magnus ljungdahl
Tankemysteriet
© Karin Ulveson 2024
Illustration: Magnus Ljungdahl
CKM Förlag, Luntmakargatan 12, 111 37 Stockholm
Tel 08-651 39 70, info@ckm.se, www.ckm.se
Tryck: Instant Book, Stockholm 2024
ISBN 978-91-7040-165-7
Kan du styrkan i dig se då förstår du vad du é
Innan du läser boken
Har du någon gång tänkt på vad som finns inuti dig?
Innanför huden?
Inuti finns till exempel ditt hjärta, ditt blod och dina muskler. Men det finns också andra saker där inne. Som tankar och känslor.
I den här boken får du få följa en tjej som heter Saga. Du kommer att få vara med när hon tittar in i sig själv.
Pappa
Det var kväll i Ebbetorp. Saga hade precis kommit hem från en cykeltur. Hon hade cyklat riktigt snabbt, så att det pirrade i magen. Bort från radhusen och motorvägen, där hon bodde, och ut bland åkrarna och hagarna. Hon gjorde det ibland. Hon tyckte om att höra gruset under däcken och att känna sig fri.
För den som kom och hälsade på i Ebbetorp såg det nog ut som vilket litet ställe som helst. Men för Saga var Ebbetorp en mycket speciell plats. Det var hennes plats.
Här hade hon bott med sina föräldrar sedan hon föddes.
Och så en dag kom katten Vitnos till familjen. Och några år senare kom katten Puck. I Ebbetorp bodde även mormor och morfar och hennes kompisar. Skolan låg också där. Allt var som det alltid hade varit för Saga i hennes Ebbetorp. Ungefär i alla fall. Ända fram till senare den här kvällen.
Nu, efter cykelturen, satt hon i sängen på sitt rum och läste en deckare. Runt sig hade hon en varm filt. I knät låg Puck och vid fötterna Vitnos. De spann högt. Både
hon och katterna älskade mys. Hon åt några bitar av sitt påskgodis och vände blad i boken. Hon började ana vem som var mördaren nu. Då ringde telefonen. Det var Ada, en av hennes bästa kompisar.
– Hur går det med boken? undrade Ada. De läste samma bok.
– Har du kommit till kapitel 10? frågade hon.
– Nej, jag är snart klar med 9:an.
– Åh, det är så spännande i kapitel 10! sa Ada.
– Okej, jag får se om jag hinner ikväll. Jag läser ju inte lika snabbt som du.
Ada läste verkligen snabbt. När Saga läste tog det längre tid. Hon stannade ofta upp och funderade på vad hon hade läst. Hon kunde fantisera om olika personer. Om vad de hade på sig, vad de kände, hur de hade varit när de var små. Sådana saker. Ada var snabb i skolan också och en av de bästa i klassen. Saga tyckte att lektionerna var rätt tråkiga. Hon satt ofta och tittade ut genom fönstret och funderade på annat.
– Gör det! utbrast Ada. Ring mig när du har läst. Så kan vi prata om det!
– Okej, vi hörs!
Men Saga hann inte ens läsa klart kapitel 9. När hon
hade lagt på knackade mamma och pappa på dörren. De ville att hon skulle följa med dem till köket. Där satte de sig vid bordet. De såg ledsna ut. Och det var då de berättade det. Att de skulle skiljas.
Skiljas? Mamma började gråta och pappa såg stel ut
nu. Just då kände Saga nästan ingenting, förutom att hon blev stel i kroppen, som pappa. Saga grät nästan aldrig.
Hon var mer lik pappa än mamma på det sättet.
– Jag ska flytta hem till Daniel så länge, sa pappa.
Daniel var pappas kompis. Han bodde borta vid höghusen. Saga hade varit hemma där en gång. Lägenheten var ful och liten och den luktade illa. Hur kunde pappa hellre vilja bo där än i deras radhus? Och hur skulle han få plats? Men hon frågade inte.
När de hade berättat om att pappa skulle flytta undrade de om hon hade några frågor. Men hon kom inte på någonting att fråga om. Hon och mamma gick och satte sig i soffan framför tv:n. Mamma höll om henne och det var skönt. Men Saga kunde inte slappna av. Hon tänkte hela tiden på vad pappa gjorde just nu. Var han arg? Var han ledsen? Hon följde ljudet av hans steg när han gick från rum till rum. Hon gjorde ofta det. Hon ville ha koll på vad pappa gjorde och hur han mådde.
Ingenting var nu längre som det brukade vara i Ebbetorp. Och det värsta av allt, tänkte Saga: Det är nog mitt fel att han flyttar.
Mitt fel
Nästa morgon ringde Ada igen.
– Har du läst kapitel 10 nu?
– Nej, jag orkar inte, mumlade Saga.
– Vadårå? Jag trodde att du gillade boken, sa Ada förvånat.
– Jag har ingen lust längre …
– Har det hänt nåt? Ada tyckte att Saga lät konstig på rösten.
– Ja, mamma och pappa ska skiljas.
– Va, är det sant! Gud vad synd.
– Mm.
De pratade lite till. Men Saga berättade inte vad hon
tänkte innerst inne. Att det antagligen var hennes fel att han skulle flytta. Visst, föräldrarna hade sagt att det inte var på grund av henne. Men seriöst, det kändes som att de bara sa så. För att man ska säga så till sina barn när man skiljer sig. De hade lagt huvudena på sned och sett sorgsna ut. Men man såg att de inte var helt ärliga. Som att de spelade teater, tyckte Saga.
Hon visste hur trött pappa var på henne.
Hon försökte att inte tänka på det. Men det gick inte.
Hon kom ihåg massor med gånger när pappa hade varit så där arg på henne. Han blev helt röd i ansiktet då. Ibland skrek han. Ibland blev han bara tyst. Han kunde vara tyst jättelänge. Och då vågade hon inte säga någonting. Hon försökte hålla sig långt borta från honom så att han inte skulle bli ännu argare.
Men hon förstod honom. Även om han kunde bli lite väl arg. Hon kunde verkligen vara sjukt jobbig. Och elak. Och så det här att hon ljög. Hon gjorde det ibland.
Hon kunde ljuga om lite allt möjligt. Varför? Det var det som var så konstigt. Hon visste inte ens. Det bara blev så. Som att hon inte hann tänka ordentligt. Hon fick en obehaglig känsla i kroppen innan hon ljög. Sedan kom lögnen. Liksom av sig själv.
Hon ångrade sig alltid efteråt. Men då var det för sent. Som den där gången när de hade varit i parken. Det hade varit hon, Ada och Henry. Och hon hade varit riktigt elak mot Lill-Tommy, en yngre kille. Nu efteråt kunde hon inte förstå att hon hade gjort det hon gjorde. Som vanligt ångrade hon sig. Och som vanligt var det för sent att ångra sig. Varför gör man saker som man inte vill?
Pappa hade blivit extremt arg när han fick reda på det.
Dagen därpå berättade de att de skulle skiljas. Och redan nästa dag flyttade pappa. Han orkade väl inte med henne längre. Det där med Lill-Tommy var säkert det som till slut fick honom att bestämma sig för att flytta.
Saga kunde förstå det. Det var inte okej att hålla på som hon gjorde. Pappa var ju rätt känslig också, som mamma brukade säga. Han var även stressad för att han inte hade något jobb. Det kunde inte vara lätt att ha en sådan dotter som hon. Visst, hon trodde ändå att det inte bara var på grund av henne som de skulle skiljas. Men att det rätt mycket berodde på henne. Vissa korta stunder tänkte hon att det kanske inte alls berodde på henne. Men hon började hela tiden tro igen att det var på grund av henne som han flyttade.
Nu var det i alla fall bestämt. Saga skulle från och med nu träffa pappa varannan helg. Då skulle han komma och bo i radhuset. Mamma skulle vara hos mormor och morfar de helgerna. Men någonstans inom sig kände Saga att det fanns en chans att han skulle kunna flytta hem igen. Hon kanske hade varit extra jobbig den senaste tiden. Men om hon skulle förändra sig helt. Bara vara lugn och trevlig när de sågs. Och aldrig mer ljuga. Då
skulle han kanske kunna ändra sig. Och vilja flytta tillbaka hem. Och då skulle han kanske inte vara irriterad på mamma heller. Det var helt klart värt att testa. Saga skulle göra allt hon kunde. Men inget av det här berättade hon för Ada i telefon. Hon skämdes för mycket över sig själv.
Vara ledsen
Mycket förändrades när Sagas pappa hade flyttat. Hon slutade helt att läsa. Hon hade mindre och mindre lust att göra någonting nu. Dagar, veckor och månader gick. Och pappa verkade inte ha några planer på att flytta hem. Fastän Saga verkligen hade ändrat på sig. När de sågs var hon mycket trevligare än förut. Hon tänkte ofta på vad hon skulle säga, innan hon sa det. Så att det skulle bli rätt. En bra sak var i alla fall att han inte hade blivit arg på henne sedan han flyttade. Det verkade som om hon gjorde någonting rätt i alla fall.
Så plötsligt var det sommarlov. Åkrarna och hagarna hade blivit gröna. Men Saga märkte inte det. Hon var mest inomhus. Nu satt hon på sitt rum och spelade spel.
Då knackade det på dörren. Det var mamma. – Vad det ser ut här inne, suckade mamma. Hur länge sen var det du städade egentligen?
– Vet inte. Saga ryckte på axlarna utan att titta upp från mobilen.
– Måste du sitta med telefonen hela tiden? Mamma lät irriterad och orolig på samma gång.
– Jag är mitt inne i ett spel. Saga tittade fortfarande ner i telefonen.
– Kan du inte hitta på nåt istället?
– Som vad då? Saga kände sig också irriterad.
– Nåt av det du brukar göra kanske? Eller brukade göra. Spela tennis, rida på mormors och morfars hästar. Vara med dina kompisar.
– Ada och Henry har åkt på semester, sa Saga. Det var de kompisar hon brukade vara med mest.
– Men du har ju andra kompisar.
– Snälla, kan jag inte få vara ifred? Jag måste koncentrera mig på spelet.
– Okej. Men du kan väl komma ner till mig sen och titta lite på tv?
– Mm, kanske det.
Mamma gav upp och gick ner till tv:n. Saga suckade och la ifrån sig mobilen. Mamma hade rätt, tänkte hon. Saga var egentligen trött på att spela. Men hon orkade bara inte hitta på något annat.
Hon reste sig upp och gick fram till spegeln på väggen. Hon kände knappt igen sig själv längre. Nästan
allting på henne hade växt så mycket. Hon såg nästan vuxen ut. Vuxnare än de flesta i hennes ålder. Men på insidan kände hon sig inte äldre än de. Tvärtom. De flesta tjejer som hon kände hade varit ihop med någon. Men inte hon. Hon var inte intresserad av någon kille. Ingen tjej heller. Ada hade redan varit ihop med två stycken. Nu var hon ihop med Vincent. Man såg att de var kära när de träffades. De blev fnissiga och det lyste om deras ansikten. Saga hade ingen aning om hur det kändes att vara kär. En gång hade Pontus frågat ifall de skulle vara ihop. Hon hade sagt nej. Det var inget fel på honom.
Han var rolig och söt, men det hade känts fel. Hon önskade att hon hade kunnat säga ja. Det hade varit så skönt att vara mer normal. Men det sa stopp inom henne. Hon ville verkligen inte.
Ibland fantiserade hon om att hon var yngre igen. Då hade det varit enklare. Då fanns det ingen press på att vara ihop med någon. Och då hade pappa inte flyttat.
Hon tittade på fotot som hon hade satt upp på spegeln. Det var på Ada och Henry och hon hade tagit det. De stod framför förrådet på tomten. På dörren stod det fortfarande skrivet: Detektivklubben.
Hon, Ada och Henry hade startat Detektivklubben
när de gick i lågstadiet. De hade letat efter mysterier att lösa. Inte för att de hade hittat så många mysterier.
Men det spelade inte så stor roll. Det var roligt att ha en hemlig klubb. De hade haft sina möten inne i förrådet.
Där brukade de planera hur de skulle hitta mysterier och vad de skulle ha för regler i klubben. Men mest pratade de om annat. Och fikade.
Men det var flera år sedan. Även om de tre fortfarande var bästa kompisar. Eller? De träffades inte lika ofta nu för tiden.