© Charlotte Dahlström 2024
Utgiven av HarperCollins Nordic AB, Stockholm 2024
Omslagsdesign: Nebojša Zorić
Omslagsbilder: Shutterstock
Författarfoto: Ola Axman
Tryckning: ScandBook UAB, Litauen 2024, med el från 100 % förnybara källor.
ISBN 978-91-509-7922-0
Den här boken är satt med teckensnittet HC Arc som ger en ökad läsbarhet och ett lägre klimatavtryck.
Till Pillan, min ”Maja”, så tacksam för dig.
Prolog
Ljudet av bultandet från den läderklädda knytnäven mot trädörren bröt tystnaden på den lugna villagatan.
Jax drog av sig hjälmen och det ljusa håret föll ner i trassliga testar över ansiktet. Med en klumpig handskbeklädd hand strök han håret ur ögonen.
Fötterna i de svarta bootsen stampade otåligt, nästan sparkade mot stentrappan och just som han skulle till att banka ytterligare en gång slogs dörren upp.
En man med gråsprängt hår och bekymrad blick uppenbarade sig i öppningen. Han skakade långsamt på huvudet.
”Jag är ledsen, men hon har åkt.”
Jax backade ett steg, vacklade till och var nära att tappa balansen, men fick i sista stund grepp om trappräcket.
”När?”
Mannen i dörröppningen skakade återigen på huvudet.
”Du kommer aldrig att hinna.”
”När, Lasse?” skrek han medan han småsprang nerför trappan.
”Tåget går om femton minuter, men du hinner aldrig!”
Lasses röst var oroad, på gränsen till desperat och Jax förstod varför. De visste båda att han skulle ta upp jakten.
Jax svängde höger ben över sadeln, tryckte tillbaka hjälmen över huvudet, fällde ner visiret, startade motorn och sparkade upp stödet med en hastig rörelse.
Ljudet från motorcykeln var öronbedövande när han la i tvåans växel direkt och fick den svarta Ducatin att stegra sig på bakhjulet. Med en mjuk duns landade däcket mot asfalten och han for iväg. Väjde för de otaliga farthinder som oroliga småbarnsföräldrar krävt att kommunen skulle smälla upp, och girade kraftigt för en slö katt som lapade sol mitt på vägen.
Snart var han framme vid den större vägen och svängde vänster samtidigt som han la i nästa växel. Bågen, som kunde gå från noll till hundra på tre komma en sekunder, flög fram över de nästan öde vägarna. Så fort han passerat rondellen skulle han kunna växla upp ytterligare. Det var ett tåg han skulle hinna ikapp, det fanns ingen tid att förlora.
Kroppen darrade, en kombination av ilska och rädsla. Han var på väg att förlora den enda som betytt något under hans tjugotvååriga liv. Och det skulle krävas ett mirakel för att lyckas förhindra det.
I höjd med Ulvåker och skylten som skvallrade om en maxhastighet på åttio, la han i en högre växel och Black Beauty som han skämtsamt brukade kalla motorcykeln kom upp i etthundrafyrtio kilometer i timmen.
Skinnbyxorna klibbade om hans lår, trots att solen ännu inte stod så högt på himlen. Adrenalinet for genom kroppen, det enda han såg framför sig förutom vägen var hennes ansikte.
Jax undslapp sig ett frustrerat vrål som mer lät som ett morrande inuti den svettiga hjälmen.
Vad han skulle göra när han väl kom fram till stationen var än så länge inte riktigt klart. Som tur var hade han ytterligare några minuter på sig att komma fram till det.
Runt omkring honom bredde jordbruksmark ut sig. Det här var landsbygden, glest mellan gårdarna och idag var det bara han och långtradarna på vägen.
Vad hoppades han att få ut av den här vansinnesjakten? Säg att han väl hann fram till Töreboda, tog sig upp på perrongen och vidare in i tåget, vad skulle han göra sedan? Hon hade lämnat utan så mycket som en förvarning. Fanns det verkligen något han kunde säga eller göra för att få henne att ändra sig och följa med honom tillbaka?
Extrahjälmen, hennes hjälm, låg i toppboxen precis som den brukade. Han var redo att göra vad som helst för att få henne att sätta på sig den och åka med hem.
Tåget hade ännu inte passerat, han hade åkt längs med spåret en bit nu.
Äntligen skymtade han trädallén utmed kanalen och gasade på ytterligare. Han skulle hinna.
Insikten fick Jax att sänka axlarna och andas ut. Under bråkdelen av en sekund tappade han fokus på vägen och framdäcket började slira i lösgruset invid kanten. En mikrosekund var allt som behövdes för att det han nyss sett framför sig skulle bli omöjligt. Motorcykeln for åt höger och han efter. Han landade i diket och gled flera meter innan kroppen blev stilla.
Någonstans långt borta kunde han höra ljudet av ett tåg som närmade sig. Han hade varit så nära! Jax gjorde en desperat rörelse för att försöka komma på fötter men smärtan från huvudet och ena handleden hindrade honom.
Hans ljusblå ögon spanade efter Ducatin som landat strax
bredvid honom. Den såg förvånansvärt hel ut så när som på några repor i lacken. Kåpan hade flugit av men den hade också troligtvis räddat hans händer. Andetagen gjorde ont, han hade brutit ett revben tidigare, men det här var nog fler än ett. Med den hand som inte värkte försökte han knäppa loss hakremmen och få av sig hjälmen men varje liten rörelse var enormt plågsam. Kanske borde han trots allt vara tacksam att han kände smärta, det kunde ha varit mycket värre när allt kom omkring. Sedan svartnade det framför ögonen.
Kapitel 1
”Erik, jag är hemma! Har du börjat med maten? Jag är så hungrig.”
Sofie hängde upp sin mörkbruna yllekappa på en tygklädd galge och drog av sig jodhpursen. Med nageln skrapade hon försiktigt bort ett korn av lera från lädret. Skorna behövde lite kärlek helt klart, november hade inte varit särskilt vänligt inställd vädermässigt.
Hon greppade jobbväskan med ena handen och klev i ett par fårskinnstofflor som troget väntade på henne i hallen. Inifrån lägenheten hördes tonerna av arenarock. Men den etthundrasju kvadratmeter stora ytan gjorde det omöjligt att höra mer specifikt vad det var.
Sofie styrde stegen mot arbetsrummet. Det var Eriks domäner och han jobbade nästan uteslutande hemifrån. Han hade fyllt rummet med skärmar, specialdesignat skrivbord och träningscykel. Det var som att han rymde en hel värld där, hans värld.
Hon ställde ner portföljen i den nyinköpta sammetsfåtöljen och såg sig omkring. Det var egentligen inget fel på rummet.
Erik hade bra smak och hade renoverat deras hem med eftertanke. Sofie älskade deras lägenhet, men den hade aldrig riktigt känts som hennes hem. Det fanns inget bidrag här från henne eller hennes liv. Det var som att hon gästspelade i hans. Kanske var hon barnslig och otacksam som tänkte de här tankarna. Erik hade aldrig sagt eller gjort något för att få henne att inte känna sig välkommen. Han hade faktiskt låtit henne köpa in sig på tjugofem procent av lägenheten en gång i tiden. Men trots det, och trots de stora ytorna, de vackra detaljerna, det sprillans nya och läget mitt i city, så kunde hon inte skaka av sig känslan av att vara statist i sitt eget liv. En missnöjd statist. Eller i alla fall inte lycklig.
Sofie gjorde sitt bästa för att trycka undan vemodet som alltför ofta fyllt hennes sinne de senaste månaderna. Var det en försenad trettioårskris? Höstdepp? Något annat?
Hon hängde av sig den figursydda kavajen när hon passerade deras sovrum. Det var varmt inne och hon gissade att Erik tänt kaminen. När hon närmade sig köket log hon för sig själv. Erik var inne i en ny musik-era. Han växlade vilt mellan olika genrer och tempo, den här veckan hade rock från sjuttiotalet varit i fokus och musiken fick henne att tänka på det som hennes föräldrar lyssnat på när hon var liten. Då hade hon protesterat vilt, tyckt att Led Zeppelin och Creedence var urusla. Ville mest höra sina pojkbandsidolers ljuva stämmor. Men med lite distans till barndomens vardagsrum och CD-skivor, accepterade hon mer. Hon kände en viss tacksamhet till sina föräldrar som ändå stått på sig och vidgat hennes musikaliska vyer.
Sofie blev stående i dörröppningen och betraktade Eriks ryggtavla. Han diggade med huvudet samtidigt som han rörde sig ledigt mellan skärbrädan och spisen. Hon kände genast igen
den välbekanta doften av fiskgryta med saffran. De köpte en färdig bas och valde sedan själva vilken fisk och vilka grönsaker de ville ha i. Med en mindre graciös piruett snurrade han runt för att plocka fänkålen från köksön. Han mötte hennes blick och de brast båda ut i skratt.
”Puss!” ropade Erik och lutade sig fram med plutande läppar.
Sofie tog de få stegen mot honom och gav honom en lätt kyss. Han gav henne en frågande blick. ”Är du okej? Jobbig dag?”
Efter sju år tillsammans kunde han oftast läsa henne som en öppen bok. I alla fall när det kom till arbetet. Hur hon än försökte dölja sin sinnesstämning så uppfattade han de allra minsta skiftningar i hennes humör. Hon älskade honom för det, men det kunde också vara oerhört påfrestande ibland.
Sofie skakade på huvudet så att de rödblonda lockarna dansade över hennes axlar.
”Nej, det är inget särskilt. Eller, jag tror att det är något på gång men jag vet inte riktigt vad.” Hon rynkade pannan och slog ut med händerna.
Erik log mot henne. ”Har du någon aning om hur gullig du är när du rynkar pannan sådär?” Han ställde ifrån sig skärbrädan och gick mot henne. Förde sina händer mot hennes kinder och kysste henne passionerat.
Sofie besvarade hans kyssar, försökte rensa tankarna och vara ett med honom. Men lusten fanns inte riktigt där och hon backade undan.
”Förlåt älskling, jag är så hungrig”, sa Sofie och försökte låta oberörd. Inom henne kröp skuldkänslorna runt likt en parasit, redo att ta över om hon inte var på sin vakt.
Erik såg forskande på henne, men verkade acceptera hennes halvsanning.
”Okej. Jag vill ju inte att du svälter ihjäl.” Han blinkade mot henne och återgick till den stora gjutjärnsgrytan. ”Tar du en bild, älskling?”
Sofie drog en ljudlös suck av lättnad. Fokuset hade flyttats från henne till honom. Hon greppade vant hans telefon, ibland kändes den som en förlängning av hennes egen arm, och höll skärmen framför sig.
”Vill du ha liggande eller stående?”
Erik släppte träsleven och gick mot henne. Ställde sig bredvid och kisade med ögonen.
”Hm. Jag tror stående. Men vi måste dimma ljuset lite så att jag inte ser för blek ut.”
Sofie nickade mekaniskt och vred försiktigt på den rundade strömbrytaren.
Han gick tillbaka till grytan, lyfte träsleven och höll den framför munnen samtidigt som han avfyrade ett vinnande leende.
Sofie knäppte ett par kort och höll upp telefonen framför honom så att han skulle kunna se.
Erik rynkade pannan och hummade för sig själv. Han pekade på den tredje bilden och nickade. ”Vi tar den.”
”Vad vill du ha för taggar?” Sofie hade laddat upp bilden på hans Instastories och väntade på vidare instruktioner.
”Valde vi foodie förra gången?” Erik rörde fortsatt i grytan då han såg upp på henne.
Sofie skakade på huvudet. ”Nej, den har du inte använt på ett tag.”
”Perfekt. Då tar vi foodie och YOLO. Tack, älskling.”
När hon publicerat händelsen gick hon fram till köksön och la telefonen bredvid sig. Om bara några minuter skulle han be
henne att fotografera maten, och därefter skulle de båda synas på bild med varsitt glas vin i handen. Samma procedur som alltid nuförtiden. Det räckte inte längre med att deras liv konstant kändes som ett reportage, sedan ett par år tillbaka skulle även resten av världen få ta del av det. Något hade förändrats mellan dem längs vägen. Eller så var det bara hon som hade förändrats?
Hon önskade att hon kunde vrida tillbaka klockan. Att hon ville ha honom lika mycket som han verkade vilja ha henne. För Erik var bevisligen ett kap. Snäll, rolig, omtänksam och framgångsrik. Dessutom såg han på henne som att hon var det enda han behövde och var så fin att titta på att hon ofta undrat hur hon kunnat ha sådan tur. Det mörka håret hade blivit lite längre och lockade sig lätt i nacken och över öronen. De kastanjebruna ögonen var alltid fulla av glädje och de djupa skrattrynkorna som visade sig så fort han log var helt ljuvliga.
Sofie drog med handen över den mörka stenbänken. Köket var flitigt använt men såg ändå fortfarande helt nytt ut. Det grå träet på luckorna och lådorna fick något mjukt och böljande över sig i kontrast till det ljusa golvet.
Det var förresten inte bara deras kök som var fläckfritt. Hela hennes liv var som en ständigt pågående reklamannons för en drömtillvaro. Ändå kändes det inte perfekt, snarare kanske tvärtom? Det var som att hon hade svårt att svälja. Andetagen fastnade och hjärtat slog i ett rasande tempo, även när hon försökte vila. Vissa nätter vaknade hon i tron att hon höll på att dö. Att kroppen bara skulle ge upp. Sofie visste inte exakt när det hade börjat men någon gång under sommaren hade det blivit väldigt uppenbart. De hade hyrt ett hus med några vänner i närheten av Côte d’Azur. Rêves Turquoise var ett vackert gult stenhus med vita fönsterluckor och en fantastisk uteplats
med utsikt över havet och grönklädda kullar. Under nio dagar hade de njutit av värmen, vinet, maten och vad den pittoreska lilla byn Saint-Paul de Vence hade att erbjuda.
När det var för varmt för att turista eller ligga vid poolen hade byn varit deras räddning. Fyra par hade de varit som rest, alla ursprungligen Eriks kompisar, men Sofie gillade dem och tyckte att åtminstone två av de andra flickvännerna faktiskt var hennes vänner numera.
Semestern hade varit underbar, odramatisk och allt hon borde ha önskat sig. Men trots den perfekta inramningen kunde Sofie inte undslippa den pockande känslan av att något var fel. Hon försökte verkligen njuta och ta in allt men ju mer hon försökte, desto mer avstånd behövde hon till de andra.
Den sista kvällen i Rêves Turquoise hade hon tagit en lång promenad och försökt insupa alla dofter och ljud, lägga dem på minnet för framtiden. När hon kom tillbaka till huset smyckade lyktor uteplatsen och rosenblad låg strödda över stenarna.
Och där, i trappan som ledde mellan terrassen och uteplatsen hade Erik stått, med ett leende som nådde från öra till öra. Med självsäkra kliv hade han gått fram till henne, fattat hennes hand och gått ner på knä. Ur fickan på de ljusa linnebyxorna hade han plockat fram en sammetsklädd ask och hållit upp den mot henne. En stor sten omgiven av vitt guld hade gnistrat mot henne likt en stjärnbeströdd natthimmel. Sofie hade inte uppfattat ett enda ord av det han sagt men hon hade haft sinnesnärvaro nog att säga ja. I samma stund som han trätt ringen på hennes finger hade sex hurrande personer kommit nedrusande för trappan med champagne och glas i högsta hugg. Vännerna hade filmat allt, naturligtvis,
och sedan den dagen hade Erik fått ännu fler följare och likes på sociala medier.
Erik hade gjort något otroligt romantiskt för henne, och en del av henne kände sig tacksam över att han älskade henne så mycket. Den andra delen hade ökat på hennes puls och fått henne att känna sig fel, som att hela frieriet varit ett spel för gallerierna. Som att allt bra i hennes liv inte var bra nog, utan ett ständigt skav. Hon var omöjlig att tillfredsställa, hopplös att göra nöjd. För hur kunde någon som hade allt gå runt med en ständig känsla av att det inte var tillräckligt? Men hon kunde inte låta bli att undra vem frieriet egentligen varit till för, honom, henne – eller Instagram?
”Jorden till Sofie, finns du där?” Erik viftade med handen framför hennes ansikte och fick henne att återvända till nuet.
”En fiskgryta för dina tankar?” Han log ljuvt och ställde ner en rykande skål framför henne.
”Förlåt.” Hon drog skålen närmare sig och tittade lystet på det gyllengula innehållet. ”Du vet ju att jag hamnar i koma när jag är hungrig.”
Erik klev runt köksön och slog sig ner bredvid henne. Han sträckte fram en korg med nygräddad vitlöksbaguette och slog upp varsitt glas vitt vin åt dem.
”Så. Himla. Gott. Vad har jag gjort för att förtjäna dig?” Hon skakade på huvudet och lutade sig fram för att ta en tugga.
”Stopp!” utbrast Erik och kom på fötter. ”Åh, det här ljuset är perfekt. Det kan vi nog tacka saffranet för.” Han log nöjt och höll upp telefonen.
Sofie gjorde återigen ett försök att ta en tugga men hejdade sig mitt i rörelsen. Hon såg mot Erik som fått något mörkt i ögonen.
”Har du inte tränat idag?” Han sträckte fram handen och
kände på hennes torra hår. ”Du ska ju träna tisdagar, torsdagar och lördagar.”
Sofie svalde och la ner skeden igen. ”Det var mycket på jobbet idag. Jag fick prioritera bort träningen.”
Erik skakade missnöjt på huvudet. ”Sofie. Kan man hoppa över en dag sådär blir det fort en vana. Du vet vad som händer med kroppen efter trettio. Du måste prioritera dig själv.”
Sofie kände hur kinderna brände. Hon hade visserligen inget emot att träna, men hon ogillade att känna sig tvungen att göra det en viss dag. Dessutom kändes det inte som att hon gjorde det för sin egen skull, i alla fall inte längre.
”Okej. Nu tar vi den där bilden.” Han försökte låta glättig på rösten men irritationen sipprade igenom, som alltid när hon gjort något som gick emot det han föreslagit.
Sofie sträckte på sig och låtsades se fiskgrytan framför sig för första gången.
”Stopp.” Erik flyttade tallriken tre centimeter närmare henne och torkade av kanten med ett papper där en pytteliten gul fläck färgat det vita porslinet.
”Vi kanske kan lägga en bit bröd över så att det inte syns”, föreslog hon diplomatiskt.
”Ja. Rätt tänkt, Sofie.” Han valde ett bröd med stor omsorg och placerade det försiktigt mot kanten så att det inte skulle glida ner i fiskgrytan.
Sofie återgick till posen där hon såg glatt överraskad ut över middagen som placerats framför henne.
”Där satt den.” Erik log stort och la strax därefter ner telefonen.
När han greppat skeden och börjat äta andades hon ut. Äntligen.
”Hur smakade den?”
”Fantastiskt”, ljög hon till svar. En vit lögn, den hade säkert varit fantastisk om hon fått äta den varm.
”Jag älskar att se dig kasta dig över allt jag lagar.”
Sofie såg upp på honom, strök honom över kinden. ”Du är en bra kock, Erik Hertell. Jag lovar att fortsätta äta, tills döden skiljer oss åt.”
”Apropå det. Har du funderat något mer på mitt förslag?” Han såg hoppfullt på henne.
Sofie gjorde sitt bästa för att inte flacka för mycket med blicken, inte visa hur otroligt obekväm hon just blivit. ”Menar du bröllopet?”
”Ja, vore det inte perfekt med Åre, på nyår?” Det gick inte att ta miste på hans entusiasm. ”Du, jag och alla vi älskar omgivna av puder och fyrverkerier. Vi kommer kunna ta riktigt bra bilder med snön och ljuset där som inramning.”
Sofie försökte le, men det kändes mer som en grimas. ”Verkligen perfekt.”
