En minut i sex går jag ut från mitt rum. Köket ligger vägg i vägg.
Jag har ju sett Herrskap och tjänstefolk och förstår att au pairens rum varit pigkammare förr i tiden. Pappa skulle säkert kalla det så nu också.
Köket består av två delar med en slags bardisk som skiljer själva köket från matsalen. Runt bordet sitter tre personer. Två flickor i flätor och likadana rosa klänningar ser avvaktande på mig. En kraftig man i vit skjorta som verkar mycket äldre än mrs Overton-Finch bläddrar i en tidning.
”Men där är du ju”, säger hon och kommer ut från köksdelen med en form i händerna.
Genast känns det som om jag är sen till middagen.
Mrs Overton-Finch ställer ner formen på bordet. Hon vänder sig till flickorna.
”Det här är Charlotte, er nya nanny”, säger hon. ”Charlotte kommer från Sverige och ska prata tillräckligt bra engelska, enligt förmedlingen.”
Nanny? Sådana har bara hand om barnen, de städar inte. Betyder det att mina arbetsuppgifter har ändrats? Slipper jag städa?
”Säg hej”, uppmanar hon flickorna.
”Hello, Charlotte”, säger den äldsta av dem. ”Jag heter Deborah och min syster Catherine.”
”Hello”, svarar jag med mitt snällaste leende. ”And hello, mr Overton-Finch”, fortsätter jag.
Mannen med det gråsprängda håret tittar upp.
”Oh, hello”, svarar han. ”Welcome to our family.”
Så tappar han intresset för mig. Viker ihop tidningen. Rättar till vinglaset framför sig.
”Sätt dig”, säger mrs Overton-Finch till mig och gör en gest mot stolen mitt emot flickorna.
De fortsätter studera mig med allvarliga, undrande blickar. Som om jag var en insekt eller något. Jag ler igen. Brett. De ser skeptiska ut. Som om en insekt inte borde kunna le.
Jag orkar inte le mer och ser mig i stället omkring. Matbordet står närmast köket men sedan finns det en soffgrupp också, framför ett utåtbuktande fönster som vetter mot trädgården. Golvytan mellan matplatsen och soffgruppen är större än mitt rum hemma i Norrtälje.
Mrs Overton-Finch lägger upp mat på min och flickornas tallrikar. Det är potatisgratäng och skivat kött. Rostbiff, tror jag.
Hennes make får ta själv. Han lassar på betydligt mer.
”Så, Charlene, vad arbetar dina föräldrar med?” frågar han.
”Charlotte heter jag”, säger jag och försöker le igen.
Snart kommer jag att ha lett fler gånger än flygvärdinnorna under hela resan.
”Pappa arbetar på lagret på ett varuhus”, säger jag. ”Mamma på ett äldreboende. Men hon var hemma med mig och min syster när vi var små.”
Vilken tur att jag slog upp lager och äldreboende inför resan hit.
Ifall någon skulle fråga. Och nu har det frågats.
Det blir tyst. Alldeles tyst.
”Ja, det behöver ju inte vara något fel med det”, säger mr Overton-Finch till slut.
”Nej, att försörja sig och sin familj är alltid hedervärt”, säger mrs Overton-Finch.
Jag undrar om jag hörde fel. Inget fel med pappas och mammas jobb?
Men jag vet att jag hört rätt.
”Och vad arbetar ni med?” frågar jag, med leendet påklistrat igen.
Jag ser ömsom på honom, ömsom på henne.
”Arkitekt”, säger han kort.
Hon svarar inte.
Deborah och Catherine stirrar på mig. Jag förstår att jag sagt eller gjort någonting fel. Men fattar inte vad.
En snabb blick ner på collegetröjan. Nej, jag har inte spillt.
”Mamma jobbar inte”, kommer det från Deborah. ”För hon behöver inte det och vill ge oss det allra bästa.”
Så inövat det låter. Och så onaturligt från en åttaåring. Mrs Overton-Finch ser nöjd ut.
”Mmm, det ville min mamma också”, säger jag till Deborah. ”Men sedan tyckte hon att det blev långtråkigt att bara vara hemma. Så hon tog jobb på äldreboendet.”
Deborah fortsätter.
”Mamma har aldrig långtråkigt. Hon och hennes väninnor träffas nästan varje dag. För att skvallra och dricka vin, säger pappa.”
Nu vaknar mr Overton-Finch till. Han ställer ner glaset med en smäll.
”Deborah! Så är det inte och det har jag aldrig sagt! Er mor och hennes väninnor gör ett mycket fint arbete med välgörenhet och annat.”
”Men du sa att …”, börjar Deborah.
Mrs Overton-Finch avbryter henne.
”Nu slutar du, Deborah. Berätta i stället vad du gör i skolan, så att Charlotte får höra.”
”Deborah och Catherine går i en väldigt fin skola”, säger hon vänd till mig. ”Bara barn från trevliga hem och de bästa lärarna. Deborah fick ett diplom vid avslutningen i våras.”
Catherine har hittills suttit tyst. Men nu blänger hon på sin syster.
”Ett löjligt diplom”, säger hon.
”Catherine!” utbrister mrs Overton-Finch argt. ”Vad är det med er flickor i dag?”
Båda tjejerna tittar ner i bordet.
”Jag vill inte ha en ny nanny”, viskar Catherine. ”Jag vill ha Angelique.”
”Nu är ni oartiga”, säger deras mamma. ”Gå från bordet, upp till era rum.”
”Men efterrätten …”, protesterar Deborah.
”Ni får äta den på era rum. Jag kommer upp med den senare.”
Flickorna reser sig och lomar i väg.
”Vem är Angelique?” frågar jag.
Mrs Overton-Finch ser irriterad ut. Det rycker runt den välmålade munnen.
”En fransk nanny som jag skickade i väg häromveckan. Och som vi inte talar mer om.”
Så det var därför hon blev sur när jag inte kunde komma redan förra lördagen. Familjen har varit utan au pair i ett par veckor. Hon har antagligen inte kunnat träffa väninnorna och skvallra som hon brukar.
Jag undrar vad den där Angelique gjorde för att få sparken. Deborah kan säkert berätta. När jag lärt känna henne och hennes lillasyster.
”Det här var väldigt gott”, säger jag och slevar upp mer potatisgratäng.
Hemma är det artigt att ta om. Då visar man att man uppskattar maten. Men när mrs Overton-Finchs kritiska ögon far över min kropp igen förstår jag att det bara verkar glupskt.
Medan jag äter dricker hon ett glas mineralvatten. Hennes långt ifrån fotomodellmagra men antagligen stenrika make reser sig. Han lämnar bordet, köket, utan att tacka för maten.
Det skulle aldrig pappa göra.
”Du kan vänta på ditt rum medan jag gör i ordning efter middagen”, säger mrs Overton-Finch i samma ögonblick som jag svalt den sista tuggan.
”Ska jag inte hjälpa till?” erbjuder jag mig.
”Nej, tack. Du börjar arbeta i morgon.”
Hon gör en gest att jag ska gå till mitt rum.
Jag skjuter in stolen och gör som hon vill.
För att ha något att göra medan jag väntar tar jag ut ett flygpostpapper och börjar skriva till Anna. Jag berättar om väsktjuvarna men försöker göra det på ett humoristiskt sätt.
Familjen beskriver jag som en kall fru, en seg man och två stirrande småflickor. Jag ritar en insekt med mungiporna uppåt i ett
grin, gör en pil till den och skriver JAG. När jag håller på att fylla i de håriga insektsbenen knackar det på dörren.
”Ja?” ropar jag.
Mrs Overton-Finch öppnar och stannar i dörröppningen. Hon granskar rummet. Den fastnar på tröjan som halkat ner från stolsryggen och ligger på golvet.
”Sorry. Jag ska hänga upp den”, säger jag snabbt.
”Eller tvätta den kanske?” föreslår hon.
”Ja, förstås”, säger jag fastän vår familj aldrig tvättar sådant vi bara haft på oss en dag. Tvätt sliter på kläderna.
”Kom nu, så går vi igenom ditt schema. Det finns kaffe, om du dricker det?”
”Ja. Tack”, säger jag.
Jag hade hoppats på den där efterrätten, men av den syns inga spår.
Diskmaskinen surrar. På matsalsbordet står två koppar. Mellan dem ligger ett papper som är fullskrivet med text i olika färger.
”Men sätt dig, då”, säger mrs Overton-Finch när jag står och tvekar vid bordet. ”Socker? Mjölk?”
”Mjölk, tack”, säger jag och slår mig ner på samma stol som vid middagen.
Hon häller upp kaffe till oss båda och tar fram mjölk till mig ur kylen. Mjölkflaskan är en sådan där bullig som man ser i brittiska tv-serier. Plötsligt känner jag ett litet lyckopirr.
Jag är i London nu! Jag har ett jobb, en familj, ett rum. Kanske inte den roligaste och vänligaste familjen precis, men jag ska säkert bli vän med småtjejerna.
Mrs Overton-Finch skjuter över papperet till mig.
”Ditt schema. Jag ska gå igenom allting. Lyssna noga och ställ frågor om du inte förstår.”
Jag läser medan hon förklarar.
Allt skrivet i rött handlar om barnen. Blått är städning (nej, den slapp jag inte, det verkar tvärtom vara mycket städning). Grönt är ledig tid.
”Du städar varje förmiddag. Huset har nio rum och fyra badrum. Alla badrum ska rengöras ordentligt två gånger i veckan. Ditt eget också.”
Det där sista låter rätt vrickat, men jag lyssnar och försöker se ambitiös ut.
”Lunchen lagar jag, eller så får du ta en smörgås. Flickorna blir skjutsade hem på eftermiddagen. Då gör du te åt dem, och ibland går ni till Holland Park ett par kvarter bort. En underbar park, flickorna älskar den.”
Min arbetsgivare ser på mig som för att kontrollera att jag förstår det hon säger.
”En park, så trevligt”, säger jag.
”Ja, men du får inte lämna barnen utan tillsyn. Inte sitta och babbla med andra au pairer.”
”Nej, naturligtvis inte”, säger jag.
Så det finns alltså fler au pairer i området. Kanske kan jag få vänner?
”Övriga sysslor”, säger hon och pekar på lappen. ”Det kan vara allt möjligt som behöver göras. Och så behöver du sitta barnvakt vissa kvällar i veckan.”
”Vilka kvällar?”
”Jamen, det varierar förstås från vecka till vecka!”
Mrs Overton-Finch pekar på den gröna texten med ett benigt finger. Med så små barn kan hon väl inte vara äldre än högst fyrtiofem? Men hennes magra händer ser lika gamla ut som mormors.
”Du är ledig onsdag eftermiddag, lördag eftermiddag och hela söndagen.”
Schemat innehåller exakt så många arbetstimmar som en au pair ska arbeta. På onsdag har jag min första lediga eftermiddag.
Då ska jag ut och upptäcka London.
Lättad går jag till mitt rum med papperet i handen. Jag somnar så fort jag lagt mig i den sköna, breda sängen med fluffigt duntäcke.
Men redan nästa morgon kommer verkligheten i kapp.
Stockholm, nutid
Dagen efter besöket på Tudor Arms råder äkta Londonväder i Stockholm.
Regnet öser ner och tycks aldrig vilja sluta. Det doftar försommargrönska när jag öppnar balkongdörren, men att gå ut lockar inte. Jag tar ösregnet som ett tecken på att jag ska stanna inne och fortsätta läsa mina gamla brev.
Och en riktigt slapp söndag är vad jag behöver. Glömma jobbet, arbetsveckan som hastigt närmar sig som ett mörkare moln än dem utanför. Jag gör te och hittar till min lycka ett paket shortbread längst in i skafferiet.
När jag satt mig till rätta i soffhörnan ringer Anna.
”Läget?” undrar hon. ”Ville bara höra av mig eftersom jag blev lite orolig i går. Vi pratade ju inte så mycket om det, men det kändes inte som om du mår så bra. Av ditt jobb.”
”Fast just nu mår jag toppen. Jag läser breven från London och har bryggt en kanna te.”
”Mysigt! Har du tänkt något mer på det jag sa?”
Först förstår jag inte. Vad hade Anna sagt? Så inser jag vad hon menar.
”Nej, men alltså. Man kan inte slösa bort så mycket pengar på en dröm.”
”Jo, det är precis sådant som arv är till för”, säger hon bestämt. ”Och du har längtat tillbaka så länge.”
Det är sant, förstås.
”Och nu längtar du bort, också”, fortsätter Anna. ”Ta tjänstledigt några månader i höst. Unna dig en höst i London. I ditt älskade Hampstead.”
Mot min vilja får Anna mig ändå att börja fundera.
”Fast jag tror inte att jag skulle få tjänstledigt för en sådan sak”, säger jag.
”Säg upp dig, då. Du mår ju inte bra av ditt jobb.”
”Va?!” säger jag. ”Föreslår du att jag ska säga upp mig? På riktigt?”
”Ja, varför inte?”
”Men lägg av! Det vore helt verklighetsfrånvänt.”
Skulle jag lämna en säker anställning? Och inbilla mig att det skulle gå att hitta något nytt? Jobbsökande: Kvinna, 62. Jobbat på fackförbund i trettiofem år.
Lycka till med den utmaningen, jobbcoacher!
Och Anna, som är ännu mer förståndig än jag. Att hon uppmanar mig till den lättsinnigheten! Vad har hänt?
”Livet är kort”, säger hon innan jag hinner fråga. ”Du och jag är snart inne på de sista tjugofem procenten.”
Det där har hon tagit upp förr. Medellivslängden för kvinnor i Sverige är åttiofyra år. Delar man det talet med fyra får man tjugoen.
”Snart nere på rött”, lägger hon till. ”Sedan går det fort, blipparna minskar i en rasande fart och – poff! Plötsligt tre procent och …”
”Slut. För det finns ingen laddare”, fyller jag i.
”Precis. Så ledsamt är det. Ingen laddare.”
Jag tar ett shortbread och begrundar Annas liknelse medan jag låter det goda smöriga kexet smälta i munnen. Hon har ju rätt, på sätt och vis. Men. Ändå.
”Du är fri som fågeln”, fortsätter hon efter vår tysta paus. ”Snart träffar du väl någon trevlig karl igen och blir förälskad. Då är ögonblicket över. Då vill du inte åka någonstans ensam.”
”Jag vet inte om jag vill träffa någon mer karl.”
”Nehej, men åk då till din kärlek Hampstead i stället.”
”Du ger dig verkligen inte!” skrattar jag.
”Nej, faktiskt inte. Gå in till din chef i morgon och säg att du ska ha tjänstledigt. Så hörs vi på kvällen.”
Nästa morgon har Annas ord sjunkit in. Hon har faktiskt rätt. Både om blipparna på livets mobiltelefon och om hur lycklig jag skulle bli av att få bo i Hampstead en tid. Under promenaden till jobbet utvecklas tankarna på tjänstledighet från en verklighetsfrånvänd fantasi till någonting fullständigt självklart.
Full av nyvunnen energi vill jag prata med chefs-Micke på en gång. Men rummet är tomt när jag knackar och gläntar på dörren.
”Han är på kurs på förmiddagen”, säger Viveka som har platsen utanför hans rum, vilket förmodligen får henne att känna sig som hans högra hand. ”Ledarskapskurs.”
”Ledarskapskurs igen?”
”Ja, steg två, tror jag. Eller tre.”
Jag hejar på Hasse och Kent innan jag försjunker i mejlen som kommit in under helgen. Jag deltar inte i förmiddagsfikat och smiter ut och äter lunch ensam. Allt för att hålla mig kvar i känslan av möjlighet.
Halv tre är Micke tillbaka. Jag ger honom en stund att hänga av sig kavajen och sätta sig framför datorn. När jag knackar på hans dörr är jag på bättre humör än på mycket länge.
Men jag borde ha förstått.
”Tjänstledighet i flera månader? I det här läget? Uteslutet”, säger han. ”Vi kan inte avvara dig under omorganisationen.”
Omorganisationen i höst blir vår tredje på fem år. Den är lika mycket skrivbordsprodukt som de tidigare.
”Du är en klippa, Charlotte”, fortsätter han. ”Jag tänker att om du krokar arm med de som är mer … tveksamma till den nya organisationen så kan det bli väldigt bra, alltihop.”
Alla vi superhjältar vet att det kommer att bli problem när vårt team slås ihop med det på andra sidan kontorslandskapet. Man kan tycka vad man vill om Kents och Hasses tempo. Men de jobbar i alla fall.
”Andra sidan” ska fungera som vår administrativa support men tycks mer engagerade i after work och helgplaner.
Klockan är fem i tre när jag kommer ut från Mickes rum. Eftermiddagsfikat har börjat. Åke från Andra sidan tog med sin gitarr till jobbet häromveckan. Nu sjungs och spelas det i tid och otid.
När Åke stämmer upp i Flickan och kråkan reser sig Kent, Hasse och jag och går tillbaka till våra platser. Vi loggar ut samtidigt, en timme före arbetsdagens slut.
”Kan man rapportera det som ett arbetsmiljöproblem?” undrar Kent när vi skils åt utanför porten.
”Till skyddsombuden då, eller?” svarar Hasse ironiskt.
”Visst fan”, säger Kent.
De sista vi såg när vi gick ut var Viveka och Åke som satt kvar i fikarummet. Våra två skyddsombud hade en bunt papper framför sig. De diskuterade ivrigt noter till underhållningen på sommarfesten.
”Ses i morgon”, säger Kent. ”Cykla lugnt.”
”Yes, ses”, säger Hasse.
”Mmm”, mumlar jag.
Men jag vill varken se dem eller resten av kollegorna varenda dag i resten av mitt arbetsliv. Inte hjälpa chefen att skapa lugn under en på förhand dödsdömd omorganisation. Inte tvingas höra illa tolkade Wiehelåtar.
Jag promenerar hem genom försommaren. Öppnar balkongdörren för att få in luft. Tappar upp ett bad för att få ro i kroppen.
Omsluten av väldoftande bubblor betraktar jag badrummet. De italienska kakelplattorna för femhundra kronor styck kan vänta. Kranarna fungerar också som de är. Ingen mer än jag ser ändå mitt badrum.
Blicken fastnar på Hampsteadaffischen.
En av de gamla bänkarna på Parliament Hill utgör förgrund, Londons skyline syns långt bort. En klassisk utsikt. Så många stunder jag tillbringat på den bänken. Många fina stunder och en svår stund, också.
Hampstead Heath drar mig till sig. Viskar att det kan bli nya, fina stunder. Om du vågar, Charlotte.
Tänk om jag ändå skulle göra det. Våga. Säga upp mig, helt enkelt. Chansa på att få ett nytt jobb när jag kommer tillbaka.
Arvet borde räcka både till vistelsen i Hampstead och till att hålla mig flytande ett tag efteråt. Sms:et från Anna klockan sju i morse där hon skrev ”Pepp, pepp, pepp!” innehöll också ett PS.
Hennes brorson Hugo letar bostad till hösten. Han skulle gärna hyra min lägenhet.
Sakta, sakta krokar jag arm med min dröm.