9789164205353

Tidigare utgivning: De mörkermärkta 2017

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

ISBN 978-91-642-0535-3

© Mattias Leivinger och Johannes Pinter 2019 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Omslagsfoto: Shutterstock Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2019

1

når sin klimax. Det är vargtimme och i den svarta skyn lyser en blek måne. Enligt statistiken är det nu som flest människor släpper taget om jordelivet. Runt det stora sjukhuskomplexet, det problemtyngda nya Karolinska, sträcker sig stadens väldiga husmassa. Parkeringsytorna ligger ödsliga och folktomma, stillastående byggkranar reser sig över presenningstäckta hustak. Suset från nattrafiken på motorleden som rundar sjukhusområdet bryter genom nattens kyla.

På akutmottagningen är det business som vanligt: en kvinna med blåslaget ansikte leds bort till ett undersökningsrum, en knivskuren yngling vrider sig på en bädd, oroliga föräldrar till barn och oroliga barn till föräldrar vankar omkring i väntan – tillbuden kommer in i förväntad mängd för en miljonstad.

Men i de flesta av sjukhusets korridorer och salar råder ett lugnt och stilla dunkel. På neurologiska avdelningen rör sig en nattsköterska i den funktionsbelysta korridoren. En kaffemaskin släpper ifrån sig sin rykande vätska. Hon tar en kopp och ser bort mot en flimrande teve som pratar tystlåtet för sig själv.

I ett kalt rum snett mitt emot expeditionen ligger en kvinna D E N T U N N A VÅ R N AT T E N

9

i en landstingssäng av rostfri metall. Rummet är litet, knappt mer än en skrubb. Sömnmedlen i hennes blod är på en så pass hög nivå att ansvarige läkare Jens Lundgård nästan svettas av tanken. Samme Lundgård som står vid dörrglipan och förstulet tittar in på sin patient. Han är som alla på avdelningen i förundran inför den trettioåriga kvinnan, en av deras mest spektakulära patienter alla kategorier.

Medvetslös, med en pistolkula inbäddad strax under skallbenet. Kroppen slagen ur funktion. Men under huven allt annat än overksam, det visar EEG-mätningarna tydligt.

Som om hon åker offpistskidor eller kastar sig utför bergväggar.

Så hade han sagt till hennes kollegor, den orolige kommissarien Edelcrantz och den rödgråtna inspektören Västlund.

Lundgård kliver in i det lilla rummet med dess enda, förtäckta fönster. Sängen tar upp det mesta utrymmet. Utöver den finns inga möbler eller lösa föremål förutom den medicinska utrustningen. Den som patienten i rask takt börjar vänja sig av med.

Under det första dygnet var de inte säkra på att hon skulle överleva. Statistiskt sett borde hon vara död. Men hon har inte bara överlevt, hon har blivit synbart bättre på kort tid. Andningen är stabiliserad, bort med respiratorn. Puls, syremättnad och blodtryck – ja, alla värden pekar i rak kurva mot tillfrisknande. Allt utom avvikelserna i hjärnaktiviteterna som det inte finns någon egentlig förklaring till.

Den här Riverdal är stark som en björn och har därtill tur som en tokig. Han tänker i klichéer och är rädd för att ha fel.

Säkert är han färgad av textlavinen som nu skrivs om henne i sociala medier, även om han försöker vara noggrann med vad han väljer att läsa. Sveriges samlade medier har ryckts med i en 10

del vilda spekulationer kring den serie märkliga våldsdåd som drabbat Stockholm. Den våldsturné som av allt att döma slutade med tre döda och en skottskadad i en innerstadskyrka.

Det är något visst med henne. Något som får håret att resa sig i nacken. Utmanar hans professionella sakkunskaper.

Lundgård är ju ingen teolog. Det han tror på är den fysiska kroppens smärta och glädje. Resten – vem vet? Han vågar sig lite närmare. Hjärtslagen hamrar fram med tydlig, stadig rytm, säger EKG. Och visst har hon en friskare färg på kinderna?

Det är hjärnan som styr det. Så mycket kan Lundgård ändå slå fast. Psyket som mjukvaran till kroppens hårdvara. Och allting samverkar maximalt för att hans patient ska kunna, inte bara överleva, utan ha en god prognos att fullt ut leva.

Så vad är problemet? Svaret: hans tankspriddhet. Oron som splittrar och försvagar. Det som borde uppta hans tankar, analys av för- och nackdelar med ett nytt operativt ingrepp för att ta ut pistolkulan, trängs undan av alla underligheter.

Lundgård är en erfaren kliniker. Han har sett människor vända en hårsmån från döden och komma tillbaka till livet. Han har för all del också sett helt friska och starka kroppar segna ner och dö, mitt i steget.

Men han har aldrig sett ett rum sprängas sönder inifrån utan orsak, samtidigt som människan som sover i samma rum klarar sig helt utan skador. Tre dörrar ner till höger finns ett av polis förseglat rum där just detta skedde. Rummet har finkammats av teknisk personal som sammanbitet lämnade platsen, tigande som muren ”i väntan på analysresultat”.

Men Lundgård vet redan: de har inte hittat ens ett knappnålshuvud som kan förklara uppkomsten av en explosion i det där rummet.

11

Ingenting alls. Som om själva luften fattat eld.

Den medvetslösa kroppen rycker till. Ögonen rör sig bakom slutna ögonlock och mätinstrumentens kurvor blir brantare.

Hjärnan går in i en sådan där våldsamt aktiv cykel igen. ”Vad sker? Vad händer med dig nu?” viskar Lundgård och känner hur svetten åter bryter fram i pannan.

Han uppfattar ett ljud. Ett sorl som av svaga röster. Det pirrar över ansiktet. Fokuset dras uppåt väggen och åt sidan, blicken fastnar vid en rund ventil. Bakom det finmaskiga gallret finns en trumma som leder till en okänd mängd förgreningar, till kilometervis av tunnlar fulla av tomrum. Ljudet tycks växa och han undrar om hon sakta reser sig upp ur sängen bakom hans rygg.

Om hon inte just nu har öppna ögon innanför bandaget. Ögon som ser något som …

Han vänder sig tvärt. Hon ligger som förut.

Lundgård sväljer tungt. Väger lite på tårna och bestämmer sig för att ha kontrollerat färdigt för denna gång. Han går demonstrativt lätt och ledigt ut ur rummet och sluter till dörren bakom sig med en känsla av lättnad.

12

2

hårslinga från ansiktet och tittar på den store civilpolisen på andra sidan disken. Han har just presenterat sig som Brickell, men hon fattar ännu inte varför han är här. Mellan dem på disken har han placerat en plastficka med en nyckelbricka. Eller rättare sagt en halv nyckelbricka.

Ena änden är smält och sedan stelnad i en svartsotig vågformad krökning. I det oskadade hörnet syns en suddig logotyp. ”Jo, den kommer från oss”, säger hon tveksamt. ”Vad har hänt med den?” ”Den påträffades på en person som förekommer i en polisutredning. Vi har god anledning att anta att han bodde här på hotellet. Kan du …”, han studerar namnbrickan på hennes bröst, ”… Frida, se vilket rum den här går till?” ”Beror ju på hur skadad magnetremsan är. Men jag kan försöka.”

Medan polisen lirkar nyckelbrickan ur plastemballaget slår receptionisten en blick ut över hotellobbyn. Det är folktomt, bortsett från ett äldre par som sitter och halvsover i soffgruppen, samt den andra polisen, en vältränad kvinna med blond hästsvans, hastigt presenterad som Västlund. Hon står vid RECEPTIONISTEN STRYKER EN

13

fönstret ut mot Spökparken, ser allmänt uppjagad ut och pratar i sin telefon. ”Här. Ta det varligt.”

Brickell håller fram nyckelbrickan. Med ett pincettgrepp tar receptionisten emot den.

En äldre medarbetare med trött utstrålning kommer ut från kontorsrummet bakom väggpanelen. Hummande stryker han med pekfingret över sin svartfärgade mustasch. ”Undrar just om ni är ute efter killen i 107? Fick en känsla kring honom. Han var rätt skum.” ”Skum på vilket sätt?”

Den äldre tvekar. ”Han betedde sig inte störande eller så. Nej, artig var han. Belevad på ett gammaldags manér. Men det var något i den där borrande blicken som …” Mannen sätter ett finger mellan ögonbrynen för att visa exakt var den där blicken träffade. ”Kan du beskriva honom?” ”Smalt ansikte. Sidbena. Gråsprängt hår. Men det är mest ögonen jag minns. Fasen, jag har till och med drömt om dem!”

Brickell begrundar detta. Mannen som beskrivs kan inte avfärdas från misstankar om att vara ett förkolnat lik i polisens förvar. ”Det verkar inte fungera.” Receptionisten håller nyckelbrickan mot en kortläsare vid datorns tangentbord, ändrar läge på den flera gånger men får inget svar. ”Det är 107”, säger den äldre. ”Måste vara.” ”När checkade personen i rum 107 in?”

Mannen knappar lite i bokningssystemet och får fram måndagen den elfte maj, vid halvelvatiden på förmiddagen. ”Han slantade upp för en vecka i rummet. Utcheckning imorgon.”

14

Brickell bekräftar det högst intressanta datumet med en kort huvudrörelse. Mordet i Midsommarkransen sker några timmar senare. Han signalerar till Västlund att avrunda samtalet och sluta upp. ”Under vilket namn skrev han in sig?” ”Peter Steiner.” ”Kan vi få se rummet?” säger Västlund som har stoppat undan mobilen och nu ger situationen sin fulla uppmärksamhet.

Mannen drar en liten suck. En polisutredning som involverar hotellet är ju inte precis vad de behöver. ”Frida, visar du rummet så håller jag ställningarna här nere.”

Frida är mer än glad att få sig en promenad bort från receptionsdisken, kanske en spännande sådan dessutom.

De tar hissen till plan 1. ”Längre ner i korridoren.” Receptionisten pekar med sin huvudnyckel medan hon visar vägen.

Korridoren är smal med glest utplacerade vägglampetter utmed de gråblå gobelängtapeterna. Den ljusgröna heltäckningsmattan har en bleksliten mittfåra. En överlastad frukostbricka på en serveringsvagn. Ovanpå ett brandsläckarskåp balanserar staplade glas kladdiga av handavtryck och läppstiftsrester. ”Städaren är tydligen sen”, ursäktar Frida i förbifarten.

De når dörren till nummer 107 i korridoränden. På handtaget sitter en uppkrokad Stör ej-skylt. ”Hur länge har den hängt uppe?” frågar Västlund. ”Det vet jag inte. Kan kolla med städ.” Hon sänker rösten. ”Vad är han misstänkt för?”

Poliserna svarar inte. Västlund knackar hårt på dörren ett 15

par gånger. Efter tio sekunder utan svar gör hon en gest med tummen. ”Öppna. Har vi tagit fel så stör vi i alla fall ingen.”

Receptionisten sticker kortet i dörrlåset. Låsregeln släpper.

Västlund puttar upp en dörrglipa och sneglar på den unga kvinnan. ”Nu får du backa undan.”

Hon lättar på pistolhölstrets lock utan att dra vapnet. Brickell lägger en hand på receptionistens axel, anvisar henne vänligt men bestämt till en plats längre ner i korridoren.

Västlund trycker upp dörren.

Atmosfären.

Den är det första de noterar. Tung och färglös bakom täta gardiner, kryddad av ett sötdoftande rengöringsmedel och cigarettrök. Rummet är inte särskilt tillstökat, men har inte vädrats på ett bra tag. Och dessutom: den omisskännliga lukten, mild men påtaglig, av att något har bränts här inne.

Västlund lirkar på sig ett par latexhandskar. Tar två steg in och gläntar på badrumsdörren. När hon försäkrat sig om att rummet är tomt kliver hon fram till fönstret, drar undan gardinhalvan och hakar upp ett fönster.

De börjar sin undersökning.

En säng med slarvigt överslängt täcke mitt i rummet. Ett litet skrivbord med telefon samt en väggfast teve och tygklädd fåtölj utgör resten av möblemanget. Närmast har de en hatthylla där en mörk skjorta hänger ensam på en galge. ”Vi har förresten okej på att åka ut till Danderyds sjukhus efter det här”, säger Västlund. ”Ungdomarna är tydligen pratbara. Funkar det?” ”Visst, det är ju bara söndag. Vad skulle man annars göra än att jobba?”

16

Brickell böjer sig över papperskorgen och granskar innehållet: ett tomt cigarettpaket och några hopknycklade kvitton. ”Kolla.” Västlund lyfter ett tefat med cigarettfimpar från fönstersmygen. ”Killen har rökt.” ”Som en skorsten dessutom.” ”Det är så klart förbjudet att röka på rummet”, hörs receptionistens röst från dörren. De inser att hon stått där hela tiden.

Brickells min blir mindre förbindlig. ”Tack för din hjälp, vi klarar oss själva nu.”

Motvilligt lämnar hon platsen och rör sig bort mot hissen.

Hon tycker förstås, som de flesta, att sådant här är spännande.

Ett oväntat gupp på livets trista autostrada och något att i detalj återberätta vid nästa kompislunch eller familjemiddag.

Brickell går bort till den obäddade sängen, tar emot fatet med fimpar. ”Där har vi killens DNA i alla fall. Tar du dem?” säger Västlund och fortsätter in i badrummet.

Brickell får fram en liten plastpåse. Plockar ner fimparna i den, anger plats och daterar.

Han lägger påsen på skrivbordet. Sätter sig på sängen och drar in ett djupt andetag partikelmättad luft, som om han genom att känna smak och lukt kan komma närmare den okände. För Brickells del är det så gott som klart: mördaren bodde här. Det var här aset pausade mellan morden, rökte och planerade. Här satt han, kanske precis just här på sängkanten innan han sköt polisinspektör Riverdal. Vår Iris.

Det skramlar till från en skräphink i badrummet. Västlund dyker upp med en kompress i nypan med en röd fläck på. ”Mer DNA.” Blod. Och rätt så mycket.

17

”Bra! Inte direkt från ett småsår under rakning. Undrar om han var skadad?” ”Ser så ut.”

Hon stoppar den i en plastpåse och ger till Brickell. Försvinner sedan in i badrummet igen. ”Nu får teknikerna mer att matcha mot vår brände kille”, säger Brickell och daterar plastpåsen.

Västlunds röst ekar stumt i det kakelklädda utrymmet. ”De hittade ju inget på honom. Kolla här förresten …”

Hon dyker upp med ett nytt fynd: en avriven streckkodsremsa, en sådan som brukar placeras runt handtaget på resväskor vid flygincheckning. Brickell studerar den. Remsan är halverad och sönderriven i en snabb otålig rörelse. ”Czech Airlines”, läser Brickell. ”Mycket intressant. De flyger väl Prag–Stockholm och inte så mycket mer.” ”Värt att gräva i.” ”Vad var det du sa innan … vad hittade de inte på vår uppbrunne kille?” ”De hittade inget brännbart på honom. Vätskor, pulver, gaser – ingenting.” ”Men hur började karln brinna då? Som en fackla från midjan och upp.” Han har sett de ohyggliga bilderna på det förkolnade liket och är mycket tacksam över att ha sluppit studera kroppen på plats. ”Det är ju frågan, inte sant? Det finns inget levande vittne, förutom Riverdal då. Och den där djursholmsslyngeln Marcus Mård.”

Brickell söker runt i rummet med tankfull blick. Han vet av erfarenhet att det riktigt intressanta kan vara något, vad som helst, som drar till sig fokus, stort eller litet. I takskuggorna vid 18

dörren ser han en brandvarnare. Han studerar den runda plastdosan närmare, drar sedan fram skrivbordsstolen och kliver upp så att han når att vrida varnaren ur sitt fäste. Studerar baksidan innan han vänder den upp och ner. Batteriet saknas. ”Det förklarar varför den inte larmat för röken.” Han räcker varnaren till Västlund som lägger den på skrivbordet. ”Han ville väl röka i lugn och ro, vår mördare.” ”Märkligt att det blir så mycket lukt av några cigaretter. Dessutom borde väl ventilationen ha tagit hand om det …”

Brickell kliver ner från stolen. Det är först nu han noterar lakanet som hänger över sängkanten och inser att han missat att kontrollera under sängen.

Mycket riktigt. Vid fotänden finns en resväska inskjuten, en kompakt sak i glänsande svart polypropylen. Locket är tillslutet, men dragkedjan glappar en aning. ”Ska vi vänta på teknikerna?” frågar Brickell. ”Tror du att den är försåtminerad?” ”Nej. Men den har med nittionio procents chans koppling till en seriemördare.” ”Vi ska bara titta lite. Med handskar på.”

Hon pillar ner dragkedjan och gläntar på locket. En märklig, kryddig doft pustar upp från innanmätet. ”Bittermandel”, säger Brickell. ”Något bränt. Metalliskt.” ”Hoppas det inte är giftigt.”

Västlunds nyfikenhet går inte att stoppa. Snart har hon öppnat ännu mer och kan kika in. ”Vad i helvete har vi här?” säger hon i en utandning.

Båda lutar sig förundrat över den halvöppna väskan. Innehållet liknar en bisarr konstinstallation. Spegelglas och metall 19

sammansmälta i ett märkligt månlandskap som återkastar reflexer och förvridna avspeglingar av sina betraktare.

Med en penna knackar Brickell på den oformliga massan.

Allt hänger ihop i ett stycke. ”Det ser ut som spegelglas. En stor, krossad spegel. Eller flera små som har brunnit och smält ihop. ”Det sista skulle jag gissa på. Men väskan är ju oskadad.” ”Obegripligt. En eld som kan smälta metall, men inte brinna igenom en väska. Ännu en bisarr händelse i en utredning full av märkligheter.” Ogillandet är uppvägt med fascination; det är ju inte direkt ett standardfall de följer.

Västlund lyfter lite på hela paketet med sin behandskade hand. Det syns rester av lilafärgat papper. Det är nästan helt uppbrunnet, de flagnande och krullade kanterna har bränts ihop med allt det andra. ”Kan det där vara ett pass?” ”Ja.” ”Rota inte mer nu.” Brickell reser sig upp och kliar sig i det kortklippta håret. ”Speglar. Fanns det inte en spegel i Midsommarkransen? Och krossat spegelglas på platsen där taxichauffören brändes?”

Västlund får fram sin mobil. ”Det gjorde ju det. Står det något på väskan förresten?”

Brickell kikar efter. ”Bara Steiner.” ”Herr Steiner, resande i spegelglas och eld”, säger Västlund. ”Och mord”, tillägger Brickell.

De är utanför sin komfortzon igen men kan inte bestämma sig för om det är bra eller dåligt.

20