kommunikativ utveckling
OM BARNS OBSERVATIONSINLÄRNING OCH IMITATION
Mikael Heimann
Författarpresentation
Mikael Heimann är professor emeritus i utvecklingspsykologi vid Linköpings universitet. Han är även leg. psykolog, leg. psykoterapeut och specialist i klinisk psykologi. Hans forskningsintresse är tidig socio-kognitiv utveckling hos såväl typiska barn som barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar med fokus på imitation, minne, kommunikation och språk. Under sin tid i Linköping var han initiativtagare till Baby- och barnlabbet som studerar barns tidiga psykologiska och språkliga utveckling och innan dess var han chef för Regioncenter för barn- och ungdomspsykiatri i Bergen, Norge. Han har även en bakgrund som universitetslektor i specialpedagogik vid Göteborgs universitet.
8.
Inledning
Den här boken handlar om barns tidiga lärande och utveckling med fokus på hur imitation och observation är redskap som, vid sidan av språket, ger barn möjlighet att lära sig om och förstå omvärlden – från födelsen och under de följande förskoleåren. I dag finns en stor kunskap om vikten av imitation för utvecklingen av sociala, kognitiva och kommunikativa förmågor. Spädbarn använder till exempel imitation tidigt i samspelet med sina föräldrar och redan vid tre månaders ålder lär sig barn genom observation. Studier har visat att imitation är av särskild betydelse för utvecklingen av språk- och kommunikationsförmågan under förskoleåren, och förmågan att imitera bidrar till barns sociala kompetens redan innan språket finns på plats.
I boken presenteras ett utvecklingspsykologisk-pedagogiskt perspektiv med fokus på hur barn formas under sina första år i livet. Imitation och vår förmåga att lära genom observation utgör ofta förbisedda redskap för inlärning, social utveckling och kulturell överföring. Vuxna använder vanligen i första hand språket för att kommunicera eller lära ut, vilket är naturligt men innebär att andra sätt som till exempel observation ofta inte utnyttjas i lika hög grad. I boken förmedlas ett alternativt och kompletterande perspektiv som lyfter fram att en stor del av vårt lärande faktiskt inte sker via språket. Detta perspektiv är lätt att förbise då vuxna framför allt använder samtal för att instruera, motivera och organisera livet för barn. Med boken vill jag lyfta fram den kraft som finns i det ordlösa lärande som sker via observation och imitation. Den är skriven med tanke på förskollärarutbildningen, men det som förmedlas är relevant för många andra yrkesgrupper liksom för föräldrar. Idén till boken har vuxit fram ur min forskning, men innehållet består i lika hög grad av vad annan forskning har visat.
Social, kognitiv och kommunikativ utveckling
Boken belyser flera olika sidor av imitation och observationsinlärning, såväl kognitiva som sociala och kommunikativa aspekter. Fokus är genomgående på den tidigaste utvecklingen, från det att barnet föds till dess det börjar skolan, även om imitationens betydelse för vuxna ibland också lyfts fram som exempel på vad observationsinlärning och imitation kan betyda för den fortsatta utvecklingen. Kapitlen ger såväl en fördjupad förståelse av som inspiration till hur imitation kan användas när man arbetar med barn i förskoleåldern. De ger dessutom en fördjupad utvecklingspsykologisk förståelse av de många olika aspekter av imitation som existerar, de olika sätt som imitation används på samt hur imitation och observation är kompletterande och delvis överlappande processer. Sammantaget växer förhoppningsvis en bild fram som visar den unika betydelse imitation och observation har, vid sidan av språket, för hur barn lär sig om världen de fötts in i.
Bokens upplägg
I kapitlen beskrivs olika aspekter av den tidiga utvecklingen, där imitation och observation utgör de potenta krafterna bakom barns lärande och utveckling. Dessa aspekter är med och formar oss från den allra första början och sedan fortsatt genom livet. Kapitlen är inte ordnade kronologiskt från födelsen och framåt utan i stället organiserade i olika teman. De kan därmed läsas i valfri ordning – den röda tråden är imitation och observation, inte ålder. Min rekommendation till dig som läsare är dock att börja med de två första som ger en grund för övriga kapitel. Några kapitel innehåller fördjupningsavsnitt som är tänkta att ge en djupare förståelse av en process, metod eller tillämpning. Det är möjligt att hoppa över dessa avsnitt utan att missa kapitlets centrala budskap. Kapitel 1 och 2 lägger alltså grunden för det som tas upp senare i boken. I kapitel 1 ges en övergripande introduktion till de båda begrepp som går som en röd tråd genom boken, imitation och observation, och deras betydelse för det jag kallar ”det osynliga lärandet”. Kapitel 2 belyser därefter det utvecklingspsykologiska perspektivet samt innehåller även en fördjupning där några centrala metodologiska och statistiska begrepp som är bra att känna till vid den fortsatta läsningen presenteras.
Kapitel 3 och 4 belyser på olika sätt den sociala kraft som finns i vår förmåga att härma och observera. I kapitel 3 beskrivs hur imitation kan utgöra en grund för barns tidiga kommunikation (bl.a. social och ömsesidig imitation), hur den ger barnet ett redskap som öppnar dörrarna till den sociala världen. Det gäller såväl för spädbarn som för barn i förskoleåldern som ännu inte erövrat språket fullt ut. Den här möjligheten som imitation ger har även använts framgångsrikt för att hjälpa barn som har en försenad social och kommunikativ utveckling. Kapitel 4 tar upp ytterligare en aspekt av imitation, nämligen hur omedvetet och osynligt härmande (mimikry) kan fungera som socialt kitt och öka sammanhållningen i en grupp. Mimikry hjälper oss – såväl spädbarn och förskolebarn som vuxna – att känna en direkt närvaro med en annan person och innebär ofta att man blir vänligare och mer hjälpsam.
I kapitel 5 beskrivs startpunkten för vår sociala utveckling. Här belyses den allra första början av livet och några av de förmågor som spädbarnet är utrustat med. Vidare diskuteras den roll imitation (neonatal imitation) har under spädbarnstiden: När kan barnet själv använda sig av imitation i en social situation eller använda sin observationsförmåga för att lära sig något nytt?
I kapitel 6 och 7 flyttas fokus från den sociala sfären till några viktiga kognitiva aspekter. I kapitel 6 beskrivs barns tidiga minnesförmåga som är avgörande för det tidiga lärandet. Fördröjd imitation utgör en av de centrala metoderna som använts för att undersöka minnet hos små barn. Kapitlet tar även upp hur långtidsminnen formas och varför de flesta av oss inte kan minnas händelser från våra tidiga år trots att minnet fungerar ganska bra redan tidigt. I kapitel 7 fortsätter den kognitiva resan, nu med fokus på hur våra inre bilder av verkligheten – våra mentala och sociala representationer – formas och hur de styr barns och vuxnas tänkande och tolkningar av verkligheten. Hur barn formar sin förståelse av kön diskuteras, liksom olika sätt att lära sig av omvärlden utöver imitation och observation.
En viktig grund för barns utveckling och lärande är att de är trygga i sig själva, med kamrater och med vuxna. De tidiga anknytningsrelationerna som är avgörande för att bli trygg tas upp i kapitel 8, som beskriver anknytningsteorin liksom de vanligaste anknytningsmönstren.
Social, kognitiv och kommunikativ utveckling
Imitation är en av de byggstenar som skapar barns anknytning till sina föräldrar. Det gäller barnets egen imitation och observation av mamma och pappa, men i lika hög grad hur föräldrarna själva använder imitation eller mimikry för att bekräfta sitt barn och därigenom bygga upp en känslomässig kontakt. Slutligen tar kapitlet kort upp pedagogens roll för att skapa trygghet.
De tre sista kapitlen belyser olika viktiga aspekter som påverkar förskolebarns inlärning, hälsa och förmåga att förstå och skapa relationer till andra. I kapitel 9 ligger fokus på inlärning, utveckling och skärmar. Utifrån aktuell relevant forskning, till stor del från Sverige, beskrivs hur skärmtid kan påverka barns utveckling under deras tidiga uppväxtår. Imitation har använts i flera studier för att undersöka i vilken mån små barn kan lära sig från skärmar. Synpunkter kring hur man som pedagog bör tänka om digitala medier behöver användas förmedlas också. Kapitel 10 fokuserar på barns temperament, som utgör det första tecknet på barnets personlighet och även visar hur olika barn är redan från början. Barns temperament styr deras reaktionsmönster och får stor betydelse för såväl koncentrations- som inlärningsförmågan. Slutligen tar kapitel 11 upp hur barn utvecklar en förståelse av att andra människor har ett eget inre liv och därmed ett annat perspektiv på tillvaron än en själv. Det handlar om inlevelseförmågan (theory of mind ), som i förlängningen ger barnen förutsättningar att utveckla empati och medkänsla. Här knyts bokens teman ihop genom den teori som menar att den tidiga imitationsförmågan utgör en viktig grund för inlevelseförmågan så som den visar sig hos förskolebarn någon gång vid tre till fyra års ålder.
Även om i stort sett alla observationer och resultat som redovisas i boken bygger på studier genomförda av forskare eller praktiker måste det understrykas att studierna inom ett givet område många gånger är för få för att kunna dra helt säkra slutsatser. Dataunderlaget är inte så stabilt, komplett och brett som jag skulle önska. Här finns med andra ord ett stort forskningsfält som väntar på att utforskas!
1. Vår sociala och kulturella
startpunkt: imitation
Kapitlet ger en bred introduktion till bokens tema med målet att motivera varför det är viktigt att ha imitation som utgångspunkt för vår förståelse av barns utveckling och lärande. I kapitlet diskuteras bland annat vad imitation är och olika försök till en definition presenteras. Imitation och observationsförmågan har en avgörande roll för barns lärande liksom för deras sociala och kulturella utveckling.
Två femåriga tvillingflickor, Linn och Sofi, leker med familjens tax. Linn kastar en boll till hunden och säger samtidigt ”voff”. Den lilla taxen är mycket nöjd och springer glatt efter bollen. Sofi följer det Linn gör och tar sedan en annan boll, kastar och säger ”voff”. Detta uppskattas av den lilla taxen men inte av Linn som blir sur och säger: ”Det var jag som hittade på det [dvs. att säga ’voff’], du bara härmas!” ”Gör jag inte alls”, svarar Sofi, varpå en hetsig ordväxling utbryter som snabbt riskerar att eskalera till en mindre kris. Flickornas morfar intervenerar och förklarar att ”det är visst okej att härmas, man får idéer av att se vad andra gör”, vilket båda flickorna genast protesterar mot. Hur som helst så lugnar situationen ner sig, mest kanske för att taxen pockat på uppmärksamhet och tycker att alla ska sluta käbblas och kasta boll i stället. Så allt återgår till en lek och ett lugn, men att det är okej att härmas köptes aldrig av vare sig Sofi eller Linn. De värnar om och försvarar sina egna idéer.
Social, kognitiv och kommunikativ utveckling
Den här korta vinjetten tydliggör vad som kan ses som en paradox. Imitation är en av de viktigaste förmågor barn har för att lära sig nya saker och för att ta in de värderingar som finns i den omgivande kulturen, samtidigt som det i vardagslivet ofta inte anses som okej att härma – precis det som gjorde att Linn blev sur. Exemplet visar hur lätt och omedelbart barn härmar varandra. Det händer ofta, troligen flera gånger dagligen. Det som är lite ovanligt i exemplet är att barnen var så medvetna om härmandet. De flesta gånger noteras det inte, antingen för att det sker subtilt eller för att den som härmar väntar med att använda det nya hen observerat och lärt sig. Och det är i mångt och mycket detta som den här boken kommer att handla om, det vill säga hur barn använder sin observationsförmåga från födelsen och genom förskoleåren för att lära sig något nytt, bli inspirerad av det som andra gör och ofta även härma det. Det är inte så att barn alltid härmar direkt; ibland tas händelsen in och lagras som ett minne, en inre bild, som kan användas senare (se kapitel 6). Barn observerar och imiterar, och på så sätt får de möjlighet att lära sig nya saker men även att skapa nya relationer (vänner). Härmningen motiverar ofta också till att variera det man lärt sig, att göra kunskapen till sin egen. Hur och på vilket sätt detta kan gå till beskrivs i bokens olika kapitel.
För någon läsare kan det möjligen kännas lite obekvämt att imitation ges en så central roll, eftersom en del av vår kultur menar att det inte är okej att härmas, för då blir man en ”härmapa”, en ”copy cat”. Det är heller inte acceptabelt att plagiera, vilket också kan ses som en form av imitation. Den härmning som tas upp i boken handlar framför allt om barns lärande, som ofta startar som imitation för att därefter integreras med den kunskap som barnet har och därmed görs till en ny egen förmåga. Samma sak gäller när man skriver texter: man inspireras av andra, men det man skriver får inte bli en kopia av någon annans alster. Med detta sagt så utgör imitation och observation viktiga redskap för lärande och social utveckling livet igenom. Och då avses inte den härmning som innebär att man gör narr av någon och inte heller en komikers satir över en politiker.
Ett osynligt lärande
Många tänkare har genom åren funderat på vilken betydelse imitation har och varifrån den förmågan kommer. I den här boken görs ingen genomgång av dessa, men särskilt värd att nämna är den franske sociologen Gabriel Tarde, som redan 1890 argumenterade för att imitation är den kraft som skapar vår kultur och som även motiverar innovation och förändring (Tarde, 2013; Djellal & Gallouj, 2023). Han gav imitation en central roll och menade att det är genom att observera och imitera som man lär sig om omvärlden och så småningom blir en del av ett socialt och kulturellt sammanhang. Men han lyfte även fram att när människor observerar och härmar hur till exempel något ska genomföras så gör de det på olika sätt. Någon imiterar rakt av, medan någon annan får en idé som gör att genomförandet förbättras, det vill säga imiterar och förändrar. Processen går från imitation till en innovation, vilken i sin tur kan imiteras och även förbättras. Enligt Tarde uppstår en cykel som upprepas.
Tardes tankar om imitationens roll för såväl individens som samhällets utveckling har inte levt kvar i någon högre grad inom psykologin, men de är centrala för temat i den här boken. Avsikten är således inte att hävda att hans teori kan förklara hur all kultur eller kunskap utvecklas, men att processerna som Tarde beskriver finns är svårt att argumentera mot. Även om många av oss kämpar för att hitta en egen stil och skapa en egen väg genom livet vill de flesta inte hamna utanför gruppen. Detta är särskilt tydligt bland barn och unga. Man vill tillhöra en grupp, ett sammanhang, och det är här som imitation blir en viktig del av vår identitet och kultur. Det innebär, som Tarde noterade, att man observerar och imiterar andra. Ibland gör man det medvetet, men kanske oftast omedvetet. Det andra gör, förmedlar och visar blir det som guidar en. Genom observation och imitation blir barnet och så småningom ungdomen en del av den omgivande kulturen. Man gör som andra, men inte enbart: ibland skapar man i stället något nytt som gör att andra tar efter en. Ibland är man imiterad, ibland är man den som imiterar.
Det här är som sagt inga helt igenom nya tankar. Men det är ett
Social, kognitiv och kommunikativ utveckling
försök att belysa hur imitation genomsyrar våra dagliga liv utan att vi tänker på det (se minnesruta 1.1). Det gäller för oss vuxna men ännu mer för barn, och då särskilt barn i förskoleåldern. Under dessa år går barnet från att vara en hjälplös nyfödd till att bli ett aktivt, nyfiket förskolebarn. Det är just denna utvecklingsprocess som är i fokus för boken: Hur går det till när en bebis förändras från en till synes hjälplös liten varelse till en person som aktivt söker kunskap och tar till sig det som sker runt omkring? Barn utforskar och barn lär sig genom samtal med andra, men barn lär sig också genom att observera och imitera. Just det sistnämnda är temat för boken, att beskriva och diskutera det osynliga lärandet som sker genom observation och imitation.
Minnesruta 1.1 Imitation
… utgör en grund för observationsinlärning … utgör en grund för vår samspels- och kommunikationsförmåga … är viktig för vår sociala, kognitiva och kulturella utveckling.
Vad är imitation?
Att definiera ordet imitation är inte enkelt, trots att det är ett ord som de flesta förstår intuitivt. Oxford English Dictionary (OED) listar till exempel hela nio olika förklaringar, varav en hänförs till litteratur, en till musik och en till psykologi. Den psykologiska definitionen av imitation innebär att man kopierar ett beteende eller en attityd för att lära sig något. Eller som det uttrycks i det engelska uppslagsverket: ”The adoption, whether conscious or not, during a learning process, of the behaviour or attitudes of some specific person or model” (OED, 2020). Den amerikanska psykologföreningen, American Psychological Association, har en mer direkt definition: ”Imitation is the process of copying the behavior of another person, group or object, intentionally or unintentionally” (APA, 2009, s. 240). Slutligen beskrivs imitation i Natur & Kulturs psykologilexikon som ”inlärning av ett beteende-
3. Utveckling av samspel och kommunikation
Det här kapitlet handlar om hur imitation kan hjälpa oss att relatera socialt till andra människor. Kapitlet inleds med frågan om när barn kan börja samspela. Därefter riktas fokus mot några av de roller som imitation har i det tidiga samspelet:
• samspelsimitation
• ömsesidig imitation
• social imitation
• synkron imitation.
Studier av barn med autism får ett ganska stort utrymme i kapitlet eftersom de utgör ett tydligt exempel på den påverkan som imitation kan ha på barns och vuxnas samspel, vilket gäller för alla barn oavsett om de har autism eller inte. Kapitlet avslutas med ett fördjupningsavsnitt om imitation som behandling.
När kan barn börja samspela med andra människor? Denna fundering verkar kanske underlig, men den har varit central för filosofer, psykologer och andra som funderat på varifrån och hur ett litet barn får sin förmåga att samspela och kommunicera med mamma eller pappa. Under mycket lång tid ansåg man att ett spädbarn inte har någon egen förmåga från allra först början, utan att det är genom relationen med en vuxen (läs: mamma) som samspelsförmågan utvecklas. Barnet ansågs
kognitiv och kommunikativ utveckling
vara ett ”tomt blad” och det tog lång tid innan barnet sågs som en samtalspartner som själv är med och påverkar den tidiga ordlösa dialogen mellan förälder och barn. I dag vet man att barnet är en aktiv partner från mycket tidig ålder. Det finns flera indikationer på att så är fallet, bland annat förmågan att tidigt härma andra personer (mer om det i kapitel 5) samt studier som visat att barn redan vid två till tre månaders ålder är aktiva deltagare i samspelet med sina föräldrar. Det var den amerikanske psykologen Ed Tronick som i slutet av 1970-talet var först med att visa att redan några få månader gamla spädbarn reagerade på mycket korta avbrott i samspelet med mamma (Tronick m.fl., 1978). De visade tydligt sitt ogillande när mamma slutade samspela, det vill säga när hon fryste sin ansiktsmimik och uppvisade ett stelt ansikte (still face). Genast försökte spädbarnet på olika sätt få mamman att fortsätta samspela. Spädbarnet visade med andra ord en klar och tydlig vilja som avspeglade dess motivation att få i gång samspelet igen, en förmåga som man tidigare inte hade ansett att ett litet barn har så tidigt i livet. Lyckades barnet inte i sina försök kunde det leda till irritation eller till att blicken vändes bort från mamma. Tronicks experiment visade det som de flesta av oss i dag tar för givet: att spädbarn är delaktiga i samspelet redan från mycket tidig ålder. Dessa fynd gick dock på tvärs mot vad den samlade psykologiska och medicinska expertisen ansåg om spädbarnets förmågor under en stor del av 1900-talet.
I Tronicks studie var barnen runt tre månader gamla och det ansågs länge att det är vid den åldern som den så kallade still face-effekten är som starkast. Det var inte förrän på 2000-talet som studier genomförda av den skotsk-ungerska läkaren och psykologen Emese Nagy visade att även nyfödda barn reagerar på förändringar i hur man samspelar med dem (Nagy, 2008; Nagy m.fl., 2017). När samspelspartnern slutade reagera eller svara och i stället blev helt passiv, fann Nagy att barnet tittade bort och visade tecken på irritation (distress). När samspelet sedan återupptogs tog det lite tid innan barnet blev sitt vanliga jag igen. Hela 90 nyfödda barn, inte äldre är fyra dagar (det yngsta var bara tre timmar gammalt!), deltog i studien och Nagy och hennes kollegor menar att deras resultat visar att barn har en medfödd motivation att vilja samspela med andra – en medfödd förmåga till intersubjektivitet. Eller
som Nagy (2008, s. 1779, förf. övers.) själv uttrycker det: en förmåga att reagera som om ”de hade medfödda förväntningar på hur ett samspel fungerar”. De första tecknen på den still face-effekt som Tronick upptäckte kan således ses redan under den första levnadsveckan.
Samspelsimitation
När man härmar någon tvingas man att fokusera på den andra och släppa fokus på sig själv. Denna kunskap har använts för att hjälpa föräldrar att förstå sitt (späd)barns samspelskompetens, något som blir särskilt viktigt om samspelet är ur synk, till exempel när föräldern inte noterar barnets reaktioner utan enbart utgår från sina egna behov. Att kunskap om imitation kan användas på detta sätt för att stötta föräldrar visades faktiskt redan på 1970-talet i ett klassiskt experiment genomfört av den amerikanska forskaren och psykologen Tiffany Field. Hon var bekymrad över att samspelet ofta inte var optimalt mellan föräldrar och barn som var födda för tidigt (prematurt). Samspelet ansikte mot ansikte var inte lika dynamiskt och innehöll inte lika mycket ögonkontakt som man kunde observera mellan föräldrar och fullgångna barn. Det tycktes svårare att fånga ett för tidigt fött barns uppmärksamhet och att behålla den över längre tid. I studien jämförde Field (1977) bland annat hur två grupper av mammor samspelade med sina tre till fyra månader gamla barn. Den ena gruppen bestod av mödrar med barn som hade fötts två månader för tidigt och som även hade haft andningssvårigheter. I den andra gruppen ingick fullgångna friska barn och deras mammor. För att undersöka hur samspelet ansikte mot ansikte såg ut samt för att se om det gick att påverka hur mamma och barn samspelade med varandra så observerade man dem i tre olika situationer: när de samspelade spontant, när mamman ombads att fånga sitt barns uppmärksamhet och slutligen när mamman ombads att imitera sitt barns beteende när helst det var möjligt. Det mått som användes var graden av ögonkontakt, det vill säga hur ofta och länge barnen och mammorna tittade på varandra.
I den spontana samspelssituationen fann Tiffany Field att de fullgångna barnen upprätthöll ögonkontakt med sin mamma ungefär
Social, kognitiv och kommunikativ utveckling
Om barns observationsinlärning och imitation
Mikael Heimann
Imitation och vår förmåga att lära genom observation utgör ofta förbisedda redskap för inlärning, social utveckling och kulturell överföring. En stor del av vårt lärande sker faktiskt inte via språket, utan i stället är imitation och observation de potenta krafterna bakom barns lärande och utveckling.
Redan ett tre månader gammalt barn lär sig genom observation, och imitation och minne kan till exempel kopplas till den tidiga språk- och kommunikationsförmågan. Spädbarnets förmåga att härma är också kopplad till social kompetens. Imitation och observationsförmåga är alltså viktiga komponenter för barns utveckling, och dessa förmågor formar oss från den allra första början och fortsatt genom livet.
I den här boken presenteras ett utvecklingspsykologisk-pedagogiskt perspektiv med fokus på den sociala, kognitiva och emotionella utvecklingen. Boken ger bland annat en fördjupad förståelse av hur barns minnes- och inlevelseförmåga utvecklas liksom hur deras temperament (personlighet) påverkar inlärningsförmågan.
Mikael Heimann är professor emeritus i utvecklingspsykologi vid Linköpings universitet. Han är även leg. psykolog, leg. psykoterapeut och specialist i klinisk psykologi.