappt märkbar, som en fjärils tunna vingfladder fläktade min kind, och väckte med små puffar mitt medvetande ur sitt djupa meditativa tillstånd.

Jag lät bli att öppna ögonen och i ett halvvaket tillstånd avvaktade jag fortsättningen. Kanske en ny störande insekt tänkte jag besvärat.

Det hände inget.

Jag avvaktade. Ingen fläktande luftpuff.

Istället nådde en svag jordlukt mina näsborrar. Jag väntade en stund på fortsättningen men eftersom inget mera hände gav jag till slut upp och återkopplade mig till ”stand by”.

Men det visade sig att något var i görningen. Plötsligt träffades jag, nu ännu hårdare av en mulldoftande vindpuff som fick hela min kropp att rycka till. Innan alla mina sinnesorgan hann reagera med de rätta signalerna till hjärnan varseblev jag överraskat en bit mark ur mitt barndomstidsrum. Därifrån kom doften, det gamla hemlandet!

Starkt överraskad såg jag, fast det är inte det rätta ordet, i en svajande varseblivningsfrekvens hur doftförnimmelsen långsamt virvlade upp ur det glömda landets varma och fuktiga sommarjord 9

upp i luften. Hur jordmolekylerna rörde sig uppåt, krockade med varandra, och så sakteliga förflyttade sig vidare, sveptes högre upp i luften av vindarna.

Jag upplevde med alla sinnen hur kallare havsvindar tryckte dem ännu högre upp i atmosfären där vresiga luftströmmar ledde dem norrut.

Jordpartiklarna tillsammans med havskristallerna från barndomslandet trycktes över berg och längs slättland, över hav och städer längre och längre bort därifrån.

Luften drevs nu i sin bestämda färdväg vidare norrut tills en liten strimma av luft långsamt skiljde sig ur denna luftström, full av dofter och smaker och sakta sänkte sig nedåt.

Luftstrimman som bar hemlandets jord- och havsmolekyler var varken stark eller väldig utan föreföll mer lik en luftström av partiklar som vred och svängde sig med en beslutsamhet som ingen kunde förvänta sig av en simpel luftström. Tills den nådde fram!

Helt absorberad av detta märkliga sinnesintryck och med alla förnimmelseorgan öppna tog jag emot luftens stöt med ett stön av smärta, som om luftens långväga transport av jord och saltmolekyler aktiverade en undangömd sinnevärld. Snabbt förvandlades känslorna från att ha varit besvärliga till att vara fulla av längtan.

Med dofterna som utlösande faktor väcktes bortglömda barndomsminnen till liv.

Det var andedräkten som jorden utsöndrade framåt kvällen då den friska havsfukten lade sig på den solheta marken. Elementens eviga konceptionsmönster av eld, vatten, luft och jord.

I mina minnen varseblev jag en grupp barn som trots kvällens sena timme lekte med att gräva tunnlar i den blöta jorden som formades till bostäder. Leriga fingrar plattade jorden, byggde vägar för små 10

bilar och tryckte ned små kvistar till träd.

Grannskapets barn fångade i sin lek.

Starka känslor och nostalgi fyllde mitt bröst.

Min barndomstid. En tidsålder full av förväntningar.

Man tvingades vänta två timmar efter att ha ätit, innan leken fick fortsätta. Två timmars tupplur för vila och på söndagar gick man hungrig hela morgonen fram till slutet av söndagsskolans timme. Även smärta fick man utstå längre innan den gick över. Nu långt efteråt, med dagens samhälles mått är det svårt att förstå hur vi lyckades överleva.

Den tidens resor gjordes i bilar utan säkerhetsbälten, eller krockkuddar! Fem personer kunde färdas flera timmar i en liten bil och aldrig lida av det så kallade "andraklassyndromet".

Det fanns inga låsta dörrar eller fönster. Inte heller några läkemedelsskåp med säkerhetsspärrar för barn. Vi cyklade utan hjälm, liftade med främlingar och körde motorcyklar utan körkort.

Gungorna var gjorda av metall med vassa kanter.

Till och med lekarna var våldsamma. Vi tillbringade timmar med att bygga improviserade bilar för att tävla i nedförsbackar tills vi upptäckte att vi inte hade tänkt på bromsar. Vi brottades, och föll, utan att någon fick diskbråck eller urledvridning.

Vi kom ut ur husen springandes, gapandes och levde rövare. Vi lekte hela dagarna och kom inte hem innan lamporna tändes på gatorna. Ingen kunde hitta oss. Det fanns inga mobiltelefoner. Vi gjorde oss illa i leken och det fanns inget straff för "de ansvariga".

Det var vanligt med små skador och allt blev bra med lite jod eller ibland några stygn. Det fanns ingen att skylla på förutom sig själv, och vi lärde oss att klara det.

Vi åt godis och drack läsk, men vi var inte feta. Kanske en av oss var tjock men det var inget mer med det. Vi delade samma flaska läsk, och ingen av oss blev smittad av någon sjukdom. Ibland fick vi huvudlöss i skolan, då tvättade mödrarna våra huvuden med varm ättika.

11