9789163879807

Tiina Nopola Mervi Lindman

SIRI

och snömannen Översättning Janina Orlov

D

et hade snöat på natten. Siri kikade ut genom fönstret. Snödrivorna glittrade i solskenet.

– Jippii, ropade Siri och tog på sig sin klänning.

Hon hade fått skidor i julklapp.

– Och nu ut och åka, tjöt hon och marscherade till vardagsrummet.

Pappa satt i sin fåtölj och läste tidningen.

– På med skidorna! kommenderade Siri.

– Hm, muttrade pappa och fortsatte läsa.

– Det har snöat! gastade Siri.

– Aha, sa pappa och vände blad.

– Du lovade komma och åka skidor med mig genast när första snön kommer! muttrade Siri.

– Alldeles strax, jag ska bara läsa färdigt artikeln, lugnade pappa henne.

Så dumt, tänkte Siri och glodde ilsket på tidningen.

Då fick hon se en bild av ett konstigt fotspår längst ner på sidan.

– Snö-man-nen, stavade Siri. Pappa, vad är en snöman för något?

– Det är bara skoj, svarade pappa. Det finns ingen sådan på riktigt, fast somliga påstår att de har sett honom.

Jag undrar hur snömannen ser ut, tänkte Siri. Är han helt och hållet täckt av snö?

– Är snömannen farlig? frågade hon.

– Det står här att ingen har sett honom, men en del säger att de har hittat hans fotspår i Himalayabergen.

Snömannen går på två ben, hans huvud är lurvigt och han har runda tår, stortån är extra stor. Det sägs att folk är lika rädda för honom som för ett spöke.

Spännande, tänkte Siri, men sedan ryckte hon pappa i armen.

– Ska vi åka skidor nu?

– Ja, ja, sa pappa. Vänta, jag ska bara läsa en liten artikel om honungsbjörnen på vetenskapssidorna, fortsätter pappa.

Pappa blir nog inte färdig på länge, tänkte Siri och gick för att hämta sina skidor i förrådet.

Mamma kom från butiken när Siri satte på sig skidorna.

– Vem ska du åka skidor med?

– Med Lill-Otto, tror jag, svarade Siri.

– Så roligt, sa mamma. Kom ihåg att du inte får åka ensam, en så liten flicka villar lätt bort sig.

Siri tog fart med stavarna.

– Jag är inte liten, muttrade hon.

När Siri skidade ut från gården såg hon Lill-Otto som drog en pulka efter sig.

– Kom så åker vi i backen, föreslog Lill-Otto.

– Nej, jag skidar, sa Siri. Jag har nya skidor.

– Åhåh, sa Lill-Otto förvånat.

– Ska du med? frågade Siri.

– Ja, sa Lill-Otto. Men först går vi till pulkabacken, Mellan-Otto och Stor-Otto är redan där.

Siri gled efter Lill-Otto och såg hur Mellan-Otto och Stor-Otto susade nerför backen. Lill-Otto klättrade också ända upp på krönet. När Ottosarna hade åkt åtminstone sju gånger hade Siri fått nog.

– Kan vi inte åka skidor nu, föreslog hon otåligt.

– Alldeles strax, sa Lill-Otto och började klättra uppför backen på nytt med röda kinder.

Siri frös om tårna. Hur ska jag få med mig Ottosarna, tänkte hon. Så kom hon på det.

– Vet ni, jag har faktiskt sett snömannen! skrek Siri till Ottosarna.

– Han har stora fötter, fortsatte hon. Och lurvigt huvud. Och en jättelik stortå.

– Och var menar du att du såg honom? frågade Stor-Otto.

Siri tänkte efter ett slag.

– I - i skogen, hittade hon på.

Ottosarna såg förvånat på varandra.

– Det tror jag inte på, sa Stor-Otto.

– Inte jag heller, mumlade Mellan-Otto.

– Och inte jag, härmade Lill-Otto.

– Följ mig, ropade Siri och skidade iväg mot skogen.

– Där finns jättestora fotspår.

Lill-Otto blev trots allt nyfiken.

Tänk om det är sant, funderade han och såg hur Siris röda jacka skymtade bland träden.