Innehåll Inledning Min bakgrund Förberedelse Navarra La Rioja Kastilien och León Galicien Slutord Appendix
10 12 16 17 38 46 70 84 87
7
Inledning Den här boken handlar om min första pilgrimsvandring i oktober 2008 på leden Camino de Santiago i Spanien. Den tusen år gamla pilgrimsleden kallas också Den franska leden och är den mest populära i Spanien. Under sju års tid vandrar jag nio längre pilgrimsleder i Spanien och Portugal plus två kortare. Att vandra visar sig vara ett bra sätt att bearbeta och fundera igenom livets olika skeden. Vissa vill vandra för en fin social gemenskap, men det finns många andra anledningar som till exempel att uppleva äventyr och kultur. Någon har förlorat en nära vän eller en livskamrat och måste komma på fötter igen. Inte sällan ger den ofta monotona vandringen en fördjupad relation till sig själv och sitt eget liv. Närliggande problem glider ofta iväg i fjärran och det mesta kan snart betraktas från ovan, det som var viktigast kanske inte längre är så betydelsefullt. Bilderna är mina egna och berättelsen handlar om mina upplevelser från den franska leden. Några av bilderna är också från samma vandringsled 2015 samt leden Camino Aragonés 2012 som är ett alternativ att börjar med. Just den franska leden gav mig fantastiskt fina upplevelser, inte minst sociala. Att fotografera och ta del av historien var viktigt för mig.
10
Navarra
Saint Jean Pied de Port
På stationen i Bayonne ser jag personer med ovanligt stor packning för att vara lokala resenärer. Jag börjar prata med en kille som heter Hans-Günter som är från Tyskland. Vi stiger ombord på bussen och efter ett par timmars resa är vi framme vid hållplatsen i den lilla bergsbyn Saint Jean Pied de Port. Alla resenärer tar ut ryggsäckarna från bagageutrymmet och många börjar med raska steg gå mot en speciell byggnad, jag följer efter. Här vid startpunkten av den välbesökta franska pilgrimsleden ligger härbärget Albergue Accueil Saint Jacques, där jag också kommer att övernatta. I anslutning till härbärget finns en reception med flera personer som informerar om pilgrimsleden. Jag får en lista över öppna härbärgen, också ett kartblad och en höjdprofil för respektive etapp. Jag är lite bekymrad för den första etappen på 27 kilometer över Pyrenéerna. 17
La Port d'Espagne
En äldre dam i receptionen säger vänligt att det inte finns något öppet härbärge längs den första etappen men ta det bara lugnt så kommer du fram till Roncevalles. På kvällen träffar jag andra vandrare på härbärget: Peter från Slovakien som är terapeut samt Chantelle och Josie från Quebec. Lite senare går Hans-Günter och jag ut i det lilla samhället och handlar vatten, lite bröd och pålägg till nästa dags lunch, sen är det dags att återvända, krypa ner i sovsäcken och försöka sova. Pirrigt men spännande.
8:e okt, 27 km till Roncesvalles
Vädret ser bra ut på morgonen när vi startar och snart passerar igenom La Porte d´Espagne. Hans-Günter är på ett strålande humör, snart kommer vi ikapp Rolf som vi också träffade på härbärget. Vi går den östra leden och kommer till härbärget Auberge Orrisson som mycket riktigt är stängt. Hans-Günter och Rolf vill stanna där en liten stund. Jag fortsätter. Himlen blir mörkare och mörkare och snart kommer ett disigt regn. Tanken att vända tillbaka och börja om nästa dag finns, men nej, visst är jag redan trött men vi är ju många som ska över berget till andra sidan. Jag får på mig min regnjacka och går vidare. Ett äldre japanskt par börjar tala om hur lyckliga vi är som kan vandra så här. Tja… kanske, det stämmer nog! Jag går långsamt själv för att mina två följeslagare ska komma ifatt. Regnet blir kraftigare, snart kommer snön och det börjar blåsa ordentligt. 18
Vägen är inte svår att följa men jag börjar känna mig ensam. Mitt på dagen ser jag minnesstenen Saint-Jacques de Compostelle. Nu är det alltså bara 765 kilometer kvar till Santiago. Det är kanske dags att äta lite, jag viker av några meter från vägen sätter mig på en sten och äter min matsäck. Det japanska paret stannar till och säger något, jag hör inte, men jag log nog lika mycket tillbaka som de log mot mig. Buen Camino tror jag, alltså den vanliga hälsningsfrasen som betyder bra väg eller god vandring. Strax är jag klar att gå igen. Leden viker av mot höger och jag ser en sten som utgör provinsgränsen mot Navarra. Alla pilar som markerar leden är nu gula. Snön har övergått i regn och jag fortsätter sista biten brant utför bland rullande stenar. Det är dessutom riktigt lerigt. Äntligen framme i den pyttelilla byn Roncesvalles. På den enda puben i byn sitter fullt av vandrare och dricker vatten eller öl. Allt känns främmande, jag är trött och blöt, känner mig inte särskilt pratglad vid det här laget. Härbärget ligger alldeles bredvid och är en gammal kyrksal med tjocka stenväggar i gotisk stil. Får nästan panik när jag ser alla våningssängar bredvid varandra med trötta vandrare, jag kanske ska försöka hitta det lilla pensionatet i byn. Innan jag hinner ut vill två mycket charmiga värdinnor på härbärget informera mig om boendet. På ett ögonblick stämplas mitt pilgrimspass. Men, ok då, allt är välordnat, jag hittar en sängplats, går och duschar i källarplanet och byter till torra kläder. Där nere finns också tvättmaskiner Internet och arbetsbord. Det kanske inte blev så dumt i alla fall. 20
21
Första etappen uppför Pyrenéerna
Kastilien och León 1 7 okt, 25 km till Villambistia
Flera av oss har visst sovit dåligt. Det var ju inte bara Victor som hade snarkat och jag känner mig ganska skyldig. Sånt händer i gemensamma sovsalar. Morgonen är molnig men det är i alla fall uppehållsväder. Anita och jag går nu ensamma, Manu går kanske med Victor och Daniel. Efter en halvtimme kommer vi in i provinsen Castilla y León. Före Belorado kommer vi till en långtråkig grusväg parallellt med den trafikerade landsvägen. Alla känsloyttringar dagen före har nu bytts ut mot tystnad, vi säger inte ord till varandra. Vi passerar Belorado och går vidare till Villambistia. På en skylt strax före kan vi se att det finns ett nybyggt härbärge här. Allt ser fräscht ut från utsidan men inne i sovsalarna är det ganska skitigt, i alla fall på golven. Någon skolklass har tydligen varit här före oss. En liten restaurang finns också i huset och vi förväntar oss inte så värst hög kvalitet på maten. Vi sätter oss till bords och beställer mat. Strax kommer ett stort fat in med underbart välgjord och fräsch sallad. Vi tittar på varandra med stora ögon och börjar äta. Därefter serveras vi en riktigt härlig varmrätt med kyckling och ris. En underbart god middag. I sovsalen känns det lite ödsligt att bara vara två personer, men sömnen tar snart överhand.
46
1 8 okt, 47 km till Burgos
Några blåsor på tårna irriterar på morgonen men med lite kirurgtejp är det snart fixat. Otroligt att jag klarat mig så länge utan några större besvär. I San Juan de Ortega träffar Anita och jag Mirco en 35-årig schweizare som vandrat hemifrån under två månaders tid. Vi går tillsammans och kommer ifatt holländaren Koos i Atapuerca. Några andra vandrare har samlats här på ett café och någon har hört att Hans-Günter kommer att åka hem från Burgos. Ingen vet var han är. Jag försöker ringa honom flera gånger men får aldrig något svar. Industriområdet före Burgos känns inte trevligt att vandra igenom så det blir taxi cirka två mil för oss fyra in till det nybyggda härbärget i Burgos. Det ligger alldeles vid den mäktiga Katedralen. Det är lördag kväll och vi ska äta någonstans. Vi får veta att man kan äta en buffé på en restaurang som öppnar först halv nio, då spanjorerna börjar bli hungriga. Det är precis en timme innan härbärget stänger för natten. 47
Burgos katedral
El Acebo
66
29 okt, 34 km till Villafranca del Bierzo
Efter frukost i Molinaseca börjar Norman och jag gå mot Villafranca. Vi går inte tillsammans och jag tänker inte så mycket på varför. Att bara höra vinden och sina egna fotsteg har jag upplevt i många dagar nu. Nya tankar kommer hela tiden. Men det är också fint att vandra med någon man trivs med. Det är mulet, grått och kallt, men det är ju snart november så det är kanske inte så konstigt. Det ser ut att vara snö kvar efter natten på berget där jag gick igår. På kvällen kommer jag fram till Villafranca del Bierzo och söker upp ett privat härbärge. Många har redan kommit till härbärget och det är trångt i de små rummen. Vet inte varför så många samlas just här det finns ju fler härbärgen i Villafranca. Det kommunala härbärget känns stort och är rent, fint och luftigt. Och vem har inte checkat in före mig? Norman såklart. Även Christian har också kommit, en dansk från Odense som jag träffat tidigare.
30 okt, 26 km till La Laguna
Christian hade varit förutseende och handlat bröd dagen före så det räcker till frukost för oss alla tre. En enkel frukost med bröd utan smör, salami och en kopp kaffe. Framför oss ligger ledens sista berg på lite över 1300 meter. Den biten blir jobbig med en stigning på ca 700 meter till La Faba. Jag går själv idag också. Det är mulet och regnet hänger i luften.
67
Det börjar skymma när jag kommer fram till härbärget i La Faba. Där är det redan fullt, en hel skolklass har just checkat in före mig och Norman så klart. Jag blir rekommenderad att gå ytterligare fyra kilometer till nästa härbärge i La Laguna. Någon tror att det är öppet. Jag har inget annat val än att gå vidare. Det blir mörkare och regnet övergår i snöblandat regn. Vinden kommer rakt mot mitt ansikte och det blir svårare att se. Jag ångrar nu riktigt mycket att jag inte tog med mig mina regnbyxor. Stigen är lerig och full av koskit. Regnet rinner ner i kängorna. Jag börjar bli frustrerad, jag måste ju bo någonstans och jag är plaskblöt från låren och nedåt. Det är mörkt när jag äntligen kommer fram till härbärget i La Laguna. Hit har bara en person kommit före mig som jag får dela rum med. En vandrare som säger att han heter Henrik. Det är det enda jag hör den synnerligen tystlåtne mannen säga på hela kvällen. Härbärget har en trevlig restaurang med en öppen spis som var tänd. Henrik kommer dit efter en stund och väljer ett eget bord. Synd, det är ju lite trist att sitta vid var sitt bord på ett sådant här ställe. Men, för en frusen och riktigt hungrig pilgrim smakar den varma maten nu underbart gott. Läderkängorna ställer jag framför brasan. Det börjar ånga ordentligt. Jag vet att de inte ska stå så varmt, men jag har knappast något val.
68
69
Alto San Roque och det vackra Galicien
Galicien
31 okt, 24 km till Triacastela
Morgonen är vacker. Luften är fuktig och molnen ligger kvar i dalarna. Jag kommer snart till gränsen mot provinsen de Lugo och därmed in i det vackra Galicien. Efter någon kilometer kommer jag fram till O Cebreiro som är den högsta delen på berget och har det äldsta härbärget för pilgrimer på den franska leden. På 1000-talet tog Benedictinemunkar hand om pilgrimer och 1072 bildades här ett kloster. Leden fortsätter ner mot samhället Triacastela och passerar en bronsstaty av en vandrande pilgrim vid Alto San Roque. Härifrån är utsikten över Galicien bedövande vacker. Det finns flera härbärgen att välja på i Triacastela, jag väljer Berce do Camino som ser fint och trevligt ut. Inne på härbärget ser jag Norman igen, för viken gång i ordningen vet jag inte längre. På en restaurang senare på kvällen har vi i varje fall riktigt trevligt och äter pizza och dricker gott rött vin från området. Sten i O Biduedo med avstånd till Santiago
70
71
Triacastela
Credentials 2008 Camino de Santiago
En stämpel i pilgrimspasset för varje övernattning på privat, kommunalt eller annat härbärge. 88
Credentials 201 5 Camino de Santiago
89
Lars Eklund är en av Sveriges mest erfarna pilgrimsvandrare, han har tillbringat månader till fots längs iberiska halvöns historiska leder och vandrat mer än 600 mil. I Ett sätt att leva skildrar han genom fotografier och dagboksanteckningar sin allra första vandring på den populära franska leden som också heter Camino de Santiago. Här vandrar fler än två hundra tusen personer varje år. Den vanligaste orsaken till en lång pilgrimsvandring är att ge sig själv tid att fundera. Det som var ett problem är efter en tids vandring inte lika aktuellt. Även att uppleva kultur, social gemenskap och ibland det heliga. Följ med Lars och de vänner han möter längs vägen av historiska platser och vinrankor till Burgos, därefter den mer ökenliknande naturen till Leon och sedan de mycket vackra blå bergen i Galicien. Ett sätt att leva är Lars Eklunds andra fotobok
www.buencamino.se