Nyckeln till Hinsides
Läs mer om Albin Alvtegen
på rabensjogren.se
Böcker i Hinsides-serien:
Nyckeln till Hinsides
Hinsides brinner
Hinsides väktare
Smittan i Hinsides
© Albin Alvtegen & Karin Alvtegen 2016
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2023
Tidigare utgiven av Brombergs Bokförlag
Omslagsillustration: Alexander Jansson
Omslagsformgivning: Jonas Lindén
Tryckt hos ScandBook UAB, Litauen 2023
ISBN 978-91-29-74172-8
Rabén & Sjögren ingår i
Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
K APITE L 1
Vi kan bara se det vi tror på.
En gång för länge sedan hade Linus läst de orden i en bok. Vad den hette mindes han inte, bara att orden gnistrat som en skatt.
Den meningen blev hans hemliga tröst.
Från den stunden började han söka efter något fantastiskt i sin omgivning. I skogen letade han efter spår av troll och sagoväsen. I stan kikade han in i de smalaste gränderna, på jakt efter något mer än bara trista fasader. För tänk om det var sant?
Tänk om det var så att om han bara trodde riktigt ordentligt skulle han upptäcka dörren till en affär med magiska föremål. Han ville så gärna hitta en förtrollad sten eller någon ört som kunde göra så att allt blev bra. Göra så att hans mamma blev gladare. Få hans pappa att komma tillbaka igen.
Och göra så att hans syster Linnéa blev frisk.
Men han hade inte hittat något. Inga troll eller älvor. Inga magiska dörrar. Han hittade absolut ingenting.
3
Det var som om världen ville övertyga honom om hur trist den var.
Ju äldre han blev, desto svårare blev det att fortsätta leta.
Nu var han tolv och hade gett upp.
Linus och Linnéa var tvillingar och väldigt lika till utseendet, men det var allt. De var inte olika på det sätt som syskon brukar vara, som att Linus hatade broccoli medan Linnéa
älskade det. Nej, Linnéa hade aldrig ens smakat broccoli. Hennes mat pumpades in genom en liten öppning i magen.
Hon varken pratade eller rörde sig. Kanske hörde hon inte ens vad han sa.
Det hade varit så sedan de föddes. Barnmorskan märkte direkt att något var fel, för Linnéa var alldeles tyst och rörde sig inte. Så medan Linus låg i mammas famn blev Linnéa
undersökt av läkare. De fann en skada i hennes hjärna och sa att hon aldrig skulle bli bra. Det beskedet krossade mammas hjärta.
Innan Linus och Linnéa fanns hade mamma arbetat som konservator, en sådan som renoverar historiska byggnader.
Hon älskade gamla hus.
En dag hittade hon en annons i tidningen och Linus såg
henne lysa upp.
Titta Linus!
4
–
Unikt trähus UTHYRES
till mycket händig person.
Bo gratis i utbyte mot renoveringshjälp.
Längre eller kortare period – alla hyresgäster av intresse!
Några veckor senare var de på väg. Bilen var lastad med verktyg och färger och allt som kunde tänkas behövas till renoveringen. Mammas fingrar trummade otåligt mot ratten. Linus och Linnéa satt i baksätet. Linus var djupt försjunken i ett spel på mobilen.
– Linus, du kan väl kolla kartan igen är du snäll? Han lyfte blicken och mötte mammas i backspegeln.
– Är du verkligen säker på att vi åker rätt? fortsatte hon.
Vi borde vara framme nu.
Linus suckade och sträckte sig efter kartboken.
– Hur skulle vi kunna åkt fel? Det var typ flera timmar sen det fanns några avtagsvägar.
– Jo, men ändå, sa hon. Kan det verkligen vara så här långt?
Tydligen, tänkte han buttert och fortsatte spela. Han
delade inte mammas förtjusning över att tillbringa sommaren i ett gammalt hus, mitt ute i ingenstans. Verkligen
inte. Men mammas uppenbara glädje var värd ett par tråkiga månader. Och han hade fått ett begagnat Playstation 3. Han hade också fått välja tre nya spel, trots att ett hade 16-årsgräns.
5
Det var en stor uppoffring för mamma, det visste han. Både pengarna och det där med åldersgränsen.
Det sprakade till i bilradion.
– Nu igen, sa mamma. Vilka märkliga störningar.
– Radiosignaler kanske inte når hur långt som helst, mumlade han.
Mamma gav honom en hastig blick.
– Det blir bra det här, Linus. Det blir väl härligt med sommarlov på landet? Tänk bara vad stan blir varm och dammig och nästan alla dina klasskompisar är ju bortresta. Nu får vi också råd att komma iväg.
Hon gjorde en paus. Kanske sökte hon efter fler argument.
– Och trädgård finns det också. Det blir skönt för Linnéa att kunna sitta utomhus, eller hur gumman? Det blir bra det här Linus, det är jag säker på.
Kanske var det mest sig själv hon ville övertyga. Linus och Linnéa satt ju där i baksätet vare sig de ville eller inte. Men en sak ville Linus. Väldigt mycket. Han ville att mamma skulle fortsätta vara lika glad som hon varit sedan hon hittade annonsen. Han lutade sig mot Linnéa.
– Det blir nog bra det här, viskade han. Mamma är glad och jag ska visa dig trädgården.
Linnéa satt som vanligt i sin egen värld. Linus försökte följa hennes blick. På så vis kunde han åtminstone dela vad hon såg. Hennes hand låg slapp på armstödet till den specialbyggda
6
bilstolen. Det var så orättvist att han fötts alldeles frisk medan
Linnéa var så sjuk. Det var svårt att tänka på. Ibland låg han vaken om kvällarna och tänkte att det kanske var hans fel. Att det hänt något under förlossningen och att de valt att rädda honom. Det hjälpte inte att mamma sa att Linnéas skada funnits redan när hon låg i magen.
Det hjälpte inte.
Skogsvägen tycktes ändlös. Utanför bilfönstret hade det hunnit bli skymning. Försommarkvällens gyllene ljus strilade mellan trädgrenarna. Träden där utanför såg enorma ut, mycket större än på andra ställen. De fick honom att känna sig liten.
Vem bygger ett ”unikt trähus” mitt i ödemarken? funderade Linus.
Ett nytt sprak hördes ur radion som sedan blev tyst. Toppen, tänkte han. Och ingen uppkoppling finns det heller.
– Titta Linus. Äntligen ett hus. Nu stannar vi och frågar om vägen.
I trädgården, utanför det lilla huset, låg en gammal man på knä och rensade ogräs. Mamma vevade ner bilrutan.
– Ursäkta, ropade hon. Vet du möjligen vägen till Trakeborg?
Mannen reste sig med besvär och kom fram till bilen.
Hans fårade ansikte såg vänligt ut, om än något förvånat.
7
– Jadå, sa han och kisade mot kvällssolen. Får jag fråga vad ni ska göra där?
– Vi ska bo där i sommar.
Alla mannens rynkor hamnade i pannan när ögonbrynen for upp.
– Bo på Trakeborg? Går det verkligen att bo där fortfarande?
– Ja, det hoppas jag, log mamma. Vi får bo där gratis i utbyte mot att jag renoverar lite.
– Då lär du ha att göra, sa mannen och nickade fundersamt. Det har stått tomt länge. Jag arbetade som trädgårdsmästare däruppe innan Vilhelm …
Han avbröt sig och stod tyst ett ögonblick.
– Medan Vilhelm fortfarande bodde där, menade jag.
Han slängde en blick in i bilen och fick syn på Linus och Linnéa.
– Hej på er, sa han och vinkade med trädgårdshandsken.
Linus vinkade tillbaka. Mannen pekade bortåt vägen.
– Det är bara att fortsätta, vid dungen där borta tar ni till vänster. Fortsätter ni rakt fram kommer ni till sjön, där finns en liten badplats. Lycka till, och tveka inte att komma förbi om ni behöver nåt.
Linus vände sig om och vinkade när de åkte vidare. Mannen stod kvar och såg efter dem. Det fanns något bekymrat och oroligt i hans ansikte.
8
Den lilla vägen smög fram mellan lummiga träd. Gräset växte högt mellan hjulspåren. Och så bakom en krök var de framme. Mamma bromsade tvärt. En stund satt de bara och gapade.
Ett väldigt hus tornade upp sig framför dem. Kanske hade det en gång varit målat, det var svårt att avgöra. Enstaka flagor av färg var allt som fanns kvar. Här och var sköt balkonger och utbyggnader ut, burna av gapande drakhuvuden. En gigantisk murgröna täckte halva fasaden. Ett spetsigt torn stack upp på husets högra sida, längst upp satt en vindflöjel i form av ett underligt, ormliknande djur med horn.
Mamma harklade sig.
– Jamen, det var ju ett … ett jättefint hus. Verkligen … annorlunda.
Linus lät blicken vandra längs den långa raden av mörka fönsterglas. Det ruvade något olycksbådande över huset. De två höga fönstren på var sida om den svarta ytterdörren fick huset att likna ett monster på lur mellan träden.
En rörelse lockade hans blick mot tornet. Gardinen i tornfönstret rörde sig. Någon måste ha stått där och sett dem komma.
I samma ögonblick öppnades ytterdörren. En kvinna klev ut. Hon var tjusigt klädd i ljusblå dräkt och högklackade skor. Hon hade en hög frisyr som liknade en enorm vetebulle.
9
Linus och mamma steg ur bilen och lyfte sedan över Linnéa i rullstolen.
– Kom mitt hjärta, sa mamma och strök Linnéa över håret. Det är här vi ska bo i sommar.
Henrietta Rubenlöv hörde till den sortens vuxna för vilka barn är osynliga. Hon växlade hälsningsfraser med mamma, men Linnéa och Linus gav hon inte en blick.
– Trädgården är ju lite igenvuxen, sa hon stramt, men den går att få trivsam med enkla medel.
Sedan slängde hon en blick på sitt armbandsur och gick in i huset. Mamma och Linnéa följde med henne.
Linus stod kvar på trappan och tittade på det höga gräset. Ett knotigt träd hade växt ut genom ett gammalt växthus med krossade rutor. Tentakler från murgrönan kröp längs marken, likt mögel över en gammal frukt.
Han hörde Henriettas effektiva röst inifrån huset.
– Nedervåningen är nystädad, ni får gott om plats härnere. Jag avråder bestämt från att gå upp till övervåningen. Träet däruppe är lite murket så jag vet inte om golven håller, och kan inte garantera säkerheten.
Linus spratt till och gick in i huset.
– Men jag såg nåt röra sig i tornet. Gardinen rörde sig, sa han.
Henrietta gav honom en blick som om hon just upptäckt honom.
10
– Nä, lilla du, det gjorde du inte. Ingen har varit däruppe på åratal.
Mamma rufsade till hans hår.
– Det var nog bara en reflex av solen.
Linus bet ihop. Kunde han verkligen ha inbillat sig? Nä, det hade han inte.
Han såg sig omkring. Hallen var enorm. Mörka träpaneler täckte väggarna och en väldig trappa med snidade räcken sträckte sig mot våningen ovanför.
– Vilket fantastiskt hus, log mamma. Det var alltså din bror som bodde här?
– Ja, svarade Henrietta kort. Ett hus mår inte bra av att stå tomt för länge. Det var därför jag satte in annonsen.
– Och var är din bror?
Henriettas läppar snörptes ihop.
– Vilhelm är en orolig själ. Förläste sig tidigt. Det var magi och svartkonst och annat trams. Han trodde sig vara en stor vetenskapsman och byggde huset för att kunna utföra sina idiotiska experiment. Så en dag var han borta. Bara försvann utan att ens lämna ett avskedsbrev.
Hon suckade och rättade till den redan perfekta frisyren.
– Och kvar blev jag att ta hand om allt. Tills han behagar
höra av sig. Lämnade mig med allt arbete i familjens företag. Fast det är ingen skillnad. Han har aldrig varit till nån större
nytta, fnös hon.
11
Hon tittade på sitt armbandsur igen.
– Tyvärr har jag inte tid att visa er runt. Jag har ett flyg att passa och det är en bit till flygplatsen. Ni har ju gott om tid att själva bekanta er med huset. När det gäller renoveringen ser jag helst att du tar matsalen i första hand. Mer lär du knappast hinna.
Hon granskade mamma från topp till tå med en kylig blick, och lät den sedan helt kort studsa på Linnéa.
– En sak bara, fortsatte hon. Möjligen glömde jag nämna det när vi talades vid i telefon. Det finns ingen el i huset, förmodligen råttor som ätit på ledningarna. Jag har dock sett till att kylskåp och spis fungerar med en dieselgenerator, så det blir alldeles utmärkt. Och jag har också införskaffat gaslyktor. Bara att tända och bära med sig. Annars var det väl inget särskilt. Adjö då.
Henriettas klackar klapprade iväg över stengolvet. I nästa stund var dörren bakom henne stängd.
Ingen el. Linus såg för sitt inre hur speltimmarna med hans nya Playstation gick upp i rök. Det skulle bli en förfärligt långtråkig sommar.
Mamma gick fram till trappan. Hon sjönk ner på ett av trappstegen.
– Förlåt Linus, suckade hon. Det var nog en dum idé det här.
Hon böjde sig fram och lutade huvudet i händerna. Det ilade till i hans mage.
12
– Nejdå, mamma. Det var inte alls en dum idé, sa han ivrigt. Det blir säkert jättebra!
Han gick fram och satte sig bredvid henne.
– Var inte ledsen, mamma, det blir bra det här. Det är ju ett jättehäftigt hus!
Hon log lite mot honom. Det där leendet som inte räckte till ögonen.
– Min älskade unge, sa hon. Vad skulle jag göra utan dig? Förlåt, jag är nog bara lite trött efter resan.
Fast det var inte bara resan, det visste han. Det var inte underligt om mamma var trött. I tolv års tid hade hon vårdat Linnéa. Gjort allt i sin makt för att Linnéas liv skulle bli så bra som möjligt. Matat henne. Tvättat henne. Sträckt ut hennes orörliga ben och armar och masserat hennes förtvinade muskler. Det var ett heltidsarbete att vårda Linnéa.
Pappa hade bara orkat några år. Linus mindes knappt hur det var innan skilsmässan. De första åren efteråt hade han bott hos pappa varannan vecka. De hade gjort roliga saker tillsammans. Läst böcker, fiskat, gått på museum. Haft tid tillsammans. På något vis hade det varit ganska bra år, fast det gav honom dåligt samvete. Mamma och Linnéa blev ensamma när inte han var där. Men värst var det när föräldrarna tvingades träffas. Deras falska leenden. Aldrig ett ont ord, men tystnaden skar i öronen.
Nu hade pappa en ny familj. Fru och två friska barn. Linus
13
kände sig allt mindre viktig. Han flyttades sakta mot kanten, medan pappa stod kvar i mitten med sina nya barn. Linus bodde aldrig hos pappa längre. Ibland var han där och åt middag. Hans halvsyskon stimmade vid matbordet. Jobbiga småungar som tycktes få allt de pekade på. Själv blev han bara tystare och ingen ställde några frågor. Inte om honom och inte om Linnéa. En gång sa pappas nya fru att Linnéa borde placeras på ett vårdhem och att deras mamma borde gå vidare i livet. Linus hade hatat henne då. Vad visste hon om Linnéa? Hon hade ju aldrig ens träffat henne! Han hade hoppats att pappa skulle försvara mamma, men han hade bara tittat bort och inte sagt någonting. Just då hade Linus hatat honom också.
Natten kom. Himlen över Trakeborg var full av stjärnor. Linus hade aldrig sett något liknande, för det var aldrig tillräckligt mörkt i stan. Han tog med sig Linnéa ut på trappan för att visa. Han var bra på stjärnbilder. Han tippade rullstolen bakåt för att rikta hennes blick mot himlen.
– Där har du Svanen, kan du se den däruppe? Och där är
Lejonet, pekade han.
Han lät blicken svepa över himlavalvet. Stjärnorna glimmade som diamanter mot svart sammet.
– Och där är Draken. Den ser ut som en sån där pappersdrake, eller hur? Men förr trodde folk att det var ett stort,
14
eldsprutande monster. Vet du, när jag var liten tyckte jag att stjärnbilderna verkligen såg ut som det dom hette. Jag trodde att sagorna om dom var åtminstone lite sanna.
Han blev plötsligt sorgsen och insåg att han saknade den tiden. Livet hade känts roligare då.
– Nu vet jag att det bara är himlakroppar som råkat hamna i mönster. Dom ser inte ens ut som lejon, svanar och drakar.
De stod länge kvar därute och tittade. Ända tills myggen gett dem så många bett att han var rädd att de skulle få blodbrist.
På kvällen när Linus låg i sitt rum var han trött efter den långa dagen. Han såg på lågan från gaslyktan som gjorde ett tappert försök att sprida ljus över väggens mörka träpaneler. En bred spricka tvärsade taket. Möblerna var gamla. Sängens gavlar var av järn med stora mässingsknoppar. Han var sömnig, men ville ändå helst inte släcka lyktan. Mammas och Linnéas rum låg i andra änden av huset. Han hade försäkrat att han inte var mörkrädd, men det ångrade han nu. Det var lätt att vara kaxig i dagsljus.
Gardinen som rört sig uppe i tornet. Henriettas bror som bara försvunnit.
Den gamle mannen längs vägen som sett orolig ut.
Plötsligt hörde Linus ett ljud. Förskräckt for han upp ur sängen och svepte med lyktan runt rummet. Det blev tyst
15
igen. En stund stod han på helspänn och lyssnade. Så hördes det på nytt. Något som krafsade. Alldeles intill honom. Ljudet tycktes komma inifrån väggen. Äh! Det måste vara de där förbannade råttorna!
Han ställde ifrån sig lyktan och la sig igen.
– Tack för att ni sabbade min sommar!
Han knöt näven och dunkade den hårt i väggen. Det blev alldeles tyst.
Men bara ett ögonblick.
Sedan var det någon som dunkade lika hårt tillbaka.
16
”Fruktansvärt spännande! Läs!” Expressen
Huset Trakeborg har stått tomt i många år, sedan den mystiske ägaren spårlöst försvunnit.
Tvillingarna Linus och Linnéa flyttar in över sommaren, tillsammans med sin mamma.
Redan första natten hör Linus underliga ljud i väggarna, och snart börjar saker försvinna.
När Linus letar efter ledtrådar i huset hittar han en nyckel under några uppbrutna golvbrädor. Vem har gömt nyckeln där, och vart leder den?
Nyckeln till Hinsides är första delen i serien. Läs också: Hinsides brinner, Hinsides väktare och Smittan i Hinsides.