DARIUS BARIMANI
TIPS OCH RÅD FÖR ETT ENKLARE LIV MED ADHD
harpercollins.se info@harpercollins.se
© Darius Barimani 2024
Omslag: Michael Ceken
Omslagsfoto: Christian Schneider
Sättning: Type-it AS, Norge
Tryckt hos ScandBook UAB, Litauen, 2024, med el från 100 % förnybara källor.
Den här boken är satt med teckensnittet HC Arc som ger en ökad läsbarhet och ett lägre klimatavtryck.
Utgiven av HarperCollins Nordic AB, Stockholm, 2024.
ISBN 978-91-509-7924-4
Till mina föräldrar, som fått se mig må så himla dåligt, så himla ofta, och som jag har allt i den här världen att tacka för. Jag älskar er för alltid.
Innehåll
Förord
Jag har alltid varit hypokondrisk. Jag tror att jag blev det efter en händelse som utspelade sig när jag var 5 år gammal, då min mamma volontärarbetade som sjuksköterska på en flyktingförläggning. Hon hade satt mig och min syster i ett annat mottagningsrum medan hon tog hand om sin sista patient, och där hittade jag en burk med gamla sprutor. Redan som barn tyckte jag om att leka doktor, och impulsiv som jag var tog jag upp sprutorna och en efter en började jag sticka dem i mina fingrar.
Jag vet, till och med som barn. Vem gör ens något sådant?
Just som jag var på väg att ge min lillasyster en injektion slog mamma upp dörren och stormade in. Jag såg skräcken i hennes ögon. Hon tryckte gasen i botten och körde mig till sjukhus så snabbt hon bara kunde. Jag förstod inte vidden av vad jag hade gjort, men jag minns tydligt min mammas ångest, som i kombination med min känslighet förmodligen gjorde att jag utvecklade hälsoångest redan i ung ålder. Som tur var hade jag inte fått några blodsmittor och det är jag tacksam för än i dag, men ända sedan det hände har jag alltid oroat mig för sjukdomar.
Skräcken för blod försvann efter mitt första år som underläkare på en akutmottagning, men rädslan för sjukdomar har
alltid suttit kvar. Dock visste jag att det handlade om en obefogad ångest och jag trodde egentligen aldrig att just jag skulle drabbas av någon allvarlig sjukdom. I alla fall inte i min ålder. Så när jag upptäckte en knöl på halsen två veckor efter att min dotter hade fötts blev jag tagen på sängen. Initialt hoppades jag på att det var någon uppblossande infektion, och jag lyckades koppla bort oron och fortsätta jobba och fokusera på min dotter. Arbetet som kirurg är väldigt krävande och tillåter ofta inget annat än att man uppslukas totalt av det man gör, vilket på många sätt har varit en räddning för mig.
Så när läkaren några veckor senare berättade för mig om undersökningsresultatet från vävnadsprovet av knölen och att det var lymfom, en typ av cancer som sitter i blodet och lymfsystemet, kändes det overkligt. Tänk att jag, som alltid har oroat mig för ovanliga sjukdomar, fick en ovanlig sjukdom. Det kändes ödesmättat och konstigt, men märkligt nog var oron över att bli sjuk mycket värre än att vara sjuk och ganska så fort gick jag in i fight mode. Men jag visste också att det fanns en liten risk att jag inte skulle klara mig, och den nu i efterhand lite överdrivet melodramatiska skräcken över att kanske behöva lämna min dotter faderlös, var det som fyllde mig med sorg och fick mig att gråta.
Fy fan, vad jag har haft det tufft med alla mina bokstavskombinationer. Jag visste att det fanns risk att jag hade fört över mina skitgener till min dotter; och även den lilla risken, att jag inte skulle få finnas där och guida henne genom livets alla svårigheter, gjorde ont i hjärtat. Som tur var hade jag mycket tid över under cellgiftsbehandlingen, och en av medicinerna som jag fick i väldigt hög dos, Prednisolon, gjorde mig produktiv och energisk, trots de tunga cellgifterna.
Jag började skriva på en handbok till min dotter. Den skulle bli ett sätt för henne att minnas mig, men också en manual med alla mina bästa tips och life hacks för att klara sig i livet. Efter två cellgiftsbehandlingscykler fick jag göra en skiktröntgen, vilken visade att cellgifterna hade slagit ut alla cancerceller i kroppen. Efter det blev det uppenbart att jag skulle klara mig. Men i och med mitt skrivprojekt hade jag läst på otroligt mycket om adhd och dessutom skrivit en hel massa redan, så jag bestämde mig för att göra om manualen till en handbok för unga och vuxna med adhd. Så läser du just nu detta stycke betyder det att jag fortfarande lever och att jag lyckades med något som nog får betraktas som ett under för någon som har både adhd och dyslexi.
Det vill säga, att publicera en bok.
Inledning
När jag var 22 år gammal gick jag ut gymnasiet med ett så kallat samlat betygsdokument, vilket inte direkt var någon hedersutmärkelse. Jag hade fått gå om två år och trots det bara precis godkänts i de nödvändiga ämnena – och underkänts i resten.
Jag hade inga färdigheter och jag vet inte om jag var bra på något förutom att ödsla min tid på att spela rollspel på datorn. Ganska nyligen hade jag lämnat en gängliknande miljö, vilket hade påskyndats av att jag några veckor dessförinnan ställts inför en situation som gjort att jag fruktade för mitt liv. I de sena tonåren hade jag dessutom utvecklat generaliserad ångest och tvångssyndrom. Min självkänsla var obefintlig och jag kände mig totalt vilsen och bortkommen.
Det var under den här hopplösa tiden som jag hittade ett tidningsurklipp om att man kunde studera till läkare i Östeuropa, och jag förstod att man kunde komma in utan höga betyg. Tanken började växa i mig, och jag såg möjligheten att över en natt skapa mig en ny framtid och en ny bild av mig själv.
När jag berättade för min pappa att jag ville plugga till läkare sa han: ”Dariush djan, att du ska bli läkare, det är som att en blind ska bli stridspilot.”
Det kan låta väldigt hårt, men min pappa ville inte såra mig.
Han ville bara inte att jag skulle genomlida ännu fler nederlag. Och till min pappas försvar så hade han inte helt och hållet
fel. Jag var ju uppenbarligen inget läshuvud och jag vet många tonåringar som var mer mogna än jag var vid 22 års ålder. Till saken hör också att jag veckan innan jag berättade för pappa
att jag ville bli läkare hade misslyckats med min sjätte uppkörning, och att provledaren från Vägverket hade gett mig rådet
att aldrig mer sätta min fot i en bil.
Att jag kanske hade en diagnos hade varit uppe på tapeten ett antal gånger, egentligen redan på lågstadiet, men innan jag började på läkarprogrammet hade jag fortfarande inte fått någon adhd-diagnos. Mina förutsättningar att klara världens tuffaste utbildning i kanske ett av världens mest konservativa utbildningssystem (i Ungern) var alltså inte de bästa – och det gick faktiskt rent ut sagt åt helvete, i alla fall till en början.
I dag arbetar jag som kirurg på enheten för transplantationskirurgi på Karolinska Universitetssjukhuset. Jag är lyckligt gift och har en dotter. Jag har några vänner, en meningsfull fritid och de flesta dagarna i veckan känner jag mig ganska lycklig. För någon med adhd och ett helt alfabet av bokstavskombinationer, har jag lyckats med ett mirakel. Lika gärna kunde jag nog ha suttit inne eller hamnat i någon form av missbruk.
Men det ska inte vara slumpen som avgör ditt liv, och du ska inte behöva genomlida så mycket skit som jag gjorde under mina första 25 år.
Jag vill att du ska kunna uppfylla dina drömmar, vad de än må vara, precis som jag har kunnat göra, och det är därför som jag har skrivit den här boken till dig. Jag har gjort alla misstag, så att du inte ska behöva upprepa dem. Mediciner hjälper en lång väg, men har du adhd besitter du redan en fantastisk
förmåga – som kommer kunna ta dig precis så långt du vill. Den kallas resiliens och den ger en förmågan att ta sig igenom även de tuffaste prövningar. Resiliens innebär att man studsar tillbaka efter motgångar och att man aldrig ger upp. Om man misslyckas försöker man igen och igen och igen tills man lyckas.
Det är något annat än disciplin (för det har jag absolut inget av), det är i stället någon form av galen inte-ge-sig-, allt-eller-inget-, jag-ska-försöka-tills-jag-dör-attityd.
Jag ska ta dig igenom min berättelse, från skärselden tills att mitt liv gjorde en 180 graders vändning tack vare min adhddiagnos. Jag kommer att varva min berättelse med handfasta råd och life hacks för att bättre klara livet med adhd. Samtidigt är detta en bok som är nyttig att läsa även för dig som inte har adhd, men kanske har en partner eller en annan anhörig med diagnosen. Din förståelse för oss och våra utmaningar kommer att bli så väldigt mycket större.
Dock är detta inte en bok där jag kommer fokusera på hur bra det är att ha adhd eller försöka övertyga dig om vilken bra försäljare eller entreprenör du kan bli. Sådana böcker finns det redan gott om. Mitt mål är i stället att nå ut med en bok som har potentialen att förändra ditt liv till det bättre. Med detta sagt kan personer med adhd bli väldigt framgångsrika och leva extra lyckliga liv, eftersom vi upplever alla känslor med större intensitet, både de negativa och de positiva.
Jag vill dock poängtera att jag med framgång inte nödvändigtvis menar att alla som läser den här boken ska bli astronauter eller Nobelpristagare, men att du kan nå framgång i jakten på dina drömmar, vilka de än må vara!
Det finns många pladdriga böcker om adhd. De kan förstås innehålla mycket spännande läsning och ge aha-upplevelser,
men det jag har saknat är böcker med kort och koncis information anpassad för personer med adhd, med tips och förklaringar som snabbt går att tillämpa i vardagen. Som läkare med diagnosen har jag den unika möjligheten att göra den information som läkarkåren sitter på mer tillgänglig för en person med adhd utan att göra avkall på det vetenskapliga. Även om mycket i denna bok är en förenkling av tidigare litteratur om adhd, har alla behandlingar och rekommendationer vetenskapligt stöd och följer de aktuella riktlinjerna angående diagnos och behandling. Jag har framför allt hämtat information från Cognitive-Behavioural Therapy for ADHD in Adolescents and Adults: A Psychological Guide to Practice av Susan Young och Jessica Bramham, Mastering Your Adult ADHD: A Cognitive-Behavioral Treatment Program av Steven A. Safren m.fl. och Feeling Good: The New Mood Therapy av David D. Burns samt från ändlöst många podcasts, vetenskapliga artiklar och Redditforum.
Det är dock viktigt att poängtera att boken också bygger på mina egna erfarenheter och lärdomar. Andra personer, läkare eller experter inom adhd kan säkert tycka annorlunda i vissa frågor. Boken ska heller inte ses som ett substitut till vare sig läkarkonsultation eller psykologhjälp.
Den behandling som just nu har bäst stöd i vetenskapen är en så kallad multimodal eller kombinerad approach med psyko edukation (utbildning kring diagnosen), centralstimulerande läkemedel och kognitiv beteendeterapi (KBT). Psykoedukation utgör själva stommen i behandlingen och ska erbjudas alla med adhd inklusive deras anhöriga. Dock erbjuds den i varierande omfattning ute i landet, vilket är ytterligare en anledning till varför jag skrivit den här boken. Kognitiv beteendeterapi är en terapiform som fokuserar på våra känslor, beteenden och tankar. KBT går ut på att lära
sig analysera sina känslor, beteenden och tankar. Det handlar om att lära sig identifiera negativa mönster och ändra på de tankemönster som skapar problem för en. Kan man göra detta är chanserna stora att man kan fungera bättre i vardagen och i samhället och må bra. Läkemedel och terapi är det som fungerar bäst, men vissa personer med lättare funktionsnedsättningar kan klara sig enbart med KBT.
Jag gillar att tänka att medicinerna ger dig musklerna och terapin lär dig hur du ska använda dem. Det är inte alltid effekten blir lika kraftfull om man bara kör var och en för sig.
En kort bruksanvisning
för alla som hatar bruksanvisningar
Jag hatar bruksanvisningar. Inget gör mig så frustrerad som att behöva följa en bruksanvisning. Bara någon med adhd kan dela min avsky för bruksanvisningar, och kanske också min frustration riktad mot den Gud som skapat ett universum med lagar där det nästan alltid går bättre för fyrkantiga torrbollar som gör allt en sak i taget, by the book och enligt konstens alla regler. Det är uppenbart att Gud inte har adhd och att hen inte tänkte på oss när hen skapade universum. Jag antar att du som läser detta mer eller mindre delar min motvilja mot att göra något på ett bestämt sätt, men just den här bruksanvisningen är faktiskt bra om du skummar igenom. Personer med adhd orkar sällan sträckläsa böcker, särskilt inte facklitteratur. Jag har därför försökt fatta mig så kort och koncist som möjligt i denna bok. Jag varvar min berättelse med utbildning och handfasta knep för att bättre klara livet med adhd. Jag har skrivit boken så att inget segment tar längre tid än 5 minuter att ta sig igenom. Efter ungefär 5 minuter, beröm
dig själv och känn dig fri att helt lägga boken åt sidan och ta en paus – eller fortsätta läsa om du fått ett flow.
Min pomodorometod
Det finns en arbetsmetod som kallas pomodorometoden, vilken går ut på att dela upp tiden i bitar (se även s. 72). Bitarna kallar man enligt metoden för tomater. Under dessa bitar är målet att fokusera på en specifik uppgift, till exempel att läsa ett kapitel eller några stycken i denna bok. Enligt den klassiska pomodorometoden fokuserar man i bitar om 25 minuter följt av 5 minuters paus. Efter 4 tomater (2 timmar) får man ta en längre paus på 20 minuter.
Att samla tomater och se hur man presterar över tid kan vara ganska tillfredsställande, men för någon med adhd kan 25-minuterspass med bara 5 minuters rast emellan kännas lite väl tufft. När du läser denna bok rekommenderar jag därför i stället lite färre minuters läsning i taget. Som motivation och som en hjälp i läsningen kommer det därför att dyka upp en tomatillustration här och var – lägg då gärna ifrån dig boken och ta en liten paus! Har du kommit in i ett flow och vill fortsätta gör du självklart det, vill du läsa kortare stycken gör du det. Se tomaterna som ett förslag och en vägledning om behovet finns.
Ett tips är också att ha med dig boken överallt. Ha den i fickan, i mobilen eller på din surfplatta. Så fort du har 5 minuter över i bussen, i kön eller på en tråkig föreläsning, ta upp boken och läs ett stycke. Det viktigaste är att få in en rutin av att börja läsa och att öva på grejerna i boken några minuter om dagen.
Om du tänker att det dagliga lärandet eller övandet bara är 5 minuter, kommer det att kännas överkomligt. Det är bättre att bara läsa 5 minuter om dagen än att inte läsa överhuvudtaget.
Om du har svårt att hålla koncentrationen när du läser, kan det också hjälpa att ha boken på mobilen, surf- eller läsplattan.
Gör texten extra stor så att varje sida går fortare att läsa, då blir läsandet mer belönande och mindre passivt. Att läsa digitalt ger också fördelen att på momangen kunna kolla upp ord man inte förstår. En hjälpsam app för läsning, som finns på Iphone, är Apple Books. Den har faktiskt en inbyggd funktion som belönar en efter 5 minuters läsning.