9789150977455

harpercollins.se info@harpercollins.se

© Stefan Hultman och Henrik Ingvarsson 2024

Omslagsdesign: Eva Lindeberg

Omslagsbilder: Casper Hedberg/Aftonbladet/TT

Sättning: Type-it AS, Trondheim

Tryck: GPS Group, Slovenien 2024

Utgiven av HarperCollins Nordic AB, Stockholm 2024

ISBN 978-91-509-7745-5

Det är nästan alltid kallt i Paris så här års. Jag har varit här förr just den här tiden, så jag vet. Gudarna ska veta att jag varit här.

Nu vaknar jag tidigt, i de centrala delarna av staden. Jag reser mig från sängen och går fram till fönstret. Det är en vacker söndagsmorgon. Solen lyser, himlen är klar och jag kan se Triumfbågen härifrån, 1800-talsmonumentet vid Place Charles de Gaulle som är ett sådant landmärke i denna så mäktiga och vackra stad.

Dagen är kommen. Ännu en gång. Den fjärde i ordningen. Och med allra största säkerhet också för sista gången. Jag hann knappt slå upp ögonen innan det ilade till i magen. Allting talar för att jag den här söndagen har min sista chans att vinna det som allting i mitt travliv har handlat om de senaste åren, ja, hela tillvaron till och med. Att vinna Prix d’Amérique. Det lopp som de flesta i travvärlden ser som det största. Det finaste. Och det tuffaste. Den löpning inom travsporten som nog också är den svåraste att vinna. Fråga bara Stig H Johansson, den mest framstående vi haft inom

svensk travsport, som åkte ner år efter år med sina bästa hästar – och alltid var chanslös … Tills Queen L. till sist, med sin flacka, lätt dansande stil, kunde frälsa honom. Vi har pratat om det där, jag och Stig. Jag misströstade nämligen rätt rejält när vi kom i samspråk vid något tillfälle. Tyckte att det verkade som förgjort. Då sa han till mig – nästan bad – att jag inte skulle ge upp. ”Jag trodde själv aldrig att jag skulle vinna det där jävla loppet”, sa han.

Ingen vet var jag befinner mig just nu. Jag har tagit in på ett hotell i stan, där jag vet att inga andra människor i branschen och sporten kommer att befinna sig. Tidigare år har jag bott på ett hotell närmare travbanan Vincennes, där man inte kan klara sig ifrån att springa på travfolk och svenskar mest hela tiden. Det vill jag undvika i år. Jag svarar inte i telefonen heller. Jag vill vara helt i fred. Ja, de senaste åren har jag i princip börjat avsky det liv jag alltid strävat efter. Ingen glädje finns kvar, ingenting är längre drivet av lust. Pressen och min egen prestationsångest är så stark att den tagit över såväl karriär som luften jag andas.

Jag går in i badrummet och ser mig själv i spegeln. Jag är rufsig i håret och ögonen ser trötta ut. Vem har jag blivit?

Det är ett ansikte så olikt det som en gång tittade in i den här travvärlden. Det ansiktet lyste av glädje och iver, av oskuldsfullhet och lekfullhet. Nu möter jag en kravfylld blick i spegeln: trötta, ängsliga och ångestfyllda ögon. Fast samtidigt som jag är fylld av en våldsam nervositet och rädsla har jag höga förväntningar och förhoppningar.

Detta eftersom jag innerst inne har en bra känsla i kroppen. Min tro på min stora stjärna Maharajah är stark. Vi

är väl förberedda, även om man inte skulle kunna tro det. Loppen som Maharajah har tävlat i på sistone har inte varit bländande. Efter en fin vinter med bra träningsförhållanden slog vädret plötsligt om hemma på Ekerö, där min träningsanläggning ligger. Och inför genrepet till Prix d’Amérique hade snöflingor stora som tefat plötsligt ändrat förutsättningarna helt.

Dessa väderleksförhållanden gjorde att banan på Solvalla i det sista loppet Maharajah gjorde innan Prix d’Amérique blev svårbemästrad. Och trots att den egentligen krävde att hästarna skulle tävla med brodd i skorna fick Maharajah springa utan, fastän det innebär att det blir ett stummare nedslag. Jag ville inte att hans rörelsemönster skulle bli annorlunda eller att hans känsliga delar av benen skulle utsättas för den påfrestning som brodd innebär. Därmed fick han mer eller mindre ”halka omkring” därute på banan – och sluta fyra i loppet i en avdelning inom V75 som han var storfavorit i. Det såg naturligtvis inte särskilt förtroendeingivande ut, men jag var tvungen att göra på det här sättet. Maharajah behövde det här loppet för att följa den plan som jag lagt upp för honom för att han skulle komma i toppform till den stora dagen. Så var det bara. Samtidigt förstod jag dem som ställde sig tvivlande till hur det skulle gå i Prix d’Amérique. Detta genrep fick alltså till följd att ytterst få visste hur bra Maharajahs form egentligen var.

I dag handlar allting om de cirka tre minuter som loppet pågår. Om de 2 700 meter på den stora banan Vincennes i världens största travlopp. Tre minuter, kort som ett andetag och samtidigt en evighet när det väl gäller, som avgör om

min travtränarkarriär ska ses som lyckad eller inte. Är jag redo? Jag vet faktiskt inte.

Jag sträcker mig efter tandborsten, trycker ut en sträng tandkräm och liksom renar mig inför en sista strid. Jag har gjort allt som står i min makt, jag har förberett mig så noga jag kan och kan inte göra mer just denna märkvärdiga dag. Och oavsett hur mycket rätt du har gjort på förhand kan det vara helt utan värde när det väl är dags. Det är så mycket du inte kan styra över. Någon annan häst kan skrämma din. Ett yttre föremål eller en till synes obetydlig händelse kan få din häst ur balans. Det är mycket som kan gå snett om du har otur. Bara det minsta otur. Så små är marginalerna.

Efter ett par tveksamma säsonger i största allmänhet och flera misslyckade försök i just Prix d’Amérique har jag flera gånger de senaste åren känt att jag har puttat bort kungakronan från Maharajahs huvud och därför är det här dagen då allting gäller. Precis allt. Dagen då jag inte får misslyckas. Samtidigt som det funnits en del förklaringar till de mindre lyckade insatserna så har det tvivlats. Min kusk Örjan Kihlström har tvivlat. Min uppdragsgivare Menhammar har tvivlat. Och jag också. Även jag har i stunder vacklat. Det har till och med diskuterats det senaste året om inte det bästa skulle vara att helt sluta tävla med honom. Men när jag några veckor efter förra årets Prix d’Amérique var ute med Maharajah i ett backträningsjobb så kände jag att han var den gamle ”Marre” igen. Han fullkomligt studsade fram mellan träden därute i skogen på Ekerö. Och det, att studsa fram, det är någonting positivt. Han kändes enastående fin, minst lika bra som någon gång tidigare. Det faktumet – och

fortsättningen på året – gör att jag på nytt är i Paris just den här helgen och att Maharajah är här med en sista chans att vinna Prix d’Amérique.

Efter att jag checkat ut från hotellet utan att ha ätit någon frukost tar jag en promenad i området. Det är ändå lite mildare väder än normalt så här års, för det brukar vanligtvis vara en sådan där kyla som kryper inpå bara skinnet. Och himlen är blå, även om det så smått börjar hopas en del moln. Jag vandrar bort mot Triumfbågen och flanerar en stund i min svarta, lite för tunna jacka och jeans. Jag försöker insupa något slags atmosfär, försöker vara lugn, men det går väl så där, och snart tar jag mig vidare till stationen Charles de Gaulle – Étoile och ställer mig och väntar på pendeltåget ut till Vincennes. Jag ser mig försiktigt omkring. Vrider huvudet åt båda hållen. Inga svenskar, vad jag kan bedöma. Ingen jag känner igen. Skönt. Strax hör jag att det börjar slå i spåren, det där klickande ljudet man uppfattar när tåget är på ingång. Jag blickar åt vänster, ser framljuset på loket lysa och snart hela tåget som rullar in. Det stannar med en sista knyck, dörrarna öppnas – och jag kliver på.

VAR DET BÖRJADE

Livet som travtränare hade jag annars nästan alltid älskat.

Det var exakt det här jag ville göra. Ja, det fanns ingenting annat i den här världen som jag kunde tänka mig att syssla med än hästar. Och travsport. Jag skulle bli en ny Stig H Johansson, han som alltid varit min store idol.

Hur kom det sig då att jag vandrade runt i Paris just den där januaridagen 2014? Vägen dit var kanske inte självklar, och samtidigt var den ändå det.

Jag föddes den 5 september 1963, som första barnet till Lillemor och Ove Hultman. Jag kom till världen på Huddinge BB, och den dagen sägs ha varit som vilken vanlig, tidig höstdag som helst. Jag växte upp i Källbrink i Huddinge, en bit söder om Stockholm, tillsammans med mina föräldrar och min syster Ann-Sofie.

Jag var tokig i idrott. Det var det enda som gällde. Skötte läxorna och pluggade till prov gjorde jag i stort sett aldrig. Tack och lov hade jag ganska lätt för mig och det räddade mig. Hade jag bara sett och läst en sida i en lärobok en enda gång så kom jag ihåg den. Utan att anstränga mig över

huvud taget gick jag ut med strax över fyra i snittbetyg, räknat i den betygsskala mellan ett och fem som gällde då. I stället för att ägna mig åt skolan hängde jag mest på

landhockeyplanen på gatan utanför vårt hus eller nere vid Källbrinks idrottsplats då den spolades till isbana under vintertid. Fotboll var en annan av alla de idrotter jag höll på med. Jag befann mig ständigt i rörelse, och när mamma stod och ringde i sin klocka vid ytterdörren – jo, för hon hade en sådan – för att det var tid för middag eller för att jag skulle komma hem på kvällen hände det rätt ofta att jag inte låtsades höra de typ fem första gångerna den ljöd. Så roligt tyckte jag att det var att syssla med alla mina olika aktiviteter, och så svårt hade jag att slita mig ifrån dem.

Ganska tidigt visade jag mig vara duktig i ishockey, till och med riktigt lovande. Jag spelade center, storväxt och småtuff som jag var, i Huddinges pojk- och juniorlag. Vi var ett sammansvetsat gäng och ett starkt lag som vann många matcher. Jag gjorde en hel del mål också. Men redan i det skedet av livet kände jag krav på mig och en känsla av att jag behövde och ville bevisa att jag var duktig. I första hand inför pappa, som aldrig riktigt manifesterade att han var nöjd med mig.

Jag glömmer aldrig en gång när vi satt i bilen tillsammans efter en match. Vårt lag hade spelat borta mot Flemingsberg, som ligger en kvart söderut med bil från Huddinge, och nu var vi på väg hem. Det hade gått bra, både för laget och för mig. Jag hade gjort tre mål för egen del och kände att jag gjort en riktigt fin match. Jag var nöjd och så där sprittande glad som man kan vara som barn när man fortfa-

rande är oförställd och oförstörd, och jag satt där i den gula folkabussen och bara väntade på pappas reaktion. Satt och hoppades att han skulle vara nöjd och stolt över mig. Men vi hade inte kört särskilt långt när han i stället sa: ”Hur fan kunde du dra på dig en utvisning? Det var väl ändå bra onödigt! Så där odisciplinerad får man inte vara, det fattar du väl?” Ja, han skällde på mig nästan hela vägen hem. Och det om en utvisning på två minuter, som är mer eller mindre en självklar del av ishockeyn. Oftast ligger man på gränsen när man spelar eftersom det är en sport där det krävs att man tar för sig om man ska lyckas komma någonstans. Men pappa hade aldrig spelat hockey själv, och att jag i en och samma match hade lyckats göra tre mål, den lilla detaljen snuddade han inte ens vid.

Nej, pappa Ove var tuff mot mig. Han berömde mig i stort sett aldrig, utan letade snarare alltid efter brister och fel. Varje gång det var föräldramöte eller kvartssamtal i skolan var jag fullkomligt livrädd för vad lärarna eventuellt skulle säga om mig och vad pappa i så fall skulle tycka om det. Inte för att jag någonsin höll på med några olagligheter eller andra dumheter. Möjligtvis kunde jag ha gjort mig skyldig till någon liten oskyldig småsak, som att prata för mycket och därför åka ut från lektionen. Jag rökte till exempel aldrig, som många andra, och när vi kom upp i åren förekom det under en period på 1970-talet att rätt många sniffade, men något sådant höll jag heller aldrig på med. Inte en enda gång. Jag hade en jäkla självdisciplin vad gäller allt som hade med rökning och missbruk av olika slag att göra. Ändå var det med skräck i kroppen jag satt hemma på rummet

och väntade på att dörren skulle öppnas när pappa kom hem efter de där föräldramötena och kvartssamtalen.

Pappa var dessutom fysisk mot mig, trots att jag så här i efterhand kan se att det var rena bagateller som utlöste hans ilska och agerande. Han var stenhård mot mig och gav mig mycket stryk när jag var liten. Om jag till exempel hade blivit utvisad i en hockeymatch, eller om jag hade suttit och pratat i klassrummet och blivit tillsagd av läraren och pappa fick reda på det, då slog han mig.

Ett tillfälle jag minns särskilt väl var när jag just hade blivit tillsammans med en tjej och vi tillbringade en varm sommardag vid vår pool. Pappa jobbade som mattläggare och var en riktig arbetsnarkoman. Han var en jäkel på att ligga i och inte ge upp, och han ville väl ge sin familj det bästa som var möjligt, på sitt sätt. I hans ögon var det därför provocerande att se sin nyförälskade son ligga och pussa en tjej mitt på blanka dagen vid den pool han hade slitit hårt för att skaffa. Så när min tjej hade gått hem den där dagen slog han mig. Enbart på grund av det faktum att han tyckte att jag hade latat mig i stället för att klippa gräsmattan. Än i dag, fastän jag har fyllt 60 år, vågar jag inte böja ner ansiktet i handfatet när jag borstar tänderna. Vid ett tillfälle när jag var liten kom pappa och tog mig i bakhuvudet när jag gjorde just det och tryckte ner mig så hårt att jag slog tänderna i porslinet. Anledningen den gången var att jag hade varit på ett kalas, och mamman till pojken som fyllde år hade gång efter gång frågat om jag verkligen inte ville ha en kaka till, ja, hon hade tjatat. Jag svarade väluppfostrat och artigt ”Nej tack” varje gång, ända tills jag tappade tåla-

modet den kanske tionde gången frågan ställdes och sa: ”Nej, jag vill i-n-t-e ha någon kaka” – och missade att säga det lilla ordet tack efter nejet. Det här fick pappa reda på och som straff tryckte han bryskt ner mitt huvud i handfatet när jag borstade tänderna. ”Pang!” sa det när tänderna smällde i porslinet.

Pappa hade själv inte haft någon kärleksfull uppväxt. Han var skilsmässobarn, vilket var ovanligt på den tiden, och hans far, min farfar, behandlade honom inte väl. Om det var orsaken till att pappa i sin tur agerade tufft mot mig kan jag egentligen inte uttala mig om. Men jag tror inte att min pappas dåliga relation till sin far var en ovidkommande faktor.

Min relation till pappa var bevisligen inte sund och den var enormt komplex. För samtidigt älskade jag honom innerligt, och jag saknar och tänker fortfarande på honom varje dag. För på något sätt var det han och jag. Det var vi som gjorde saker. Och framför allt var det han som introducerade mig för hästarna och travsporten. Det var han som tog med mig till Solvalla och öppnade upp en helt ny värld för mig. Allt medan mamma, Lillemor, var den som gjorde att vardagen fungerade. Pappa bestämde, mamma skötte hushållet. Hon var på den här tiden den rätt typiska hemmafrun. Hon lagade all mat, såg till att jag och min syster Ann-Sofie, som är fyra år yngre än jag, var hela och rena och att det stod en tallrik gröt där på morgonen innan man skulle ta sig i väg till dagens skolaktiviteter. Det var liksom jag och Ann-Sofie under uppväxten, sladdbarnen Annika och Jenny kom nämligen till världen först efter att jag flyt-

tat hemifrån … Men ja, hon var heroisk, mamma, hon var verkligen det.

Min pappas ständiga besvikelse över det mesta jag gjorde blev en kil som liksom höggs in i min kropp i ett tidigt skede, även om jag inte kan ange en exakt tidpunkt. Ända sedan jag var barn har jag ogillat att göra andra människor besvikna. Oviljan kom väl successivt, men tidigt, och har blivit starkare med åren. Oviljan att svika. Rädslan för att göra fel. Kravet på att alltid visa mig duktig och bevisa att jag duger.

Det här har följt mig genom åren och satt käppar i hjulet, inte bara en utan flera gånger i mitt liv.

Första gången jag kom i kontakt med hästar var när jag åkte med pappa till Solvalla. Jag var väl en fem, sex år någonting, i slutet av 1960-talet. Pappa hade kommit in i travsporten som spelare, och nu skulle jag få hänga med till Valla. Det var fullt med folk överallt: runt den inglasade målläktaren, på E-läktaren lite längre bort och på de vanliga publikplatserna längs asfalten bredvid banan. Men pappa satt alltid på ölkaféet, det som senare ersattes av Kongressbyggnaden, och det var dit vi gick.

Men där ville inte jag vara efter ett tag. Jag var nyfiken på hästarna och tog mig ut i den friska luften, ut i det fria för att höra ljuden av hovarna som slog i banan, hästarna som frustade, speakern som kallade till start och alla människor därute. Jag ville känna dofterna – från hästarna, från korvstånden och från en och annan cigarrökande man. Ner till

staketet alldeles vid bankanten skulle jag. Helst till startplatsen, så att jag på nära håll kunde se startbanden som fälldes ut när det var dags för loppen att släppas i väg. ”Klart. Ett. Två. Kör!” Och så i väg. Ett helt fält med tolv hästar. Åh, vilken kraft! Vilken spänning! Vilka djur!

När jag var sju eller åtta år gick jag från att leka att jag körde häst på en cykel till att sitta upp bakom en riktig ponny. Det var i Rimbo, norr om Stockholm, och det var här som pappa höll till vid den här tiden.

När jag var åtta år köpte pappa sin första häst. Det var ett sto som hette Miss Kentucky och hon var den första avkomman efter ett yrväder till hingst som hette Kentucky Fibber och som var en stor stjärna under 1960-talet. Med ögon stora som pingisbollar och ett hjärta som bultade snabbt och hårt fick jag förresten själv se den väldige Kentucky Fibber in action uppe i Rimbo. Bara att titta på den väldige hingsten, allt medan hästens skötare, iförd vegamössa och med körspö i handen, tog ut honom i hagen, var ett spektakel, ett äventyr och ett skådespel – och där stod jag som ung pojke på första parkett. Kentucky Fibber var verkligen en hingst, om man säger så … och det är klart att det var en häftig upplevelse och att jag blev både imponerad och nyfiken.

Premiärtillfället då jag befann mig bakom en häst, i en vagn, var 1970, och jag var sedan inte mer än nio år gammal när jag tilläts hoppa upp i en sulky bakom en stor travhäst och fick köra själv för allra första gången. Hon var en tjusig fux som hette Blockett. Det var en fin sommardag, solen strålade över rundbanan jag körde på och jag var klädd i enbart t-shirt och jeans. Inte hade jag någon hjälm på mig

heller, det här var ju i början av 1970-talet … och jag fick den där rätta känslan på en gång och kände samspelet mellan mig och det väldiga djuret. Det var då och där jag blev fast. Om man nu inte räknar med tillfället när jag fick sitta på en åsna när jag var fem vill säga. Kanske var det redan då jag blev fast. Det var när vi var på väg till vår sommarstuga uppe i Särna, där det vid avfartsvägen in till vårt ställe allt som oftast stod en åsna bunden. Och jag tjatade på pappa varenda gång, så djurfrälst hade jag redan hunnit bli, att han skulle stanna. ”Kan jag inte få sitta upp på honom?” Och så blev det. Till sist. Åsnan stod helt still. Rörde sig inte ur fläcken. Men jag, jag hade nu suttit på min ”första häst”. Tyckte jag.

Efter den där sommardagen på gården i Rimbo blev det här snabbt min nya värld. Varje helg följde jag med pappa upp dit, till hästarna och gemenskapen kring att tillsammans sköta om och köra dem. Efter att ha längtat hela veckan lämnade vi huset i Huddinge varje lördagsmorgon och satte oss i folkabussen, jag med ett härligt pirr i magen, och åkte de sju milen upp till Rimbo för att träna, pyssla om och umgås med de fantastiska djuren. Och så fick jag köra! Jag fick sitta där bakom och styra. Åh, den känslan att känna kraften i hästarna! Farten och vinddraget i kinderna. Lusten som spred sig i hela kroppen och den totala upplevelsen av frihet. Det kändes som om tid knappt existerade. Som om världen tog paus. Harmonin och lyckan tog över och raderade under de där stunderna ut allting annat.

Hade jag riktig tur var pappa och hans kompis Sonny, som också tränade hästar i stallet, på extra bra humör och

då brukade vi stanna på ett ställe som sålde kokosbollar på vägen hem. Jag kan förnimma känslan än i dag, från morgonpirret i magen och all förväntan inför dagen till förtjusningen över att sitta i en sulky bakom en travare och känna vinddraget och hästens frånskjut, kraften, farten, blodet som pulserade och den mäktiga känslan av att ha total kontroll över situationen. Och så till slut, lätt dåsig och behagligt trött efter dagen, sitta i bilen och frossa i kokosbollar på vägen hem. Inte undra på att jag fastnade för travet. De där lördagarna i Rimbo var fulländade dagar när jag upplevde obetingad lycka.

Successivt övertog travet en allt större del av min tid och mitt intresse. Det blev min passion. Ishockey blev alltmer oviktigt och när jag var 15 år lade jag hockeyn helt åt sidan. När det sedan var avslutning i nionde klass gick jag mitt livs sista skoldag. Från och med den dagen var någon ytterligare skolgång och vidareutbildning inte att tänka på – inte ens gymnasiet – trots fullt godkända betyg. Från den dagen var det bara en enda sak som gällde i mitt liv: travsport, och ingenting annat.

Redan dagen efter skolavslutningen i nian flyttade jag till en liten etta i Rissne, bara ett par stenkast från Valla, tillsammans med en kompis som hette Björn Askenbäck. Plötsligt var jag där, exakt på den plats i världen där jag ville vara. Inte framme, herregud, sannerligen inte, men jag var på väg någonstans. Och inte bara någonstans, utan jag befann mig vid Solvalla. Jag kunde se travbanan från min och Björns lilla etta. Höra ljuden därifrån. Känna dofterna.

Just här satte livet fart på riktigt och ungdomens naiva

matta mot framtiden rullades ut. Allting var möjligt, allting låg framför mig och jag såg inga hinder. Jag hade inte ens fyllt 16, det var sommar och vi började gå på nattklubben

Garbo inne i Sundbyberg på helgerna. Livet var totalt outforskat – och samtidigt var jag övertygad om exakt vart jag ville att det skulle ta mig. Till en början arbetade jag med min pappas hästar, men jag hade större planer, större drömmar. Jag var både nyfiken på och ivrig över att på allvar ta mig in i yrket som travkusk och travtränare. Jag ville förkovra mig. Lära mig. Bli bättre.