9789152624623

Omslag.indd 1

verbum verbum verbum verbum verbum

789152 62462 33 0

Ingmar Brohed Ingmar Brohed Ingmar Ingmar Brohed OlophBrohed Bexell Ingmar Brohed

◊

9

religionsfrihetens ochekumenikens ekumenikenstid tid religionsfrihetens religionsfrihetens och och ekumenikens tid folkväckelsens och kyrkoförnyelsens religionsfrihetens och ekumenikens tid

◊ ◊

978-91-526-2462-3 ISBN 978-91-526-2463-0

Sveriges kyrkohistoria Sveriges kyrkohistoria Sveriges kyrkohistoria Sveriges kyrkohistoria religionsfrihetens och ekumenikens tid

◊

Verbum Verbum Verbum Verbum Verbum

◊ religionsfrihetens och ekumenikens tid sveriges kyrkohistoria sveriges kyrkohistoria religionsfrihetens religionsfrihetens och och ekumenikens ekumenikens tid tid sveriges sveriges kyrkohistoria kyrkohistoria religionsfrihetens och ekumenikens tid folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid

D D V D

et svenska samhället genomgick en radikal förändring under samhället genomgick en radikal förändring under idet sekelskiftet 1900 även hade densvenska kyrkliga kartanförändring i Sverige ritats et svenska svenska samhället samhället genomgick genomgick en enkristenheten. radikal radikal under 1900-talet.

Detta gäller den Vid seklets även den svenska kristenheten.

Vid seklets om.

Band  iDetta Sveriges kyrkohistoria skildrar denlagstiftning, händelserika bryt1900-talet.

1900-talet.

Detta gäller gäller även även den densvenska svenska kristenheten.

Vid seklets et svenska samhället genomgick en kristenheten. radikal förändring under ingång var Svenska kyrkan bunden av statlig vid milingång var Svenska kyrkan bunden av statlig lagstiftning, vid milningstid som leddegäller fram tillbunden nya svenska självständiga frikyrkobildningar ingång var Detta Svenska kyrkan kyrkan bunden av av statlig statlig lagstiftning, mil1900-talet. även den kristenheten.

Vidvid seklets lennieskiftet upplöstes banden till staten. lennieskiftet staten. under andra hälften -talet.

Den internationella påverkan påriksdagsutvecklennieskiftet upplöstes upplöstes banden banden till tillstaten. staten. ingång varav Svenska kyrkan bunden av statlig vid milReligionsfrihetsfrågan återkom ständigt i debatten därlagstiftning, frikyrkliga Religionsfrihetsfrågan ständigt debatten där frikyrkliga frikyrkliga riksdagslingen varvar mycket tydlig.

Religionsfrihetsfrågan återkom återkom ständigt ständigt iiidebatten debattendär riksdagslennieskiftet upplöstes banden till staten. män ofta pådrivande.

Genom 1951 års religionsfrihetslag stadfästes rätten Svenska kyrkan och staten stod i års nära förbindelse medårtiondena varandra, och män ofta 1951 års religionsfrihetslag stadfästes rätten män oftautträde var var pådrivande. pådrivande.

Genom Genom 1951 1951 årsunder religionsfrihetslag stadfästes rätten Religionsfrihetsfrågan återkom ständigt ireligionsfrihetslag debatten där frikyrkliga riksdagstill fritt ur Svenska kyrkan, och de följande kom och liv styrdes ett omfattande till utträde ur ur Svenska Svenska kyrkan, och under under de de följande årtiondena kom till utträde kyrkan, och under de följande regelverk. årtiondenaDetta kom män var pådrivande.

Genom 1951och årsav religionsfrihetslag stadfästes rätten rkyrkans elatfritt ifritt oofta nen kyrförsamlingarnas ka–stat att stå ikyrkan, fokus. kritiserades av den nyevangeliska väckelsen, som ställde kyrkans dop, nattvard reelalaStfritt tiaoiom n k k y y r r k k a a –stat –stat att att stå stå i i fokus. fokus. rtill nnetein fokus. utträde digt förur nyaSvenska des Svenkyrkan, ska kyroch kan under teologide sktföljande i utveckårtiondena lingen av fkom olkidikgiygtrtoch rrunder nen nyyaadny datt eessdebatt.

SSvveeinnfokus. sskSamtidigt kaamedvetenhet. kkkyyyrrrkkkaaannn mötte ttteeeooollolooggFrån gibåde uuttvveecckkoch lliinnghåll aoam isisskkkttt ifrikyrkligt ikyrkan gefrikyrkorna enn ahävdade avv ffoollkk-roch elaStSiprästämbete nmettind kfaföö–stat stå kyrkotanken liturgisk motstånd kyrkotanken och en ny liturgisk medvetenhet. kyrkotanken medvetenhet.

Från frikyrkligt håll hävdade Saen mtiförsamlingssyn dfrån igt och fden örnen ysocialistiska adny es liturgisk S venskarbetarrörelsen apåmedvetenhet. kyvarje rkan individs teolooch gFrån iFrån skegen tandra ifrikyrkligt ututtalade vidéströmningar, ecklinghåll ebekännelse. n ahävdade v fodär lkman byggd attmotsättningar den religionens var ute. manmenade en församlingssyn församlingssyn byggd byggd på på varje varjetiden individs individs egen egen uttalade bekännelse. kyrkotanken och en kristna ny liturgisk medvetenhet.

Från frikyrkligt håll hävdade man en på varje individs egen uttalade bekännelse.

Detta ledde till men också fruktbar teologisk diskussion.

Läsaren får bland annat följa utvecklingen i den baptistiska rörelsen, Detta Detta ledde ledde till till motsättningar motsättningar men men också också en en fruktbar fruktbar teologisk teologisk diskussion. diskussion. manNathan en församlingssyn byggd på 1914–31, varje individs egen uttalade bekännelse.i Söderblom, ärkebiskop banbrytare för ekumeniken, också enblev fruktbar Metodistkyrkan och i den nyevangeliska väckelse som tog iekumeniken, Evangeliska Nathan Söderblom, Söderblom, ärkebiskop 1914–31, blev banbrytare ärkebiskop 1914–31, banbrytare för Detta leddeinternationellt. till motsättningar men också en blev fruktbar teologisk inte minst Andra världskriget medförde enform uppslutning kring Nathan 1914–31, blev banbrytare fördiskussion. ekumeniken, Fosterlands-Stiftelsen Svenska Missionsförbundet, liksom den romerskinteNathan minst internationellt.

Andra världskriget medförde internationellt.

Andra världskriget medförde en kring Söderblom,och ärkebiskop 1914–31, blev banbrytare ekumeniken, olika ställningstaganden mot nazismen och för hjälpinsatser iför Europa. inte minst världskriget medförde en uppslutning uppslutning kring katolska kyrkans nyetablering inazismen vårt land.och olika ställningstaganden mot ochsig för hjälpinsatser mot nazismen för hjälpinsatser ii Europa. inte minst internationellt.

Andra världskriget medförde en uppslutning kring Under 1900-talets andra hälft närmade Svenska kyrkan och frikyrkorolika ställningstaganden nazismen och för hjälpinsatser Europa.

Författaren visar på de brytpunkter som fanns och förklarar varför motsättUnder 1900-talets andra hälft närmade sig Svenska kyrkan och frikyrkorUnder 1900-talets andra hälft närmade sig Svenska kyrkan och frikyrkorolika ställningstaganden motDe nazismen och sig förekumeniska hjälpinsatserrelationerna i Europa. visade na varandra på ett nytt sätt. intensifierade närmade Svenska ningarna blev såett starka.

Prästerna var bundna vid kyrkans lutherska navarandra varandra på ett nytt sätt.De Deintensifierade intensifierade ekumeniska relationerna visade na på sätt. ekumeniska relationerna visade Under 1900-talets andra hälft närmade sig Svenska kyrkan ochbekännelse frikyrkorsig bland annat pånytt gudstjänstlivets område.

Ett ökat kyrkomedvetande vann intensifierade ekumeniska och lära.

Det om detta stod. Ett sigvarandra bland annat på gudstjänstlivets område.

Ett ökat annat på gudstjänstlivets område. ökat kyrkomedvetande vann na påvarett nytt sätt.konfl De ikten intensifierade ekumeniska relationerna insteg i många frikyrkosamfund samtidigt som möjligheterna till ettvisade mer sig bland gudstjänstlivets område.

Ett ökat kyrkomedvetande vann kyrkans sociala omsorgsarbete, igmånga som möjligheterna möjligheterna till mer sig annat område. ökat kyrkomedvetande vinsteg arDen ibland eratisociala umånga dstjänöden npå sfrikyrkosamfund tfrikyrkosamfund livgudstjänstlivets öiksamhället ade i Svenvar ssamtidigt ksamtidigt astor, kyrkoch anEtt .som insteg samtidigt som möjligheterna till ett ettvann mer diakonin, togs,möjligheterna inte minst av en rad banvaarriGenom sttjäjänfram. nsfrikyrkosamfund sttlilvivöMånga ökkfrån Svveennsssamtidigt skkkaaakkinitiativ kyyoch yrrrkkkaaannn ..som vinsteg eierraatitggmånga uuväxte ddsinvandring aaddeeii1960-talet Senskilda .framåt ett mer etablerades i till Sverige ett brytande invandring från 1960-talet och framåt etablerades i Sverige ett Genom från 1960-talet och framåt etablerades i Sverige ett vantal ariGenom eGenom rkyrkor at gukvinnor. dsinvandring t j ä n s t l i v ö k a d e i S v e n s k a k y r k a n . med ursprung i andra delar av världen, vilket medförde en helt invandring från 1960-talet och framåt etablerades i Sverige ny ett Svenska kyrkans självprövning och förnyelse formades sekelantal kyrkor med ursprung andra delarinre avvärlden, världen, vilket medförde enkyrkan helt ny antal kyrkor med iiiandra delar av vilket medförde en helt ny Genom invandring från 1960-talet och framåt etablerades i kring Sverige ett gäller kristna uttrycksformer.

Också den katolska mångfald när detursprung antal kyrkor med ursprung andra delar av världen, vilket medförde en helt ny skiftet i den så kallade församlingsrörelsen många nyaden verksamhetsformer när när det detursprung gäller gäller kristna kristna uttrycksformer.

Också Också den katolska katolska kyrkan mångfald mångfald antal kyrkor med i andra delar avmed världen, vilket medförde en kyrkan helt ny växte snabbt från samma tid.

Denuttrycksformer. var vid 1900-talets utgång den största kyrmångfald när det gäller kristna uttrycksformer.

Också den katolska kyrkan som söndagsskola och ungdomsarbete.

Också gudstjänstlivet förnyades. växte växte snabbt snabbt från från samma samma tid. tid.

Den Den var var vid vid 1900-talets utgång den största kyrden största kyr1900-talets utgång gäller Svenska kristna den katolska kyrkan mångfald närfrån det kan i snabbt Sverige, frånsett kyrkan, avOckså de utgång ortodoxa/österländska växte samma tid. Denuttrycksformer. var vid följd 1900-talets den största kyrSammantaget ges nu för första gången en samlad kyrkohistorisk överblick kan i Sverige, frånsett Svenska kyrkan, följd av de ortodoxa/österländska kan i Sverige, frånsett Svenska kyrkan, följd av de ortodoxa/österländska växte snabbt från samma tid.

Den var vid 1900-talets utgång den största kyrkyrkorna. kan i Sverige, frånsett Svenska kyrkan, följd av de ortodoxa/österländska över från -talets till gången -talets första årtionde. kyrkorna. kyrkorna. kan iperioden Sverige, frånsett Svenska kyrkan, följdenavsamlad de ortodoxa/österländska Med den här boken ges förmitt första kyrkohistorisk överkyrkorna.

De förändringar som skildras har mycket påtagligt präglat utvecklingen i Med den här boken boken ges för för första första gångeninom en samlad samlad kyrkohistorisk överMed den här ges gången en kyrkohistorisk överkyrkorna. blick över 1900-talets omvälvande utveckling kristenheten i Sverige.

Med den här boken ges för första gången en samlad kyrkohistorisk övervår egen tid. -talets religiösa förhållanden i Sverige går knappast att förstå blick över 1900-talets omvälvande utveckling inom kristenheten i Sverige. blick över 1900-talets omvälvande utveckling inom kristenheten i Sverige.

Med här boken ges för första gången inom en samlad kyrkohistorisk överblick överden 1900-talets omvälvande utveckling kristenheten i Sverige. utan att känna till förhållandena  eller inom  år kristenheten sedan. Människors beslut blick över 1900-talets omvälvandeför utveckling i Sverige. och religiösa vägval då påverkar oss ännu idag.

7888

2013-09-12 13.08

 Nattvardspetitionen år  innebär en brytpunkt i det senare talets svenska kyrkohistoria. Genom en namninsamling med drygt   underskrifter vädjade nyevangelismens folk till kungs om rätten att få fira nattvard på sitt vis, i frihet från kyrklig lagstiftning.

Trots att petitionen avslogs blev den en manifestation av att väckelsens folk nu ville ta nattvarden i egna händer. Opinionsläget gjorde att den radikala delen av nyevangelismen började agera frimodigare oberoende av officiell sanktionering (se sid. ). Texten på omslaget visar den långa nattvardspetitionens slutkläm. Foto: Riksarkivet Dopfunten i Sunnersbergs kyrka nära Lidköping i Skara stift, an­­ skaffad omkring . I en tid då den baptistiska rörelsen växte sig stark markerade Svenska kyrkan sin barndopsteologi genom att åter börja förrätta dopen i kyrkan och där placera nya dopfuntar centralt i rummet. På dem började man nu skriva Jesu ord (Mark. :): »Låten barnen komma till mig« (se sid. ). Foto: Ulf Fabiansson, Lidköping

Sveriges kyrkohistoria 7. folkväckelsens och kyrkofÜrnyelsens tid Oloph Bexell

h

Verbum

Sveriges kyrkohistoria är utgiven av Verbum Förlag i samarbete med Svenska kyrkans forsk­nings­­råd. Samfundet Pro Fide et Christianismo är initiativtagare och huvudsponsor genom Henrikssonska stiftelsen.

: Docent Lennart Tegborg I redaktionen ingår:

Professor Oloph Bexell Professor Ingmar Brohed Professor Harry Lenhammar Fil. kand. Gun Lindberg

-  

Fil. mag. Inga Wernolf

, 

Susanna Mälarstedt 

Carl Åkesson

 

Sveriges kyrkohistoria omfattar åtta band: . Missionstid och tidig medeltid . Hög- och senmedeltid . Reformationstid . Enhetskyrkans tid . Individualismens och upplysningens tid . Romantikens och liberalismens tid . Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid . Religionsfrihetens och ekumenikens tid

Andra upplagan : Team Media Sweden AB, Falkenberg tryck: Elanders Sverige AB, Mölnlycke 1

©  respektive författare och bildrättsinnehavare samt Verbum Förlag AB Box 22543, 104 22 Stockholm, tel. -  , www.verbumforlag.se  978----3

innehåll

Förord ·   · 

. Församling, stift och kyrka ·    · 

. Nyevangelismen etableras och splittras · 

. Kyrkoförsamlingens uppgifter vidgas – kyrkans diakoni växer fram ·    · 

. Dissenterlagen  öppnar för fria samfundsbildningar · 

. Nyevangelismen delas – Svenska Missionsförbundet grundas · 

. Nya stridsfrågor och nya verksamhetsformer · 

. Mission i främmande land – evangelisation här hemma · 

. Fritänkeri, socialism och nya alternativ till kristendomen · 

. Kyrkan och de sociala frågorna ·  . Prästeden och kyrkans bekännelseskrifter ifrågasätts ·    · 

. Folkväckelsernas sekelskifte · 198

. Församlingslivet söker nya former · 

. Apokalyptisk frikyrklighet – identitetssökande kyrka · 

. Gudstjänstlivets böcker · 

. Prästutbildningen förändras och en ny teologi gör sig gällande ·   ·  Kyrkobyggande i Sverige – – Göran Alm ·  Anton Niklas Sundberg – Svea rikes ärkebiskop – Anders Jarlert ·  Paul Petter Waldenström – bibelteolog och väckelseledare – Rune W Dahlén ·  Tryckpressarna i kyrkans och väckelsens tjänst – Harry Lenhammar · 



Psalm och andlig sång i Sverige under -talets senare del – Inger Selander ·  Teologin i  års katekesutveckling – Rune Söderlund ·  Att veta och förstå – om kristendomsförhör i -talets svenska kyrka – Sven-Åke Selander ·  »Gå ut och gör alla folk till lärjungar« – om svensk mission – Karin Sarja ·  Släktöversikt · 353 Kyrko- och samfundsledare · 54 Litteratur ·  Register ·  Författarpresentation · 97

Notiser är signerade i de fall de är skrivna av någon annan än kapitlets författare: Anna Jansdotter (AJ), Gunilla Gunner (gg), Inger Hammar (IH), Tore Furberg (TF).



förord

Boken Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid ingår i verket Sveriges kyrkohistoria som band nummer sju, verkets näst sista band.

Bokens huvudförfattare är Oloph Bexell, professor i kyrkovetenskap vid Teo­ logiska fakulteten, Uppsala universitet.

Forskare från olika forskningsområden bidrar­med fördjupningsartiklar och med notiser i anslutning till huvudtexten. En presentation av samtliga författare finns i slutet av boken. Där finns också en bibliografi och ett kombinerat ort-, person- och sakregister.

I boken behandlas perioden från talet till -talets första årtionde, en hän­delserik tid i svensk kyrkohistoria med genomgripande förändringar och nyansatser inom svenskt kyrkoliv.

Den tidsmässiga gränsen mellan detta band och de omgivande banden är inte lika tydlig som i verket Sveriges kyrkohistoria i övrigt. Boken handlar om den religiösa folkväckelsen och uppbrottet ur enhetskyrkan. Den inleds med en överblick över kyrkliga förhållanden vid mitten av talet som en nödvändig bakgrund till den följande händelseutvecklingen. Läsaren får följa den många gånger dramatiska framväxten av dagens frikyrkosamfund.

Där presenteras också den självprövning, kraftsamling och inre förnyelse som

skedde i Svenska kyrkan, inte minst kring sekelskiftet . Denna utveckling fullföljdes av ungkyrkorörelsen, som skildras i verkets avslutande band om Religions­­fri­­ hetens och ekumenikens tid. I detta finns också­­framställningen om den pingst­ väckelse som inleds vid slutet av 1900-­talets första årtionde.

Händelseförloppet under den period som band  omfattar skildras inte i form av en rad parallella samfundshistoriker. Det är det gemensamma skeendet i Sveriges kyrko­historia som åskådliggörs.

I boken står också åtskilligt om allmän­ na samhällsförhållanden, om teologiska och ideologiska förutsättningar, om organisation och strukturer. En rad personer fram­träder, kvinnor och män, som var idé­ bärare och aktörer och som på olika sätt bidrog till förändring och förnyelse. Många av dem är välkända för läsaren, andra blir sannolikt nya bekantskaper.

Verket Sveriges kyrkohistoria är resul­ tatet av Projektet Sveriges kyrkohistoria med Samfundet Pro Fide et Christianismo som initiativtagare och huvudsponsor, med Svenska kyrkans forskningsråd som huvud­man och med Verbum som förlag.

Uppsala i december  Lennart Tegborg 

ďœ¸

1

1800-talets senare del



Utgångsläget

U

 - senare hälft skedde ett uppbrott ur den svenska enhetskyrkan. De flesta människor hade ännu sin grundläggande religiösa övertygelse och förankring i den lutherska kyrkokristendomen, men nya influen­ser gjorde att allt fler inte längre ville ut­trycka sitt kristna liv i de former som var reglerade genom samhällets lagar och författningar. Svenska kyrkans offentligrättsliga ställning innebar att dess församlings- och gudstjänstliv, liksom hela den kyrkliga organisationen, styrdes av ett omfattande och detaljerat regelverk, som hade sin grund i  års kyrkolag. Det var mot mycket av detta, och främst mot de

bestämmelser som rörde dopet, nattvarden och prästämbetet, som den nyevangeliska folkväckelsens kritik riktade sig. Men präster­och biskopar var genom ed förpliktade att hålla sig till Svenska kyrkans tro och ordning.

Innan berättelsen om vad som hände i Sveriges kyrkohistoria under folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid börjar, ges en översikt över de kyrkorättsliga förhållanden som präglade Svenska kyrkan under -talets senare del. Mot seklets slut skulle det stå klart för kyrkans folk att dessa strikt reglerade arbetsformer behövde förnyas.



  -    

kapitel 1

Församling, stift och kyrka

Vid mitten av -talet var Sverige ännu ett religiöst enhetssamhälle. Samma ensartade synsätt levde kvar som hade präglat - och -talen. Kristenheten i Sve­ rige skulle ha sin gudstjänst och religions­ utövning i Svenska kyrkans form. Den då alltjämt – och ännu under  år – gällande kyrkolagen från  förutsatte en identitet mellan kyrka och samhälle, men verkligheten hade visat sig vara mer mång­ fasetterad än så. Kyrkolagens bokstav och fungerande kristen praxis började glida i sär.

Samhällsordningen var präglad av den kristna tron och teologin och alla, inte minst statens ämbetsmän, skulle offentligt markera sin kyrkliga identitet. Detta skedde genom deltagande i kyrkans gudstjänstliv och nattvardsgång. Att gå till nattvarden uppfattades därför inte bara religiöst utan också som en borgerlig solidaritets­ handling. Härigenom uppstod ett spänningsförhållande mellan kyrkans och det borgerliga samhällets sätt att se på nattvardens funktion, även om de båda förhållningssätten var inflätade i varandra. Detta skulle leda till en konflikt inom kyrkan.

När den nyevangeliska väckelsen växte fram under -talets mitt och senare hälft kom detta att bli en av de frågor där oenigheten ledde till att människor i reli­ giöst avseende gick olika vägar. Män­ niskors möte med kyrkan skedde på lokal

nivå; det var ju där man firade sin guds­ tjänst och hade sin andliga ge­men­skap.

Församlingen och prästen  Gudstjänstlivet, med Guds ord och sak­ ramen­ ten, dopet och nattvarden, stod i cent­ rum för människors kristna engagemang och intresse. Genom att delta i guds­­tjänsten markerade man sin delaktighet i kyrkans liv. Därför blev det om detta som de flesta meningsbrytningarna skulle hand­la när nya idéströmningar nådde Sve­ rige och människor började frigöra sig från enhetskyrkan.

Gudstjänstlivet i Svenska kyrkan reglerades genom  års kyrkolag och det regel­­verk som tillkommit därefter. Hög­ mässa skulle hållas varje sön- och helgdag i varje kyrka. I stadsförsamlingar skulle det dessutom på söndagarna hållas ytterligare predikogudstjänster: ottesång och aftonsång. I alla städer (utom Stockholm och Göteborg) hade man – med undantag för de stora hög­­­tidsdagarna och under som­ ma­ren – rätt att byta ut otte­sången mot katekes­förhör (➤ sid.  f.).

Kyrkoåret hade genom  års helg­ dags­­­reduktion fått stora likheter med det nuvarande (). Förutom Juldagen, Ny­ års­dagen och Trettondedag jul inföll ytter­



,    Foto: John E. Thorin/Nordiska museets bildbyrå

Högmässa i Torsås kyrka i Kalmar stift femte söndagen efter Trefaldighet 1904.

ligare några helgdagar alltid på fast datum oberoende av veckodag till skillnad mot nu: Jungfru Marie bebådelsedag firades den  mars och Johannes döparens dag på Mid­som­mar­dagen den  juni. Alla helgons dag firades alltid på den söndag som låg närmast den  november.

Genom samhällets lagstiftning skulle sön­dagen hållas i helgd. Yrkesarbete var då i princip inte tillåtet.  års strafflag stad­gade att »hantverk eller annat arbete, som uppskov tåla kan«, liksom försäljning genom »kramlåda eller annan dylik bod« var förbjudet på sön- och helgdagar mellan klockan  på morgonen och  på kvällen.

Om någon bröt mot denna lag under den tid som högmässa pågick i kyrkan på orten ansågs det som en försvårande omständighet.

Fram till Första söndagen i advent  hade det endast funnits två bibeltexter per sön- och helgdag: en evangelietext och en episteltext. I den nya evangeliebok som då togs i bruk tillkom två nya textserier, andra och tredje årgångens högmässo- och afton­ sångstexter. Den gamla (första) seriens epistel- och evangelietexter lästes i varje högmässa – även under de kyrkoår då andra och tredje årgångens texter var predikotexter. Tidigare hade man alltid pre­dikat över söndagens evangelium, sam­ ma bibel­text varje år. Kyrkoåret var annars mycket svagt markerat i kyrkans liv, och högmässans utformning monoton, närmast statisk. Utöver kollektbönen och bibelläsningarna ur evan­ gelieboken fanns inga moment som kunde markera skiftningar i kyrkoåret. Prästen sjöng vanligen



  -    

endast momenten »Ära vare Gud i höjden«, »Herren vare med eder« och »Tack­ om och lovom Herren«. Psalmen »Allena Gud i himmelrik« förekom som lovsång i alla kyrkor varje söndag.

En egendomlighet värd att notera var att prästen under syndabekännelsen i hög­ mässans början – utan att det var angivet i kyrkohandboken – knäböjde vänd mot ­församlingen. En knäfallspall på altarring­ ens insida i en del kyrkor erinrar fortfarande om denna sedvänja, som torde ha syftat till att markera en slags ömsesidighet i bekän­nelsen. Likaså läste prästen den allmänna kyrkobönen (kyrkans allmänna förbön) inte vid altaret utan från predikstolen.

Medan man i högmässan alltid predikade över en bibeltext ur evangelierna hölls aftonsångspredikan över episteltexten eller andra eller tredje årgångens text, oftast hämtad ur de nytestamentliga breven. I lands­­ församlingarna hölls ottesång och afton­ sång, när de förekom, i omedelbar anslutning till högmässan. Först  fick domkapitlen rätt att medge en landsförsamling att inställa en påbjuden ottesång och aftonsång.

Det anordnades också predikoguds­ tjäns­ter på vardagarna. Varje onsdag och fredag hölls i städerna så kallade veckopredikningar. I landsförsamlingarna hade man bara en vardagsgudstjänst i veckan. På övriga­dagar skulle i de »stora städerna« daglig morgon- och aftonbön äga rum i kyrkhelger

I Norrland och i mycket stora socknar ägde veckopredikan rum på lördagseftermiddagarna, så att människor från avlägsna byar inte behövde åka fram till kyrkan mer än en gång i veckan. De förväntades då stanna över natt i kyrkbyn och delta i söndagshögmässan. Byar och gårdar uppförde ibland egna hus nära kyrkan. Dessa bildade de så kallade kyrkstäder som alltjämt är bevarade på många platser, till exempel Gammelstad i Nederluleå socken.

kyrkan. Vid veckopredikningarna följde för­kunnelsen inte kyrkoåret, utan prästen gick igenom någon bibelbok och skulle då predika över ett helt eller ett halvt kapitel åt gången.

Under fastan predikades både vid vecko­­­­predikningarna och i aftonsången över de olika akterna i »Vår Herres Jesu Kristi pinas historia«, som åter­ fanns i evan­gelieboken. Hela denna text­serie, pas­ sions­ historien, skulle på så sätt vara genom­gången under tiden fram till Palm­ söndagen. Under Stilla veckan predikades över passionshistorien ytterligare en gång, men nu varje dag. Dessa predikogudstjänster kom att kallas »passionspredikan«.  års kyrkolag stadgade att särskilda så kallade katekesförhör skulle hållas, i stä­ derna i ottesången och på landet strax före högmässan. Under -talets senare del hölls de ofta i anslutning till gudstjänsten med predikan över något stycke i Luthers katekes. Samtidigt började kyrkans pastorala uppgift mera inriktas på uppbyggelse än på förhör och kontroll. På många håll kom förhören då att ersättas eller kompletteras av de särskilda bibelförklaringar som var påbjudna från  och som kunde hållas ute i byar och rotar. Detta blev ett sätt att gå de nyevangeliska läsarna till mötes, samtidigt som prästerna fick ett guds­ tjänst­tillfälle då de kunde ge kyrkans svar på de frågor separatismen ställde.

Det tidigare vanliga bruket att alla kyrkliga förrättningar fogades in i eller för­ lades i omedelbar anslutning till söndagens högmässa, hade successivt börjat försvinna under -talet. Om både dop, vigsel och jordfästning skulle äga rum samma söndag kunde gudstjänsten bli extra utdragen.

Tidigare hade jordfästningsakten i dess helhet försiggått ute på kyrkogården vid den öppna graven. Endast den så kallade likpredikan, då den förekom, hade ägt rum

,   

i kyrkan, och då ofta omedelbart före högmässan. I städerna började kyrkogårdarna av hygieniska skäl förläggas utanför stads­ kärnan och ett längre stycke från kyrkan – i bokstavlig mening var de inte längre »gårdar­runt kyrkan«. Som en effekt av detta – och med början i städerna – spreds under -talets senare del bruket att hålla jordfästningen inne i kyrkan. Under en övergångsperiod blev det vanligt att högmässan förrättades med en kista stående i koret eller på ett par bockar i kyrkporten.

Kungörelseläsandet från predikstolen Ett märkligt inslag i söndagens högmässa markerade att prästen hade en funktion som samhällets ämbetsman. Ända fram till  var tjänstgörande präst skyldig att omedelbart efter predikan läsa upp inte bara lysningar till äktenskap och rent kyrkliga tillkännagivanden utan också Kungl.

Maj:ts kungörelser och statliga länskungörelser, liksom allehanda lokala pålysningar om auktioner, stulet och borttappat gods och så vidare. Prästen var alltså ålagd att från predikstolen läsa upp utförliga lag­ texter och annat ur Svensk författningssamling jämte en lång rad övriga officiella tex­ter av mycket olikartat innehåll. Detta hade givit en profan ton åt gudstjänsten.

An­maningen »Uppläses från predikstolen« markerade vad som skulle läsas, medan man om det övriga bara behövde till­ känna­ ge själva rubriktexten. Läsningen kunde bli mycket utdragen; nya omfattande lagar, till exempel en ny rättsbalk, kunde ta flera timmar i anspråk.

Det var i och med att dessa kungörelser lästes upp – systemet hade rötter långt till­ baka i medeltiden – som en ny lag eller för­­ ordning ansågs träda i kraft på den lokala­orten. Prästen skulle därför med sin namnteckning bestyrka att kungörelsen



var uppläst. Från kyrkans sida var man starkt kritisk mot detta statliga och kommunala uppdrag, och man försökte under hela -talet att bli kvitt det. År  flyttades uppläsandet av profana kungörelser till efter gudstjänstens slut.

Efter kommunalreformen  tillkom ett nytt moment, eftersom också kommunala kungörelser skulle läsas upp. I kyrkomötet  markerade man att läsningen tog bort Guds ords verkan ur åhörarnas hjärtan – den motverkade alltså gudstjänstens egent­liga syfte – och förringade prästämbetets värdighet. Detta argument upprepades i olika former närhelst saken diskuterades.

När uppläsningen ägde rum efter guds­ tjänstens slut blev åhörarskaran ibland mycket liten eller stundom obefintlig.

Högläsningen måste ändå genomföras.

Det mekaniska läsandet förstärkte allmänhetens in­ tryck av prästen som statens mega­fon och av själva gudstjänsten som en statlig angelägenhet. Att uppläsnings­ tvång­ et, trots upprepade önskemål från kyrko­ mötet, inte mildrades förrän  berodde på att staten betraktade denna tingens ordning som praktisk och ansåg en ändring vara av ringa vikt. Den sista resten av detta läsande försvann , när pastors­ ämbetena inte längre år efter år behövde spara och binda in Svensk författningssamkungörelserna. Året innan ling och läns­ hade den rättsliga regleringen av kyrklig lysning till äktenskap avskaffats och den obligatoriska uppläsningen härom försvunnit. Ko­nung­ens årliga böndagsplakat upplästes varje nyårsdag fram till . farande läser man upp namnen på Fort­ dem som döpts eller avlidit.

Bänkdelningen Samhällets struktur återspeglades också i själva gudstjänstrummet. Var och en hade

  -     Foto: Karlshamns församlingsarkiv



»Fribänkar« i Carl Gustafs kyrka i Karlshamn. Bänkarna i många kyrkor är försedda med nummer.

Det beror på att bönder och borgerskap fram till slutet av -talet årsvis hyrde sin bänkplats, som då på ett enkelt sätt måste kunna identifieras. I kyrkan fanns också »fribänkar« där vem som ville kunde sätta sig.

en bestämd plats i kyrkan, oftast en »egen bänk«; hur det gick till att bestämma vilken bänk det då var fråga om uppvisar stora regionala skillnader. Ända fram till slutet av -talet hade kyrkorna i Sverige helt saknat bänkar. När sådana började införas skedde det på privat initiativ. Bänkarna förblev enskild egendom och kunde alltså ärvas eller säljas. De betraktades som ett »främmande« inventarium i kyrkan. Denna uppfattning levde kvar när församlingarna på egen bekostnad började förse äldre eller nybyggda kyrkor med bänkkvarter. Mot slutet av -talet hade man framförallt i stadsförsamlingarna i stället börjat hyra ut bänkplatserna.

Genom årshyran fick man en kontinuerlig inkomst till kyrkobyggnadens allmänna underhåll.

Denna så kallade bänkdelning är förklaringen till att bänkarna i många kyrkor alltjämt är försedda med ett identifikationsnummer eller att ett by- eller gårdsnamn är målat på bänkdörren. Folket från varje by eller hemman (hemmansägare, torpare och inhysesfolk) hade sin egen givna plats i kyrkan och tjänstefolket satt tillsammans med sitt husbondefolk. Den agrara storfamiljen och arbetsgemen­ skapen med olika socialgrupper splittrades så inte under gudstjänsten. Däremot allt­ satt män och kvinnor inte tillsammans i

,   

kyrkan. Kyrkans längdriktning var så gott som alltid öst-västlig. Männen satt i kyrkans södra bänkkvarter och kvinnorna i det norra.

Var man satt under gudstjänsten var alltså tydligt bestämt, och ibland fanns det till och med lås på bänkdörrarna. Varje familj hade då egen nyckel till den bänk som disponerades. I församlingarna fördes en särskild förteckning, en bänklängd, som år från år reglerade sittplatsernas fördelning. På en del håll roterade man varje år, på så sätt att alla flyttade ett steg bakåt.

Den som ett år suttit längst ned fick då den främsta platsen och alla kunde på så sätt någon gång få sitta långt fram i kyrkan. På andra håll kunde bänkplatserna lottas ut varje år eller fördelningen vara fast.

I Norrland var det vanligt att folk fick sin fasta bänkplats i kyrkan efter ålder, var­ i­genom man undgick social klassificering.

Med bänkdelningssystemet eftersträvades alltså att på olika sätt uppnå rättvisa mellan byar och gårdar. Oftast var de främsta bänkraderna fasta platser för så kallade ståndspersoner, det vill säga adels­­ män, godsägare, officerare och andra, och från mitten av -talet också reserverade för



högt uppsatta befattningshavare, knutna till kommunalstämman. Detta kan vara en anledning till att många långt in i sen tid inte kunnat tänka sig att sätta sig i kyrkans främsta bänkar.

De som inte hade egna bänkrum, de obesuttna, fortsatte – som alla människor gjort under medeltiden – att delta i guds­ tjänsten stående. De kunde också ta plats i de »fria bänkarna« som ofta byggts längst ner i kyrkan eller i bänkar utmed kyrkans långväggar. Till denna grupp hörde vanligen lönarbetare, soldater och en del tjänste­ folk. I Stockholm, med sin snabbt ökande be­ folkning, kunde de privata bänkarna vara reserverade fram till ingångspsalmen; där­efter fick vem som helst sätta sig där det fanns lediga platser.

När bänkdelningen allmänt började avskaffas under -talets senare hälft – tidigast i Eksjö redan  – och alla kyrkbänkar blev »fria« fortsatte människor att sätta sig i de bänkar de var vana och dela sig mellan kvinnor och män. För att markera nyordningen skaffade många kyrkor nya, öppna bänkar utan numrerade dörrar.

Den nedärvda traditionen levde emellertid kvar långt fram i tiden i det obrutna bonde­samhällets bygder.

MANS- OCH KVINNOSIDA I KYRKAN

Seden med mans- och kvinnosida i kyrkorummet går tillbaka till fornkyrkan. Bland annat ansåg man att frids­ kyssen före kommunionen i mässan (jfr Matt.

5:23f.) inte fick utväxlas mellan personer av olika kön, varför män och kvinnor skulle gruppera sig åt­skilt. Fridskyssen stiliserades med tiden till en frids­ hälsning. Bruket med mans- och kvinnosidorna i kyr­ kan blev fast praxis som bestod genom medeltiden och reformationen och in i sen tid. Stundom kan det fortfarande leva kvar, till exempel vid tidegärdsguds­ tjänster med växelläsning mellan män och kvinnor.

En relikt av det är också att brud och brudgum vid kyrkbröllop alltjämt går in i kyrkan på det som annars enligt sedvanan är »fel« sida om varandra, och att de hela tiden i kyrkan befinner sig på det som uppfattas som rummets kvinno- resp. manssida.

 Kyrkoherden uppfattades i den obrutna enhetskyrkans tid som hela socknens själasörjare och biträddes därvid av komministern och pastorsadjunkten. Den enskilda människans deltagande i nattvardsgången sågs som ett led i själavårdsrelationen till församlingsprästen. Inte förrän , när det så kallade sockenbandet upphävdes, fick någon – utom då det var fråga om en nödsituation – rätt att gå till nattvarden utan­för »den församling uti vilken han bor och till vilken han hör«. Först år  fick



  -    

prästen formellt rätt att förrätta nattvard vid andra tillfällen än i söndagens högmässa och vid sjukkommunion. Under slutet av -talet flyttade man på många håll nattvardsfirandet från högmässan och förlade det till lördagskvällen eller söndagsmorgonen. Skärtorsdagen hade ännu inte etablerats som nattvardsdag.

Kyrkolagen stadgade att nattvarden skulle firas »så ofta församlingens ledamöter det åstunda« och »i stora församlingar åtminstone varannan eller tredje söndag«.

Lagen underströk också att varje församlingsbo borde gå till nattvarden åtminstone tre eller fyra gånger om året.

Nattvardsförhör och allmänt skriftermål Nattvarden hade i enhetssamhället – liksom dopet – på en gång en religiös och en samhällelig funktion. Kyrko­lagen hade ut­ förliga bestämmelser om ett värdigt nattvardsfirande.

Prästerna skulle enligt kyrkolagen under­visa sina församlingsbor om nattvardens teo­logiska innehåll och andliga gåvor

och mana till andlig självprövning.

Därför hölls regelbundet undervisning om nattvarden och så kallade nattvards­ förhör. Det innebar att nattvardsgästerna samlades i kyrkan för undervisning, med frågor och svar om nattvardens innebörd.

Skriftermålet var en ännu viktigare del av nattvardsberedelsen. Prästen skulle förmana församlingsborna »att de väl skickade med kristligt betänkande, största gudaktighet, sannskyldig tro, vördnad, saktmodighet, sedighet och nykterhet framträda till den heliga nattvarden och sedan undfly allt förargeligt sällskap, dans, dobbel, kort- och tärningsspel, samt annat slikt som förstör andakten och ohelgar sabbaten« (Kyrkolagen kap.  § ). Att gå »till skrift och nattvard« fordrade stillhet och andakt även före och efter gudstjänsten.

Ingen fick gå till nattvarden »oskriftad«, det vill säga utan ha deltagit i skriftermålet och fått syndernas förlåtelse i av­ lösningen. Ingen skulle heller gå »ovärdigt«, det vill säga utan att ha kännedom

NATTVARDSFREKVENSEN

I stora församlingar, som till exempel Uppsala domkyrkoförsamling eller Leksand i Dalarna, firades i mitten på 1800-talet högmässa med nattvard i princip varannan eller varje söndag. I Lunds domkyrka firades, liksom på många håll i städerna, nattvard varje söndag ända fram till 1925; varannan söndag hölls den omedelbart i anslutning till det fristående skriftermålet vid otte­sången kl 8.30 och varannan söndag i högmässan kl. 10. I Västerås domkyrkoförsamling var det på 1870- och 80-talen nattvardsfirande varje helg, var­ annan vecka på söndagen och varannan på lördagen.

I medelstora församlingar var det under andra hälften av 1800-talet nattvardsfirande i varje fall en gång i månaden. I små socknar kunde det ibland vara glesare än så; vanligen sex till åtta gånger om året.

Av de uppgifter som inlämnades till prästmötet i Väster­ås 1871 framgår att i 4 församlingar firades natt­ vard varje söndag, i 18 varannan, i 16 var tredje, i 26 var fjärde, i 11 var femte, i 25 var sjätte, i 1 var sjunde och i 9 församlingar endast varannan månad. På vissa

håll kunde det hända att man hade högmässa med nattvard varje söndag under en sammanhållen period under den ljusa årstiden, medan nattvardstillfällena glesades ut under det mörka vinterhalvåret. År 1861 hade församlingarna fått rätt att fira nattvard på annan tid än i högmässan. När man i till exempel Ålem i Kalmar stift några år senare beslöt att nattvarden vid tre tillfällen under året skulle firas på lördagar klockan 10 var det med hänsyn till det stora kommunikantantalet, dagsljuset och kylan. Det brukade i högmässan vara flera hundra nattvardsgäster per gång och det hände »att kommunionen under den mörkare årstiden icke hunnit avslutas förrän skymningen inträtt och det för mången nattvardsgäst faller sig besvärligt att under den kallare årstiden så länge uppehålla sig i kyrkan«.

Vid 1860-talets slut torde i genomsnitt för stiften mellan 60 och 70% av de nattvardsberättigade kyrkomedlemmarna ha gått till nattvarden minst en gång varje år.

,   

om och bejaka nattvardens religiösa innehåll och mening. Det var kring dessa punk­­ter som en av de stora konflikterna skulle uppstå under -talets senare del.

Skriftermålet var en särskild gudstjänst, med syndabekännelse och avlösning som centrum. Den inleddes med en bibelutläggning, det så kallade skriftetalet. Skrif­ ter­målet hölls fristående från högmässan, på lördagen eller på sön- och helgdagens morgon. Alla nattvardsgäster skulle i förväg anmäla att de ville delta i skrifter­målet och nattvardsgången. Det skedde vanligen i kyrkans sakristia och var och en an­teck­ nades då i församlingens kommu­nion­bok och uppgiften fördes sedan in i husför­ hörs­ längden. Med detta som underlag kunde kyrkoherden sedan vid behov utfärda intyg om vad som kallades »frejd«, det vill säga att en person hade med­bor­ ger­ligt förtroende.

När högmässa med nattvard firades lästes inte endast en ytterligare synda­ bekännelse utan också, efter predikan, en sär­skild förbön för nattvardsgästerna om att de skulle »värdigt undfå« Kristi kropp

­P RÄSTS SJÄLVKOMMUNION

Att deltagandet i skriftermålet var obligatoriskt för att få delta i nattvarden blev mycket påtagligt för präster­ na personligen. Visserligen hade Laurentius Petri i kyrkoordningen uppmanat till prästerlig självkommunion. Men inskärpandet av det lutherska skriftermålet hade efterhand blivit ett hinder för en ensam församlingspräst att motta nattvarden i de gudstjänster han själv förrättade; ingen fick gå till nattvarden utan skrif­ termål och avlösning, och prästen kunde inte tillsäga sig själv syndernas förlåtelse. Även om präster här och var brutit mot bestämmelsen var det först 1904 som präst i avlägset liggande församlingar fick rätten – sedan skälet prövats av biskopen och denne givit sitt tillstånd – att ge sig själv sakramentet (självkommunion). Det dröjde sedan till år 1929 innan präster fick ett generellt tillstånd till detta. Först då avskaffades en lagreglering om hur svenska präster skulle gå till nattvarden.



och blod och att de »i rättsinniga hjärta på­­minna sig [hans] bittra pina och död«.

Altartjänsten efter predikan inleddes med en ännu längre nattvardsförmaning på sam­­ma tema. Åter inskärptes vikten av en rätt beredelse och en värdig nattvardsgång; nattvardsförmaningen riktade sig välkomnande och inbjudande till dem som med »uppriktiga hjärtans ånger och tillförsikt« gick till nattvarden och med varnande stränghet till dem som tänkte deltaga »utan tro på Guds löfte, utan försonlighet och utan uppsåt till bättring«: de »ådrager sig därmed fördömelse«. Nattvarden, liksom kyrkans gudstjänstliv i övrigt, var alltså kringgärdat av ett långt­gående regelverk.

Nattvardsdelta­ gan­ det var ett mått på samhälleligt anseende och medborgerligt förtroende och ett villkor för kyrklig vigsel, för inträde till exempel på folkskoleseminarier, tekniska hög­ skolan, tandläkar-, fältskär- och veterinär­ utbildningar. För prästerna var detta ett pastoralt problem.

Nattvarden var den innerligaste ge­ men­skapen med Kristus, ett sakramentalt mysterium. Genom dess dubbla funktion försattes prästerna i en märklig situation där de både skulle pastoralt vädja och in­ bjuda människor att delta i nattvardsfirandet och samtidigt varna dem för att gå dit på ett ovärdigt sätt. Regelverket bäddade för den nattvardskris som under talets senare år verksamt skulle bidra till den kon­fessionella splittring som sågs som det konsekventa resultatet av den nyevan­ geliska väckelsen.  Dopen ägde under -talets andra hälft sällan rum i kyrkan – trots att  års kyrkolag stadgade att det var där dopen skulle ske, när inte »nödfall eller andra



  -    

skäliga orsaker« motiverade något annat.

Detta var resultatet av en utveckling som pågått ända sedan -talet. Ännu vid mitten av -talet var dop­ et ett förpliktande samhällskrav. När baptistiska föräldrar inte ville låta döpa sina barn i kyrkans ordning hade församlings­ prästerna vänt sig till domkapitlet för att fråga hur de skulle agera. De blev då ålagda att vända sig till länsstyrelsen och begära beslut om »handräckning« så att kronobetjäningen – trots föräldrarnas vägran – kunde hämta barnet till dop. Moti­ ve­ ring­ en var ytterst att föräldrarna inte förstod sitt barns bästa. Detta förfarande genom­fördes från mitten av -talet till mitten av -talet, men framstod för alla parter som alltmera absurt.

När antalet dopvägrande föräldrar ökade och en sådan förfrågan år  kom från kyrkoherden i Hallsberg svarade landshövdingen i Örebro att han nu inte längre ansåg sig »böra anbefalla kronobetjäningen att med våld slita barnet ur föräldrarnas armar«. Dom­ kapitlet hade då vänt sig till Kungl. Maj:t för att få anvisningar hur prästen skulle handla och fick svaret att tvångsdop inte längre skulle förekomma. Prästen skulle i de aktuella fallen förmana och kärleksfullt undervisa föräldrarna om kyrkans lära om barndopet, men inte tvinga fram dopet med yttre lagmedel.

Prästerna accepterade att den dubbla funktion som kyrkans dop haft som både en samhällelig och en kristen akt upplöstes.

Dopet förblev en medborgerlig plikt – un­ dan­tag förutsatte allvarliga religiösa skäl.

Kyrkolagen hade föreskrivit att barnet skulle döpas inom det åttonde dygnet.

Gen­om en kunglig förordning  förlängdes tiden till sex veckor efter barnets födelse; lagen torde dock varken då eller tidigare ha åtlytts efter sin exakta lydelse.

Det blev nu också formellt tillåtet att

dopet ägde rum »i prästens bostad eller å annat lämpligt ställe«. På många håll blev det en social skiktning, när bättre bemedlade familjer hade dopen hemma, medan fattigare föräldrar valde att få sina barn döpta på en vardag i kyrkans sakristia, i prästgården eller i det doprum som kunde finnas på pastorsexpeditionen. Kyrkdop blev så ovanliga, att de gamla dopfuntarna kom ur bruk och att man på flera håll, när kyrkor restaurerades eller nybyggdes, inte var benägen att finansiera nya dopfuntar ur den vanliga byggnadskassan, utan hän­visa­ de till frivilliga insamlingar.  I dopgudstjänsten stod det nyfödda barnet i centrum. Det fanns också en särskild böne­gudstjänst för den nyblivna modern. I kyrkolagens kapitel »Om barnakvinnors kyrkogång« stadgades att hon fyra veckor efter barnets födelse skulle »tagas i kyrka«.

Detta tillgick så att hon föll på knä innanför kyrkdörren eller framme vid altarringen, varvid prästen bad en bön med tack till Gud för att hon nu, efter förlossningen, »med hälsa och stärkta krafter, åter kan upp­träda i [Guds] helgedom«. Böneakten kunde ibland äga rum i hemmet och mot slutet av -talet i samband med barnets dop. Akten kallades ofta kyrktagning och hade rötter i Gamla testamentet ( Mos. ). Jungfru Marie kyrkogångsdag (Kyn­ dels­­ mässodagen) hade bibeltexter om Maria med dess nytestamentliga koppling (Luk. :–). I tolkningen av kyrktagningen möttes det kyrkliga tacksägelsemotivet med en folklig tanke på någon slags rening.

Kyrktagningsseden som vid mitten av -talet var allmänt förekommande över hela landet, började försvinna under  och -talen, men var ännu under början

,   

av -talet intakt i Göteborgs, Skara och Kalmar stift och södra delen av Växjö stift samt i Västerbottens kustland – i vissa församlingar långt fram mot seklets mitt – det vill säga i de bygder som präglats av den gammalkyrkliga eller gammalpietistiska inom­kyrkliga väckelsen. ,    Den svenska sockenindelningen hade formats under - och -talen på ett sätt som genom århundradena i princip bestått som kyrklig indelning till i början av talet. Sock­ narnas och församlingarnas gränser sammanföll med endast marginella undantag.

Hela samhället sågs som en enhet, där var och en hade sin kristna uppgift att fylla och sitt ansvar att ta inför Gud. Alla tillhörde »Svenska kyrkan« – denna benämning började successivt användas under -talet, men kommer in i en officiell lag­text först genom  års dissenterlag.

Innan  års kommunallagar kom till gjorde man ingen skillnad mellan »andliga« och »världsliga« angelägenheter i socknarnas och städernas förvaltning, även om magistraten i städerna successivt övertagit de »icke-kyrkliga« ärendena från sockenstämman. På lokalplanet hade alla ärenden handlagts i sockenstämman under prästens ledning och ordförandeskap. År  hade en bodelning mellan den »borgerliga« kommunen och den »kyrk­ liga« församlingen kommit till stånd. Den gamla sockenstämman splittrades i två organ: dels en kommunalstämma som själv valde sin ordförande, dels en särskild kyrkostämma under kyrkoherdens ordförandeskap. De båda stämmorna bestod i realiteten av samma personer, men uppgifterna och kompetensen skilde dem åt. Kom­mu­ nal­­stämman skulle handha socknens »ge­



men­samma ordnings- och hushållningsangelägenheter«, det vill säga framför allt eko­­nomiska frågor.

Först i samband med representations­ re­formen , då kyrkostämmoför­ ord­ ningen kom att uppfattas som en av kom­­ munallagarna och förankras i rege­ rings­­­formen, blev kyrkoförsamlingarna »kyrko­ kommuner«, i egentlig mening.

Också främmande trosbekännare var skatt­ skyldiga i den församling där de bodde, men saknade rösträtt och valbarhet.

Kyrkostämman sammanträdde ett par gånger om året. Den hade två ansvarsområden: dels kyrkobyggnaden och församlingslivet, dels skolundervisningen. Den hade därför två förvaltningsorgan: ett kyrkoråd och ett skolråd, båda med kyrkoherden som ordförande. Dessa kunde i mindre församlingar slås samman till ett gemen­samt »kyrko- och skolråd«. Alla i kom­ munalval röstberättigade kommun­ inne­vånare, som var medlemmar i Svenska kyrkan hade rätt att delta i kyrkostämmans överläggningar. I ekonomiska beslut, som rörde avgifter relaterade till i mantal satt jord deltog dock endast den som genom sitt jordinnehav var berörd av beslutet.

Från  övergick kyrkovärdarnas ansvar för församlingens ekonomiska an­ge­­ lägenheter till kyrkorådet i dess helhet.

Enligt kyrkostämmoförordningen hade kyrkovärdarna en särställning i kyrko­rådet, eftersom de (ända till ) utsågs direkt av kyrkostämman och var själv­skrivna i kyrko­ rådet. Fram till  utsågs de på livstid till sitt uppdrag; där­ efter valdes de som övriga kyrkorådsledamöter för en period om fyra år.

Kyrkostämman och dess båda förvaltningsorgan var således tänkta som ett möte mellan två parter: »Kyrkoförsamlingen« skulle enligt lagtextens lydelse »i kyrkostämma med kyrkoherden sammanträda



  -    

till överläggning och beslut«. I stämmor och råd samverkade präst och lekfolk med var sina ansvarsområden för ett gemensamt mål.

Icke-territoriella församlingar Församlingarna kunde ännu under talets senare hälft uppdelas i två huvud­ typer. Vanligast var den territoriella, den som förekommer än idag. Försam­lings­till­ hö­rig­heten berodde då på var den fastighet låg, där man var kyrko­skriven.

I icke-territoriella församlingar skedde kyrkoskrivningen oberoende av bostadsort.

Det var andra skäl som motiverade var man skulle höra hemma. Församlings­till­ hö­rig­heten kunde till exempel vara grundad på modersmål: inom Svenska kyrkan fanns tyska församlingar i Stockholm och Göteborg och en finsk församling i Stock­ holm.

För de nomadiserande samerna fanns sär­ skilda så kallade lappförsamlingar till exempel i Frostviken, Hotagen, Hede och Undersåker. Hur kyrkolivet skulle ordnas i dessa församlingar, och i vissa mycket vidsträckta församlingar i Västerbottens, Norrbottens och Jämtlands län inom Härnösands stift, var stadgat i ett särskilt reglemente för Lappmarkens ecklesia­ stikverk. För behörighet till prästtjänst i dessa församlingar krävdes kunskaper i finska och/eller samiska; gudstjänst och konfirmationsundervisning skulle vid be­ hov hållas på dessa språk. Prästerna fick också efter egen bedömning flytta de påbjudna böndagarna till för den samiska befolkningen lämpligaste tidpunkt. År  beslöt riksdagen att särskilda präster fick anställas, när »en särskild arbets­styrka«, som kom från olika håll, be­ hövdes för de statliga kanal- och järnvägsbyggena; någon församlingsbildning var det inte fråga om. För att följa med och

ansvara för själavård och gudstjänstliv bland de flera tusen rallare som byggde Malm­banan i ödemarken mellan Gellivare och Riksgränsen var därför ⁸ två så kallade järnvägspräster förordnade av dom­ kapitlet. De avlönades genom järn­ vägs­styrelsens byggnadsanslag.

Den största gruppen icke-territoriella församlingar sorterade under krigsmakten, var organiserad efter förband och omfatta­ de militärpersonal och deras familjer. Som en kvarleva av detta finns fortfarande Kungl. Karlskrona Amiralitetsförsamling i Lunds stift, dit flottans personal med famil­jer, boende var som helst i Karlskrona kommun, kan anmäla sig som medlemmar.

Också fångvårdsanstalter, som Lång­ hol­­­ men i Stockholm eller Nya Varvet i Göte­­­borg, utgjorde egna församlingar med egen kyrkobokföring och egna präster.

Först på -talet avvecklades fångvårdsväsendets kyrkliga särstruktur.

Dessa icke-territoriella församlingars existens var pastoralt motiverad. Det var sockenbandet och kyrkolagens tydliga rela­tion mellan präst och församlingsmedlem som gjorde dem nödvändiga i de sammanhang där territorialförsamlingsstrukturen inte fungerade. De tillskapades för människor som gemensamt var på rörlig fot (militärpersonal och samer), hade främ­mande modersmål eller som var av­ skär­made och/eller flyttade från sin egen terri­ toriella församling (boende på vissa fattighus i Stockholm, en del sjukhus eller fängelser). Den enskilda människan skulle utan hinder av yttre omständigheter få möjlighet till själavård, gudstjänst och vard genom särskilda präster. När natt­­ regel­ verket om sockenbandet ändrades försvann motiveringen för denna typ av specialförsamlingar; de flesta upplöstes efter­hand.



,   

På liknande sätt var och är alltjämt den icke-territoriella Kungl. Hovförsamlingen organiserad för kungahuset och hovets perso­nal. Den står vid sidan av stiftsorganisationen under ett särskilt hovkonsistorium som leds av överhovpredikanten.

Un­der -talet sorterade dessutom åtta militärförsamlingar under hovkonsistoriet.

Kyrko­ her­ dar­ na i dem hade titeln regementspastor.

En särskild församlingsordning fanns i Göteborgs stad. Fram till  var församlingarna där – området innanför Vall­gra­ven – icke-territoriella och de boende kun­­ de fritt välja till vilken av stadens försam­ lingar, Domkyrko­försam­ling­en eller Kris­­ ti­ne svenska och tyska, som de skulle höra.

Göteborgs domkyrkoförsamling hade år    medlemmar och Kristine drygt  , varav nära  tyskar. År  ge­ nom­­fördes territorialförsamlingsprincipen och Haga och Masthuggs församlingar ny­ ­bildades, den gamla hospitalsförsamlingen ombildades till Gamle­stads församling och Carl Johans­församlingen (området Major­ na) införlivades med staden.

Möjlighet till utträde ur kyrkoförsamlingar År  blev det möjligt för svens­­kar – även om man först skul­le un­dervisas, varnas och förmanas av kyrkoherden – att ut­träda ur Svenska kyrkan och sin kyrko­ församling där för att »över­gå till annat kristet trossamfund som i riket fin­ nes« (➤ Band 6 sid. –). Denna principiella möjlighet användes till en början av ett myck­et begränsat antal personer.

Genom  års kyrkostämmoförordning tillkom det kyrkorådet att vaka över kyrkolagens efterlevnad, att ta upp frågor om »oordning och oskick vid samt försummelse av gudstjänsten, om uteblivande från läsförhör, om oenighet i äktenskap, om olyd­nad mot föräldrar, samt om vårdslös

na­ uppfostran«. Kyrkorådet hade där­ bar­ utöver enligt  års konventikelförordning en kon­fessionellt motiverad uppgift genom att det skulle tillse att »kyrklig tvedräkt och söndring« hindrades och att »villfarande läror« inte spreds.   -     Den obligatoriska folkskolan, som tillkommit genom  års folkskolestadga, hade genom de nya kommunallagarna  förblivit en kyrklig angelägenhet. Det var kyrkostämman som tillsatte lärare i folk­ skolan och fattade beslut om dess budget.

Skolrådet, med kyrkoherden som självskriven ordförande, hade ansvar för att skolundervisning genomfördes.

Prästerna skulle ha tillsyn »i synnerhet över religionsundervisningen i folksko­ biskopen som Eforus

De svenska gymnasierna organiserades på 1600-talet under biskopens ledning och 1686 års kyrkolag stadgade att biskopen skulle »hava uppsikt över gymnasier och skolor, så ock ungdomens upptuktelse efter skolordningen. […] De skall också se på lektorer och skolmästare, med vad flit, åhåga och nytta de sina ämbeten förrätta«. I 1724 års skolordning bestämdes att stiftets biskop såsom eforus (lat. ’uppsyningsman’) skulle vara högsta myndighet för skolundervisningen i stiftet. Genom att stiftsstadens gymnasielektorer (utom i universitetsstäderna Upp­ sala och Lund) in­gick i domkapitlet hade han en kontinuerlig kontakt med skolan. Biskopens ställning i den allmänna skolan reducerades kraftigt genom inrättandet av läroverksöverstyrelsen 1904 och folkskoleöverstyrelsen 1913. Biskopen utövade sin eforala uppgift i stiftsstadens läroverk personligen men utsåg särskilda in­spektorer för stiftets övriga läroverk. Eforus uppgift bestod därefter främst i att avge yttrande vid tillsättning av kristendomslärare, att på rektors förslag bestämma tid för läroverkens årsav­slutningar och att utse vittnen vid studentexamen. När bisko­ parnas funktion som eforer definitivt avskaffades 1958 hade de således i mer än 50 år endast varit dekorativa sta­ tister i skolmiljön.



  -    

lorna« och kristendom uppfattades som »skolans viktigaste kunskapsämne«. Att skol­undervisningen alltså var den kyrkliga församlingens uppgift, och inte överfördes till kommunalstämmans eller stadsfullmäktiges ansvar, fick både organisatoriska och innehållsliga konsekvenser.

Kyrko­ her­ den var skollärarnas förman på lokalnivå, och biskopen utgjorde såsom eforus tillsammans med domkapitlet skol­ väsendets tillsynsmyndighet. Detta var än­nu vid mitten av -talet en av deras mera tidskrävande arbetsuppgifter. En del biskopar kom kanske ibland att betrakta sig lika mycket som lärarnas »överrektor« som prästernas pastor pastorum (lat. term för en biskops uppgift: ’herdarnas herde’).

På riksplanet sorterade skola och kyrka, högre utbildning och kulturvård under eck­le­siastikdepartementet.

Kristendomsundervisningen i skolan var alltså ett av kyrkans undervisnings­till­ fällen i det lutherska enhetssamhället. Den lutherska tron, så som den framställdes i Lilla katekesen, var kristendomsundervisningens innehåll, och folkskolestadgan lade fast att församlingsprästerna, om de så önskade, kunde ge »upplysningar och råd och själva genom undervisning, förklaring och tillämpning göra de heliga lärorna till­ lämpliga i barnasinnet«. De hade det yttersta ansvaret för undervisningen, de borde ibland sitta med som åhörare och kunde också ta över undervisningen under en lektion.

Skälet till detta var inte långsökt: Folk­ skolans kristendomsundervisning var ett led i församlingens kristna fostran av sina döpta medlemmar. Den framstod som en del av Svenska kyrkans verksamhet och den var relaterad till den nattvards­ för­­­ beredan­de konfirmandundervisningen; skol­ lärarens undervisning skedde under kyrkoherdens tillsyn och ledning. Från det

kristna enhetssamhällets utgångspunkt var det naturligt att skolan gav barn och ungdom en uppfostran som präglades av kristen kunskap och etik på ett sätt som stod i över­ ens­ stämmelse med Svenska kyrkans lutherska bekännelse. Uppbrottet ur en­ hetssamhället och den framväxande pluralismen skulle snart göra en sådan hållning passerad. År  hade ett stiftsvis ordnat, regionalt statligt ledningsorgan för folkskole­ väsendet tillkommit, den så kallade folkskoleinspektionen. Folkskolinspektörerna ut­nämndes av Kungl. Maj:t efter förslag från stif­ tets biskop och valdes vanligen bland dugliga församlingspräster, seminarie- eller läroverks­ lärare, som innehade uppdraget som en bisyssla. Deras uppgift var att tillse att det byggdes ändamålsenliga skol­hus, att besöka skolorna och kontrollera att undervisningen inom stiftet hade god och jämn kvalitet.

Husförhör Oberoende av skolväsendet skulle prästen träffa alla sina församlingsbor och undervisa dem och genom förhör övertyga sig om att de hade tillräcklig kristendomskunskap. Prästen skulle i de så kallade husförhören förvissa sig om att var och en kände till »salighetens grund, medel och ordning«, det vill säga att människan blev frälst genom Kristus (grunden), att Guds ord, dopet och nattvarden var de nåde­ medel kyrkan hade för detta och att det var nödvändigt med en personlig tro som ut­ veck­lades (frälsningsordningen). I sin äm­ bets­ed hade prästen förpliktat sig att tillse att ingen var okunnig om detta.

Husförhören hölls ute i byarna, då människor en gång årligen kom samman rotevis i hemmen. Sammankomsterna var ofta kombinerade med kalas och var ett tillfälle för otvunget umgänge mellan präs-

,   

ten och folket i roten. I vissa bygder be­ nämndes husförhören »läsmöten«, eftersom läskunnigheten kontrollerades. Med tanke på att församlingsboken då skulle rättas eller kompletteras, kallades det ibland­(i lagtext) även »förskrivning« (med betoning på första stavelsen) eller »uppskrivning«.

Då kontrollerades också genom upprop att församlingsböckerna (intill  kallade husförhörslängder) stämde, vilka förändringar som inträffat sedan sist och att ingen var försvunnen eller bortglömd. Inte förrän  upphävdes formellt be­ stäm­ mel­sen om straff för dem som försummade att delta i förhören, även om den sedan länge upphört att tillämpas.

Redan några år dess­förinnan hade bis­ kop Gottfrid Billing i Västerås markerat att – när en allmän folk­­skola nu fanns – husförhören inte läng­re borde ha kvar sin »examinatoriska prägel« utan »i stället böra vara tillfällen för mera förtroliga meddelelser mellan lärare [det vill säga präster] och åhörare om vår allra heligaste tro«. Från -talets slut kom husförhören i många bygder att successivt försvinna, men de lever ännu () i delvis förändrade former kvar som en obruten sed i bygder där den gammalkyrkliga -talsväckelsen varit stark.  Svenska kyrkan hade under -talets senare hälft cirka   präster i aktiv tjänst samtidigt. Sett i relation till hela befolkningen innebar det en präst per   invånare. Vid -talets början hade motsvarande siffra varit   präster, en per knappt  människor. Så gott som alla präster tjänstgjorde i vanligt för­sam­lings­ arbete. Undantaget var de som fanns inom skola och universitet.



I det anglikanska Storbritannien fanns  en präst per  invånare, i det lu­ therska Tyskland en per  , i Danmark en per   och i Finland en per   invånare. Den romersk-katolska kyrkan hade i Tyskland en präst per  med­ lemmar och i Storbritannien en per   med­­lemmar.

Det svenska prästerskapet rekryterades (siffrorna gäller perioderna – och –) huvudsakligen bland prästsöner ( %,  %), bondsöner ( %,  %) samt söner till kontorsanställda i handel och industri ( %,  %). Ungefär var tionde präst hade renodlad arbetarbakgrund (, %, , %).

Pastorsexpeditionen var i bokstavlig mening »pastors« (det vill säga kyrkoherdens) expedition, och han hade personligen ansvaret för att föra kyrkoböckerna och att i »pastorsämbetets« namn utfärda utdrag ur dem, så kallade attester, prästbevis eller »betyg« (det vill säga intyg). De aktuella kyrkoböckerna förvarades i prästgården, medan alla de volymer som inte längre an­vändes brukade förvaras i något utrymme i kyrkan.

Endast när komministerns prästgård låg i en avlägsen annexförsamling på landet kunde denne i särskild ordning medges rätt att på eget ansvar föra kyrkoböckerna där. Men inte förrän  fick en komminister rätt att utfärda flyttningsbetyg och äktenskapslysning – tidigare hade undantag från den regeln bara varit möjlig i vissa glesbygdsområden.

Församlingsprästens grundläggande uppgift var teologiskt motiverad och kyrkobokföringen var principiellt sett under­ ordnad detta syfte, även om den också hade en rent statlig funktion. Prästen skulle känna sina församlingsbor och deras kristendomskunskaper, han skulle veta var, när och vem han döpt, konfirmerat, vigt,

  -     Foto: Rikard Karlsson/Nationalmuseum



Under -talet var det vanligt att begravningarna ägde rum på söndagar. Hela jordfästningsakten skedde ute på kyrkogården. Begravningsföljet gick direkt till graven, där kistan sänktes under klock­ ringning. Med ord om döden och uppståndelsen kastade prästen tre skovlar mull på kistan och vigde den döda församlingsbon till gravens ro med bibelläsning och bön. Därefter skottades graven skyndsamt igen, vanligen under psalmsång. På Gustaf Cederströms målning »Begravning i Alsike« () ses kyrkoherden Claës Öhrn (–) med kyrkohandboken i hand och – som präster ofta brukade utomhus – den långa prästkappans släp hängt över armen. Efter jordfästningen gick begravningsföljet in i kyrkan för att delta i högmässan. Det var då vanligt att sorgehuset förblev sittande under hela guds­ tjänsten utan att – som de andra – resa sig under vissa moment, till exempel bibelläsningarna och trosbekännelsen. Ibland kunde denna »sorgsittning« utsträckas till halva eller hela det följande året.

jordfäst eller givit nattvarden. Av det skälet måste särskilda förteckningar, »längder«, föras, liksom över födelser och dödsfall.

Prästen hade ansvar för sockenbornas andliga och eviga väl och ve.

Gudstjänst, själavård och undervisning var prästens huvuduppgifter, som inte fick för­­summas. Söndagens högmässa var cent­ rum i hans verksamhet. Ännu mot mit­ten av -talet talade den svenske försam­ lings­prästen söndagligen, om inte i bok-

stavlig mening till samtliga sina församlingsbor, så i varje fall oftast till en eller ett par representanter för snart sagt varje hushåll. Präst­erna kom i personlig kontakt med alla. De förrättade barndopen, alla vigslar och alla begravningar i kyrkans ordning. Den som på grund av ålder och sjukdom inte kunde komma till kyrkan skulle prästen söka upp och erbjuda nattvards­ firande i hemmet, så kallad sjuk­kom­mu­ nion.

,   

Prästens utbildning Lantprästen var ännu i mitten på talet oftast den ende i socknen med högre utbildning. Som en följd av att det från år  krävdes »mogenhetsbetyg från högre elementarläroverk«, det vill säga student­ examen från gymnasiet, för att få skrivas in vid universitet stadgades det  att humanistiska universitetsstudier skulle ut­­ göra en obligatorisk förberedelse för de teo­­­logiska studierna. Var tionde student vid de båda svenska universiteten var vid den tiden teolog.

Den som ville skrivas in vid universitetens teologiska fakulteter skulle först ha studentexamen på latin­linjens helklassiska gren och därefter vid universitetet antingen ha avlagt filosofie kandidatexamen eller genomgått en ettårig kurs inom den filosofiska fakulteten, som av­slutades med den så kallade teologisk-filosofiska examen (»teolfilen«; ➤ sid. ). Att läsa på denna förberedande examen kallades i studentjargongen att »fila«. Först därefter började de egentliga teologiska studierna.

Prästexamen och pastoralexamen I prästerskapets privilegier  och  hade stadgats att ingen fick prästvigas i annat stift än det där han var född eller PRÄSTEXAMEN

Enligt 1884 års prästexamensstadga skulle exa­ minationen ske i fyra ämnen: • i exegetisk teologi utifrån Gamla och Nya testamentet på grundspråken • i systematisk teologi med dogmatik och teologisk etik samt de allmänna grunderna av kristlig apo­ logetik och dogmhistoria • i historisk teologi, omfattande den kristna kyrkans historia samt symbolik och de teologiska veten­ skapernas encyklopedi • i praktisk teologi och kyrkolagfarenhet med de delar av den svenska kyrkohistorien som för prästämbetets utövning företrädesvis är av nöden«. (Kungl. skrivelse 18.4.1884. § 1.)



hade gått i gymnasiet. Denna regel mjukades upp under mitten av -talet. Ius indigenatus, (lat. infödingsrätt), hindrade prästerna från att flytta utanför det stift där de prästvigts, men den stärkte samtidigt stiftens identitet. Undan­tagna från indigenatsrättens begränsning var prästtjänsterna i Stockholms stad, mili­tär­präst­befatt­ning­ ar­ na och tjänsterna som huspräster hos adels­­familjer. De hörde inte till stifts­­­orga­ ni­sa­tionen varför dessa tjänster kunde tillsättas med präster från hela landet.

När prästutbildningen i början på talet blev akademisk och förvandlades till en verklig ämbetsexamen var den reella un­dervisningen och kunskapskontrollen av prästkandidaterna inte längre stiftets, bis­ kopens och domkapitlets direkta ansvar.

Men även den teologiska universitetsutbildningen uppfattades fortfarande som en kyrklig funktion. De teologie professorerna var alla präster och utgjorde domkapitel i universitetsstäderna; domprostarna där var samtidigt teologie professorer. Präst­ exa­men var formellt omfattande, men det blev allt mindre fråga om en examination i ordets egentliga bemärkelse. År  in­skränktes prästexamens omfattning och in­ riktades mot prästtjänstens kon­ kreta behov.

Den som avsåg att bli kyrkoherde skulle avlägga ytterligare en examen, pastoral­ examen, inför domkapitlet. Det gällde då att få så goda betyg som möjligt, eftersom pastoralexamens resultat avgjorde vilken typ av pastorat man fick söka. Alla pastorat var fram till  indelade i tre ekonomiskt motiverade »klasser« (➤ sid. ).

Prästeden Det näst biskopens prästvigningsbön och handpåläggning viktigaste inslaget i präs­t­ vigningsakten var kandidaternas offent­liga instämmande i kyrkans trosbekännelse och



  -    

de fyra prästvigningsfrågorna, som ledde över till den utförliga prästed som varje kandidat skulle svära. Det var inte bara fråga om att gå ed på att man i allt bejakade kyrkans tro och bekännelse. Prästeden var sammanfogad med den tro- och huldhetsed till konungen som alla offentliga ämbetsmän skulle avlägga vid tillträdet av sina befattningar. När kandidaten så småningom blev kyrkoherde eller biskop fick han avlägga motsvarande eder utformade efter ansvarets ökande omfattning. Ederna var mycket utförliga och också skarpa i sina formuleringar.

Genom den däri infogade tro- och

huld­­­­­­hets­eden till konungen blev prästernas eder ett mycket tydligt uttryck för solidariteten mellan kyrkan och staten. Mot slutet av -talet skulle denna ordning sättas under debatt (➤ sid.  f ).

Teologiskt förpliktades prästen till »den evangeliska läran« uppenbarad i Bibeln och förklarad genom den Augsburgska be­ kännelsen och Uppsala mötes beslut.

Prästen svor på att i detalj hålla sig till detta och aktivt verka för att denna tro fördjupades bland människorna i de församlingar där han verkade. Endast genom att nedlägga prästämbetet löstes han från sin förpliktelse.

PRÄSTEDEN

»Jag N.N. lovar och svär vid Gud och hans heliga evangelium, till vars förkunnande jag nu kallas och an­­ tages, att jag vill städse förbliva vid den rena Evan­ge­ liska Läran, sådan den i Guds Ord, det Gamla och Nya Testamentets Heliga Skrifter uppenbarad, genom den oförändrade Augsburgiska Bekännelsen, samt Upp­ sala Mötes Beslut av år 1593 antagen och förklarad blivit, så att jag varken uppenbarligen förkunnar och utsprider eller hemligen främjar däremot stridande läror, icke heller brukar anstötliga ordasätt, varigenom Guds församling bekymras eller förargas må. Fast mer vill och skall jag, med all flit och trohet, vinnlägga mig därom, att mina åhörare, äldre och yngre, uti Guds Heliga Ord och katekismi lära rätt undervisas, de heli­ ga sakramenten efter Kristi instiftelse utdelas, samt falsk lära och förargelse i församlingen avstyres, städse beflitande mig om och förmanande till gudaktighetens övning, uti inbördes kärlek, undersåtlig trohet, samt en i alla måtto god och fridsam och ärbar um­­ gängel­se.

[Tro- och huldhetseden:] Desslikes vill och skall jag städse vara min rätte Konung, den Stormäktigste Furste och Herre [Carl XV etc.], Sveriges, Norges, Götes och Wendes Konung, samt det Kungl. huset, huld och trogen, likmätigt den stadgade successionsordningen, såsom den år 1810 den 26 September uti Örebro gjord och vidtagen är, så att jag Hans Kungl.

Maj:ts gagn och bästa uti alla måtto söka och befrämja skall. Jag skall ock med liv och blod försvara det Konungsliga väldet samt Rikets ständers fri- och rättig­ heter, allt efter vad den i den av Kungl. Maj:t och Rikets Ständer den 6 Juni 1809 fastställda regerings-

form med de sedermera av Konung och Ständer antagna förändringar stadgat blivit. Jämväl skall jag upptäcka samt i tid tillkännagiva, om jag förnimmer något å färde vara till ändring eller upphävande av dessa och övriga Rikets fundamentallagar, dem Rikets Ständer för sig och sina efterkommande till evärdeliga tider antagit, och dem jag till alla deras punkter vill och skall lyda, efterkomma och fullborda.

[Den särskilda prästeden fortsätter:] Kyrkoordningen skall jag både efterleva och handhava. Mina förmän skyldig heder och lydnad bevisa, samt vad mig uti mitt ämbete varder ålagt med trohet efterkomma.

Genom stämplingar [det vill säga brottsförberedande överenskommelser] och olaga medel vill jag icke söka min befordran, men beflita mig därom, att jag i nyttiga kunskaper och god övning, aktande på mitt ämbete, bliver mer och mer skicklig. För världsliga, min kallelse icke anständiga näringsomsorger, girighet och slem vinning skall jag mig tillvarataga: av mina åhörare ut­över rätt och billighet [det vill säga vad som är skäligt] intet fordra; de fattiga uti ingenting besvära [det vill säga förfördela, kränka], men efter yttersta förmåga biträda råda och hjälpa. Detta allt vill och skall jag samvetsgrant och redligen efterkomma, såsom en rättsinnad prästman väl ägnar och anstår, så att jag därföre svara kan inför Gud och människor, utan allt påfund och argan list. Så sant mig Gud hjälpe till liv och själ!« Kungl. kungörelse 15.4 1829 ang. edsformulär för ecklesiastike ämbets- och tjänstemän.

,   

För att förstå de svenska prästernas och biskoparnas agerande under uppbrottet från den kyrkliga enhetskulturen under -talets senare del är det nödvändigt att ha edernas lydelse och centrala funktion i minnet.

Ett mäktigt inslag i den gudstjänst då en ny kyrkoherde installerades i sitt pastorat var då han högtidligen inför sin nya församling svor den långa kyrkoherdeeden.

Det var den som förpliktade honom, inte till en bekännelselös allmänkristlighet – detta skulle diskuteras senare under perio­ den – utan till en klart definierad evangelisk-luthersk kristendom i den svenska kyrkans form, ut­tryckt i dess bekännelseskrifter. Det var ock­så eden som förband honom att vara konungens ämbetsman och uttryckligen ålade honom att följa av Kungl. Maj:t och riksdagen given lag och författning. Prästeden definierade och sat­ te gränsen för prästens handlingsfrihet.

De allra flesta fann det naturligt och självklart att det var inom de gränser som eden angav som de hade att verka som lutherska präster i konungariket Sverige.

Sam­­­ tidigt skulle edens stränghet och detalj­­rikedom komma att kritiseras. Redan vid det första kyrkomötet  väcktes mo­ tioner om att avskaffa den.

Prästtjänsterna Fram till  var alla svenska pastorat in­ delade i tre ekonomiskt motiverade »klas­ ser« och därutöver i tre andra grupper beroende på hur kyrkoherdetjänsten tillsattes. Tanken var att »domkyrkorna och andra stör­re pastorat i riket«, de så kallade rang­pastoraten (:a klassen), skulle få präster som gjort sig kända för särskild lärdom och skicklighet och att »präster av verklig förtjänst« befordrades till vanliga kyrkoherdetjänster (:a klassen). Vid tillsätt­ ning­en av »de minsta och svagaste pastora-



ten« (:e klassen) kunde man »mindre strängt för­ fara uti de försök och förhör som föregå förslaget, helst om i fråga är om gamla välförtjänta kaplaner, de Vi un­der deras arbetsamma sysslor gärna se hug­nade med hopp om en mera ledig och bekymmersfri ålderdom«, som det uttrycktes i det kungliga brev från  som reglerade det hela. Klassifikationens lokala reglering be­ slöts och omförhandlades av prästmötena och fastställdes av Kungl. Maj:t.

Prästerna tillsattes huvudsakligen gen­ om allmänna val eller utnämning. Kyrko­ her­­de­tjänsterna var indelade i sådana som tillsattes av kungen (regala pastorat) eller av domkapitlet (konsistoriella pastorat). Till båda tjänstetyperna uppförde domkapitlet de tre mest meriterade bland de sökande »på förslag«. Dessa infann sig sedan i pastoratet för att var sin söndag hålla en högmässa och ha »provpredikan«. Därefter före­togs prästvalet.

I de regala pastoraten utnämnde kungen därefter en av de föreslagna eller någon ytterligare sökande. Rätt att »söka extra« hade den som var e.o. hovpredikant, fångpredikant, prästvigd läroverkslärare eller som på annat sätt fått en sådan ansökningsrätt personligen medgiven av Kungl.

Maj:t. I de konsistoriella pastoraten fällde omröstningen utslaget. Var tillräckligt många inom församlingen inte nöjda med någon av provpredikanterna kunde i sär­ skild ordning en »fjärde provpredikant« kallas att predika. När det skedde i ett kon­ sistoriellt pastorat överlämnades ut­ näm­ningsrätten därefter till Kungl. Maj:t.

Möjligheten för prästerna till befordran begränsades av indigenatsrätten (➤ sid. ); de var alltså för hela livet bundna att tjänst­­­­­ göra i det stift där de prästvigts.

Efter­­­­som Stockholms stad stod utanför stifts­ organisationen kunde dock präster från alla stift söka dit.



  -    

En tredje utnämningsform till präst­ tjänster gällde för de så kallade patronella befattningarna; i dem hade tillsättningen av präst­ tjänsten övergått till en – oftast adlig – godsägare som ersättning för att denne, eller dennes förfäder ofta mycket långt tillbaka, hade åtagit sig att på egen bekostnad bygga eller restaurera kyrkan eller skänkt jord till kyrka eller prästgård.

Patronats­rätts­­­innehavarna – termen var patronus eller patrona – kunde kalla vilken präst de önskade utan begränsning av stiftsbanden.

Ibland kunde patronatsrättigheten vara ut­sträckt till att omfatta tillsättningen av klocka­ re, organist och kyrkväktare. Vid sekel­skiftet  fanns i Svenska kyrkan  adliga och  ofrälse kyrkopatroner och där­utöver  aktiebolag som till följd av sitt jordinnehav tillsatte församlingspräster med patronatsrätt. Lagen om patronatsrättigheter avskaffades .

Ytterligare en pastoratskategori utgjordes av prebendena. Här var det fråga om kyrkoherdetjänster som var förenade med

RÖSTRÄTTEN I KYRKLIGA VAL

Rösträtten var under 1800-talet graderad och beräknades »i allmänhet efter egendom och de allmänna utskylder, särdeles ecklesiastika som därav utgöras«.

På landet räknades en röst för varje helt oförmedlat mantal och därutöver också för olika industriella an­läggningar, en röst för varje masugn, stångjärnshärd, mässingsbruksugn, kvarn och så vidare.

Juridiska personer, till exempel bolag och andra företag, hade således ofta en rätt omfattande rösträtt och kunde av­göra ett prästvals utgång. I bondesamhället var röst­rätten knuten till hushållet och innehades av husfadern. I hans frånvaro tillkom den hustrun, om han inte genom fullmakt lämnat det åt någon annan; i ett dödsbo röstade änkan. Det var i rent fysisk mening fråga om att »rösta«, muntligen avgav man sin röst vid valbordet. Den som var frånvarande kunde rösta med bevittnad röstsedel. Full­makts­rös­ tan­det missbrukades stun­dom, och den som var ivrig och företagsam kunde infinna sig med fullmakter buntvis.

andra tjänster, oftast lektorstjänster vid gym­­nasierna eller med en teologisk professur. Den som utnämndes till en sådan tjänst blev samtidigt kyrkoherde i ett pastorat och fick löneinkomsterna från sitt prebende. Runt Uppsala och Lund fanns åtskilliga prebendepastorat, där en professor formellt var kyrkoherde. Genom prebendeinstitutionen fick profes­ sorerna på sitt sätt en omedelbar kontakt med vanligt kyrkligt församlingsliv. Eftersom prebendekyrkoherden hade en annan tjänst att sköta hade han en »vice pastor« som i verk­ lig­heten uppehöll tjänsten och som avlönades av tjänsteinnehavaren. Pre­­ben­de­­in­ sti­ tutionen avskaffades successivt under -talets senare del och -talets början, men i Visby fanns den kvar ända till seklets sista år.

I Uppsala och Lund var domprosttjänsten prebende för en av de teologie professorerna. Det innebar att utnämningen skedde efter den akademiska tjänstekonkurrensen. En av professorerna blev med tiden »förste teologie professor« och därmed automatiskt domprost. Pastoral­­ vår­ den i domkyrkoförsamlingen sköttes av en domkyrkovicepastor som domprosten ut­ såg.

Till en del stadsförsamlingar hade Kungl. Maj:t sedan länge givit privilegier att ha en egen tillsättningsordning. Sär­ skil­da regler fanns för Stockholm, Göte­ borg och Malmö. I vissa städer söktes inte prästtjänsten på vanligt sätt, utan församlingen hade rätt att i obegränsad om­ fattning kalla provpredikanter för att ut­ röna vem man ville sätta på förslaget.

Därefter anmälde man till Kungl. Maj:t vilka tre som fått flest röster och Kungl.

Maj:t utnämnde en av dem. Det innebar till exempel vid kyrkoherdevalet i Karls­ krona  att inte mindre än tolv präster kallades att provpredika och år  fjor-

,   

ton. Serien av provpredikningar kunde så­ ledes dra ut över flera månader innan församlingen kunde gå till val.

Prästens försörjning Ännu under -talets senare del levde den svenske lantprästen som en bonde bland bönder. Han hade sin bokliga lärdom från gymnasium och universitet, men brukade oftast själv prästgårdens jord och delade det agrara livet i goda och dåliga tider. Prästgården var en lantgård bland andra gårdar i socknen, med åker, äng och djur.

När man reflekterar över prästerskapets löneförhållanden vid denna tid är det angeläget att ha i minnet att dessa alltid stod i relation till församlingsbornas egna intäkter. I ett pastorat där befolkningen var fattig hade prästen låga intäkter och vice versa.

Fram till -talets mitt utgjordes en kyrkoherdes lön av så kallade pastoralier, framför allt »tiondet« (med bakgrund i  Mos. : och  Kor. :). I samband med reformationen hade / av tiondet dragits in till kronan. Kvar fanns prästtiondet (tertialtiondet) – / av vissa jordbruks­pro­ duk­ter och av vad jakt och fiske gav. Detta KYRKANS SKOGAR

De ecklesiastika boställenas skogar uppgick år 1875 till 300 000 hektar. Genom skogshushållningens moder­nisering i mitten på 1800-talet blev de plötsligt en ekonomisk tillgång. Skogarna tillhörde pastoraten och hade huvudsakligen utnyttjats för virke till prästgårdsbyggnader och till husbehovsbränsle för prästbostället.

Genom 1866 års skogsordning som syftade till ett rationellt utnyttjande av statens skogar ställdes vissa vidsträckta pastoratsskogar under Kungl. skogsstyrelsens vård.

Den del av avkastningen från pastoratskogen som inte gick åt till prästlönemedel för pastoratet tillfördes löneregleringsfonden. År 1876 inrättades »de eckle­ siastika boställenas skogsfond«.



prästlönesystem förändrades genom  års prästlöneförordning. Prästlönen om­ räknades då till en penning­summa mot­ svarande den gamla lönen. Inkom­st­skill­ naderna mellan olika präster kunde fort­ farande vara ganska stora. Det gällde både för kyrkoherdar och komministrar.

Den tidigare tanken att lönen närmast var en privat överenskommelse mellan kyrkoherden och församlingsborna övergavs.

Däremot bibehölls själva grundidén att prästen fick sin lön just av den församling där han tjänstgjorde och inte av stats­ medel. I lagens förarbeten underströks att lönefrågor skulle ordnas så att prästen inte skulle vara beroende av politiska konjunkturer och inte heller skulle uppfattas som statens, utan som kyrkans tjänare.

I de fall då ett pastorat var uppenbart oförmöget att ekonomiskt underhålla sin präst kunde medel nu överföras från en rik församling till en fattigare. För ändamålet inrättades år  en prästerskapets löne­ reg­ leringsfond. Detta innebar att man övergav den dittills strikt upprätthållna principen om att prästen avlönades endast av sina egna församlingsbor.

I  års lag stadgades vilka byggnader (laga hus) som skulle finnas på kyrko­ herde­ prästgården. De laga husen skulle byggas av församlingen, men underhållas av prästen. Dessa lagbestämmelser kompletterades av en förordning från  där det klargjordes vilka ytterligare hus prästen måste uppföra på egen bekostnad. Om en präst genom egna investeringar gjort om­ fattande reparationer eller tillbyggnader av prästgården, fick efterträdaren vid till­ trädet av tjänsten betala ersättning till sin före­trädare eller dennes sterbhus.

I Skåne var dessa förhållanden extra märkbara. Där var byggnadsskyldigheten på prästgårdarna inte delad mellan församlingen och prästen, utan den ålåg prästerna



  -    

ensamma. Avsevärda belopp kunde därigenom fordras för att en ny tjänsteinnehavare skulle kunna lösa till sig den prästgård där han var skyldig att bo. För att komma tillrätta med svårigheterna hade prästerna själva  inrättat en gemensam ekonomisering genom Skånska prästerskapets byggnadskassa. Kassan hjälpte till att lösa in prästgårdarna, övertog successivt byggnadsskyldigheten och kom således med tiden att stå som ägare av prästgårdarna i Skåne.

I Stockholm fanns inga fasta prästlöner.

Prästens ekonomi baserades på terminationer, eller påskpenningar, som insamlades genom så kallade påskböcker. Där­ut­ över fick prästen frivilliga avgifter, sportler, eller så kallade diskretioner, det vill säga en avgift till obestämt belopp för de förrättningar han utförde. Resultatet blev att kyrkoherdarna i Stockholm hade synner­ ligen goda ekonomiska villkor.

Pastorsadjunkterna Den obefordrade pastorsadjunkten fick själv komma överens med kyrkoherden om sin lön, som denne personligen skulle er­lägga. Vanligen var det fråga om naturaförmåner: kost, logi och tvätt och någon

»Ständig adjunkt« och »kyrkoadjunkt«

Med hänsyn till lokala förhållanden kunde Kungl.

Maj:t redan i mitten av 1800-talet i särskilda fall inrätta fasta adjunkturer, som skulle avlönas av församlingen. Dessa benämndes oftast »ständiga adjunkter«, ibland »extraordinarie adjunkter«. De var inte knutna till kyrkoherdens person och inte heller avlönade av sin förman. På enstaka håll, främst i Lunds men också i Göteborgs stifts städer, kunde de redan under 1800-talet ha titeln »kyrkoadjunkter«.

Den gene­­ rella övergången från den egendomliga titeln »ständig adjunkt« till den moderna benämningen »kyrkoadjunkt« skedde inte förrän runt 1930.

Pasto­ ratsadjunkterna i Stockholm var knutna till pasto­ra­tet, men avlönades genom donationsmedel.

mindre kontantsumma. Adjunkternas pen­­ning­lön var ofta så låg att de tvangs ta lån till sitt uppehälle. De adjunkter som åtog sig att vara informatorer åt förmannens barn kunde räkna med högre ersättning. För att slippa tvångsmissivering och den ekonomiskt knappa adjunktstiden kunde unga präster ta plats som skollärare med prästerlig tjänste­ årsberäkning och därifrån söka komministraturer.

Pastorsadjunkten var i konkret mening kyrkoherdens personlige adjunkt. På något håll kunde på motsvarande sätt finnas kom­ ministersadjunkter som hjälp åt en åld­­­rig eller sjuk komminister.

Systemet med pastorsadjunkter hade två syften. För den nyprästvigde var ad­ junkts­­tiden en del i den praktiska präst­ utbildningen. Adjunkten bodde i prästgården och deltog – på gott och ont – i präst­ familjens liv och började sin prästtjänst i nära och kontinuerlig kontakt med en äldre präst och på dennes ansvar. För kyrko­herden innebar adjunkten en påtaglig hjälp när sjukdom eller ålderdom hind­ rade honom att själv utföra prästtjänsten; också »pastoratets vidlyftighet« kunde vara en anledning till att ha adjunkt. Det fanns under -talet inget pensionerings­ system för präster, utan var och en inne­ hade sin sluttjänst intill livets slut, även om de på gamla dagar oft­ast fick avlöna någon annan – en adjunkt eller vice pastor – för att sköta den.

Adjunktssystemet förutsatte att ad­ junk­ten var ogift. Det var praktiskt taget omöjligt för en präst att ingå äktenskap innan han fått ordinarie tjänst. Väntan på en sådan kunde ibland ta uppåt tio år. För stiftsledningen innebar adjunktssystemet att man hade en kader av unga präster, som med kort varsel kunde skickas till den församling där de behövdes.





Författare O B Teol. dr, professor i kyrkovetenskap och ämnesföreträdare i kyrkohistoria vid Upp­sala universitet.

Han har i sin forskning bland annat ägnat sig åt liturgiska, homiletiska, kyrko­­­rätts­liga och pastoralhistoriska problem rörande -talets senare del. Han är åter­kom­mande med­arbetare i Svenskt biografiskt lexikon, där han skrivit ett stort antal artiklar om män och kvinnor i svensk kyrkohistoria från -talet och framåt. Han är ordförande i Svenska kyrko­historiska föreningen, vice preses i Kungl. Vetenskapssamhället i Uppsala och styrelseledamot i Växjö stiftshistoriska sällskap.

Han har varit engagerad i Nordiska ministerrådets forsknings­projekt om predikans historia i Norden, där han skrivit om Svenska kyrkan efter . Hans doktorsavhandling rörde liturgins teologi under det senare -talet och inom ett av Riksbankens Jubileumsfond finansierat projekt om liturgiska förändringar i Svenska kyrkan under -talets senare del utgav han 2012 boken The Meaning of Christian Liturgy. Recent Developments in the Church of Sweden, där han skrev om »Church Life and Worship in a Lutheran Church. The Example of the Church of Sweden«.

Författare av fördjupningsartiklar G A Fil. dr i konstvetenskap. Han har i 4 år varit verksam vid Kungl. Hovstaterna, sist som chef för Bernadottebiblioteket på Kungl. Slottet i Stockholm. Doktorsavhandlingen  behandlade den svenska Metodistkyrkans byggnadshistoria – och har titeln Enkel men värdig. Han har med­verkat i Signums svenska konsthistoria i banden Renässansens konst (), Barockens konst (), Frihetstidens konst (), Den gustavianska tidens konst () samt Karl Johanstidens konst (). Bland övriga böcker märks Svensk klassicism (), Franskt blev svenskt () och Carl Hårleman (). Han har även skrivit ett flertal uppsatser och artiklar i svensk konsthistoria.

R W D Teol. dr och högskolelektor i historisk teologi vid Teologiska Högskolan Stockholm, samt ut­­ bildnings­sekreterare i Svenska Missionskyrkan. Han har i sin forskning framför allt ägnat sig åt svensk frikyrklighet. Hösten  disputerade han på en avhandling om bibelsynsfrågan i Svenska Missionsförbundet åren –, Med Bibeln som bekännelse och bekymmer. Tidigare har han bland annat skrivit artikeln »Bibelsynsfrågan i svensk frikyrklighet – (publicerad i ett kom­pendium från Tro & Liv ), artiklar om P.P. Waldenström (Tro & Liv / och –/) och John Brynteson (i boken Drabbad ) samt medverkat i boken Framgångsteologi i Sverige.

Lunda­rapporten om den nya trosförkunnelsen ().

A J Teol. dr, fil. kand., professor i kyrkohistoria vid Lunds universitet och föreståndare för Lunds universitets kyrkohistoriska arkiv (LUKA). Han har i sin forskning ägnat sig åt -talets väckelse­ ­rörelser och kyrkliga debatt, historiografi och problem i -talets europeiska kyrko­historia, men också åt mindre studier i tidigmodern svensk kyrkohistoria. Han är redaktör för Kyrko­historisk årsskrift (KÅ), vice ordförande i Svenska kyrkohistoriska föreningen och medlem av redaktionen för Kirchliche Zeitgeschichte samt initiativtagare till och ordförande i Göteborgs stiftshistoriska sällskap. Han är ledamot av Kungl. Vitterhets Historic och Antikvitets Akademien. Han har



  ‒    

bland annat skrivit Ämbete och tro (), Läsarfolket – från gam­mal­läseri till nyortodoxi (), Drottning Victoria. Ur ett inre liv. En existentiell biografi (2012) samt varit huvudförfattare till band , Romantikens och liberalismens tid, i Sveriges kyrko­historia (). Han utger sedan 2010 Göteborgs stiftsherdaminne.

H L Teol. dr, fil. mag. och professor emeritus i kyrkohistoria, särskilt nordisk, vid teologiska fakulteten, Uppsala universitet. Han har varit redaktör för Kyrkohistorisk Årsskrift (KÅ) och ordförande i Svenska kyrkohistoriska föreningen –. Hans forskning har berört olika områden. Bland hans större arbeten kan nämnas Tolerans och bekännelsetvång. Studier i den svenska sweden­borgian­ ismen ‒ (), Religion och tryckfrihet i Sverige ‒ (), Allmänna kyrkliga mötet ‒ (), Budbäraren, Pietisten och Församlingsbladet. Studier i svensk religionsperiodika () och Kyrkan i sockenstämman. Uppvidinge härad/kontrakt c:a  till  () samt en översikt över huvudlinjer i nordisk kyrkohistoria, Genom tusen år (:e uppl. ). Han är även huvudförfattare till band , Individualismens och upplysningens tid, i Sveriges kyrkohistoria ().

K S Teol. dr, docent i kyrkohistoria vid Åbo Akademi och projektsekreterare vid sekretariatet för teologi och ekumenik, kyrkokansliet i Svenska kyrkan. Hennes avhandling »Ännu en syster till Afrika.« Trettiosex kvinnliga missionärer i Natal och Zululand ‒ () behandlar missionärer i Fribaptistsamfundet, Helgelseförbundet och Svenska Kyrkans Mission. Hon har tidigare skrivit artiklar som till exempel »Självständighet och underordning. Kvinnoroll och kvinnliga missionsinsatser i tidig svensk Sydafrikamission« i Kyrko­historisk årsskrift  och »The Missionary Carrer of Baroness Hedvig Posse –« i Gender, Race and Religion: Nordic Missions ‒ ().

I S Fil. dr, docent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet. Hennes avhandling behandlar bild­ språket i frikyrkosånger jämfört med kyrkopsalmer: »O, hur saligt att få vandra«. Motiv och symboler i den frikyrkliga sången (). Hon anlitades som expert av 69 års psalmbokskommitté. Hennes forskning har inriktats mot sång och psalm och har resulterat i en lång rad artiklar. Ideologiska brytningar i väckelserörelsens, nykterhetsrörelsens och arbetarrörelsens sång­texter sjungna till samma melodier är ämnet för Folkrörelsesång (). Den moderna psalmens relation till modern lyrik och till feminismen samt förhållandet mellan text och musik behandlas i Perspektiv på moderna psalmer ().

S-Å S Teol. dr, fil. dr, professor emeritus i kyrko-och samfundsvetenskap vid Lunds universitet. Viktiga arbeten är bland annat gradualavhandlingarna »Den nya sången«. Den anglosachsiska väckelsesångens genombrott i Sverige () och Livslångt lärande i den svenska kyrko­församlingen. Fleninge ‒ (). Han har lett forskningsprojekt och seminarier av olika slag, vilket resulterat i forskningsrapporter och andra publikationer främst inom områdena hym­no­logi, religionspedagogik, homiletik samt reflektion och kritiskt tänkande.





R S Teol. dr och docent i dogmatik med symbolik, f.d. universitetslektor i dog­matik vid Lunds ­universitet. Han disputerade  på avhandlingen Ex praevisa fide. Zum Verständnis der Prädesti­ nationslehre in der lutherischen Orthodoxie. Han har dessutom publicerat ett stort antal vetenskapliga artiklar med teologihistorisk inriktning.

T F Teol. dr och docent i missionshistoria vid Uppsala universitet. Han var – biskop i Visby stift och dessförinnan missionsdirektor i Svenska Kyrkans Mission. I sin doktorsavhandling Kyrka och mission i Sverige – () behandlade han Svenska Kyrkans Missions tillkomst och första verksamhetstid. Han har tjänstgjort som lärare i teologi i Singapore och varit gästprofessor vid St Andrew’s Theological Seminary i Manila, Filippinerna.

G G Teol. dr i missionsvetenskap och lektor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola. Hon disputerade  på avhandlingen Nelly Hall – uppburen och ifrågasatt. Predikant och missionär i Europa och USA – och leder nu ett forskningsprojekt om konsthistoriska rörelser och svenska missionsinitiativ i östra Europa och Ryssland efter 1990.

I H Fil. dr och docent i historia vid Lunds universitet.. Hon disputerade  på avhandlingen Emancipation och religion. Den svenska kvinnorörelsens pionjärer i debatt om kvinnans kallelse ca –. Hon har deltagit i ett av Nordiska samarbetsnämnden för humanistisk forskning (NOS-H) finansierat projekt om »Kallelse och kön. Kvinnor, religion och förändring av samhället i Norden ca –«. I boken Gender and Vocation. Women, Religion and Social Change in the Nordic Countries –, red. Pirjo Markkola (), publicerade hon en studie »From Fredrika Bremer to Ellen Key. Calling, Gender and the Emancipation Debate in Sweden c. –«. Ur ett genusperspektiv har hon också studerat den svensk/norska unionsupplösningen , och utgav 2004 boken För freden och rösträtten – kvinnorna och de svensk-norska unionens sista dagar. Inger Hammar avled 2007.

A J Fil. dr i historia vid Lunds universitet. Hon var verksam inom det av Riksbankens jubileumsfond stödda projektet »Det vidgade rummet. Idéer, strategier och nätverk i tre generation av kvinnor ca –«. Hon disputerade  på avhandlingen Ansikte mot ansikte. Räddningsarbeten bland prostituerade kvinnor i Sverige –. I boken Rummet vidgas. Kvinnor på väg ut i offentligheten ca –, red. Eva Österberg och Christina Carlsson Wetterberg (), har hon skrivit upp­ satsen »’Syster kan ändå aldrig lemna mig.’ Prostitution, filantropi och ett personligt möte vid sekelskiftet «. I den av henne redigerade boken Sedligt, renligt, lagligt. Prostitution i Norden 1880–1940 (2007) skrev hon uppsatsen »Rädda Rosa. Frälsningsarméns räddningsarbete i Sverige 1890–1920«. Anna Jansdotter avled 2011.

Omslag.indd 1

verbum verbum verbum verbum verbum

789152 62462 33 0

Ingmar Brohed Ingmar Brohed Ingmar Ingmar Brohed OlophBrohed Bexell Ingmar Brohed

◊

9

religionsfrihetens ochekumenikens ekumenikenstid tid religionsfrihetens religionsfrihetens och och ekumenikens tid folkväckelsens och kyrkoförnyelsens religionsfrihetens och ekumenikens tid

◊ ◊

978-91-526-2462-3 ISBN 978-91-526-2463-0

Sveriges kyrkohistoria Sveriges kyrkohistoria Sveriges kyrkohistoria Sveriges kyrkohistoria religionsfrihetens och ekumenikens tid

◊

Verbum Verbum Verbum Verbum Verbum

◊ religionsfrihetens och ekumenikens tid sveriges kyrkohistoria sveriges kyrkohistoria religionsfrihetens religionsfrihetens och och ekumenikens ekumenikens tid tid sveriges sveriges kyrkohistoria kyrkohistoria religionsfrihetens och ekumenikens tid folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid

D D V D

et svenska samhället genomgick en radikal förändring under samhället genomgick en radikal förändring under idet sekelskiftet 1900 även hade densvenska kyrkliga kartanförändring i Sverige ritats et svenska svenska samhället samhället genomgick genomgick en enkristenheten. radikal radikal under 1900-talet.

Detta gäller den Vid seklets även den svenska kristenheten.

Vid seklets om.

Band  iDetta Sveriges kyrkohistoria skildrar denlagstiftning, händelserika bryt1900-talet.

1900-talet.

Detta gäller gäller även även den densvenska svenska kristenheten.

Vid seklets et svenska samhället genomgick en kristenheten. radikal förändring under ingång var Svenska kyrkan bunden av statlig vid milingång var Svenska kyrkan bunden av statlig lagstiftning, vid milningstid som leddegäller fram tillbunden nya svenska självständiga frikyrkobildningar ingång var Detta Svenska kyrkan kyrkan bunden av av statlig statlig lagstiftning, mil1900-talet. även den kristenheten.

Vidvid seklets lennieskiftet upplöstes banden till staten. lennieskiftet staten. under andra hälften -talet.

Den internationella påverkan påriksdagsutvecklennieskiftet upplöstes upplöstes banden banden till tillstaten. staten. ingång varav Svenska kyrkan bunden av statlig vid milReligionsfrihetsfrågan återkom ständigt i debatten därlagstiftning, frikyrkliga Religionsfrihetsfrågan ständigt debatten där frikyrkliga frikyrkliga riksdagslingen varvar mycket tydlig.

Religionsfrihetsfrågan återkom återkom ständigt ständigt iiidebatten debattendär riksdagslennieskiftet upplöstes banden till staten. män ofta pådrivande.

Genom 1951 års religionsfrihetslag stadfästes rätten Svenska kyrkan och staten stod i års nära förbindelse medårtiondena varandra, och män ofta 1951 års religionsfrihetslag stadfästes rätten män oftautträde var var pådrivande. pådrivande.

Genom Genom 1951 1951 årsunder religionsfrihetslag stadfästes rätten Religionsfrihetsfrågan återkom ständigt ireligionsfrihetslag debatten där frikyrkliga riksdagstill fritt ur Svenska kyrkan, och de följande kom och liv styrdes ett omfattande till utträde ur ur Svenska Svenska kyrkan, och under under de de följande årtiondena kom till utträde kyrkan, och under de följande regelverk. årtiondenaDetta kom män var pådrivande.

Genom 1951och årsav religionsfrihetslag stadfästes rätten rkyrkans elatfritt ifritt oofta nen kyrförsamlingarnas ka–stat att stå ikyrkan, fokus. kritiserades av den nyevangeliska väckelsen, som ställde kyrkans dop, nattvard reelalaStfritt tiaoiom n k k y y r r k k a a –stat –stat att att stå stå i i fokus. fokus. rtill nnetein fokus. utträde digt förur nyaSvenska des Svenkyrkan, ska kyroch kan under teologide sktföljande i utveckårtiondena lingen av fkom olkidikgiygtrtoch rrunder nen nyyaadny datt eessdebatt.

SSvveeinnfokus. sskSamtidigt kaamedvetenhet. kkkyyyrrrkkkaaannn mötte ttteeeooollolooggFrån gibåde uuttvveecckkoch lliinnghåll aoam isisskkkttt ifrikyrkligt ikyrkan gefrikyrkorna enn ahävdade avv ffoollkk-roch elaStSiprästämbete nmettind kfaföö–stat stå kyrkotanken liturgisk motstånd kyrkotanken och en ny liturgisk medvetenhet. kyrkotanken medvetenhet.

Från frikyrkligt håll hävdade Saen mtiförsamlingssyn dfrån igt och fden örnen ysocialistiska adny es liturgisk S venskarbetarrörelsen apåmedvetenhet. kyvarje rkan individs teolooch gFrån iFrån skegen tandra ifrikyrkligt ututtalade vidéströmningar, ecklinghåll ebekännelse. n ahävdade v fodär lkman byggd attmotsättningar den religionens var ute. manmenade en församlingssyn församlingssyn byggd byggd på på varje varjetiden individs individs egen egen uttalade bekännelse. kyrkotanken och en kristna ny liturgisk medvetenhet.

Från frikyrkligt håll hävdade man en på varje individs egen uttalade bekännelse.

Detta ledde till men också fruktbar teologisk diskussion.

Läsaren får bland annat följa utvecklingen i den baptistiska rörelsen, Detta Detta ledde ledde till till motsättningar motsättningar men men också också en en fruktbar fruktbar teologisk teologisk diskussion. diskussion. manNathan en församlingssyn byggd på 1914–31, varje individs egen uttalade bekännelse.i Söderblom, ärkebiskop banbrytare för ekumeniken, också enblev fruktbar Metodistkyrkan och i den nyevangeliska väckelse som tog iekumeniken, Evangeliska Nathan Söderblom, Söderblom, ärkebiskop 1914–31, blev banbrytare ärkebiskop 1914–31, banbrytare för Detta leddeinternationellt. till motsättningar men också en blev fruktbar teologisk inte minst Andra världskriget medförde enform uppslutning kring Nathan 1914–31, blev banbrytare fördiskussion. ekumeniken, Fosterlands-Stiftelsen Svenska Missionsförbundet, liksom den romerskinteNathan minst internationellt.

Andra världskriget medförde internationellt.

Andra världskriget medförde en kring Söderblom,och ärkebiskop 1914–31, blev banbrytare ekumeniken, olika ställningstaganden mot nazismen och för hjälpinsatser iför Europa. inte minst världskriget medförde en uppslutning uppslutning kring katolska kyrkans nyetablering inazismen vårt land.och olika ställningstaganden mot ochsig för hjälpinsatser mot nazismen för hjälpinsatser ii Europa. inte minst internationellt.

Andra världskriget medförde en uppslutning kring Under 1900-talets andra hälft närmade Svenska kyrkan och frikyrkorolika ställningstaganden nazismen och för hjälpinsatser Europa.

Författaren visar på de brytpunkter som fanns och förklarar varför motsättUnder 1900-talets andra hälft närmade sig Svenska kyrkan och frikyrkorUnder 1900-talets andra hälft närmade sig Svenska kyrkan och frikyrkorolika ställningstaganden motDe nazismen och sig förekumeniska hjälpinsatserrelationerna i Europa. visade na varandra på ett nytt sätt. intensifierade närmade Svenska ningarna blev såett starka.

Prästerna var bundna vid kyrkans lutherska navarandra varandra på ett nytt sätt.De Deintensifierade intensifierade ekumeniska relationerna visade na på sätt. ekumeniska relationerna visade Under 1900-talets andra hälft närmade sig Svenska kyrkan ochbekännelse frikyrkorsig bland annat pånytt gudstjänstlivets område.

Ett ökat kyrkomedvetande vann intensifierade ekumeniska och lära.

Det om detta stod. Ett sigvarandra bland annat på gudstjänstlivets område.

Ett ökat annat på gudstjänstlivets område. ökat kyrkomedvetande vann na påvarett nytt sätt.konfl De ikten intensifierade ekumeniska relationerna insteg i många frikyrkosamfund samtidigt som möjligheterna till ettvisade mer sig bland gudstjänstlivets område.

Ett ökat kyrkomedvetande vann kyrkans sociala omsorgsarbete, igmånga som möjligheterna möjligheterna till mer sig annat område. ökat kyrkomedvetande vinsteg arDen ibland eratisociala umånga dstjänöden npå sfrikyrkosamfund tfrikyrkosamfund livgudstjänstlivets öiksamhället ade i Svenvar ssamtidigt ksamtidigt astor, kyrkoch anEtt .som insteg samtidigt som möjligheterna till ett ettvann mer diakonin, togs,möjligheterna inte minst av en rad banvaarriGenom sttjäjänfram. nsfrikyrkosamfund sttlilvivöMånga ökkfrån Svveennsssamtidigt skkkaaakkinitiativ kyyoch yrrrkkkaaannn ..som vinsteg eierraatitggmånga uuväxte ddsinvandring aaddeeii1960-talet Senskilda .framåt ett mer etablerades i till Sverige ett brytande invandring från 1960-talet och framåt etablerades i Sverige ett Genom från 1960-talet och framåt etablerades i Sverige ett vantal ariGenom eGenom rkyrkor at gukvinnor. dsinvandring t j ä n s t l i v ö k a d e i S v e n s k a k y r k a n . med ursprung i andra delar av världen, vilket medförde en helt invandring från 1960-talet och framåt etablerades i Sverige ny ett Svenska kyrkans självprövning och förnyelse formades sekelantal kyrkor med ursprung andra delarinre avvärlden, världen, vilket medförde enkyrkan helt ny antal kyrkor med iiiandra delar av vilket medförde en helt ny Genom invandring från 1960-talet och framåt etablerades i kring Sverige ett gäller kristna uttrycksformer.

Också den katolska mångfald när detursprung antal kyrkor med ursprung andra delar av världen, vilket medförde en helt ny skiftet i den så kallade församlingsrörelsen många nyaden verksamhetsformer när när det detursprung gäller gäller kristna kristna uttrycksformer.

Också Också den katolska katolska kyrkan mångfald mångfald antal kyrkor med i andra delar avmed världen, vilket medförde en kyrkan helt ny växte snabbt från samma tid.

Denuttrycksformer. var vid 1900-talets utgång den största kyrmångfald när det gäller kristna uttrycksformer.

Också den katolska kyrkan som söndagsskola och ungdomsarbete.

Också gudstjänstlivet förnyades. växte växte snabbt snabbt från från samma samma tid. tid.

Den Den var var vid vid 1900-talets utgång den största kyrden största kyr1900-talets utgång gäller Svenska kristna den katolska kyrkan mångfald närfrån det kan i snabbt Sverige, frånsett kyrkan, avOckså de utgång ortodoxa/österländska växte samma tid. Denuttrycksformer. var vid följd 1900-talets den största kyrSammantaget ges nu för första gången en samlad kyrkohistorisk överblick kan i Sverige, frånsett Svenska kyrkan, följd av de ortodoxa/österländska kan i Sverige, frånsett Svenska kyrkan, följd av de ortodoxa/österländska växte snabbt från samma tid.

Den var vid 1900-talets utgång den största kyrkyrkorna. kan i Sverige, frånsett Svenska kyrkan, följd av de ortodoxa/österländska över från -talets till gången -talets första årtionde. kyrkorna. kyrkorna. kan iperioden Sverige, frånsett Svenska kyrkan, följdenavsamlad de ortodoxa/österländska Med den här boken ges förmitt första kyrkohistorisk överkyrkorna.

De förändringar som skildras har mycket påtagligt präglat utvecklingen i Med den här boken boken ges för för första första gångeninom en samlad samlad kyrkohistorisk överMed den här ges gången en kyrkohistorisk överkyrkorna. blick över 1900-talets omvälvande utveckling kristenheten i Sverige.

Med den här boken ges för första gången en samlad kyrkohistorisk övervår egen tid. -talets religiösa förhållanden i Sverige går knappast att förstå blick över 1900-talets omvälvande utveckling inom kristenheten i Sverige. blick över 1900-talets omvälvande utveckling inom kristenheten i Sverige.

Med här boken ges för första gången inom en samlad kyrkohistorisk överblick överden 1900-talets omvälvande utveckling kristenheten i Sverige. utan att känna till förhållandena  eller inom  år kristenheten sedan. Människors beslut blick över 1900-talets omvälvandeför utveckling i Sverige. och religiösa vägval då påverkar oss ännu idag.

7888

2013-09-12 13.08