9789163896330

Camilla Sten & Viveca Sten

I_Sjorok.indd 3

2017-07-08 15:14

Till Anna, vår nya familjemedlem.

Tack för att vi fick låna dig i ett år!

sjörök Copyright © Camilla Sten och Viveca Sten 2017 Svensk utgåva enligt avtal med Nordin Agency Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2017 Omslagsformgivning av Eric Thunfors Karta av Johan Andreasson Tryckt av CPI books GmbH, Leck, Tyskland, 2017 ISBN 978-91-638-9633-0 www.bonniercarlsen.se

I_Sjorok.indd 4

2017-07-08 15:14

Prolog 5 Augusti 1719 Han var så blöt och kall och hade inte ätit på flera dagar. I två dygn hade han drivit omkring i dimman på några plankor som brutits loss från det krossade skrovet. Ena armen hängde obrukbar från axeln och han gled in och ut ur medvetslösheten. Han visste inte vad som hade hänt med de andra. Det sista han kunde komma ihåg var att Albert hade ropat hans namn.

Sedan hade världen vänts upp och ner och allting blivit svart. Kanske hade han dött då? Kanske var det här helvetet, att driva genom ytterskärgården på några avbrutna brädor utan att veta om Albert hade överlevt, eller vad som skulle hända med honom själv.

Han måste ha kravlat sig upp på plankorna innan han svimmade, för när han vaknade till liv var allting tyst och stilla. Galärskeppet var borta, precis som ryssarna, men det var en klen tröst.

Tungan låg klistrad mot gommen. Han hade 5

I_Sjorok.indd 5

2017-07-08 15:14

druckit av det bräckta vattnet, trots att det smakade otäckt. Illamåendet kom och gick, armen bultade hett av smärtan. Han hade försökt röra den några gånger för att ta reda på hur illa det var, men varje gång gjorde det så ont att han nästan kräktes.

Uniformsjackan hängde tung och blöt över ryggen. Det var kallt, kallare än det borde vara så års, och överallt vilade den där onaturliga dimman. Han mindes hur kaptenen muttrat förbannelser i mungipan då han sett den rulla in. En fuktig och oformlig grå massa som tyngde ner kläder och segel och fick alla proportioner att förvridas. Efter ett tag hade de slutat prata med varandra för att slippa höra spökrösterna som studsade tillbaka i den kusliga vita tjockan.

Den andra veckan hade Albert börjat viska om svartkonst när de skulle sova om nätterna. Albert hade alltid varit vidskeplig av sig, lyssnat allt för villigt till historier om grymma sjörån, hungriga strandvaskare och svarta havsormar som lurade i djupet.

Kaptenen ville inte höra på det örat. Han hade hotat med halverade matransoner vid allt prat om förhäxad dimma. Men Albert fortsatte viska om kvällarna trots att Karl inte ville höra.

Explosionen kom tre dagar senare.

Han hade stått på fördäck när den första stöten 6

I_Sjorok.indd 6

2017-07-08 15:14

kom. Hela skeppet krängde och han föll tungt, slog armbågen illa mot de ohyvlade träplankorna och tappade andan. När han tittade upp var det bara blod och förvirring överallt, män som skrek av fasa medan lågorna slickade däcket. Men dimman gjorde allt suddigt. Han kunde inte ens se skeppet som beskjutit dem, än mindre kanonerna med sina dödliga kulor.

Bara den tjocka, vita dimridån som omslöt fartyget och tycktes svälja dem hela.

Skrovet hade skakat till under honom igen, och han hade sökt efter Albert, bett till Gud att brodern inte hade träffats av en kanonkula och gått förlorad.

Om de bara fått vara hemma hos mor på gården igen, han och Albert. Istället stapplade han omkring i dimman som slukade ljuden av skrikande män, mullret från kanonerna och lågornas sprakande.

Så hade han funnit honom helt plötsligt. Alberts bleka, skägglösa ansikte dök upp ur töcknet, han hade ropat ”Karl!” men just som han skulle svara exploderade världen i tusen glödande bitar, och han hade fallit, fallit, och sedan …

Mörker.

I början hade han försökt ropa på Albert, men nu hade han tystnat. Halsen var öm och rösten knappt mer än en viskning. Det sved i ögonen och ansiktet kändes svullet och sårigt. Allt han ville var att komma 7

I_Sjorok.indd 7

2017-07-08 15:14

hem till mor. Mor med den mjuka rösten och de grova händerna. Han kunde inte längre minnas varför det hade framstått som ett äventyr att gå till sjöss när kallelsen kom. Han kunde inte ens minnas varför de låg i krig med ryssen.

Han var bara sjutton. Han ville inte dö.

När plankorna stötte emot det steniga underlaget märkte han det först inte. Han visste inte hur länge han hade legat där innan han insåg att plankan inte längre drev omkring. Att han kanske inte skulle dö drunkningsdöden. Inte den här gången i varje fall.

Han tvingade sig själv att öppna ögonen. Först trodde han att det var en hägring, men nej. Det var verkligen torra land. En stenig liten strand som ledde upp mot buskar och snår på ön mötte hans blick.

Land. Han hade drivit i land.

Han tvingade sig själv att släppa taget om plankorna. Först kändes det som att handen hade stelnat så hårt att det inte skulle gå, men mödosamt lösgjorde sig fingrarna och han rullade av, ner i det grunda iskalla vattnet. Han vadade i land på skakiga ben och satte sig tungt på marken. Stenarna skar in i låren, men det gjorde ingenting. Han kunde inte låta bli att skratta till av lättnad. Det lät skrovligt, knappt som hans egen röst, men vad gjorde det?

Han var räddad.

8

I_Sjorok.indd 8

2017-07-08 15:14

Han satt länge innan han tog sig upp på fötter igen.

Ingenting rörde sig i det mjölkiga töcken som omgav honom. Han måste vara i det yttersta havsbandet. Ur fara var han inte. Han måste hitta människor, öbor som kunde hjälpa honom. Han var en av kungens soldater.

Kroppen var tung och otymplig och stegen osäkra när han tog sig upp för sluttningen. Då han nådde tallarna var han tvungen att stanna för att hämta andan.

Ett steg till, intalade han sig. Ett till. För Alberts skull.

Han såg brodern framför sig. Kanske levde han fortfarande. Kanske drev han också omkring någonstans, ensam på en planka. Han stapplade vidare in i skogen. Armen bultade för varje steg han tog, men han tvingade sig att fortsätta.

För Alberts skull.

Skymningen hade börjat falla. Dimman tycktes bli tjockare ju längre in bland träden han kom. Men han intalade sig själv att det bara var solnedgången, nattmörkret som följde efter det sista dagsljuset. Han skulle inte bekymra sig om det. Det enda han måste oroa sig för var risken för fiendesoldater, att ryssarna skulle upptäcka honom.

Grottan tycktes uppstå ur tomma intet. Ena minuten snubblade han fram bland träden, i nästa öppnade den sig framför honom. Som om ett mörkt 9

I_Sjorok.indd 9

2017-07-08 15:14

hål uppstått i urberget för att svälja honom hel. Karl stirrade mot grottmynningen.

Natten var nu nästan lika kompakt som dimman.

Han visste att han inte kunde fortsätta gå i mörkret, då skulle han kanske trilla igen och skada sig ännu värre. Det var bättre att söka skydd för natten och samla krafter, han var redan så trött och hungrig.

Om han bara fick sova i några timmar skulle han nog orka fortsätta. Kanske fanns det till och med någonting där inne som gick att äta?

Han letade sig in i grottan. Snart kunde han inte se någonting alls, men det blev varmare ju längre in han kom. Han sökte sig djupare in i mörkret, trevade med den oskadade handens fingrar utmed den fuktiga bergväggen, centimeter för centimeter, för att inte kliva snett. Några få steg till, sedan skulle han lägga sig ner och sova tills det ljusnade och han fått nya krafter.

Imorgon, lovade han sig själv, skulle han finna räddningen. Var inte Gud skyldig honom det efter alla olyckor han redan hade råkat ut för?

När han först hörde rösten trodde han att det var inbillning. Den gick knappt att uppfatta, var bara en blek viskning inuti i hans huvud.

Den här platsen är inte till för sådana som du Han ruskade på sig och fortsatte. Men stegen blev 10

I_Sjorok.indd 10

2017-07-08 15:14

långsammare, han ville se sig över axeln hela tiden.

När rösten hördes igen fanns det ingen tvekan om saken.

Du borde inte ha kommit hit, människobarn Den var så underligt klar och tydlig i hans huvud att Karl snodde runt och sökte med blicken efter den som talade, trots att mörkret gjorde honom blind och förnuftet sa att det var lönlöst. ”Vem där?” frågade han högt och rösten lät främmande, alldeles för tunn och brusten. ”Vem talar till mig?”

Nu stod han blick stilla, det bultade hårt i den skadade armen men hjärtat slog ännu högre och kallsvetten samlades i nacken. Han måste ha förlorat förståndet, det fanns ingen annan förklaring.

Du borde ha låtit dig förgås bland vågorna, människobarn Den var en kvinnas röst. Men den var djup och sträv, helt utan den mildhet som brukade finnas i hans mors stämma. ”Är du Djävulen?” viskade han till slut och tungan ville inte riktigt lyda.

Kanske kommer ditt släkte att kalla mig så när jag straffar dem Han kunde höra hur någonting närmade sig i mörkret. Något tungt släpade sig fram över marken 11

I_Sjorok.indd 11

2017-07-08 15:14

med tröga rörelser. Lukten slog emot honom, rutten tång och död fisk, salt och åska.

Förlamningen bröts och han vände om, började springa åt andra hållet. Han kände inte ens smärtan i armen längre, han måste bara bort. Bort från det som viskade inuti hans huvud.

Spring, lilla människobarn, viskade rösten, och nu lät den grymmare, nästan hånfull.

Spring om du tror att det kan rädda dig Han försökte att inte lyssna, snubblade över en sten och föll tungt. Det blixtrade i huvudet när han tog emot med sin skadade arm och för ett ögonblick blev han liggande. Han var så trött. Han orkade inte mer.

Nu väntade han bara på att varelsen skulle komma, väntade på det släpande ljudet i mörkret bakom sig, känslan av stela fingrar mot nacken och en kall, stinkande andedräkt mot halsen. Marken var fuktig och skrovlig mot kinden. Han kunde känna hjärtat dunka ända ut i den skadade armen där varje slag blev till en explosion av smärta.

Med sina sista krafter kravlade han sig upp på fötter igen och såg sig om, men mörkret var för kompakt för att det skulle gå att urskilja något. Han svettades, trots kylan, och snyftade till av rädsla.

Långt där framme uppenbarade sig grottöppningen som en prick av ljus. Hans räddning. Karl snyftade till 12

I_Sjorok.indd 12

2017-07-08 15:14

igen och hasade så fort han förmådde mot ingången.

När han kom ut i det fria verkade natten ljus trots att den tjocka dimman inte avtagit. Han stannade och tog ett djupt andetag innan han haltade mot stranden.

Han måste ta sig bort från den förtrollade ön.

Tjockan gjorde det svårt att se men han snubblade fram mellan snår och buskar, över drypande mossa och tjocka, uråldriga rötter. Det var längre till stranden än han mindes, och ett tag var han rädd att han irrat bort sig i dimman. Men till sist kom han ut mellan de sista förkrympta träden.

Då såg han dem.

Drömde han? Han måste blinka och ruska på huvudet. Sedan förbyttes förlamningen i svindlande lycka. Han hoppade upp och ner, höjde båda armarna i luften trots den förblindande smärtan och ropade så högt han kunde: ”KAPTEN!” Han såg sina skeppskamrater avteckna sig i dimman vid vattenbrynet. De vadade med långa, tröga steg. Nackarna var krökta av trötthet, men han kände igen kaptenen där han gick längst fram. Det svarta skägget hängde i stripor mot bröstet och jackan var sönderriven och dröp av fukt, men det var han. De hade klarat sig! De hade kommit för att hämta honom.

13

I_Sjorok.indd 13

2017-07-08 15:14

Han snyftade till och ropade igen för att de skulle se honom, viftade ursinnigt med den friska armen: ”Kapten! Jag är här! Här!”

Allt skulle ordna sig.

Ingen av dem tittade på honom, och han undrade om de inte kunde se honom i dimman. Nu var de bara ett tjugotal meter ifrån honom. Han sänkte armen och fortsatte framåt. ”Kapten …? Det är jag. Karl. Jag klarade mig.”

Då höjde kapten blicken. Ögonen var tomma och insjunkna, utan färg eller fokus, som om havsvattnet sugit åt sig allt liv. Ansiktet var svullet och puffigt.

Ena kinden var ett stort, blodlöst sår av hud och kött där fiskarna ätit.

De andra hade också höjt blicken. Där var Andersson, med en tom håla där ena ögat fallit ut. Bredvid gick Tom, skeppskocken med den stora magen vars tarmar nu hängde ut ur den trasiga, sönderskjutna skjortan. Alla hade samma märkliga tomma ögon.

Kapten var nästan framme vid honom. Han höjde handen mot Karl och lade den mot Karls kind, nästan faderligt. Karl såg bedjande in i hans ögon trots att han inte besvarade hans blick. ”Kapten?” fick han ur sig med en hes viskning medan någonting i honom brast.

Kapten fixerade honom med sina döda ögon. Så 14

I_Sjorok.indd 14

2017-07-08 15:14

tog han tag om Karls nacke. Karl vände sig om och försökte slita sig loss, men greppet var järnhårt och obevekligt, och kapten började dra honom mot havet. ”Nej …”, fick Karl ur sig samtidigt som Andersson kom fram och högg tag i hans arm. ”Nej! NEEEEEEEJ!” De släpade honom mot vattenbrynet. Han vred och slingrade sig, skrek och förbannade, tiggde om att de skulle släppa honom. ”Snälla! I Guds namn!”

De var för starka. Han försökte vrida sig loss ur Anderssons grepp, men det knakade till i den skadade armen så att det svartnade för ögonen.

Obönhörligt fördes han mot vattenbrynet. Han kvicknade till när han kände det iskalla vattnet mot huden, men de var alldeles för starka.

Någon, kocken Tom, tog ett stadigt tag om hans hår. I dimman kunde han se fler vagt bekanta gestalter som närmade sig med samma långsamma, släpande steg ur djupet.

Vattnet räckte honom till midjan nu. Kapten höll honom om nacken, och Tom tryckte ner hans huvud under ytan. Han höll andan samtidigt som han förtvivlat försökte skaka av sig de främmande händerna.

Farväl, människobarn viskade plötsligt rösten i hans huvud, på samma gång beklagande och rakbladsvass.

15

I_Sjorok.indd 15

2017-07-08 15:14

Lika tydlig och nära som den varit inne i grottan.

Så går det när ditt folk trotsar mig Han gav upp.

Farväl Albert var det sista han tänkte innan han öppnade munnen och lät vattnet tränga ner i lungorna. Smärtan exploderade i bröstet men började sedan försvinna. Det kändes nästan som en lättnad.

Farväl, mor.

16

I_Sjorok.indd 16

2017-07-08 15:14

MÃ…NDAG

I_Sjorok.indd 17

2017-07-08 15:14

Kapitel 1 Jag stirrar ut över havsytan. Eller försöker. Det går knappt att se mer än två meter innan havet framför mig slukas av den tjocka dimman. Min andhämtning låter högre än vanligt. Det är dimman som gör det, jag vet, men det blir ändå underligt och instängt på något sätt.

Dimman dränker allting. Den isolerar alla ljud och bäddar in världen i bomull som inte är vit och mjuk utan kall och fuktig, en blöt grå massa som kväver allt. Det känns som om jag inte har varit riktigt torr på flera veckor, fukten letar sig in under kläderna och klistrar fast håret mot pannan. Min jacka vill inte torka över natten fast jag hänger den över elementet så fort jag kommer hem från skolan.

Stenarna på stranden krasar under skosulorna när jag går mot bryggan. Jag spanar ut i dimman, försöker tvinga mig själv att se igenom den drypande tjockan trots att det är lönlöst. Kommer inte skolbåten snart?

Dimman har legat kvar i nästan tre veckor. Ibland 18

I_Sjorok.indd 18

2017-07-08 15:14

verkar det som om den ska lätta – och varje gång är det någon som måste säga: ”Ja men titta, äntligen”, och varje gång känner jag ett litet sting av irritation över det självklara. Men dimman lättar aldrig. Den tunnas bara ut ibland för att sedan tjockna igen och under tiden rör vi oss som spöken i en låtsasvärld där alla ljud försvinner och alla konturer suddas ut.

Jag försöker att inte tänka på vad dimman beror på.

Hur onaturligt det är med sådan tjocka vecka efter vecka.

För några dagar sedan pratade de till och med om den på nyheterna. Mamma lät mig titta trots att vi åt middag. De intervjuade en tjock man med fyrkantiga glasögon. Han pratade på om klimatförändringar och luftföroreningar och den svåra nedsmutsningen av Östersjön som kanske kunde hänga ihop med dimman, men fick ändå inte ur sig någonting vettigt.

Mot slutet av inslaget frågade reportern: ”Vad kan man säga säkert om orsaken?”

Då skrattade mannen besvärat, rättade till glasögonen och sa: ”Säkert? Säkert kan man säga att det är … mycket underligt. En statistisk avvikelse som vi inte har sett tidigare.”

Jag tycker mig höra ett motorljud och spetsar öronen, men inget händer. Vart har skolbåten tagit 19

I_Sjorok.indd 19

2017-07-08 15:14

vägen? Österman skulle ha varit här för länge sedan.

Jag kommer att komma för sent nu.

Jag sparkar otåligt på en sten, ser den flyga iväg och landa i vattnet nästan ljudlöst.

Om jag bara fick ta av mig jackan och byxorna och glida ner i vattnet istället. Under ytan är allt levande, där hör jag allting. Där kan jag uppfatta alla ljud, känna dem mot huden och spåra dem med mina sinnen.

Jag kan höra båtarna som rör sig i innerskärgården och Finlandsfärjorna som stävar fram på Östersjön.

Jag kan till och med förnimma ljudet av tången som rör sig med strömmen och stimmen av småfisk som pilar i olika riktningar.

Jag har övat på mina förmågor. Jag är mycket starkare nu än i höstas.

Uppe vid ytan är det en annan sak. Det gör mig irriterad att jag är så tung och otymplig på torra land.

Hjälplös och svag, inte i stånd att försvara mig. Jag är mycket starkare och tryggare i vattnet. Där nere finns det ingenting som kan göra mig illa. Inte längre. Där nere behöver jag inte oroa mig för någonting. Bara … vara.

Under ytan spelar det ingen roll att pappa har svårt att få nya jobb, eller att min bästa vän Rasmus inte har svarat på mina sms under hela sportlovet. Inte heller att dimman håller på att svälja hela skärgården 20

I_Sjorok.indd 20

2017-07-08 15:14

och att jag fortfarande är rädd för att de ska komma tillbaka, de stora svarta havsormarna som jag lyckades besegra i höstas då jag nästan dog.

När Axel försvann i höstas var det också tjock dimma.

Nej, jag får inte tänka så.

Istället sticker jag handen i fickan trots att jag vet att Rasmus inte har skickat något sms. Jag skulle ha känt telefonen vibrera i jackfickan om han gjorde det. Ändå söker jag med fingrarna och fiskar upp mobilen, trycker till med tummen och får displayen att lysa upp. Inga nya meddelanden. Så klart.

Det kniper till i magen när jag stoppar ner telefonen i fickan igen och jag hatar mig själv lite grann för det. Eller så kanske jag hatar Rasmus. Nej, det gör jag inte. Men jag är så arg på honom. Vi har inte träffats på hela sportlovet.

Nio dagar.

I nio långa dagar har jag suttit i huset och stirrat ut genom fönstret, försökt läsa böcker, eller tittat på tv.

Jag trodde att vi skulle hänga hela lovet. Vi pratade om det innan det började, alla saker vi skulle göra tillsammans. Jag skulle ha sovit över hos honom. Jag har aldrig gjort det förut. Inte hos honom, inte hos någon, någonsin.

Bara tanken på den mjuka, slitna soffan i Rasmus 21

I_Sjorok.indd 21

2017-07-08 15:14

rum där jag skulle ha sovit får det att krampa till i magen igen, men på ett annat sätt än tidigare. Så fort vi hade bestämt det blev jag nervös och kunde inte sluta tänka på saken, men jag var ändå glad och såg fram emot det. Men sedan hörde han aldrig av sig.

Han svarade knappt i telefon och när han väl gjorde det – bara tre gånger har vi pratat under hela lovet, tre gånger på nio dagar – så tog han aldrig upp det.

Istället var han kort och konstig och lät inte som sig själv. Till slut var det för sent, lovet var nästan slut, och ingenting som vi planerat hade blivit av.

Jag sparkar till ännu en sten, hetsigare den här gången, så hårt att den flyger ner i vattnet. Mamma hatar när jag gör så. Hon säger att det blir ännu skräpigare i vattenbrynet då.

Nu hörs något! Eller? Det måste vara Österman som är på väg. Han är verkligen sen, det är olikt honom.

Men nej, ljudet hörs bakom min rygg. Jag snor runt på den hala bryggan. Jag kan inte se bort till huset från bryggan fast det är så nära. Men det är inte en båtmotor som brummar utan snabba steg som närmar sig. En suddig skepnad dyker upp ur dimman. ”Hallå?” ropar jag.

Dimman sväljer rösten och dämpar orden.

Skepnaden tar form och jag slappnar av. Det är bara mamma. Jag trodde inte att hon var vaken än, 22

I_Sjorok.indd 22

2017-07-08 15:14

hon tycker om att sova när hon inte har ett skift på läkarkliniken. Mamma har på sig slitna jeans och en av pappas grå fleecetröjor under sin gamla dunjacka.

Den långa tjocka flätan är slarvigt gjord och aningen sned, några grå hårtestar har lösgjort sig och spretar från ena tinningen där benan ligger. ”Vad gör du här?” frågar jag. ”De ringde från skolan”, säger mamma och stannar.

Hon ser konstig ut. Inte bara nyvaken utan uppjagad. ”Är det något som har hänt?”

Hon kniper ihop läpparna. ”Erik, Österman alltså, har varit med om en olycka.

Han kommer inte att kunna hämta dig idag.”

Nu ser jag att hon har båtnycklarna i handen. ”Jag får köra dig till skolan. Skynda på, du är redan sen.”

Mamma går förbi mig på bryggan och hoppar ner i båten som ligger förtöjd innanför nocken. Den är ganska ny, mörkgrå och tålig. Jag kan sakna vår gamla brandgula båt, den som sjönk i höstas och nu ligger på Östersjöns botten där Kanholmsfjärden är som djupast.

Några gånger när jag varit nere under ytan har jag funderat på att försöka hitta den, men jag har aldrig vågat simma så djupt. Jag vet inte om jag klarar det, inte riktigt än.

23

I_Sjorok.indd 23

2017-07-08 15:14

”En olycka? Vad då för olycka?” frågar jag mamma.

Hon har redan gjort loss tamparna från bryggan.

Nu ser hon upp på mig. Jag tycker mig uppfatta något främmande i blicken, men sedan gör hon en irriterad min. ”Det sa de inte”, klipper hon av. ”Vi måste åka.

Kommer du, eller?”

Hon böjer sig över gps:en, utan den och radarn går det inte att ta sig fram i skärgården så länge dimman ligger kvar.

Jag stirrar på henne i några sekunder. Så dras blicken ut över dimman, vattenytan är alldeles slät, tjock och trögflytande. I fjärran hör jag mistlurens vemodiga toner som klagar över det osynliga havet.

24

I_Sjorok.indd 24

2017-07-08 15:14

Kapitel 2 Lysrören i klassrummet kastar ett opersonligt vitt sken som får alla att se trötta och glåmiga ut.

Lena har haft alla lampor tända under de senaste veckorna. Det blir inget riktigt dagsljus med dimman.

Solstrålarna lyckas inte tränga igenom det tjocka täcket som lagt sig över skärgården.

Till och med Hanna och Isabelle ser urblekta ut, de tydliga solariebrännorna till trots. De har varit och solat solarium, det vet jag, för de kunde inte prata om något annat före lovet. De såg till att göra det så högt att alla skulle höra också. Som om det inte syntes på deras morotsfärgade ansikten.

Jag vill inte tänka på hur jag måste se ut med min genomskinliga hy och mitt ljusbleka trassel till hår.

Inte ens på sommaren brukar jag få särskilt mycket färg och nu liknar jag väl mest ett spöke.

Jag sätter mig på min plats vid det bakre vänstra fönstret – mitt och Rasmus fönster – och ser mig omkring.

25

I_Sjorok.indd 25

2017-07-08 15:14

Rasmus är inte här än, men det kanske inte är så konstigt med tanke på Österman. Nästan halva klassen saknas trots att klockan redan är tjugo över åtta.

Det blir så när alla måste få skjuts av sina föräldrar eller hitta någon att samåka med.

Lena står framme vid whiteboarden med en tuschpenna i handen. Hon har redan ritat upp dagens schema och börjat bläddra i en bok. Hon verkar inte särskilt orolig över de tomma bänkplatserna. Inte som i höstas när Axel försvann under orienteringen och alla letade över hela ön i flera dygn.

En bild av skallgångskedjorna, de skällande hundarna som sökte igenom skogen, dyker upp på näthinnan. Den dagen var det också tjock och onaturlig dimma. Det är en dag jag aldrig kommer att glömma.

Munnen blir plötsligt torr. Det kan inte vara de som rör på sig igen, tänker jag. Det är omöjligt. Jag skulle ha känt deras närvaro.

De mäktiga havsormarna sover fortfarande långt nere i djupgraven dit jag tvingade dem med min havssång förra hösten. Där ska de ligga i dvala under långa tider, det har jag fått löfte om. Ändå lyssnar jag alltid efter dem. Jag är beredd. Om ormarna börjat röra sig igen skulle jag ha känt det på mig, försöker jag lugna mig själv. Österman har varit med om en olycka.

26

I_Sjorok.indd 26

2017-07-08 15:14

Jag pressar ihop läpparna.

Dörren till klassrummet öppnas och jag tittar upp. Ännu några personer slinker in: Kristoffer, Li, Mattias och Charlotte, men inte Rasmus.

Var är han?

En hemsk tanke slår mig – han kanske inte alls kommer idag. Hans pappa kanske har tagit båten in till stan och då är han fast på Skarprunmarn. Rasmus familj har en mycket större båt än den vi har, mycket finare också, en lång smäcker Bayliner som man kan sova över i. Hans pappa tar den till fastlandet ibland när han har möte med någon klient. Om han har gjort det idag kanske Rasmus inte kan ta sig till skolan på egen hand. Så här års går det bara några få båtturer om dagen, ingen av dem passar särskilt bra med skolschemat.

Jag fingrar på telefonen, vill så gärna ringa och kolla precis som jag skulle ha gjort före lovet, innan han slutade svara. Mamma skulle säkert kunna plocka upp honom om det behövs.

Men nej, något får mig att låta bli. Jag är fortfarande arg på honom. Jag vill att han ska höra av sig till mig om han behöver hjälp, inte tvärtom. Jag är så trött på att ringa och sms:a och aldrig få något svar. ”Ska vi ta och köra igång då, klassen?” frågar Lena och drar upp ärmarna på den blå polotröjan. ”Välkomna tillbaka från sportlovet.” Hon får ett mummel 27

I_Sjorok.indd 27

2017-07-08 15:14

till svar, och ler uppmuntrande. ”De andra kan haka på allt eftersom, eller vad säger ni? Vi tar en lugn första timme i vilket fall som helst, jag vet att ni är morgontrötta så här första dagen efter ledigheten.”

Lena ser ganska pigg ut. Så pigg som man nu kan se ut i den onaturliga lysrörsbelysningen. Hon klippte lugg i vintras och den har blivit lite för lång, så lång att den hänger ner över hennes ljusa ögonbryn, men under den är ögonen lika glada som vanligt.

Jag försöker lyssna men tankarna vandrar. Det är så konstigt med Österman. En olycka, sa mamma. Det kan betyda vad som helst. Han kanske halkade i badrummet eller brände sig på en kastrull. Båtmotorn kanske skar och måste repareras. Det behöver inte vara något farligt som har inträffat, tänker jag.

Oron vill ändå inte lämna kroppen. Jag byter ställning några gånger på stolen, försöker hänga med när Lena pratar, men koncentrationen vill inte infinna sig.

Nu sätter hon på projektorn och drar upp en powerpointpresentation om boken vi skulle läsa över lovet: Flugornas herre. Hennes bilder är grälla och ganska fula, med stora illgula bokstäver mot blå bakgrund.

Rasmus mamma visade mig hur man gör en snygg powerpointpresentation för bara några veckor sedan.

Rasmus himlade med ögonen och sa till henne att 28

I_Sjorok.indd 28

2017-07-08 15:14

lägga av, men jag tyckte om att hon satt med mig en stund och tog sig tid att förklara. Rasmus mamma är som en färgglad fjäril med sitt stora röda hår, hon rör sig hela tiden och gör tusen saker på en gång. Hon är lätt att tycka om. Precis som Rasmus.

Var håller han hus? Blicken dras till den stängda dörren, jag vill så gärna att den ska gå upp. teman står det på den första sliden som Lena klickar fram. Ett av lysrören blinkar till några gånger, Isabelle viskar något till Hanna och fnittrar till. Jag kan inte låta bli att undra om det handlar om mig och Rasmus. ”Är det någon som kan komma på några teman som tas upp i boken?” frågar Lena och tittar uppfordrande på oss.

Mattias räcker upp handen. ”Ja?” Mattias ska just svara när dörren öppnas och Rasmus stiger in. Håret är rufsigare än vanligt och jackan fuktig. Han är röd om kinderna. Det pirrar till när jag ser honom, men jag kniper ihop munnen och försöker låtsas som ingenting. ”Förlåt att jag är sen”, säger han till Lena medan han drar ner blixtlåset på den svarta jackan. ”Pappa gav mig skjuts.” ”Ingen fara”, säger Lena. ”Sätt dig bara på din 29

I_Sjorok.indd 29

2017-07-08 15:14

plats. Vi pratar om Flugornas herre. Du har väl läst ut den under lovet som vi sa?” tillägger hon med låtsad stränghet.

Rasmus nickar slarvigt innan han kommer bort till mitt hörn och sätter sig på den lediga stolen intill mig.

Han ställer sin svarta datorväska på golvet och hänger av sig jackan på stolsryggen. Jag har aldrig fattat varför han envisas med att ha en datorväska istället för en ryggsäck som alla andra. ”Jag trodde inte att du skulle komma”, säger jag lågt när Lena inte längre står vänd åt vårt håll.

Först svarar han inte. Han tittar inte ens på mig när han efter en lite för lång stund böjer sig fram och viskar: ”Varför inte då?”

Han låter konstig, vill inte möta min blick. Jag känner avståndet med hela kroppen.

Jag sneglar mot honom och fortsätter: ”Du var ju så sen, menar jag. Jag tänkte att din pappa kanske hade tagit båten till något möte i stan?”

Jag fattar inte varför han inte vill se på mig. Han ler inte heller. Han bara stirrar på Lenas powerpointbild som om han knappt hör vad jag säger. ”Men nu är du här i alla fall”, säger jag och försöker låta obekymrad, som om allting är precis som vanligt mellan oss fast det inte alls är så.

30

I_Sjorok.indd 30

2017-07-08 15:14

Han svarar inte nu heller. Istället tar han upp väskan och letar efter något, en penna kanske.

Inte en enda gång ser han på mig.

Olusten växer i hela kroppen. Vad är det som har hänt?

31

I_Sjorok.indd 31

2017-07-08 15:14

Kapitel 3 Jag hör hur båten kör ut i dimman igen medan jag går upp mot vårt hus på den smala stigen som leder från bryggan. Mamma hade bestämt med Mattias mamma, Ellinor, att de skulle ge mig skjuts hem till Harö efter skolan, eftersom det ändå var på vägen.

Mattias och jag har knappt sagt ett ord till varandra, men Ellinor verkade tro att vi var kompisar och pratade på i båten som om vi var bästa vänner. Mattias tittade mest på radarn. Utan den hade vi inte kunnat köra en meter.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga när hon frågade vad jag hade gjort på lovet, ifall jag hade åkt någonstans. Ingenting och ingenstans skulle ha låtit så deprimerande, jag skämdes för att säga hur det låg till. Så jag hittade på något om att mamma och jag hade åkt in till fastlandet och gått på bio och ätit på en pizzeria.

Men när jag låser upp ytterdörren börjar jag undrar om den vita lögnen kanske lät ännu värre. Att jag 32

I_Sjorok.indd 32

2017-07-08 15:14

bara varit med min mamma hela lovet. Hur patetiskt är inte det? ”Hallå?” säger jag försiktigt och skjuter upp dörren, utan att veta om jag hoppas på ett svar eller inte.

Jag tar av mig skorna och ställer dem innanför dörren, hänger upp jackan på en ledig krok bland alla de slitna ytterplaggen. Vill egentligen inte gå längre in.

Vill inte gå förbi vardagsrummet ifall pappa är hemma. Men jag hör ljuden från tv:n redan i hallen, och hjärtat krymper. Det behöver inte betyda något, intalar jag mig själv. Han kanske bara tittar på tv. Han kanske inte har druckit något idag.

Jag tar mod till mig och smyger in i huset, sniffar i luften. Det luktar inte öl. Eller rök. Han har rökt inomhus tre gånger de senaste veckorna fast mamma tycker så illa om det.

Första gången blev hon rasande och skällde ut honom ordentligt, men de andra två gångerna blev hon bara stel i ansiktet och sa ingenting. Istället torkade hon golvet jättelänge och öppnade alla fönster så att dimman kom in och gjorde huset fuktigt och kallt.

Det var nästan värre än när hon skrek. Och gardinerna i vardagsrummet luktar fortfarande cigarettrök. ”Pappa?” får jag ur mig och kikar försiktigt in i vardagsrummet.

Han sitter i soffan. Tv:n visar något eftermiddags33

I_Sjorok.indd 33

2017-07-08 15:14

program med folk i uniform som slåss mot utomjordingar. Specialeffekterna är rätt kassa, det märks på en gång. Pappa brukar inte gilla sådana program, men nu för tiden tittar han på vad som helst.

Jag skannar snabbt av rummet och ser till min lättnad att det inte står några ölburkar någonstans, varken på soffbordet eller på golvet. Det är ganska mörkt här inne, han har inte tänt några lampor och den enda ljuskälla som finns förutom det dämpade, disiga dagsljuset från fönstren är tv:n – men jag kan se att han har på sig jeans och en T-shirt. Det är bra att han är påklädd. Det är mycket bättre än solkiga joggingbyxor. Eller pyjamas. Han har inte rakat sig, men det är inte så farligt och det verkar bara vara en eller två dagars skäggstubb. ”Hej, Tuva”, säger han och tittar upp på mig.

Hans ögon är glansiga, men det kanske bara beror på det dova tv-ljuset? Jag hoppas i alla fall det. Han sluddrar inte heller, och är inte särskilt röd om kinderna. Det kanske är en bra dag idag. Eller åtminstone en okej dag. Han har inte haft särskilt många bra dagar på väldigt länge. ”Hur var det i skolan?” frågar pappa. Hans röst låter mekanisk, men han möter i alla fall min blick. ”Bra”, säger jag lika mekaniskt och fortsätter, bara för att ha något att säga: ”Vad tittar du på?”

34

I_Sjorok.indd 34

2017-07-08 15:14

Pappa rycker på axlarna och vänder sig mot tv:n igen. ”Någon actionserie”, säger han men går inte in på detaljer. ”Jaha”, säger jag, osäker på om jag borde fråga något mer eller visa mig mer intresserad.

Jag står kvar i några minuter och tittar på programmet utan att förstå handlingen. Jag undrar om jag ska stanna kvar och prata med honom. Vill han det? Mest av allt vill jag att han ska vara som vanligt igen. Som han brukade vara.

Jag vill att han ska vara glad och snäll och komma hem från jobbet trött och nöjd. Att han ska bry sig om vad jag har gjort under dagen eller hur det går i skolan. Inte stirra med glasartad blick på tv:n utan att se den. Eller sitta i vardagsrummet med en burk öl i handen när jag kommer hem från skolan. ”Jag går och gör mellanmål”, säger jag utan att kolla om han hört vad jag har sagt. Istället försvinner jag ut i köket.

Den lilla lampan över köksbordet är tänd, men ingenting står framme på den fula virkade duken som mormor Gerd tvingade på mamma för några veckor sedan. Den måste vara gammal, reumatismen som förvrider mormor Gerds händer och gör fingrarna knotiga och knöliga skulle aldrig tillåta henne att 35

I_Sjorok.indd 35

2017-07-08 15:14

handarbeta nuförtiden. Dessutom är synen för dålig, hon kisar för jämnan.

Jag rycker upp kylskåpsdörren och möts av en sorglig literförpackning med fil som gick ut för två dagar sedan. På hyllan ovanför finns en förpackning grön mjölk, ett paket smör, och några röda paprikor som skrumpnat. En skål kokt potatis från gårdagens middag står bredvid en halv falukorv. Dagens middag misstänker jag.

Jag lutar pannan mot den kalla kylskåpsdörren.

Egentligen är jag inte alls hungrig. När skulle mamma komma hem? Är det bara pappa och jag som ska äta middag i kväll?

Jag minns inte riktigt om mamma jobbar eftermiddagsskift eller kvällsskift idag. Hon har jobbat ganska mycket på sista tiden, tagit på sig extra skift på kliniken flera gånger i veckan. Jag förstår att det är för att vi behöver pengarna, men det känns som om hon undviker att vara hemma så mycket som möjligt. Det är inte som att jag inte fattar.

Pappa har inte haft några uppdrag sedan … jag minns inte när. Innan nyår? I början försökte han åtminstone, ringde runt till kompisar och gamla uppdragsgivare, läste annonser i Skärgårdstidningen, men nu lämnar han knappt huset längre.

Förut brukade han alltid göra frukost till mig när 36

I_Sjorok.indd 36

2017-07-08 15:14

han inte jobbade, men de senaste månaderna har han aldrig varit vaken när det är dags för mig att åka till skolan. Jag vet inte ens om han går upp före lunch längre. Men han sitter alltid där i vardagsrummet när jag kommer hem från skolan. Ofta med en ölburk i handen och ännu oftare med simmiga ögon och sluddrig röst när han säger mitt namn.

Det händer att han har mardrömmar, några gånger har jag vaknat på nätterna när han skriker i sömnen eller pratar så högt att rösten tränger igenom väggen.

Ibland har jag undrat om det har med båtolyckan att göra, att han drömmer om den där gången i höstas då havsormarna anföll oss och sänkte båten?

Men det går aldrig att uppfatta vad han mumlar och han pratar inte om det i dagsljus. Och jag vågar inte fråga.

Jag blinkar till men något blött samlas ändå i ögonvrån. Då känner jag en varm sträv tunga mot min hand och vet vem som vill trösta.

Det är Bellman förstås.

Jag stänger kylskåpet igen, jag har blivit alldeles kall i ansiktet utan att märka det, och sätter mig på huk framför min älskade hund.

Han slickar mig i ansiktet, och jag kramar om honom och borrar in ansiktet i hans varma päls.

37

I_Sjorok.indd 37

2017-07-08 15:14

Det går inte att hålla tillbaka tårarna, fast jag blinkar och blinkar.

Allting är så fel. Jag visste inte att man kunde känna sig så här ensam. Innan Rasmus blev min vän var jag också ensam, men det var på något vis enklare, för då visste jag inte hur det kändes att ha någon.

Nu vet jag, och det är värre.

38

I_Sjorok.indd 38

2017-07-08 15:14