Nästa morgon på väg till jobbet möttes Alexa som förväntat av ifrågasättande blickar. Nyheten om den nya kontrollassistenten hade spridits snabbt och för att inte fastna i meningsbyte smet hon kvickt förbi Stirats halvöppna dörr och in på egna kontoret. Men väl inne hann hon bara uppfatta glimmande ögon innan hon slogs till golvet av en ursinnig vakthund som nafsade efter hennes halspulsåder. Desperat försökte hon freda sig när Stirat plötsligt drog undan besten. –Fängelsehålorna är en farlig plats! Både hundar och fångar kommer loss. Passa dig noga! Stirats nedlåtande ansiktsuttryck sa mer än hans ord. Alexas rädsla övergick i vrede, men besten gjorde genast ett nytt utfall. Stirat flinade och drog hunden med sig genom dörren. –Bespara dig själv lidandet och återvänd till rännstenen du kom ifrån! –Så in i helvete...Stirat hade dock inte för avsikt att lyssna på Alexas ramsa och smällde igen dörren. –... att jag gör, avslutade hon meningen för sig själv. Spänningen släppte och gråten kom krypande och hon sjönk ner mot dörren. Hur mycket elände måste hon utstå? En vedermöda ledde till den andra och problemen avlöste varandra. Allt verkade utstakat för att återvända till moderns trygga famn, men det kändes värre än någonting annat. Alexas andra dag på jobbet präglades av incidenten från gårdagen. Hon gick ronden med raska steg och hörde knappt tillmälena som cellernas inneboende vräkte ur sig när hon passerade. Vid dagens slut hade hon helt glömt att äta och somnade på kontorsstolen. När hon vaknade var det fortfarande mörkt och inte ens slottets tjänstefolk hade vaknat till liv. Hon hörde dock dämpade röster genom väggen mot vaktchefens kontor. Försiktigt lade hon örat mot väggen och kände tydligt igen Stirats röst. –Sätt dig i den tomma cellen i korridor tre och attackera jäntan när hon kommer! Hon kommer skita på sig och försvinna innan dagen är
slut! Ett kusligt skratt fick Alexa att rygga undan från väggen. Stirat verkade ha anlitat en riktig otäcking för sitt nästa spratt. Magen knöt sig och hon kände sig illamående. Borde hon berätta för Channa, eller helt sonikarycka upp dörren och konfrontera? Inget av alternativen skulle dock lösa problemen en längre tid. Stirat skulle bara hitta på något annat som var ännu värre. Hon behövde sätta ner foten. Men först måste hon överleva detta, och hon behövde något att hjälpasig med. Så snart det tystnat på Stirats kontor smög hon dit. Det var inte svårt att hitta ett vapen i hans digra samling, men för att använda något krävdes smedsarmar. Enda hanterbara var en långdolk, vars respekt sedan länge gått förlorad till rosten. Hon rotade vidare och drog fram en meterlång stav, koniskt sammansatt av ett flertal ledade sektioner med överlappande sylvassa fjäll. I spetsen fanns ett iögonfallande sylvasst blad, format som en draksvans. I andra änden, infälld i handtagsknoppen, fanns en ring markerad ett till fem. Alexa vred ringen till siffran två och genast ökade stavens längd till det dubbla. Staven blev en meter längre för varje siffra och nådde full längd vid fem meter. Längden gjorde staven mer böjlig och vid fullt utlägg liknadeden en oxpiska. Det var kanske inte ett riktigt vapen, men skulle i alla fall duga att skrälla med. Upprymd återvände hon till det egna kontoret för att bekanta sig närmare med fyndet. Morgonen grydde och Alexa startade ronden. Påslaget fick henne att vilja kasta upp och hon gick som på nålar genom korridorerna. Trots att hon visste var överraskningen skulle inträffa darrade hon av anspänningen. Tusen omfall fick pulsen att rusa och i korridor tre var hon nära upplösningstillstånd. Stegen blev kortare närhon närmade sig den tomma cellen. För en sekund övervägde hon att backa ur, men i samma stund smällde celldörren upp och ett vrålande trasklätt benrangel hoppade ut. Alexa stod som paralyserad
när varelsen kom rusande och inte förrän den nästan var frammevaknade hon till liv. Med ett skri kastade hon skrivdonen och vred in siffran fem på Draksvansen och svingade iväg ändbladet. Varelsen hasade fulla metern på hälarna och flydde sedan åt andra hållet när ändbladet passerade huvudet med en hårsmån. Ändbladet rikoschetterade taket med en ljudlig klang och utan att se sig om flydde benranglet hals över huvud in i cellen och drog igen dörren. –Nåd nåd! Det var inte mitt påhitt... pep han bakom gallret. Alexa riktade en spark mot dörren och föste igen låsbygeln. Händerna skakade okontrollerat när hon plockade upp skrivdonen och en bit bort upptäckte hon vaktchef Stirat. –Vem anade att valpen fått hörntänder! log han kryptiskt och försvann.