Page 1

2 UPPL.

Jonas Frykman & Orvar Löfgren

Den kultiverade människan


Innehåll

Inledning 11 Den nya människan Bönder, borgare, arbetare Ur etnologisk synvinkel Den kulturskapade verkligheten Bokens innehåll

11 12 14 14 17

DEL I: KÄNSLANS FÖRVANDLINGAR Orvar Löfgren

Människan och tiden Två tidsbilder Gud skapade ingen brådska Tid blir pengar Den nya tiden kommer till byn Tidens disciplinering Framtiden på räls Den dyrbara tiden Jubileer och livsriter Nostalgi och utvecklingstro Den samhällsskapade tiden

23 23 25 29 31 34 37 38 43 45 47


Människan i naturen Naturälskarna Allmogens landskap Det magiska landskapet Industrialismens landskap Det exotiska landskapet Våra vänner i naturen Hur blev naturen naturlig? Sommarlovet, sommarnöjet … Känslans flykt till naturen Klassmöten i landskapet Det kulturskapade landskapet

53 53 54 59 61 62 66 72 78 82 83 85

Familjemänniskan 87 Det sociala landskapet tvåsamheten Paret träder fram Att ta kärleken på allvar Make och maka föräldraskapet Bondens barn och borgarens Skuldkänslans teknik och förställningens konst Den älskade modern och den respekterade fadern De osynliga föräldrarna hembygden Det offentliga och det privata – hemmet som scen och skydd Hemlängtan hem och yttervärld Borgerskap och arbetare Familjeliv i ett rum och kök Nya hem Ideal och praxis

87 89 89 93 98 103 103 107 112 118 119 121 130 131 131 133 137 141


DEL II: HEL OCH REN Jonas Frykman

Den fysiska motviljans ­kulturella grunder

149

Smuts är oordning

153

Forskarens glasögon Ett sätt att tänka Orenhet som social kontroll Ordning och kaos Tabu-teorin Kroppen som bro Natur och kultur

Rent och smutsigt bland svenska bönder Folk och fä Inomhus Rent och fejat Synen på kroppen Utsöndringar Könslivet Välmåga och fattigdomens lukter

Disciplinerade borgare Den pryda kulturen Legitimiteten och livets uppkomst Den dolda kroppen Det allestädes närvarande Händerna på täcket De underlydande Disciplinens bakgrund

153 155 156 158 159 162 165 167 170 174 176 177 182 191 197

207 207 212 218 223 226 230 236


Disciplinens villkor

240

Avslutning 245 Världsbild Läroprocesser I känslornas värld Vid resans slut

Källor och litteratur

245 246 248 249

253


Människan och tiden Två tidsbilder Vad är tid egentligen? För de flesta människor är tiden knappast något entydigt. Tiden kan ses som en naturlig biologisk rytm med födelse och död, växande och åldrande som motpoler. Den kan upplevas som det skelett som skapar ordning och reda i vår vardag eller som en bristvara folk aldrig får nog av. Ibland kan den te sig som en nästan mystisk ström eller övernaturlig makt i tillvaron. I alla kulturer har tiden en nyckelroll i den sociala organisationen, den markerar gränser och övergångar, faser och rytmer i individens och samhällets liv, den skapar stadga och struktur. Men i sig själv är tiden ju inte något annat än ett flöde; ur detta flöde skapar varje kultur sin egen tid, bryter upp flödet i smådelar, ordnar perioder och åldrar. Synen på och upplevelsen av tiden kommer därför att variera från samhälle till samhälle, från epok till epok. En kulturs tidsuppfattning säger oss mycket om människornas sätt att leva och tänka, den ger oss en av nycklarna till förståelsen av själva den kulturella grundstrukturen i samhället. På samma sätt speglas genomgripande samhällsförändringar tydligt i förändrade bilder av tiden. För att förstå vidden av den omvandling det svenska samhället genomgått under de senaste två århundradena är ett studium av den kulturskapade tiden därför inte någon dålig utgångspunkt. Problemet är bara att det inte existerar en tid utan många. Inom en och samma kultur kan tiden betraktas och upplevas på en rad olika sätt. Detta skapar synkroniseringsproblem. Variationerna inom en och 23


Den kultiverade människan samma kultur ter sig dock små om vi ställer olika kulturer mot varandra; här kan skillnaderna i tidsuppfattning vara så stora att de blir nästan ofattbara. Många västerlänningar på besök i utomeuropeiska kulturer har upplevt den kulturchock som uppstår när man konfronteras med ett helt annat tidsbegrepp än det egna och hemvanda. Men man behöver inte ge sig utanför Europa för att uppleva denna kulturkonfrontation, utan kan nöja sig med att möta den tidsuppfattning som existerade i det äldre svenska bondesamhället. Parallellerna är slående. Hos 1800-talets svenska överhet möter vi samma slags klagomål över allmogens tidsbild som hos kolonisatörer i mötet med utomeuropeiska världar; folket har inget begrepp om tid, de lever oansvarigt, lättjefullt och odisciplinerat. I stället för att hushålla med den dyrbara tiden förslösar allmogen den. Detta tema kan vi följa i en rad av rapporter och lokalbeskrivningar från präster, provinsialläkare, kronofogdar och tidiga folklivsskildrare. Men i överhetens ögon hade allmogen inte bara svårt att hushålla med tiden, utan även att mäta den. Den skånske prästen och folklivsskildraren Nicolovius ironiserar över slättbondens sätt att mäta tiden med hjälp av åkervångarnas växling mellan åker och träda: Vångadelningen var, liksom olympiaderna för greken, en tidräkning för den sydskånska bonden. Det var högst vanligt, att man då man frågade en bonde, ”huru gammal är din lilla dotter”, fick ungefärligen ett svar som: ”hon skall vara 4 år gammal, ty hon är lika gammal med min brune häst, som föddes då vi hade fälad i södra vång (Nicolovius 1847/1957:19).

Samma klagomål kommer från den danske prästen Junge, som påpekar att bonden sällan talar om datum och månader, utan tidsfäster med hjälp av arbetsårets olika sysslor, ”ty med tal, denna måttstock på ett folks kultur, befattar sig bonden inte gärna” (efter Nilsson 1934:96). Att räkna tid med siffror och årtal var allmogen alltså inte särskilt bra på. Ännu mer chockerande för överheten var att många inte ens höll reda på när de var födda. 1876 skriver Nils Bruzelius om allmogen på Österlen: ”För sjuttio åttio år sedan kunde få personer göra reda för sin födelsedag, utan vanligen svarades, att han eller hon var född om ’påska’ eller när ’ruen (rågen) såddes’, eller när havren gick i ’risme’ (satte kärna) …” (1930:106). 24


Människan och tiden Denna klagosång speglar ett kulturmöte mellan två tidsuppfattningar: den nya, standardiserade tidsuppfattningen som under 1700och 1800-talen vann insteg hos överhet och borgerskap, hos präster, ämbetsmän och företagare, ställs mot bondesamhällets traditionella syn på och utnyttjande av tiden.

Gud skapade ingen brådska Bondens tid var alltså varken homogeniserad eller mekanisk, den var i hög grad förankrad i naturens rytm. Men det var knappast naturrytmen som skapade tiden i bondesamhället: det var bondens arbete. Eftersom produktionen i så hög grad var beroende av naturens rytm, av växlingar mellan ljus och mörker, kyla och värme, av växtlighetsperioder, så kom arbetsår och naturår att överlappa. ”För bondens år räckte naturens kalender ett gott stycke. De olika sysslorna hörde nära samman med naturens egna växlingar och kunde dateras med hjälp av dessa”, konstaterar Sigfrid Svensson (1967:16). I naturen tog man tydor och märken som gav hållpunkter för tideräkningen. Man följde snösmältningen, flyttfåglarnas rörelser, lövsprickningen och djurens årstidsbundna beteenden. Bland skånska bönder gällde de flesta väderleksmärkena naturligt nog sommarhalvårets jordbruksarbete: När boken började grönska var det dags att så havre, medan kornet skulle i jorden först när kabbelekan slog ut eller eklöven var stora som råttöron. Då ”brugommablomman” (slåttergubben) blommade som bäst var det dags att slå höet, och efter hand som sommaren gick följde man fältens skiftningar och såg rågen ”driva, gulna och vitna”. Kunskapen om naturkalendern var omfattande och utgjorde en viktig del av det lärdomskapital som böndernas barn nötte in under sin uppväxt. Samma koppling mellan naturår och arbetsår finner vi i indelningen av årstider. Vår fyrdelning mellan vår, sommar, höst och vinter var alltför grovmaskig för bondens behov. De stora växlingarna i natur­årets och arbetsårets rytm mellan olika bygder gav upphov till regionala skillnader i årstidsindelningen. I Skåne kom våren helt logiskt att heta 25


Den kultiverade människan framtiden, så följde sommaren och därpå skyren (skördetiden) och så efterhösten, vintern och sivintern (senvintern). I andra bygder kunde man ha betydligt fler årstider än så. Tideräkningen var alltså långt ifrån homogen i det svenska bondesamhället. Tidens rytm och indelning blev en helt annan bland norrländska bönder än bland sydsvenska, men det skapades även skillnader inom en och samma bygd. Naturkalendern och arbetsåret hos den åkerbrukande slättbonden kunde skilja sig markant från skogsbondens eller fiskarbondens tidsmätning. Speciellt markant blev denna skillnad i rytmen mellan intensiva arbets­toppar och viloperioder. När prästen och nykterhetskämpen Peter Wieselgren under 1830-talet lämnade sin småländska hembygd och slog sig ned på den skånska slätten, frapperades han av skillnaden i folkets arbetsrytm. De småländska skogsböndernas vinterslöjd tedde sig ”nära det otroliga, om man lever och ser folket i den bördigaste delen av Skåne, där vintern är en vilotid, under vilken främlingen tröskar och bränner åt skåningen, som ofta blott ligger, äter och super” (efter Löfgren 1973:10). Vad han inte tänkte på var att slättbondens intensiva arbetsperiod inföll under sommarhalvåret. Kopplingen mellan naturår och arbetsår gav alltså bondesamhället en starkt cyklisk tidsuppfattning. Tiden blev rytmisk och repetitiv, men framför allt blev den inte mekanisk. Tiden blev kort eller lång beroende på arbetets intensitet och karaktär. Detta speglas inte bara i årets och årstidernas indelning, utan även i termerna för dygnets och arbetsdagens delar. I de lokala dialekterna fanns en rik flora av ord som idag helt mist sin aktualitet och därför hör till det glömda språket. Ord som rift, tåka, skoft, pust, ökt, middagsbete och kyng har ersatts av timmar och minuter. Dessa ord var uppbyggda kring själva arbetsrytmen. Det var ord som beskrev hur länge man kunde plöja utan rast, hur lång tiden var Arbetsårets rytm, naturens växlingar och husdjurens vanor skapade bonde­ samhällets tid. Här vandrar man upp till fäboden om försommaren i Myssjö, Jämtland. I den norrländska fäbodkulturen var denna händelse en av årets viktiga märkes­dagar och uppe på fäboden skapades ett kvinnosamhälle under sommarmånaderna. Foto: Nordiska museet, 1900-talets början.

26


Familjemänniskan

Nya hem Bostaden är hemmets yttre, praktiska grundval. Utan en sund och renlig bostad, där trevnaden ej förstöres genom påtvingade hyresgäster, och där hälsan ej tager skada genom kyla och fukt, är icke något hemliv tänkbart. Ur sedlig synpunkt, ej mindre än ur sanitär, är det en av vårt arbetarlivs kräftskador, att inneboendesystemet spelar den roll som det gör, inom den arbetande klassens hemliv. Detta alstrar en råhet i sederna och en förvildning i tankesätten som ingen statistik kan komma på spåren …   Det förtager slutligen från bostaden den sista resten av den känsla, som ligger i ordet hem, och förvandlar den till en plats, där män och kvinnor djuriskt insomna om varandra utan att någon morgondag kan giva förhoppningen om ett bättre liv …   ”Giv oss bättre arbetarbostäder”, yttrade en gång en filantrop ”och Stockholm skall inom tjugo år hava en bättre arbetarbefolkning”.

Så skriver Gustaf af Geijerstam i sina anteckningar om arbetarförhållanden i Stockholm från 1894 (1973:52). Här blandas socialt patos med borgerskapets sexuella ängslan och avsmak inför kropparnas närhet. I arbetet på att reformera arbetarklassens liv blev ofta själva bostadsförhållandena utgångspunkten. I en rad studier slogs det fast att i slum och trångboddhet fanns mycket av roten till det onda (jfr Liedgren 1961) och mot 1800-talets slut uppstår en rad filantropiska sällskap som arbetar på att skapa nya typer av arbetarbostäder.. En direkt parallell utgjorde egnahemsrörelsen, vars genomslagskraft var stor. Målet var även omfattande. I den kommitté som lämnade ammunition till egnahemsreformerna under början av 1900-talet heter det: Obestridligt är, att staten måste vara i hög grad intresserad av, att arbetar­befolkningen som utgör en så stor del av landets invånare, lever under lugna, förnöjsamhetsalstrande villkor. En bofast, självständig arbetarestam bildar alltid ett tryggt och pålitligt element i samhället. Med allt skäl torde jämväl kunna antagas, att det egna hemmet skall hos arbetaren stärka känslan för hembygd och fosterland, vilket i sin mån bör minska benägenheten att utvandra (1899 års Egnahemskommittés betänkande I:14).

137


Den kultiverade människan Genom att subventionera och underlätta egnahemsbyggande och etab­ leringen av nya småbruk säkrades inte bara arbetskraft till jordbruket och säsongindustrierna, man ville även bromsa emigrationen – den massflykt som innebar att stora delar av arbetarklassen röstade med fötterna. Men målet var även moralisk upprustning och kamp mot socialismens upplösande läror (Stavenow-Hidemark 1967:65 ff.). Tidskriften Egna hem hade som devis ”Mål: Eget hem på egen grund – Medel: Flit, Sparsamhet och Gudsfruktan.” Arbetaren skulle bli småborgare. Hembygget blev ett viktigt projekt för stora delar av arbetarklassen, men denna utveckling låter sig knappast förklaras enbart med hänvisningar till reformprogram, kampanjer eller en process av förborgerligande. Värderingarna av en hem- och familjecentrerad livsstil var delar av ett annat, mycket mera grundläggande budskap, drömmen om ett bättre liv. I många arbetarminnen från sekelskiftets lantarbetarslum och storstadskvarter är längtan efter ny framtid ofta inriktad på hemmet och familjen. Lissie Åström har i en diskussion av några arbetarmemoarer pekat på den längtan efter skönhet och renhet som författarna känt under barndomen och uppväxttiden: De berättar om hur de kände hat och avsmak för det fula, smutsiga och tarvliga i sin fattiga tillvaro och hur de drogs till och beundrade det vackra, rena och förfinade, som lyste dem i ögonen vid möten med människor, som stod högre på den samhälleliga rangskalan, och vid inblickar i deras miljöer. – Moa Martinson berättar om hur hon dyrkade sin unga, vackra lärarinna. Hon skildrar också vilken hänförande, unik upplevelse det var för henne att en söndag tillsammans med några grannar göra ett besök i ett hem, som fastän fattigt var vackert och prydligt, där barnen hade olika kläder för söndags- och vardagsbruk, där det fanns böcker, där fadern var vänlig, kärleksfull och hjälpsam mot maka och barn. – Ragnar Jändel plågades av den tarvliga och råa tonen och ”det lumpet själlösa”, som han menade vara vanligt förekommande bland arbetare. Han kunde inte freda sig för uttrycket att renligheten och prydligheten i de borgerliga hemmen motsvarades av även en inre frihet och renlighet (Åström 1979:13).

138


Den stora satsningen på hushållningskurser och husmoderstips kring sekelskiftet innebar inte bara en träning i rationell hemvård och matlagning. Med på köpet följde ofta en rad värderingar kring det nya borgerliga kvinno- och hemidealet. Foto från Skurups folkhögskola 1914, Folklivsarkivet Lunds universitet.

Den generation som växte upp i statarlängor och arbetarkaserner önskade en annan tillvaro för sina barn, andra materiella villkor, men även respektabilitet. I arbetarminnena möter vi inte bara den kollektiva kampen för bättre löner och arbetsförhållanden utan även familjens kamp för ett bättre hem. Idealen behövde inte hämtas från avlägsna miljöer, de fanns på närmare håll, inom arbetarklassen. I sekelskiftets arbetarmiljöer existerade en viktig intern skiktning. Den skolade arbetskraften som ofta hade hantverkstraditioner stod ett bra steg över den oskolade grovjobbaren och tillfällighetsarbetaren. Denne såg i sin tur ned på trasproletariatet och pariagrupper som tattare och lösdrivare. Skiljelinjerna kunde växla mellan olika miljöer, men den ekonomiska och sociala skiktningen gavs 139


Den kultiverade människan tydliga kulturella uttryck. Barnen lärde sig tidigt dessa kulturgränser som kommunicerades i kamraternas klädsel, i föräldrarnas uppträdande, i kostvanor och heminredning. Det är inom det övre skiktet av arbetarklassen vi tidigast finner en hemcentrerad livsstil. Här hade fadern ofta fast anställning och ett jobb med yrkesstolthet, här engagerade man sig i förenings- och bildningsarbete. I dessa miljöer ligger inte far ute på backen och spelar kort med arbetskamraterna om lördagseftermiddagen. Här har man finrum och kanske till och med egen säng, och här ränner man inte oombedd in och ut till grannarna. Man håller sig lite på sin kant och blir mer selektiv i sitt och barnens umgänge. I detta övre skikt blir hemmafrun en symbol för ett relativt materiellt välstånd. Här finns bland männen en stark motvilja mot att ha hustrun i utearbete. En rejäl karl ska ha hustrun hemma. Under början av 1900-talet återvänder många arbetarhustrur till hemmet från arbetsplatserna. Drömmen om ett ”riktigt” hem och ett bättre liv förvaltades i hög grad av hustrun. Det blev hennes uppgift att hålla barnen hela och rena och putsa hemfasaden. I ett samhälle präglat av allt större geografisk och social rörlighet blev också denna fasad viktig. Den blev symbolen för att här kom en familj, där man levde ett respektabelt och ordentligt liv. Författare som Moa Martinson och Ivar Lo-Johansson har fångat dessa aspirationer och kulturgränser i landsbygdens arbetarmiljöer. Lo-Johansson beskriver hur kuskens hustru, en torparflicka, markerade sitt sociala avancemang på godset. Hon ”försökte omgärda hemmet med en borgerlig mur. Hon byggde den av vanor, av nya möbler, som hon köpte från staden, av avhållsamhet från allt som var fattigt och påminde om statarna. Hon dammade dagligen denna mur tills den glänste” (1976:312). På samma sätt kom finrummet att bli ett viktigt mål. Även i mycket trångbodda hem kämpade man för att sätta av ett rum för detta ändamål, om det så innebar att man skulle sova staplade på varandra i resten av hemmet. Genom borgerskapets kampanjer för mer välskötta hem kom arbetarkvinnans arbetsfält och prestigenormer att omdefinieras. Den arbetarhustru som ville leva upp till de borgerliga idealen kring ren140


Familjemänniskan lighet och prydlighet – utan tjänstefolk och med små resurser – hade ett sisyfosarbete framför sig. Det fanns i princip inga gränser för hur mycket man kunde städa och ordna. Inlärningen av dessa nya hemideal underlättades av att tjänarinnesysslan var det vanligaste yrkesalternativet för unga arbetarkvinnor. Under åren som piga eller hembiträde i borgerliga hem lärde man sig mycket om hur ett hem borde se ut (jfr Nolan 1979), men samtidigt gav åren som tjänsteflicka en inblick bakom fasaden i det borgerliga hemmet, dess undangömda konflikter och förljugenhet, inte minst i de ängsliga försöken att leva upp till normer och krav. Så ville man i varje fall inte leva! Eftersom de flesta män i arbetarmiljöer ansåg hushållssysslorna under sin värdighet kom kvinnornas arbetsbörda att bli stor. Till detta kom att de ofta skötte hemmets ekonomi. Det var deras ansvar att männens lön räckte till. Alternativet för arbetarklassen var naturligtvis inte att säga nej till ökad komfort, bättre bostäder och ett drägligare hemliv. Varför skulle inte arbetarbarnen få uppleva lyxen av att sova mellan lakan, varför skulle man inte kunna få hålla sig med ett finrum och slippa inneboende? Problemet är snarare att den stora satsningen på boendemiljön inte bara resulterade i en bättre materiell nivå, in i hembygget kunde även en moralisering smyga sig in, med nya värderingar kring prydlighetsritualer, respektabilitet och privatisering.

Ideal och praxis Vi lär leva i en hemmets kristid – inte bara på grund av den våldsamt ökade skilsmässofrekvensen utan också på grund av den nya livsstilen, om man nu kan kalla den stil: föräldrarna spelar bridge och går på bio, de reser till badort utan barnen och låter de små växa upp i barnkrubbor eller internat. Dessa barn kommer också att ha sina minnen av barndomshemmet, men det är fara värt att de kommer att finna dem – såsom djävulen i Hjalmar Söderbergs Duggregnet fann själarna han samlat – inte svarta utan grå. Skuggor och dagrar, ja, gärna, då minns barnet dagrarna och tar skuggorna med självklart lugn, men grått i grått – för det måste man förskona barnen.

141


Den kultiverade människan Sten Söderbergs funderingar i inledningen till boken Barndoms­ hemmet (1947:1) kunde nästan vara saxade ur en insändare i det sena 1900-talets dagisdebatter. Skulle man tro många memoarförfattare har den svenska familjen alltid varit stadd i upplösning. Ett historiskt perspektiv kan också nyansera bilden av familjens förändring från bondesamhälle till nutid. Kärnfamiljen uppfanns inte på 1800-talet. Den var en typ av hushåll som även tidigare var vanlig bland allmogen och speciellt då hos småfolket. Vi får dock inte stirra oss blinda på familjegruppens storlek och sammansättning. Familjehistorikerna har triumferande avrättat eller åtminstone starkt modifierat myten om ”den gamla storfamiljen”. Denna nyansering är viktig, men får inte skymma att ännu viktigare är att vi får kunskap om vilka sociala band och vilken gemenskap familjen innehöll. Det är inte främst familjens sammansättning som revolutioneras under 1800-talet, det är dess emotionella och psykologiska struktur som blir en annan. Det är nu familjen lyfts fram i det sociala land­ skapet, stöttad av de tre byggstenarna tvåsamheten, föräldraskapet och hemmet. Det är i den borgerliga kulturen som triangeln mamma-pappa-barn utkristalliseras som känslomässigt ideal, men inte som vardaglig praxis. Det är snarare så att den lilla, isolerade kärnfamiljen var en ganska ovanlig företeelse i 1800-talets borgerliga miljöer. Här finns inte bara ett vimmel av tjänstefolk utan även av släktingar, inneboende mostrar, kusiner på besök. Speciellt i adliga och högborgerliga miljöer utgör släkten en viktig resurs. Barnen vistas långa perioder hos andra släktingar, hos mor- och farföräldrar. Detta är en företeelse med historisk förankring i det äldre ståndssamhället och speciellt då godsmiljön. Vi kan heller inte tala om ett familjemönster inom den oscariska överklassen och det breddade borgerskapet. I många adelsmiljöer var de borgerliga könsrolls- och uppfostringsidealen inte lika markerade. Här finner vi fortfarande spår av en aristokratisk livsnjutarhållning – en slags djävlar anamma-attityd, liksom rester av ett klantänkande med släkten snarare än familjen i fokus. På samma sätt skilde sig barnens uppväxtvillkor och hemmafruns arbetsfält markant mellan olika borgerliga grupper. I lantliga miljöer, 142


Otaliga var de sammanslutningar som kring sekelskiftet 1900 startades för att bedriva välgörenhet och moralisk upprustning inom arbetarklassen. Här är en grupp välgörenhetsdamer samlade inför ett besök i Stockholmsslummen. Foto: Stadsmuseet i Stockholm.

på herrgårdar, prästgårdar och bruk var självhushållet fortfarande en realitet vid sekelskiftet. Hemmafrun blev gärna mer av matmor än representationshustru och barnen levde i närmare kontakt med andra samhällsklasser och med det vardagliga arbetet. Till detta kommer att överklassen rymmer en rad subkulturer med diskret uppdragna kulturgränser. Synen på familj och umgänge kunde vara en annan i kretsarna kring hovet, hos officersfamiljer och högre ämbetsmän, än hos de nya grupperna av industrifolk, köpmän och administratörer. Allt detta är viktiga nyanser som medvetet underbetonats i de tidigare avsnitten. Syftet har främst varit att visa hur den nya familjesynen och hemideologin träder fram i den oscarianska miljön och hur synen på familjen blir alltmer homogen inom borgerskapet under tiden fram till första världskriget. Vid denna tidpunkt står borgerligheten som en betydligt mer sammansvetsad klass – både socialt och kulturellt. Dess världsbild har fått fasta konturer. 143


Den kultiverade människan

ANDRA UPPLAGAN

Jonas Frykman & Orvar Löfgren Hur blev svenskarna så välkammade, hemkära och naturälskande? Detta är en skildring av vardagslivets radikala omvandling, när människan i ett traditionellt bondesamhälle skolas om till 1900-talets nya människa. Ett helt annorlunda sätt att hantera känslor och sexualitet, skapa hem och fostra barn växer fram. Sinnligheten får andra former. Världen kommer att dofta, smaka, höras, synas och kännas på nya sätt. I DEN KULTIVERADE MÄNNISKAN bildar ting som oftast tas för givna utgångspunkten. Arvet från den kultiverade människan kan finnas på överraskande platser och i det till synes obetydliga, i vardagliga händelser som snabbt glider förbi. Boken blir en odyssé genom människors tankevärldar och upplevelser från 1800talets slut och fram till första världskriget. Boken är en klassiker och ges nu ut i en helt omarbetad form, 40 år efter den första upplagan.

Orvar Löfgren och Jonas Frykman är professorer emeriti i etnologi vid Lunds universitet.

ISBN 9789151101965

9 789151 101965

Profile for Smakprov Media AB

9789151101965  

9789151101965  

Profile for smakprov