9789170017766

1

London 1913 Det var mörkt där den lilla flickan satt hopkrupen bakom tunnorna, men hon gjorde som hon blivit tillsagd. Damen hade sagt att hon skulle sitta tyst som en mus och vänta. Det var en lek, precis som kurragömma.

Den lilla flickan lyssnade från sitt gömställe och målade upp en bild i huvudet så som far hade lärt henne. Karlar skrek åt varandra. Det var sjömän, antog hon, med grova, sträva röster som bar spår av havet och dess salt.

Långt bortifrån hördes dova signalhorn, visselpipor och svaga årplask och högt ovanför svävade skriande grå måsar med utspända vingar som fångade solljuset.

Damen hade sagt att hon strax skulle komma tillbaka och flickan hoppades att det skulle bli snart. Hon hade väntat länge, så länge att solen hade vandrat över himlen och nu värmde knäna genom den nya klänningen.

Hon lyssnade efter ljudet av damens frasande kjolar mot däcket och efter de klapprande klackarna. Till skillnad från flickans egen mor hade damen alltid bråttom. Lite förstrött och helt obekymrat undrade flickan var modern kunde hålla hus och när hon skulle komma. Och hon undrade över damen.

Hon visste vem det var, hade hört mormor tala om henne. Damen kallades Sagoberätterskan och bodde i den lilla stugan ute på klippudden, på andra sidan labyrinten. Det var inget som flickan antogs veta. Hon var strängeligen förbjuden att leka i labyrinten, och mor och mormor hade sagt att det var farligt att gå nära klippkanten. Men ibland när ingen såg brukade flickan göra sådant som hon inte fick.

I solgatan mellan två tunnor virvlade dammet. Den lilla flickan log och både damen, klippkanten, labyrinten och modern var som bortblåsta. Hon höll upp ett finger, försökte skrattande fånga de undflyende dammkornen.

Ljuden utanför gömstället hade förändrats. Flickan kunde höra brådskande steg och upphetsade röster. Hon lutade sig framåt, tryckte ansiktet mot tunnans svala trä och betraktade däcket med ett öga.

Hon såg ben, skor och underkjolsfållar, ändarna på kulörta pappersgirlander som fladdrade hit och dit, måsar som kretsade högt ovanför på jakt efter något ätbart.

11

Det väldiga fartyget krängde till och från djupet av dess inre kom ett lågt, utdraget knakande. Vibrationer fortplantade sig genom plankorna till flickans fingertoppar. Det var som om tiden stod stilla och hon upptäckte att hon höll andan med handflatorna pressade mot däcket. Så gjorde fartyget en överhalning och lade ut från kajen. Signalhornet genljöd och folk hurrade och ropade ”Lycklig resa!” De var på väg, till Amerika, till en plats som hette New York där far var född. Sedan en tid tillbaka hade flickan hört föräldrarna viska om det. Mor hade sagt till far att de borde resa så snart som möjligt, att de inte vågade vänta längre.

Den lilla flickan skrattade igen; fartyget gled genom vattnet likt en jättestor val, som Moby Dick i boken far ofta läste för henne. Mor gillade inte att han läste vuxenböcker för dottern, hon menade att de var för otäcka och skulle sätta griller i huvudet på flickan. Far gav alltid mor en puss på pannan då hon sa så, höll med henne och lovade att inte göra om det. Ändå fortsatte han att läsa för flickan om jättevalen och han berättade sagor för henne – allra bäst tyckte hon om sagan om gumman utan ögon och den modiga prinsessan som seglade över havet – han såg bara till att mor inte fick veta något om det, att det var deras hemlighet.

Den lilla flickan förstod att de måste ha hemligheter för mor. Hon var inte frisk, hade varit sjuklig redan innan flickan föddes. Mormor förmanade ständigt flickan att vara snäll och sa att om mor blev upprörd kunde något fruktansvärt hända, att det skulle vara flickans fel. Hon älskade sin mor och ville inte göra henne ledsen, ville inte att något fruktansvärt skulle hända, så hon höll saker och ting hemliga, som att hon brukade leka i labyrinten, att far berättade sagor för henne och att hon ett par gånger fått följa med honom och hälsa på Sagoberätterskan i den lilla stugan ute på klippudden. ”Aha!” hördes en röst intill henne. ”Du är hittad!” Tunnan vräktes åt sidan och flickan kisade mot det starka ljuset, blinkade tills en pojke ställde sig för solen. Han var stor, åtta nio år gammal, gissade hon. ”Du är ju inte Sally!” utbrast han.

Den lilla flickan skakade på huvudet. ”Vem är du?”

Hon fick inte tala om vad hon hette. Det var en lek hon och damen lekte. ”Det är en hemlighet.”

Han rynkade på näsan så att fräknarna flöt ihop. ”Varför?”

Den lilla flickan ryckte på axlarna. Hon fick inte säga något om damen heller, det påminde fadern henne alltid om. ”Var är Sally någonstans?” Pojken började bli otålig och blicken irrade hit 12

och dit. ”Jag är säker på att hon sprang åt det här hållet.”

En bit bortifrån hördes skratt och ljudet av springande steg. Pojken lyste upp. ”Fort!” sa han och satte av. ”Hon kommer undan.”

Flickan stack ut huvudet bakom tunnan och såg honom pila genom trängseln på jakt efter en hastig skymt av vita underkjolar.

Flickan ville så gärna vara med och leka.

Men damen hade sagt att hon skulle vänta.

Pojken hann allt längre bort, väjde för en korpulent herre med vaxad mustasch som drog ihop ögonbrynen så att han såg ut som ett levande frågetecken.

Den lilla flickan skrattade.

Kanske var det en lek alltihop. Damen uppförde sig inte som de andra vuxna hon kände. Kanske var hon också med och lekte.

Flickan kröp ut från gömstället bakom tunnorna och reste sig långsamt.

Vänsterfoten hade somnat och hon hade stickningar i den. Medan hon väntade på att känseln skulle komma tillbaka svängde pojken runt ett hörn och försvann.

Utan att tänka sig för satte hon efter honom. Benen gick som trumpinnar och hjärtat sjöng i bröstet.

13

2

Brisbane 1930 Det slutade med att de hade Nells födelsedagsfest i samlingssalen uppe på Latrobe Terrace. Hugh hade föreslagit det nya dansstället, men som ett eko av modern hade Nell sagt att det var dumt att dra på sig onödiga utgifter när tiderna var så hårda. Hugh hade gett med sig men envisats med att hon skulle beställa spetsen hon ville ha till klänningen från Sydney. Det var Lil som hade gett honom idén innan hon gick bort. Hon hade lutat sig framåt, tagit hans hand och visat honom tidningsannonsen från butiken på den exklusiva affärsgatan Pitt Street. Hon hade berättat hur fin spetsen var, hur mycket den skulle betyda för Nell och sagt att det kunde tyckas slösaktigt men att spetsen kunde användas till brudklänningen när det blev så dags. Så hade hon lett mot honom och hon var sexton år igen och han var nyförälskad.

Vid det laget hade Lil och Nell sytt på födelsedagsklänningen i ett par veckor. När kvällsmaten var överstökad, småflickorna kivades på verandorna, och det var så tjockt med mygg i den kvava luften att det kändes som om man skulle bli galen av surret, brukade Nell ta fram sykorgen och sätta sig vid moderns sjuksäng. Ibland hörde Hugh dem skratta åt något som hade hänt i tidningskiosken där Nell arbetade. Han brukade dröja sig kvar vid dörren, stoppa pipan och lyssna då Nell sänkte rösten och glädjestrålande berättade vad Danny hade sagt om huset han skulle köpa när de var gifta, om bilen han sett och förmodligen kunde få för en spottstyver eller om den senaste mixern från varuhuset McWhirter’s.

Hugh tyckte om Danny – kunde inte önska en bättre make åt Nell – vilket var lika så gott eftersom de två hade varit oskiljaktiga sedan de träffades första gången och det var snart två år sedan nu. När Hugh såg dem tillsammans påmindes han om de tidiga åren med Lil. De hade varit så lyckliga, hjälpt och stöttat varandra och nästan aldrig blivit osams. Det hade varit ett bra äktenskap. Visst hade de haft sina prövningar, i början innan barnen kom, men på det ena eller andra sättet hade de alltid lyckats komma överens.

Då pipan var stoppad hade Hugh inte längre någon ursäkt att dröja sig 14

kvar. Han brukade gå ut på den främre verandan och sätta sig i ett mörkt lugnt hörn, så lugnt det nu kunde bli när man hade huset fullt av stimmiga döttrar. Där ute var det bara han och flugsmällan på fönsterblecket som han tog till om myggen blev alltför påträngande. Som vanligt gick tankarna till hemligheten han bevarat i alla år.

Han hade stått emot länge men kände att tiden var inne. Hon var nästan tjugoett år gammal, en vuxen kvinna redo att gå ut i livet. Hon var förlovad och skulle snart gifta sig. Nog hade hon rätt att få veta sanningen?

Hugh visste mycket väl vad Lil tyckte om saken och därför hade han inte talat om vad han tänkte göra. Han ville inte oroa Lil, ville inte att hon skulle ägna sina sista dagar i livet åt att försöka avråda honom, som hon så ofta gjort förr.

Ibland när Hugh funderade på hur han skulle bära sig åt, hur han skulle klä sin bekännelse i ord, kom han på sig med att önska att det vore någon av de andra flickorna. Då skämdes han för att han favoriserade Nell, trots att det bara var i sina egna tankar.

Men det hade alltid varit något särskilt med Nell, för hon hade skilt sig från de andra. Hon hade varit så livlig och fantasifull och mer lik Lil, tänkte han ofta, fast det var ju naturligtvis helt befängt.

De hade hängt upp girlander i taket – vita för att matcha klänningen och röda för att matcha håret. Den gamla samlingssalen var visserligen inte lika elegant som de nyare tegelbyggnaderna i staden, men den dög bra.

Längst in nära scenen hade Nells fyra småsystrar ställt fram ett bord för födelsedagspresenterna och där låg redan en försvarlig hög. Några av kyrkans damer stod för förtäringen och Ethel Mortimer spelade romantiska dansmelodier från kriget på pianot.

Till en början stod ungdomarna längs väggarna i nervösa små klungor, men musiken fick det att spritta i benen och snart följde paren de mer utåtriktade ynglingarnas exempel och vågade sig ut på dansgolvet. Systrarna tittade längtansfullt på tills de uppmanades att hjälpa till att bära in smörgåsfaten till långbordet.

När det blev dags för talen hade folk blivit rosiga om kinderna och skorna var skavda av allt dansande. Marcie McDonald, prästfrun, knackade i glaset och alla vände sig mot Hugh som reste sig och plockade fram en papperslapp ur bröstfickan. Han vecklade upp den, harklade sig och körde handen genom håret. Att tala inför publik hade aldrig varit hans starka sida. Han var en tillbakadragen man som behöll sina åsikter för sig själv och med gläd15

je överlät åt de munviga att sköta pratet. Men en dotter blev bara myndig en gång i livet och det var hans plikt att hålla tal till henne. Han hade alltid varit plikttrogen och följt reglerna, åtminstone för det mesta.

Han log lite då en av arbetskamraterna från hamnen kom med en gliring och drog ett djupt andetag. En efter en läste han upp punkterna på lappen som var skrivna med pyttesmå bokstäver i svart bläck: Hur stolta han och Lil alltid hade varit över Nell, hur lyckliga de hade blivit då hon kom, hur mycket de tyckte om Danny och hur förtjust Lil hade blivit då hon fick reda på förlovningen innan hon dog.

Då Hugh nämnde hustrun som nyligen dött började det svida i ögonen.

Han tystnade och lät blicken glida över vänner och bekanta innan den stannade på Nell, som log åt något Danny viskade i hennes öra. Då ett moln tycktes dra över Hughs panna undrade många om han hade något viktigt att tillkännage. Så var ögonblicket över, han ljusnade och stoppade ner lappen i bröstfickan igen. Det var på tiden att han fick en karl till i familjen, tillade han med ett ironiskt leende; det skulle bli bättre jämvikt.

Damerna i köket satte fart och började servera gästerna smörgåsar och te, men Hugh bara stod där, lät folk tränga sig förbi honom, fick en eller annan klapp på axeln och en tekopp i handen. Talet hade gått bra, ändå förmådde han inte slappna av. Hjärtat slog fortare och han svettades trots att det inte var varmt.

Han visste naturligtvis varför. Kvällens plikter var ännu inte över. När Nell ensam smet ut genom sidodörren såg han sin chans. Han satte ner tekoppen på presentbordet, lämnade sorlet i salen och steg ut i den svala kvällsluften.

Nell stod vid en ensam silvergrå trädstam. En gång i tiden hade både bergskammen och ravinerna på sidorna varit täckta av eukalyptusträd. Det måste ha varit vidunderligt att se de spöklika stammarna under månljusa nätter, tänkte han.

Men nu försökte han skjuta upp det igen, drog sig undan ansvaret, visade sig svag.

Ett par svarta fladdermöss avtecknade sig mot den mörka himlen då han gick nedför den rangliga trätrappan och över det daggvåta gräset.

Nell måste ha hört honom komma – kände det kanske – för hon vände sig om och log då han närmade sig.

Hon stod och tänkte på modern, berättade hon, och undrade från vilken av stjärnorna Lil tittade ner.

Hugh kunde ha gråtit när hon sa det. Måste hon föra Lil på tal i just det 16

ögonblicket, påminna honom om att hon såg på, att hon var arg på honom för vad han stod i begrepp att göra? Han kunde höra Lils röst, alla de gamla argumenten …

Nej. Det var hans sak att fatta beslutet och han hade gjort det. Det var trots allt han som hade satt i gång alltihop. Även om det varit oavsiktligt så hade han tagit det steg som lett dem in på den här vägen och det var hans ansvar att ställa allt till rätta. Hemligheter hade en förmåga att läcka ut, det visste han, och det var bäst att hon fick veta sanningen av honom.

Han fattade Nells händer och kysste bägge på ovansidan, kramade dem hårt, höll hennes mjuka släta händer i sina valkiga och sträva.

Hans dotter, hans första.

Hon log mot honom, vacker som en tavla i sin vita spetsprydda klänning.

Han log tillbaka.

Sedan ledde han henne fram till ett kullfallet eukalyptusträd. När de satt ner lutade han sig fram och viskade i hennes öra, röjde hemligheten som han och Lil hade bevarat i sjutton år, väntade på att det han sa skulle sjunka in, såg henne förlora fotfästet i tillvaron. På bråkdelen av en sekund försvann den människa hon dittills varit.

17

3

Brisbane 2005 Cassandra hade inte lämnat sjukhuset på flera dagar trots att läkaren inte hade gett henne mycket hopp om att mormodern skulle återfå medvetandet.

Det var inte troligt, hade han sagt, inte vid hennes ålder, inte med all morfin i kroppen. Ändå vakade Cassandra. Hon stod inte ut med tanken på att mormodern mot alla odds skulle vakna upp i livets slutskede och finna att hon var helt ensam.

Nattsköterskan var där igen, så Cassandra förstod att det inte längre var dag, även om hon inte hade en aning om vad klockan var. Det var svårt att avgöra här inne. Lamporna släcktes aldrig i entréer och trapphus, man kunde alltid höra en teve som stod på någonstans och oavsett tid på dygnet kördes rullbord genom korridorerna. Det var lite ironiskt att en verksamhet som var så starkt beroende av rutiner skulle skilja sig så markant från människors vardag.

Sköterskan satte nytt dropp, vred på en knapp på apparaten vid väggen och började rätta till sängkläderna. ”Hon har inte fått något att dricka”, sa Cassandra och rösten lät underlig också i hennes egna öron. ”Inte på hela dagen.”

Förvånad över att ha blivit tilltalad rätade sköterskan på ryggen och tittade över glasögonen mot stolen där Cassandra satt med en blågrön sjukhusfilt över knäna. ”Oj, vad du skrämde mig!” utbrast hon. ”Har du suttit där hela dagen? Fast det är nog lika bra. Det dröjer säkert inte länge nu.”

Cassandra låtsades inte om det sista. ”Borde vi inte ge henne något att dricka? Hon måste vara törstig.”

Sköterskan drog upp lakanet under Nells smala armar. ”Det är ingen fara.

Hon får all vätska hon behöver genom droppet”, svarade hon, kontrollerade något på Nells kurvblad och tillade utan att titta upp: ”Det finns ett litet pentry med vattenkokare längst bort i korridoren.”

Sköterskan gick och Cassandra upptäckte att Nells ögon var öppna och stirrade på henne. ”Vem är du?” ”Det är jag, Cassandra.”

18

Nell verkade förbryllad. ”Känner jag dig?”

Läkaren hade förvarnat henne, men det sved ändå. ”Ja.” Nells ögon var vattniga och hon såg osäker ut. ”Jag minns inte …” ”Sch … Det gör inget.” ”Vem är jag?” ”Du heter Nell Andrews”, sa Cassandra mjukt och tog hennes hand. ”Du är nittiofem år och bor i ett gammalt hus i Paddington.”

Nells läppar darrade. Hon koncentrerade sig, försökte fatta.

Cassandra tog en ansiktsservett i asken på sängbordet och torkade försiktigt bort en sträng saliv på Nells haka. ”Du har en monter i antikcentret på Latrobe Terrace”, fortsatte hon lågmält. ”Du och jag har den tillsammans och vi säljer gamla ting.” ”Nu vet jag vem du är”, sa Nell svagt. ”Du är Lesleys flicka.”

Cassandra blinkade förvånat. De talade sällan om modern, hade inte gjort det under hela Cassandras uppväxttid och inte heller sedan hon för tio år sedan kom tillbaka och flyttade in i enrummaren längst ner i Nells hus.

Det var en tyst överenskommelse mellan dem att inte gräva i ett förflutet som båda två av olika skäl föredrog att glömma.

Med panikslagen blick betraktade Nell Cassandra. ”Var är pojken? Inte här, hoppas jag. Är han här? Jag vill inte att han ska röra mina saker och ha sönder dem.”

Med ens kände Cassandra sig svimfärdig. ”Mina saker är värdefulla. Låt honom inte komma i närheten av dem.”

Cassandra återfick talförmågan, snubblade på orden. ”Nej … nej, det ska jag inte. Oroa dig inte, han är inte här.”

Senare, när mormodern på nytt gled in i medvetslösheten, undrade Cassandra över psykets grymma förmåga att rota fram glimtar av det förflutna. Varför genljöd Nells huvud av de dödas röster när hon närmade sig livets slut? Var det alltid på det viset? Brukade de som hade plats bokad på dödens tysta skepp leta efter sedan länge avlidna anförvanters ansikten på kajen?

Cassandra förstod att hon måste ha sovit ett tag, för nästa gång hon vaknade kändes sjukhusatmosfären annorlunda. Ljuset i korridoren var dämpat och ljudet av sovande människor hördes runt omkring henne. Hon satt hopsjunken i den obekväma stolen och var alldeles stel i nacken. Dessutom frös hon om foten som stack ut under den tunna filten och hon var trött.

Vad var det som hade väckt henne?

Nell. Hon andades tungt och var vaken igen. Cassandra skyndade fram 19

till sängen och satte sig på yttersta kanten. I halvljuset såg Nells ögon glasartade ut, bleka och blaskiga som vatten man doppat färgpenseln i. Rösten var spröd och knappt hörbar. Först trodde Cassandra att det bara var läpparna som rörde sig, men sedan förstod hon att Nell försökte säga något. ”Damen … damen sa att jag skulle vänta …”

Cassandra kände på Nells varma panna, strök några mjuka hårslingor som en gång hade glänst som spunnet silver ur ansiktet. Damen igen. ”Hon blir inte arg på dig”, försäkrade Cassandra.

Nells mun blev spänd och började darra. ”Jag får inte gå härifrån. Hon sa att jag skulle vänta här på fartyget.” Rösten sjönk till en viskning ”Damen … Sagoberätterskan … Tala inte om det för någon.” ”Sch”, sa Cassandra. ”Det ska jag inte, jag lovar.” ”Hon sa att hon skulle komma tillbaka till mig, men jag satt ju inte kvar.”

Nu andades Nell mödosamt och tycktes gripas av panik. ”Oroa dig inte, snälla du. Allt är som det ska.”

Nells huvud föll åt sidan. ”Jag fick inte gå härifrån … Damen …”

Cassandra tryckte på larmknappen, men ingen lampa tändes ovanför sängen. Hon tvekade, lyssnade efter snabba steg i korridoren. Det ryckte i Nells ögonlock. Hon var på väg bort. ”Jag hämtar sköterskan …” ”Nej!” Nell sträckte ut handen och famlade efter Cassandra. ”Lämna mig inte!” Hon grät, tysta tårar som glänste på den bleka huden.

Cassandra bet sig i läppen. ”Var inte rädd, mormor. Jag ska skaffa hjälp.

Jag är strax tillbaka.”

20

4

Brisbane 2005 Huset tycktes veta att dess ägarinna var borta, och även om det inte direkt sörjde henne så hade det försjunkit i envis tystnad. Det hade vant sig vid en lugn tillvaro utan störande ljud, för Nell hade aldrig varit särskilt social av sig (och mössen var högljuddare än dotterdottern). Därför kom det som en mindre chock när det utan förvarning dök upp en massa folk som strövade omkring både inomhus och i trädgården och drällde te och smulor överallt.

Det var naturligtvis mostrarna som hade ordnat alltihop. Cassandra kunde lika gärna ha klarat sig utan och hedrat minnet av sin mormor i enskildhet, men mostrarna vägrade att lyssna på det örat. Det var klart att Nell skulle ha en likvaka, sa de. Släkten ville ta farväl och Nells vänner med, och dessutom var det passande.

Cassandra hade inget att sätta emot deras argument. En gång i tiden skulle hon ha satt sig på tvären, men inte numera. Och mostrarna var en urkraft som inte gick att hejda med en energi som var anmärkningsvärd för deras höga ålder (den yngsta, Hettie, var inte en dag under åttio). Så Cassandra hade slagit ifrån sig sina onda aningar, motstått impulsen att påpeka att Nell inte hade några vänner och tagit itu med de uppgifter hon blivit tilldelad. Hon hade dukat fram tekoppar och tårtgafflar och plockat undan en del av Nells gamla saker så att släktingarna hade någonstans att sitta.

De var inte Cassandras riktiga mostrar utan hennes mammas mostrar, Nells småsystrar. Lesley hade aldrig behövt deras omsorger, så de hade i stället tagit Cassandra under sina vingars skugga.

Cassandra hade halvt om halvt trott att modern skulle vara med på jordfästningen, att hon kanske skulle dyka upp just som begravningsakten tog sin början. Hon skulle se trettio år yngre ut än hon egentligen var och som vanligt dra till sig beundrande blickar – evigt ung och vacker och hopplöst oansvarig.

Men modern hade inte kommit. Cassandra antog att hon skulle skicka ett aningen opassande vykort med stor, slängig handstil och massor av kramar 21

och pussar underst, den till intet förpliktande sorten, och raderna skulle gå i varandra.

Cassandra stoppade ner händerna i diskhon och körde kopparna runt runt. ”Det gick ju alldeles utmärkt”, sa Phyllis, den äldsta och dominantaste mostern. ”Nell skulle ha uppskattat likvakan.”

Cassandra sa inget. ”Det skulle hon, så snart hon hade slutat envisas med att hon inte ville ha någon alls”, återtog Phyllis och händerna som torkade koppar blev stilla för ett ögonblick. ”Men hur står det till med dig? Hur mår du?” undrade hon i moderlig ton. ”Det är bra.” ”Du ser mager ut. Äter du ordentligt?” ”Tre gånger om dagen.” ”Du behöver gödas lite. Du kommer på middag i morgon kväll. Jag bjuder familjen och lagar köttpudding med potatismos.”

Cassandra protesterade inte.

Phyllis såg sig lite ängsligt om i det gamla köket, noterade den halvtrasiga spiskåpan. ”Du är inte rädd för att bo här helt för dig själv?” ”Nej, inte rädd …” ”Men det känns ensamt”, fyllde Phyllis i och näsan rynkades medlidsamt. ”Klart att det gör och det är bara naturligt. Du och Nell trivdes väl bra ihop?” Hon väntade inte på svar utan lade sin fräkniga hand på Cassandras arm och tillade uppmuntrande: ”Du kommer över det, och vet du varför?

Det är alltid sorgligt att förlora någon man älskar men inte så illa när det är en gamling. Vi ska ju alla den vägen vandra. Det är mycket värre när det är ett barn …” Hon avbröt sig mitt i meningen och blev röd om kinderna. ”Ja, självklart”, instämde Cassandra snabbt, böjde sig framåt och tittade ut genom köksfönstret. Löddret rann om fingrarna, över guldringen som hon fortfarande bar. ”Jag borde rensa ogräs i trädgården. Krassen håller på att växa ut över gången.”

Tacksamt kastade sig Phyllis över det nya samtalsämnet. ”Jag kan skicka hit Trevor, så får han hjälpa dig.” De knotiga fingrarna slöts hårdare om Cassandras arm. ”Passar nästa lördag?”

Just då kom moster Dot från vardagsrummet med ännu fler använda tekoppar på en bricka. Hon flyttade slamrande över dem på köksbänken och tryckte en knubbig hand mot pannan. ”Äntligen!” utbrast hon och tittade på Cassandra och Phyllis genom glas22

ögon med tjocka linser. ”Det var de sista.” Hon vaggade fram till bordet och kikade ner i en rund kakburk av plast. ”Jag har blivit riktigt hungrig.” ”Men du åt ju nyss”, påpekade Phyllis förebrående. ”Det var en hel timme sedan.” ”Med din galla? Jag trodde du skulle hålla igen.” ”Det gör jag”, sa Dot, rätade på sig och satte händerna om sin omfångsrika midja. ”Jag har gått ner tre kilo sedan i julas.” Hon tog en handduk och mötte Phyllis tvivlande blick. ”Det har jag.”

Cassandra undertryckte ett leende och fortsatte diska koppar. Både Phyllis och Dot var runda, det var alla mostrarna. De hade det efter sin mamma som fått det från sin mamma. Nell var den enda som undsluppit det arvet och bråddes på deras gänglige irländske pappa. De hade alltid sett lite lustiga ut tillsammans, långa, magra Nell och hennes runda systrar.

Phyllis och Dot munhöggs fortfarande och Cassandra visste av erfarenhet att om inte hon gick emellan skulle käbblet trappas upp tills en av dem (eller bägge) slängde ifrån sig handduken och förgrymmad stegade därifrån.

Cassandra hade sett det hända förut men aldrig riktigt vant sig vid hur lätt vissa ord och fraser eller ett ögonkast kunde väcka liv i ett gräl som börjat många år tidigare. Som enda barnet blev hon både fascinerad och förfärad när systrarna kivades. Som tur var hade de andra mostrarna redan åkt hem och kunde inte blanda sig i.

Cassandra harklade sig. ”Det var en sak jag ville fråga om …” Hon höjde rösten lite, lyckades nästan fånga deras uppmärksamhet. ”… om Nell. Något hon sa på sjukhuset.”

Phyllis och Dot vände sig om och båda var högröda om kinderna. Påminnelsen om systern tycktes lugna ner dem, fick dem att komma ihåg varför de stod där och torkade disk. ”Något om Nell?” upprepade Phyllis.

Cassandra nickade. ”På sjukhuset, mot slutet, talade Nell om en kvinna.

Damen, kallade hon henne, Sagoberätterskan. Hon tycktes tro att de befann sig på ett fartyg.”

Phyllis knep ihop munnen. ”Hon yrade, visste inte vad hon sa. Förmodligen var det någon person i en teveserie som hon brukade titta på. Fanns det inte en serie hon gillade som utspelade sig på ett fartyg?” ”Åh, Phyllis”, sa systern och skakade på huvudet. ”Jag minns att hon pratade om …” ”Nell är borta”, avbröt Dot, ”så du behöver inte längre blanda bort korten.”

Phyllis lade armarna i kors över bröstet och fnös.

23

”Vi borde berätta det för henne”, sa Dot mjukt. ”Det kan inte skada, inte nu.” ”Berätta vad då?” Cassandra tittade från den ena till den andra. Hon hade frågat för att avvärja ett gräl och inte alls förväntat sig några mystiska hemligheter. Mostrarna var så inriktade på varandra att de tycktes ha glömt att hon fanns där. ”Berätta vad då?” upprepade hon.

Dot höjde ögonbrynen och såg på Phyllis. ”Det är bättre att det kommer från oss än att hon får reda på det på något annat sätt.”

Phyllis böjde nästan omärkligt på huvudet, mötte systerns blick och log bistert. Hemligheten svetsade samman dem igen. ”Det är bäst att vi slår oss ner i vardagsrummet”, sa Phyllis slutligen. ”Du kan väl sätta på tevatten, Dot? Det skulle smaka gott med en kopp.”

Cassandra satte sig i soffan och Phyllis sjönk ner i den ena fåtöljen och började fingra på en lös tråd. ”Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Det är så länge sedan jag skänkte den gamla historien en tanke.”

Cassandra fattade ingenting. ”Vad talar du om?” ”Det jag nu ska berätta för dig är familjens stora hemlighet. Alla familjer har en, det kan du lita på, men en del är mörkare än andra.” Phyllis kastade en otålig blick mot köket. ”Varför kommer hon aldrig?” ”Vad då för hemlighet?”

Phyllis suckade. ”Jag hade lovat mig själv att aldrig mer dra upp den här historien. Den splittrade vår familj, och jag önskar att pappa hade behållit vetskapen för sig själv. Den stackaren tyckte att han gjorde det rätta.” ”Vad gjorde han?”

Om Phyllis hörde frågan visade hon det inte. Det var hennes historia, och hon tänkte berätta den på sitt eget sätt och ta god tid på sig. ”Vi var en lycklig familj trots att vi inte hade det särskilt gott ställt. Det var mamma och pappa och så vi flickor. Nell var äldst, som du vet, och sedan var det ett glapp på ett tiotal år till oss andra på grund av första världskriget. Du kanske har svårt att tro det nu, men på den tiden var Nell kittet i familjen. Vi småsystrar avgudade henne, betraktade henne som en sorts extramamma, särskilt sedan vår riktiga mamma blev sjuk, och Nell tog så väl hand om henne.”

Cassandra hade inga svårigheter att föreställa sig Nell sköta om sin döende mor, men att hennes enstöriga och stingsliga mormor skulle ha varit kittet i familjen …? ”Vad hände?” ”Under lång tid visste vi ingenting. Det var så Nell ville ha det. Allt förändrades och ingen av oss förstod varför. Vår storasyster förvandlades till en 24

främling, tycktes sluta älska oss. Inte över en natt, så dramatiskt var det inte.

Hon bara drog sig undan, lämnade oss andra bit för bit. Det var en gåta och vi led djupt, men hur vi än tjatade vägrade pappa att säga något om saken.

Det var min make – må han vila i frid – som ledde oss på rätt spår. Fast inte med flit, det var inte så att Doug försökte avslöja Nells hemlighet. Han var intresserad av släktforskning och när vi hade fått Trevor beslöt han sig för att göra ett släktträd. Det var 1947, samma år som din mamma föddes.”

Hon avbröt sig och granskade Cassandra uppmärksamt, som för att se om hon hade på känn vad som komma skulle. Det hade hon inte. ”En dag kom han in i köket – jag minns det som om det vore i går – och sa att han inte kunde hitta någon anteckning om Nells födelse i folkbokföringsregistret. ’Självklart inte’, sa jag. ’Nell föddes i Maryborough innan familjen drog upp sina bopålar och flyttade till Brisbane.’ Doug sa att det var precis vad han också hade trott, men när han skickade efter hennes födelseattest från folkbokföringen i Maryborough fanns det ingen.” Phyllis gav Cassandra en menande blick. ”Nell existerade helt enkelt inte, åtminstone inte officiellt.”

Cassandra tittade upp då Dot kom in i vardagsrummet med en bricka och räckte henne en kopp te. ”Jag förstår inte.” ”Nej, det är klart”, sa Dot och satte sig i fåtöljen bredvid Phyllis. ”Det gjorde inte vi heller under lång tid.” Hon suckade. ”Inte förrän vi talade med June. Det var väl på Trevors bröllop?”

Phyllis nickade. ”Ja, 1975. Jag var rasande på Nell. Pappa hade nyligen gått bort och nu skulle min äldste son, Nells systerson, gifta sig och hon brydde sig inte ens om att komma. I stället åkte hon på semester. Det var det som fick mig att tala med June, och jag kan gott erkänna att jag sa en del elaka saker om Nell.”

Cassandra hängde inte med, hon hade aldrig lyckats hålla reda på mostrarnas alla vänner och släktingar. ”Vem är June?” ”En av våra kusiner på mammas sida”, svarade Dot. ”Du har säkert träffat henne någon gång. Hon var något år äldre än Nell och de två höll ihop som ler och långhalm då de var barn.” ”De måste ha stått varandra väldigt nära”, tillade Phyllis, ”för June var den enda Nell berättade det för när det hände.” ”När vad hände?” undrade Cassandra.

Dot lutade sig framåt. ”Pappa berättade för Nell …” ”Pappa berättade något för Nell och det borde han aldrig ha gjort”, insköt Phyllis snabbt. ”Den stackaren trodde att han gjorde det rätta men fick 25

ångra sig resten av livet. Förhållandet mellan dem blev sig aldrig mer likt.” ”Och han som alltid tyckte mest om Nell.” ”Pappa älskade oss allihop”, snäste Phyllis.

Systern himlade med ögonen. ”Inte ens nu kan du medge det. Nell var hans favorit, och sedan är det inte mer med den saken. Och det var ju lite ironiskt, visade det sig.”

Phyllis sa inget, så Dot fortsatte berättelsen. ”Det hände på hennes tjugoettårsdag, efter födelsedagsfesten …” ”Det var inte efter utan på själva festen”, rättade Phyllis och vände sig mot Cassandra. ”Pappa tyckte antagligen att tidpunkten var väl vald att berätta det för henne då hon stod på tröskeln till ett nytt liv. Hon var förlovad, inte med din morfar utan med en annan.”

Cassandra blev förvånad. ”Det har hon aldrig sagt något om.”

Phyllis nickade förnumstigt. ”Danny var hennes stora kärlek. En pojke från trakten, inte som Al.” Det sista sades med en föraktfull fnysning. Att mostrarna hade ogillat Nells amerikanske make var ingen hemlighet. Det var inget personligt. Hela staden hyste en negativ uppfattning om de amerikanska soldater som hade strömmat in i Brisbane under andra världskriget med mer pengar, stiligare uniformer och exotisk brytning och sedan lämnade staden tillsammans med en försvarlig andel av dess kvinnor. ”Vad hände? Varför gifte hon sig inte med honom?” ”Hon bröt förlovningen några veckor efter festen”, sa Phyllis. ”Vilken chock det blev för oss allihop! Vi var så förtjusta i Danny och hon krossade den stackarens hjärta. Alldeles innan han gick ut i kriget gifte han sig med en annan flicka, men det hade han ingen större glädje av. Han kom aldrig tillbaka från striderna mot japanerna i Stilla havet.” ”Förbjöd Nells pappa henne att gifta sig med Danny?” frågade Cassandra. ”Var det det han sa till henne den kvällen?” ”Knappast”, sa Dot. ”I pappas ögon var Danny perfekt. Ingen av våra makar lyckades någonsin mäta sig med honom.” ”Varför bröt hon med honom då?” ”Hon vägrade att säga det, talade inte ens om det för Danny. Vi höll på att bli galna när vi försökte räkna ut vad som hänt. Det enda vi visste var att Nell varken ville tala med pappa eller med Danny.” ”Det var allt vi visste tills Phyllis pratade med June”, sa Dot. ”Fyrtiofem år senare.” ”Vad sa June?” frågade Cassandra. ”Vad hände på festen?”

26

Phyllis tog en klunk te och höjde ögonbrynen. ”Pappa berättade för Nell att hon inte var hans och mammas dotter.” ”Var hon adopterad?”

Mostrarna växlade en blick. ”Inte direkt”, svarade Phyllis. ”Snarare hittad”, sa systern. ”Tagen.” ”Behållen.”

Cassandra rynkade pannan. ”Hittad var då?” ”På kajen i Maryborough”, sa Dot. ”Det var där de stora fartygen från Europa lade till. Inte numera förstås. Det finns mycket större hamnar och de flesta flyger ju …” ”Pappa hittade henne”, avbröt Phyllis. ”Det var alldeles innan första världskriget bröt ut. Folk lämnade Europa i stora skaror och vi tog emot dem med öppna armar här i Australien. Det kom in fartyg i hamnen var och varannan dag. På den tiden var pappa hamnmästare. Det var hans jobb att kontrollera att resenärerna var de personer de utgav sig för att vara och hade kommit dit de skulle. En del av dem kunde nästan ingen engelska alls.

En eftermiddag var det tydligen stor uppståndelse. Ett fartyg anlöpte hamnen efter en fruktansvärd resa från England. De hade haft tyfus ombord, och det fanns resväskor som inte tillhörde någon och personer utan resehandlingar. Allt var en enda röra, men pappa lyckades bringa ordning i kaoset – han var bra på det – och han stannade kvar längre än vanligt för att informera nattvakten om vad som hade hänt och varför det stod väskor på kontoret. Det var då han märkte att det fanns en person kvar på kajen. På en barnkoffert satt en liten flicka som kunde vara högst fyra år gammal.” ”Det fanns ingen annan i närheten”, insköt Dot. ”Hon var helt ensam.” ”Pappa försökte ta reda på vem hon var, men hon vägrade att säga det.

Sa att hon inte visste, att hon inte mindes. Det fanns ingen namnlapp på kofferten och ingenting inuti som var till någon ledning, och det var mörkt och sent och hade börjat regna. Pappa förstod att hon måste vara hungrig, så till sist sa han sig att det inte fanns någon annan råd än att ta henne med hem. Vad annat kunde han ha gjort? Inte kunde han låta henne sitta där hela natten i regnet?”

Cassandra skakade på huvudet och försökte få bilden av den trötta och ensamma lilla flickan att stämma med den Nell hon hade känt. ”När pappa gick till jobbet nästa dag förväntade han sig att mötas av oroliga föräldrar, polisen, en utredning …”

27

”Men det hände ingenting”, sa Dot. ”Dagarna gick och ingen hörde av sig.” ”Det var som om hon inte hade lämnat något spår efter sig. Mamma och pappa försökte ta reda på vem hon var, men det kom så många fartyg, så många nya människor varenda dag … och det var så mycket papper, så lätt att något missades.” ”Eller någon.”

Phyllis suckade. ”Så de behöll henne.” ”Vad annars kunde de ha gjort?” ”Och de lät henne tro att hon var deras.” ”En av oss.” ”Tills hon fyllde tjugoett”, sa Phyllis, ”och pappa avgjorde att hon måste få veta sanningen, att hon var ett hittebarn.”

Cassandra satt tyst och försökte smälta det hon fått höra. Fingrarna slöts hårdare om tekoppen. ”Hon måste ha känt sig så ensam.”

Dot höll med. ”Ja, månad efter månad ombord på ett stort fartyg innan hon hamnade på en öde kaj.” ”Och efteråt med.” ”Vad menar du?” undrade Dot och rynkade pannan.

Cassandra knep ihop läpparna. Vad menade hon egentligen? Det hade bara stått klart för henne att Nell känt sig ensam. Det var som om hon i det ögonblicket hade sett en ny sida hos Nell eller snarare förstått något som hon var väl förtrogen med: hennes utanförskap, självständighet och stingslighet. ”Hon måste ha känt sig så ensam då hon fick veta att hon inte var den hon trott sig vara.” ”Precis”, instämde Phyllis förvånat. ”Jag måste medge att jag först inte insåg det. När June berättade historien kunde jag för mitt liv inte förstå varför Nell hade tagit det så hårt. Mamma och pappa älskade henne och vi flickor avgudade vår storasyster. Hon kunde inte haft en bättre familj.” Hon stödde sig mot armstödet med huvudet i handen och gned trött tinningen. ”Men med tiden har jag kommit att inse att mycket av det vi tar för givet är viktigt – familjen, blodsband, det förflutna – det som gör oss till de vi är och som pappa tog ifrån Nell. Det var inte hans avsikt, men han gjorde det.” ”Fast det måste ha känts som en lättnad för Nell att ni andra visste om det.”

Phyllis och Dot växlade en blick. ”Fick hon inte veta det?”

Phyllis bet sig i läppen. ”Några gånger var jag nära att berätta det, men 28

när det kom till kritan kunde jag inte hitta de rätta orden. Jag förmådde inte göra så mot Nell. Under alla år hade hon inte andats ett ljud om saken till någon av oss. Hon byggde upp hela sitt liv runt hemligheten och ansträngde sig så hårt för att hålla den för sig själv. Det verkade … jag vet inte … nästan grymt att riva ner murarna, som att rycka undan mattan för henne en andra gång.” Hon skakade på huvudet. ”Men kanske försöker jag bara skylla ifrån mig. Nell kunde vara bitsk när hon satte den sidan till, och kanske tordes jag helt enkelt inte.” ”Det hade inget med mod att göra”, förkunnade Dot bestämt. ”Vi kom överens om att det var det bästa vi kunde göra. Nell ville ha det så.” ”Jag antar att du har rätt”, sa Phyllis, ”men ibland kan jag inte låta bli att undra. Det var ju inte så att det saknades tillfällen, och jag kunde ha sagt något den dag Doug och jag lämnade tillbaka kofferten.” ”Innan pappa dog bad han Phyllis se till att Nell fick kofferten efter hans död”, förklarade Dot. ”Fast han sa inte ett ord om vad det var för något. Typiskt pappa, lika bra som Nell på att ha hemligheter. I alla år hade kofferten legat där i skräpkammaren, och allt fanns kvar inuti, precis som när han hittade henne på kajen.” ”Det var lustigt”, sa Phyllis, ”men i samma stund jag fick se den igen tänkte jag på vad June hade berättat och förstod att det måste vara kofferten som Nell hade suttit på då pappa fann henne. Jag hade aldrig tidigare satt den i samband med Nell. Om jag alls skänkt den en tanke var det för att undra vad mamma och pappa skulle med en sådan underlig tingest till. Den var så liten, av vitt läder med silverspännen, och …”

Phyllis fortsatte att beskriva kofferten, men det hade hon inte behövt göra, för Cassandra visste precis hur den såg ut.

Och vad den innehöll.

29

5

Brisbane 1976 Cassandra visste vart de skulle så snart modern vevade ner rutan och sa åt karlen på bensinstationen att hon ville ha full tank. Han sa någonting och modern skrattade flickaktigt. Så blinkade han åt Cassandra innan han lät blicken glida över moderns långa, bruna ben i avklippta jeans. Cassandra var van vid att karlarna stirrade på hennes mamma och brydde sig inte om det. I stället tittade hon ut genom bilrutan på sin sida och tänkte på Nell, för det var till henne de skulle. Enda anledningen till att modern någonsin tankade för mer än fem dollar var om de skulle göra den timslånga färden upp till Brisbane.

Cassandra hade alltid haft stor respekt för Nell. Hon hade bara träffat henne fem gånger tidigare (såvitt hon mindes), men Nell var inte en person man glömde i första taget. För det första var hon rätt gammal, och hon log inte som andra, vilket gjorde att hon verkade sträng och ganska skräckinjagande. Lesley pratade inte ofta om Nell, men en gång när Cassandra hade gått och lagt sig och modern grälade med pojkvännen före Len hade hon hört henne kalla Nell en häxa. Vid det laget hade Cassandra slutat tro på sagor, men tanken ville inte lämna henne.

Nell var som en häxa med långt, silvergrått hår som var uppsatt i en knut i nacken och hon bodde i ett smalt trähus med avflagnande citrongul färg på en sluttning i Paddington. Hon hade en frodigt grönskande trädgård och traktens katter följde efter henne överallt, och hon hade ett sätt att spänna ögonen i en som om hon ville trollbinda en.

De susade längs Logan Road med rutorna nere och Lesley sjöng med då radion spelade den nya ABBA-låten som alltid var med i teveprogrammet Countdown. Efter att ha korsat Brisbane River körde de runt stadens centrum till Paddington. Mitt på en tvärgata till Latrobe Terrace låg Nells hus.

Lesley körde upp på trottoaren, stannade bilen och stängde av motorn.

Cassandra satt kvar en stund. Solen sken genom vindrutan på benen och huden i knävecken klibbade fast vid vinylsätet. Hon hoppade ur bilen då modern steg ur, stod bredvid henne och tittade upp mot det höga huset med fjällpanel.

30

Längs ena gaveln löpte en smal gång av spruckna betongplattor. Den slutade vid ytterdörren, men för många år sedan hade någon byggt in trappan så att ingången inte syntes, och Lesley sa att ingen använde den numera.

Nell ville ha det på det viset, tillade hon, det hindrade folk från att komma objudna. Hängrännorna var gamla och trasiga och på ett ställe syntes ett stort, rostigt hål där det måste forsa vatten när det regnade. Men den dagen skulle det nog inte bli regn, tänkte Cassandra då en varm bris fick vindspelet att klinga. ”Herregud, Brisbane är ett stinkhål!” utbrast Lesley och kikade över kanten på sina stora bronsfärgade solglasögon. ”Gudskelov att jag kom härifrån.”

Just då hördes ett ljud uppifrån. En katt med blank ljusbrun päls fi xerade dem med en fientlig blick. Gångjärn gnisslade i en grind och sedan hördes steg. En lång kvinna med silverfärgat hår dök upp bredvid katten. Cassandra drog efter andan. Nell. Det var som att stå öga mot öga med ett fantasifoster.

Alla tre betraktade varandra. Ingen sa något. Cassandra fick en underlig känsla av att vara vittne till en mystisk vuxenritual som hon inte riktigt förstod. Hon undrade varför de fortsatte att stå där, vem som skulle ta första steget, då Nell bröt tystnaden. ”Jag trodde vi var överens om att du skulle ringa innan du kom.” ”Roligt att se dig också, mamma.” ”Jag håller på att gå igenom lådor med saker som ska säljas. Det är prylar överallt, och det finns ingenstans att sitta.” ”Det gör inget.” Lesley gjorde en gest mot Cassandra. ”Din dotterdotter är törstig. Det är hett här ute.”

Illa till mods skruvade Cassandra på sig och tittade ner i marken. Modern uppförde sig konstigt och det fanns en nervositet hos henne som Cassandra inte var van vid. Hon hörde mormodern andas ut långsamt. ”Det är väl bäst ni kommer in då”, sa Nell.

Hon hade inte överdrivit om röran. Köksgolvet var belamrat med stora berg av hopknycklat tidningspapper. På bordet, som var en ö i ett hav av papper, stod oräkneliga föremål i porslin, glas och kristall. Antikviteter, tänkte Cassandra, nöjd med att ha kommit på ordet. ”Jag sätter på tevatten”, sa Lesley och gick bort till andra änden av köket.

Cassandra blev lämnad ensam med Nell, som studerade henne på sitt kusliga sätt.

31

”Du har vuxit”, konstaterade hon slutligen, ”men du är på tok för mager.”

Cassandra nickade. Det stämde, det sa alltid barnen i skolan. ”Som liten var jag lika mager som du”, sa Nell. ”Vet du vad pappa kallade mig?”

Cassandra ruskade på huvudet. ”Lyckoben. Jag kunde skatta mig lycklig att de inte gick av på mitten.”

Nell började ta ner tekoppar från krokarna i ett gammaldags skåp. ”Eller du kanske hellre vill ha kaffe?”

Cassandra blev chockerad. Hon hade visserligen fyllt tio men var fortfarande en liten flicka och inte van vid att vuxna frågade om hon föredrog kaffe framför te. ”Jag har varken saft eller läsk”, upplyste Nell.

Cassandra återfick talförmågan. ”Jag tycker om mjölk.”

Nell blinkade förvånat. ”Mjölken står i kylen. Jag brukar alltid ha en flaska hemma till katterna. Akta, så du inte tappar den i golvet. Den är hal.”

När teet var urdrucket sa modern åt henne att gå ut och leka; småflickor borde inte sitta inne en sådan vacker och solig dag. Nell tillade att hon fick leka nere i källarvåningen men inte röra något, och hon fick absolut inte gå in i enrummaren.

Det var en av de där heta och torra australiska värmeböljorna då dagarna tycks gå i varandra. Fläktarna vispar bara runt luften, syrsorna sirpar öronbedövande högt och att andas är en kraftansträngning. Det enda man kan göra är att ligga ner på rygg och vänta på att januari och februari ska ta slut och att mars och april ska komma med oväder och regn.

Men det visste inte Cassandra. Hon var ett barn med barnets okänslighet för svåra klimat. Det skulle dröja minst tio år innan hon led av den kvävande hettan i Brisbane sommartid.

Hon lät nätdörren slå igen efter sig och gick ut i trädgården på husets baksida. Jasminblommorna hade fallit av och låg på marken i solen, svarta, torra och vissna. Hon satte skon på dem och tryckte till, njöt av att betrakta fläckarna på den ljusa betongen.

Cassandra satte sig på den lilla gjutjärnssoffan i bersån och undrade hur länge hon förväntades roa sig själv i sin gåtfulla mormors trädgård. Hon tittade mot huset. Vad talade de om och varför var hon och modern här? Hur hon än vred och vände på frågorna i huvudet kunde hon inte finna några svar.

32

Efter ett tag hade hon inte längre ro att sitta still. Hon sköt ifrån sig alla frågor och började plocka de stinna fröskidorna på flitiga Lisorna medan en svart katt satt och tittade på med spelat ointresse. Efter att ha fått ihop tillräckligt många klättrade hon upp på den nedersta grenen i mangoträdet med handen kupad om fröskidorna. Sedan började hon smälla dem, en i sänder, njöt av att känna de klibbiga fröna i händerna, noterade kattens förvåning då en skida föll ner mellan tassarna, log då katten kastade sig över den i tron att det var en gräshoppa.

När fröskidorna var slut torkade Cassandra av händerna på shortsen och lät blicken vandra. På andra sidan ståltrådsstängslet låg en stor och vit rektangulär byggnad. Det var en biograf som hette Plaza, det visste hon, fast den var numera nedlagd. Någonstans i närheten hade mormodern en antikvitetsaffär och sålde gamla saker. Cassandra hade varit där en gång vid ett annat av Lesleys hastigt påkomna besök i Brisbane. Hon hade lämnats hos Nell medan modern gav sig i väg för att träffa någon.

Nell hade låtit henne putsa en teservis av silver. Cassandra hade njutit av att göra det, hade tyckt om lukten av putsmedel och gillat att se duken bli svart och servisdelarna blanka. Nell hade också förklarat vad kontrollstämplarna betydde: ett lejon för äkta silver, ett leopardhuvud för London, en bokstav för tillverkningsåret. Det var som en hemlig kod. Senare den veckan hade Cassandra letat hemma efter silver som hon kunde putsa åt Lesley, men hon hade inte hittat något, och fram till nu hade hon glömt hur roligt hon tyckte det var.

Solen stod högt på himlen. Mangobladen slokade i hettan och flöjtfåglarna orkade inte längre slå sina drillar. Cassandra följde trädgårdsgången tillbaka. Modern och Nell satt kvar i köket och pratade – hon kunde se deras silhuetter genom gasväven i nätdörren – så hon fortsatte runt gaveln och fick syn på en jättestor skjutdörr av trä. Hon drog den åt sidan och kikade in i en källares svala dunkel.

Mörkret utgjorde en sådan skarp kontrast till det starka solskenet utomhus att det var som att stiga över tröskeln till en annan värld. Cassandra kände en våg av upphetsning. Källarutrymmet var stort, men Nell hade gjort sitt bästa för att fylla det. Lådor i olika former och storlekar var travade från golv till tak längs tre väggar och mot den fjärde stod gamla fönster och dörrar lutade, en del med trasiga glasrutor. Mitt på den bortre väggen fanns en dörr som ledde till enrummaren. Cassandra tittade in. Hon såg enkla bokhyllor belamrade med gamla böcker och i hörnet stod en tältsäng med ett lapptäcke i rött, vitt och blått som överkast. Ett litet fönster släppte in ljus 33

men inte särskilt mycket eftersom någon hade spikat för brädor. För att hålla inbrottstjuvar borta, antog Cassandra.

Hon var starkt frestad att lägga sig på sängen och känna det svala lapptäcket mot sin varma hud. Men Nell hade uttryckligen sagt att hon inte fick gå in i enrummaren och Cassandra var van att lyda. Så hon vände den ryggen och gick till hagen som något barn för länge sedan hade ritat upp på källarens betonggolv. Hon ägnade en bra stund åt att leta i hörnen efter en lämplig sten, förkastade några innan hon valde en som var jämn och slät utan vassa kanter och inte skulle studsa i väg.

Cassandra kastade den. Den hamnade precis mitt i den första rutan och hon började hoppa. Hon hade hunnit till sjunde rutan då mormoderns röst, vass som trasigt glas, hördes genom golvet uppifrån. ”Vad är du för sorts mamma egentligen?” ”Inte sämre än du var.”

Cassandra balanserade på ett ben mitt i rutan medan hon lyssnade. Så blev det tyst. Hon kunde åtminstone inte höra något mer, men det berodde antagligen på att de hade sänkt rösterna, kommit ihåg att det fanns grannar bara några meter bort på bägge sidorna. Len sa alltid åt modern att inte vara så högljudd när de grälade. Det tycktes inte bekymra dem att Cassandra hörde vartenda ord.

Cassandra började vingla och förlorade balansen så att hon fick sätta ner foten. Men bara för bråkdelen av en sekund, sedan lyfte hon den igen. Inte ens Tracy Waters, som hade rykte om sig bland flickorna i fjärde klass att vara den strängaste domaren, skulle haft något att invända utan låtit henne fortsätta hoppa. Men Cassandra hade tappat lusten. Moderns tonfall hade oroat henne och det gjorde ont i magen.

Hon slängde stenen ifrån sig och lämnade hagen.

Det var för hett för att gå ut igen. Egentligen ville hon läsa, fly in i böckernas förtrollade värld. Hon såg för sig Fem på smugglarjakt. Boken låg hemma på kudden där hon hade lämnat den samma morgon. Idiotiskt av henne att inte ta den med sig, tänkte hon och kunde höra Lens förebrående röst, som alltid när hon hade gjort något dumt.

Så kom hon att tänka på hyllorna med gamla böcker i enrummaren. Inte kunde väl mormodern ha något emot att hon lånade en bok och satte sig och läste? Hon skulle vara försiktig och inte stöka till.

Lukten av damm och tidens tand var stark här inne. Cassandra lät blicken fara längs raderna med röda, gröna och gula bokryggar, letade efter en titel som väckte hennes intresse. På en hylla låg en spräcklig katt utsträckt i 34

en solstrimma framför böckerna. Cassandra hade inte sett den tidigare och undrade var den hade kommit ifrån, hur den hade tagit sig in utan att hon märkt det. Katten tycktes ana att den blev skärskådad, för den reste sig på frambenen och gav Cassandra en nedlåtande blick. Så hoppade den elegant ner på golvet och försvann in under sängen.

Cassandra såg den försvinna och undrade hur det skulle kännas att röra sig så smidigt och bara gå upp i rök. Hon blinkade till. Kanske inte helt ändå.

Där katten hade kommit åt lapptäcket syntes något. Det var litet och vitt och fyrkantigt.

Cassandra ställde sig på knä, lyfte upp kanten på lapptäcket och kikade in. Det var en gammal koffert. Locket satt skevt och hon kunde se papper, vitt tyg, ett blått band.

Med ens kände hon att hon bara måste få veta vad som fanns inuti. Med bultande hjärta drog hon fram kofferten, lutade locket mot sängen och började gå igenom innehållet.

En hårborste av silver, säkert dyrbar, med ett leopardhuvud för London.

En söt liten vit klänning i en gammalmodig stil som Cassandra aldrig tidigare hade sett, än mindre burit – flickorna skulle skratta om hon kom till skolan i en sådan. En pappersbunt ombunden med ett ljusblått band. Hon knöt upp rosetten för att titta närmare. Överst låg en blyertsteckning. Den vackraste kvinna Cassandra någonsin hade sett stod i en trädgårdsbåge, nej inte en båge utan en lövad träport, ingången till en allé. En labyrint, insåg hon med ens.

Massor av små svarta streck bildade tillsammans den vackra teckningen och Cassandra undrade hur det skulle kännas att skapa magi med hjälp av en blyertspenna. Bilden verkade förunderligt bekant och först begrep hon inte varför. Så insåg hon att kvinnan såg ut som en illustration i en sagobok från förr, den fattiga unga flickan som förvandlas till en prinsessa då den stilige prinsen kysser henne.

Hon lade ifrån sig teckningen och gick igenom resten av bunten. Där fanns några brev och en anteckningsbok med linjerade blad som någon hade fyllt med krafsig handstil. Det kunde lika gärna ha varit ett främmande språk, för hon kunde inte tyda ett ord. Längst bak i anteckningsboken låg några hopvikta fotostatkopior och ett gammalt fotografi av en man och en kvinna och en liten flicka med långa flätor. Cassandra kände inte igen någon av dem.

Underst hittade hon sagoboken. Den hade pärmar av mjukt skinn med titeln i guldtryck: Magiska berättelser för flickor och pojkar av Eliza Makepeace. Cassandra upprepade författarinnans namn, njöt av att smaka på 35

mystiken i det. Hon slog upp boken och möttes av en bild av en fe som satt i ett fågelbo. Hon hade långt böljande hår, en stjärnkrans runt huvudet och stora genomskinliga vingar. När Cassandra tittade närmare på fen upptäckte hon att den hade samma ansikte som på teckningen. Under bilden stod det med spretig stil: Din sagoberätterska, Eliza Makepeace. Med en rysning av välbehag vände Cassandra blad och överraskade silverfiskar for åt alla håll. Tidens tand hade gjort sidorna gula och gått illa åt kanterna. Papperet var sprött och när hon kände på ett hundöra tycktes det lösas upp lite och förvandlas till stoft.

Cassandra kunde inte stå emot frestelsen. Hon kröp ihop mitt på sängen och började läsa den första sagan. Rummet var som gjort för ändamålet, svalt och tyst och hemligt. Cassandra gömde sig alltid när hon läste, även om hon inte riktigt visste varför. Det var som om hon inte förmådde frigöra sig från en skuldmedveten misstanke om att hon var lat, att det måste vara orätt att låta sig uppslukas av något så njutbart.

Men uppslukad blev hon, föll ner genom kaninhålet och hamnade i en berättelse fylld av magi och mystik, om en prinsessa som bodde tillsammans med en blind gammal gumma i en stuga i utkanten av en mörk skog.

En modig prinsessa, modigare än Cassandra någonsin skulle bli.

Hon hade bara två sidor kvar då hon hörde steg på golvet ovanför.

De kom.

Snabbt hoppade Cassandra upp. Hon ville så gärna läsa klart och få reda på vad som skulle hända med prinsessan, men det var inget att göra åt saken. Hon slängde ner boken och allt annat i kofferten igen och sköt in den under sängen. Undanröjde alla bevis för att hon varit olydig.

Sedan smet hon ut i källaren, tog upp en sten och gick tillbaka till hagen.

När mamma och Nell dök upp vid skjutdörren skulle ingen ha kunnat tro något annat än att Cassandra hade hoppat hage hela tiden utan en tanke på att gå in i enrummaren. ”Kom hit”, sa Lesley till henne.

Cassandra borstade av shortsen och gick fram till modern, blev lite förvånad då Lesley lade armen om hennes axlar. ”Har du roligt?” ”Ja”, svarade Cassandra försiktigt. Hade hon blivit upptäckt?

Men mamma var inte arg. Tvärtom verkade hon nästan triumferande.

Hon såg på Nell. ”Vad var det jag sa? Flickan sköter sig själv.” Nell svarade inte och Lesley fortsatte: ”Du ska stanna hos mormor ett tag. Det blir som ett äventyr.”

36

Det var en överraskning; mamma måste ha andra ärenden i Brisbane. ”Ska jag äta middag här?”

Lesley lät höra sitt klingande skratt. ”Varenda dag tills jag kommer och hämtar dig.”

Med ens blev Cassandra medveten om de vassa kanterna på stenen hon höll i, hur de skar in i fingrarna. Hon såg från modern till Nell. Var det ett skämt? Hon väntade för att se om Lesley skulle brista i skratt.

Det gjorde hon inte. Hon betraktade bara Cassandra med sina stora blå ögon.

Cassandra kom inte på något att säga. ”Jag har inte någon pyjamas med mig”, fick hon slutligen ur sig.

Då log mamma av lättnad, snabbt och brett, och Cassandra förstod på något sätt att hon inte längre kunde vägra. ”Bekymra dig inte om det, din dumsnut. Jag har packat en väska åt dig. Du trodde väl ändå inte att jag skulle lämna bort dig utan packning?”

Nell stod där tyst och stel och betraktade ogillande Lesley. Cassandra antog att mormor inte ville att hon skulle stanna. Småflickor var alltid i vägen, det brukade Len säga.

Lesley gick fram till bilen och sträckte sig efter en väska i baksätet. Cassandra undrade när hon hade packat den och varför hon inte hade låtit Cassandra göra det själv. ”Här har du”, sa Lesley och slängde åt dottern väskan. ”Det finns en överraskning i den åt dig, en ny klänning. Len hjälpte mig att välja den.” Så rätade hon på sig och vände sig till Nell. ”Bara en vecka eller två, jag lovar, medan Len och jag reder ut våra problem.” Lesley rufsade Cassandra i håret. ”Din mormor ser fram emot att ha dig här. Det blir ett riktigt sommarlov, något att berätta för de andra barnen när skolan börjar igen.”

Då log mormor, men det var inget glatt leende. Cassandra trodde att hon visste hur det kändes att le på det viset. Hon gjorde det ofta själv när Lesley hade lovat henne något som hon gärna ville ha men misstänkte att hon kanske inte skulle få.

Lesley gav henne en hastig puss på kinden och i nästa stund var hon borta, innan Cassandra hann krama henne, säga att hon skulle köra försiktigt eller fråga när exakt hon tänkte komma tillbaka.

Senare lagade Nell middag – tjocka fläskkorvar, potatismos och mosiga ärter på burk – och de åt i matvrån. Nells hus hade inte myggnät i fönstren som Lens lägenhet i Burleigh Beach; i stället hade hon en flugsmälla av 37

plast liggande på fönsterbrädan. Så snart en fluga eller mygga närmade sig reagerade hon blixtsnabbt och smällde den utan att katten som låg och sov i hennes knä ens rörde ett morrhår.

Bordsfläkten ovanpå kylskåpet vispade runt den kvava, fuktiga luften medan de åt. Cassandra svarade så artigt hon förmådde på sin mormors frågor och till slut var pärsen över. Cassandra hjälpte till att torka disken och sedan tog Nell med henne till badrummet och började tappa upp ljummet vatten i badkaret. ”Det enda som är värre än ett kallt bad på vintern är ett varmt bad på sommaren”, sa Nell torrt. Hon tog fram en brun handduk ur skåpet och lade den på vattencisternens lock. ”Du kan stänga av vattnet när det når hit.”

Hon pekade på en spricka i det gröna porslinet, rätade sedan på ryggen och slätade till klänningen. ”Klarar du dig själv nu?”

Cassandra nickade och log. Hon hoppades att hon hade svarat rätt; vuxna kunde vara luriga ibland. För det mesta gillade de inte att barn visade sina känslor – åtminstone inte om de var arga eller ledsna. Len påminde henne ofta om att snälla barn skulle le och lära sig att hålla sina mörka tankar för sig själva. Men Nell var annorlunda. Cassandra var inte säker på hur hon kunde veta det, men hon anade att Nell hade andra regler. Ändå var det bäst att ta det säkra före det osäkra.

Därför nämnde hon inte tandborsten, eller rättare sagt frånvaron av den.

Lesley glömde alltid sådana saker då de reste bort, men Cassandra visste att hon skulle överleva en vecka eller två utan att borsta tänderna. Hon samlade ihop håret uppe på huvudet och satte en gummisnodd om det. Hemma använde hon moderns duschmössa, men hon var inte säker på att Nell hade någon och ville inte fråga. Hon klev i badet, drog upp benen mot bröstet och blundade, hörde vattnets kluckande mot badkarskanterna, suset från glödlampan, en myggas surrande någonstans ovanför.

Länge satt hon så och steg inte upp förrän hon insåg att Nell kanske skulle komma och hämta henne om hon dröjde längre. Hon torkade sig och satte på sig pyjamasen, hängde sedan upp handduken ordentligt över duschstången och slätade till den i kanterna.

Hon hittade Nell i uterummet där hon höll på att bädda dyschan med lakan och en fi lt. ”Den är inte gjord för att sova på”, sa Nell och lade kudden på plats. ”Madrassen är inte mycket att hurra för och fjädrarna är hårda, men du är lätt som ett fjun. Du får det nog bekvämt.”

Cassandra nickade allvarligt. ”Det blir bara en vecka eller två medan 38

mamma och Len reder ut sina problem.”

Nell log bistert, lät blicken svepa runt rummet och såg åter på Cassandra. ”Är det något mer du behöver? Ett glas vatten? En lampa?”

Cassandra ruskade på huvudet. Egentligen undrade hon om Nell hade en extratandborste, men hon visste inte hur hon skulle formulera frågan. ”Hopp i säng då!” sa Nell och höll upp ett hörn av fi lten.

Lydigt kröp Cassandra ner och Nell stoppade om henne. Lakanen var förvånansvärt mjuka, behagligt slitna med en obekant men ren doft.

Nell tvekade lite. ”God natt.” ”God natt.”

Ljuset släcktes och Cassandra var ensam.

I mörkret förstärktes alla främmande ljud: trafik långt borta, teven i något av grannhusen, Nells steg på golvet i ett angränsande rum. Utanför fönstret skramlade vindspelet och Cassandra upptäckte att luften doftade eukalyptus och asfalt. Det skulle bli storm.

Cassandra kröp ihop under sängkläderna. Hon tyckte inte om stormar, de var oberäkneliga. Förhoppningsvis skulle den passera innan den fick ordentlig styrka. Hon gjorde ett litet avtal med sig själv: om hon hann räkna till tio innan nästa bil kom körande uppför kullen skulle allt ordna sig. Stormen skulle blåsa förbi och mamma skulle hämta henne innan veckan var slut.

Ett, två, tre … Hon fuskade inte, snabbade sig inte. Fyra, fem … Ingenting än så länge. Hon hade hunnit halvvägs. Sex, sju … Hon andades fort. Ännu ingen bil. Nästan i säkerhet. Åtta …

Med ens satte hon sig kapprak upp. Det fanns fickor på väskan. Mamma hade inte glömt, hade bara stoppat ner tandborsten i någon av fickorna.

Cassandra gled ur sängen samtidigt som en kastby fick vindspelet att slå mot fönsterrutan. På bara fötter smög hon över golvet som kändes förvånansvärt svalt då det drog genom springorna mellan brädorna.

Ovanför huset mullrade himlen hotfullt och lystes sedan upp. Det kändes farligt, påminde om stormen i sagan hon läst samma eftermiddag, den våldsamma storm som hade brutit ut då den lilla prinsessan knackade på dörren till den gamla gummans stuga.

Cassandra ställde sig på knä och rotade i den ena fickan efter den andra, försökte förmå tandborstens välkända form att möta fingertopparna.

Stora regndroppar började falla ljudligt på plåttaket, först sporadiskt och sedan allt tätare tills det smattrade om det.

39

Det kunde inte skada att titta inuti väskan ytterligare en gång när hon ändå höll på. En tandborste var trots allt liten, kanske låg den så långt ner att hon hade missat den tidigare? Hon körde ner händerna djupt och plockade för säkerhets skull upp allting. Tandborsten fanns inte där. Ännu en åskskräll skakade huset och Cassandra höll för öronen. Så reste hon sig och lade armarna i kors över bröstet, vagt medveten om hur tunn och obetydlig hon var då hon skyndade tillbaka till sängen och kröp ner igen.

Regnet forsade över taket, strömmade nedför fönstren och svämmade över de trasiga hängrännorna.

Cassandra låg alldeles stilla under filten med armarna hårt om kroppen.

Trots den varma, kvava luften hade hon gåshud på överarmarna. Hon visste att hon borde försöka sova, annars skulle hon vara trött och grinig dagen därpå och ingen gillade en gnällspik.

Men hur hon än försökte ville sömnen inte infinna sig. Hon räknade får, sjöng tysta sånger om gula undervattensbåtar och apelsiner och citroner och trädgårdar på havets botten, berättade sagor för sig själv. Men natten tycktes aldrig ta slut.

Medan det fortsatte att åska och regna och blixtarna slet sönder himlen började Cassandra gråta. Tårar som länge väntat på att bli fällda fick äntligen fritt utlopp i skydd av mörkret och regnet.

Hur lång tid gick det innan hon blev medveten om att en knappt urskiljbar gestalt stod i dörröppningen? En minut? Tio? Cassandra höll tillbaka en snyftning trots att det var svårt.

En viskning, Nells röst. ”Jag kom för att kontrollera att fönstret var stängt.”

Cassandra höll andan i mörkret och torkade sig i ögonen med ett hörn av lakanet.

Nell var nära nu. Cassandra kände elektriciteten som genereras när en annan människa står nära utan att man rör vid varandra. ”Vad är det?”

Cassandras strupe var som hopsnörd och ville inte släppa fram orden. ”Är det stormen? Är du rädd?”

Cassandra skakade på huvudet.

Nell satte sig stelt på kanten av dyschan och drog morgonrocken tätare om sig. I skenet från nästa blixt såg Cassandra hennes ansikte, kände igen moderns ögon med de yttre ögonvrårna som pekade aningen nedåt.

Till slut kom snyftningen ut. ”Min tandborste”, fick hon fram genom 40

tårarna. ”Jag har inte tandborsten med mig.”

Häpet stirrade Nell på Cassandra och tog henne sedan i famnen. Den lilla flickan ryggade först tillbaka, förvånad över den plötsliga och oväntade gesten, men sedan kapitulerade hon, tryckte sig intill Nell och axlarna skakade då hon grät varma tårar som blötte ner Nells mjuka, lavendeldoftande morgonrock. ”Så ja”, viskade Nell och strök Cassandra över håret. ”Oroa dig inte för det. Vi ska köpa en ny åt dig.” Hon vred på huvudet, tittade ut på regnet som vräkte mot fönsterrutorna och vilade kinden mot Cassandras hjässa. ”Du klarar dig, hör du vad jag säger? Allt ordnar sig, ska du se.”

Och trots att Cassandra inte kunde tro att livet någonsin skulle bli bra igen kände hon sig tröstad av Nells ord. Något i mormors röst sa henne att hon inte var ensam, att Nell förstod, att hon visste precis hur skrämmande det var att tillbringa en stormig natt ensam på en främmande plats.

41