Utredningsarbete i den sociala barnavården
3 UPPL.
Lina Ponnert (red.)
Innehåll
Inledning
1. Utredningsarbete i barnavården – centrala utgångspunkter och förändringar 13
Lina Ponnert
2. Att utreda och bedöma barns situation och behov 37
Lina Ponnert & Bodil Rasmusson
3. Utredningspraktik vid placering av barn utanför hemmet 69 Sofia Linderot
4. Familjehemsutredningar 97
Lina Ponnert & Martin Bergström
5. Utredningar som leder till förslag om tvångsvård 113 Lina Ponnert
6. Utredningspraktik när barn kan ha utsatts för våld – samverkan med rättsväsende och Barnahus 141 Susanna Johansson & Lina Ponnert
7. Utredningspraktik när barn och unga misstänks för brott – samverkan med rättsväsende 163
Lina Ponnert & Susanna Johansson
8. Utredningsarbetets institutionella villkor i en föränderlig omvärld – tendenser och utveckling
177
Lina Ponnert & Susanna Johansson Referenser 191
Att utreda och bedöma barns
situation och behov
Lina Ponnert & Bodil Rasmusson
I detta kapitel kommer vi att belysa och diskutera den grundläggande utredningspraktik inom social barnavård som handlar om att utreda och bedöma barns situation och behov av stöd och/eller skydd. Kapitlet inleds med en kort beskrivning av utredningspraktikens förutsättningar, där socialtjänsten träder in på en i normala fall privat arena. En kortfattad presentation ges även av BBIC (Barns behov i centrum), ett arbetssätt som används av samtliga svenska kommuner i dag. Kapitlet kretsar dock huvudsakligen kring socialsekreterares resonemang och tankar i anslutning till två fiktiva fallbeskrivningar (Rolf 10 år och Laura 17 år), som har hämtats från en vinjett- och intervjustudie med socialsekreterare. Några av resultaten från denna studie diskuteras utifrån ett antal utvalda teman som belyser dilemman och kritiska frågor i utredningsprocessen. Dessa är kontaktetablering och relationsskapande, problemformulering och överväganden om insatser, bedömningen av barnets bästa, organisationens betydelse, synen på barnet samt utredning av barn utan tillgänglig vårdnadshavare. Kapitlet avslutas med en diskussion kring socialsekreterares kunskapsanvändning och professionella färdigheter i socialt utredningsarbete.
Barns rätt, föräldrars skyldigheter och samhällets ansvar
Alla barn har enligt föräldrabalken rätt till ”omvårdnad, trygghet och en god fostran” (6 kap. 1 § FB). Vidare ska barn behandlas med aktning för sin person och egenart och får, enligt samma lagrum, inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Föräldrabalken reglerar därmed vårdnadshavares skyldigheter gentemot sina barn, och det är vårdnadshavarna som i första hand ansvarar för barnets personliga förhållanden och för att barnets behov och tillsyn blir tillgodosedda (6 kap. 2 § FB). När ett barn utreds av socialsekreterare inom barnavården innebär det att samhället träder in och bedömer i vilken utsträckning vårdnadshavarna faktiskt har förmåga att till-
godose barnets behov. Oavsett hur utredningen aktualiseras (ansökan, anmälan eller på annat sätt) ger lagstiftningen socialtjänsten särskilda befogenheter att skapa sig en bild av barnets situation i familjen. När en barnavårdsutredning har påbörjats får socialsekreterare som ansvarar för utredningen exempelvis tala med barnet enskilt oavsett vårdnadshavarens samtycke; nödvändig information får också hämtas från omgivningen som underlag för utredningen (11 kap. 10 § SoL; 11 kap. 2 § SoL). I och med att socialtjänsten inleder en utredning om barnet träder samhället in på en i normalfallet privat arena, vilket innebär att vårdnadshavarnas rätt till privatliv och integritet får stå tillbaka. I allvarliga fall har socialtjänsten också maktbefogenhet att föreslå tvångsvård av barnet, vilket innebär att föräldrarnas faktiska beslutanderätt i förhållande till barnet kraftigt reduceras (Mattsson 2011). Samtidigt framhålls det i lagstiftningen att utredningen inte får göras mer omfattande än vad som är motiverat i ärendet (11 kap. 2 § SoL). Därtill ska utredningen bedrivas så att inte någon onödigt utsätts för skada eller olägenhet (ibid.).
Barnavårdstratten
Barn som utreds av socialtjänsten kan benämnas ”barn som far illa” eller ”barn som misstänks fara illa”. En vidare benämning är ”utsatta barn”, som tar sikte på barn som är eller bör bli föremål för barnavårdens insatser eftersom de inte når upp till det som vid en viss tid och plats anses normalt och rimligt för goda och trygga levnadsförhållanden (Andersson & Sallnäs 2019). För att socialtjänsten ska kunna agera krävs dock att barnets utsatthet kommer till socialtjänstens kännedom, vilket har illustrerats med hjälp av den så kallade barnavårdstratten (figur 2.1), som visar de olika steg ett ärende måste processas genom för att barnet faktiskt ska få hjälp (Sundell & Egelund 2001 s. 66).
Det finns stora mörkertal beträffande antalet barn som far illa och som skulle behöva insatser från samhället – statistiken är i många avseenden osäker eller i det närmaste obefintlig. Vi känner till exempel inte till hur många barn som misstänks fara illa men som ändå aldrig blir kända av socialtjänsten. Däremot vet vi något mer om antalet anmälningar och ansökningar som leder till utredning. Socialstyrelsen har vid två tillfällen genomfört nationella kartläggningar avseende orosanmälningar om barn i åldern 0–17 under åren 2018 och 2021 (Socialstyrelsen 2019a; 2022a).13 Mellan år 2018 och 2021 ökade antalet orosanmälningar med 27 procent i landet, och även om orsaken till ökningen är okänd så kan det eventuellt vara sammankopplat med ett ökat fokus
13 I den senaste kartläggningen från år 2021 svarade 86 % av landets kommuner på en enkät om orosanmälningar, vilket kompletterades med gruppintervjuer med chefer och personal i socialtjänstens mottagningsenheter i tio kommuner (Socialstyrelsen 2022a).
på barns rättigheter och att socialtjänsten infört digitala e-tjänster för anmälningar (Socialstyrelsen 2022a). Socialstyrelsens kartläggningar tyder också på att barnavårdsutredningar nu inleds i större utsträckning. Av Socialstyrelsens (2022a) senaste kartläggning framkommer att cirka 422 000 anmälningar gällande 216 000 barn inkom till landets socialtjänster år 2021 (motsvarande 9,8 % av alla underåriga barn). Anmälningarna hanterades inom ramen för en barnavårdsutredning i 55 procent av fallen (i 29 % av anmälningarna inleddes en ny utredning och i resterande fall tillfördes anmälningarna en redan pågående barnavårdsutredning) (ibid. s. 37–38). Cirka 30 procent av anmälningarna rörde barn i åldern 0–6 år, 33 procent barn i åldern 7–12 år och 37 procent barn i åldern 13–17 år. Var femte anmälan år 2021 rörde våld i nära relation (Socialstyrelsen 2022a).
Även om antalet anmälningar ökat över tid och fler yrkesverksamma anmäler i dag än tidigare bedöms det fortfarande finnas ett mörkertal vad gäller omsorgsbrister för de allra yngsta barnen, då förhållandevis få anmälningar
1. Verklig andel barn som far illa
2. Barn som misstänks fara illa
3. Barn som anmäls
4. Barn som utreds
5. Barn som bedöms vara i behov av stöd
6. Barn som får hjälp
Figur 2.1 Barnavårdstratten. Källa: Sundell & Egelund 2001 s. 66.
inkommer gällande mycket unga barn från exempelvis barnavårdscentraler och förskola (Socialstyrelsen 2022a). Nordiska studier har också visat att det finns begränsad forskning om de allra yngsta barnen (spädbarn) som placeras i Norden och att nationella riktlinjer för arbetet saknas i såväl Sverige som Norge och Finland (Hestbæk m.fl. 2020).
I genomsnitt inkom två orosanmälningar per anmält barn i Sverige år 2021, men i realiteten kan det vara ett fåtal barn som omfattas av betydligt fler anmälningar än så (Socialstyrelsen 2022a). Anmälningar som efter en förhandsbedömning inte leder till att en barnavårdsutredning inleds är för närvarande inte sökbara inom socialtjänsten utan har i praktiken förvarats i en pärm. Samtidigt rekommenderas att tidigare inkomna anmälningar beaktas när en förhandsbedömning görs (SOSFS 2014:6). Socialstyrelsen (2019b) har därför föreslagit att inkomna orosanmälningar i framtiden ska göras sökbara digitalt inom socialtjänsten, vilket dock förutsätter lagändringar i hur personuppgifter inom socialtjänsten ska behandlas.
BBIC som arbetssätt
Barnavårdsutredningar karaktäriserades länge av brist på enhetlighet i handläggning och dokumentation. De utformades på olika sätt i olika kommuner och utgångspunkterna fanns, förutom i lagstiftningen, i lokala traditioner, mallar och rutiner. Utredningsarbetet inom barnavården kritiserades återkommande av tillsynsmyndigheterna för godtycke och bristande systematik.
Mot denna bakgrund initierade Socialstyrelsen i början av 1990-talet ett utvecklingsarbete som efter flera års försöksverksamhet resulterade i BBIC (Barns behov i centrum). Förebilden till utredningsdelen finns i det engelska Framework for Assessments of Children in Need and their Families (Department of Health 2000). BBIC beskrivs som ett arbetssätt anpassat för socialtjänstens regelverk med enhetlig struktur för handläggning, genomförande och uppföljning i barnavården (Socialstyrelsen 2023h s. 8). Kommuner som vill använda BBIC behöver först ha erhållit licens från Socialstyrelsen för att ha tillstånd att använda materialet. BBIC följer ärendegången i ett barnavårdsärende och tillhandahåller ett dokumentationsstöd och olika stöddokument i arbetsprocessen. BBIC-triangeln (figur 2.2) utgör en modell för att utreda och följa upp barnets behov, med teoretisk utgångspunkt i att barnet utvecklas i samspel med sin omgivning.
Triangeln är avsedd att användas som tankemodell för att göra analyser av samspelet mellan olika faktorer av betydelse för barns utveckling. Det handlar om att undersöka barnets utveckling och föräldrarnas förmåga utifrån olika områden samt faktorer relaterat till familj och miljö, för att kunna bedöma vad som är barnets behov (Socialstyrelsen 2023h s. 27). Modellen har sitt ursprung i ett
Utbildning
Känslor och beteende
Sociala relationer
Hälsa Barnets behov
Grundläggande omsorg
Barnets utveckling Föräldrarnas förmåga
Familj och miljö
Stimulans och vägledning
Känslomässig tillgänglighet
Säkerhet
Nuvarande familjesituation Boende, arbete ochekonomiSocialtnätverkochintegrering Familjebakgrun d
Figur 2.2 BBIC-triangeln.
omfattande forsknings- och utvecklingsarbete som inleddes i England i slutet av 1980-talet (Rasmusson 2004). BBIC tar vidare sin utgångspunkt i ett antal grundprinciper, ursprungligen formulerade av brittiska forskare (Cleaver m.fl. 2004). Arbetet med BBIC ska numera utgå från följande sju huvudprinciper:
• utgå från barnets rättigheter
• låta barnets bästa vara avgörande
• sträva efter likvärdiga möjligheter för varje barn
• göra barnet och föräldrarna delaktiga
• ske i samverkan med andra professioner och verksamheter
• motverka svårigheter och förstärka resurser
• ha ett helhetsperspektiv på barnet och dess situation (Socialstyrelsen 2023h s. 14–26).
Det är vanligt att BBIC omtalas som en metod, vilket emellertid är en missuppfattning. Arbetssättet förutsätter att socialarbetaren kombinerar användningen av BBIC med tillgängliga bedömningsinstrument och metoder för till exempel samtal med barn (se Cederborg 2010). För att kunna motsvara de förväntningar som formulerats i grundprinciperna behöver socialsekreteraren dessutom använda sig av hela sin arsenal av forsknings- och erfarenhetsbaserade kunskaper. I annat fall finns en risk att användningen av triangeln som verktyg, liksom dokumentationen, kan bli mekanisk och slentrianmässig (Cleaver m.fl. 2004). Alla kunskapskällor i det som ingår i evidensbaserad praktik behöver därmed inkluderas, som professionell expertis, vetenskaplig kunskap och barnets och föräldrarnas specifika situation och önskemål (Socialstyrelsen 2023h s. 9–10). I anslutning till fallbeskrivningarna nedan förs vissa diskussioner kring begrepp som kan kopplas till BBIC. Däremot behandlas inte frågor som handlar om
dokumentation och strukturering av innehållet i en utredning som genomförts med stöd av BBIC, det vill säga det skriftliga beslutsunderlaget. Sådana anvisningar finns tillgängliga i BBIC grundbok (Socialstyrelsen 2023h).
Bedömning och analys i utredningsarbetet utifrån
två fallbeskrivningar
De två fallbeskrivningar som nu följer ingår i ett material bestående av kvalitativa intervjuer kring vinjetter med 16 socialsekreterare (varav två arbetsledare), vilka vid tidpunkten för intervjuerna arbetade med social barnavård i en mellanstor stad i Sverige. I studien ombads socialsekreterarna först att läsa och reflektera kring var och en av vinjetterna. De fick därefter svara på intervjufrågor som kretsade kring tillvägagångssätt i utredningen, bedömningar och val av tänkbara insatser. Vi använder här referat och citat från undersökningen14 för att illustrera de teman och fenomen som vi har valt att belysa i detta kapitel. Fallen gäller barn i olika åldrar: Rolf 10 år och Laura 17 år. De representerar familjer med problem som är vanligt förekommande i socialtjänstens verksamhet. Båda fallen rör barn i barnkonventionens mening (dvs. de är under 18 år), men de har uppnått en ålder och mognad som innebär att de är kapabla att uttrycka sin åsikt och vilja. Laura är dessutom på god väg att bli vuxen.
Rolf
Liselotte Olsson är 30 år gammal och bor tillsammans med sin 10-årige son Rolf i en lägenhet med två rum. Hon har ingen kontakt med Rolfs far, som hon lämnade i samband med att Rolf föddes. Nyligen inledde Liselotte ett nytt förhållande med en man hon inte bor tillsammans med, och hon är gravid i fjärde månaden med deras gemensamma barn. För några veckor sedan ringde Rolfs lärare till socialtjänsten och berättade att Rolf under en period kommit till skolan i smutsiga kläder. Han berättade också att Rolf har problem med koncentrationen och är ovanligt aggressiv. De sista veckorna har socialtjänsten tagit emot anmälningar från grannar som har berättat om högljudda diskussioner och bråk mellan Liselotte, hennes nya man och Rolf. De berättar också att Rolf ofta lämnas ensam om kvällarna. Vid hembesök säger Liselotte att hon ofta upplever Rolf som en börda. Hon känner sig ofta överväldigad av krav beträffande omsorg om honom och vardagens krav. Rolf säger att han inte vill bo hemma längre. Han är rädd för moderns nya partner, modern skäller jämt på honom och slår honom ofta.
14 Opublicerat material: Andersson m.fl. (2004). Child Welfare Work in Sweden: Decentralized Organization and Discretion.
Laura
Anna Johansson bor tillsammans med sin partner och sin dotter Laura, som är 17 år och går i andra ring på gymnasiet. Socialtjänsten känner till Anna och Laura sedan tidigare. Förhållandet mellan Anna och Lauras pappa är konfliktfyllt, och den alkoholiserade fadern tar ofta till våld. När Laura var 12 år gammal placerades hon i familjehem. Tre år senare bröt förhållandet mellan Lauras föräldrar fullständigt samman, och fadern flyttade ut ur deras gemensamma bostad. Efter detta gav Lauras moder Laura mer uppmärksamhet. Kontakten mellan dem stabiliserades och modern uttryckte önskemål om att få hem Laura igen. Kort före det att Laura fyllde 16 år flyttade hon åter hem till modern. De sista sex månaderna har moderns nya partner bott tillsammans med dem i lägenheten. Nu uppsöker Laura socialtjänsten och säger att hon inte kommer överens med moderns nya partner, och hon berättar om stora konflikter. Hon får inte lov att ha kontakt med sin bästa väninna på skolan, för att de menar att väninnan har dåligt inflytande på Laura, och hon nekas att följa med på klassresa. Laura säger att hon inte står ut hemma längre. Hon har hört att socialtjänsten ibland stöttar ungdomar till eget boende, och hon undrar om det finns möjlighet till detta i hennes fall. Oavsett vilket önskar hon fullfölja sin skolgång.
Hur kan då socialsekreterarna börja ta sig an dessa fall? Hur går socialsekreterare till väga i början av ett ärende när informationen är knapphändig? Vad bedöms vara det huvudsakliga problemet och hur bedöms behovet av insatser och barnets bästa i fallen?
Kontaktetablering och relationsskapande
Rolf aktualiseras hos socialtjänsten genom anmälningar från skolan och från grannar. Lauras utredning inleds efter det att Laura själv har sökt upp socialtjänsten och bett om hjälp. Gemensamt för dem båda är att de säger att de inte längre vill bo hemma på grund av dåliga hemförhållanden. Vad är det då som är viktigt ur föräldrars och barns perspektiv när de kommer i kontakt med socialtjänsten och vilka är de första stegen i en utredningsprocess?
De brittiska forskarna Yvonne Shemmings och David Shemmings (2004) skriver om två olika aspekter på empowerment eller delaktighet för barn och föräldrar i en utredningsprocess: dels den formella, dels den relationella. Den formella aspekten handlar exempelvis om att klargöra syftet med utredningen för familjen, hur utredningen kommer att gå till (utredningsplanen), hur det som kommer fram i utredningen kommer att dokumenteras, vilka personer
Utredningar som leder till förslag om tvångsvård
Lina Ponnert
I detta kapitel diskuteras den utredningspraktik som aktualiseras när tvångsvård av barn och unga övervägs (tvångsvårdspraktiken). Denna utredningspraktik särskiljer sig från utredningsarbete där familjen samarbetar och är villig att ta emot föreslagna insatser på frivillig väg, eftersom ett förslag om tvångsvård enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) aktualiserar en annan typ av administrativ process (domstolsprocess). Ett förslag om tvångsvård upplevs dessutom ofta som känslomässigt svårt av samtliga parter – barn, föräldrar och socialsekreterare. Att förvaltningsrätten är beslutsfattare innebär också att socialsekreterarens handlingsutrymme och makt att kunna agera är beroende av förvaltningsrättens beslut. Kapitlet tar inledningsvis upp de rättsliga förutsättningarna för tvångsvård och tvångsåtgärder kopplat till LVU-lagstiftningen och övergår därefter till att reflektera kring hur praktiken påverkas av rätten som beslutsfattare. Socialsekreterares bedömningar i tvångsvårdsprocessen diskuteras, liksom den skriftliga argumentationen i utredningstexterna. Fokus ligger därmed på socialtjänstens utredningspraktik, och kapitlet avslutas med en diskussion om tvångsvårdspraktiken och pågående rättsliga förskjutningar utifrån begreppen juridifiering och terapeutisk juridik.
Tvångsvård eller frivillig vård – några utgångspunkter
Utgångspunkten för barnavårdens arbete är att insatser till barn och deras familjer i första hand ska ske med stöd av socialtjänstlagen (SoL), det vill säga med samtycke från berörda parter. Statistik visar att 26 500 barn och unga var placerade utanför hemmet någon gång under år 2022, och cirka 68 procent var placerade med stöd av SoL (Socialstyrelsen 2023b). Det är dock viktigt att nämna att barn och unga som placeras enligt SoL kan ha precis lika allvarliga vårdbehov som barn och unga som placeras med tvångsvårdslagstiftningen; det
avgörande för vilken placeringsform som blir aktuell (SoL eller LVU) handlar oftast om huruvida (samtliga) parter samtycker till föreslagen vård eller inte, och om samtycket bedöms vara så pass tillförlitligt att den vård som behövs kan genomföras på frivillig väg.
För barn som placeras utanför hemmet med tvång är familjehem eller HVB de vårdformer som oftast aktualiseras (se kapitel 3 i denna bok). Flera av de principer som finns i 6 kap. SoL vad gäller vårdens innehåll och utformning är också gällande för barn och unga som placeras med tvång (se 10 § LVU). Släktingplacering ska till exempel övervägas även i dessa fall, och en vårdplan och genomförandeplan ska upprättas (se 6 kap. 5 § SoL respektive 11 kap. 3 § SoL). Tvångsvården ger dock socialtjänsten större befogenheter och utökad beslutanderätt i förhållande till både barnet och dess föräldrar. För unga som vårdas på grund av sitt eget destruktiva beteende enligt 3 § LVU innebär till exempel en placering på särskilt ungdomshem (statligt HVB) att ungdomshemmet kan använda vissa särskilda befogenheter gentemot den unge, exempelvis placering på låsbara hem, drogtester och vård i avskildhet (dvs. isolering max fyra timmar).31
En viktig skillnad mellan frivilliga placeringar och placeringar som sker med stöd av LVU handlar därmed om socialtjänstens inflytande och bestämmanderätt över vården. När barn och unga placeras utanför hemmet som ett bistånd enligt SoL har föräldrarna större möjligheter att påverka vårdens utformning. Vid placeringar enligt LVU är det socialtjänsten som bestämmer hur vården ska se ut och var den unge ska bo (11 § LVU), vilket innebär att det är socialtjänsten som avgör hur umgänget med anhöriga ska se ut, hur skolgången ska ordnas och eventuella utredningar som den unge kan behöva genomgå. Detta innebär att även om föräldrarna har kvar den juridiska vårdnaden, så övertar socialtjänsten den ”faktiska vårdnaden”, det vill säga föräldrarnas inflytande blir i praktiken ganska begränsat (Mattsson 2011).
Tvångsvård som skydd och som ett komplement till SoL
Samtyckesprincipen är stark i svensk sociallagstiftning. Insatser som sker mot någon parts vilja kan därmed sägas utgöra undantag från frivillighetsprincipen (1 kap. 1 § SoL), samtidigt som det kan vara nödvändigt för att kunna tillgodose en person tillräckligt skydd då tvångsvårdslagstiftning medger vissa befogen-
31 För de särskilda befogenheterna som finns på särskilda ungdomshem och som kan til llämpas på unga som är placerade enligt 1 och 3 §§ LVU, se 15–20 c §§ LVU. Om någon är placerad på ett särskilt ungdomshem med stöd av 1 och 2 §§ LVU eller frivilligt med stöd av 4 kap. 1 § SoL (ovanligt), omfattas han/hon endast av befogenheterna som nämns i 16, 17, 17 b och 17 c §§ LVU (framgår av 18 § LVU).
heter som saknas i socialtjänstlagen. Inom socialtjänsten finns möjlighet till tvångsvård för att skydda barn och unga mot risker till följd av destruktiva hemförhållanden och/eller egen destruktivitet hos unga (1–3 §§ LVU). Detta sker med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Det finns för socialtjänsten också möjlighet att ingripa med tvång för att skydda vuxna missbrukare från allvarliga följder av sitt missbruk med stöd av lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM). Både LVU och LVM fungerar därmed som komplement till SoL när frivilliga åtgärder inte är lämpliga eller möjliga och vårdbehovet är allvarligt för barn eller vuxna missbrukare. Tvångsvård är ett förhållandevis starkt begrepp som kan ge negativa associationer, men LVU är en skyddslag för barn (prop. 2002/03:53 s. 45). SoL-insatser förknippas i första hand med (frivilligt) stöd och LVU med skydd (och kontroll).
I realiteten kan dock även frivilliga placeringar fungera som en skyddsåtgärd (Lagerberg 2009), om samtycke till vården gör att tvångsvård inte bedöms vara nödvändig. Även frivilliga placeringar kan innehålla kontrollerande moment, så gränsen mellan stöd och kontroll är inte så enkel att den enbart kan kopplas till specifika lagar i barnavården.
Rättsliga förutsättningar för tvångsvård
De rättsliga förutsättningarna för tvångsvård framgår av 1–3 §§ LVU. I korthet innebär dessa att följande rekvisit måste vara uppfyllda:
1. Det ska finnas en vårdsituation som anges i antingen 2 eller 3 § LVU (dvs. relaterat till den unges hemmiljö eller till den unges eget beteende).
2. Vårdsituationen ska också anses innebära en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas (se 2–3 §§ LVU). Detta innebär att det ska göras en bedömning av hur barnet/den unge påverkas av vårdsituationen. Risken ska vara påtaglig (dvs. inte ringa risk), men det räcker med en konstaterad allvarlig risk (prop. 1989/90:28; Socialstyrelsen 2023f s. 61–62), och barnet/ den unge måste därmed inte visa tecken på redan uppkommen skada.
3. Behövlig vård kan inte ges med samtycke från samtliga berörda parter (1 § LVU). Ett barnavårdsärende kan ha tre självständiga parter från familjen (två vårdnadshavare samt barnet själv om han/hon har fyllt 15 år), och det räcker att en av dessa parter motsätter sig den föreslagna vården för att LVU ska kunna aktualiseras, om övriga rekvisit är uppfyllda. Vårdnadshavare är alltid part för barn under 18 år, men när barnet har fyllt 15 år är han/hon också självständig part. Om barnet har två vårdnadshavare måste alltså båda dessa samtycka för att en placering ska kunna ske som ett bistånd enligt SoL. Begreppet tvångsvård säger därmed ingenting om vem (eller vilka) som inte samtycker till vården av barnet/den unge. Förutom avsaknad av
samtycke kan detta rekvisit handla om att samtycket är villkorat eller inte bedöms som trovärdigt. Socialtjänsten kan därmed ifrågasätta ett givet samtycke och argumentera för LVU, om ansvarig socialsekreterare bedömer att den vård som behövs inte kan garanteras med det samtycke som ges (se t.ex. Socialstyrelsen 2023f s. 55–59). Det kan handla om att det finns risk för att samtycket återkallas, att vårdnadshavarna kommer störa vården eller återkalla samtycket, eller att samtycket är begränsat i tid (ibid.). Barnets behov av trygghet och skydd ska också vägas in i bedömningen av om behövlig vård kan ges med samtycket, vilket innebär att när barnet utsatts för hot och våld från vårdnadshavarna är LVU som regel mer lämpligt än frivillig vård (Socialstyrelsen 2023f s. 58–59; se även SoU 1979/80:44 s. 99–100 och 115) då LVU-vård också innebär att barnet inte kan flyttas från familjehemmet utan socialtjänstens medgivande. Förarbeten och rättsfall lyfter också fram att samtycke inte kan utgöra grund för frivillig vård om barnet utsatts för allvarligare misshandel eller sexuella övergrepp av vårdnadshavaren eftersom barnets säkerhet inte får äventyras (Socialstyrelsen 2023f s. 59; SoU 1979/80:44 s. 100). Om socialtjänsten anser att särskilda skyddsåtgärder krävs, som att kontakten mellan föräldrar och barn måste begränsas eller att föräldrar behöver lämna prover inför umgänge, är LVU därmed nödvändigt för att kunna genomföra ”behövlig vård”, eftersom endast LVU-placeringar ger möjligheter till detta (se 14 § LVU och 32 a § LVU).
4. Ytterligare en förutsättning handlar om att vid alla beslut som sker med stöd av LVU ska barnets bästa vara avgörande (1 § LVU).
Formellt är det den politiska nämnden i kommunen (i lagtext kallad för socialnämnden) som måste ansöka om LVU (10 kap. 4 § SoL). Ansökan om LVU görs till förvaltningsrätten, som är beslutsfattare (4 § LVU), och ansökan består av den skriftliga utredningen som socialtjänsten utformat med förslag till beslut samt vårdplan och ibland läkarintyg och andra intyg (4 § LVU; 5 kap. 1 § SoF). En ansökan om tvångsvård ska i de flesta fall föregås av en läkarundersökning av barnet (32 § LVU). Denna ska genomföras i samråd med vårdnadshavare och den unge, men om vårdnadshavare nekar kan det utgöra grund för ett omedelbart omhändertagande (prop. 1979/80:1 s. 590 och 602–603; Socialstyrelsen 2023f s. 105–108). Förvaltningsrättens beslut grundar sig på den skriftliga utredningen samt en muntlig förhandling i förvaltningsrätten, där vårdnadshavarna och barnet erhåller offentligt biträde/ biträden (35 § LVU; 39 § LVU).
Miljöfallen
När tvångsvård aktualiseras på grund av brister i hemmiljön kallas ärendena i praktiken för miljöfall . Eftersom bristerna i dessa fall kan relateras till vårdnadshavarna eller hemmiljön är tvångsvård endast möjlig fram tills barnet har fyllt 18 år, det vill säga så länge barnet rättsligt är beroende av vårdnadshavarna. Tvångsvård i miljöfallen ska övervägas var sjätte månad (13 § LVU; se även kapitel 3 i denna bok), och vården ska upphöra senast när den unge fyller 18 år (21 § LVU). Vård enligt LVU ska beslutas för barn under 18 år när de vårdsituationer som anges i 1 och 2 §§ LVU (eller 1 och 3 §§ LVU) är uppfyllda (se 1 § 2 st. LVU). De vårdsituationer som anges i 2 § LVU och som kan utgöra en grund för tvångsvård handlar om att ”det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas”.
Eftersom aga är förbjuden enligt svensk lag kan även ringa misshandel utgöra en grund för LVU om det medför en påtaglig risk för barnet, och allvarligare misshandel bör enligt förarbeten som huvudregel alltid medföra en placering utanför hemmet (Socialstyrelsen 2023f s. 70–71; se även prop. 1978/80:1 s. 582 samt prop. 1989/90:28 s. 107). Även psykisk misshandel, som nedvärderingar eller terror, utgör en grund för LVU (prop. 1989/90:28 s. 107). Psykisk misshandel kan överlappa med brister i omsorgen och fysisk misshandel och kan avse att bevittna våld i hemmet, att utsättas för hot, tvångsäktenskap eller att leva under hedersrelaterat våld och förtryck (Socialstyrelsen 2023f s. 70–76). Med otillbörligt utnyttjande avses i första hand sexuella övergrepp, men också att barnet utnyttjas i pornografiskt syfte. Även situationer där barnet får ta för stort ansvar i relation till sin ålder räknas som otillbörligt utnyttjande (Socialstyrelsen 2023f s. 76). Brister i omsorgen är ett diffusare begrepp som kan inrymma många olika aspekter av vanvård, till exempel att barnets fysiska behov av mat och hygien inte tillfredsställs, att barnet inte får nödvändig tillsyn, att vården av barnet överlämnas till personer som inte kan säkerställa barnets trygghet eller att barnet inte tas till nödvändig läkarvård. Men lika viktiga är barnets psykiska behov – om barnet inte behandlas åldersadekvat och barnets känslomässiga och psykiska behov eftersätts kan det vara ett uttryck för brister i omsorgen, liksom om barnets skola försummas på grund av brister i hemmiljön (Socialstyrelsen 2023f s. 77–80). Brister i omsorgen är ofta vårdsituationer som kan uppkomma i samband med missbruk eller psykisk sjukdom hos någon av barnets föräldrar eller vid intellektuella funktionsnedsättningar hos föräldrar. Slutligen syftar annat förhållande i hemmet på situationer där barnet riskerar att skadas i hemmet, exempelvis till följd av allvarliga relationsstörningar mellan barn och förälder eller när barnet inte skyddas från fara eller hot som uttrycks av sambo/partner till vårdnadshavaren (Socialstyrelsen 2023f s. 81–82).
Brister i hemmiljön enligt 2 § LVU är det vanligaste skälet till att barn placeras utanför hemmet med stöd av LVU. Av de barn som påbörjade LVU-vård någon gång under år 2022 var den huvudsakliga orsaken brister i hemmiljön, och av de barn som var LVU-placerade någon gång under 2022 placerades cirka 76 procent endast utifrån brister i hemmiljön, 19 procent endast utifrån eget beteende och cirka 7 procent utifrån båda dessa grunder (Socialstyrelsen 2023b32).
Beteendefallen
När tvångsvård aktualiseras på grund av den unges eget beteende kallas ärendena ofta för beteendefall . Tvångsvård kan i beteendefallen beslutas för barn och unga som ännu inte har fyllt 20 år (1 § LVU), och påbörjad vård ska aktivt omprövas genom att ett nytt beslut ska tas var sjätte månad (13 § LVU; se även kapitel 3 i denna bok). Tvångsvården ska i beteendefallen upphöra senast när den unge fyller 21 år (21 § LVU). Det finns ingen nedre åldersgräns för beteendefallen, men i praktiken är det mycket ovanligt att unga placeras med stöd av 3 § LVU innan de har uppnått 13-årsåldern; majoriteten av dem som placeras på grund av sitt eget beteende är mellan 15 och 20 år (Socialstyrelsen 2023b).
För unga under 18 år ska LVU beslutas om rekvisiten för 1 och 3 §§ LVU är uppfyllda, medan socialtjänstens ansvar är mildare formulerat för unga som har fyllt 18 men inte 20 år. För denna äldre åldersgrupp står i lagtexten att LVU får beslutas (1 § 2 och 3 st. LVU). De vårdsituationer som anges i 3 § LVU som kan utgöra en grund för tvångsvård handlar om att ”den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende”. Om den unge har avtjänat straff på särskilda ungdomshem i form av sluten ungdomsvård (LSU) och uppenbart behöver fortsatt vård efter avtjänat straff, kan det också utgöra en grund för LVU (3 § 2 st. LVU).
Med beroendeframkallande medel avses alkohol, narkotika och liknande tekniska preparat, exempelvis thinner, och icke-medicinskt bruk av beroendeframkallande läkemedel, som bensodiazepiner och valium (prop. 1979/80:1 s. 582–583; Socialstyrelsen 2023f s. 85–86). Frågan om när det föreligger ett missbruk är en bedömning som måste göras av socialsekreteraren i varje enskilt fall, då det saknas en socialrättslig definition i SoL, LVU och LVM om när ett missbruk kan anses föreligga (SOU 2011:35 s. 507–511). Ur ett medicinskt perspektiv brukar man dock skilja på riskbruk, missbruk och beroende, där riskbruk är bruk som kan bli skadligt på sikt, medan missbruk innebär att användandet av
32 Omedelbara omhändertaganden inte inräknat, men även där står miljöfallen för över två tredjedelar av de 3 401 omedelbara omhändertaganden enligt LVU som enligt statistiken gjordes år 2022 (se tabell 4b Socialstyrelsen 2023b).
droger eller alkohol redan leder till en eller flera negativa sociala eller rättsliga konsekvenser (ibid.). Beroende är ett medicinskt tyngre begrepp än missbruk och innebär även mer fysiska konsekvenser, till exempel ökad tolerans och abstinens (ibid.). Av förarbeten framgår att användandet av tyngre droger vid enstaka tillfällen och frekvent användande av beroendeframkallande substanser oaktat preparat, innebär en påtaglig risk för ungas hälsa och utveckling (Socialstyrelsen 2023f s. 85–86). Bedömningen av om det föreligger ett missbruk som utgör en påtaglig risk för den unges hälsa och utveckling måste därmed göras utifrån typ av preparat, den unges ålder och missbrukets konsekvenser, och allt icke-medicinskt bruk av narkotika bör klassas som missbruk (ibid.). Unga som fyllt 18 år kan bli föremål för tvångsvård utifrån antingen LVU eller LVM. Det bör dock framhållas att rekvisiten i de olika lagarna skiljer sig åt (jfr 4 § LVM; 1–3 §§ LVU) samt att vård enligt LVM till skillnad från LVU inte kan förlängas, då vårdtiden i LVM är max sex månader (20 § LVM). LVU är oftare lämpligare än vård enligt LVM för unga som inte fyllt 20 år (Socialstyrelsen 2021 s. 62–64). Ett vårdbehov kopplat till brottslig verksamhet kan utgöra en grund för LVU. Eftersom LVU är en skyddslag kan LVU aldrig beslutas som ett straff, utan det är den påtagliga risk som beteendet kan utgöra för den unges hälsa och utveckling som är avgörande för beslut om LVU. Med brottslig verksamhet menas icke-bagatellartade brott som upprepas eller enstaka allvarliga brott (Socialstyrelsen 2023f s. 86–90).
Med annat socialt nedbrytande beteende avses en mängd andra sociala situationer som utifrån en helhetsbedömning kan utgöra en påtaglig risk för den unges hälsa och utveckling. Exempel som nämns i förarbeten och Socialstyrelsens handbok för LVU är: att vistas i riskmiljöer (som kriminella miljöer eller missbruksmiljöer), sex mot ersättning, att utsätta anhöriga för hot och våld, dopningsbrott och annat som innebär att den unge ”avviker från samhällets grundläggande normer” utifrån uppträdande och uppförande (prop. 1989/90:28 s. 67–68; Socialstyrelsen 2023f s. 90–98). Enbart symptom på psykisk störning eller funktionsnedsättning får inte utgöra grund för LVU (RÅ 2010 ref. 24; se även Svensson 2014 s. 17–18).
De beteenden som omnämns i 3 § LVU och symptom på psykiska funktionsnedsättningar kan dock sammanfalla, vilket kan göra gränsdragningen till psykiatrin svår. I en översyn av LVU-lagstiftningen har bland annat gränsdragningen mellan LVU och LPT (psykiatrisk tvångsvård) utretts närmare (dir. 2012:79; SOU 2015:71). Skolproblematik kan tillsammans med andra sociala problem utifrån en helhetsbedömning anses utgöra ett socialt nedbrytande beteende enligt LVU (se t.ex. RÅ 2000 ref. 33), men det kan också vara uttryck för brister i omsorgen eller neuropsykiatrisk problematik (Socialstyrelsen 2023f s. 80–81). Tidigare studier tyder på att annat socialt nedbrytande beteende är ett vanligt förekommande rekvisit för unga som bereds vård enligt 3 § LVU, och i synnerhet när det gäller flickor (Schlytter 1999 s. 77–79). Astrid Schlytters (1999) granskning av
LVU-domar i förvaltningsdomstolen visar också på att psykisk störning, självmordsförsök och sexuellt beteende ofta bedöms som socialt nedbrytande beteende vad gäller flickor. Kopplingen till flickors sexualitet som grund för omhändertagande har historiskt varit ett genomgående tema i barnavården (Hamreby 2004). Schlytter (1999) menar att LVU tolkas extensivt för att kunna skydda flickor med självskadebeteende eller där det finns missförhållanden i hemmet som medför att flickor agerar ut. Flickor som tvångsvårdas utifrån LVU på särskilda ungdomshem har oftare än pojkar också en psykisk ohälsa som underliggande problematik som följer med efter utskrivning (Shannon 2011; Vogel 2012) och deras problematik tenderar att förstås utifrån detta (Vogel 2016).
I senare rättsfall har frågan kommit upp om huruvida det kan anses utgöra ett socialt nedbrytande beteende att återvända till en hemmiljö där den unge riskerar att utsättas för hedersrelaterat våld. Kammarrättsdomar har pekat i lite olika riktningar, men Högsta förvaltningsdomstolen har menat att det inte bör ses som ett socialt nedbrytande beteende utifrån LVU (Socialstyrelsen 2023f s. 94–95).
Något som skiljer beteendefallen från miljöfallen är att unga som omhändertas på grund av 3 § LVU som regel har uppnått tonårsåldern, vilket gör att de syns mer ute i samhället än yngre barn som tillbringar merparten av sin tid med föräldrarna i hemmet. De uppmärksammas därmed på ett annat sätt av andra myndigheter, som också kan agera som påtryckare på socialtjänsten, något som kan leda till mer repressiva åtgärder (se t.ex. Packman m.fl. 1986). Unga kan också själva söka stöd och hjälp från socialtjänsten, och föräldrar är ofta hjälpsökande när de sociala problemen rör barns destruktivitet. Beteendefallen är därmed mer synliga i samhället än miljöfallen, vilket också kan bidra till förståelse av varför ungdomar tidigare utgjort en stor del av de anmälningar som inkommit till socialtjänsten (Cocozza 2007; Wiklund 2006; Östberg 2010), men på senare år har orosanmälningarna gällande yngre barn ökat och år 2021 rörde två tredjedelar av de inkomna orosanmälningarna barn under 12 år (Socialstyrelsen 2022a).
Omedelbara omhändertaganden
I akuta fall kan en ledamot i den politiska nämnden (efter förslag från socialtjänsten) fatta beslut om ett omedelbart omhändertagande, vilket gör att barnet/ den unge kan placeras samma dag (6 § LVU; 10 kap. 4 § SoL). Beslutet ska sedan underställas och prövas av förvaltningsrätten inom en vecka (7 § LVU). Om förvaltningsrätten bedömer att det saknas grund för ingripandet kan domstolen upphäva beslutet med omedelbar verkan, med följd att barnet/den unge flyttar hem igen. Detta förfarande innebär därmed en viss risk, då den unge placeras innan beslutet formellt fastställts av förvaltningsrätten och innan en fullständig utredning och ansökan om vård utifrån rekvisiten som anges i 2 eller 3 §§ LVU har färdigställts. Det finns därför en risk att barnet/den unge utsätts för
onödiga trauman och separationer genom att placeras innan socialtjänsten vet om förvaltningsrätten kommer att godkänna placeringen eller inte. När är då ett omedelbart omhändertagande möjligt? I lagen (6 § LVU) anges att unga under 20 år får omhändertas omedelbart om:
1. det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd av denna lag, och 2. rättens beslut om vård inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras.
Exempel på akuta vårdbehov, där risken för den unges hälsa är orsaken till den snabba hanteringen, är när barn utsätts för vanvård, eller brottslighet som kräver akuta insatser, eller att vårdnadshavarens inställning till vården inte kan inhämtas (Socialstyrelsen 2023f s. 112). Beslut enligt 6 § LVU på grund av utredningsskäl kan komma i fråga när vårdnadshavare och/eller den unge inte medverkar i utredningen, eller det finns risk för att de kommer att hålla sig undan eller risk för att föräldrarna avviker med barnet utomlands (ibid.). Även ett beslut om omedelbart omhändertagande som har fastställts av förvaltningsrätten är tillfälligt, och för att barnet ska kunna vara fortsatt placerat med stöd av LVU en längre tid måste socialtjänsten ansöka om vård på de grunder som anges i 1 och 2 eller 1 och 3 §§ LVU inom fyra veckor från det att det omedelbara omhändertagandet ägde rum (8–9 §§ LVU).
Omedelbara omhändertaganden är tänkta att användas i akuta nödfall; samtidigt tyder både forskning och statistik på att den här typen av akuta tvångsomhändertaganden är en vanlig ingång i tvångsvård för såväl vuxna missbrukare som barn och unga (Gustafsson 2001; Socialstyrelsen 2023b; Staaf 2005; Svensson 2012). År 2022 påbörjade exempelvis 2 225 barn och unga ”vanlig” vård enligt LVU, medan 2 606 barn och unga var föremål för ett omedelbart omhändertagande, merparten på grund av brister i hemmiljön (Socialstyrelsen 2023b tabell 2a). Statistik från särskilda ungdomshem visar att 55 procent av de unga som placerades på dessa hem 2022 hade varit med om ett omedelbart omhändertagande och siffrorna var liknande år 2016 (Statens institutionsstyrelse 2017 s. 5; 2023 s. 5). Enligt 6 a § LVU är det också möjligt att omedelbart omhänderta barn (under 18 år) som egentligen inte har sin hemvist i Sverige, om de tillfälligt behöver vård enligt LVU. Det handlar då om akuta situationer där en utländsk myndighet eller domstols beslut inte kan avvaktas på grund av risken för den unges hälsa eller utveckling så att alla barn som vistas i Sverige ska kunna skyddas med LVU om det behövs (prop. 2018/19:102). Enligt utlänningslagen får tillfälligt uppehållstillstånd också beviljas unga som behöver vård enligt LVU (5 kap. 12 § UtlL33).
33 Utlänningslagen (2005:716).
Andra tvångsåtgärder och befogenheter i LVU
Den rättsliga regleringen av den sociala barnavården har som påtalats varit föremål för ett flertal utredningar på senare år i syfte att stärka barnrättsperspektivet (se t.ex. SOU 2009:68; SOU 2014:3; SOU 2015:71; se även dir. 2012:79; dir. 2013:74; dir. 2014:86) samtidigt som barnkonventionen gjorts till svensk lag (prop. 2017/18:186; SOU 2016:19). Här vill vi lyfta fram några av de senaste förändringarna som genomförts i LVU-lagstiftningen (varav några berörts i kapitel 3).
Sedan den 1 juli 2020 är det möjligt för socialtjänsten att hos förvaltningsrätten ansöka om ”utreseförbud” om ”det finns en påtaglig risk för att någon som är under 18 år förs utomlands eller lämnar Sverige i syfte att ingå äktenskap eller en äktenskapsliknande förbindelse eller könsstympas” (se 31 a och 31 b §§ LVU). Barnäktenskap som har inletts utomlands erkänns inte i Sverige sedan år 2019 och den 1 juli 2020 blev det även straffbart att förmå eller tillåta ett barn under 18 år att gifta sig och ingå äktenskapsliknande förbindelse (4 kap. 4 c § BrB). En utredning har också tillsatts för att analysera om det finns behov av förbud mot kusingifte för att motverka att äktenskap ingås till följd av påtryckningar eller hedersförtryck och hur ett sådant förbud skulle kunna utformas (Regeringskansliet 2023). Förvaltningsrätten är beslutsfattare vad gäller utreseförbud, men i brådskande fall kan socialnämnden besluta (liksom vid omedelbara omhändertaganden) (31 d § LVU). Ett utreseförbud innebär att det blir förbjudet att föra barnet ut ur landet oavsett om barnet samtycker eller inte, och det krävs inte heller att barnet vårdas med stöd av LVU, även om rekvisiten för 2 § LVU kan vara uppfyllda (prop. 2019/20:131). Ett utreseförbud innebär bland annat att pass inte kan utfärdas och att utfärdade pass återkallas, vilket medför en spärrmarkering i gränsöverskridande databaser som kan försvåra att barnet förs ut ur Sverige (ibid.). Behovet av ett utfärdat utreseförbud ska fortlöpande prövas inom sex månader (31 c § LVU). Det finns ett förslag om att ytterligare utvidga formuleringen i utreseförbud så att det ska täcka in fler situationer som medför en påtaglig risk att barnets hälsa eller utveckling skadas under vistelsen utomlands, som motsvarar vårdsituationerna i 2 och 3 §§ LVU, och att barn med utreseförbud också ska registreras i Polismyndighetens efterlysningsregister (prop. 2023/24:72). Därmed förväntas barn som riskerar att föras utomlands för att uppfostras eller utsättas för omvändelseförsök (unga hbtqi-personer), barn som förs till krigszoner eller själva reser utomlands för att ansluta sig till terrororganisationer, liksom föräldrar som lämnar landet med barnet för att undkomma en pågående barnavårdsutredning, att omfattas av utreseförbudet (ibid.). Även om förutsättningarna för LVU i många fall är uppfyllda är utreseförbudet tänkt att omfatta även situationer där LVU inte tydligt kan tillämpas, exempelvis om det är andra än vårdnadshavarna som riskerar att föra barnet ut ur Sverige (ibid.).
Utredningspraktik
när barn och unga misstänks för brott
– samverkan med rättsväsende
Lina Ponnert & Susanna Johansson
Detta kapitel beskriver centrala bestämmelser kring samhällets hantering av unga lagöverträdare, med särskilt fokus på socialtjänstens ansvar och samverkan med rättsväsendet samt vad samverkan kan få för konsekvenser för socialtjänstens utredningspraktik. I kapitlet diskuteras också de särskilda ungdomshemmen som en plats för både vård och straff, där unga både kan placeras med stöd av LVU och avtjäna sluten ungdomsvård, samt vad det betyder för socialtjänstens utredningsarbete. Kapitlet avslutas med en summering där några rättsliga förändringar och tendenser lyfts fram.
När barn och unga misstänks för brott
– socialtjänstens huvudansvar och parallella utredningsprocesser
Mot bakgrund av en under lång tid rådande behandlingsideologi utgör barn och unga som begår brott en del av socialtjänstens ansvarsområde i Sverige. Utifrån denna behandlingsideologi ska unga som begår brott så långt som möjligt erbjudas vård och behandling snarare än straff.
I likhet med vad som diskuterades i föregående kapitel kring barn som misstänks vara utsatta för brott, aktualiseras ofta parallella utredningsprocesser i ärenden där barn och unga misstänks för brott – nämligen en socialrättslig utredning om barnets/den unges behov av skydd och stöd som leds och genomförs av socialtjänsten, och en straffrättsligt orienterad utredning om själva brottsmisstanken (i vissa fall en s.k. förundersökning, beroende på barnets ålder) som leds och genomförs av åklagar- och polismyndigheterna. En förundersökning ska inledas så snart det finns anledning att misstänka att brott har begåtts, förutsatt att det gäller gärningar som någon begått efter 15 års ålder. Förundersökningen ska ledas av åklagare i de fall den misstänkte eller målsäganden är
Lina Ponnert & susanna Johansson
under 18 år, och då förundersökning berör barn och unga ska utredningen bedrivas skyndsamt både vid misstankar om brott mot som av barn/unga. I lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöver trädare (LUL) finns också särskilda bestämmelser som rör unga lagöverträdare som misstänks för brott före 21 års ålder. Till skillnad från i polisens och åklagarens utredning ska själva brottsmisstanken i sig inte stå i fokus för socialtjänstens utredning, utan barnets skydds- och stödbehov.
Även om barn under 15 år inte kan straffas och en traditionell förundersökning inte kan genomföras, så finns vissa möjligheter för åklagare och polis att inleda utredning enligt LUL med syfte att klarlägga omständigheterna och socialtjänstens behov av insatser. Om barnet är under 15 år ska en utredning enligt LUL inledas (även om barnet inte är straffmyndigt) om barnet är misstänkt för ett brott som det ”inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år eller ett straffbelagt försök, en straffbelagd förberedelse eller en straffbelagd stämpling till ett sådant brott” om inte särskilda skäl talar emot det (31 § LUL).
Detta innebär att polis eller åklagare vanligtvis ska (presumtionsregel) inleda en utredning vid särskilt allvarliga brott, men särskilda skäl att inte inleda sådan utredning kan vara att barnet är mycket ungt, eller att det förflutit lång tid sedan det misstänkta brottet (prop. 2009/10:105 s. 66). Utredningen leds av en åklagare eller en anställd vid Polismyndigheten som myndigheten har förordnat (undersökningsledare). Den ska bedrivas särskilt skyndsamt och får inte pågå längre än tre månader, om det inte är nödvändigt (32 § 2 och 3 st. LUL).
Även om socialtjänstens arbete är inriktat på sociala problem och primärt förknippas med vård och behandling, finns en inbyggd koppling mellan vårdsystem och straffsystem som i praktiken innebär att vård kan utdömas som ett straff för unga lagöverträdare. Detta har sin grund i den övergripande behandlingstanken, men också i ett barnperspektiv som innebär att barn och unga inte kan eller bör betraktas som lika ansvariga för sina handlingar som vuxna. Michael Tärnfalk (2007) uttrycker det som att det råder konkurrerande ideologier i fråga om barn och unga som begår brott på en övergripande samhällelig nivå, vilket inneburit ett synsätt där barn å ena sidan ska särbehandlas för att de är barn, å andra sidan ska ta större ansvar för sina brottsliga handlingar. Detta har tagit sig uttryck i både socialrättens och straffrättens regelverk, där båda rättsområdena rymmer dubbla dimensioner, men där sociallagstiftningen i grunden kan betraktas som en behovsdiskurs (med barnets vårdbehov i fokus) och straffrätten som en brottsdiskurs (med brottets straffvärde i fokus)42. Mot denna bakgrund sker samverkan mellan socialtjänsten och rättsväsendet ofta med utgångspunkt
42 Begreppet straffvärde innebär att en påföljd ska utdömas i proportion till brottets allvar eller skadlighet och gärningspersonens (här barnets/den unges) skuld (se vidare Tärnfalk 2007 s. 34–35).
från skilda logiker, där staten anger att samverkan ska ske, men inte närmare på vems villkor (Tärnfalk 2007 s. 135–136).
Ansvarsfördelningen mellan socialtjänst och rättsväsende – barn under 15 år
Avseende barn och unga som misstänks för brott är barnets/den unges ålder avgörande för den fortsatta handläggningen och ansvarsfördelningen mellan socialtjänst och rättsväsende. I Sverige blir barn straffmyndiga vid 15 års ålder (1 kap. 6 § BrB). Brott och lagöverträdelser som begås av yngre barn anmäls till socialtjänsten och faller inom ramen för socialtjänstens ansvar. Det innebär att barn som inte fyllt 15 år hamnar utanför straffsystemet och Kriminalvårdens hantering. Tanken är att även barn som fyllt 15 år men är under 18 år ska hållas utanför Kriminalvården. Ulrika Andersson och Titti Mattsson (2011) påpekar dock att uppfattningen att Polismyndigheten bör ha kontakt med barn och unga som begår brott i ett tidigt skede, oavsett om barnet är straffmyndigt eller inte, förekommer allt oftare i lagstiftningssammanhang (Andersson & Mattsson 2011 s. 43–44).
Som ett led i socialtjänstens utredningsarbete vid misstanke om brott av barn under 15 år har socialtjänsten möjlighet att begära att en utredning enligt LUL genomförs ”om socialnämnden bedömer att utredningen kan antas ha betydelse för att avgöra behovet av socialtjänstens insatser för den unge. Vid denna bedömning ska det särskilt beaktas om det är fråga om ett brott som innebär att den unge äventyrar sin hälsa eller utveckling eller om brottet kan antas utgöra ett led i en upprepad brottslighet begången av den unge” (31 § 2 st. LUL). Enligt förarbetena kan detta handla om narkotikabrott och brott mot personer som innebär en ”hög grad av hänsynslöshet eller grov tanklöshet i fråga om andra människors liv, hälsa eller egendom” (prop. 2009/10:105 s. 66). Det krävs en skriftlig begäran från socialtjänsten där skälen anges för att sätta i gång en utredning utifrån 31 § LUL (HSLF-FS 2019:30) och det krävs synnerliga skäl om barnet är under 12 år (se även Socialstyrelsen 2020a s. 45–48). Det är dock polis och åklagare som avgör om en utredning enligt LUL inleds i detta fall, det vill säga socialtjänstens begäran innebär en möjlighet att inleda en utredning om brottet, men det är ingen presumtion att så ska ske.
Möjligheten för socialtjänsten att begära brottsutredning utvidgades i och med en lagändring 2010 som syftade till att förbättra möjligheterna att kartlägga behovet av sociala insatser, men även att svara mot straffrättsliga intressen.
I juli 2023 utökades möjligheten för polis eller åklagare att inleda utredning mot barn under 15 år ytterligare (utöver presumtionsregeln vid allvarliga brott) om det är påkallat med hänsyn till allmänna eller enskilda intressen (prop. 2022/23:78), med syftet att det ska finnas fler möjligheter att utreda brott utifrån
Lina Ponnert & susanna Johansson
ett polisiärt eller samhälleligt behov (se prop. 2022/23:78 s. 68), vilket således främst kan relateras till en straffrättsligt orienterad logik snarare än behandlingslogik. I samband härmed förtydligades samtidigt barnets rätt till insyn i en utredning enligt 31 § LUL och det infördes en rätt för målsäganden att få ett juridiskt biträde (prop. 2022/23:78 s. 69–71; se även Socialstyrelsen 2020a och 32 § LUL). Men det är fortsatt endast vid mycket allvarliga brott som polisen ska inleda en utredning också mot barn under 12 år (31 § 1 och 4 st. LUL). Äldre förarbeten anger också att ju yngre barnet är, desto större skäl finns att utredning endast genomförs av socialtjänsten (se prop. 1983/84:187 s. 33). Om en utredning enligt 31 § LuL inleds för ett barn under 15 år ska socialtjänsten omedelbart meddelas, och detsamma gäller om ett barn under 15 år är misstänkt för ett brott där fängelse finns i straffskalan (34 § LUL). En utredning enligt 31 § LUL får normalt bara pågå i tre månader och socialtjänsten ska därefter informeras om innehållet (Socialstyrelsen 2020a s. 48; se även 32 § LUL).
Socialtjänstens skyldighet att närvara vid förhör när barn misstänks för brott skärptes genom ändringarna i LUL som trädde i kraft den 1 juli 2023. Ändringarna i 7 och 34 §§ LUL innebär att när ett barn som inte fyllt 18 år misstänks för ett brott som har fängelse i straffskalan ska en företrädare för socialtjänsten närvara om det inte finns särskilda skäl mot det och det kan ske utan men för utredningen. När en utredning enligt 31 § LUL har inletts med stöd av presumtionsregeln (dvs. när det är fråga om sådan brottslighet som har minst ett års fängelse i straffskalan) eller på begäran av socialnämnden, ska en företrädare närvara vid förhör med barn under 15 år om det inte finns synnerliga skäl emot det.
Sedan den 1 juli 2023 ska åklagare på eget initiativ väcka bevistalan mot en person under 15 år som misstänks för brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fem år, om en LUL-utredning genomförts och det finns tillräckliga skäl för att misstänka brott (38 § LUL; prop. 2022/23:78 s. 73–74), det vill säga presumtionen är att bevistalan ska göras i dessa fall. Genom bevistalan prövas om brottet har begåtts av den unge, medan utredningen enligt 31 § LUL främst görs av sociala skäl. Tidigare var en sådan bevistalan beroende av att socialtjänsten eller vårdnadshavarna begärde detta (Socialstyrelsen 2020a s. 48–49). Även om barnet inte kan dömas för brott kan det också finnas skäl för en domstol att fastställa om barnet har begått brottet, exempelvis för att socialtjänsten ska kunna ta ställning till vilka insatser som behövs, eller för att barnet eller dess vårdnadshavare vill få möjlighet för barnet att frias från misstankar (ibid.). Som skäl för att förutsättningarna för bevistalan har skärpts anges bland annat att säkra en enhetligare rättstillämpning och att det varit mycket ovanligt med bevistalan (prop. 2022/23:78 s. 33–39).
Lagändringen från 2023 möjliggör också för åklagaren att väcka bevistalan även om det inte är föreskrivet fem års fängelse om det finns synnerliga skäl
(38 § 3 st. LUL), vilket kan handla om upprepade våldtäkter, grovt vållande till annans död, grovt sexuellt övergrepp, mordbrand, grovt sabotage mot blå ljusverksamhet, ungdomsrån och brottslighet i organiserad form (prop. 2022/23:78 s. 73–74). En bedömning ska dock göras av om det är lämpligt och särskilda omständigheter som kan tala emot att väcka talan kan vara svåra intellektuella eller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller om barnet är mycket ungt (ibid.).
Sammantaget har det därmed skett förändringar i lagstiftningen som ger åklagare både utökade skyldigheter och möjligheter att väcka bevistalan i domstol för barn som misstänks ha begått allvarliga brott före 15 års ålder. Oavsett om det i domstol kan fastställas att barnet har begått gärningen eller inte, så är det socialtjänsten som ansvarar för att ge barn under 15 år stöd och insatser då inget straff kan utdelas.
Ansvarsfördelningen mellan socialtjänst och rättsväsende – barn och unga över 15 år
Gällande barn/unga mellan 15 och 17 år har socialtjänsten också ett särskilt ansvar, som bland annat tar sig uttryck i att socialtjänsten medverkar under en brottsutredning och närvarar vid förhör med den unge (prop. 1994/95:12).
Syftet är att tidigt få till stånd lämpliga stödinsatser, men också att utgöra stöd för den unge och få fortsatt information om den unges situation. Socialtjänsten har också specifika arbetsuppgifter kopplade till förundersökningen.
När någon under 18 år är misstänkt för ett brott ska åklagaren som regel inhämta ett yttrande från socialtjänsten, innan beslut fattas i åtalsfrågan (11 § LUL). Enligt 11 § LUL ska socialtjänsten avge yttrande till åklagaren om denne begär det. Yttrandet ska bland annat innehålla uppgifter om vilka åtgärder som tidigare vidtagits, en vårdbehovsbedömning och förslag på vårdinsatser.
Om frivilliga insatser bedöms tillräckliga ska ett ungdomskontrakt upprättas, men om det är aktuellt att ansöka om LVU-vård ska i stället en vårdplan lämnas in (Andersson & Mattsson 2011 s. 50; se även 11 § LUL och prop. 2022/23:78 s. 67–68). Yttrandet baseras i huvudsak på socialtjänstens sociala utredning och kan påverka barnets/den unges situation och framtid på flera sätt. Yttrandet kan exempelvis få betydelse för åklagarens beslut om att väcka åtal eller inte, åklagarens och domstolens uppfattning om den unge, liksom domstolens val av straff eller påföljd. Gällande barn/unga som ännu inte fyllt 18 år har åklagaren också under vissa förutsättningar möjlighet att underlåta att åtala för ett brott (16–17 §§ LUL) eller att utfärda ett strafföreläggande. Socialtjänstens val av insats kan vidare vara mer eller mindre lämplig för barnet/den unge ur ett behandlingsperspektiv (Tärnfalk 2014 s. 16). För att höja kvaliteten på yttranden infördes ett tillägg i 11 § LUL den 1 juli 2023 som innebär att socialnämnden
ska redovisa i vilken mån en tidigare ungdomstjänst eller ungdomsvård har fullgjorts, då sådana uppgifter anses vara av stor betydelse vid påföljdsbestämningen (prop. 2022/23:78 s. 31–32).
Påföljder för unga lagöverträdare
Personer under 18 år kan dömas till ungdomsvård (32 kap. 1 § BrB). Ungdomsvård är vård som har planerats av socialtjänsten och som den unge förbundit sig att följa. Även personer mellan 18 och 20 år kan dömas till ungdomsvård om det finns särskilda skäl för det, vilket exempelvis kan vara att de genomgår vård enligt LVU (prop. 2021/22:17 s. 63–64). Den som begått ett brott före 18 års ålder får också dömas till (oavlönad) ungdomstjänst i 20–150 timmar, och sådan vård ska då ordnas av socialtjänsten (32 kap. 2 § BrB; 5 kap. 1 b § SoL). Unga som hunnit fylla 18 men inte 21 år när dom avges, får dömas till ungdomstjänst endast om synnerliga skäl finns (prop. 2021/22:17 s. 63–64). Enligt ändringar i 48 kap. 2 och 4 §§ RB har det införts en möjlighet för åklagare att utfärda stra ffföreläggande avseende ungdomstjänst, vilket innebär att barnet eller den unge inte behöver dömas till ungdomstjänst i domstol, utan att åklagaren under vissa förutsättningar självständigt kan utfärda strafföreläggande (prop. 2022/23:78 s. 58 och 65–66). Dessförinnan ska åklagaren inhämta ett yttrande från socialnämnden enligt 11 § LUL, eftersom socialnämndens lämplighetsbedömning anses vara central för bedömningen av om ungdomstjänst är meningsfull.
När någon som inte har fyllt 18 år har begått ett allvarligt brott får fängelse endast utdömas om det finns ”synnerliga skäl” (30 kap. 5 § och 32 kap. 5 § BrB). I första hand bör i stället påföljden sluten ungdomsvård (LSU) väljas, vilket innebär ett tidsbegränsat straff på mellan två veckor och fyra år, som avtjänas på något av de särskilda ungdomshem som drivs av staten (32 kap. 5 § BrB; 1 § LSU). Tidigare krävdes också ”särskilda skäl” för att döma personer som fyllt 18 men inte 21 år till fängelse, men detta ändrades den 2 januari 2022 (prop. 2021/22:17). Däremot ska en ung persons ålder fortfarande beaktas när straff döms ut för mindre allvarliga brott som den unge begått före 21 års ålder och om straffvärdet inte uppgår till mer än ett år (se 29 kap. 7 § BrB).
År 2021 infördes också ungdomsövervakning som en möjlig påföljd för unga som begått allvarligare brott innan de fyllt 18 år (32 kap. 3 a § BrB). Ungdomsövervakning kan utdömas på 6 månader–1 års tid och är tänkt att fylla ett tomrum mellan ungdomstjänst och sluten ungdomsvård, det vill säga i de fall brottet är för allvarligt för ungdomsvård men inte tillräckligt allvarligt för sluten ungdomsvård (32 kap. 3 a § BrB; se även prop. 2019/20:118; SOU 2012:34; Ds 2017:25). Det är Kriminalvården som ansvarar för påföljdens genomförande, men det förutsätts också ske en nära samverkan med socialtjänsten enligt lagen (2020:616) om verkställighet av ungdomsövervakning. En verkställighetsplan ska upprättas senast
fyra veckor efter dom där de föreskrifter den unge ska följa framgår. Obligatoriska föreskrifter för unga som erhåller ungdomsövervakning är:
• En skyldighet att regelbundet träffa en särskild koordinator inom frivården.
• Förbud mot att använda alkohol, narkotika och vissa andra hälsofarliga medel.
• Förbud att lämna bostaden på helgkvällar och helgnätter klockan 18.00–07.00. Om det inte är lämpligt kan det beslutas om andra begränsningar i den unges rörelsefrihet, som förbud eller skyldighet att vara på en viss plats. Detta förbud genomförs vanligtvis med fotboja (se 14, 17, 18 och 19 §§ lag 2020:616 om verkställighet av ungdomsövervakning).
Därutöver får ytterligare föreskrifter beslutas av Kriminalvården som rör skola, fritid, behandling och boende, och verkställighetsplanen ska följas upp av Kriminalvården var åttonde vecka och då i samråd med socialtjänsten och andra berörda myndigheter (se 16 § lag 2020:616 om verkställighet av ungdomsövervakning). Om den unge bryter mot föreskrifterna om rörelsehinder får hen omhändertas av polis och ska då överlämnas till vårdnadshavare eller föräldrar om det är möjligt, och i annat fall till socialtjänsten (se 24 § lag 2020:616 om verkställighet av ungdomsövervakning).
Socialtjänstens uppföljningsansvar och ansvar när straff upphör
Gällande utredningar av misstänkta brott av unga över 18 år är vårdnadshavarna inte längre part i målet och ärendet eftersom ungdomarna är myndiga, vilket innebär att uppgifter bara får lämnas ut till föräldrar med den unges samtycke. Samtidigt som dessa ungdomar betraktas som vuxna i och med att de är myndiga finns fortsatt ett särskilt uttalat socialt ansvar för dessa unga vuxna. Det finns till exempel fortsatt möjlighet att tvångsvårda denna åldersgrupp upp till 21 års ålder med stöd i LVU, om socialtjänsten med hänsyn till den unges behov finner det lämpligare än annan vård (21 § 3 st. LVU).
Socialstyrelsen betonar vikten av att socialtjänsten följer upp påföljder, som ungdomsvård och ungdomstjänst, och ser till att beslutade åtgärder genomförs alternativt ersätts av andra reaktioner på brottet, såväl vid misskötsamhet från den unges sida som vid hinder för verkställighet av andra skäl. I sådana fall, och om det kan antas att det finns förutsättningar för rättsväsendet att vidta åtgärder i form av en varning eller undanröjande av påföljd (mot bakgrund av förslag om annan vårdform), har socialtjänsten en underrättelseskyldighet till Åklagarmyndigheten (12 kap. 8 § SoL). Socialtjänsten har även en skyldighet att underrätta åklagaren om att dessa förutsättningar kan antas finnas vid strafföre-
Lina Ponnert & susanna Johansson
lägganden om ungdomstjänst (Socialstyrelsen 2020a s. 134–136). Socialtjänsten har också ett fortsatt ansvar att följa upp den unges situation och det stöd som kan finnas efter avtjänade straff som ungdomstjänst och ungdomsvård, det vill säga även om det formella straffet är avtjänat och den unge inte behöver tacka ja till insatser (5 kap. 1 § 7 p. SoL; se även Socialstyrelsen 2020a s. 22–24 och 132–133). Viktigt att beakta är också att redan beslutad LVU-vård kan fortsätta även om den unge döms till LSU, om det bedöms lämpligt. LVU kan också behöva övervägas när sluten ungdomsvård upphör, liksom andra stödinsatser eller kontaktperson och öppna insatser utan den unges samtycke (se 3 § 2 st. LVU; 22 § LVU; Socialstyrelsen 2020a s. 138–139).
Straff och behandling
Ur ett juridiskt perspektiv är ansvarsfördelningen mellan straff och behandling förhållandevis tydlig. Straff utdöms i första instans av tingsrätten och är som regel tidsbestämt och faller inom statens ansvar. Vård och behandling för sociala problem är socialtjänstens (kommunens) ansvar och är sällan tidsbestämt, i stället ska det individuella vårdbehovet avgöra. Frivilliga vård- och behandlingsinsatser leder som regel inte till prövning i domstol; undantagen är de fall där den enskilde inte är nöjd med erbjuden behandlingsinsats och överklagar beslutet, eller när vården sker mot någon parts vilja (tvångsvård), och i dessa fall är det i första hand förvaltningsrätten som prövar fallet.
Även om ansvarsfördelningen mellan straff och behandlingsinsatser kan te sig tydlig på en myndighetsnivå, innebär det inte att den personliga upplevelsen av straff och behandling per automatik överensstämmer med den juridiska. Tidigare forskning har exempelvis visat att unga som vårdas enligt LVU finner den obestämda vårdtiden på särskilda ungdomshem särskilt svår att hantera (se t.ex. Hill 1999; Levin 1998; Palm 2003; Ponnert m.fl. 2020) och att vården kan uppfattas som ett straff (Vogel 2018a). Unga kan därmed föredra ett tidsbestämt straff enligt LSU framför LVU-vård (Palm 2003). Gränsen mellan straff och behandling är således flytande, och även bakom behandlingstanken finns som regel samhällsskyddande strategier (Svensson 1998).
Samverkan på nationell och lokal nivå
Mot bakgrund av att socialtjänstens och rättsväsendets insatser kring barn och unga som misstänks för brott sker parallellt och är delvis överlappande, har vikten av samverkan och samordning av respektive insatser poängterats, vilket också fått konsekvenser för hur samarbetet har organiserats i praktiken.
Sedan 2015 är samverkan lagstadgad i 39 § LUL, vilket innebär en skyldighet för kommuner och de myndigheter som handlägger ärenden om unga
lagöverträdare att verka för att det regelbundet sker lokal samverkan mellan företrädare för socialtjänst och rättsväsende i övergripande frågor om unga lagöverträdare. Lagregleringen markerar vikten av samverkan och bör enligt förarbetena primärt ta sikte på diskussioner om rutiner, utbyte av erfarenheter och andra kompetenshöjande insatser. Exempelvis anges att det i samverkan bör vara möjligt att behandla frågor om vad som bör tas upp i socialtjänstens yttranden, rutiner för hur polisen informerar socialtjänsten liksom att säkerställa socialtjänstens närvaro vid förhör. Syftet beskrivs också vara att öka kunskapen om de andra myndigheternas roll och uppgifter när det gäller unga lagöverträdare, vilket i sin tur förutsätts främja en bättre hantering av ärendena. Vidare poängteras att samverkan behöver ske regelbundet, men däremot lämnas det åt kommun och myndigheter på lokal nivå att avgöra de närmare formerna för samverkan (prop. 2014/15:25 s. 25–28).
I Socialstyrelsens handbok Barn och unga som begår brott (2020a) uppges också att arbetet med barn och unga som misstänks för att ha begått brott kräver att socialtjänsten samarbetar med rättsvårdande myndigheter. Det påtalas att olika myndigheter har olika rutiner och arbetssätt och att det därav är viktigt att identifiera vilka rutiner som socialtjänstens egen verksamhet behöver för att samarbetet ska fungera så bra som möjligt. Som exempel nämns att det kan behöva tas fram rutiner för hur en begäran om utredning enligt 31 § LUL och en underrättelse till åklagaren enligt 12 kap. 8 § SoL ska gå till samt hur kontakten med Statens institutionsstyrelses (SiS) särskilda ungdomshem ska se ut i samband med att barn befinner sig i sluten ungdomsvård (Socialstyrelsen 2020a s. 36–37).
Sammanhängande med ett ökat fokus på ungdomskriminalitet och det påtalade behovet av samverkan mellan socialtjänsten och rättsväsendet i dessa frågor, har det också utvecklats olika arbetsmodeller som används i olika kommuner för att samverka kring ungdomar som riskerar att utveckla en kriminell livsstil eller som vill bryta och lämna gängkriminalitet. Exempel härpå är så kallade sociala insatsgrupper (SIG) som utgör en lokal samarbetsform mellan polis, socialtjänst och skola och syftar till att förhindra nyrekrytering till en kriminell livsstil samt underlätta för personer att lämna kriminella nätverk (se Socialstyrelsen 2017a). SIG är tänkt att rikta sig till ungdomar med högre risknivå, medan arbetsmodeller med ett mer förebyggande fokus exempelvis utgörs av SSP (skola, socialtjänst, polis) och SSPF (skola, socialtjänst, polis, fritid) (se t.ex. Söderberg 2016). I praktiken kan dock målgruppen för arbetet i kommunerna variera och överlappa mellan dessa olika arbetsmodeller.43 Socialstyrelsen (2021c) har vidare tagit fram rekommendationer och metodstöd för fem insatser
43 Se t.ex. https://bra.se/forebygga-brott/forebyggande-metoder/sociala-insatsgrupper-sigoch-sspf.html (hämtad 2024-03-21).
Ponnert & susanna Johansson
som socialtjänsten bör erbjuda barn med hög risk för fortsatt normbrytande beteende. Dessa insatser beskrivs utmärkas av att de är strukturerade, inriktade mot specifika riskfaktorer, beteende- och färdighetsorienterade samt att de oftast inkluderar både barn och föräldrar.44
Dilemman och juridifiering
Socialtjänstens vård enligt SoL utgör ett behovsgrundat bistånd, och socialtjänsten förväntas i det perspektivet klarlägga och bistå barnets/den unges behov av hjälp, där förslag på vårdinsats ska bygga på individens vårdbehov. Samtidigt måste den vården, när den exempelvis ges som en del av ungdomsvård, bedömas i förhållande till straffvärdet på barnets brottsliga gärning, vilket innebär att straffets obehag ska motsvara brottets svårhet/allvarlighetsgrad.
Michael Tärnfalk (2007) poängterar att detta medför motstridiga krav, både för socialtjänsten och rättsväsendet, och att det är en svår uppgift för socialtjänsten att utreda och bedöma ett barns vårdbehov med utgångspunkt från ett brott. Socialtjänsten ska exempelvis ingripa snabbt med tydliga och konsekventa åtgärder när barn har begått brott (prop. 1996/97:124), och begrepp som brott av allvarlig art utgör rekvisit för tvångsomhändertagande. Enligt Tärnfalk tycks den kriminalpolitiska dimensionen i sociallagstiftningen få som konsekvens att socialtjänsten drivs mot en allmänpreventiv, avskräckande och repressiv funktion som de har svårt att värja sig mot, vilket gör socialtjänstens roll komplex. Relaterat till samverkan finns således en risk att den myndighet som har till syfte att skydda barnet och hävda barnets behov, intressen och perspektiv ”förflyttar sitt fokus till brottet och agerar på ett liknande sätt som det övriga straffrättsliga påföljdssystemet” (Tärnfalk 2007 s. 256–257; se även Hollander & Tärnfalk 2007; Kaldal & Tärnfalk 2017; Nordlöf 2012). Tärnfalk (2014) problematiserar vad en mer utvecklad samverkan skulle grunda sig på, och ur vems perspektiv samverkan ska ske. Han poängterar att ökad samverkan kan tolkas på olika sätt och därigenom medföra olika konsekvenser för barn och unga:
Samverkan som grundar sig på kunskap om barns och ungas levnadsvillkor, orsaker till brottsligt beteende, liksom kunskap om insatser som motverkar detta vore naturligtvis relevant. Men samverkan där åklagare och polis styr och utformar handlingsutrymmet till förmån för ett mer brotts- och straffrättsligt organiserat perspektiv kan vara kontraproduktivt. (Tärnfalk 2014 s. 219)
44 Se https://kunskapsguiden.se/omraden-och-teman/barn-och-unga/barn-och-ungasom-begar-brott/rekommendationer-om-insatser-till-barn-med-hog-risk-for-fortsatt-normbrytande-beteende/ (hämtad 2024-04-10).
Tärnfalk (2007) fann i sin avhandlingsstudie en tendens till ett straffrättsligt fokus i socialtjänstens yttranden som kan jämföras med den i föregående kapitel diskuterade juridifieringen i samband med utredningar av misstänkta brott mot barn inom ramen för Barnahus.
Den nära koppling som socialtjänsten har till straffsystemet, tycks göra att socialtjänsten, för att få någon slags legitimitet i sin praktiska verksamhet, blir känslig för påverkan från det straffrättsliga synsättets företrädare och i samarbete med dem försöker anpassa sina uppgifter i förhållande till dem (jfr Foucault 1998).
(Tärnfalk 2007 s. 257)
Till skillnad från intentionerna om ökad samverkan förespråkade Tärnfalk snarare att socialtjänsten skiljs åt från straffsystemet och att socialtjänstens (vårdande) roll på så vis tydliggörs (Tärnfalk 2007 s. 263). Lupita Svensson (2006) uppmärksammade också det ”dikotoma synsättet med behandling kontra repression” som råder kring hanteringen av unga lagöverträdare, men diskuterar snarare ett mer integrerat synsätt genom utvecklad samverkan (Svensson 2006 s. 154–156). Kaldal och Tärnfalk (2017) påvisar också de spänningar som finns inbyggda i regleringen av unga som begår brott, och de social- och straffrättsliga dilemman som kan uppstå till följd härav. De uppmärksammar även det förstärkta barnrättsperspektivets betydelse i mötet mellan straffrätt och socialrätt, något de poängterar ställer allt högre krav på integritet och kompetens i förhållande till socialtjänstens uppdrag att förse domstolen med ett beslutsunderlag i en straffrättslig bedömning (Kaldal & Tärnfalk 2017 s. 258). Med avseende på socialtjänstens yttranden lyfter de fram den potentiella risken för ”perspektivförskjutning” (Kaldal & Tärnfalk 2017 s. 253).
Särskilda ungdomshem – statliga institutioner för vård och straff
Unga som döms till sluten ungdomsvård för allvarliga brott ska som nämnts avtjäna straffet på ett särskilt ungdomshem som Statens institutionsstyrelse (SiS) ansvarar för. Då dessa institutioner också är en plats där unga kan vårdas enligt 3 § LVU på grund av eget beteende, finns skäl att nämna något om denna specifika vårdform och vad det innebär för den sociala utredningspraktiken när unga begår brott, samt något om socialtjänstens ansvar när unga avtjänar ett straff enligt LSU. På de 21 särskilda ungdomshem som finns erbjuds numera två olika avdelningstyper eller tjänster för unga som erhåller vård och är placerade av socialtjänsten: mottagnings- och behovsbedömning (tidigare kallad akut- och utredningsavdelningar) samt behandlingsplacering. På vissa (fyra) ungdomshem och behandlingsavdelningar finns också särskilt förstärkta avdelningar (SFA)
Lina Ponnert & susanna Johansson
avsedda för unga med komplex problematik som behöver en högre personaltäthet och där fokus är på habilitering. Därtill finns avdelningar för sluten ungdomsvård för unga som avtjänar straff på vissa ungdomshem. För närvarande finns fem särskilda ungdomshem som har platser för sluten ungdomsvård. Beslut om LVU ska alltid grundas på den unges vårdbehov, och det är också vårdbehovet som avgör hur länge LVU-vården behöver pågå, även om den som längst kan pågå tills den unge fyller 21 år (21 § LVU). Då det har visat sig finnas en risk att kriminellt beteende snarare ökar och sprids när unga behandlas i grupp (Buehler m.fl 1966; Dishion m.fl. 1999) betraktas vård på särskilda ungdomshem som en sista åtgärd när unga ska vårdas med stöd av LVU och att vården så snart det är möjligt ska övergå i annan vårdform. Sluten ungdomsvård är å andra sidan tidsbestämd. När unga under 18 år är misstänkta för brott krävs också synnerliga skäl för både anhållande och häktning (23 § LUL; se även 24 kap. 1–4 §§ RB om häktning). Detta innebär att om betryggande övervakning kan ske på annat sätt, som genom ett omedelbart omhändertagande av socialtjänsten enligt 6 § eller 6 a § LVU, kan det ibland vara ett alternativ (Socialstyrelsen 2020a s. 95–98). Åklagaren ska då ta kontakt med socialtjänsten och undersöka förutsättningarna för detta. Viktigt att beakta är dock att det krävs att rekvisiten i 6 eller 6 a § LVU är uppfyllda. Även om domstolen beslutar att ett barn ska häktas är det socialtjänstens ansvar att överväga om barnet eller den unge har behov av andra stödinsatser och att överväga omedelbart omhändertagande. Då särskilda ungdomshem erbjuder låsta vårdavdelningar och har särskilda befogenheter som liknar de som finns i LSU-lagstiftningen (se 15–20 c §§ LVU) kan ett omedelbart omhändertagande med placering på ett särskilt ungdomshem ibland fungera som ett alternativ till häktning, utifrån att exempelvis flyktrisken för den unge då är begränsad (Socialstyrelsen 2020a s. 95–98).
Den låsta vårdmiljön innebär en förlust av kontroll som är svår att hantera, där de unga också är beroende av goda och förtroendefulla relationer till personalen, men där unga har varierande erfarenheter av personalen (Henriksen m.fl. 2023). Många unga beskriver en avsaknad av behandling, eller en osäkerhet om de har erhållit behandling (Enell m.fl. 2023; Ponnert m.fl. 2020; Vogel 2018b) och att tillvaron präglas av olika sanktioner (Henriksen m.fl. 2023; Nolbeck m.fl. 2020). Vården på särskilda ungdomshem är präglad av både kontroll och vård i en låst kontext, vilket försvårar förutsättningarna. De unga som vårdas har också komplexa problem – och inte sällan psykisk ohälsa (Vogel 2012) – och kan därmed ha begränsade förutsättningar att medverka i dagliga aktiviteter. Personalens förhållningssätt kan därmed sägas balansera mellan flexibilitet och individanpassade bedömningar samt en viss rigiditet vad gäller gemensamma regler på avdelningen (Svensson & Ponnert 2022). Ditte Andersen och Tea Torbenfeldt Bengtsson (2019) har också visat att då ungdomarna har komplexa behov upplever de ofta att vården de ges inte är i synk med den vård de själva
Utredningsarbete i den sociala
barnavården
Lina Ponnert (red.)
Socialtjänsten ansvarar för att utreda socialt utsatta barn och unga och bedöma behov av insatser och skydd samt följa upp beslutade åtgärder. Men vad innebär utredningsarbete i praktiken? Vilka olika utredningspraktiker finns och vad kännetecknar dessa?
Efter att barnets behov har klargjorts kan ytterligare utredningspraktiker ta vid, som placering och uppföljning av vård utanför det egna hemmet och utredning av familjehem. Det kan även leda till samverkan med rättssystemet, som i utredningar där tvångsvård föreslås och i utredningar där barn misstänks för eller själva har utsatts för brott. Författarna går igenom de formella regler som omger arbetet och analyserar dessa olika utredningspraktiker, samt de utmaningar som den sociala barnavården står inför framöver.
I denna tredje upplaga har samtliga kapitel uppdaterats vad gäller rättslig reglering och forskningsperspektiv. Kapitlen om utredningspraktikerna när barn kan ha upplevt eller utsatts för våld och när barn och unga misstänks för brott är nya och behandlades tidigare i ett gemensamt kapitel. Kapitlet om familjehemsutredningar har nya författare och nytt innehåll.
Boken riktar sig huvudsakligen till studenter och praktiker i socialt arbete och närliggande samhälls och beteendevetenskapliga ämnen. Den är användbar i kurser med inriktning mot socialt arbete med barn och unga, utredningsarbete och socialrätt.
Lina Ponnert (red.), socionom, docent i socialt arbete och universitetslektor vid Socialhögskolan, Lunds universitet. Martin Bergström, socionom, docent i socialt arbete och universitetslektor vid Socialhögskolan, Lunds universitet.
Susanna Johansson, docent i socialt arbete och universitetslektor vid Socialhögskolan, Lunds universitet. Sofia Linderot, socionom, fil. dr i socialt arbete och f.d. universitetsadjunkt vid Socialhögskolan, Lunds universitet.
Bodil Rasmusson, socionom, fil. dr i socialt arbete och f.d. universitetslektor vid Socialhögskolan, Lunds universitet.
TREDJE UPPLAGAN