9789151109855

De sociala rättigheternas politik

Magnus Dahlstedt, Anna Lundberg & Dimitris Michailakis (red.)

Inledning

Magnus Dahlstedt, Anna Lundberg & Dimitris Michailakis

Den här boken berör en tematik som har stor betydelse för det sociala arbetet både som praktik och forskningsfält, nämligen kopplingen mellan rättigheter och socialt arbete. En stor del av forskningen inom socialt arbete har rättigheter och i synnerhet sociala rättigheter som referenspunkt. I det sociala arbetets praktik omsätts sociala rättigheter när lagstiftning tillämpas i möten mellan individer, myndigheter och företrädare för olika organisationer samt vid insatser för att lösa sociala problem.

Det sociala arbetets praktik handlar om att ge hjälp och stöd och förhindra exkludering, eller, om man så vill, att främja delaktighet. Hjälp, stöd och delaktighet som en fråga om sociala rättigheter kan belysas ur en rad infallsvinklar. Bland annat kan intresse ägnas åt hur:

• rättigheter blir till och förändras

• hjälp och stöd uppstår samt regleras på olika nivåer och i olika tider

• rättigheter till olika typer av hjälp och stöd utmanas, urholkas eller återerövras

• anspråk på rättigheter görs – av olika grupper eller å deras vägnar

• olika slags rättigheter förhåller sig till varandra eller hur de kan komma i konflikt med varandra.

Sociala rättigheter kan också undersökas utifrån olika teoretiska ansatser och med hjälp av en mångfald av metoder, som vi kommer att se i denna bok. Exempelvis kan domstolsavgöranden, intervjudata, policydokument och annat empiriskt material analyseras utifrån olika perspektiv. Det som förenar bidragen i denna bok är en kritisk ansats, det vill säga en ambition att påvisa olika tillgång till rättigheter, synliggöra orättvisor och bidra till ett samhälle där sociala rättigheter i högre grad respekteras.

Med De sociala rättigheternas politik vill vi belysa sociala rättigheter och rätten till hjälp, stöd och delaktighet. Särskilt fokus riktar boken mot de förhandlingar, konfliktlinjer och spänningsfält som är ständigt närvarande i samhället och handlar om vilka som egentligen har rätt till vad, och varför. Förutom denna

Magnus DahlsteDt, anna lunDberg & DiMitris Michailakis

inledning innehåller boken sammanlagt elva kapitel. Utifrån olika teoretiska infallsvinklar, metoder och empiriska fokuspunkter riktar dessa kapitel uppmärksamhet mot sociala rättigheter som är relevanta för socialt arbete i ett svenskt sammanhang. Ett genomgående tema i boken är hur sociala rättigheter förstås och tar form på olika nivåer, på olika platser och vid olika tidpunkter, samt kamper och förhandlingar för att synliggöra brister avseende dessa rättigheter. Kapitel 2–3 ger en teoretisk och historisk bakgrund till moderna förståelser av rättigheter, 4–7 behandlar olika aspekter av tolkning och tillämpning, medan kapitel 8–12 riktar ljuset mot förhandlingar av och om rättigheter i olika sammanhang, inte minst utifrån levda erfarenheter.

Denna inledning fortsätter med ett aktuellt fall som ställer sociala rättigheter på sin spets. Därefter sätter vi sociala rättigheter i ett bredare historiskt sammanhang, följt av en beskrivning av relationen mellan rättigheter och medborgarskap. Därefter presenterar vi ett alternativt sätt att närma sig rättigheter, genom att rikta ljuset mot kamper om och för rättigheter. Kapitlet fortsätter med en diskussion om aktuella skeenden som har avgörande betydelse för förståelsen av såväl som för människors faktiska tillgång till sociala rättigheter: globalisering, juridifiering och marknadsorientering. I kapitlets avslutande del redovisas bokens innehåll.

Malmö 2016: när rättigheter sätts på spel

Vi inleder med en händelse som utspelade sig i november 2016 i Malmö. Den börjar med att gränspolisen skickar en begäran till socialtjänsten om adressoch kontaktuppgifter till ett antal namngivna personer med utvisningsbeslut (papperslösa familjer). Gränspolisens syfte med att begära ut adresserna är att söka upp familjerna, gripa dem och sedan utvisa dem. Chefer inom kommunen beslutar att lämna ut de begärda uppgifter som den har tillgång till. Ett stort antal socialarbetare, stödpersoner och andra människor som engagerat sig i civilsamhället protesterar mot socialtjänstens agerande. Trots dessa protester står Malmö stad fast vid sin initiala bedömning. Stadsjuristen hävdar i detta skede att socialnämnden är skyldig att lämna ut de uppgifter som Polismyndigheten begär och som behövs för att verkställa ett utvisningsbeslut.

Forskare och kontaktpersoner till familjerna vars adressuppgifter har lämnats ut gör tillsammans en anmälan till Riksdagens ombudsmän (även kallad Justitieombudsmannen, JO). JO:s uppgift är att granska så att myndigheter arbetar enligt de lagar och regler som styr deras arbete – särskilt de lagar som rör enskilda individers rättigheter och skyldigheter. Anmälarna menar bland annat att utlämnande av adresser strider mot barnkonventionen och principen om barnets bästa samtidigt som de pekar på att det lagrum som polisen åberopat för att begära ut uppgifterna aldrig tidigare har använts på det här sättet.

Anmälarna understryker dessutom att barns rättigheter, liksom tilliten till socialtjänsten bland människor som befinner sig i utsatta livssituationer såsom de berörda familjerna, måste definieras utifrån faktisk tillgång till skydd och grundläggande välfärd.

JO (2017) gör bedömningen att Malmö stad inte har gjort något fel som lämnat ut adresser till polisen. Den sekretessbrytande bestämmelsen i utlänningslagen (SFS 2005:716, 17 kap. 1 §) är enligt JO tydligt utformad och lämnar inget utrymme för socialtjänsten att göra egna bedömningar av barnets bästa i det enskilda fallet. Samtidigt fastslår JO att det inte finns något formellt hinder mot att socialtjänsten på eget initiativ informerar de personer vars adress- och kontaktuppgifter efterfrågats och lämnats ut till gränspolisen. Vidare skriver JO i sitt beslut att om en enskild person begär att få information i frågan så bör en sådan begäran hanteras på samma sätt som andra framställningar om att få ta del av uppgifter hos en myndighet. Det vill säga: myndigheten ska svara på frågan om huruvida polisen begärt ut uppgifter om denna person.

Incidenten i Malmö blir startskottet till en intensiv rikstäckande debatt om barns rättigheter, yrkesetik och migrationspolitik, som involverar inte minst forskare och utbildningar inom socialt arbete vid en rad lärosäten, bland annat i Malmö och Lund. Det uppmärksammade fallet illustrerar flera av de spänningar och komplikationer som uppdagas när vi närmare undersöker olika sammanhang där förhandlingar om rättigheter utspelar sig i det sociala arbetets praktik.

För det första: Malmöfallet visar att rättigheter inte är stabila och givna på förhand. Rättigheter är snarare föränderliga, tillfälliga och många gånger villkorade. Samtidigt som barns rättigheter på senare årtionden successivt har erkänts ett förstärkt skydd, inte minst i just Malmö (Nordling & Persdotter 2021), så kan vi i den här händelsen se hur barn i papperslösa familjer, mer eller mindre över en natt, förlorade sin rätt till skydd, skola och stöd från socialtjänsten.

För det andra: Fallet visar hur rättigheter när de väl tillämpas inte sällan medför en rad oanade konsekvenser. Barnfamiljerna hade vänt sig till socialtjänsten i Malmö för att de behövde stöd och hjälp i en svår situation. De gjorde med andra ord anspråk på de rättigheter som fastställs enligt barnkonventionen och andra överenskommelser om mänskliga rättigheter. När polisen begärde ut de papperslösa familjernas adressuppgifter så ledde det till att familjerna inte längre hade tillgång till de rättigheter som kommunen ska tillhandahålla på lika villkor för alla stadens invånare.

För det tredje: Exemplet från Malmö visar att det sociala arbetets roll inte är given när det gäller att upprätthålla och säkerställa rättigheter inom ramen för socialtjänstens myndighetsuppdrag. Det fanns socialsekreterare som protesterade i Malmö, till exempel med avstamp i det sociala arbetets yrkesetik och uppdrag. Bland kritikerna var tilltron till socialtjänsten ett viktigt argument

Magnus DahlsteDt, anna lunDberg & DiMitris Michailakis

för varför poliserna inte borde få vetskap om var familjerna bodde. Samtidigt fanns det andra socialsekreterare som hävdade att det var riktigt att de lämnade ut uppgifterna till polisen, eftersom de arbetade inom en offentlig myndighet.

För det fjärde: Fallet med de utlämnade adresserna i Malmö visar också hur rättigheter hänger samman med de relationer som skapas mellan olika professionella, såsom socialarbetare, poliser och jurister. De olika positioner och roller som respektive yrkesgrupp hade och tog i Malmö visar på och utmanar gränser mellan de olika professionella samt deras uppdrag, organisatoriska förutsättningar och regelverk. Frågan om vilka relationer som etableras mellan olika professionella aktörer är omdiskuterad, inte minst inom socialt arbete. Den belyser i sin tur en rad principiellt viktiga frågor som gäller rättigheter och socialt arbete.

Dessa fyra spänningar som fallet i Malmö aktualiserar har relevans för det sociala arbetet och dess tre ben:

1. praktiken med dess koppling till rättighetsbärarna

2. forskningen

3. utbildningen.

Socionomutbildningen är statligt reglerad och går ut på att utbilda myndighetsutövare inom ramen för det sociala arbetets praktik. Samtidigt behöver både utbildningen och praktiken ta del av kritiskt tänkande och forskning om olika företeelser och förändringar i samhället. När det uppstår motsättningar mellan krav på att följa gällande lagstiftning och kunskap om de effekter som lagstiftningen i sin praktik kan skapa för människor som befinner sig i utsatta livssituationer, vad händer då? Det är en av de centrala frågorna som vi vill närma oss i denna bok.

Medborgarskapets betydelse för sociala rättigheter

Sociala rättigheter har en lång historia. Frågan om sociala rättigheter och dess historiska framväxt knyter an till en omfattande debatt som förts under lång tid, inte minst inom samhällsvetenskapen. Under de senaste decennierna har en stor del av denna debatt kretsat kring frågan om medborgarskap. I vardagligt språkbruk förstås medborgarskap vanligen i termer av legal status, det vill säga ifall individen formellt sett är medborgare och därmed har formell samhörighet med nationalstaten. I den moderna samhällsvetenskapliga diskussionen har medborgarskap dock fler dimensioner än så, som har diskuterats utifrån olika synvinklar. En viktig referenspunkt i denna diskussion är den brittiske sociologen Thomas Humphrey Marshall och de tankar om medborgarskap som han utvecklade strax efter andra världskrigets slut.

De mänskliga rättigheternas framväxt

Anna Lundberg & Ulrika Wernesjö

I detta kapitel presenteras en översikt över framväxten av det internationella skyddet av mänskliga rättigheter (MR) efter andra världskriget. Vid denna tid kom de mänskliga rättigheterna att få en ny funktion genom att fastställas i internationella mellanstatliga överenskommelser. Utvecklingen från 1950-talet och framåt är en viktig referenspunkt i rättighetsdiskussioner runt om i världen än i dag, och även för den svenska rätten och dess tendens att bli alltmer transnationell. Sedan 2000-talet har en rad folkrättsligt bindande regler som rör förhållanden inom Sverige skapats, och det är en utveckling som sker i allt snabbare takt. Utöver skyddet av MR i FN:s regi beskriver kapitlet även hur den svenska och internationella rätten samspelar, och på vilket sätt detta samspel är relevant för det sociala arbetets professioner.

Vem har rättigheter?

Ofta läser vi om och hör att alla människor är födda fria och har lika rättigheter. För många som bor i Sverige är detta också en självklarhet. Men när enskilda individer eller grupper får sina rättigheter åsidosatta eller kränkta blir det tydligt att rättigheter inte är något givet. Ett illustrativt exempel rör barns rättigheter i asylprocessen:

Våren 2021 meddelades trettonåriga Hadicha, som hade levt hela sitt liv i Sverige, att hon skulle utvisas. Detta beslut fattade Migrationsverket även om det vore i enlighet med ”barnets bästa” att Hadicha fick stanna. Utvisningsbeslutet motiverades med intresset att upprätthålla den reglerade invandringen. Det kom några veckor efter att Migrationsöverdomstolen – den högsta instansen i den svenska asylprocessen – fattat beslut i ett annat ärende. I detta andra avgörande menade domstolen att ett uppehållstillstånd på 13 månader skulle beviljas barnet, som även i detta fall var en flicka i sina tidiga tonår. Hon var, menade domstolen, i en identitetsskapande ålder och hade utvecklat sociala relationer utanför den egna familjen. Dessa omständigheter vägde enligt domstolen tyngre än intresset av att reglera invandringen till Sverige, även om det var så att familjen under långa perioder levt i landet utan formella tillstånd. Domstolen menade också att

barns ”bristande möjligheter att påverka sin egen situation” bör beaktas i den sammantagna bedömningen av barnets bästa. Hadicha, som däremot nekades uppehållstillstånd några veckor senare, fick utvisningsbeslut just på grund av att hennes mamma, som var övertygad om att det skulle vara förenat med livsfara för familjen att åka till det anvisade utvisningslandet, hade stannat kvar i Sverige trots avslag. (Mossige-Norheim 2021)

Exemplet illustrerar en godtycklighet i tolkningen av lagstiftning om rättigheter. En sådan finns trots att Sverige har åtagit sig att följa barnkonventionen (se Lundberg m.fl. 2022 för en utvecklad diskussion om detta exempel).

Ett annat exempel på ett aktuellt implementeringsproblem vad gäller MR i Sverige är bostadspolitiken. Socialstyrelsen gjorde 2017 en kartläggning av antalet bostadslösa människor i Sverige och fann då att drygt 33 000 personer levde i hemlöshet (Socialstyrelsen 2021). Denna situation hade blivit möjlig trots att rätten till bostad är en rättighet som staten sedan 1960-talet åtagit sig att skydda. Ett tredje exempel var regeringens beslut i början av 2000-talet om utökade spaningsmöjligheter för Försvarets radioanstalt, FRA. Genom ett antal lagändringar fick FRA tillgång till stora mängder privat kommunikation, en sorts massavlyssning som ansågs nödvändig för att skydda mot olika yttre hot. På andra sidan fanns de som hävdade att lagen innebär inskränkningar i människors rätt till integritet och privatliv.

Gemensamt för samtliga dessa exempel är att de handlar om vikten av att skydda vad de flesta skulle säga är viktiga allmänna värden. Det är en gemensam angelägenhet att vi alla har ett hem där vi kan känna oss trygga, att storskalig massavlyssning undviks och att lika fall får lika myndighetsbeslut.

Rättigheter används i dag ofta med hänvisning till internationella överenskommelser som översätts i olika nationella och lokala sammanhang. För att förstå MR inom socialt arbete är det viktigt att känna till dessa överenskommelser och hur de har institutionaliserats och hur den internationella rätten samspelar med det nationella rättssystemet och rättstillämpning som rör enskilda. Mot denna bakgrund beskriver vi i detta kapitel regleringen av rättigheter inom FNsystemet, i relation till Sveriges skyldighet att respektera, skydda och tillgodose dessa. Det är en redogörande framställning utan normativt syfte. Förutom att bidra med kunskap om MR är vår förhoppning att inspirera till fortsatt lärande om rättigheter på både papper och i praktiken samt skillnader däremellan.

Vi är intresserade av vad MR betyder och hur det kan komma sig att en välfärdsstat som Sverige, bunden av internationella avtal, regelmässigt och avsiktligt verkar bortse från dem. En historiserande beskrivning av institutionaliseringen av MR under efterkrigstiden, som vi presenterar i kapitlet, ger några svar på dessa frågor. Vi inleder emellertid med en genomgång av Förenta nationernas allmänna förklaring om mänskliga rättigheter följt av utvecklingen

av rättighetsskydd genom FN:s nio så kallade kärnkonventioner (FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter 2021). Olika rättigheter har olika utformning och genomförandet av dem varierar. I kapitlets avslutande avsnitt diskuterar vi hur olika rättigheter har olika politisk och juridisk bäring, samt varför överenskommelser om rättigheter är viktigt för det sociala arbetets professioner.

De första stegen mot internationella överenskommelser om MR

En vanlig referens till MR är FN:s stadga, som antogs 1945. Det var med världskrigets fasor i färskt minne som kraven på ett internationellt rättighetsavtal växte fram, från både civilsamhället och stater. En uttrycklig överenskommelse ansågs nödvändig för att säkerställa att nazisternas folkmord inte skulle upprepas, för att försoning skulle ske och för att kunna blicka framåt och säkerställa fred och säkerhet i världen. Någon form av grundläggande rättighetsfördrag ansågs också viktigt för att bidra till välfungerande välfärdssystem som skyddade mot recessioner eller lågkonjunkturer och konflikter till följd av dessa. Somliga forskare framhåller dokumentet som en sorts renässans för den kristna naturrätten (Lindkvist 2019, s. 14).

För att utveckla ett system av mellanstatliga regler som alla FN:s medlemsstater hade ett gemensamt ansvar för att respektera, skydda och uppfylla, beslutade länderna, som det står i FN:s stadga

att å nyo betyga vå r tro på de grundläggande mä nskliga rättigheterna, på den enskilda mä nniskans vä rdighet och vä rde, på lika rättigheter för mä n och kvinnor samt för stora och små nationer att skapa de villkor, som ä ro nödvä ndiga för upprätthå llande av rättvisa och aktning för förpliktelser, hä rrörande ur fördrag och andra kä llor till den internationella rätten att frä mja sociala framsteg och bättre levnadsvillkor under större frihet. (FNstadgan 1945, våra kursiveringar)

FN:s uttalade grundvärderingar innebär att medlemsstaterna ärligt och aktivt ska fullgöra sina förpliktelser (se även FN-stadgan 1945, art. 2).

Hur definieras då dessa MR? Ett vanligt svar på den frågan är att rättigheterna fastställs i FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter som antogs av FN:s generalförsamling den 10 december 1948. Antagandet skedde i form av en resolution, ett gemensamt beslut som inte är strikt juridiskt bindande, vilket syns genom att inga sanktionsmöjligheter inkluderades för stater som bryter mot rättigheterna eller bortser från dem. En del forskare menar att förklaringen i dag har en status som bindande eftersom alla länder anser att det bör vara så, av såväl praktiska som moraliska skäl (se t.ex. Hannum 1995;

Shaw 2017). I litteraturen används sedvanerättslig status för att beskriva sådana överenskommelser som är bindande för alla (Sohn 1982).

I förklaringens andra artikel återfinns konstaterandet att alla människor är ”födda fria och lika i värde och rättigheter” och i den andra artikeln beskrivs likvärdighetsprincipen på följande sätt:

Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas … utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. (artikel 2, vår kursivering)

Beteckningen ”var och en” i artikeln är ett uttryck för att MR ska gälla alla människor, i egenskap av att vara människa. Tanken är alltså att rättsliga kategorier som exempelvis medborgarskap inte ska påverka tillgången till rättigheterna. Detta är dock motsägelsefullt eftersom samarbetet inom FN också bygger på en annan grundtanke, nämligen att varje stat är suverän att bestämma vem som får vistas på statens territorium (om vi bortser från medborgare som har rätt att vistas i landet där de är medborgare samt en rätt att lämna detta land). Det är enbart flyktingar i snäv bemärkelse som har rätt till asyl, vilket vi återkommer till i nästa avsnitt. De allra flesta som inte har medborgarskap kan alltså nekas tillträde till en stats territorium och därmed också nekas en ”rätt till rättigheter”, som den politiska filosofen Hannah Arendt (1951/2020, kap 9) uttryckte saken.

Medborgarskapet som grund för att kunna framställa effektiva anspråk på rättigheter har kvarstått också när de har institutionaliserats i internationella överenskommelser med bindande verkan för staterna (vilka vi ska återkomma till). Den som inte inkluderas genom medborgarskapet har mycket svårt att framträda som rättighetsbärare, trots att vi i dag lever i en värld där människor i olika delar av den i allt högre grad rör sig över nationsgränser och är beroende av varandra, och gemensamma utmaningar kräver internationellt samarbete (Lundberg & Spång 2016). Inte desto mindre finns exempel, bland annat i Sverige, på hur internationella fördrag kan ligga till grund för en inkluderande lagstiftning, såväl nationellt som lokalt (se t.ex. Nordling 2017). Krav med grund i internationella överenskommelser, på en solidarisk politik, är vanliga (t.ex. Barnets bästa främst 2010).

Trots de begränsningar som medborgarskapet innebär är 1948 års förklaring ett viktigt politiskt ställningstagande för en idé om transnationellt ansvar, både för att skydda ”envar” mot staters övergrepp och för att ett globalt samarbete för MR är angeläget. Diskrimineringsförbudet är en viktig grundbult i förklaringen, liksom i andra överenskommelser om MR. Samtidigt är en viktig kritik som funnits från början att MR faktiskt inte alls tillkommer alla. Kri-

tikerna pekar på att tanken om universalitet är verklighetsfrämmande – inte minst kvinnor och flickor saknar ju många rättigheter just på grund av könstillhörighet. Detta är väl känt. Vidare är ett problem med tanken om universella mänskliga rättigheter att den underblåser föreställningar om existensen av gemensamma föreställningar om rättigheter, vilket gör att en dominerande diskurs om att dessa är något gott och rättvist blir en sorts sanning. En följd är att de som säger sig arbeta för MR (ofta människor med makt) inte behöver motivera sina handlingar på något annat sätt än att de har just koppling till MR.

En annan kritik som kan riktas mot förklaringen är, som redan nämnts, att den inte säger något om hur staternas åtaganden ska säkerställas. Frågan om granskning blev snabbt konfliktfylld när FN efter dess bildande skulle blicka framåt och utveckla skyddet för MR. De politiska och ideologiska motsättningarna, mellan västeuropeiska länder och USA å ena sidan och Sovjetunionen å andra sidan, hindrade utvecklingen av system för utkrävbarhet av rättigheterna. Ett granskningssystem kom ändå successivt till stånd, genom juridiskt bindande konventioner. I nästa avsnitt beskriver vi dessa konventioner.

Juridiskt bindande konventioner efter andra världskriget

De första FN-konventionerna som antogs efter andra världskriget handlade om att hantera konsekvenserna av kriget. Det var FN:s konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord 1948 och 1951 års konvention om flyktingars rättsliga ställning (även kallad flyktingkonventionen). Den förstnämnda var ett sätt att göra upp dels med det armeniska folkmordet som ägde rum under tiden för första världskriget (ett folkmord som för övrigt Sverige fortfarande inte har erkänt som ett sådant, se Jones 2021), dels med förintelsen av judar och andra grupper under kriget. Begreppet folkmord definieras i konventionen som handlingar som förövas i avsikt att förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp. I sådana handlingar inräknas dödande eller orsakande av allvarlig kroppslig eller mental skada, att medvetet skapa levnadsvillkor som är avsedda att utplåna en grupp, att förhindra att barn föds inom gruppen, eller att tvångsförflytta barn tillhörande gruppen till en annan grupp.

Även flyktingkonventionen var ett försök att hantera en humanitär katastrof, närmare bestämt situationen för människor som tvingats på flykt i Europa under kriget. Mellan 1951 och 1967 gällde denna konvention skyddssökande inom Europa. När texten utarbetades syntes en spänning mellan europeiskt orienterade och universalistiska argument. Det var viktigt för

västerländska stater att politiska flyktingar från Sovjetunionen erbjöds ett skydd, som ett politiskt ställningstagande i kalla kriget. Från kolonialstaternas håll ville man ha kontroll över framtida eventuella flyktinggrupper och därför utestängdes människor på flykt utanför Europa. Dörren var fram till 1967 stängd för andra än flyktingar

inom Europa. Den snäva definitionen av vem som räknas som flykting i dag bör förstås i detta ljus. Det är enligt FN:s flyktingkonvention den person

som flytt sitt land i välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller politisk uppfattning, och som befinner sig utanför det land, vari han är medborgare och som på grund av tidigare nämnd fruktan inte kan eller vill återvända till det landet. (artikel 1, FN:s flyktingkonvention)

Människor som flyr på grund av att de förnekas ekonomiska och sociala rättigheter erkänns inte som flyktingar enligt flyktingkonventionen, och inte heller personer som flyr till följd av klimatrelaterade orsaker. Endast ett litet antal flyktingar i världen kan alltså söka asyl, och det är därför en stor utmaning att migranter inte får tillgång till ett tryggt liv. Flera initiativ har tagits för en bredare definition av flyktingbegreppet, och i regionala överenskommelser utanför Europa finns sådana exempel (se t.ex. Afrikas flyktingkonvention, OAUkonventionen, från 1969 och Latinamerikas Cartagenadeklaration från 1984).

FN:s kärnkonventioner

Utifrån den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter har ett tjugotal konventioner med olika innehåll och omfång utarbetats inom FN. Det finns nio kärnkonventioner, det är konventioner som har en expertkommitté knuten till sig som övervakar hur stater som ratificerat konvention genomför rättigheterna. Vissa av kärnkonventionerna har också tilläggsprotokoll som behandlar särskilda frågor. Dessa har stått öppna för staterna att ansluta sig till genom först signering, och sedan i ett andra steg ratificering. När Sverige eller någon annan stat ratificerat en konvention innebär det en skyldighet att rättigheterna ska

• respekteras, dvs. staten och dess representanter ska inte hindra människor från att utöva rättigheterna

• skyddas, dvs. lagstiftning ska utvecklas som skapar ett skydd mellan individer, och mellan individer och andra aktörer såsom företag

• uppfyllas, dvs. staten ska vidta aktiva åtgärder vid behov, exempelvis att bevilja arbetslöshetsersättning eller bistånd till enskilda.

Stater kan emellertid komma undan ansvar genom att reservera sig mot enskilda artiklar i konventionerna. Först när ett visst antal stater har ratificerat en konvention börjar den att gälla, och ratificering sker ofta en tid efter undertecknandet. Däremellan ser staten över och reviderar de nationella lagarna för att dessa inte ska strida mot innehållet i den internationella överenskommelsen. Det är inte ovanligt att en regering menar sig ha en lagstiftning som är helt i linje med

den internationella konventionen, men där det senare visar sig finnas en rad brister. Detta hände exempelvis efter att Sverige hade ratificerat barnkonventionen år 1990. I en statlig utredning några år efter ratificeringen identifierades ett antal brister i efterlevnaden av denna konvention (SOU 1997:116).

Genom ratificeringen underställs staten kontroll och granskning av en expertkommitté, vars medlemmar inte representerar sina länder utan är just experter i sakfrågorna. De lämnar rekommendationer till staterna. Expertkommittén ger inte FN någon sanktionsmöjlighet i relation till staterna annat än att de kan framställas i dålig dager. Utöver granskningen av enskilda stater ger expertkommittén även rekommendationer om hur olika rättigheter ska tolkas generellt.2

Stater har genom medlemskap i FN en politisk skyldighet att verka för ett förstärkt skydd av rättigheter i det egna landet och att uppmärksamma andra staters förnekande av rättigheter. Detta görs i ett särskilt råd, FN:s råd för mänskliga rättigheter, där medlemsstaterna granskar varandra vart femte år i en så kallad universal periodic review. Ett exempel på en sådan granskning var när 50 av FN:s medlemsländer riktade kritik mot Sverige år 2020 för att inte ha gjort tillräckligt i fråga om att bekämpa hatpropaganda, hatbrott och diskriminering. Ett trettiotal länder menade också att Sverige behöver en institution för MR (FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter 2020), och våren 2021 inrättades en sådan.

I tabell 3.1 (se nästa sida) listas kärnkonventionerna inom FN, hur de övervakas och när de började gälla (trädde i kraft). Därefter beskriver vi mer ingående innehållet i varje konvention.

Förbudet mot rasdiskriminering 1965

År 1965 antogs internationell konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering (ICERD), som ett svar på de politiska protester som följde av Sydafrikas apartheidsystem. Syftet med ICERD är att garantera en absolut och fullständig rätt till alla MR på lika villkor och oavsett status, vilket innebär att även personer utan formellt uppehållstillstånd ska kunna ta del av rättigheterna (CERD 2004). Konventionen omfattar skyldigheter och anspråk att avskaffa såväl diskriminering som dess bakomliggande orsaker. Med ”rasdiskriminering” avses enligt artikel 1:

varje skillnad, undantag, inskränkning eller företräde på grund av ras, hudfärg, härkomst eller nationellt eller etniskt ursprung som har till syfte eller verkan att omintetgöra eller inskränka erkännande, åtnjutande eller utövande på lika villkor av rättigheter och grundläggande friheter på politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller andra områden av det offentliga livet.

2 Kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter (OHCHR) har på sin webbplats en särskild sökfunktion över rekommendationerna i förhållande till Sverige och andra länder: https://tbinternet.ohchr.org/_layouts/15/TreatyBodyExternal/Home.aspx?lang=En.

Intellektuell funktionsnedsättning och rätt till fritid

Marie Gustavsson & Kristin Alfredsson Ågren

Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar (SÖ 2008:26) fastslår att personer med funktionsnedsättningar har samma rättigheter till delaktighet och inflytande som alla andra. I konventionens inledning tas ett tydligt avstamp i de mänskliga rättigheterna för att lyfta fram hur dessa även ska gälla personer med funktionsnedsättning. För personer med intellektuell funktionsnedsättning har inte alla mänskliga rättigheter varit självskrivna, vilket vi kommer att visa i det här kapitlet. Vi inleder kapitlet med att beskriva vilka personer som ingår i gruppen personer med intellektuell funktionsnedsättning och presenterar framväxten av dagens sociala rättigheter för just den gruppen. Främst kommer kapitlet att behandla ett vardagslivsperspektiv. I fokus står en rättighet som sällan diskuteras – rätt till fritid och utövande av fritidsaktiviteter.

I artikel 30 i konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar uttrycks just rätten till att delta i kultur, rekreation, fritidsaktiviteter och sport. Genom att fokusera på fritid och fritidsaktiviteter vill vi belysa politiska ambitioner, strävan efter att realisera en grupps lagliga rättigheter och hur det tar sig uttryck i människors vardag.

Personer med intellektuell funktionsnedsättning och fritid – några centrala begrepp

Personer med intellektuell funktionsnedsättning är en marginaliserad grupp i samhället. Det finns mycket forskning som visar att dessa personer står längre från ordinarie arbetsmarknad och utbildning än befolkningen i stort (Lindqvist 2020; Luthra 2020). Denna marginalisering gäller även fritidsaktiviteter (Melbøe & Ytterhus 2017; Myndigheten för delaktighet 2020).

Kortfattat innebär intellektuell funktionsnedsättning att det finns en begränsad förmåga att tolka och förstå världen och det vardagliga sammanhanget. Det beror på att intellektuell funktionsnedsättning ger kognitiva svårigheter, något som bedöms i IQ. En IQ under 70 indikerar en intellektuell funktionsned-

sättning, men för diagnosen krävs även en nedsättning i vad som kallas adaptiv förmåga inom praktisk, social och begreppsmässig domän (APA 2013). Exempelvis kan det inom den praktiska domänen betyda svårigheter med förståelse för rätt kläder i förhållande till väder eller att uppfatta tid. Även om en person kan klockan så kan det vara svårt att förstå vad det betyder att träffa någon exakt klockan tio på en viss plats. Nedsättning i adaptiv social förmåga kan innebära svårigheter med socialt samspel. Begreppsmässigt handlar det om svårigheter med abstrakta symboler, som att räkna, läsa och skriva, liksom att planera framåt, förstå konsekvenser och bedöma handlingsalternativ. Dessa förmågor varierar hos personer med olika nivå av intellektuell funktionsnedsättning. Nedsättningen ska finnas eller ha uppstått innan arton års ålder (Söderman & Nordlund 2019).

För att benämna målgruppen används ibland andra begrepp. Anhängare av det alternativa begreppet inlärningssvårigheter vill peka på att personer med intellektuella funktionsnedsättningar visst kan lära nya saker, men att det tar längre tid. Begreppet utvecklingsstörning används fortfarande, till exempel inom viss lagstiftning såsom den viktiga rättighetslagen lag om stöd och service till vissa funktionshindrade (SFS 1993:387; härefter LSS). Inom skollagen (SFS 2010:800) användes begreppet utvecklingsstörning så sent som under första halvan av 2023, därefter ersattes det med intellektuell funktionsnedsättning samtidigt som namnet särskola ersattes med anpassad skola (se vidare SOU 2021:11).

Innan vi går vidare behöver vi även resonera kring begreppet fritid. Ett vanligt sätt att definiera fritid syftar på ”fri tid” (Roos 2012), det vill säga den tid som människan rår över själv, som är frikopplad från ansvar såsom arbete, studier eller att sköta hemmet. Fritidsaktiviteter ses som något som människan gör frivilligt, för värdet som aktiviteten i sig ger. Det kan handla om att vi exempelvis engagerar oss i spel, idrott eller någon hobby, fantiserar eller utforskar, deltar i sociala aktiviteter och sammankomster som firande av högtider eller i olika evenemang och föreningar (Taylor 2020). Fritid är viktigt för människors sociala relationer, identiteter och livsstilar, inte minst för personer med funktionsnedsättning (Aitchison 2009; Barnes & Mercer 2009). Fritid har betydelse för hälsa, välbefinnande och livskvalitet, och det är angeläget att personer inte berövas aktiviteter som de behöver eller vill göra i sin vardag (Whiteford 2011; Nilsson & Townsend 2014). Som de finländska forskarna Armila, Rannikko och Torvinen (2018) påpekar är sport- och idrottsaktiviteter för personer med intellektuella funktionsnedsättningar sällan något som identifieras som rekreation eller en fritidsaktivitet, utan något som snarast ses som rehabilitering eller habilitering.

Fritid i en välfärdsstat som den svenska möjliggörs av såväl ekonomiska resurser som fri tid att engagera sig i fritidsaktiviteter för merparten av be-

folkningen (Tebelius 2012). När det gäller personer med intellektuella funktionsnedsättningar behövs dock ofta stöd i samband med sådana aktiviteter. Nedsättningarna i adaptiva förmågor påverkar nämligen möjligheten att delta i meningsfulla fritidsaktiviteter. Exempelvis kan hinder i fysiska och sociala miljöer begränsa deltagande om dessa miljöer inte anpassats. Deltagande i fritidsaktiviteter kan därmed ställa höga krav på omgivningen att ge möjligheter och skapa förutsättningar för fritidsaktiviteter (Lövgren & Bertilsdotter Rosqvist 2015; Taylor 2020).

Framväxt av sociala rättigheter för personer med intellektuella funktionsnedsättningar

Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar (SÖ 2008:26)

började gälla i Sverige 2009. Sverige har historiskt varit starkt pådrivande i arbetet med rättigheter för personer med funktionsnedsättningar. Det gäller inte minst framtagandet av FN:s standardregler för personer med handikapp, som antogs 1991 efter ett decennium av förberedelser.

Personer med funktionsnedsättning omfattar som nämnts en grupp individer med en mängd olika tillstånd. I det här kapitlet koncentrerar vi oss på personer med intellektuella funktionsnedsättningar och utvecklingen av sociala rättigheter för denna grupp. Synen på rättigheter hänger nära samman med rådande idéer och föreställningar i samhället under olika perioder. Grünewald (2009) beskriver synen på personer med intellektuella funktionsnedsättningar under olika tidsepoker och i influenser som Sverige hämtat från andra länder. Under slutet av 1800-talet låg fokus på samhällsnytta i kombination med en pedagogisk ambition genomförd vid olika anstalter. Grünewald ser Frankrike som specialpedagogikens föregångsland, där de första stegen mot en sådan pedagogik togs under första delen av 1800-talet. Det här var en period som andades viss optimism i synen på personer med intellektuell funktionsnedsättning i fråga om att de var en del i samhället och hur de skulle kunna bidra (Ineland m.fl. 2019).

I och med de medicinska vetenskapernas utveckling och att samhällsklimatet hårdnade i början av 1900-talet kom personer med intellektuell funktionsnedsättning att ses som obildbara av allt fler. Vid tiden för andra världskriget fanns i Sverige anstalter där de som benämndes som obildbara sinnesslöa levde sina liv (Grünewald 2009). Där bodde ett stort antal barn och vuxna i sovsalar med upp till tolv personer i varje rum, och utomhus fanns rastgård med höga stängsel och låsta grindar. Fram till 1960-talet kallades anstalterna för vårdoch arbetshem. Under 1960-talet i samband med utvecklandet av välfärdsstaten började anstalterna uppfattas som alltmer inhumana och ersattes av en tydligare omsorgsideologi (Grünewald 2009).

En annan milstolpe under 1960-talet var formulerandet av normaliserings -

principen, det vill säga ambitionen att för gruppen skapa en tillvaro som var så lik ”det normala” som möjligt (Nirje 2003). Normalitet skulle omfatta normal dygnsrytm, veckorutin och årsrytm. Här ser vi ett tydligt argument för att även personer med intellektuella funktionsnedsättningar skulle ha rätt till ”fritid”, i form av rätt att dra sig tillbaka från gruppaktiviteter och möjlighet att skilja mellan arbete, avkoppling, vila samt ledighet (Nirje 2003). Den som i Sverige var den starkaste rösten för dessa argument och formulerade normaliseringsprincipen var Bengt Nirje, som även var ordförande i föreningen FUB. Inledningsvis var det en föräldraförening, ”Föreningen för utvecklingsstörda barn”, men senare har den kommit att kallas ”För barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning”. FUB har varit betydelsefull inom funktionshinderpolitiken och utvecklingen av rättigheter för målgruppen (Hugemark 2021).

När det gäller det fortsatta arbetet med att utveckla sociala rättigheter för personer med funktionsnedsättning av alla slag blev funktionshinderorganisationerna en drivande kraft, och de har också påverkat samhällets syn på funktionsnedsättningar. FUB, som har fokus på intellektuell funktionsnedsättning och alltså har utvecklats organisatoriskt från en föräldraförening, har i dag en sektion inom föreningen som enbart är till för personer med egen intellektuell funktionsnedsättning. FUB (u.å.) lyfter på sin webbplats fram vikten av ”att barn, ungdomar och vuxna med intellektuell funktionsnedsättning ska kunna leva ett gott liv, synas, höras och ta plats!”. I ett gott liv ingår också meningsfull fritid. FUB är en aktör som samordnar och arrangerar aktiviteter som exempelvis dans och tipspromenader.

FUB är medlemsorganisation i Funktionsrätt Sverige, tidigare Handikappförbundens samarbetsorganisation. Organisationens namnbyte visar om något på hur rättigheterna har kommit i fokus inom funktionshinderrörelsen. Ett citat från organisationens webbplats visar hur de mänskliga rättigheterna är en tydlig drivkraft för arbetet: ”Vi har ett mandat från Förenta Nationerna att bevaka att en stor del av befolkningen – flickor och pojkar, kvinnor och män med funktionsnedsättning – tillerkänns sina mänskliga rättigheter, sin funktionsrätt, fullt ut” (Funktionsrätt 2018).

Utvecklingen vad gäller lagstiftning som berör gruppen har följt samhällets förändrade syn. Sedan 1960-talet har lagstiftningen gått mot att alltmer betona rätten till delaktighet och inkludering i samhället (SOU 2019:23). Det blir tydligt genom 1968 års omsorgslag som möjliggjorde mer öppna omsorgsformer, 1986 års nya omsorgslag som ytterligare betonade integrerade stödformer samt handikapputredningen (1989–1992), vilken lade grund till både institutionsnedläggning och rättighetslagstiftningen LSS, som kom 1993.

Dagens lagstiftning och rätten till fritid

Grunden i LSS-lagstiftningen är delaktighet och möjligheten att kunna leva sitt liv på samma villkor som alla andra. I lagens inledande paragrafer talas också om självbestämmande och integritet. LSS är en så kallad rättighetslag som omfattar vissa funktionshindrade, uppdelade i så kallade personkretsar, och de rör personer med

• utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd

• betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder

• andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i daglig livsföring.

LSS ger rätt till tio olika typer av insatser där daglig verksamhet och bostad med särskild service är de vanligaste. För personernas fritid och deltagande i fritidsaktiviteter är även andra insatser inom LSS betydelsefulla, exempelvis ledsagarservice och rätt till kontaktperson. Något som kan vara viktigt att förstå är att de olika insatserna kan påverka varandra inbördes – rätt till en insats kan påverka rätten till en annan. Om exempelvis en person har rätt till bostad med särskild service, så kan personalen förväntas uppfylla det stöd som en kontaktperson skulle ha bidragit med för en person som inte har ett sådant boende. LSS har också kompletterats med en skrivning om ansvaret för att säkerställa tillgången till meningsfull fritid: ”I insatserna bostad med särskild service för barn och ungdomar samt bostad med särskild service för vuxna ingår också fritidsverksamhet och kulturella aktiviteter” (SFS 1993:387, 9 e §). Det uppdraget är inte alltid möjligt att uppfylla för personal på särskilt boende, utifrån både arbetssituation och antal personer med intellektuell funktionsnedsättning som bor på boendet – och som har olika intressen.

Något som också skrivs fram i lagstiftningen och som är betydelsefullt för fritidsaktiviteter är kommunens uppdrag att tillgängliggöra det allmänna fritids- och kulturutbudet för grupper som omfattas av LSS (SFS 1993:387, 15 § 5 p.). Våra två forskningsexempel som följer i nästa avsnitt belyser hur kommunernas sätt att hantera det uppdraget får reell betydelse. Exemplen beskriver deltagande i fridsaktiviteter som personer med intellektuell funktionsnedsättning själva valt samt de förutsättningar och utmaningar som vi identifierar för individen, personalen och i miljön.

Fritid i praktiken – två exempel

I avsnittet presenteras hur vardagen för personer med intellektuella funktionsnedsättningar kan gestalta sig i två olika miljöer, med ett särskilt fokus på fritid och fritidsaktiviteter. Vi utgår från studier som vi själva medverkat i som forskare. Det första exemplet handlar om en organiserad fritidsaktivitet i form av två korta LSS-läger på ridskola, det andra om digitala aktiviteter på fritiden inom hemmets väggar.

Fritid med häst

Den ena studien riktar fokus mot personer med intellektuella funktionsnedsättningar och hästrelaterade aktiviteter. I den undersöks betydelsen av sådana aktiviteter för barn, ungdomar och vuxna med intellektuella/kognitiva funktionsnedsättningar. Studien bygger bland annat på deltagande observationer, videoinspelningar och intervjuer i samband med dagridläger för personer inom LSS, vid den ridskola som vi kallar för Stora Ridcentret.

Ridsport är numera en folksport i Sverige, och inom den finns en lång tradition i både Sverige och våra grannländer att involvera personer med olika typer av funktionsnedsättningar. En förebild på området var Lis Hartel, en dansk dressyrryttare, som tog silvermedalj vid OS i Helsingfors 1952 och som åtta år tidigare hade drabbats av polio (Hedenborg 2017). Enligt Svenska Ridsportförbundet (2021a) engagerar sportens aktiviteter och tävlingar ungefär en halv miljon människor i Sverige. Det är en av de största sporterna för personer med funktionsnedsättning med omkring 4 000 utövare, där majoriteten har någon form av intellektuell/kognitiv funktionsnedsättning. Hälften av landets ridskolor erbjuder verksamhet för ryttare med funktionsnedsättningar och samarbeten med terapeutisk inriktning på ridklubbarnas anläggningar är inte ovanligt (Svenska Ridsportförbundet 2021b). Intresset för hästunderstödda insatser inom habilitering, rehabilitering och terapi har också ökat kraftigt under senare decennier (Silfverberg & Lerner 2020). Hästar förekommer även utanför Svenska Ridsportförbundets domäner, i verksamheter som riktar sig till personer med funktionsnedsättningar. Exempel på det kan vara olika former av så kallad grön omsorg där vissa insatser inom LSS erbjuds av en verksamhet och där hästar är en tydlig del av erbjudandet (Silfverberg & Lerner 2020).

Hästrelaterade aktiviteter är alltså en viktig del av livet för många personer med intellektuella funktionsnedsättningar, men har inte utforskats i någon större utsträckning, särskilt inte utifrån aspekten att det handlar om deltagande i en fritidssysselsättning. Att rida eller att vara i stallet kan i vissa fall ses som habilitering/rehabilitering och i andra fall som något som görs av intresse och för nöjes skull.

En första iakttagelse utifrån studien rör gruppens heterogenitet, och de utmaningar som den innebär. Deltagarna i LSS-ridlägret var på flera sätt en heterogen skara. Dels i fråga om ålder då lägret vände sig till såväl barn och ungdomar som vuxna. Dels i fråga om kognitiva och fysiska funktionsförmågor, samt vad gäller erfarenhet av hästar och ridning. För flera lägerdeltagare var det här sommarens höjdpunkt – de hade varit med på LSS-ridläger tidigare och vissa av dem hade förhoppningar om att få rida samma häst som förra året. Andra hade knappast suttit på en häst tidigare. Med tanke på heterogeniteten är ett ridläger för den här målgruppen resurskrävande. Det kräver ett antal stödpersoner runt aktiviteterna – både vid ridning och vid avsuttna aktiviteter, som att göra i ordning hästen inför och efter ett ridpass. Stödpersonerna hade rekryterats från två håll: dels från kommunen i form av personer anställda inom LSS, dels engagerade ungdomar från Stora Ridcentret. Några av lägerdeltagarna hade också egna personliga assistenter med sig.

En annan iakttagelse handlar om mötet mellan olika kunskapsområden. För ett säkert och tryggt genomförande av ett ridläger med den specifika målgruppen krävs gedigna kunskaper kring såväl hästar som betydelsen av funktionsnedsättning. Lägerledaren, som var anställd vid Stora Ridcentret, ansvarade för innehåll och planering av lägret. Hon hade utbildning och erfarenhet av arbete inom såväl LSS-området som inom hästverksamhet. Bland stödpersonerna var skillnaderna stora: vissa var hästkunniga men hade ytterst lite kunskap om funktionsnedsättning, medan andra hade ingen eller enbart lite kunskap om hästar men mer erfarenhet inom LSS och kunskap kring funktionsnedsättning. I studien ser vi det som två kunskapsområden – två olika världar – som inte alltid överlappar. Lägerledaren samt en person från LSS hade kunskap och erfarenhet från både hästvärlden och LSS-världen.

Balansen mellan struktur och flexibilitet är en genomgående tematik i studien. Oavsett målgrupp är ett ridläger att betrakta som en fritidsverksamhet, som i liten utsträckning handlar om fri tid. Snarare är hög grad av struktur och styrning av aktiviteterna påtaglig (se resonemang om och förklaring till styrningen i ridundervisning i Thorell 2017). Hästar är stora, starka och tunga djur som ställer höga krav på säkerhet för deltagarna, och därför finns också tydliga regler och ramar. Strukturen på lägerdagarna i vår studie var tydlig: Först samling och fruktstund/fika, sedan tid i stallet för förberedelse inför förmiddagens ridpass. Efter ridpasset var det återigen tid i stallet och sedan lunchpaus. Efter lunchen upprepades proceduren med ytterligare ett ridpass inklusive för- och efterarbete. Dagen avslutades med fika innan hemfärd. Till den yttre strukturen skilde sig alltså det här ridlägret inte så mycket från ett ”vanligt” ridläger, förutom att det var betydligt färre deltagare. En viktig skillnad är emellertid graden av beredskap för att flexibelt ändra aktiviteten och på så sätt garantera säkerheten. Här spelar de två kunskapsområdena stor roll: en stödperson som

saknar kunskap kring funktionsnedsättningen kan ha svårare med bemötande av deltagaren, och en stödperson som saknar hästkompetens upptäcker inte de tidiga tecknen från hästen på att en farlig situation kan inträffa.

Väntan är en annan genomgående tematik. Deltagarna väntade återkommande och ofta under lägerdagarna: för att kunna gå tillsammans till och från fika-/lunchstunder, få stöd med att göra i ordning hästen, gå tillsammans till ridhuset, få stöd att sitta upp och på att olika aktiviteter skulle börja. Relationerna och interaktionerna mellan ledare, stödpersoner och hästar påverkade hur väntan upplevdes och hanterades av deltagarna. Omfattningen av tid som lades på att vänta är något som vi ser som anmärkningsvärt hög, men deltagarna gav varken uttryck för irritation eller förvåning över väntan. Handlar det om att deltagarna är vana att vänta även i andra sammanhang?

Självbestämmande är en särskilt intressant fråga. Det visar sig tydligast i att lägret i samtliga fall, enligt intervjuerna vi genomförde, är något som deltagaren själv har valt att delta i. Under det pågående lägret såg vi dock att självbestämmandet delvis var begränsat och ofta under förhandling. Stödpersonernas betydelse för deltagarnas möjlighet att utöva självbestämmande är något att reflektera över. Stödpersonerna bjöd ofta in sin deltagare till att göra saker genom frågor, till exempel: ”Vill du borsta?”, ”Vilken borste vill du ha?”, ”Vill du kratsa hovarna?”, ”Om jag håller upp hoven, vill du kratsa då?”, ”Ska vi hjälpas åt att leda hästen?” och ”Vill du prova att trava?”. Visar dessa exempel på att stödpersonen stöttar till självbestämmande, eller att den delvis – eller helt – styr aktiviteten? Stödpersonernas uppdrag var att underlätta deltagandet och att uppmuntra deltagarna att prova på och göra saker med hästen. Ambitionen om självbestämmande behöver också viktas och balanseras mot behovet av säkerhet. Ridlägret på Stora Ridcentret visar hur en kommun kan svara upp mot LSSlagstiftningens krav på att tillgängliggöra organiserade fritidsaktiviteter och ge målgruppen rätten att vara med på en lägerverksamhet som andra. Det kanske dock inte är som alla andra, eftersom ett ridläger kostar mer än vad många har råd med. Lägret var inte gratis för deltagarna, men då kommunen stod för en del av kostnaden gavs de möjlighet att delta för en summa som motsvarar en ”normal” ridlägeravgift (dvs. inte den fulla kostnaden).

Fritid på nätet

Rätt till fritidsaktiviteter för personer med intellektuell funktionsnedsättning innefattar rätt och möjlighet till digitala aktiviteter på nätet. I dagens alltmer digitaliserade samhälle är fritidsaktiviteter som involverar uppkoppling och användning av internet en realitet för många ungdomar och vuxna (Unicef 2017; Statens medieråd 2019; Internetstiftelsen 2021). Flertalet vuxna internetanvändare betalar för någon streamingtjänst, och mer än hälften spelar spel för

nöjes skull (Internetstiftelsen 2021). Bland ungdomar är den dagliga internetanvändningen närmare 100 procent och här ingår till exempel sociala medier och att titta på filmklipp, serier och filmer (Statens medieråd 2019).

Att utföra fritidsaktiviteter på nätet bör i likhet med övriga befolkningen vara en valmöjlighet även för personer med intellektuell funktionsnedsättning. Studier har dock visat att personer med intellektuell funktionsnedsättning har svårt att använda sig av internet (Chadwick m.fl. 2017; Lussier-Desrochers m.fl. 2017). Anledningar till denna digitala exkludering har i kvalitativa studier beskrivits utifrån personliga faktorer, som kognition och nedsättningar i begreppsmässig domän i form av brist på teknisk förmåga, eller i den sociala domänen där brist på förståelse för sociala koder på nätet har lyfts fram. Även sensomotoriska svårigheter att hantera digitala enheter beskrivs (Chadwick m.fl. 2017; Lussier-Desrochers m.fl. 2017). Övriga faktorer som har identifierats är miljörelaterade faktorer som svag ekonomi, brist på tillgång till digitala enheter liksom en brist på stöd i den sociala miljön för att prova aktiviteter på nätet. I studierna som nämnts har deltagarna varit andra än personer med intellektuell funktionsnedsättning, såsom närstående eller personal. Det saknas alltså studier där personer med intellektuell funktionsnedsättning själva är deltagare.

I våra empiriska studier (Alfredsson Ågren m.fl. 2020a; Alfredsson Ågren m.fl. 2020b) består deltagarna av just unga personer med intellektuell funktionsnedsättning. Intresset riktas särskilt mot hur målgruppens internetanvändning i vardagen ser ut, vilken tillgång till digitala enheter och internetbaserade fritidsaktiviteter som finns och vilken sorts nätaktiviteter som målgruppen ägnar sig åt i jämförelse med unga utan funktionsnedsättning. En kvalitativ studie bygger på deltagande observation, där internetanvändning bland unga personer med intellektuell funktionsnedsättning observeras i olika vardagliga miljöer, såsom i skolan, på daglig verksamhet eller hemma på fritiden (Alfredsson Ågren m.fl. 2020a). Därutöver gjordes uppföljande intervjuer, där deltagarna använde bildstöd och sina egna digitala enheter för att berätta om sitt internetanvändande.

Studiens resultat visar att deltagarna utförde en variation av internetaktiviteter i sin vardag, framför allt som fritidsaktivitet för underhållning via filmklipp, serier, filmer, musik och genom att spela dataspel. Internetaktiviteter utfördes också för att upprätthålla sociala kontakter, framför allt genom att använda internet som ett kommunikationsmedel via exempelvis Skype eller Facetime. Några deltagare använde även sociala medier eller sökte efter information och ny kunskap på nätet.

Det fanns flera utmaningar för gruppen att använda internet på fritiden. Dessa varierade beroende på deltagarnas olika personliga förutsättningar, såsom svårigheter att läsa och skriva. Det påvisades också svårigheter för deltagarna att hantera den digitala miljö som internetaktiviteter sker i och som snabbt

De sociala rättigheternas politik

Förhandlingar och spänningsfält

Magnus Dahlstedt, Anna Lundberg & Dimitris Michailakis (red.)

Det sociala arbetets praktik handlar om att ge hjälp och stöd, förhindra exkludering och främja delaktighet. Socialt arbete handlar till stor del om att tillämpa befintliga lagar utifrån det tolkningsutrymme som finns. I varje enskilt fall vägs en rad individuella omständigheter samman med tolkningar av denna lagstiftning. Det är bl.a. inom ramen för detta handlingsutrymme som de sociala rättigheterna görs tillgängliga och blir till. Därför har kopplingen mellan rättigheter och socialt arbete stor betydelse för det sociala arbetet, både som praktik och som forskningsfält.

I den här antologin riktar författarna uppmärksamhet mot sociala rättigheter utifrån olika teoretiska infallsvinklar, metoder och empiriska fokuspunkter. Med stöd i exempel från en svensk kontext behandlar författarna tolkning och tillämpning av sociala rättigheter. Hur får de olika innebörder beroende på vilket system som ska säkerställa dem? Hur återskapas de och ges delvis nytt innehåll när en domstol uttolkar ett begrepp? Bokens avslutande kapitel handlar om förhandlingar om olika sociala rättigheter, t.ex. rätten till meningsfulla fritidsaktiviteter för barn och unga med intellektuell funktionsnedsättning, ansvar och rätten till vård och omsorg när det gäller anhörigvård samt rätten till språkutbildning för nyanlända.

Redaktörer för boken

är Magnus Dahlstedt, professor i socialt arbete, Anna Lundberg, professor i välfärdsrätt samt

Dimitris Michailakis, professor emeritus i socialt arbete. Samtliga vid Linköpings universitet.

9789151 109855